Delar man Frankrike i fyra lika stora delar så dominerar fotbollen i tre av de delarna. Kollar man på den fjärde, den sydvästra delen, så finns där sju lag från rugbyns högstadivision högstadivision, i en division som bara innehåller åtta lag. Samtidigt finns där bara två fotbollslag: Bordeaux och Toulouse. Rugbyn inte bara dominerar i sydväst, utan den avhyvlar dessutom allt fotbollsintresse.
Det är väl också därför som kvällens “Derby de la Garonne” har uppstått. Det är en lika diffus och bisarr derbystämpel som det är på “Norrlandsderbyna”. Toulouse och Bordeaux ligger över 20 mil ifrån varandra, men då det inte finns någon annan rival i närheten så låter man det kallas för ett derby bara för att en flod, Garonne, sammankopplar städerna, och för att ingen annan vill vara med och leka fotboll där nere.
Det är också två klubbar som slåss mot en dålig (och ofta rättvis) mediabild, och två klubbar som har haft svårigheter sedan deras stjärnanfallare lämnade: Maroune Chamakh och Johan Elmander/André-Pierre Gignac.
Elmanders dominans i Ligue 1 (2006-2008) är lätt att underskatta. Under sin första säsong så var det bara Florent Malouda som var bättre i hela ligan, och trots att Toulouse på den tiden satt med ett mycket talangfullt lag (Emana, Jérémy Mathieu, Kévin Constant, Capoue, Ilunga, Gignac, Moussa Sissoko…) så var det Elmander som drog tag i allting.
Toulouse kallades av en journalist för “det tråkigaste laget som någonsin har tillhört den franska högstadivisionen”, för Toulouse spelade alltid på samma sätt: nio spelare bakom bollen, och med en stökig kvalitetsanfallare som ibland var mjölkgossen Gignac*, men oftast var Elmander, som fick göra allt offensivt jobb. Och när jag säger allt, då menar jag verkligen a-l-l-t. Och på det sättet tog man sig ut till Champions League, bara sex år efter det att klubben hade blivit tvångsnedflyttad till tredjedivisionen på grund av för dålig ekonomi. Detta tack vare att man hade Elmander längst fram som gjorde a-l-l-t samtidigt som lagkamraterna bara brydde sig om att döda ytor för motståndarna.
Elmander har också underliga minnen från Bordeaux-matcherna. Hans debut skedde just i en match mot Bordeaux (förlust 2-0), och i sin andra derbymatch gjorde han tre mål (vinst 3-1). Det är dock hans tredje match, under hösten 2007, som blivit känd i hela Frankrike.
Bordeaux, tränade av Laurent Blanc, gjorde tre mål på fasta situationer i första halvlek. I andra halvlek kvitterade Toulouse när Elmander själv gjorde tre mål på 13 minuter. Toulouse hade hämtat upp ett tremålsunderläge. Problemet? Bordeaux var väldigt, väldigt, väldigt bra på fasta situationer. Matchen slutade 4-3 till Bordeaux efter ett sent frisparksmål.
Inför nästa derbymatch fick Blanc frågan om han hade en “anti-Elmander-plan”. Blanc sa att det inte fanns någon sådan, utan att det enda sättet att stoppa Elmander var att stoppa bollarna som kom till Elmander. Bordeaux ställde upp med tre grovjobbande mittfältare vars enda uppgift var att plocka bort Toulouses mittfältspassningar. Det var inte en anti-Elmander-plan, det var en anti-fotboll-plan för att kunna stoppa Elmander. Matchen? Bordeaux’ defensiva prioriteringar ledde visserligen till att man helt fick bort Elmander, men också att de gjorde en usel prestation i offensiven, och hade bara ett enda skott på mål. Det skottet råkade vara segermålet av Micoud i den 93:e matchminuten…
Under sommaren flyttade Elmander till Bolton, Gignac tog tillfälligt över men när även han flyttade under sommaren 2010 så föll Toulouse bort från all form av topplagsstämpel.
Även Bordeaux har haft problem de senaste åren, och deras problem började också 2010 när Chamakh lämnade för Arsenal. Bordeaux kunde inte få honom att förlänga kontraktet, och för att det inte skulle hända igen så gav man ut många dyra och långa kontrakt till förhållandevis gamla spelare (Chalmé, Jussiê, Bellion, Planus, Ben Khalfallah…). Det är spelare som fortfarande idag tjänar runt €1 miljon/år, trots att tre av dem inte ens platsar på bänken längre. Samtidigt är det bara målvakten Carrasso som har en högre lön i hela Bordeaux.
Bordeaux har inte varit Bordeaux sedan Chamakh lämnade. Man har saknat sin referenspunkt i anfallet och klubben har levt i en trist och medioker tillvaro. Bristen på en stor bökig anfallare, och de långtidskontrakterade gamlingarna som har visat sig vara mediokra eller i vissa fall urusla spelare, har tagit för hårt på klubben. Gouffran funkade som anfallare, men det var inte samma sak som att ha Chamakh.
Bordeaux försökte lösa detta genom att sätta en mer sydamerikansk prägel på laget. Ett exempel är att man under förra vintern värvade in Diego Rolán, en tunn 19-åring som kom direkt från Uruguays högstaliga, för att agera ensam anfallare. En anti-Bordeaux-plan som bara gav en försumbar förbättring för laget.
Nu är Bordeaux tillbaka till att vara Bordeaux igen. Man var under december ligans formstarkaste lag, och man har nyligen värvat jättegiganten med det målskriksvänliga namnet Hoarau, som tröttnade på en miserabel fotbollstillvaro i Kina. Det betyder att Bordeaux kan ställa upp med Hoarau (1,92 meter) och Diabaté (1,94 meter) som anfallspar, och i sommar går kontrakten med Chalmé, Ben Khallafalah och Bellion ut. Bordeaux behövde ingen anti-Bordeaux-plan för att hitta glädjen igen. Man behövde bara en Bordeaux-plan.
I Toulouse? Mycket av deras framgångar den här säsongen bygger på dansken Braithwaites egendomliga egenskaper. Toulouse har fått igång ännu en skandinavisk profilanfallare. Man lär sig mycket av historien. Derby de la Garonne ikväll 20.00.
* När Gignac var 16 år ska tydligen hans farmor/mormor ha förhindrat honom att flytta till en större klubb då hon tyckte att han drack för lite mjölk.
LIGUE 1 OMGÅNG 20
Fredag 20.30
Montpellier – Monaco 1-1 (Niang – Kurzawa)
Lördag 17.00
Ajaccio – Paris SG
Lördag 20.00
Bordeaux – Toulouse
Guingamp – Saint-Étienne
Lyon – Sochaux
Rennes – Nice
Valenciennes – Bastia
Söndag 14.00
Nantes – Lorient
Söndag 17.00
Thonon Gaillard – Marseille
Söndag 21.00
Lille – Reims
@jonas_hansson