Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Två förlorande lag i Madrid-derbyt

Twitter: @pinthorp

Det blev mållöst på Metropolitano i gårdagens historiska första Madrid-derby på nya arenan.

Matchbilden var tämligen väntad där Real Madrid ägde mest boll. Trots 0-0-resultatet fanns det målchanser men jämfört med förra säsongens derbyn, där Jan Oblak och Keylor Navas gick en egen separat duell om vem som stod emot mest i respektive mål, var det framför allt sämre kvalité på avsluten den här gången.

Real var kanske närmast segern sett till antalet chanser (sköt dubbelt så mycket som Atlético) men samtidigt hade Kevin Gameiro den farligaste möjligheten av alla när han lyckades chippa bollen förbi keepern men där Raphaël Varane hann till räddning.

Summa summarum var det två förlorande lag som klev av gräsmattan i går. Samtidigt som Barcelona relativt enkelt städade undan Leganés blir avståndet till toppen allt större, där även Valencia kan göra ett litet ryck vid seger mot Espanyol i dag.

De offensiva problemen kvarstår i både Atlético och Real och nu har det pågått under så pass lång period att det är häpnadsväckande på allvar. Cristiano Ronaldo står fortsatt på ett ligamål den här hösten, han frustar och skjuter från alla håll och kanter men verkar sakna både sin dödliga touch och självförtroendet.

På andra sidan blev Antoine Griezmann, som varit väldigt blek på slutet, utbytt när Atlético ville få bättre fart på anfallsspelet.

Ska man hämta något positivt ur båda lagens synvinklar är det att defensiven – även om det borde ramlat in något mål i går – ändå ser okej ut. En grundpelare som i längden kommer bli vital.

***

Vad har hänt med Marcelo? Gjorde enligt mig sin bästa säsong i karriären i fjol och var omutbar på sin vänsterkant. Har halkat igenom isen fullständigt den senaste månaden. Hade otroligt problem senast i Champions League-spelet mot Tottenham och bjöd inte upp till någon vidare dans i går heller. Mest bara nonchalant och slarvig.

Verkligen en spelare som symboliserar skillnaden mellan Real Madrid anno 2016/17 kontra den här hösten.

***

Om Marcelo varit undermålig är Isco den spelare som hållit högst och jämnast nivå i Madrid den här säsongen. Hans uppväxling senaste året är sensationell. Bör vara lika given i landslagselvan som i Real Madrid vid det här laget.

Blir intressant att se om Zinedine Zidane för övrigt ger Dani Ceballos – briljant under senaste U21-samlingen och hattrick i sista kvalmatchen – mer speltid framöver. Den gamle Betis-mittfältaren har fått sparsamt med speltid och i ärlighetens namn aldrig fått en ärlig chans i någon match av större vikt.

***

Det är egentligen vansinnigt att ens ta upp frågan knappt tolv omgångar in på säsongen, men när båda Madrid-giganterna redan är tio poäng bakom Barcelona i toppen måste den ändå ställas. Är ligan redan avgjord? Är avståndet för stort att ta igen?

Hade det här varit för ett par-tre år sedan hade jag satt mina besparingar på att Barça inte hade tappat ett sådant försprång. I dagens läge är jag betydligt mer kluven. Jag har sagt det hela säsongen: Ernesto Valverdes mannar kommer tappa poäng – förr eller senare. Sedan får vi se hur rejäl dippen kommer bli när den väl utformar sig.

Men det klart. Det finns ett helt annat lugn att jobba utefter i Barcelona-lägret just nu. Och om inte annat än det ett rejält guldryck som redan, en knapp tredjedel in, som har gjorts.

I nuläget känns Valencia som den största utmanaren.

Adam Pinthorp

Lopetegui testar ungt och nytt inför VM

Twitter: @pinthorp

En blogg associerad med spansk fotboll till trots, det finns inget annat sätt att inleda en text som svensk fotbollsälskare den här tisdagen än gratulera och skriva sig varm om det blågula laget som nått hela vägen till VM.

Minns när jag satt på Friends Arena för att se VM-kvalets första match mot Holland. Ett spelmässigt ganska underlägset Sverige som hade svårt att skapa, ställde upp med en tämligen oerfaren startelva men ändå lyckades kriga till sig ett kryss.

Det kändes som starten på ett VM-kval som skulle se ut ungefär så. Starka krigarinsatser men blandade resultat.

Men Janne Anderssons landslag har bevisat ta mig fan allt. Sett över hela perioden har man spöat Frankrike, pensionerat både Arjen Robben och Gianluigi Buffon och totalt raserat Cristiano Ronaldos återkomst till Madeira.

Bragdartat och otroligt imponerande.

***

Spanien då? Tja, La Roja är VM-klart sedan ett tag nu. Det kändes som den biljetten säkrades när man spelade ut laget som får se VM från TV-soffan och heter Italien.

Däremot är det ändå spännande tider som råder och som väntar för förbundskapten Julen Lopetegui. Till skillnad från Sverige, som emellanåt fått gräva djupt för att hitta ersättare (hade någon, på fullaste allvar, trott att Gustav Svensson skulle spela 70 på San Siro för ett år sedan?), finns ju en hel uppsjö av spelare att ha med i hela VM-ekvationen.

Det kommer bli tufft att plocka ut en trupp och arbetet börjar redan nu.

Den kommer präglas av den tidiga 90-talsgenerationen där spelare som Thiago, Koke, Saúl, Isco, Álvaro Morata, Marc Bartra och förmodligen även Rodrigo Moreno kommer utgöra en stomme tillsammans med de mest erfarna spelarna i truppen.

Därtill kommer det finnas några, om än väldigt få, platser öppna att slåss om. Därför är det kul att se Lopetegui faktiskt titta utanför de inhemska gränserna och testa spelare även från bland annat Serie A. Luis Alberto har gjort flest poäng av alla spanska mittfältare i toppligorna den här säsongen (han kan ju gå som anfallare och har en väldigt utpräglad offensiv roll i Lazio, men ändå). Vem hade trott det för några år sedan?

Jag såg en hel del av Luis Alberto när han först kom upp i Sevillas ungdomsled och därefter lånades ut en säsong till Barça B 2012/13. Han var fantastisk i den blåröda tröjan och hade en ganska fri offensiv roll i det lag som tränades av nuvarande Real Sociedad-coachen Eusebio Sacristán.

Steget från Barça B till Liverpool blev uppenbart för stort. Tillbaka i Spanien både en och två svängar men Alberto lyckades inte sätta något större avtryck i varken Málaga eller Deportivo, även om han poängmässigt gjorde det okej förra säsongen i Depor.

Nu har han lyft till skyarna i Lazio och jag ska vara ärlig och säga att jag inte sett mer än ett par matcher. Men jag gillar det jag har sett, och jag gillar framför allt det jag har hört.

Luis Alberto fick göra sin debut i träningslandskampen mot Costa Rica för några dagar sedan. Det bör vara dags för Suso, som å sin sida varit bra under flera år, att göra detsamma i kväll mot VM-arrangörslandet Ryssland.

***

Jag hade för övrigt en diskussion på Twitter för ett par veckor sedan om vilka spanska spelare som har minst antal landskamper sett till hur bra de faktiskt har varit. En spelare som Gabi Fernández har faktiskt inte ens gjort en enda A-landskamp, vilket kan kännas märkligt. Å andra sidan peakade han under en tid då det spanska mittfältet ta mig tusan var ännu mer konkurrenskraftigt än nu.

Annars då? Att Borja Valero står på en ynka A-kamp är för mig ett under. Så bra som han var, ja egentligen hela vägen från Mallorca och framåt, men inte minst från Villarreal-tiden och hela Serie A-sejouren där han visat att han håller på en otroligt hög nivå borde resulterat i fler samtal från förbundskaptenen.

Det känns ofta som att Serie A hamnar i skuggan. José Callejón är med i den här truppen men har förbisetts väldigt många gånger. För att ta ett exempel.

Och för att klargöra ännu tydligare vilka lyxproblem Lopetegui och hans ledarstab står inför kan vi konstatera vilka spelare som inte ens är med under den här landslagssamlingen. Diego Costa, Dani Carvajal, César Azpilicueta, Koke, Sergi Roberto, Nolito, Pedro Rodríguez, Juan Mata, Aritz Aduriz och Nacho Monreal är spelare som allra högsta grad tävlar om en plats i den slutgiltiga VM-truppen, där de fyra förstnämnda känns mer givna än de andra.

Adam Pinthorp

Nästa stora export från La Liga

Twitter: @pinthorp

Mitt i all Gonçalo Guedes- och Lionel Messi-hysteri (de har trots allt varit de klart bästa spelarna i La Liga under säsongen) är det lätt att många andra offensiva spelare faller in i skuggan och tenderar att glömmas bort.

Iago Aspas fortsätter göra mål i Celta Vigo där också Pione Sisto ser ut att vara på väg mot nästa stora steg, Christian Stuani har varit vital som referenspunkt för nykomlingen Gironas anfallsspel och Pablo Fornals har successivt börjat hitta rätt i sin nya miljö i Villarreal.

Men en spelare som inte diskuterats så flitigt som hans insatser egentligen gör honom förtjänt av är Mikel Oyarzabal. Bara 20 år gammal men så pass viktig för Real Sociedads offensiva spel och kreativitet att jag är övertygad om att hans potentiella försvinnande inför vårsäsongen skulle vara skillnaden mellan en Europa-plats och en tabellparkering på den nedre halvan.

Så bra är han.

Redan när han slog igenom i La Liga för två år sedan osade kvalitén hos gunstlingen så pass klart att det var enkelt att tyda något extraordinärt.

Oyarzabal är en ganska klassisk spansk ytterforward, om än något längre än genomsnittet, med en väldigt vass vänsterfot som för tankarna till såväl Juan Mata och David Silva. Han gör både mål och spelar fram. Han är fenomenal på att kombinera med medspelare och den där förmågan att med en touch både kunna vända bort en spelare och pegga upp för sig själv. Saker som kan se så enkelt ut, men som är så svårt att effektuera. De flesta kallar det för spelförstående.

Poängmässigt gjorde Oyarzabal bättre ifrån sig under sitt debutår än förra säsongen, men under hela tidsspannet har han konstant utvecklats och blivit mer jämn och fullfjädrad som fotbollsspelare.

Trots sina blott 20 år har han redan gjort 75 A-lagsfighter för Real Sociedad. Och den här hösten han han varit lagets stora behållning. I stället för att stå och stampa i det där talangfacket har Oyarzabal tagit tydliga kliv och känns redan redo för större uppgifter. Att jämföra med en annan baskisk talang (nåja, före detta) i Iker Muniain, som förvisso haft det kämpigt med skador men likväl aldrig lämnat talangkategorin och nått nästa nivå.

Jag tror Mikel Oyarzabal kommer bli nästa stora spanska export. Det klart han skulle kunna kliva in och kämpa om en plats i något av de större lagen i ligan, men magkänslan säger annat. Han väger inte lika lätt som många andra ytterforwards och jag är tvärsäker att många utanför Spaniens gränser redan riktat blickarna åt San Sebastián för att följa händelserna. Napoli har uppgetts intresserade. Premier League-klubbarna lär stå uppradade vad det lider.

Det kommer bli en dragkamp om Oyarzabal till slut. Om det blir i vinter, nästa sommar eller ännu längre fram återstår att se. Från Real Sociedads perspektiv är man nog bara väldigt nöjda att Mikel kritade på ett nytt sexårsavtal förra året.

Adam Pinthorp

Ronaldo har petat Raúl från tronen – men har sämst facit i hela Europa

Twitter: @pinthorp

Ett mål på 48 avslut i ligan. På sju matcher. Det är Cristiano Ronaldos facit den här hösten.

Ändå tycker jag inte att det varken skrivs eller pratas särskilt mycket om den uteblivna målfabrikationen för portugisen? Möjligen för att det har gått bättre i Champions League-spelet och målen har trillat in när han dressat på sig landslagströjan. Det bedrövliga ligafacit har med andra ord hamnat lite i skuggan. Också kanske för att Karim Benzema varit den som fått mest skit.

Men let’s face it. Ett ynka mål i ligan den här hösten. Det är knappast så att han blivit serverad mindre. Tagit färre skott eller gjort det ur helt omöjliga positioner. Det har han alltid gjort och kommer alltid göra. Ibland går bollen in ändå. Det är framför allt de öppna lägena, de där han normalt sett gör mål i nio fall av tio, som inte har resulterat i mål. Ronaldo har tagit 48 (!) avslut och gjort ett mål – det säger allt. Det är sämst snitt i hela Europa.

Det må, i alla fall ur ett rent La Liga-sammanhang, vara en av Ronaldos största svackor under Real Madrid-tiden. Men jag tror varken fans eller media är särskilt oroliga för att portugisen skulle vara på väg utför på riktigt. Han är en bit över 30 nu, det ska vi komma ihåg, men om några veckor tror jag att vi sitter här efter att han har gjort ett hattrick mot Málaga och känns “på banan” igen.

Det är de kollektiva problemen som är det stora orosmomentet i Real Madrid den här hösten. Alltifrån ett hackande försvarsspel, en mer nonachalant och bolltappande Toni Kroos än någonsin på mittfältet till en anfallsuppsättning som inte sätter bollarna.

Om det finns något positivt kring Ronaldo den här hösten? Förmodligen inte särskilt mycket om ni frågar honom, men när han om några år ser tillbaka på karriären tror jag ändå det kommer finnas en del av honom som kommer känna extra stolthet över att inte bara gjort flest mål i Real Madrid genom alla tider utan också passerat självaste Raúl när det gäller flest målgivande passningar för klubben i La Liga.

Assisten till Iscos mål mot Las Palmas i går innebar nummer 84 i ordningen och att han knuffade bort självaste Raúl från tronen.

Det kanske om inte annat slår hål på myten att han aldrig levererar framspelningar. Men just i går tror jag faktiskt Ronaldo inte ägnade en sekund tankeverksamhet åt just det faktumet. Enligt Sergio Ramos, som blev tagen i flashintervjun direkt efter den viktiga 3-0-segern mot Las Palmas, är ju portugisen sällan hundraprocentigt tillfreds efter en match där hans namn inte finns att läsa i målprotokollet. Framför allt inte i en ny hemmamatch, mot ett otroligt formsvagt lag, där jakten på mål så sakteliga börjat bli en snackis. Hade Madrid bärgat en ny CL-titel hade det givetvis varit lite annorlunda.

Hur som helst är det på sin plats med en assistgratulation till Ronaldo. Man råkar inte göra 84 assist i La Liga. Det tål att imponeras av.

***

Ett mål på 48 avslut… var det där nånstans Paco Alcácer landade förra säsongen?

Anfallaren fick faktiskt chansen – rotationsspelarna har ju fått det en efter en på den där öppna anfallspositionen i Ousmane Dembélés skadefrånvaro – från start mot Sevilla i helgen och svarade upp med två mål. Gläds ändå åt att se Paco skörda lite framgång.

Jäklar vilken tuff tid han har haft i Barcelona.

Normalt sett, oavsett om man inte gör mål på löpande band eller inte, brukar ju offensiva spelare ändå få en del speltid. Inte minst i ett Barça som tenderar att leda många matcher med god marginal sista 15-20 och “ha råd” att kasta in lite nya spelare. Men Paco har haft det tufft. Luis Suárez och Lionel Messi vill spela hela tiden varje match och är inga man plockar av i första taget.

Kanske gav insatsen mot Sevilla åtminstone utrymme för fler möjligheter för Paco framöver.

***

Det råder ju knappast några större anfallsproblem i Real Betis för tillfället med både Antonio Sanabria och Sergio León i fin höstform. Men det är inte alls omöjligt att de får sällskap från januari av klubbens största målskytt genom alla tider. Rubén Castro kan nämligen vara på väg tillbaka.

Mycket talar för att hans tid i Kina och ett klubbnamn jag inte ens orkar kopiera in i den här texten är över. Det är i alla fall ligaspelet. Ingen lirare har gjort fler mål i Kina sedan Castro trampade in i hetluften. Totalt blev det sju mål på elva matcher. Han är banne mig 36 år nu, den gode Castro, och inte lika snabb om för fyra-fem år sedan, men mål kommer han göra oavsett.

Det bör understrykas att Betis fortfarande äger Castro och han bara är utlånad till klubbens vars namn jag inte ens orkar kopiera in, men det har aldrig varit självklart med en återkomst. Nu verkar dock portarna stå tämligen öppna och sanna mina ord vad jag tror Castro hade gillat att spela fotboll under Quique Setién.

Han är Betis främste målskytt genom alla tider men siktar också på att bli det i högstadivisionen. Där är Poli Rincón ett par kassar före.

Vore mäktigt om Rubén Castro gör Betis-comeback på Ramón Sánchez Pizjuán – en arena där han är hatad – mot ärkerivalen Sevilla. Det är om inte annat första matchen för grönvitt efter juluppehållet.

***

Jag vill inte jämföra spelare hit och dit. Men kan vi bara slå fast att ingen har en vassare vänsterkanon än Marco Asensio.

Han har gjort fler drömmål än de allra, allra flesta gjort under hela karriären. Detta på drygt 1,5 år.

***

Precis när vi fått upp farten och ångan igen det vi sats mot ett nytt landslagsuppehåll. När jag spanar på ligatabellen efter elva omgångar är det givetvis Valencia som sticker ut på en andraplats medan Leganés och Girona på övre halvan förtjänar att hyllas.

Nedre halvan? Vi har redan pratat om både Las Palmas och Málaga. Ett annat lag som jag verkligen inte hade förväntat mig att se så långt ner i tabellen är Athletic Club. Bilbao-laget som fått spotta blod för att få med sig en poäng från Östersund och till slut uddamålsbesegra samma lag hemma på San Mamés i Europa League. Jag ska inte ta ifrån ÖFK någonting. De spelar fantastisk fotboll är har matchat ett lag som de senaste åren varit topp åtta i världens högst rankade liga. Hatten av.

Däremot är det ett stort frågetecken som cirkulerar kring Athletic. José Ángel Ziganda, reservlagstränaren som tog över inför säsongen och var högst oprövad, har haft en tung start på sin sejour som huvudtränare. Laget är knappast sämre den här hösten. Snarare tvärtom. Dessutom hade jag väntat mig mer av de yngre förmågorna som jag trodde var redo för ännu större kliv i utvecklingen (även om vi ser vilken spets det finns i Aymeric Laporte och Iñaki Williams).

Kan det vara så att vi underskattat Ernesto Valverdes betydelse för Athletic? Eller rent av underskattat Valverde som tränare?

Han meriter är trots allt väldigt talande. UEFA Cup-finalen med Espanyol 2006/07, tre ligatitlar i Olympiacos, hur han fick Valencia att lyfta under våren 2013, fyra framgångsrika år med regelbundet Europa-spel i Athletic och nu en strålande höst i Barcelona.

Det är gemensamt för många klubbar Valverde tidigare tränat att de klivit in i betydligt tuffare perioder direkt efteråt. Espanyol och Valencia är två praktexempel. Jag befarar att Athletic är på väg att bli ytterligare ett. Tendenserna till att vara ett topp sex-lag har lyst med sin frånvaro.

Adam Pinthorp

Rodrigo Moreno personifierar Valencias lyft

Twitter: @pinthorp

Jag har längtat länge efter att få skriva kommande rader, men också funderat många gånger om de någonsin kommer skrivas.

En fullträff till insats här och där har vi hittat, men Rodrigo Moreno har haft väldigt svårt att finna självförtroende i Valencia och en jämnhet i sitt spel. När han anslöt till klubben som ett av de tyngre namnen i Jorge Mendes “projekt” att börja satsa i Valencia gjorde han det som en stjärnspelare. Eller åtminstone förväntningar på sig att snabbt axla en stor och betydande roll i laget.

När Rodrigo lämnade Real Madrids organisation för att testa lyckan i Benfica 2010 var han fortfarane tonåring. Han lånades direkt ut till dåvarande Premier League-klubben Bolton men satte inget vidare positivt avtryck under sitt år i klubben. Det blev mest tid på bänken. Men kanske, i det långa loppet, gjorde den avstickaren Rodrigo något gott.

Han kom i alla fall tillbaka till Benfica och började successivt ta mer plats. Inte förrän säsong tre i klubben stack han ut på allvar. Benfica vann trippeln i Portugal och gick dessutom till Europa League-final den säsongen, där Rodrigo blev uttagen i turneringens bästa elva.

De flesta var säkra på att det var nu den flexible, löpstarke och målfarlige anfallaren skulle lyfta från marken och ta sats mot de stora stjärnorna. Men precis som de senaste tre åren för Valencia som helhet har det varit en ojämn spelare som aldrig riktigt fått det att stämma.

Det har alltid funnits otroligt mycket potential i Rodrigo Moreno. Det ligger rent av i generna. Fråga bara kusinerna Rafinha och Thiago Alcântara, vars far Mazinho också har ett VM-guld från 1994 att stoltsera med på cv:t.

Förra säsongen gjorde Rodrigo fem mål på 19 ligamatcher. Han hade en del skadeproblem, men också idel problem att etablera sig i Valencias anfall. Jag trodde han dansade på sista versen i klubben. Tre säsonger utan att lyfta. Tre säsonger av intetsägande. Han borde kanske ha sökt lyckan någon annanstans?

Eller så borrar man ner huvudet och fortsätter köra. Till slut lossnar det, och efter att ha sett de flesta minuter Valencia har spelat den här säsongen känns det ingen risk att skriva att det faktiskt gjort precis det. Lossnat. Och det rejält.

Det krävdes en manager med en tydlig spelidé och ett stort förtroende för spelaren i fråga. För inte har han bara blivit bättre över en natt. Rodrigo har alltid haft det i sig. Först nu har vi börjat få se all den där potentialen i praktiken också.

Tidigare i dag noterades “Rodrigol” för sitt sjunde ligamål för säsongen. Den noteringen har han inte nått under någon av sina tre övriga säsonger i Valencia. Bara en sådan sak.

Han fullkomligt lyser av självförtroende för tillfället. Först nu ser vi den Rodrigo vi såg i U21-landslaget och sista året i Benfica. Fast en uppgraderad version. Löpvillig, utmanande, smart, målfarlig. Och dessutom en ledargestalt. I senaste omgången mot Alavés avgjorde han genom att rulla in 2-1 från straffpunkten – detta med kaptensbindeln på armen i kapten Dani Parejos frånvaro.

Det har pratats mycket om Simone Zaza som “el bomber” i Valencia den här hösten. Italienaren har varit fantastiskt bra och är en karaktärsspelare som laget verkligen behöver. Men jag har imponerats ännu mer av Rodrigos uppväxling.

Det tog tre-fyra år längre än vad många hade trott. Men det vi ser av Rodrigo Moreno just nu är på riktigt. Det är ingen fullträff här och där. Det är en stjärna som i mångt och mycket personifierar Valencia lyft den här säsongen.

Adam Pinthorp

Praktfiaskot ett faktum – Simeones största nederlag i Atlético

Twitter: @pinthorp

Ja, herregud vilket praktfiasko. Atlético är, mer eller mindre, utslaget ur Champions League. Redan i gruppspelet. Redan efter fyra omgångar.

Man kanske inte gick in i säsongen som en av de tyngsta favoriterna, men bakom den sedvanliga kvartetten Real Madrid, Barcelona & Bayern München, plus möjligen något lag till, var Atlético definitivt en av de stora utmanarna.

De senaste årens resultat har talat sitt tydliga språk. Och vi vet alla att cupspelet är någonting som har passat Diego Simeones cyniska och hårt arbetande Atlético väldigt bra.

Men nu är det över för den här säsongen, innan vi ens hunnit lägga oktober bakom oss. Det här är utan tvekan det största nederlaget för Simeone och hans ledarstab sedan ankomsten till klubben för knappt sex år sedan.

Det klart att gruppen på förhand inte var en enkel uppgift. Atlético var ingen självklar favorit. Tillsammans med regerande ligamästaren Chelsea och ett Roma på uppgång bildade man det många såg som dödens grupp, där lilla Baku-laget Qarabag spåddes bli en slagpåse.

Nu står ändå Atlético här, med byxorna neddragna och tre ynka poäng efter fyra matcher. Två oavgjorda tillställningar mot Qarabag. Bara ett mål mot laget på fyra halvlekar. Och två raka förlustmatcher i CL-sammanhanget på nya arenan Metropolitano.

Efter tisdagens 1-1-resultat mot Qarabag lever det förvisso i teorin för Atlético, men knappt i praktiken.

Jag läste flera supportrar som uppgivet kastade ur sig att det här möjligen var ett större nederlag än degraderingen från La Liga i början av 2000-talet. Oavsett vad fansen känner rent emotionellt och vad som rinner ner i sorgefloden kan vi oavsett vad slå fast att smällen givetvis inte kommer bli lika stor som raset ur La Liga.

Men det säger en hel del om vad Atlético har lyckats bygga upp under de senaste fem-sex åren. Man har varit med och slagits som ett av Europas bästa lag. Varit i två CL-finaler. Därtill också rott en ligatiteln i hamn.

Nu talas det om en krissituation och Simeones största fiasko i klubben. Vilket är fullt befogat. Men det poängterar också vilken makt Atlético har blivit.

Redan den senaste månaden har det börjat blåsa lite kraftigare mot Simeone från vissa grupperingar. Med betoning på lite. Míster sitter förstås hur säkert som helst i båten. Men det finns ändå anledning att från supporterhåll kräva mer och sätta lite press. Det spelar ingen roll hur många skott man avlossar eller hur överlägset det ser ut i statistiken. Det offensiva spelet fortsätter att hacka under hösten.

Och stackars Diego Costa på läktaren måste känna stor uppgivenhet även han. Uttåg ur CL, åtta poäng bakom i ligan. Kommer han och Atlético vara med och slåss om någon titel i vår? Den är cupen i sådana fall, och möjligen Europa League.

Hade någon sagt att det är där Atlético står när vi går in i november hade de flesta synat. Nu är fiaskot ett faktum och det kommer inte vara lika behagligt som vanligt att gå till jobbet för Diego Simeone & kompani i morgon.

Adam Pinthorp

Få reser sig från en psykologisk Real Madrid-käftsmäll

Twitter: @pinthorp

För de flesta lag, inte minst de som på pappret är väldigt underlägsna, är det snudd på omöjligt att resa sig från den psykologiska käftsmäll som Girona fick av Real Madrid i första halvlek i går. Två bollar i innerstolpen – ett kontringsmål emot sig.

Men Girona var uppenbarligen av annan karaktär än att falla igenom. Två snabba mål i inledningen på andra – Cristian Stuani och Portu, två av lagets bästa spelare under hösten med varsitt mål – och helt plötsligt var den lilla katalanska nykomlingen i förarsätet. Att sedan också ha bud på fler mål, lyckas hålla tätt bakåt och säkra tre poäng är vansinnigt imponerande.

Senast Real Madrid föll mot en La Liga-debutant var säsongen 1990/91 mot Burgos.

Jag var själv i väg och kommenterade Superettan parallellt med matchen på Montilivi så har bara sett ett längre sammandrag och läst rapporter efter matchen. Alla verkar eniga: Girona vann fullt välförtjänt.

Förutom fixstjärnorna framåt, däribland Valencia-fostrade Portu (alla med koppling till Valencia verkar gå bra för tillfället), har många framför allt höjt röster kring Pablo Maffeo. Den 20-årige högerbacken tillhör Manchester City och har gjort två lånesejourer i Girona tidigare. Framför allt var han riktigt bra när klubben säkrade La Liga-avancemanget i våras.

Det ryktas om att Valencia-tränaren Marcelino García Toral länge haft ögonen på Maffeo och ser honom som optimal som högerspringare i dagens Valencia där man har en “interior” som högermittfältare, det vill säga en innermittfältare (Carlos Soler) med utgångsposition på kanten och som gärna släpper densamma och viker inåt i banan.

Det krävs mycket av en ytterback för att fungera i ett sådant system och Martín Montoya kanske inte är den spelare på sikt som Valencia kommer prioritera i den rollen. Detta trots att han gjort en fin inledning på den här hösten. Canteraspelaren Nacho Vidal är fortfarande oprövad men har potential.

Oavsett vad ligger ingenting i Marcelinos händer utan främst i Manchester Citys kring Pablo Maffeos framtid. Är han en man för Citys A-trupp redan nästa säsong? Om inte kan han bli aktuell för en större spansk klubb nästa sommar.

***

Snacka om scenförändring de senaste två månaderna för Real Madrid. I slutet av augusti efter Supercup-bataljerna mot Barcelona målades laget upp som sällan skådad favorit till att bärga en ny ligatitel.

I dag är man åtta pinnar bakom Barcelona och då har laget knappast haft ett blödande spelschema de inledande tio omgångarna.

Är det mättnad i laget? Kanske behövdes lite fler stora förändringar i somras trots allt för att hålla spelargruppen maximalt motiverad och inte halka in i den trygga zonen av att alt löser sig?

Karim Benzema kan givetvis inte enbart klandras för att offensiven harvat. Även om jag gärna hade sett Cristiano Ronaldo som ensam anfallare i fler matcher är det tydligt att Benz är den enda vettiga referenspunkten som finns att tillgå av anfallsspelarna (tveksam till Gareth Bale i den rollen). Och uppenbarligen litar inte Zinedine Zidane på att spela Borja Mayoral som nia när det väl gäller.

Borde man gått för Kylian Mbappé? Möjligt.

Madrid borde i alla fall gått för någon anfallsspelare under sommaren. Att missa Mbappé borde inte uteslutit andra alternativ. Nu står offensiven med en rad anfallare i rejäla formsvackor och utan en tydlig plan B.

De kommande två månaderna kommer bli väldigt avgörande för Real Madrids fortsatta guldjakt i ligaspelet. Atlético (borta), Athletic (borta), Sevilla (hemma) och Barcelona (hemma) stundar innan julen tar vid.

Adam Pinthorp

En av ter Stegens bästa insatser i Barcelona

Twitter: @pinthorp

Nu har säsongen börjat sätta sig på allvar, vi är trots allt mer än en fjärdedel in. Och vi kan därmed konstatera att Atlético Madrid är det av förhandstippade topplagen som inte kommit upp i den nivå de flesta hade väntat sig.

Det är offensiven som harvar. Diego Simeone har aldrig roterat så här mycket under en säsongsinledning tidigare. Det kan förvisso ses som ett sundhetstecken och är ett kvitto på klubbens framgångar den senaste åren vilket lett till effekten av en större och mer konkurrenskraftig trupp.

Men det är också tydligt att “El Cholo” inte har en lika självklar förstaelva som tidigare. Han har ingen given anfallspartner till Antoine Griezmann. Han byter position på flera spelare från match till match. Och ett grundproblem som varit djupt rotat i Atlético under hela Simeones era är problematiken som kvarstår i matcher där laget behöver styra matchen med bollen i sin ägo.

Det har blivit bättre, men lirare som Óliver Torres och Nicolás Gaitán har haft svårt att prägla Simeones Atlético. Det kanske helt enkelt är så att den bästa versionen av Atleti aldrig kommer innefatta en “nummer tio”-spelare. Det går att nå framgång ändå. Problemet är att det kan bli lättläst om man håller på i samma mönster.

Den enkla lösningen kanske heter Diego Costa. Vi får väl svaret i vår.

Nu har hur som helst Atlético lirat fem oavgjorda och vunnit fem matcher under ligasäsongen. Ett starkt defensivt facit och en styrka i sig att ännu inte förlorat. Men bollar man även in Champions League-insatserna i hela summeringsekvationen kan vi slå fast att Atlético inte kommit upp i den standard många hade trott. Laget är redan åtta poäng efter Barcelona i toppen.

***

Omgångens stormatch spelades på Nuevo San Mamés i Bilbao. Athletic mot Barcelona, Baskien mot Katalonien. Ett känsloladdat möte på många sätt med tanke på rådande politiska tillstånd i landet – vilket vi lär kunna märka av ännu mer när katalanska nykomlingen Girona tar emot huvudstadens Real Madrid i morgon.

Barça vann dock oavsett vad på San Mamés och tog nionde segern. Trots att det periodvis inte alls sett ut som ett mästarlag på banan har man inkasserat seger på seger och gemensam nämnare i samtliga fall är Lionel Messi.

Argentinaren banade väg ännu en gång och var delaktig i båda målen. Den annars mest imponerande insatsen stod faktiskt Barças man som vaktar målet: Marc-André ter Stegen.

Han får sällan några ljusstrålar på sig och har vad många kanske tycker ett ganska behagligt jobb. Men att agera keeper i ett lag som sällan anstormas och har mängdvis av målchanser emot sig är en av de svåraste uppgifterna psyket och att verkligen hålla sig fullt fokuserad när insatserna behövs.

Jag skulle påstå att ter Stegens insats mot Athletic, där han stod för tre-fyra otroligt bra parader, var en av tyskens bästa under sin tid i Barcelona. Han har en fight mot Bayern München som sticker ut och även en rad andra väldigt starka insatser, men som helhet var det här en match där han fick visa hela sitt register.

***

Leganés cyniska spel kommer bärga många vitala poäng den här säsongen. Men det var först nu ett av de riktigt tuffa testen uppenbarade sig. Det blev förlust mot ett, vilket bör understrykas, pressat Sevilla och jag är helt övertygad om att Leganés november månad inte kommer vara lika poängstark som oktober.

Ändå ett charmigt gäng som kommer göra många matcher till 90 plågsamma minuter för motståndaren.

Adam Pinthorp

Real Madrid fostrar flest La Liga-spelare

Twitter: @pinthorp

Copa del Rey-vecka i Spanien. Rakt in i sextondelsfinaler vilket betyder första rundan där La Liga-lagen äntrar turneringen.

Precis som vanligt är det dubbelmöten som i många fall kommer förstöra spänningen till kvart/semifinal. För att en sjunkande Málaga-skepp torskar borta mot Numancia är knappast en skräll i det här läget.

I övrigt idel väntade resultat från tisdagens matcher. Framför allt är ju de inledande cupmatcherna en jättechans för både de spelarna som harvar precis utanför startelvan men också de yngre förmågorna som får en möjlighet att visa upp sig. I går gjorde Fabián Orellana sin säsongsdebut för Valencia. För ett par år sedan en av ligans bästa offensiva spelare – i dag i en ganska kylslagen frysbox i Valencia. Han får i alla fall inte spela i ligaspelet, vilket också understryker anfallslyxen som just nu råder för Marcelino.

I talangflödet är det svårt att blunda för Barcelonas mittfältsdiamant Carles Aleñá. Han har spelat A-lagsfotboll tidigare – han gjorde en handfull matcher förra säsongen – men har tagit ytterligare kliv i Barça B den här säsongen, laget som nu åter är i Segunda División.

De katalanska rubrikerna fick dock José Arnáiz, som värvades till Barça B inför säsongen från Valladolid. Han imponerade rejält för det lila laget i Segundan förra säsongen med 12 mål på 35 matcher och har uppenbarligen inte sett någon anledning att sluta göra poäng i och med miljöbytet. Fyra mål och tre assist under hösten i Segundan har gett eko och inte minst nått Ernesto Valverdes kännedom, och när anfallaren fick chansen mot Murcia i går svarade han med att göra mål direkt.

I ett Barcelona där det är tämligen öppet kring anfallspositionerna bakom Leo Messi och Luis Suárez är det inte alls omöjligt att José Arnáiz får speltid även i övriga sammanhang.

***

Min vän och journalistkollega Alexandra Jonson tog fram väldigt intressant statistik för ett par veckor sedan, där hon listade de klubbar som fostrat flest spelare som i dag är aktiva i La Liga.

Kriterierna är tämligen enkla. För att räknas in måste spelaren ha representerat klubben på ungdomsnivå, alltså även under reservlagen som i de flesta fall håller till i proffssystemet på seniorbasis. Dessutom måste spelaren ha stannat i mer än en säsong.

När man pratar om ungdomsakademier i Spanien är det ofta som Barcelonas La Masía tas upp. För att inte prata om Villarreals eminenta akademi som gjort revolutionerande framsteg de senaste tio åren (klubben hade faktiskt sitt A-, B- och C-lag i första, andra och tredje divisionen under en period).

Men på den här listan toppar faktiskt Real Madrid. Huvudstadsklubben har fostrat hela 34 spelare som i dag håller till i La Liga.

Anledningen att det inte pratas lika mycket om Madrids akademi är av den enkla anledningen att det är färre spelare jämfört med en del av de konkurrerande klubbarna som nått hela vägen till A-laget. Många har representerat Castilla, klubbens reservlag, men inte fått chansen i A-truppen.

På listan över Madrid-produkter runt om i ligan finns bland annat Dani Parejo (Valencia), Juanfran Torres (Atlético), Pablo Sarabia (Sevilla), José Manuel Jurado (Espanyol), Antonio Adán (Betis) och Diego Llorente (Real Sociedad).

Liksom de sju egenfostrade spelare som faktiskt nått hela vägen till A-laget i dag: Dani Carvajal, Nacho Fernández, Kiko Casilla, Lucas Vázquez, Marcos Llorente, Achraf Hakimi & Borja Mayoral.

Barcelona är klar tvåa medan Athletic tar bronspengen. Sämst på att fostra spelare i La Liga är Leganés. Bara en spelare från klubbens egna led håller i dag till i högstadivisionen.

HELA LISTAN:
Real Madrid – 34 spelare
Barcelona – 30 spelare
Athletic Club – 25 spelare
Valencia – 23 spelare
Real Sociedad – 21 spelare
Espanyol – 20 spelare
Atlético de Madrid – 17 spelare
Sevilla – 15 spelare
Celta Vigo & Las Palmas – 13 spelare
Málaga & Villarreal – 10 spelare
Real Betis – 8 spelare
Girona – 6 spelare
Getafe – 5 spelare
Alavés & Levante – 4 spelare
Deportivo La Coruña – 3 spelare
Eibar – 2 spelare
Leganés – 1 spelare

Adam Pinthorp

Han är La Ligas mest underskattade anfallare

Twitter: @pinthorp

Det är lätt som anfallare i La Liga att hamna i skuggan av de allra största namnen. Ofta är det Leo Messi, Cristiano Ronaldo eller för all del Antoine Griezmann vars namn pryder de flesta rubrikerna.

Men det finns många som puttrar på där i skymundan och förtjänar större uppmärksamhet. En är Cédric Bakambu. 26-åringen hämtades in som tämligen okänd från Bursaspor i Süper Lig till Villarreal för två år sedan.

Många hade stora förväntningar på både Roberto Soldado och Léo Baptistão den säsongen, men efter densamma var det Bakambu som hade gjort störst avtryck i Villarreal-tröjan. Tolv mål under sin debutsäsong i Spanien och i snitt mål var 155:e minut var ett helt klart godkänt facit.

Säsongen därpå bättrade han sitt målsnitt men gjorde också betydligt färre ligamatcher. Jobbiga överansträngningar var jobbigt ihärdiga för Bakambu som inte riktigt fick den kontinuiteten varken han eller Villarreal hade velat. Ändå gjorde han ofta mål när han spelade.

Till den här säsongen har Cédric Bakambu fått en hel försäsong och hittills varit skadefri. Nu har han också tydligt växlat upp ytterligare en nivå – en nivå han länge hintat om finns där.

Åtta mål på åtta starter är ett fantastiskt facit och Bakambu ser både starkare och snabbare ut i höst än tidigare. Hans spelstil påminner en hel del om Diego Costa. Kanske inte lika Costa-bestialisk när det gäller kroppsspråk, men väl det där stångande drivet och en närmast oförklarlig förmåga att trycka sig förbi spelare utan avancerade finter utan snarare med enorm vilja.

Jag tycker Bakambu är La Ligas klart mest underskattade anfallare. Det har bara varit en tidsfråga innan han exploderar på allvar och hade det inte varit för skadorna förra säsongen är jag övertygad om att många klubbar redan hade kampats om hans underskrift.

Det blev en ny fullträff från Bakambu när Villarreal tidigare i dag städade av Las Palmas enkelt hemma på El Madrigal.

Det börjar blåsa starkt kring Gran Canaria-laget nu. Bara två segrar på nio matcher är inget smickrande facit. Däremot har Las Palmas haft ett väldigt tufft inledande spelschema och jag minns att jag och min vän Christopher Kviborg, halvt uppvuxen på Gran Canaria, pratade om det inför säsongen att laget mycket väl kunde stå på noll poäng efter fem omgångar.

Nu tog man faktiskt sina två segrar under den perioden men det säger snarare mer om motståndarna man slog, höstens svagaste i form av Málaga och ett roterande och alltid lika ovisst Athletic.

Det är snarare sätten man har demolerats av lag som Atlético, Celta Vigo och nu senast Villarreal som ställer en hel del oroande frågor. Och då ska nye målvakten Leandro Chichizola definitivt inte klandras. Han har haft ett försvar – i alla fall på pappret – framför sig som mer varit obefintligt.

Jag tror dock det behöver gå ett gäng omgångar till innan vi sätter en rejäl fiasko-stämpel på Las Palmas höst. Ett mer överkomligt spelschema stundar den närmsta månaden. Då måste poängen börja trilla in.

***

Nej, det klart inte Gerard Deulofeus mål mot Málaga skulle ha godkänts i går. Bollen klart och tydligt (hur går det ens missa med så många domare?) över kortlinjen när Lucas Digne slog in bollen.

Vissa bedömningar är 50/50 och kan ses på många olika sätt. Det här var bara en ren miss.

***

Vad gör Atlético när man befinner sig i ett ganska pressat läge, är mitt i tätt matchande och ställs mot ett formstarkt Celta Vigo på bortaplan?

Springer hem en 1-0-viktoria. Á la Diego Simeone.

***

Real Madrid mot Eibar avslutar helgens La Liga-fighter. Den sena söndagsmatchen har tidigare i höst bjudit på några fantastiska matcher.

Men även om Madrid faktiskt tappat poäng i fyra hemmamatcher den här säsongen har jag svårt att se hur Eibar ska bära sig åt för att göra en nervkittlande tillställning av det hela.

Adam Pinthorp

Senaste tweets