Det finns vissa fenomen i Ligue 1. Korsikalogiken är ett sådant. Händelserna som uppstår för Korsikaklubbarna SC Bastia och AC Ajaccio är oftast så svårförklarade att allt som händer där numera ses som logiskt, bara för att det inte finns någon annan förklaring. Om allting är ologiskt så måste det betyda att det är logiskt att det är ologiskt.
Den mest grundläggande kunskapen man behöver veta om Ligue 1 handlar om ett sådant fenomen som kretsar runt Olympique de Marseille. Klubben är kontrastlös. Den svarta sidan och den vita sidan räcker inte till, det måste till något mörkare och något ljusare. Antingen suger klubben bort all glädje eller alla frågor. Näringen är ilska eller titlar. Supportrarna ser bara två typer av säsonger: absolut glädje eller vad som nästan kan beskrivas som hat mot sitt eget lag.
I år har det var ett underlig och svår säsong. Olympique de Marseille hankar sig inte fram med ett unket fuskbygge. Tvärtom. Det är inte nedslitna 29-åringar som inte ens fungerar som reservdelar för storklubbarna. Inte heller är det mediokra 23-åringar som har råkat bli kvar sedan akademitiden för att det inte finns ekonomi till något annat. Förutom några enstaka fall så finns det heller inga spelare som lirat mittenlagsfotboll och sedan helt enkelt inte klarade en uppväxling till topplagsfotboll (vi glömmer bort Morel).
Det är fem franska landslagsspelare tillsammans med fyra av Frankrikes mest lovande spelare på sina positioner, och dessutom någon Ayew och någon Nkoulou som är exakt sådana spelare som världens största fotbollsklubbar försöker värva varje sommar. Namnmässigt är det här inte en sämre upplaga än de Lyongängen som plockade hem sju raka ligatitlar. Olympique de Marseille har ju fått ha Frankrike för sig självt.
Både PSG och AS Monaco blev fartblinda, siffrorna på kontot översteg flera länders BNP och därför skulle allt vara präktigt. Ligue 1 blev ett jobbigt gruskorn i perifirin, en nödvändighet bara för att ha en standardvardag med ligaspel. Detta istället för att bli ett köpcentrum för spelartalang och en möjlighet att erövra en sovande fotbollsnation. De två klubbarna blev nästan större fiender än vänner till Frankrike, eftersom de behandlade Frankrike med nonchalans och irritation.
Den mest talande symbolen hände för snart ett par år sedan. Under samma period som PSG slängde ut sina linor i latinländer för att plocka upp Pastore och Lucas så fanns en kille med samma villkor ungefär 20 mil norrut, en kille som kunde Ligue 1 och som kunde garantera ännu större framgångar: Eden Hazard. En oförklarlig prioritering.
Olympique Marseille springer runt i Frankrike och skaffar sig monopol på spelare och förtroende. Pengarna finns där, de har idag en trupp som har kostat nästan €100 miljoner bara i övergångssummor. Det är inte nära PSG-nivå, men har man råd att slänga ut €15 miljoner på en 20-åring med en (1) bra säsong bakom sig i Ligue 1, eller €7,5 miljoner för en annan 20-åring som bara spelat Ligue 2-fotboll, eller snor konkurrenten Lilles stjärna för nästan €9 miljoner – då visar man muskelspännarattityder. Särskilt de tre värvningarna görs under samma sommar.
Det fanns dock ett problem det här året: Élie Baup.
Élie Baup blev mer av en myt än en fotbollstränare under hösten. En grå person, en grå tränare, och ett grått framtidstänk som självklart inte kunde ge klubben den absoluta glädjen. Han var där för att hålla upp laget efter en tiondeplats säsongen 2011/2012, men han blev tvungen att stanna kvar längre eftersom han gjorde tråkjobbet på för bra. Han skapade dock inte utveckling eller känslofotboll, utan kortsiktig stadga.
Självklart kunde inte Olympique de Marseille sparka Baup i somras, trots att alla visste att han var en för dålig tränare för att göra något med klubben. Förra året gjorde han en av lagets poängmässigt bästa säsonger post-mutskandalen. Istället fick Olympique de Marseille vänta in den hårda smällen. De stod vid sidan av och väntade in ett fiasko, bara för att göra det mer logiskt att sparka tränaren. Ju snabbare man tog smällen desto bättre skulle det bli.
Olympique de Marseillesupportrarna nästan ville dra in sig i den svåra perioden, på masochism-känsla, för att känna något efter ett grått Baup-år. Till och med väggarna på Vélodromen skrek ut sina frustrationskänslor under hösten. Det var inte ens en nedåtgående spiral, utan det var fritt fall. Baup var snabbt sparkad.
Mitt i allt detta så hade Olympique de Marseille glömt bort att förbereda sig. Det fanns ingen tränarersättare att kila in, det fanns inget bra namn som väntade på ett samtal. Klubben gav istället ett dubbeljobb åt sportchefen Anigo, för att också bli huvudtränare för den kommande säsongen. En uppgift svår nog att klara av med tanke på att Anigo är en medioker tränare, och svårighetsgraden ökade också av att Anigo hade fått sin son mördad bara några månader tidigare.
Kanske kan Olympique de Marseille hitta sin själsfrände i sommar. Någon som kan vara snittet mellan Baups stabilitet och Anigos temperament för att hitta glädjen igen. Ett svårare alternativ är att hitta en stark karaktär som kan ge klubben en ny identitet. Ett tredje – och kanske dessvärre det mest troliga valet – är att Anigo fortsätter i samma nedslitna spår som han har använt sig av under de senaste åren. Albert Emon, Élie Baup, Jean Fernandez, Philippe Troussier. Standardvalen för kortsiktighet, bara för att de inte sätter sig emot Anigo.
Olympique de Marseille sitter i sitt bästa läge på 20 år. En allt starkare liga, men man får det man pekar på. Det vore synonymt för klubben att slänga bort det här.
@jonas_hansson