Tre landslagsstjärnor; två mammor och en blivande mamma. Tre spelare som på senare tid valt att prioritera familjelivet före fotbollen just nu. På kort sikt kan det enligt vissa tyckas missgynna landslagets prestationer, se bara på Kristoffer Bergströms krönika där journalistiken var vass och rak på sak. Beslut som inte alls är uppskattade av vissa supportrar som vill att det svenska damlandslaget ska prestera i sommarens OS i Japan. Ser vi på det ur ett lite större perspektiv, där vi blickar lite längre fram så är jag övertygad om att de här spelarna bäddar gott för framtiden för så många fler än de själva. Deras prestationer utanför plan skapar den där goda cirkeln som allt för ofta onödigt varit ond. Jag pratar om Elin Rubensson, Nilla Fischer och Jessica Wijk (tidigare Samuelsson).
Länge har kvinnliga idrottare förväntats lösa familjefrågan på något magiskt sätt, där lösningen inte inneburit så väldans mycket hjälp från omgivningen och där det helst inte skulle föras allt för mycket väsen kring det som skulle komma att ske utanför sporten. Valet att bli mamma är ett val som gav tydliga konsekvenser för individens sport. I många fall resulterade moderskap en avslutad karriär. Det fanns liksom inte en smidig kombination av dessa två delar av livet.
Nu när Elin Rubensson, Nilla Fischer och Jessica Wijk valt att prioritera bort fotbollen för att lägga fokus på familjelivet, är det några som ställer frågor. Hur kommer det här att påverka landslaget? Det är ju viktiga spelare i laget. Mitt svar på frågan: det kommer att bli kanon. Familjelivet är viktigt för många, även för oss fotbollsspelare. Det är något som börjar accepteras mer och något som vi börjar se mer av, en kombination mellan familjeliv och en fotbollskarriär. Med acceptans kommer även lösningar och mer ansträngning i frågan. Vi kan inte räkna med att alla kvinnliga fotbollsspelare vill eller kan spela oavbrutet tills de är fyrtio år utan att vid något tillfälle prioritera familj. Och när vi inte kan räkna med något, då börjar vi förbereda i tid. När vi börjar förbereda i tid, ja då blir vi inte chockade när någon väljer familjen för tillfället utan istället har vi en bredd som gör att någon annan kan fylla igen det skapade hålet utan att det blir ett stort ståhej. Acceptans, normalisering av frågan och förståelse, något vi alla vinner på i längden.
Att få fler tjejer att stanna kvar längre i idrotten är något som det arbetas mycket kring. Alldeles för många hoppar av sin sport för tidigt för att välja något annat. Jag tror att familjefrågan är en del av ”problemet”. När då förutsättningarna inte är briljanta för tjejer tillsammans med svårigheten att kombinera familj med sport, då blir det rätt många stora hinder på vägen som gör att många väljer att lämna idrotten. Kulturellt sett tror jag även att frågan kring familj är uppe på tapeten många gånger. Jag vet själv hur många gånger jag fått frågan av släktingar hur jag tänker i frågan. För några år sedan var det rätt knepigt att svara på frågan och det som sades var att jag har en karriär som jag vill satsa på, målsättningar jag vill nå. Idag är det enklare att svara på frågan. Jag kan enkelt hänvisa till Rubensson, Fischer och Wijk att det faktiskt går att kombinera rätt bra, även om det på kort sikt måste uppoffras något. Tidigare tvingades vi välja och många valde något annat än fotbollen. Nu blir det allt vanligare att kombinera, då kommer fler att stanna kvar i fotbollen.