Fransk fotbolls största matchen den här veckan är varken glädjelandskampen mot Holland, känslordesperationsderbyt i syd mellan OM och Nice, eller filosofikriget Saint-Étienne mot Lorient. Det är i Ligue 2 klockan 14.00 på lördag som den ligans kanske viktigaste match för säsongen utspelar sig: Metz mot RC Lens.
År 1998 hade både Metz (bli inte för amerikaniserade: klubben uttalas Mess, och inte som basebollgänget) och RC Lens sina mest framgångsrika perioder någonsin. Det är två relativt lika klubbar, som ofta har hängt i den franska högstadivisionen. Faktum är att båda klubbarna har spelat exakt 57 säsonger på högsta nivå, och det är bara Sochaux, Olympique de Marseille, Bordeaux, och Saint-Étienne som har fler säsonger där. 1998 är dock det enda året som någon av de två klubbarna har varit direkt avgörande i titelstriden, med undantag för RC Lens’ andraplats år 2002.
Inför den sista omgången låg RC Lens två poäng före tvåan Metz. Metz hade match mot Lyon, ett Lyon som inte hade så mycket att spela för, så de gav speltid till två unga reserver: 18-åringen Steed Malbranque och 20-åringen Frédéric Kanouté. RC Lens, med den estetiskt lättmemorerade tränaren Daniel Leclercq, hade match mot Auxerre.
Metz tog en tidig ledning i sin match, RC Lens hamnade samtidigt i underläge i sin match. Metz var därför ligaledare i 40 minuter, men sedan gjorde Frédéric Déhu den här 40-meterspassningen med yttersidan i djupled och guldet var i Lens. RC Lens och Metz hade vid det ögonblicket lika många poäng, men Lens hade fem måls bättre målskillnad.
Det var den första och enda gången i historien som Metz var nära ett ligaguld, och där och då tvingades supportrarna slitas mellan stoltheten över klubbens överlägset bästa säsong någonsin och faktumet att man förlorade sin enda ligatitelchans på grund av målskillnad.
Carlo Molinari hade varit klubbens president i nästan 30 år, och han beslöt sig för att alla i staden skulle känna glädje. 65-åringen Molinari tog tag i en lastbil, slängde upp spelarna på flaket, och körde själv lastbilen genom staden för att hylla spelarnas insats.
Förutom detta är Metz är den enda klubben som verkligen gör seriösa försök med att få världens sämsta fotbollsnation (per capita) Luxemburg att ha bidrag i fotbollsvärlden, till stor del beroende på den geografiska närheten. En (förhållandevis) bisarrt stor mängd spelare från Luxemburg har spelat just i Metz, bland annat Miralem Pjanić vars föräldrar flyttade till Luxemburg när han var ung.
Metz är idag serieledare i Ligue 2, och har hela tio poäng ned till fjärdeplatsen. RC Lens är placerade på tredje plats, med sex poäng upp till Metz och fyra poäng ned till fjärdeplatsen. Om RC Lens’ lagbygge består av den muskelspännarnamnet Antoine Kombouaré som huvudtränare och en massa stabila 25-30-åringar på planen, så är Metz motsatsen.
På tränarposten har de Albert Cartier, som spelade åtta år i klubben och direkt efter det blev ungdomstränare i nästan lika många år. Hans förra jobb var i den belgiska andradivision, och där fick han sparken. Han återvände till Metz sommaren 2012 och ser ut att ta klubben till sin andra raka uppflyttning, Metz låg nämligen i tredjedivisionen förra säsongen.
Förr om åren hade Metz talanger som Franck Ribéry, Miralem Pjanić, Ludovic Obraniak, Robert Pirès, Louis Saha, Papiss Cissé, och Emmanuel Adebayor. Idag är deras två bästa offensiva spelare Diafra Sakho (24 år, egen produkt, leder skytteligan i Ligue 2) och Yeni Ngbakoto (22 år, egen produkt). Dessutom har 17-åringen Maxwell Cornet använts vid tio tillfällen den här säsongen, och den tidigare Metz-akademispelaren Vion återvände nyligen från Portos organisation.
17 av 30 spelare i A-truppen är egna produkter. Tar man bort ett par av lånespelarna som inte lär behållas, och några äldre bänkspelare med utgående kontrakt, så är siffran snabbt nere på en nivå där 17 av 23-24 spelare har spelat akademifotboll i klubben.
Imorgon 14.00. Om Metz vinner vågar jag säga att de är 100% garanterade att spela i Ligue 1 nästa säsong, trots allt elva omgångar återstår.
@jonas_hansson