Muntrationsmatcher: damlag mot gubblag, som var populära i början på 1900-talet. En cirkus för åskådarna. Männen var oftast tjocka, de var nästan uteslutande gamla, och de var definitivt usla på att spela fotboll. Kvinnorna var vanliga kvinnor, som ibland fick springa ut på planen i högklackat för att höja underhållningsvärdet. Det här var en bransch som var gjord för att få åskådarna att skratta.
Samhällsförändringarna fick dock kvinnor att bli intresserade av att spela en fotboll som inte mobbade dem. De ville organisera sig, spela tillsammans, göra något eget, få respekt.
I Frankrike tog man emot organiseringen med oro. Ska kvinnor få spela i en maskulin sport? Samma fråga ställdes i varenda västeuropeiskt land ni kan komma på namnet på. Frankrike gjorde motstånd genom att feminisera damfotbollen: de förbjöd kontakt mellan spelarna under matcherna, för att segregera från herrfotbollen.
När de skulle argumentera till varför damfotbollen inte var som herrfotboll så kom de fram med pseudovetenskap. Olika påhittade vetenskapliga argument till varför fotboll var farligt för kvinnor. 1926 avled en fransk damspelare på fotbollsplanen, vilket blev en bekräftad vetenskaplig fakta på att kvinnokroppen inte klarade av fotboll. Dessutom fanns moraliska och estetiska perspektiv att lyfta in.
– Att låta flickor idrotta tillsammans, i en omsorgsfull inhägnad, otillgänglig för allmänheten, det är vi överens om att det fungerar… Men att sätta dem på en show på festdagar och bjuda in allmänheten, där de springer runt efter en boll i ett område som inte är omgivet av tjocka väggar, det är oacceptabelt.
Henri Desgrange, grundare av Tour de France och en av Frankrikes mest inflytelserika sportpersoner under första halvan av 1900-talet.
Vichy-regeringen bestämde sig dessutom för att förbjuda all damfotboll år 1941. I rapporten stod det på pränt att fotboll var ”skadligt” för kvinnor. Krigsargumentet kom också fram, att det kostade för mycket pengar och att deras tid behövde prioriteras för annat. Krigsargumentet förklarar dock inte varför förbudet varade ända in på sent 1960-tal, eller varför en damsatsning slogs ned 1951.
Om Frankrikes situation var unik?
Engelska FA hade ett förbud mot damfotboll mellan 1921 och 1971, eftersom det officiellt hette att ”football is quite unsuitable for females and should not be encouraged”. Detta trots att The Dick Kerr Ladies, elva ammunitionsfabriksarbetare från Preston, kunde dra över 50 000 åskådare på matcherna.
Men Sverige då, där hade vi det bra? Svenska fotbollsförbundet gjorde under 60-talet en omfattande studie om hur de trodde att fotbollen skulle se ut år 1970. Damfotboll fick inte ett enda stycke. År 1971 började man undersöka damfotbollen, men de ställde sig en avgörande motfråga: tog brösten för stor skada när kvinnor spelade fotboll?
På 70-talet började dock damfotboll att administrativt accepteras. Ligor började att organiseras och reglerna blev mer lika dem som fanns hos herrfotbollen. Fotbollsforskaren Torbjörn Andersson menar dock att det är först under 2000-talet som damfotbollen har fått en mer jämställd status, från 70-talet och framåt var det fortfarande för hårt motstånd och för svaga förutsättningar.
Om det är perfekt idag? Tillbaka till Frankrike.
Ta ett exempel från 2010. Franska fotbollsförbundet ville öka intresset för damfotboll. De anställde Adriana Karembeu, då gift med Christian, som ambassadör. Adriana? En slovak med världsrekordet i längsta ben hos kvinnliga modeller. Hennes arbetsuppgift? Se bra ut.
![Arbitre]()
Ta ett exempel från 2011. En undersökning hos den franska befolkningen visade att ungefär 35% hade haft något emot att ifall deras dotter ville börja spela klubblagsfotboll.
Ta ett exempel från 2013. Bernard Lacombe vill inte ”diskutera fotboll med kvinnor”, utan ”de borde hålla sig till sina grytor”. Lacombe? Oh, bara den närmaste rådgivaren till Jean Michel-Aulas, klubbpresident för Lyon.
Fler franska klubbpresidenter? Loulou Nicollin, klubbpresident för Sofia Jakobsson och Linda Sembrants Montpellier.
– Jag tycker de är charmiga, den söta damfotbollen har blivit nedklankad genom att säga att spelarna inte ser bra ut. Ärligt talat, de är lika söta som volleybollspelare och basketspelare, till och med vackrare än basketspelare. Men nej, volleybollspelare är de vackraste, men fotbollsspelarna, de är inte illa.
Smooth.
Imorgon spelas PSG-Lyon, förmodligen den avgörande matchen för vem av dem som vinner ligan i vår. Damfotbollen kan inte kräva att ha samma intresse, löner, och publik som herrfotbollen, men däremot kan de kräva att få samma respekt. Frankrike skiljer sig inte från något annat land i västvärlden när det kommer till den bristande respekten mot damfotboll (förutom den annorlunda kanadensiska sportkulturen, men det är ett blogginlägg vi får ta i ett annat sammanhang).
@jonas_hansson