Krister Azelius (ordförande i Helsingborgs IF) har sagt till Helsingborgs Dagblad att det inte lär bli fler nyförvärv i sommar. Ekonomiskt sunt, men orden som användes för en månad sedan tydde på något större och bättre, att HIF skulle bli stärkta under sommaren. Särskilt då HIF gång på gång har tryckt på att de måste vara i allsvenskan 2020.
Borta är Andri Bjarnason, Rasmus Jönsson, och Johan Persson. Lagets kanske två bästa offensiva spelare, tillsammans med en central mitt som kan allsvenskan, ut.
En stabil allsvensk target, korttidskontrakt med en ytter som inte har spelat match på tre-fyra månader, ett par tonåringar, och ett par (helt nödvändiga) målvakter in.
Visst, det finns en möjlighet att Alhaji Gero gör bra targetjobb och börjar att göra mål, att Tobias Mikkelsen bidrar med tillräckligt många mål i höst, och att någon av Ibrahim Bancé och Daniel Hafsteinsson visar sig vara en supertalang, men att det skulle se bättre ut på förhand känns tveksamt.
Detta följer ganska många situationer som inte blivit som HIF hade tänkt sig, eller där det är svårt att få ihop hur det skulle fungera.
I slutet av mars förlängde de med Per-Ola Ljung till och med 2021. Det tog drygt två månader innan han var borta som huvudtränare.
Det är fullt möjligt att Henrik Larsson håller HIF kvar i allsvenskan, dessutom följer han ju föreningens mål med att lyfta upp de unga egna, men vad var tanken med att ta in den tränare som fick sparken för två och ett halvt år sedan?
På spelarsidan har det varit ännu fler spretande beslut bara under det senaste året.
HIF gick in i 2019 med en av allsvenskans tunnaste trupper, där det bara fanns cirka 17 utespelare som Ljung använde sig av. Satsningen var på spets, inte bredd.
Inget fel i det, men samtidigt pratade HIF varje vecka om att det fysiska läget inte var bra nog. Att laget hade många äldre och skadedrabbade spelare, och att det behövde gå långsamt framåt så att de inte skulle bli skadade spelare. Det var inte bara en tunn trupp, utan en tunn trupp med många spelare där HIF behövde vara försiktiga. Hur gick det ihop?
Förra sommaren värvade de också två stora namn (Rasmus Jönsson och Wanderson) som bägge älskar att spela i nummer 10-rollen. Det slutade oftast med att Wanderson fick vara i en position som han inte trivdes i, fram tills Jönsson lämnade. Hur var prioriteringen där?
Samtidigt har laget en spelidentitet av att vara ganska direkta och framför allt ett inläggsstarkt lag, ett lag som ofta har använt Bjarnason som uppspelspunkt och den kanske mest definierande och avgörande spelaren.
Till den viktiga rollen fanns det istället noll alternativ, så när han var skadad i våras så fick Wanderson spela på topp.
Nu sitter de också med Mamudu Moro och Kalle Joelsson på utgående kontrakt, två av de mest försäljningsbara spelarna.
Det är många beslut som känns tagna på uppstuds och utan särskilt mycket långsiktig tanke, och många saker som inte har blivit optimalt. I vakuum är många saker inte superkonstiga och det finns argument till varför det blivit som det blivit, men pratar vi totalen så känns det som att flera situationer kan undvikas med bättre planering.
Ekonomisk problematik och kortsiktighet är ju också standard i HIF. De har levt med kniven mot strupen under många av åren under 2000-talet, där de gång på gång måste hitta sista-minuten-lösningar för att inte riskera det värsta. Det blir aldrig någon längre plan och aldrig någon kulturförändring. Några av de senaste årens händelser:
Sommaren 2017 gick privata investerare in med tolv miljoner kronor för att hjälpa till i ett svårt läge.
– Nästa generation ska inte betala ett skit för det vi gör nu, sa då Mats-Ola Schulze till HD.
I maj 2018 trodde HIF att de skulle gå back sex miljoner kronor för 2018. Mindre än ett halvår senare verkade det snarare bli minus 13 miljoner. De behövde bland annat skjuta upp en inbetalning av skatten och ta hjälp av en sponsor för att inte riskera elitlicensen.
Ett halvår senare frågade de investerarna om 25 nya miljoner.
HD skrev dessutom i juni i år att HIF missar budgeten 2019 med drygt tre miljoner kronor, att elitlicensen skulle kunna vara i fara igen, men att det ska lösas av ett transfernetto som var bättre än väntat. Det är dock fortfarande så att HIF bara får behålla 50 procent av alla pengar de får från spelarförsäljningar. Resten går till investerare och en sponsor.
Sett till hur många gånger investerare, sponsorer, Helsingborgs stad/kommun, banker, och quick fix-lösningar har hjälpt HIF.
Sett till hur många gånger som HIF gång på gång har sagt att saker kommer lösa sig framöver.
Vad är det som talar för att de kommer fixa det den här gången, även om investerare ännu en gång går in med mer än tio miljoner kronor? Vad är egentligen planen den här gången, och hur skiljer det sig från förr?
@jonas_hansson