Vi väntar på att fler afrikanska länder ska tryckas fram. Klubbarnas scoutingorganisationer utökar sin bredd till att leta fynd i allt mer fotbollsudda länder, för att hitta och utveckla outnyttjad fotbollskvalitet, men utvecklingen går långsamt. Fotboll är en “stora elefanterna”-sport.
När Afrikanska mästerskapet 2015 spelas så är visserligen Kap Verde och Gabon deltagare, men förutom dem är det Afrikaklassiska fotbollsstora nationer som är kvalificerade. Senegal, Tunisien, Algeriet, Kamerun, Sydafrika. Förmodligen också Elfenbenskusten och Ghana. I varje mästerskap sker någon skräll, men de stora nationerna är för etablerade.
Det är bara en stor nation som har fallit efter: Egypten, som ser ut att återigen missa ett Afrikanskt mästerskap. Deras fem senaste mästerskap:
![dsadsadasd]()
Vi vet vad som hände efter 2010. Arabiska våren. De 72 dödsfallen i samband med fotbollsmatchen Al-Masry mot Al-Ahly. Instabilitet är ett för snällt ordval.
Fotbollen är större i Egypten än vad vi tror. 2011 genomfördes en stor undersökning i Egypten om orsakerna till skilsmässor i landet. Nummer ett på listan: att mannen brydde sig mer om fotboll än sin fru. Dessvärre har fotbollsintresset ibland ramlat över på farliga punkter. Fotbollen är ibland för stor, för mäktig.
Under 2000-talet började ultrasgrupperingar att bli starka samhällsförändrare. Läktarna blev forumet för konkreta idéer och krafttag. En egyptisk fotbollsledare sa att deras jobb har blivit “att försöka skapa system för anarkister”. Ultras hade egna regler och egna lagar.
Egyptens regering har därför nu lagt ett ultrasförbud. De la i februari i år fram ett annat förslag: att det ska byggas 1100 nya fotbollsplaner till en kostnad av 700 miljoner kronor. Det var ett komplext beslut. Det diskuteras att ungdomar får lägga tid och energi på sporten. Motsägarna menar att fotbollens maktposition kan växa vidare.
En fråga kvarstår. Kaosperioden i landet har satt stark negativ prägel på landslaget, men finns det fler anledningar?
Säsongerna 2011/2012 och 2012/2013 ställdes in. De egyptiska spelarna fick för få matcher under för svåra förhållanden. Det här var ett direkt resultat av landets situation.
Samtidigt: Al-Ahly vann två CL-finaler, 2012 och 2013, och Egypten har tre relativt framgångsrika europeiska spelare i Hulls ös-ytterback Elmohamady, Chelseas entusiasm-dribbler Salah, och Basels andra-egyptier El-Nenny. Förra året vann Egypten Afrikanska U20-mästerskapet, där Saleh Gomaa (portugisiska Nacional) blev vald till turneringens bästa spelare. Det går att visa kvalitet.
Det finns därför delar som talar för att Egyptens landslag inte ska behöva vara i en såhär deprimerande ställning. Därför kan nämligen lägga till en annan stor faktor. Ghaly (ex-Tottenham), Fathy (ex-Hull), och Moteab (28 landslagsmål) är de enda i den nuvarande truppen som är kvar sedan guldet 2010. Alla andra är utbytta.
Gomaa (113 landskamper), Hassan (184), El-Hadary (141), El-Saqqa (112), Aboutrika (100). Gubb- och guldgenerationen finns helt enkelt inte kvar. Inför varje mästerskap dömde man ut Egypten på grund av för gammal trupp. Gomaa och Hassan kändes som 37-åringar varje gång man såg dem spela. Ändå vann de tre raka mästerskap.
Samtidigt vet vi att framgång också föder motgång. Ju mer framgångsrik ett lag är, desto mer kan en motgång påverka och vara svårare att vända när framgångarna slutar.
Egypten kan få från tre raka mästerskapsguld till att förmodligen – om än inte helt klart – missa tre raka mästerskap. Problematiken i landet är en stark delförklaring, men tappet av guldgenerationen Gomaa, Hassan, och Aboutrika är nog en lika avgörande del. Den disciplinerade och taktiskt duktiga generationen är borta, och dessutom är Salah ingen Aboutrika.
[youtubeplay id=”OxT4KZfkpfY#t” size=”large”]
I samband med Afrikanska mästerskapet 2015 kommer bloggen att lägga ett visst fokus på afrikansk fotboll.
Källor: ESPN, The Turbulent World of Middle East Soccer, NY Times, Al Jazeera, Wikipedia
@jonas_hansson