Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Qatars väg mot VM 2022: Fotbollshistoriens största scoutingorganisation

År 1995. Sheikh Hamad Bin Khalifa al-Thani tar över Qatar. Han vill modernisera Qatar, bryta ut dem från omvärldens arabiska fördomar, och göra landet till en drivande faktor.

De spenderar årligen över 400 miljarder kronor på utländska projekt. De äger delar av Harrods, Heathrow, Siemens, Shell, Tiffany, Vivendi, Louis Vuitton, Credit Suisse, och Lagardère – företaget som sköter om Friends Arena. De har även köpt världens dyraste konstverk Les Joueurs de cartes tillsammans med italienska modehus, franska gator (bland annat en där tidningen Le Figaro har sin huvudbas), byggnader i London, och energiföretag som Iberdrola och Xstrata där affärerna var värda tiotals miljarder kronor.

De bryter in sig i västvärlden. En annan viktig väg har varit genom idrotten.

I början arrangerade dem mindre arrangemang. Cykling, tennis, inomhus-friidrott. Det växlade upp med Asiatiska mästerskapen i fotboll samt handbolls-VM, men OS var omöjligt att få. Fokuset flyttades till fotbollen, och det tog endast 15 år för dem att börja från ingenting till att få ett fotbolls-VM tilldelat sig.

Om vi bortser från svårigheterna, från politiken, från mutorna, från mänskliga rättigheter – exakt vad är det som Qatar har gjort på fotbollssidan, förutom VM-arrangemanget?

Deras första stora projekt var Barcelona. De klev in som huvudsponsor, de skaffade sig vänner, och de kände av toppfotbollen. Det räckte dock inte till, de ville ha mer, utan istället köptes PSG sommaren 2011. Att spendera några miljarder på en klubb i Frankrike var knappt ens marginalpengar för Qatars styre.

Qatar köpte PSG från Colony Capital, och det är inte de enda affärerna de har gjort tillsammans. Colony Capital sålde det stora hotellandskapet Smeralda Holding på Sardinien till Qatar, och de gick även samman för att tillsammans köpa ut Miramax Films från Disney. Att det var just PSG som köptes var inget slumpköp – Qatar och Colony Capital har för vana att göra affärer med varandra.

Till detta lanserades även beIN Sports, med start 2012 och som redan nu slåss med Canal+ om att vara största sportkanalen i Frankrike.

Det absolut största i deras fotbollskontext händer dock i det egna landet. År 2004 öppnade akademin ASPIRE, som har hand om alla typer av idrottare och ses som världens mest moderna idrottsanläggning. Visst, de har fått fram medaljörer i andra sporter, men det är fotbollen som är akademins huvudsyfte, och namnet på fotbollssatsningen är det något platta “Football Dreams”.

qatar-doha-aspire-complexe-sportif

Det här är dock något mer välplanerat än att bara vara en stor och tung facilitet. För att utnyttja den på bästa sätt har Qatar skaffat sig det finaste man kan få i fotbollsvärlden.

ASPIRE drivs av Ivan Bravo (tidigare strategichef hos Real Madrid), Roberto Olabe (ordförande för spanska ligaförbundet), Chris Earle (Loughborough University, som fostrade nästan 100 olympiska deltagare till 2012), Valter Di Salvo (fystränare för Real Madrid och Manchester United), och Markus Egger, som fixade in Red Bull i idrotten. Alla är optimalt handplockade, och till sin hjälp har de nästan 600 personer från hela världen som jobbar som läkare, sjukgymnaster, tandläkare, ortopeder, psykologer, dietister…

Akademins huvudscout är Josep Colomer, som år 2000 fann en 13-årig kortväxt Messi och skickade honom till Barcelona. Hans scoutingstab för ASPIRE är 6000 personer stor, och de håller på med historiens största scoutingarbete.

Varje år ska de kolla på minst 750 000 provspelare, i minst 15 länder, i minst 60 000 matcher. Samtliga spelare är runt 12-13 år gamla. De 750 000 spelarna ska bli 23 stycken per år som sedan skrivs in på akademin ASPIRE. Andra talanger som inte når upp till de högsta kraven skickas till andra akademier, till exempel blev det skandalomsusat när flera 13-åriga ivorianer hamnade i en Arsène Wenger-finansierad akademi i Thailand. Colomer är fortfarande en aktiv scout och tar aktivt huvudbesluten för de viktigaste spelarna.

– Jag flyger mer än 160 resor per år. Jag sover i en ny by i världen varje natt. Jag lämnar mitt hus i maj och kommer tillbaka i december.

Den som sköter om akademierna är Jean-Marc Guillou. Även det här är en tungviktare i fotbollsvärlden. Det var han som öppnade ASEC-akademin i Elfenbenskusten, som fick fram bröderna Yaya och Kolo Touré, bröderna Bonaventure och Salomon Kalou, Didier Zokora, Emmanuel Eboué, och Seydou Doumbia. I VM 2010-truppen hade 14 av 23 ivorianer tillhört ASEC. ASEC blev den definitiva starten på det afrikanska akademisystemet. När ligafotbollen är för dåligt organiserad så är det istället akademierna som är de afrikanska ländernas viktiga utvecklingspunkt.

Den 19-faldiga franska landslagsspelaren Guillou jobbar med samma filosofi som han har lärt sig i hemlandet: vid 13 års ålder ska spelarna in i akademierna, och träningarna ska vara fria från resultatfixering och hårt fysiskt arbete. Istället är det tekniken som är i fokus, man ska lära känna bollen. Han har idag akademier i tio olika länder: Madagaskar, Thailand, Elfenbenskusten, Mali, Vietnam, Algeriet, Egypten, Ghana, Belgien, och Marocko. Samtliga akademier verkar också användas i samband med ASPIRE-akademin.

Dessutom var Guillou en av de drivande krafterna till att ASPIRE köpte den belgiska klubben Eupen, på samma sätt som ASEC för tio år sedan hade Beveren i Belgien. Eupen har idag drygt tio afrikanska spelare i truppen, plus fyra spanjorer och en spansk huvudtränare, och det ryktas om att Eupen och PSG har diskuterat ett möjligt samarbete. Eupen har redan gjort klart med sin första stora försäljning: Diagne till Barcelona B. En övergång som är mer politik och vänskapsband än fotbollsbetingad.

Den Wenger-sponsrade akademin i Thailand? Guillou var huvudtränare och Wenger var assistent i AS Cannes tillsammans på 80-talet. Wenger sponsrade passande nog även Beveren-projektet i Belgien. Allt i utbyte mot första tjing på spelare. Det går att hitta fotbollsband mellan Qatar och de flesta stora fotbollspersonligheter.

Lägg också till att Qatar indirekt också har full kontroll på PSG:s akademier i Marocko, Indien, USA, och Brasilien. Imperiet växer.

A_large_blank_world_map_with_oceans_marked_in_blue
De kända länderna där Qatar jobbar aktivt med fotbollen. Qatar inringat i grönt.

Det behövs ingen konspiratoriskt lagd person för att se likheter mellan länderna som Qatar jobbar med, och hemländerna för de personerna som sitter i FIFA:s högsta kommitte:

Schweiz, Argentina, Kamerun, Spanien, Frankrike, Papua Nya Guinea, Jordan, Nordirland, Caymanöarna, Belgien, Turkiet, Thailand, USA, Uruguay, Cypern, Elfenbenskusten, Guatemala, Egypten, Ryssland, Algeriet, Bahrain, Tyskland, Kina, Brasilien, Burundi

En tredje viktig person är advokaten Jean-Louis Dupont. Han var Jean-Marc Bosmans advokat och han fick landslagen att betala kompensation till klubblagen, och har varit rådgivare åt José Mourinho, Zinedine Zidane, Real Madrid, AC Milan, och Juventus. Nu jobbar han även för Qatar.

Passande nog så var Dupont starkt kritisk till PSG:s bestraffning från UEFA kring Financial Fair Play.

Qatar har på bara några år skapat sig starka band med den europeiska fotbollen. I Qatars U20-landslagstrupp till Toulonturneringen den här sommaren var det endast fem spelare som spelade i den inhemska ligan. Resterande spelare i truppen tillhörde Red Bull Salzburg, Eupen, AS Monaco, Auxerre, Atlético de Madrid, Real Madrid, Sevilla, och Villarreal.

Hur har framgångarna varit?

Det har funnits några positiva delar. Deras akademiprogram har fått fram spelare till Ghanas U20-VM vinnande lag, och Nigerias U17-VM-silverlag. Dessutom vann ASPIRE med 5-1 i en U16-turneringsfinal i Milk Cup mot Manchester United.

Ligan är dessutom under kraftig utveckling. Så sent som 2008 rankades den som den tolfte starkaste ligan i Asien. Idag ligger den på sjätte plats, och 2011 vann Al Sadd asiatiska Champions League. Sedan 2007 har Al Sadd betalat €82,5 miljoner i övergångssummor för tretton utländska spelare, och det exkluderar lön och sign on för bland annat Afonso Alves, Mauro Zárate, Mamadou Niang, och klubblösa Raúl.

De är inte ensamma. Inför säsongen försökte El-Jaish storsatsa med ett nytt anfallspar: Nilmar för €8 miljoner och den nu avlidna Christian Benítez för €11,7 miljoner. Al-Gharafa har värvat Fernandão (€7 miljoner), Diego Tardelli (€7 miljoner), Lisandro López (€7,2 miljoner), och Alex (€6 miljoner), tillsammans med spelare som Djibril Cissé, Harry Kewell, Mark Bresciano, Nenê, Juninho Pernambucano, och Hakan Yakin. Till detta så är Al-Arabis köprekord Nancys Kim för €9 miljoner, och för Umm Salal är det Davi för €5,7 miljoner.

Trots detta är den en sån bredd bland toppklubbarna i landet att ingen av de fem vann årets ligatitel, utan det gjorde nybildade Lekhwiya med bland annat Vladimír Weiss (€5,3 miljoner) och Youssef Msakni (€4,25 miljoner).

Det är dock endast ligan och vissa detaljer som har gett märkbara resultat.

Qatars landslag ligger runt rankingplats 100, trots att de har neutraliserat utländska spelare och trots att de låg på runt 65:e plats när ASPIRE-akademin öppnade för tio år sedan.

I vanliga fall krävs det att man har bott i Qatar i minst 25 år och klarar av flera tester för att få medborgarskap, men kungafamiljen är fri att ge bort dem som de vill. Därför har landslaget spelare födda i bland annat Ghana, Frankrike, Senegal, Algeriet, Brasilien, och Uruguay. I de flesta fall tog det bara två-tre år innan de fick medborgarskap i Qatar, men den stora nyttan har inte kommit. Än.

Fotbollen är svag och det finns inga tecken på att det ska ske en explosion under de kommande två-tre åren, om nu inte ASPIRE-akademin har kommit igång rejält. Det var trots allt först under 2011 som de första fotbollsspelarna blev utexaminerade.

Landslaget har dock stora problem. De har haft sex olika förbundskaptener sedan början på 2011, och ungdomslandslagen har inga förtroendeingivande resultat. Att bygga en framgångsrik fotbollskultur på mindre än 20 år och med två miljoner invånare är ett svårt uppdrag, särskilt när endast 300 000 av landets invånare som har qatariskt pass.

Man måste dock imponeras av hur välplanerat och ambitiöst deras fotbollssystem fungerar. På bara några få år har byggt upp en organisation som saknar motsvarigheter, inte bara i fotbollen utan i alla idrotter. Den stora frågan är dock inte hur vägen till VM 2022 ser ut, utan vad planerna är efter det mästerskapet. Vad är slutmålet?

Källor: BBC, Guardian, JMG-Academy, Wikipedia, Transfermarkt, Espoirs du Football, ESPN, Spiegel, Le Figaro, Time, FIFA, Arabian Business, Executive

@jonas_hansson

Publicerad 2014-07-21 kl 13:42
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons