Den 17:e april 2017 gick Rasmus Elm ut efter 21 minuter i underläge 0-2 mot Jönköpings Södra. Det pratades om ryggbesvär, han försvann från arenascenerna, och idag, knappt tio månader senare, såg vi honom spela igen. Under de 45 minuterna höll KFF 1-0 mot ett i vanligt fall superbt Lokomotiv Moskva.
Som jag skrev i de fem spaningarna: han var bra eftersom han är jäkligt bra, inte för att han nödvändigtvis är i bra form. Vi kan stryka “slump” som en faktor för att KFF konstant hittar en ny nivå så länge Rasmus Elm kan spela. Men. Som vanligt är det en väntan på hur hans kropp håller en längre period.
På tre och ett halvt år har han bara spelat fem eller fler matcher i rad två gånger (sju matcher 2015, men då aldrig mer än 45 minuter, och nio matcher i rad hösten 2016).
Sedan han kom tillbaka till Kalmar FF har föreningen gjort 90 allsvenska matcher. Rasmus Elm har saknats i 57 av dem (en gång avstängd), och av övriga 33 har 14 varit inhopp. Endast tolv gånger har han spelat hela matcherna. Han har missat 77 procent av alla minuter, och det har också gjort att hans senaste landskamp var i november 2013.
(Och säger till Barometern att det absolut, definitivt, utan tvekan, otvivelaktigt, tvivelsutan inte blir VM 2018).
Men han kan leka fotboll rätt bra när han är matchduglig. KFF har i tre år spelat runt bollen som ett allsvenskt topplag när Elm har orkat, oavsett kontext med motståndare och medspelare. Jag tror inte det går att argumentera bort att han är bäst i allsvenskan. De senaste tre och ett halvt åren har KFF bara varit resultatmässigt bra i två korta perioder: i sensomras (Nanne-effekten) och hösten 2016, den enda gången då Rasmus Elm spelat kontinuerligt (då vann KFF fem av sju matcher, och en av de övriga var Elfsborg borta).
Förhoppningarna var höga 2015, även om de absolut inte kom från Rasmus Elm själv. Det pratades om nytt SM-guld, vilket föreningen själva var tydliga med att de skulle vinna senast 2018 (nyhet hösten 2017: “KFF stryker SM-guldmålet 2018”). Elm själv ville komma hem, bygga upp sig, och se om han kunde nå nivå och stabilitet för att hitta nytt både sportsligt och privat (vid minst två tillfällen har agenter letat i MLS).
Samtidigt som han ville hjälpa KFF. För en fråga ger han alltid samma svar på: ska det vara i Sverige så ska det vara i KFF (eller Johansfors?), och det här ska ske utan brådska.
Och visst, han hade inte spelat fotboll på ett halvår när han kom 2015, men KFF slutade fyra i allsvenskan 2013 och låg till som ett absolut topplag halva 2014 (bara för att sedan tappa så orimligt mycket att de höll på att åka ur). Brödratrion var tillsammans igen och det var enkelt att prata, skriva, och tänka hur de tillsammans kunde skapa ett lag som inte bara var deltagande för att nå tiondeplaceringar.
På tre år har de spelat totalt 285 minuter ihop. Nu är inte David Elm kvar (han kunde spela allt mer sällan, och när han väl spelade såg det allt tyngre ut), men Viktor Elm hoppar runt mellan facken ”bra allsvensk mittback” och ”en av allsvenskans bästa mittbackar”.
Och nu när Kim Källström är borta så finns det ingen i allsvenskan som kan hitta längre bollar och smarta passningslösningar som Rasmus Elm. Det ska KFF maxutnyttja med två anfallare vars arbetsuppgifter är ”spring snabbt, mycket, pressande, och farligt så får ni kvalitetspass”. Mittfältet ska kontrollera ihop med två bröder Hallberg och en Romário, som med individuell kvalitet tidigare har fixat segrar utan hjälp av lagsystematik. Det är möjligt att det finns egenskapsbrister på mittfältet, men ingen kvalitetsbrist.
Hur många matcher Rasmus Elm kan göra 2018 vet vi dock inte. Flera gånger har man fått en känsla av ”sista chansen” för Elm, men jämfört med förra året så är det ett nytt ledarteam med nya träningsidéer. Konstgräset på träningsplanen är nylagt så det kan inte bli fokus på att det skapar högre skadefrekvens. Till detta har truppen många centrala mittfältsalternativ som avlastar för att slippa överbelasta Elm.
Så. Om det inte funkar i KFF 2018, när ska det då funka för honom i KFF?
@jonas_hansson