Aimé Jacquet. Intressant för att han vann VM-guld, än mer intressant för att han senare hade hand om min fetish: de personerna som leder ett helt lands talangfotboll. Hur ska vi se på hans arv? Han som stod i tajta träningsshorts i ett offentligt duschutrymme och definierade planerna för hur Frankrike skulle vinna VM-guld 1998? Eller han som senare tyckte det här med stora grabbar var viktigare än faktiska kunskaper på talangsidan, och därmed malde sönder det franska talangsystemet i åtta år?
Fransk talanghistoria: på 60- och 70-talet hade allt varit värdelöst. Landets ungdomsansvarige Georges Boulogne hette en man som åkte runt till Tyskland och England och allt för att kolla talangfotboll, men den dåvarande förbundskaptenen István Kovács tyckte de rumänska kommunistakademierna var mer framgångsrika. Boulogne ändrade om de rumänska idéerna till att passa fransk lagstiftning, och krävde att alla franska högstadivisionsklubbar skulle ha bra akademier för annars blev de tvångsnedflyttade. Akademierna skulle ha träningar och idéer som bestämdes av Boulogne.
Det gick bra. 15 år senare var 90% av de franska högstadivisionsspelarna, och 100% av A-landslagsspelarna, sådana som hade tillhört akademier. Det hade fixat Michel Platini-generationen, men akademitänket fick kritik för att den hade följt Saint-Étienne-skolan med fysik och med individualistgillande WM-formationsursprung snarare än Nantes-skolan med lagspelsrörlighet och funktionell teknik.
Enter den nya ansvarige Gérard Houllier. Han förstod att akademierna behövde bli än mer professionella och att unga spelare behövde fin träning redan innan 15-16 års ålder. Det var innan den åldern som tekniken förbättrades. År 1990 etablerade ett system som kallades för förakademier, från 13 års ålder, men där spelarna åkte hem varje helg och fick bo max 20 mil ifrån föräldrarna. Frankrike var ett av få länder i Europa där man pratade om träningstid och välutbildade ledare snarare än att vinna och tro att det enda unga spelare behövde var seniorfotbollsmatcher. Efter VM-guldet 1998 åkte alla europeiska länder till Frankrike på utbildningsresor. En av de mest frekventa besökarna var Tyskland, som byggde sitt nya system med Frankrikes modell.
För det var spelarna därifrån som vann VM-guld 1998 med Aimé Jacquet och EM-guld 2000 med Roger Lemerre. Jacquet hade efter 1998 tagit han om landets ungdomsfotboll, på samma sätt som Houllier och Boulogne hade gjort. Skillnaden var att Jacquet fick vara kvar i åtta år trots att han gjorde ett rätt kasst arbete. Han var den som tjatade in Domenech som förbundskapten, han förändrade tränarutbildningen till att skapa René Girard-människor, han fortsatte med sina idéer om fysik och individualism vilket skapade tråkigt omodernt spel och dessutom började de franska ungdomarna bete sig allt underligare à la Ménez, Ben Arfa, Nasri med flera. Inte så förvånande: Jacquet hade på ett bra sätt pusslat ihop ett VM-guldvinnande lag som framför allt åt upp motståndarna med en fysisk defensiv. Arsenalscouten Francis Cagigao:
– Det fanns en tradition av att spela fotboll i Frankrike, men efter framgångarna 1998 och 2000 så förändrades allt. Därifrån blev fransk ungdomsfotboll fokuserad på överdrivna idéer om fysik på bekostnad av teknik. Om generationerna franska spelare efter det blev sämre så berodde det på den policyn.
Han får medhåll från forskare, journalister, tränare. Laurent Blanc sa att en Xavi eller en Iniesta inte hade kunnat komma upp i Frankrike på den tiden, och Ribéry och Valbuena fick ta karriärsomvägar. Jacquet försvann 2006, så det är först nu som fransk fotboll har återhämtat sig, men VM-guldet 1998 och EM-guldet 2000 kostade Frankrike oerhört mycket när det gäller talangutveckling, framtida landslagsresultat, tränarutbildning, och därmed också fotbollsidéerna i Ligue 1. Vi ser fortfarande effekter än idag. Var det värt det, och hur ska man definiera Jacquets arv?
@jonas_hansson