Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Säsongens utmärkelser i La Liga

Säsongens…

…poängrekord: Sevilla. Det klart Unai Emery suckade lite för sig själv när han blev varse om att Papu Gómez sköt in tre sena poäng till Sevilla i slutomgången. Nu är det Julen Lopetegui som har rekordet på flest poäng under en La Liga-säsong. Lite i skymundan gör Sevilla ett bra år.

…genombrott: Pedri González. 18-åringen hade inte en minut La Liga-fotboll i kroppen innan han klev in och övertygade Ronald Koeman förra sommaren. Varit ordinarie sedan El Clásico i oktober. Spelat över 50 matcher. Nu uttagen i EM-truppen.

…tatuering: Iker Muniain får kliva åt sidan. Saúl Ñíguez vinner säsongens tatuering. Mittfältaren har alltså ett kombinerat klubbemblem Atlético/Elche intatuerat på kroppen. Hans Atlético vann ligan. Hans Elche lyckades i sista omgången kliva upp från nedflyttningsplats och lösa kontraktet.

ANNONS

…publik: Det blir väl Elche-supportrarna på Martínez Valero? I bristande konkurrens var det ändå mäktigt att få se ett par stycken fira ett nytt La Liga-kontrakt inne på arenan.

…svensk: Alexander Isak. Vilken fantastisk säsong. 17 ligamål. Bästa noteringen för en svensk i La Liga någonsin.

…tränarskifte: Eduardo “Chacho” Coudet. Tog över Celta när laget låg på plats 17 i tabellen. Nästan vunnit hälften av matcherna sedan dess. Parkerar som stabil tabellåtta – men har också lirat en sjujäkla rolig fotboll.

…nyförvärv: Well, det går inte skeppa en av världens främsta anfallare till en ligakonkurrent och tro att det går obemärkt förbi. Luis Suárez har varit enorm för Atlético.

…genombrott #2: Bryan Gil må spela i laget som slutade allra sist, men han kommer knappast följa med Eibar till La Segunda. Tillbaka till Sevilla i sommar och fortsätta flyga?

ANNONS

…nykomling: Cádiz. Inte ens närheten av bottenstriden. Slutar tolva.

…lillebror: Hallå, Levante? Ni hade ju chansen att göra det historiska nu. Sluta före stadsrivalen Valencia. Men icke. I stället en helt bedrövlig säsongsavslutning. En av få saker som Valencia kan ta med sig som positivt. Att sluta före lokalrivalen. Lillebror förblir lillebror i det här fallet.

…klubb: Real Sociedad. A-laget har flest egna produkter och tar dels en cuptitel (om än försenad) och löser en Europa League-plats. B-laget Sanse tar klivet upp i Segunda División. C-laget avancerar också i seriesystemet. Välskött klubb med långsiktigt tänk som nu börjat ge stor effekt.

…vår: Real Betis. Det lag i de fem största europeiska ligorna som förlorat färst antal matcher under 2021. Bara två plumpar. Enter EuroBetis!

ANNONS

…milstolpe: Han vann skytteligan och en cuptitel. Annars får Leo Messi också ta med sig att han nu är den Barcelona-spelare med allra flest matcher för klubben någonsin. Passerade Xavi tidigare under säsongen. Står just nu på 778 matcher. Når 800 i höst?

…ras: Getafe. Sett till förutsättningarna och hur det har sett ut de senaste säsongerna den kanske största floppen. El Geta löste nytt kontrakt i omgång 37. Kämpade om Champions League för ett par år sedan. Nu är det dags för Pepe Bordalás att anta en ny utmaning.

…självklarhet: Att Iñaki Williams skulle spela alla 38 ligamatcher. För femte säsongen i följd.

…match: El Clásicot på Alfredo di Stéfano. Bästa klassikermötet på många år. Den matchen hade det mesta.

…mål: Jag går för Messis balja mot Huesca. Avslutet är bra, men mottagningen gör att målet sticker ut. Ett redan underskattat mål.

ANNONS

…MVP: Marcos Llorente. Inte ens startspelare när säsongen drog igång. Har gått i mål med 12+11 på poängkontot. En otrolig vinnare. Skapt för att spela under Diego Simeone.

Adam Pinthorp

Den store hjälten i Atléticos guld

“Sufrir y sufrir y volver a sufrir”.

Lida, lida och återigen lida. Det har övertagit det gamla klassiska Luis Aragonés-citatet “ganar y ganar y volver a ganar” (vinna, vinna och återigen vinna) som ett återkommande tema för Atlético den här säsongen.

Det klart att Atleti skulle hamna i underläge i de avslutande och avgörande matchen borta mot ett kontraktsjagande Valladolid. Att spelet skulle hacka betänkligt. Att ingen såg ut att vara vän med bollen.

För att sedan gjuta mod och komma tillbaka ännu en gång. För tredje matchen i rad segrar Atlético med 2-1. Med facit i hand var det nödvändiga segrar allihop. För även om Real Madrid också hamnade i underläge i sin avslutande match mot Villarreal, lyckades ju Los Blancos också vända och vinna.

ANNONS

Atlético krävde seger. Atlético löste seger. Men vägen dit? “Sufrir y sufrir y volver a sufrir”. Luis Suárez uttryckte det allra bäst tidigare under säsongen. “Jag visste att vi behövde lida här i Atlético. Men inte så här mycket”.

Till slut löste det sig ändå. En lång ligasäsong är över. En av de häftigaste guldstriderna jag har varit med om har passerat mållinjen. Och till slut pallade Atlético trycket. Klubbens eget mantra “partido a partido”, att hela tiden ta match för match, trycktes till och med upp på tröjorna som spelare & ledare sprang runt i under firandet i går kväll.

Men hur mycket Diego Simeone än sitter och predikar det hela är spelarna bara människor. Det klart de håller sig uppdaterade. Förstår att det här – historien till trots – var Atlético titel. Inte bara att vinna. Utan även förlora. Skulle Real Madrid vinna hade titeln stämplats som “ligan Atleti förlorade, ligan där Atleti kollapsade”.

ANNONS

Det här understryker bara ännu mer vilket fantastiskt jobb Diego Simeone har gjort över tio års tid. Åttonde titeln va? Och andra i ligaspelet. Addera på ett par Champions League-finaler på det.

Atlético är ingen klubb som bara är bra ibland men alltid faller när det ska avgöras. Atlético har blivit en stormakt. En klubb som uppenbarligen också kan hantera en situation som ligaledare under en hel vår och knyta ihop den berömda säcken till slut.

Jag är imponerad av Simeones Atlético 2.0. Det här är något annat än det Atlético som vann ligan 2013/14. Helt andra spelartyper, helt annat system. Men om det finns någon stringens? Så klart. Lidelsen finns där. Och framför allt det hårda jobbet. Det gör ont att möta Atlético. En stor anledning att Atlético vinner är att spelarna är stenhårt tränade och klarat sig undan många jobbiga muskelskador som Real Madrid inte gjort.

ANNONS

Och hur mycket kollektivet står i fokus när Atlético de Madrid bärgar en titel är det svårt att en sådan här dag inte skriva några ord om Luis Suárez. För gammal och passerat sitt bäst-före, lät det när Ronald Koeman blev budbärare och Barcelona skeppade honom förra sommaren. Repliken? 21 ligamål. Det ena mer avgörande än det andra.

När allt kommer kring är Luis Suárez den största guldhjälten i Atléticos guld. Vilken revansch. Vilken spelare.


Mitt i Atlético guldfirande nåddes en av nyheten att en 14-åring omkom på vägen till guldfirandet. Fy fan vilken bedrövelse och sorg.

En fin gest av Koke som i firandet satte ett svart armband runt Neptuno-statyn.


The Great Escape från Elches sida. Legat på nedflyttningsplats majoriteten av tiden sedan årsskiftet. Löste allt via viktorian mot Athletic samtidigt som Huesca inte lyckades vinna mot Valencia (men var oerhört nära, Rafa Mir hade en boll i nät men det blev bortdömt).

ANNONS

Jag gillar Elche och gläds att klubben håller sig kvar i La Liga. Ska bli spännande att se var Christian Bragarnik – ni vet, han som en gång i tiden tog Diego Maradona till den mexikanska fotbollen och agerat som en argentinsk version av Jorge Mendes i central- och sydamerika i många år – kan hitta på framöver. Satsningen med Jorge Almirón som tränaren blev ett magplask. Låt se vad ägaren jag presentera för sportsligt projekt till sommaren.

Adam Pinthorp

Atlético är inte Atlético utan lidelse

“Vi är inte Atleti om vi inte lider”, sa Koke häromveckan. Något liknande har Diego Simeone predikat under sluttampen av säsongen.

Och även om det slutade i seger tror jag Atlético-supportrarna till störst del bara kände lidelse under gårdagens match mot Osasuna. Stolpe ut flera gånger om och en Ante Budimir-nick som precis passerade mållinjen. Med tio minuter kvar osade det fiasko. Atlético var på väg att snubbla på mållinjen. Men Atlético agerade bara som Atlético gör.

Minns ni våren 2014? I den näst sista omgången hemma mot Málaga hade seger räckt för att säkra ligaguldet. Oavgjort räckte för att fortsatt ha allt i egna händer. Vad som skedde? Atlético släppte in ett dråpligt mål – men lyckades givetvis ändå få dit en kvittering (Toby Alderweireld, som är lätt att glömma bort i en Atlético-kontext). Resten är ju bekant historia. Atlético kryssade sig till titeln på Camp Nou i det som blev en renodlad final.

ANNONS

Men enkelt var det inte. Och enkelt ska det aldrig vara för Atlético de Madrid. Det har aldrig varit ett signum associerat med klubben.

Nu har alltjämt Atlético saker och ting i egna händer. Seger mot Valladolid i sista omgången och det spelar ingen roll vad som händer i huvudstaden där Real Madrid möter Villarreal.

Jag räknar inte med att Atleti kommer promenadsegra på José Zorilla mot ett Valladolid som slåss för nytt kontrakt. Det kommer bli oerhört spännande 90 minuter som väntar på lördag. Då avgörs La Liga. Både i toppen och i botten.


Apropå botten så lämnar nu Eibar, efter sju säsonger och säkert sju fler än väntat, La Liga.

Hade klubben rykt våren 2014 (då laget faktiskt slutade på nedflyttningsplats men blev kvar då Elche tvångsdegraderades på grund av ekonomi) tror jag en återkomst hade varit svår inom de närmsta åren. Nu är läget annorlunda. Eibar har byggt en helt annan grund. Jag tror inte vi sett Eibar i La Liga för sista gången.

ANNONS

Zinedine Zidane sa ifrån mot pressen angående att han ska ha meddelat omklädningsrummet om att hans sista match som Real Madrid-tränare blir mot Villarreal till helgen.

Vad som är sant eller inte kan vi bara spekulera kring. Men det klart att det finns substans i ryktena som briserat. Jag tror Real Madrid skulle må bra av någonting nytt. Inte nödvändigtvis något radikalt, utan att låta Raúl ta över från sitt Castilla-uppdrag känns på förhand oerhört spännande.

Han har dessutom gjort ett strålande jobb med de egna produkterna som avancerat och nått A-laget den här säsongen. Jag tycker både Miguel Gutiérrez och Antonio Blanco ser ut som lirare med 100 La Liga-matcher på cv:t.

Oavsett om Zizou landar en tredje ligatiteln som Madrid-tränare har han gjort ett fantastiskt jobb den här säsongen. Real har haft över 60 skador. Ingen har levererat kontinuerligt av de offensiva spelarna förutom Karim Benzema. Lagkaptenen har varit skadad nästan hela 2021. Och hela ordinarie backlinjen har saknats den avgörande månaden.

ANNONS

Zidane kan fortfarande vinna en ligatitel. Men han kommer inte förlora den. Det han har gjort i ligan den här säsongen förtjänar bara att hyllas.

Adam Pinthorp

Yannick Carrasco – från ifrågasatt till nyckelspelare

Minns ni när Atlético de Madrid offentliggjorde värvningen av Yannick Carrasco? Jag tänker inte på första gången han blev klar för Madrid-klubben, utan andra. Det återstod bara några timmar av vinterfönstret 2020 när det stod klart att Carrasco återvänder efter sitt äventyr i kinesiska Dalian.

Atlético hade kopplats samman med flera andra högprofilerade anfallsspelare den månaden. Det blev ingen spektakulär övergång. Känslan var ganska mycket “jaha” när valet till slut blev Yannick Carrasco. Inte för att hans poängmässiga facit varit dåligt i Kina, tvärtom, eller att hans första sejour i Atleti var dålig. Men han hade hamnat lite på sniskan med Diego Simeone, led av en del attitydsproblem och hade aldrig hittat en adekvat position i laget.

ANNONS

Det kändes som att Carrasco återvände i brist på annat. Atlético behövde stärka truppen, fylla på med offensiv bredd.

1,5 år senare har Atlético allt i egna händer för att vinna ligatiteln. Bara två omgångar återstår.

Och bäst av alla den senaste månaden har Yannick Carrasco varit. Åtta poäng på de sju senaste matcherna.

Från ifrågasatt till en nyckelspelare. Diego Simeone har flera gånger berömt Carrascos inställning. Han har pratat om en förändrad spelare, som tar till sig taktiska direktiv på helt andra sätt, inser värdet i det hårda arbetet dagligen ute på träningsplanen och som helt accepterat sin roll i laget.

Han spelar inte som en släpande anfallare eller en en ytterforward med helt fria tyglar att vandra offensivt. Den här säsongen har Carrasco lirat mest vänstervinge i Atlético 3-5-2 och han har varit helt fundamental. Inte bara offensivt, där han är överlägsen i truppen när det gäller en-mot-en, utan också defensivt.

ANNONS

Tre ligamatcher i rad mot Barcelona har Carrasco vunnit “man of the match”-utmärkelsen. Han har varit som allra bäst i de stora matcherna för Atlético det senaste året. Och på sistone också börjat leverera poäng på löpande band. Det är nämligen det enda som har saknats. Det är därför vi inte pratar om Yannick Carrasco som en av ligans bästa spelare.

Nu är det dags att han får det erkännandet han förtjänar. Kanske krävs det att han skjuter titeln till Atlético först.


Tre korta:

Jag tror inte Ronald Koeman tränar Barcelona i augusti.

Gerard Moreno borde starta för Spanien i EM.

Kul att Espanyol är tillbaka i La Liga från nästa säsong. Vände snabbt i La Segunda. Har i ärlighetens namn ett lag som nog hade klarat sig rätt bra i La Liga den här säsongen.

Adam Pinthorp

Fotbollen var skyldig Villarreal det här

När Villarreals ägare Fernando Roig fick frågan om han såg slutet på framgångssagan efter att klubben ramlade ur La Liga våren 2012 svarade han: “tvärtom, vi har bara börjat den här resan”.

Om några veckor spelar Villarreal sin första europeiska cupfinal mot Manchester United. Villarreals väg dit är fascinerande.

Låt oss backa bandet till 1997. Det var då Fernando Roig, dåvarande president i Pamesa Valencia, den stora basketkluben i regionen, köpte in sig i Villarreal. Bara sex år tidigare hade klubben för första gången avancerat till Segunda División. Det var en liten klubb. Från en liten stad.

ANNONS

Ett år senare hade Roigs Villarreal avancerat till La Liga för första gången i klubbens historia. Åtta år senare spelade Villarreal Champions League-semifinal mot Arsenal.

Fernando Roig kommer från en välbärgad familj. Hans bror Juan är VD och majoritetsägare i Mercadona. Det spanska supermarket-företaget finns överallt i landet. Juans fru Hortensia Herrero äger 28 procent. Fernando själv äger 9 procent. Men han sålde av ett par av sina procent för några år sedan, när Villarreal åkte ur La Liga den där våren 2012, bara för att säkerställa klubbens ekonomi.

När Roig inledde sitt arbete i Villarreal var det knappt några som jobbade heltid i klubben. Det fanns ingen vettig träningsanläggning och arenan El Madrigal, som då tog in 3000 åskådare, höll på att ramla ihop. Roig gjorde Villarreal skuldfri. Han såg till att bygga två stora träningsanläggningar. El Madrigal blev ett skrytbygge med Villarreals mått mätt. Och framför allt investerades pengar i ungdomsakademin.

ANNONS

Trots att klubben har sitt säte i Vila-Real, där det bor drygt 50 000, har klubben nästan 20 000 säsongskortsinnehavare. Arenan tar in ungefär hälften av hur många som bor i staden. Och de senaste åren är det mer regel än undantag att Villarreal spelar ute i Europa än bara inhemskt. Med en budget som varierar mellan 70 och 110 miljoner euro per säsong.

I regionen var det tidigare Valencia CF som finkammade alla mindre lokala klubbar på talanger. Så fungerar det inte längre. Villarreals akademi har vuxit och blivit en av Spaniens mest välfungerande. I takt med att dalat i fotbollshierarkin så har Villarreal snarare befäst sin position som en stormakt. I dag är det inga tvivel. Villarreal har gått förbi Valencia. Det hela symboliseras bäst i att Dani Parejo & Francis Coquelin lämnade Valencia för just Villarreal förra sommaren.

ANNONS

Fernando Roigs resa mot toppen sedan inträdet i Villarreal 1997 har varit något utöver det vanliga. Men det har också varit en uppvisning i sunt ägarskap. Han har inte kastat pengar på dyra spelare. Hans prioritering har varit att bygga upp Villarreal på sikt. Skapa en stabil grund att stå på med en stark ungdomssektion och en tydlig identitet. Det finns en anledning att de allra flesta pekar på Villarreal som det bästa spanska exemplet på hur en klubb skall skötas.

Den historiska andraplatsen i La Liga 2007/08 var spektakulär. Annars är det semifinalförlusten i Champions League 2005/06 som sticker ut. Klubbens största och värsta stund på samma gång. Hade Juan Román Riquelme gjort mål på straffen i slutminuten hade förlängning väntat mot Arsenal.

Samma Arsenal som några år senare slog ut Villarreal i CL-kvartsfinalen. Desto tydligare siffror den gången.

ANNONS

När Villarreal nu avancerat till sin första stora final finns det något vackert i att just Arsenal passerades på vägen. Det var tvunget att bli så. Att Unai Emery dessutom stod på Villarreals tränarbänk adderar bara ytterligare ett lager.

Det var tredje gången gillt.

“El fútbol os lo debía”. Fotbollen var skyldig er det. Så löd MARCA:s rubrik på förstasidan i dag.

Nu ska laget från staden med 50 000 invånare spela final.

Adam Pinthorp

Och då var det tre kvar

Det hade krävts snudd på full pott för att Sevilla skulle trampa förbi alla tre lag i toppen av tabellen. Det var kul så länge hoppet fanns. Men nu börjar även det försvinna. Sevilla vinner inte La Liga. Alla tre kan inte kollapsa på det sättet som nu skulle krävas.

Samtidigt kan Sevilla fortsatt ha en helt avgörande roll i titelstriden. Möter trots allt Real Madrid borta på söndag. Och på lördag, i denna helt fantastiska helg, spelar Barcelona mot Atlético på Camp Nou.

Vem som är favorit? Jag vet inte. Det finns ingen. Atleti har allt i egna händer, men den kanske tuffaste bortamatchen på hela säsongen kvar. Kryss på Camp Nou öppnar för Real Madrid? Ja visst, men Real har också ett riktigt klurigt återstående schema. Athletic & Villarreal i de avslutande två omgångarna.

ANNONS

Så här ser det ut för topptrion:

Atlético (76p): Barcelona (b), Real Sociedad (h), Osasuna (h) & Valladolid (b).

Real Madrid (74p): Sevilla (h), Granada (b), Athletic (b) & Villarreal (h).

Barcelona (74p): Atlético (h), Levante (b), Celta (h) & Eibar (b).

Det enda jag tror inför slutspurten är att helgens omgång inte blir helt avgörande. Jag tror inget lag går rent, utan att poäng kommer tappas när vi minst anar det.

Det enda jag vet är att det är en fantastisk avslutning på säsongen. Så här ska det alltid vara.


Även i botten är det vansinnigt tight. Eibar hade nog vinkat adjö till La Liga vid förlust mot Alavés senast, men hux flux klev Kike García fram och blev förste spelare i Eibars historia att göra hattrick i La Liga. 31-åringen håller klubbens dröm om en fortsättning i högstadivisionen vid liv.

ANNONS

Framför allt är fem lag indragna. Eibar, Elche, Huesca, Valladolid & Alavés. Men varken Getafe eller Valencia ska ta ut någonting än.


Javi Gracia får lämna tränarposten i Valencia med bara fyra omgångar kvar. En tydlig signal från ledningen att det finns en tydlig oro inför de avslutande omgångarna. Att det där kontraktet definitivt inte känns säkrat ännu.

Voro tar över. För sjätte gången som “caretaker”. En lojal gubbe som varit i ledarstaben över flera år totalt, och ofta gör ett bra jobb när han hoppar in som en interim-lösning.

Mycket ska till för att Valencia ska snubbla på mållinjen. Jag tror det spelas La Liga-fotboll på Mestalla även till hösten.

Men det blir väldigt intressant att se vilken väg klubben väljer att gå framöver. Vem tar över det sportsliga ansvaret? Både på tränarbänken men även i högre upp. Det går att vara enkelspårig och titta på Peter Lim-regimen som en räddning för Valencia. Det kanske det var. 2014. Men nu? Och den sportsliga utvecklingen sedan dess? Valencia var fjärde störst i La Liga på den tiden. Nu ett lag som inte ens säkrat kontraktet efter 34 omgångar.

ANNONS

Jag hade velat se ett tränarnamn som Pepe Bordalás (Getafe) eller Diego Martínez (Granada) i Valencia. Med rätt förutsättningar. Och en rejäl rensning i truppen.

Valencias väg till toppen är lång. Men rätt små medel kan vända den här urusla trenden. Kolla bara på Atlético innan Diego Simeones inträde som ett praktexempel.

Adam Pinthorp

Ronald Koeman tillbaka där han är avskydd

Ronald Koeman firar 50 matcher som Barcelona-tränare i kväll. Han gör det dock inte från Mestallas sidlinje. Koeman blev utvisad mot Granada i förra ligaomgången och får därför inte beträda det tekniska området under matchen i kväll.

Jag kan dock inte låta bli att fundera över hur det hade varit under normala omständigheter. Ronald Koeman på Barças tränarbänk inför ett fullsmetat Mestalla. Så här lagom till en slutspurt dessutom.

Högst ljudvolym på en spansk arena den här säsongen? Tja, bortsett från normaliteten under ett Gran Derbi i Sevilla så skulle jag nog gissa på det. Ronald Koeman är nämligen inte populär i Valencia. Tvärtom. Han är avskydd.

ANNONS

I slutet av oktober 2007 tog Koeman över Valencia. Óscar Fernández hade varit interimtränare ett tag men det var Quique Sánchez Flores som Koeman egentligen tog över efter. Vid den tidpunkten låg Valencia fyra i La Liga. När Koeman och klubben gick skilda vägar i april nästa år var Valencia på plats 15 i tabellen.

Bortsett från det sportsliga misslyckandet hamnade Koeman dessutom i fullskalig polemik med ett par av klubbens största fanbärare, Santiago Cañizares och David Albelda. Han deklarerade för spelarna att deras framtid inte fanns i Valencia. De fick träna på egen hand. Blev bemötta på ett sätt så ofattbart ovärdigt – än mer med tanke på deras ikonstatus hos supportrarna. Både Cañizares och Albelda är alltså spelare som varit med och lyft flertalet titlar med Valencia.

Att Valencia lyckades vinna Copa del Rey den säsongen var mest ett bevis på den individuella kvalitén som fanns i laget. Lett av David Villa, Juan Mata & David Silva vann Valencia finalen mot Getafe med 3-1.

ANNONS

Fem dagar senare fick Ronald Koeman sparken. Än i dag ansedd som en av de värsta tränarna i klubbens historia.

Hade Koeman stått nere vid Mestallas gräsmatta som FC Barcelonas tränare i kväll och Valencia-supportrarna hade varit på plats är jag säker på att det hade blivit tydligt vilket djupt rotat negativt avtryck han faktiskt satte i klubben.

Valencia behöver alla poäng som kan tas för att helt och hållet säkra La Liga-kontraktet. Men för supportrarna finns ett lika tydligt incitament inför kvällens match att trycka till laget som Ronald Koeman tränar.

Valencia-Barcelona, 21:00 från Mestalla. Fotbollssöndag Europa drar igång redan 20:00. Vi hörs på C More!

Adam Pinthorp

Isak närmar sig Ibra-noteringen

Över 2000 minuter under en ligasäsong är synonymt med stort förtroende. I och med gårdagens match klev Alexander Isak, som sjätte Real Sociedad-spelare den här säsongen, upp över den noteringen. Framför allt besvarade han förtroendet från Imanol Alguacil med ännu ett mål. 14:e i ordningen. Redan fem fler än förra säsongens ligaspel.

Men det klart Isak borde gjort ännu fler mål mot Eibar i går. Framför allt lär han ha grämt sig över friläget som helt kunde punkterat matchen i den andra halvleken.

Det går också vända på det och peka på hur otroligt det är att Isak gör en målmässigt stark säsong, men likväl har stor förbättringspotential. Han är nästan som allra bäst när han får krångla sig ur svåra lägen och komma till avslut. När allt bara sker instinktivt. Utan att behöva tänka för mycket.

ANNONS

När Isak blir ännu mer effektiv aspirerar han på skytteligan i La Liga. Att den potentialen finns är helt uppenbar.

Ett delmål för Isak kan vara att skriva svensk La Liga-historia. Den svensk som gjort flest mål under en säsong är Zlatan Ibrahimovic. Det var hans enda säsong i Barcelona 2009/10. Då landade Ibrahimovic på 16 fullträffar. En klart rimlig notering för Isak att nå redan den här säsongen.

Även Henrik Larsson, Henok Goitom & Garvis Carlsson har gjort minst 10 mål under en La Liga-säsong. Isak är i gott sällskap.


Isak var inte ensam svensk att näta den gångna ligaomgången. John Guidetti har nätat i Spanien igen. Ett mål som kan bli helt vitalt för Alavés i slutändan. Laget som krigar om överlevnad nere i bottenregionen av tabellen.

Och vilken Javi Calleja-effekt det har varit i den baskiska klubben. Den tidigare Villarreal-tränaren har tagit med sig sin fotbollsfilosofi och sannerligen gjutit mod i Alavés som praktiserat en hel annan typ av fotboll de senaste omgångarna. Spelare vi sällan sett lira trianglar eller kombinera fler gånger än färre under en match har visat något annat. Har de blivit bättre på tre veckor? Självklart inte. Men Calleja har snabbt lyckats identifiera vilka spelare som hanterar hans typ av fotboll.

ANNONS

Guidetti sa det bra i intervjun efter 1-1-matchen på Mestalla. “Det här är den bästa fotbollen Alavés har spelat under min tid i klubben. Vi har boll, vi spelar, det här är den typen av fotboll som jag föredrar”.

På 285 minuter den här säsongen (liga & cup) har Guidetti tre fullträffar. Ändå mål var 95:e minut. Det här målet kommer definitivt ge honom fler chanser den avslutande månaden.


Barcelona har på allvar gått förbi Atlético som favorit till ligatiteln nu. Det skiljer bara tre poäng från Atlético i toppen till Sevilla som är tabellfyra. Men om Barcelona vinner sin uppskjutna match mot Granada på torsdag, går Ronald Koemans lag upp i ensamt majestät.

Atleti har alltid haft en långsiktig livlina att “krysset på Camp Nou kan räcka”. Skulle Barcelona vinna mot Granada (torsdag) och Valencia (söndag) är läget förändrat. Då kan det vara Barça som i större utsträckning kan spela på resultat. Men om det är positivt eller ej vet jag inte. Jag vet ingenting om den här ligan. Allt är så underbart svängigt och oförutsägbart att jag inte ens skulle förvånas om Sevilla gör det som för ett par veckor sedan kändes omöjligt till en verklighet och vinner.

ANNONS

Det klart att helgen då Barça-Atleti och Madrid-Sevilla möts kommer bli speciell. Säkert ganska avgörande. Men aldrig helt avgörande.

Det här är en toppstrid vi kommer minnas länge. Det är bara njuta av den hela vägen in över 38 omgångar.

Adam Pinthorp

Marcos Llorente är Atléticos viktigaste pjäs i guldkampen

Ja, vilken vecka som lider mot sitt slut. Kanske den mest händelserika jag har upplevt ur ett fotbollsmässigt perspektiv. Bortsett all fotboll som har spelats har i stort sett allt präglats av ESL-projektet, som satte kurs mot en helt ny fotbollsverklighet natten till måndag, men som tisdag kväll redan hade besegrats. Åtminstone den här gången.

Sättet som supportrarna – inte TikTok-generationen som Florentino Pérez hela tiden hänvisat till och argumenterat för ska vara vägvisare för fotbollens framtid, utan de genuina supportrarna – ställt upp för sina klubbar, sina grundvärderingar för den här sporten och vad som egentligen gör den så levande och fantastisk har varit spektakulär.

ANNONS

Det är det jag tar med mig. Supportrarnas kraft.

Oavsett om Florentino och Joan Laporta fortsätter stå längst fram i ESL-ledet och håller varandra i händerna så kan de inte besegra supportrarna. Kanske kan vi rent av titta tillbaka på den här perioden i framtiden och peka på någonting positivt. Att det framkallade en revolt som bar med sig bra saker.


På själva planen har jag mest imponerats av Sevillas sätt att bita sig fast i toppstriden – fortsätter Youssef En-Nesyri göra avgörande mål som senast mot Levante måste vi ta honom på största allvar – och Atléticos sätt att resa sig efter tuffa februari & mars.

Med nykomponerade anfallsparet Marcos Llorente/Ángel Correa har Diego Simeone hittat ett vägvinnande koncept. Jag är inte helt säker på att João Félix eller Thomas Lemar bara kan valsa in i den där startelvan framöver. I alla fall inte på bekostnad av det nya anfallsparet. De har fungerade väldigt bra tillsammans.

ANNONS

Och Llorente. Vilken saga i sig. Värvad sommaren 2019 som Rodrigo Hernández ersättare. Jag minns hur reaktionerna från Atlético-fansen var. “Ska vi ersätta landslagets framtida balansspelare med en gubbe som knappt fick lira i Real Madrid?”. Att han kom från Real Madrid och hade fostrats i lokalantagonisten strödde extra salt i såren.

Men det har blivit bra till slut. Inte i den där defensiva balansrollen. Den har Koke skolats in i. Där finns både Geoffrey Kondogbia (vilket sparkapital!) och Lucas Torreira som alternativ dessutom. I februari 2020 valde Simeone att för första gången använda Llorente i en offensiv position. Han utgick från kanten. På Anfield några veckor senare klev han in som släpande anfallare.

Kanske är Llorentes allra bästa position som offensiv mittfältare i det där 3-5-2-systemet som Atlético använt sig av majoriteten av matcherna den här säsongen. Det enda som är glasklart är att han ska brukas i en offensiv roll. Han är extraordinär på att ta sig in i straffområdet och söka sig till farliga lägen. Stark, snabb, lungor som få, bra i passningsspelet och en otrolig spelförståelse. Det är därför han står på 10+ både mål och assist den här säsongen.

ANNONS

Varför Luis Enrique använde honom som högerback senaste landslagssamlingen ter sig alltmer märkligt med tanke på hur få offensiva spanska spelare som levererat på samma nivå den här säsongen. Till EM förväntar jag mig att Marcos Llorente tar plats i en startelva men knappast som högerback.

Innan dess blir han Atlético viktigaste pjäs i kampen om ligatiteln.


Fyra raka förluster. Ingen seger sedan januari.

Nu tror jag bestämt att La Liga-tåget går och att Eibar blir kvar på perrongen. Kanske var det fel beslut att så tidigt gå ut och understryka att José Luis Mendilibar sitter säkert på tränarposten säsongen ut.

Många andra lag har fått effekt av sina tränarbyten. Till och med Alavés med Javi Calleja.

Det är lätt att måla upp en romantisk bild av att just Mendilibar skulle lösa kontraktet ännu en gång. Den förutom Simeone som varit längst på sin tränarpost i La Liga. Men Eibar hade behövt en nytändning. Någonting nytt, någonting annat.

ANNONS

Nu är laget tabelljumbo och jag ser inte hur det ska lösa sig ännu en gång för Eibar.

Adam Pinthorp

Sevilla kan inte nonchaleras i toppstriden

Jag tillhör definitivt den skaran som nästan nonchalerat Sevilla den senaste tiden, och inte pratat om laget som en reell titelkandidat. Och även om det ska mycket till, för Sevilla ha negativ inbördes statistik mot både Atlético och Barcelona (torskade hemma mot Real Madrid och nästa möte väntar i omgång 35), så är poängdifferensen så pass liten nu att Sevilla måste nämnas där.

Galnare saker har hänt i fotbollsvärlden än att ett lag har hämtat in sex poäng när det återstår sju omgångar.

Och det som verkligen understryker att Sevilla ska tas på större allvar är prestationerna efter landslagsuppehållet. Segern mot Atlético har följts upp med 4-3-viktorian på Balaídos och senast en ny uddamålshistoria borta mot Real Sociedad. Tre oerhört starka segrar.

ANNONS

Det vore sensationellt om Sevilla gick hela vägen. Väldigt mycket skall krävas. Men efter de senaste tre matcherna väljer jag att omfamna Sevilla som en riktig underhund. Första halvleken borta mot La Real var mäkta imponerande. Kan laget prestera bara i närheten av den nivån i resterande sju omgångar kommer många poäng samlas.

Allt som är bättre än fjärdeplatsen blir bonus för Sevilla. Pressen är på konkurrenterna. Och Sevilla har inte slutat topp tre på tolv år. Det finns garanterat en morot bara i det.


Barcelona blev ny cupmästare i lördags och det var inget annat än en imponerande triumf. Den andra halvleken kan ramas in på Camp Nou. Framför allt Leo Messis två mål.

3-0-målet påminde lite om ett annat, jag vill minnas att det var mot Real Sociedad för några år sedan, när Messi väggspelade sig fram med Dani Alves. Lite på samma sätt som han klapp-klapp-lirade sig igenom med Frenkie de Jong innan han på klassiskt Messi-vis bara passade in bollen i mål.

ANNONS

4-0-målet? Well, det går inte annat än att hylla det heller. Barcelona hade bollen i två minuter och 27 sekunder. Alla spelare, även Marc-André ter Stegen, vidrörde bollen under den tiden. Totalt 60 passningar inom laget innan Messi slog in den i mål.

Jag tycker båda målen symboliserar Barcelonas finalseger rätt bra. Det ena får stå för Messis individuella briljans och överlägsenhet. Det andra får stå för sättet Barcelona utvecklat spelet under de senaste två-tre månaderna och på rätt dag faktiskt spelat fotboll som inte bara är underhållande utan också effektiv.

Ronald Koeman har köpt sig en säsong till. Det trodde åtminstone inte jag efter 1-4-matchen mot PSG.


Vilken revansch för Ángel Correa. Häcklad av flera egna supportrar de senaste veckorna. Han har pekats ut som en syndabock efter alla missar de senaste matcherna. Han fick till och med inaktivera kommentarerna på sina sociala medier-konton.

ANNONS

Därför smakade nog revanschen i första halvlek mot Eibar ganska bra för Correa. Rätt spelare för Atlético att få igång inför sluttampen.

Matchen är inte ens slut än men 4-0 med 20 minuter kvar bör Atlético hålla. Real Madrid ska in i elden senare i kväll. En hel startelva saknas, framför allt problem i backlinjen, men Madrid möter också ett Getafe som dels har svårt att göra mål och av den anledningen också förtvivlat svårt att vinna matcher.

Vi hörs på C More, när toppstriden i La Liga fortsätter.

Adam Pinthorp

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto