Monopol är sällan av godo – men inte givet att det blir bättre

Under torsdagen skakade EU-domstolen om i idrottens värld. Domen som slog fast att Uefa och Fifa missbrukat sin monopolställning kan rita om verkligheten för betydligt fler än bara fotbollens organisationer samt superligans två kvarvarande klubbar Real Madrid och FC Barcelona.

För tio dagar sedan skrev jag en krönika om varför jag glidit från att står bakom Uefas och Fifas försvar av den sportmodell som ger dem makten till att heja på superligans företrädare. Skälet var enkelt. Arrogansen kring hur Uefa och Fifa agerar och där dess företrädare inte ens svarar på frågor är nog för att vilja se dem falla.

Den europeiska sportmodellen har präglat idrotten under hela min livstid och den har varit självklar att reflexmässigt försvara. Vem vill ha stängda ligor och ägare som bestämmer? Nej, det är inte vad idrott ska vara i Europa och därför har det varit lätt att leta efter förmildrande drag hos Uefa och Fifa.

Nu är fotbollens organisationer pressade och det är givet att makten flyttades till klubbarna. Det är upp till dem att antingen hänga kvar ihop med Uefa och kanske tvinga Europas fotbollskonfederation att ge efter ännu mer eller att gå till A22 och dess nya turneringen för herrar och damer.

Domen är mycket större än bara superligan eller ej. Den har potential att påverka idrotten lika mycket som när den belgiske fotbollsspelaren Jean-Marc Bosman 1995 vann rättsligt över Uefa. Bosman-domen innebar att spelare vars kontrakt löpt ut var fria att flytta.

Vilket i efterhand kan låta som en självklarhet, men idrotten hade då möjlighet att ta betalt även för kontraktslösa spelare. Ett undantag från fri rörlighet som EU-domstolen för snart 30 år sedan satte stopp för. Det var bisarrt att ettårsfall – det vill säga att fria spelare stoppades från flytt – hängde kvar så länge.

Denna dom kan rita om kartan för betydligt fler idrotter än fotbollen och faktum är att det kan bli rörigt även i Sverige. Plötsligt går det att utmana det svenska fotbollsförbundet kring ungdomscuper och det gäller även andra idrotter. Monopolet i den europeiska sportmodellen är om inte över, åtminstone hårt pressat.

Kanske blir 21 december 2023 en lika klassisk dag? Bakgrunden till torsdagens dom kan vi hämta i att Europas främsta fotbollsklubbar i april 2021 lanserade planen på en egen superliga. Den skulle vara i princip stängd likt nordamerikanska proffsligor och klubbarna skulle dela på intäkter utan inblandning från Uefa.

Vilda protester från arga engelska supportrar men även från politiker, spelare, tränare och medier fick projektet att braka samman på bara ett par dagar. Tre klubbar vägrade att lägga ner och Juventus (som sedan hoppat av), Real Madrid och Barcelona inledde en rättslig process mot Uefa, Fifa samt regelverket som satte stopp för rivaliserande turneringar.

EU-domstolen var tydlig att man bara tagit beslut huruvida Uefa och Fifas regelverk bröt mot EU:s lagar som handlar om en fri rörlighet på en öppen marknad. Däremot påpekade domstolen att det inte var givet att projektet med superligan hade fått någon acceptans, men det hade man överhuvudtaget prövat

Bolaget A22 som drev rättsprocessen mot Uefa firade att det 69-åriga monopolet föll med att lansera superligan 2.0. Det handlade om ett öppet ligasystem för veckomatcher för 64 klubbar på herrsidan och 32 på damsidan. Man ska kommersialisera matcherna och sända dem på en ny streamingplattform och lockade med en del matcher gratis.

Det finns inga gratisluncher, brukade professorerna i nationalekonomi i Lund mässa om på föreläsningarna. Kort sagt: man betalar på ett eller annat sätt, och det gäller även för att få tillgång till A22:s matcher. För ingen ska inbilla mig att A22 är en organisation som med lätthet fått ett 90-konto för välgörenhet i Sverige.

Klart att A22 är inte är mycket mer “hin håle” än Uefa och Fifa. Det är givetvis bra att det skakar till i Schweiz där de flesta maktfullkomliga idrottsorganisationer har sin bas. Förhoppningen är att de pressas att röra sig till en yta där det råder mer insyn, solidaritet och demokrati. Möjligt en fåfäng förhoppning, men under en tid får den leva.

På många sätt hade jag önskat ett mer ödmjukt Uefa som kunde självreflektera över organisationens brister, men det var snarare dragna revolvrar som gällde på presskonferensen under eftermiddagen. Uefa-basen Alexander Ceferin närmast hånade Barcelona och Real Madrid och menade att klubbarna kunde dra och spela på egen hand.

Konfliktens grund finns i att engelska Premier League dragit i från de andra stora ligorna och därav frustration på kontinenten. Superligan var ett sätt att försöka jämna ut förutsättningarna och när väl det försöket föll kunde man inte ge upp i Barcelona och Real Madrid. För man slåss för vad man upplever som rättvisa.

Det blir spännande att följa den kamp som följer. Ingen kan veta exakt vad som sker och det är stor risk att det väntar ett kaotiskt tillstånd. Kanske följer fotbollen boxningens modell. Där det finns en rad organisationer som utser mästare och ibland är det samma boxare, ibland är det ett gäng.

I stället för en Champions League blir det kanske fler pokaler att slåss om. Man kan förvisso hävda att Champions League knappast är Champions League när fler än ligavinnarna deltar. Det är en slags Uefa-styrd superliga och där man gått både storklubbar och rättighetssäljare till mötes när man till nästa höst utökat både antalet lag och matcher.

Är inte marknaden mättad? Ur ett nordiskt perspektiv kan man tro det när man ser hur Telia-ägda TV4, Viaplay och Discovery alla skruvat ner eller är på väg att skruva ner verksamheterna, men det är bedrägligt. Globalt sett finns det fortfarande tillväxt och det gör att det just nu finns en marknad för internationell fotboll.

De lokala supportrarnas betydelse har minskat när intäkter från mediabolag och sponsorer både i när och fjärran gör att det finns fortsatt drag i marknaden. Hur länge? Svårt att veta, men varken Fifa eller Uefa drar direkt ner i sin jakt på mer pengar och då är det nyttigt att organisationerna blir utmanade.

Man kan hoppas och tro på att Uefa och Fifa ska kvävas när de utökar allt från Champions League till VM för både landslag och klubblag. Det är en möjlig och trolig utveckling på några års sikt, men det är som med klimatkrisen. Alla ser att det går åt helvete, men ingen gör något.