Den här hösten skulle också vara avslutningen på femårsplanen som Kalmar FF tog fram i slutet av 2013. KFF skulle vinna SM-guld igen senast 2018, men planen avbröts redan under sommaren 2017. Under de tre och ett halvt åren som den var sjösatt så var det mycket mer av ett sänke för föreningen än vad det var en vägvisare för framtiden. Det skapade bara ett väldigt svårt slutmål, utan metoder för att ta sig dit. I efterhand ser det uteslutande ut som säljsnack som mest gav negativ effekt.
Det stora arvet för framtiden från KFF:s era med SM-guld blev annars en ny arena. En arena som har tagit lika mycket energi som den har gett positivt utslag. Det har nästan balanserat ut varandra på ett perfekt sätt. Det har skapats en förening som stannar kvar i allsvenskan, med allt det innebär, men som sällan kan titta upp högre än så.
Mycket annat från 2008 har dock försvunnit.
KFF gick från allsvenskans målgladaste lag under slutet av 00-talet till att under åtta av nio säsonger göra färre än 40 ligamål. KFF gick från att under sex-sju års tid bygga upp en gigantisk kista med pengar, till att på sex-sju år få den kistan att nästan bli tom. De gick från att träffa rätt med en mängd utländska (och inhemska) värvningar till att man ibland undrar om de ens är värt för föreningen att gå utanför rikets gränser, för i nio fall av tio blir det mest bara ett sätt att bränna pengar på.
KFF gick från ett lag som stack ut, hade en stark identitet, och som drog med sig staden, till att vara ganska gråa och i år även tappa publik. Även om varenda plats skulle vara upptagen på arenan i dag så kommer de att ha tappat mer än tio procent av fjolårets publiksiffra, från runt 93 000 till runt 83 000 sett över hela året. I årets näst sista hemmamatch, mot Trelleborg, var det 2842 åskådare på plats.
Luften har ibland gått ur supportrarna i år, och den här gången syns det i publiksiffrorna. Tidigare års oro för publiktapp har stoppats av att KFF har sänkt priserna, men de sänkte priserna så mycket att värdet av en biljett och att se KFF blev för lågt.
Den här gången säkrade laget i princip allsvenskt kontrakt redan halvvägs in i säsongen. De hade dock inte varit särskilt fascinerade fram till omgång 15, och efter omgång 15 har det växlats mellan dvala, stor irritation över ett spel som inte ger mål, och vid tillfällen även det motsatta: en stark optimism om att de spelmässigt är på rätt väg.
Men sett över hela det här året har det bara varit en stor positiv nyhet för KFF. Det är å andra sidan en nyhet som räddar hela föreningen existens: försäljningen av arenan till kommunen. Innan det hade KFF planerat för ett underskott på 18 miljoner kronor (!) för det här året exkluderat spelarförsäljningar. De skulle sälja spelare för åtta miljoner var tanken, men än så länge har det hamnat på knappt en miljon. Att sälja arenan tar på sikt bort knappt hälften av de där 18 miljonerna i röda siffror. Med andra ord finns det fortfarande oerhört mycket jobb kvar att göra med ekonomin, och KFF ska nog inte räkna för mycket med att TV-pengarna 2020 löser allt.
De övriga positiva sakerna för i år är få till antalet. Rasmus Elm kan verkligen spela fotboll igen. Även om han är en bit ifrån sitt bästa jag så är ändå det ett gigantiskt steg framåt jämfört med 2017. Viktor Elm är fortfarande bland allsvenskans bästa mittbackar. De har också skickat fram flera unga spelare som har gjort det bra. Isak Magnusson, Nils Fröling, Johan Stenmark, och Adam Hellborg är bara några av dem.
Nanne Bergstrand sjukskrivning påverkade såklart 2018, en av flera orsaker till att KFF inte har haft det året de hoppades på. Där verkar Bergstrand må bra igen, vilket i det fallet såklart var det absolut viktigaste.
Nu när han avgår så är frågan var KFF vill ta vägen. De stora sakerna som föreningen greppar sig mot är en stark ungdomsverksamhet och det lite mer diffusa framtidsmålet om att utmana i toppen under åren när stjärnorna står rätt. Det har dock inte funnits mycket tydlighet över lång tid.
På fem år har de haft fyra huvudtränare som skiljer sig åt när det kommer till spelsätt. Hans Eklund ville ha rak och snabb fotboll. Peter Swärdh betonade bollinnehav. Nanne Bergstrand jobbade med press och fasta situationer. Henrik Rydströms filosofi ligger visserligen i ungefär samma sfär som Swärdhs, men ändå en bra bit ifrån i exempelvis taktisk flexibilitet och träningsmetodik.
Av det jag har hört inifrån spelargruppen så kan ett antal spelare tänka sig att ha kvar Rydström, trots brist på poäng. Det ska nu finnas träningar där spelidén verkligen övas igenom, och spelarna känner en optimism kring spelet när de går in i matcherna. Både Rasmus och Viktor Elm har strukit under det positiva med Rydströmidén i intervjuer med Barometern.
KFF påbörjade ju i somras något liknande det som Elfsborg och IFK Göteborg gjorde förra vintern – att från grunden bygga upp ett mer passningskontrollerat spel – men vi får se om Rydström får chans att göra det (förhållandevis) bättre än vad de två lagen har gjort.
Det är ju trots allt så att KFF:s ekonomi kräver allsvenskt spel från 2020 och framåt. Rydström kan vara lockande i flera perspektiv, men det är en styrelse som kanske vill se en tränare som kan “garantera” minst 35 poäng nästa år. Jag har hört ett par andra tränarnamn slängas runt bakom kulisserna, men är osäker på om det är möjliga eller hur långt KFF har kommit i den jakten.
I övrigt? KFF vill göra en satsning på ett par-tre kvalitetsspelare framåt, som ersättare för bland annat Erton Fejzullahu och den misslyckade brassesatsningen. Det som i så fall ska in är en eller två anfallare och något kreativt till kanten. Problemet med anfallsjakten är att KFF har sagt exakt samma sak varje vinter sedan 2009. Det här är i princip tionde året i rad där samma problem identifieras. ”Får vi bara in en riktigt bra anfallare så kan vi utmana i toppen igen”.
Den första som efter SM-guldet hamnade i ”det här kan bli KFF:s riktigt bra anfallare”-facket var Leandro Rodrigues år 2009. Efter det har Jael, Douglas, Jonathan McDonald, Sebastian Andersson, Melvin Platje, Pedro Henrique, David Elm, Marcus Antonsson, Pär Ericsson, César Santin, Henri Anier, Måns Söderqvist, Romário Marques, Nixon, Philip Hellquist, och Erton Fejzullahu varit de som har plockats in. KFF har plockat anfallare med många bakgrunder, med alla typer av spelstilar, till väldigt olika prislappar.
Tar man bort återvändaren David Elm och succén Marcus Antonsson så är det totalt 21 ligamål på 15 anfallsvärvningar. Eller 15 ligamål på 14 anfallare, om man tar bort den dyra floppen Jonathan McDonald. Finns det något som talar för att KFF kommer att hitta rätt just den här vintern? På vilket sätt skiljer sig scoutingen, analyserna, tålamodet, och inskolningen sig den här gången?
Till detta ska det också tas beslut om vilka som ska vara kvar i en förvånansvärt stor trupp. Totalt hade KFF 33 spelare, inkluderat de utlånade men exkluderat ett antal unga spelare som periodvis tränat med a-laget. Efter beskeden om att Nixon, Hiago, Ole Söderberg, och Tobias Eriksson lämnar så är det nu nere på 29 (plus några till), varav tio har utgående avtal.
Ett stort framtidsbeslut är redan taget: förlängning med Romário till 2022. Ett oväntat avtal, sett till att han då kommer att vara 38 år och redan hade kontrakt över nästa säsong.
@jonas_hansson