Det var ingen publik, inmarsch eller line up, men ändå pumpade adrenalinet före, under och efter match. Vi var äntligen igång. Längtan vi har haft över att få spela match är och kommer att vara en stark motivationsfaktor nu när publik inte är tillåtet. Men hur kommer det att kännas när matchspel blivit normalitet igen och den där avsaknaden inte finns på samma sätt för att hjälpa till att pumpa upp adrenalinet inför tävling? När det är knäpptyst på läktarna på grund av utebliven publik och det enda som hörs är röster från oss spelare själva och våra tränare.
SVT:s publikbarometer för säsongen 2019 gav oss en snitt i herrallsvenskan på över 8000 medan snittet i damallsvenskan låg på under tusen åskådare. Är vi damspelare bättre förberedda inför publikfria matcher än herrspelare? Är herrspelarna i den högsta divisionen bortskämda med att tidigare haft mycket publik på sina matcher, att det här blir en helt annan värld för de? För när det är extremt mycket publik på en match i OBOS Damallsvenskan, då är det något alldeles extra speciellt som ska hända. Med handen på hjärtat, så är det sällan just extremt mycket publik.
Vi kan alla hålla med om att fotboll är mycket mer än enbart 22 spelare på plan och en boll. Publiken är en av de delar som tillför sporten något extra, som skapar den där inramningen som blir något utöver det vanliga och i många fall gör att gåshuden snabbt poppar upp. Jag som är malmöbo har fått bevittna MFF-publiken flertalet gånger och vet att den stämning som en fullsatt arena skapar innan match är halva upplevelsen med matchevenemanget, med alla dess tifon och hymner. Som åskådare såväl som spelare, så vet jag att publiken skapar adrenalin i kroppen hos många. De tillför den där euforiska känslan, de bygger upp förväntningar och de motiverar. De får dig att för en stund glömma bort att du är trött.
Nu i början av säsongen är vi pigga spelare, vi är taggade och med eller utan publik är match svårslaget. Solen skiner, värmen stiger och fotboll är det bästa vi vet. Fysiskt sett är vi fräscha och det mentala spelet är inte lika avgörande i nuläget. I FC Rosengård kör vi med pappskallar till publik, där supportrar får lov att beställa sin egna pappskalle med eget motiv, som därefter placeras på läktaren. När vi gör mål spelas publikjubel ut ur högtalarna, allt för att fylla ut tystnaden som kommer från läktarhåll. Det kan tyckas kul, kreativt och hjälpa en aning för att fylla tomrummet som utebliven publik skapar. I alla fall till en början. Men vad händer i oktober månad när det blåser, regnar och underställen plockas fram igen? När den fysiska statusen börjar sättas på prov och det mentala börjar smyga fram som en avgörande del för hur resultaten ser ut. När inramningen egentligen skulle ha skapat den där värmen i den kalla höstluften. Istället står vi där med pappskallar och fake-applåder.
Det återstår att se hur vi påverkas. Kanske är vi damspelare bättre rustade för publikfria matcher. Kanske kommer herrallsvenskan att bli jämnare, för att olika lag tappar poäng på grund av sviktande motivation som ett resultat av publikavsaknad på arenorna.
Eller så ber vi till Gudarna att publik tillåts, lagom till när de första höstvindpustarna smyger sig på. Som vi saknat er, våra supportrar.