Ligue 1-hösten 2014: Instagramsultaner, Ku Klux Klan-klubbar, och son-till-sin-far-spelare

Det har varit för många saker som har stuckit ut under hösten, så därför trycker vi ned det till knappt 15 kategorier av saker som är värda att plocka upp eftersom de kanske har missats/glömts bort. Höstens…

Christian Gourcuff: Jean-Luc Vasseur (Reims). Den finaste utmärkelsen som går att få. Den som hamnar hos personen som säger rätt saker, gör rätt saker, och som slåss för det fina i fotboll.

– Det jag ångrar är att jag inte har möjlighet att ge pengarna tillbaka till alla åskådare.

– 0-0-matcher intresserar mig inte.

– Vi ska aldrig gå fram med en blomma i gevärspipan.

Med bara en enda 0-0-match i höst (och det var då han ville ge pengarna tillbaka till åskådarna) har det varit två typer av auror kring Vasseur. Först skulle han få sparken. Han var en knappt godkänd Ligue 2-tränare som tappade spelarnas förtroende redan efter tre omgångar i Reims, men han lärde sig av misstagen, förändrade om, och har gjort transformeringen från ”Ligue 1:s Gefle” till ”Ligue 1:s BK Häcken” och plats nio i tabellen. Detta med ett i grunden sunkigt spelarmaterial.

Stjärna i kanten på att vi nu vet ungefär hur Elvis hade sett ut om han hade levt längre och sundare och satsat på en fransk fotbollstränarkarriär.

Yoann Gourcuff: Gaëtan Charbonnier (Reims). ”Du är anfallare”, har vi alltid skrikit. ”Du är Giroud 2.0” harklade Loulou. I höst presenterade forskarna en ny världssyn: Charbonnier är ingen anfallare, och nu känner vi oss töntiga.

Han ska ligga som tia. Han är slö, tung, lång, feg, och en bedrövlig kartläsare av straffområdet, men tekniken är högt över genomsnittet och spelförståelsen på en liknande nivå. Han har till och med passat bättre som defensiv mittfältare i en 4-2-3-1 än som ensam anfallare. Några fler matcher på den positionen och jag hade på banter-inspiration slängt in honom i “Höstens elva”.

Sekt: SC Bastia.

– Vi vill påminna regeringen om att SC Bastia inte är Ku Klux Klan och att vi inte ska förväxla Stade Furiani med Heliga Veckan i Pamplona.

Under SC Bastias 30 senaste hemmamatcher har de blivit kallade till ligaförbundet vid åtta tillfällen för att supportrarnas agerande har varit oacceptabelt. SC Bastia fortsätter att slå ifrån sig med att ”det är alla andras fel”, ”fastlandet hatar oss och hittar minsta lilla fel”, och ”lite måste man tåla”-metodik. Deras brev på hemsidan efter en Ntep-incident dunkade upp till Göran Lambertz-nivåer.

Beskriva-Berbatov-i-en-enda-Vine: Dimitar Berbatov (AS Monaco).

[vineplay id=”M2DqjMZngJa” size=”large”]

Verbala rallarsvingare: Thiago Motta (PSG). Inte bara Instagramsultanen Brandão har lagt stora klagomål mot Thiago Motta, utan även bland annat Rémi Garde och Guirane N’Daw har haft svårt att greppa det som händer ute på planen. Vi gissar att en mikrofon på Thiago Motta under matcherna hade avslöjat honom som en GTA-karaktär.

Sorgebesked: Grégoire Puel (OGC Nice). Denna bedrövliga fantastiska fotbollsspelare, som både är allt och ingenting på fotbollsplanen, orkar inte med längre. De egna fansen hatar honom i så hög utsträckning att han nu har bett om att transferlistas. Det har tagit för hårt på krafterna att spela i samma lag som pappa tränar, och då framför allt när man är en bedrövlig fotbollsspelare som alltid får starta.

Favorittalang: Alla pratar Fekir, Imbula, Rabiot, Ferreira-Carrasco, Touré, Thauvin, Ntep, Sanson, Origi och allt sånt. Jag pratar Clinton Njie (Lyon). Lyon hoppas på Lacazette-utveckling. Jag tror det kan stämma, eller åtminstone en Aboubakar.

Meme-material:

Loulou-citat: Loulou Nicollin (Montpellier).

– Lucas Barrios… Courbis sa att det var århundradets affär. För tillfället är det århundradets rån.

Ligue 2-spelare: Alexis Thébaux (Brest). Vi måste hitta spår av seriositet på listan. Ligue 2:s Enyeama. Latebloomer med spänstkropp.

Skräckupplevelse: Att se att Arthur Jorge, ex-PSG, har fått ett nytt tränarjobb i Algeriet, men att mustaschen är borta. Jag känner inte till den här världen längre.