Systemskifte från 3-5-2 till 3-4-3 och ha ännu mer offensiva mittbackar, i form av de egentliga ytterbackarna Eric Larsson och Jonas Knudsen? Då börjar det likna något.
– Vi har pratat om utveckling – det här är vår utveckling. Det var den utvecklingen som vi ville ha från förra året till det här året. Vi vill att våra ”yttermittbackar” ska vara attackerande, sa Rösler efter 5-0 mot Falkenbergs FF.
– Eric har tidigare gjort det bra väldigt bra, mot exempelvis (Zrinjski hemma). Jonas gjorde det i dag. Första halvlek var fantastisk från hans sida. Defensivt vann han varje luftduell, och sedan hade han energin och drivet.
– Vi var väldigt framåtlutade. Jag ville att våra supportrar verkligen skulle se att vi gick för det.
Jonas Knudsen hade under första halvtimmen mot Falkenberg varit på överlapp fem-sex gånger, och slog då inläggen till 1-0 och 2-0.
Eric Larsson slog den fina djupledspassen till 5-0. Tio minuter tidigare gjorde han en hög brytning, spelade framåt, gick själv på löp in i straffområdet, men en annan spelare fick passen till 4-0. Drygt tio sekunder innan det målet hade Knudsen varit långt uppe på andra kanten för att kunna slå inlägg.
Rösler är inte ovan att se matcher med sådant spelsätt. När han var i Fleetwood Town så mötte han (och vann mot) Sheffield United, som redan då var kända för sina offensiva ”överlappande mittbackar”. Nu är Sheffield Uniteds mittbackstaktik en av de mest uppskrivna spelidéerna i Premier League.
Nu gör dock MFF det på sitt eget sätt, och bara två spelare rörde bollen fler än 100 gånger i matchen: Larsson (114) och Knudsen (110).
Det är också en del i ett större speltänk. Rösler pratade tidigare i tränarkarriären ofta om att han såg upp till Jürgen Klopps press-attack-press-attack-fotboll. Just den inspirationen har han knappt pratat om under tiden i MFF, men det finns kvar där. MFF ska vara så offensiva och dominanta som det går, och det inkluderar att anfalla med maximalt antal spelare.
MFF är bäst när spelarna inte behöver vara i koppel, när de kan pressa och anfalla så mycket som de orkar. Det var därför som sommarens spelliknelse mellan AIK och MFF aldrig blev rätt. Det finns liknelser i några moment, men AIK gillar att bevaka och kalkylera, MFF gillar att kväva och ösa. MFF visade det mot Falkenberg.
Det fanns dock en respekt inför matchen. Falkenberg satte stor prägel på vårens match, där MFF räddades av Johan Dahlin och en bra inledande halvtimme.
Efter 90 sekunder på söndagen fick Falkenberg en frispark nära mittlinjen. De flyttade fram allt de hade, MFF var koncentrerade och kommunicerande, och det märktes att bägge lagen tog frisparken långt mer seriöst än hur det brukar vara i en match. Falkenberg ville testa MFF, och MFF ville inte riskera att tappa en till match mot Falkenberg.
Bara 20-30 sekunder senare hade MFF ett snabbt anfall som avslutades med fem-mot-fyra-läge. De inledande åtta minuterna hade MFF fyra liknande anfall som hade kunnat ge mål (ett av dem gav mål). De ville slita isär Falkenberg med snabbhet, press, och överbemannade ytor. Med de offensiva mittbackarna, framför allt Knudsen, så blev det flera gånger räknefel för Falkenberg både inne och utanför boxen.
– De kommer in med tre-fyra-fem spelare (i straffområdet) ibland. Det är svårt. Sedan är de duktiga på att ge varandra ytor, sa Tobias Karlsson och nämnde att Falkenberg inte kom nära inläggsspelarna.
Falkenberg hade sina egna försök. De ville göra det som fler lag borde ha försökt sig på i år: att gå hårt på MFF:s trebacklinje, både med fysik och bollar bakom den. Det är ju den delen där MFF förlorar med offensivt inriktade mittbackar.
Falkenberg hade dock varken Nsima Peter eller Kirill Pogrebnyak, så Edi Sylisufaj (två passningar på 65 minuter) fick det hopplösa jobbet som central anfallare mot Rasmus Bengtsson. Showen hamnade därför istället hos kantanfallarna John Chibuike och Robin Östlind, som skulle utnyttja ytor.
Östlind hade en superchans efter knappt tio minuter, men sköt så svagt att det var svårt att veta om det var ett avslut eller en passning.
I övrigt? Nja. Några halvlägen, men de fick sällan röra boll. Känslan är också att FFF saknade Marcus Mathisen på mittfältet, som en spelare som kunde plocka upp första- och andra- och tredjebollar. Det hade nog kunnat störa MFF.
– Det var rejäl klasskillnad i dag. Malmö var mycket bättre, mycket snabbare, mycket starkare. Man ser en internationell hårdhet som vi inte har, sa Hasse Eklund.
– Det jag inte har sett tidigare var kring Malmös presspel. Det var väldigt starkt. Stor skillnad mot tidigare matcher, tycker jag, då de var snabbt inne och inte gav oss någon tid alls.
– Vi blev oorganiserade, och släppte till stora hål vilket vi inte har gjort i tidigare matcher efter sommaren. Vi hade inte mycket att hämta.
MFF kunde spela snabbt på ett underlag präglat av lagom mycket regn, men de var även metodiska när det behövdes. Ett par av målen var rena kontringar, men 2-0-målet kom efter att MFF använt 26 passningar för att gå från kant till kant till kant, allt för att bestämma vilken yta som flera spelare skulle anfalla in i. Det blev vänsterkanten med Knudsen.
Falkenberg kunde heller inte ta nytta av det som ibland blir svagheten hos lag som spelar 3-4-3: att det blir många långa löpningar, att anfallaren blir isolerad, att man antingen blir för baktunga eller för öppna bakåt. MFF hann och orkade springa för att täcka upp allt som behövdes både offensivt och defensivt.
Arnor Traustason var tillbaka och orkade hur mycket som helst. Han var en av spelarna som gjorde att formationens svagheter sällan syntes (även Romain Gall såg ut att ha tagit åt sig av Röslers förfrågan på fler löp). Med Traustason tillbaka fick MFF också ha samarbetet Rieks-Traustason, ett av allsvenskans bästa samarbeten.
Spelet kunde också flyta på tack vare en fin domarinsats från Adam Ladebäck. 27-åringen lät hellre spelet gå vidare än att blåsa av, tog hellre dialog än att dela ut kort, och blåste sällan för ”enkla” frisparkar. Rösler tog extra tid för att berätta hur stark han tyckte domarinsatsen var. Det är möjligt att det borde ha delats ut något mer gult kort, men Ladebäck var åtminstone konsekvent.
Det enda MFF inte gillade var en svagare period i första halvlek, och just att de släppte till Östlinds chans. Knudsen gick framåt, MFF tappade boll, och helt plötsligt hade Larsson två spelare att ta hand om.
– Det är klart att ibland får de något läge, någon omställning, men det blir också många gånger att vi vinner tillbaka bollen och skapar chanser, sa Rasmus Bengtsson.
– Det är svårt att få exakt alla delar med sig, men det är såhär vi vill spela.
MFF tryckte på och tryckte på, och även om de inte var helt överlägsna i allt (”bara” 17-8 i skottstatistiken) så hade de 4-0 efter mindre än en timme. Efter 4-0 skapade Falkenberg en ring med spelarna för att prata sig samman och hitta ett sätt så att de kunde överleva en halvtimme till.
Den ringen blev också i praktiken slutet på matchen. Visst, Tim Prica fick göra allsvensk debut, Guillermo Molins gjorde 5-0, MFF var bra, men överkörningen var redan avklarad och MFF hade visat upp en fin sida av sitt press- och attackspel.
@jonas_hansson