Kritiken som var mot Kalmar FF i vinter handlade inte bara om sakerna som hände där och då. Det var inte bara om en ordförande som öppet på en bilfirma ska ha pratat om att Henrik Rydström skulle få lämna, eller klantiga citat från en styrelseledamot, eller ett pressmeddelande som var konstigt på alla sätt (på ett medlemsmöte i januari sa en i KFF:s styrelse att det pressmeddelandet blev fel och skrevs i affekt).
Det som hände var också att flera års missnöje kring andra saker kom fram. Att det har funnits ett visst missnöje över hur KFF har styrts var inget nytt, men nu fick det mer uppmärksamhet och det användes hårdare ordval.
Det handlade om svag kommunikation, internt och externt. Det var för dålig träffsäkerhet på nyförvärven. Det fanns från spelarhåll önskan om djupare spelanalyser och fler specifika direktiv ute på planen (Rydström hade påbörjat det, men inte hunnit tillräckligt långt). Det handlade både om de små och stora sakerna. Allt ifrån att lägga mer pengar på den medicinska delen, till att man ville ha mer tydlighet och transparens, till att det fanns oro över var föreningen egentligen var på väg med ekonomi och allt.
Efter det har saker hänt och KFF jobbar för att bli bättre.
Jag har ringt runt de senaste dagarna och pratat med flera KFF-spelare, samt andra i och utanför föreningen. Ska jag sammanfatta känslan: en optimism som är lite mer än en vanlig försäsongsoptimism, men utan att gå över i hybris och de förstår hur långt det är kvar innan saker ser riktigt bra ut. Däremot är det flera som lyfter att det fortfarande finns problem som bör/måste lösas, men mer om det senare.
Den stora saken som spelarna trycker på är huvudtränaren Magnus Pehrsson och Jesper Norberg, den assisterande tränaren. De har satt starkt avtryck inom KFF på bara några månader.
Spelare påpekar hur professionellt det är, att de ser förbättringar på många olika punkter. Tydligare scheman, bra möten, mer specifikt vad de ska göra ute på fotbollsplanen, bättre kommunikation, en tränare som bryr sig om både människan och spelaren, nyförvärv som känns mer välscoutade än på länge (tränarduon har mycket att säga till om i nyförvärvsväg). Pehrsson vill skapa ett lag som kan springa mycket och snabbt, pressa högt och ofta, och ställa om kvickt, och spelarna verkar köpa det.
Rydström (nu i Sirius) ses fortfarande som en bra tränare av flera/många i KFF:s spelartrupp, men att Pehrsson är ett steg upp då han har en helt annan erfarenhet.
Även när jag följde Pehrsson i Malmö FF så hörde jag liknande saker om hans kompetens. En tränare som kunde sätta fina strukturer på allt, som hade tänkt igenom nästan allt, och som var omtyckt. Norberg är förhållandevis okänd, men spelarna trycker på att han känns vettig, kunnig, och kompatibel med Pehrsson. Till detta verkar han ha ett brett kontaktnät, både i Sverige och utomlands.
Nyförvärven till de defensiva platserna ser än så länge bra ut. Piotr Johansson pumpar på ute på högerkanten, Henrik Löfkvist och Fidan Aliti är välskolade och stabila. De mer offensivt lagda spelarna har inte kunnat spela så mycket än på grund av skador, sjukdomar, eller att de nyligen värvades, men vi vet vad Moestafa El Kabir kan göra och Chidiebere Nwakali har haft några sekvenser där han har sett ut som Ismael light. Det är dyrare spelare än KFF har tagit in tidigare, med förhoppningen att det plus mer scouting ska göra truppen mer kvalitativ.
Det finns också en optimism i supporterleden över att det äntligen kommit in spetsspelare framåt. KFF har de senaste tio åren värvat många spelare till de offensiva platserna, men bara ett fåtal har varit spelare som markant har förbättrat laget. Ropen var väldigt höga över att det nu skulle värvas kvalitet till anfall och andra offensiva platser. Nu får vi se exakt var El Kabir, Rafinha, och Maxwell står på en allsvensk kvalitetsskala.
Däremot finns fortfarande saker kvar att bevisa. Pehrsson/Norberg måste ha bättre träffsäkerhet på nyförvärv än vad Pehrsson hade under tiden i Djurgården. Jag vet spelare i Malmö FF som säger att de orkar med presspel bättre nu jämfört med under Pehrssons tid där. Han måste också ta lärdomar från den sista månaden i Malmö FF, när allt föll ihop, för att se vad han kan göra för att undvika liknande scenarion i framtiden (“Alla har en plan tills de får en smäll på käften”).
För KFF:s del så har ekonomin blivit klart bättre, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan de har en kassa som inte läcker varje år. Det verkar inte som att all kritik har mynnat ut i stora positiva förändringar, och jag skulle inte förvånas om fler saker kommer att lyftas fram 2019 och 2020. Det måste bli en förbättring på skadesituationen, då föreningen har haft alldeles för många skador de senaste tio åren. Kommunikationen har blivit bättre, men måste förbättras ännu mer.
Sportchefen Thomas Andersson-Borstam får ibland kritik då många nyförvärv inte har lyckats prestera, men han är kvar. Av det jag har hört så ligger hans stora kompetens i att få saker gjorda, att få igenom spelaraffärer och kontraktsskrivningar utan att det blir för dyrt. Det har gjort att KFF har kunnat landa en del stora namn och även behållit en del spelare, och samtidigt som de dragit ner på spelarkostnaderna totalt sett. Däremot blir hans roll mindre om tränarduon jobbar mer med scoutingen, han har ett stort ansvar för att det sportsliga inte gått som de önskat de senaste åren, och han har inte alltid varit i samklang med tränarstaben om exakt vilka spelare som ska in.
Klubbchefen Mattias Rosenlund ger alltid ett vettigt intryck och har gjort ett hästjobb med arenaförsäljningen, men antingen han eller nya ordförande måste dra föreningen i en bra riktning framåt och samtidigt hålla tillräckligt många nöjda. Svante Samuelsson gjorde många bra saker som klubbchef och är verkligen ingen lätt person att ersätta som hela föreningens mittpunkt.
När det gäller supportrarnas missnöje så verkar det vara på en nivå där de inte längre aktivt arbetar för stora förändringar på styrelsesidan, utan nu vill de se kontinuitet och lugn (och kompetens). Det vore förvånande om valberedningens förslag på ny ordförande (Jonas Persson) och nya styrelseledamöter inte röstas igenom på dagens årsmöte. Missnöjet är inte borta, men många har åtminstone delvis gått vidare och är villiga att ge KFF:s styrelse och ledning en ny chans.
Det är ju dock ganska enkelt att vara optimistisk på en försäsong, och en period på åtta-tio dåliga allsvenska matcher gör mycket kring synen på en förening. Om man ska prata i platta klyschor så är KFF ett skepp som delvis vänt riktning mot något bra, men mer återstår att göra för att det ska finnas övertygelse i att riktningen är helt rätt.
***
Det var ett medlemsmöte för KFF i januari, och jag vet inte om alla saker har tagits upp i offentligheten. Några av sakerna som kom fram:
1. KFF vill att minst 30% av speltiden i A-laget ska ges till egenfostrade spelare.
2. De vill vara kontinuerligt topp-10 i allsvenskan, med tillägget att även de översta placeringarna tillhör topp-10.
3. Truppen delas in i fyra kategorier när det gäller åldrar (16-20 år, 21-24 år, 25-30 år, 31+). Det är inga helt exakt satta siffror, men föreningen verkar inte vilja ha fler än nio spelare som är äldre än 24-25 år. I dagsläget är nio spelare 26 år eller äldre, men A-truppen är innehåller många spelare, kanske för många, så den siffran kanske minskas.
@jonas_hansson