Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Espanyols gunstling kunde inte hitta ett bättre läge för första målet

Twitter: @pinthorp

Det var ingen derbysvit á la Atlético som Espanyol lyckades bryta under onsdagskvällen, men väl en mindre charmig rad på 19 matcher och noll triumfer mot “storebror” Barcelona sedan 2009.

På onsdagskvällen fick så det blåvita från den katalanska huvudstaden anledning att fira lite extra. Det märktes, inte bara på spelare och ledare, utan framför allt på fansen hur mycket den här segern betyder. Det var ett jävla liv inne på Cornellà-El Prat.

Jag har själv upplevt hur derbyn kan vara i Barcelona. När det är Espanyol som har hemmaplan alltså, vilket är viss skillnad. Det är ett småskaligt stadsderby i mängden och i jämförelse med många andra, men det går inte blunda för rivaliteten – en rivalitet som givetvis är ännu större från Espanyols håll.

Det är alltid säsongens matcher mot Barcelona. Och på arenan tenderar det att bli väldigt fientlig stämning.

För Espanyol blir det inte mycket större än att det var just Óscar Melendo som gjorde matchens enda mål i slutskedet. 20-årige Melendo har tillhört klubben sedan han var fem och kritade i fjol på ett kontrakt som sträcker sig över 2022. Det här var hans första mål i A-lagströjan och det var svårt att ta miste på glädjen i firandet.

Och visst att det garanterat skaver som en finger i ögat på Barça att det var just “lillebror” Espanyol som bröt en lång förlustfri svit på fem månader. Men det är likväl bara halvtid i cupspelet och returmatch på Camp Nou väntar redan nästa vecka.

Ernesto Valverde matchade en ganska reservbetonad startelva och tog möjligen lite för enkelt på uppgiften. Men så har han ju den där hemmareturen att förbereda också. Quique Sánchez Flores gäng kommer inte nolla Barça över två möten.

Men Espanyol fick åtminstone måla staden blå och vit för en kväll.

***

Jag såg inte Atlético-Sevilla men det har pratats om utebliven hemmastraff, ett bortdömt Diego Costa-mål och en Moyá-tavla. Det är sannerligen påtagligt att det märks mer ofta än sällan att Jan Oblak inte vaktar Atléticos mål.

Oavsett vilket är det otroligt starkt av Sevilla att komma tillbaka från underläge och rycka med sig en 2-1-seger inför returen på Ramón Sánchez Pizjuán.

Det är otroligt fascinerande läge redan i Copa-kvartsfinalerna nu. ALLA vill vinna. Jag menar, det klart alla lag alltid vill vinna även i normala fall, men det har spätts på.

Vincenzo Montella måste komma på banan som ny Sevilla-tränare. För Diego Simeone & Co är Copan, tillsammans med Europa League, den bästa titelchansen. Espanyol ser sin chans att knäppa storebror på näsan. Zinedine Zidane är pressad att vinna alla matcher. Barcelona vill försvara sin titel. Alavés vill återupprepa succén från i fjol. Och Valencia har till och med börjat vila spelare i ligan för att satsa på cupen.

Det är väl Leganés då, som fullt rimligt också bör tänka på ligaspelet i det här skedet än ett dubbelmöte med Real Madrid.

Det kommer bli galna returmöten nästa vecka. Pressat Atlético och Barcelona samtidigt som Valencias 2-1-ledning inte är något annat än skör.

Adam Pinthorp

Det klart Zidane ska sitta kvar på posten

Twitter: @pinthorp

Halvvägs in i La Liga-säsongen. Málaga och Las Palmas i botten – båda med nyligen sparkade tränare. Girona på övre halvan. Eibar fortsätter överraska. Valencia har återigen blivit ett topplag. Men framför allt och det mest häpnadsväckande: Real Madrid har närmre till nedflyttningsstrecket än upp till Barcelona i toppen.

Det har sannerligen varit en oförutsägbar säsong så här långt.

Om inte Madrid spelade bort titelchansen redan i El Clásico så gjorde man det definitivt hemma på Santiago Bernabéu i lördags. 0-1 mot Villarreal (riktigt fint mål av Pablo Fornals som kommit igång nu) och en ny slätstruken insats.

Real Madrid har gett upp ligan. Allt handlar bara om att ta ta tabellplaceringar hädanefter och satsa med full kraft på Champions League och Copa del Rey.

Och för första gången börjar det blåsa på riktigt kring Zinedine Zidanes vara eller icke vara. För mig är det inte ens uppe för diskussion. Det klart han ska sitta kvar. Kontinuitet har saknats i Florentino Pérez vokabulär och jag tror verkligen Zidane är rätt man för framtiden.

Det hade däremot inte förvånat om Florentino öppnar plånboken och sprider stålar runt sig nu i slutet av månaden. Bara för att något måste ske.

***

Barcelona skrämde bort ett tioårigt spöke från Anoeta och bortaslog Real Sociedad – trots tidigt underläge med 2-0.

Luis Suárez såg ganska sval ut inledningsvis på säsongen men har växlat upp och ser precis lika bra ut som han har gjort under de senaste 4-5 åren. Kvitteringen fram till 2-2 var mästerlig. Precis som Paulinhos förmåga att nosa sig till målchanser.

***

Min totala förälskelse i Gonçalo Guedes växer för varje vecka.

Den bäste spelaren som burit Valencias färger sedan David Villa.

***

Att Cédric Bakambu kliver in i topp 15 dyraste värvningar någonsin i och med flytten till Kina från Villarreal är ett tydligt och absurt tecken på vart fotbollen är på väg.

Det klart han är bra. Otroligt underskattad. Men han är inte en-av-de-15-dyraste-spelarna-någonsin-bra.

Nu får inte Villarreal alla stålar in på kontot men likväl ett rejält tillskott till årets budget.

***

Hur Simeonsk var inte Atléticos bortaseger mot Eibar? Hundratals rensningar, stök, bonk, misstänkta straffsituationer, regnigt, defensiva byten men framför allt 0-1.

***

Man brukar ju tala om tränareffekt. Främst ur positivt perspektiv. Att spelarna höjer sig de första veckorna under ny ledning.

Eller så blir kollapsen bara ännu större än tidigare.

Som för Las Palmas under Paco Jémez. 6-0-förlusten mot Girona var ett hånfullt skratt mot supportrarna. Trots att flera spelare vilade i veckans cupspel såg samtliga helt lamslagna ut.

Och att Mauricio Lemos ryktades vara på gång till Barcelona för bara ett halvår sedan. Tar kanske priset som La Ligas sämste mittback den här säsongen.

Adam Pinthorp

Guidetti vet precis vad han ger sig in i

Twitter: @pinthorp

Först avslöjades det i en podcast och därefter fanns huvudpersonen själv på San Mamés läktare när Alavés mötte Athletic för ett par dagar sedan.

Till sist bekräftades det också av klubbarna. John Guidetti lånas ut från Celta Vigo till Deportivo Alavés under våren. Den baskiska klubben har också option på köp till sommaren – något som bara kommer bli aktuellt om laget fixar nytt La Liga-kontrakt.

Och det är just därför Guidetti är på plats. För att hjälpa laget till nytt kontrakt och bidra med mer offensiv kraft. Där finns det luckor att fylla.

Att Ibai Gómez är lagets främsta målskytt i ligaspelet den här säsongen säger allt. Ytterforwarden har gjort fyra mål, varav tre i en och samma match. Den renodlade anfallsspelaren som producerat mest är Munir El Haddadi med tre fullträffar, och trots en något stigande formkurva mot slutet bör det understrykas att det knappast varit någon succé och att han bränt väldigt mycket.

Alavés har inte haft någon pålitlig nummer nio-spelare på flera år. När man avancerade till cupfinal förra året och smått sensationellt slutade nia som nykomling i ligan var den mer cyniska och defensivt inriktade fotbollen under Mauricio Pellegrino det stora framgångsreceptet. Faktum är att bara fyra lag släppte in färre mål än Alavés förra säsongen.

Det kändes på alla sätt logiskt att det skulle komma en reaktion för laget inte bara för att andra året i en högstaserie är erkänt svårt, utan också för att rekryteringarna inte alls såg lika starka ut i jämförelse med förlusten av tränare Pellegrino i kombination med att nyckelspelarna Marcos Llorente, Víctor Camarasa, Theo Hernández och Deyverson försvann.

Defensiven har inte varit lika stark den här säsongen samtidigt som laget fortsätter leta för att hitta rätt framåt.

Det är ingen mördande konkurrens och jag är övertygad om att John Guidetti vet precis vad det är han ger sig in i.

I svenskens läge – med VM inom räckhåll – finns det inte tid för chansningar. Guidetti valde en klubb som tror stenhårt på honom och där han är väl medveten om att det kommer bli mycket speltid.

Och jag är övertygad om att Guidetti kommer växa i en miljö med större ansvar. Bara att han får klä på sig tröja nummer tio är jag övertygad om adderar någonting till hela upplevelsen. Senast han lirade i tian blev det i alla fall guld värt.

Han kommer oavsett vad träda in med samma inställning, vilja och otroliga vinnarmentalitet som alltid. Förhoppningsvis kan han också bidra med mål och skjuta Alavés till högre höjder.

Adam Pinthorp

Ett rivalderby är alltid ologiskt logiskt

Twitter: @pinthorp

Säsongens första Sevilla-derby – det största av alla stadsderbyn i Spanien – ägde rum i går kväll. En väldigt speciell match på förhand ur många synvinklar.

Jesús Navas tillbaka i derbysammanhang. Vincenzo Montella rakt in i hetluften som ny Sevilla-coach. Mot ett Betis som kämpat i tuff uppförsbacke de senaste två månaderna och letar efter trygghet. Dessutom med en Ruben Castro tillbaka i den grönvita tröjan.

Det var som upplagt för att bli en klassiker. Å herregud, vilken match det blev sen.

På numera klassiskt Quique Setién-vis (han får oss nästan att glömma Paco Jémez och Marcelo Bielsas galenskaper) blev det en sån där match som svängde från allt till inget precis hela tiden. Real Betis vann på Ramón Sánchez Pizjuán med helt sanslösa slutsiffrorna 3-5.

Att laget skulle släppa in tre bollar kändes på förhand precis så logiskt som det gör i de flesta matcher. Det är och har varit svängdörrar bakåt hela säsongen.

Men att göra fem baljor och stundtals spela den där charmanta anfallsfotbollen som vi såg tidigare i höstas kom lite från ingenstans. Eller så är det bara så där ologiskt logiskt som allting annat i derbysammanhang, där ingenting som hände då spelar roll utan allting handlar om nuet. Om motivation. Om att spela för tröjan.

Jag blir fortfarande inte klok på säsongens upplaga av Betis. Det är fantastiskt underhållande, det finns delar i spelat som håller yppersta världsklass, men det finns också vissa segment ur en match á 90 minuter som är förkastligt. Ungefär det som per definition sägs vara underhållning.

En brytpunkt efter flera jobbiga månader kunde dock inte kommit lägligare för Betis. Den här prestigesegern lär medföra en positiv effekt in i våren.

***

Fabián Ruiz har varit lite signifikativ för Betis den här säsongen. Makalös första delen av höstsäsongen, betydligt sämre närmare jul. Han är långt ifrån polerad och färdig för något nästa steg, men jäklar vad man kan tyda fotbollssinne och ett driv som är väldigt speciellt.

Jag tyckte han klev fram för Betis i går när laget verkligen behövde det. En stor spelare på frammarsch.

***

Det är alltid svårt att försöka leka expert och peta i detaljer. Jag har förstås inte sett varenda Sevilla-träning den senaste veckan och kan omöjligt ha koll på hur varje spelare har presterat.

Men nog känns det märkligt att Pablo Sarabia fick ynkliga fem minuter i derbyt? Må hända att han har en formkurva som pekat nedåt den senaste tiden, men det han har visat upp individuellt sett är det få som kan jämföra sig med i Sevillas trupp den här säsongen.

***

Att Barcelona skulle gå för Philippe Coutinho redan i januari var självklart. Men att det skulle gå i lås var långt ifrån lika säkert.

Nu blev det offentliggjort under gårdagen och knappa 1,5 miljard fattigare blev Barça men en brasse rikare på det offensiva fältet.

Även om Paulinho (vilket måltjuv han är!) sannerligen vuxit in i rollen som startspelare har det funnits en offensiv mittfältsplats att fylla, eller åtminstone kriga om. Det ska bli väldigt spännande att se Coutinho där. Känslan är att han, trots att ansvaret inte kommer vara lika stort som i Liverpool, kan ta ännu ett steg.

***

John Guidetti på San Mamés läktare i kväll när Alavés bortaspelar mot Athletic.

Lär vara spelklar till lagets cupretur i veckan.

Adam Pinthorp

Ibland borde sunt förnuft går före regelverket

Twitter: @pinthorp

Mycket Diego Costa i bloggen nu. Men han tenderar ju att engagera, beröra och minst sagt röra upp känslor.

Likaså när det var dags att göra comeback “på riktigt”. För det blev ju inget kört återseende på Vicente Calderón. Den här gången var det ny spelplats men fortfarande samma supportrar som om möjligt älskar honom ännu mer.

Och det är svårt att säga annat än att det blev Costa-prägel på hela matchen mellan Atlético och Getafe. Stundtals grinigt, ofta halvdan fotboll, och 90 minuter senare står Costa som en matchvinnare tillika syndare.

Det är som att backa bandet ett par år. Allting är som förut.

Frågorna var många inför matchen om Diego Costa ens skulle spela efter den smäll han ådrog sig i cupen mot Lleida, men jo då. Spela skulle han och från start dessutom. I den andra halvleken var det som om han andats in stämningen på Metropolitano tillräckligt för att göra arenan till sin egen. Som han alltid gjort. Som han alltid kommer göra.

Och ännu mer i den rödvita tröjan. Costa är sällsynt begåvad på att hamna i centrum, oavsett om det är ur positiv eller negativ bemärkelse. I Getafe-matchen blev det väl övervägande positivt, om än med viss bitter eftersmak.

När han bredsidade in det avgörande 2-0-målet tog känslorna över. Fullt förståeligt efter en match där allt inte suttit hundraprocentigt och där han bara några minuter tidigare blivit varnad. Han lät euforin ta över och sprintade upp mot fansen.

Resultatet av det hela? Ett nytt gult kort.

Enligt regelboken är det givetvis helt korrekt. Det finns ingenting att invända mot domarens agerande.

Men ibland önskar jag som betraktande fotbollsälskare att sunt förnuft och lite “feeling” raderade allt som står i regelverket. Det här var ett sådant tillfälle då det bara kändes helt rätt att Costa skulle upp och ta emot fansens kärlek.

Kanske tyckte han att det var värt det också.

***

Jaja, nog pläderat om Diego Costa. Nu ser jag främst fram emot att följa Sevilla-derbyt på Ramón Sánchez Pizjuán i afton.

Vincenzo Montella rakt in i hetluften! Jesús Navas första hemmaderby sedan comebacken. Rubén Castro tillbaka i Betis.

Det finns många ingredienser utöver två väldigt oförutsägbara lag som lär göra kvällens derby extra speciellt.

För övrigt är Marcelino García Toral tillbaka på Valencias tränarbänk i skrivande stund. Coachen var inblandad i en våldsam bilolycka strax före jul och har rehabiliterat sedan dess. Det blir backskydd ett tag framöver för Marcelino men i övrigt ser han ut att kunna röra sig som vanligt.

Adam Pinthorp

Guidetti till Alavés, Vietto till Valencia & Diego Costas comeback

Twitter: @pinthorp

Julen år förbi, vi har kastas oss rakt in i ett nytt sprakande år och under onsdagskvällen återvände också fotbollen till de spanska arenorna.

Först ut i en januari månad som är väldigt hektiskt är som brukligt Copa del Rey. Ligaspelet kommer varvas med cupen och som ni alla säkert känner till är dubbelmöten som gäller redan i nuvarande åttondelsfinalstadie.

För fjolårsfinalisten Deportivo Alavés blev det en enkel resa mot Segunda B-laget Formetera. Noterbart är att båda anfallsspelarna Munir El Haddadi och nye Leipzig-lånet Ermedic Demirovic gjorde mål, den sistnämnde två gånger om.

Med svensk synvinkel på det hela är det givetvis enkelt att tänka “det var ju precis sådana här matcher John Guidetti hade behövt för att direkt komma igång”. Allt fortsätter nämligen peka mot att Alavés blir ny klubbadress.

Senast under onsdagen gick Celta Vigos tränare Juan Carlos Unzué ut och bekräftade vid en presskonferens att “John vill lämna klubben och att en överenskommelse med en ny arbetsgivare är väldigt nära”.

Tyvärr blev Levante ett för komplicerat alternativ och där tror jag Guidetti hade haft enklare att etablera sig som deras nummer nio. I Alavés är konkurrensen större men på det hela taget går det inte jämföras med kapaciteten som finns i Celta. I Alavés kommer Guidetti få spela betydligt mer och redan från start ha en annan status.

Med 3-1-läget inför returen mot Formatera nästa vecka vore det otroligt lämpligt om svensken blev klar inom de närmsta dagarna och åtminstone var redo för spel till den matchen.

***

Efter ett halvår av träning och en utnött plats uppe på Metropolitanos VIP-sektion fick till slut Diego Costa dra på sig Atléticos matchtröja igen.

Comebacken i rödvitt skedde dock första i den andra halvleken borta mot Lleida och från entrén i minut 64 krävdes dryga fem minuter innan han slog till.

Det må där och då varit en matchbild som passade utmärkt för Diego Costa att spela sin första tävlingsmatch på flera månader, och ett motstånd som må hända redan var ganska tröttkört, men att döma på de 25 minuter anfallaren hann med på planen såg han lika opolerat bestialisk och viljestark som alltid.

Champions League-uttåget till trots tror jag på en ganska rolig vår för Atlético med både Diego Costa och Vitolo – som i sin tur debuterade mot Lleida – i truppen.

***

Luciano Vietto fick ytterligare en termin på sig att bevisa sina kvalitéer i Atlético, men det ville sig aldrig. Inte ens i närheten faktiskt.

Det har varit uppenbart varenda gång Diego Simeone pratat om sin landsman att han hela tiden velat och hoppats att det ska lyfta, men att det inte bara räcker med att jobba hårt och vara en god lagkamrat. Det måste komma resultat också.

Nu blir Valencia nästa anhalt för Vietto vilket känns väldigt spännande. Han återförenas med Marcelino som han skördade stora framgångar tillsammans med i Villarreal.

Kanske är Marcelino rätt person att få igång Vietto igen. I sådana fall blir Valencias redan konkurrenskraftiga anfall betydligt starkare.

***

Cédric Bakambu blir svår, i januari snudd på omöjlig, att ersätta. Men får man in ett bud på 40 miljoner euro från den kinesiska ligan är det svårt att säga nej om man sitter i Villarreals kostymer.

Det är extremt mycket pengar för en underskattad spelare, men långt ifrån oersättlig i det långa loppet.

Å andra sidan är det få sportsliga ledningar jag ständigt imponeras av som Villarreals. Egentligen hade ju Luciano Vietto varit ett vettigt alternativ men det tåget har redan gått. Utan att veta hur långt eventuella förhandlingar med övriga klubbar har gått gällande Sandro Ramírez flytt ifrån Everton hade jag inte blivit förvånad om det svängde och han hamnade på El Madrigal.

Adam Pinthorp

Höstens lag i La Liga

Twitter: @pinthorp

Höstsäsongen har pågått hela vägen in i julfirandet, men nu har det blivit dags för ett kort uppehåll innan vi sparkar igång den spanska fotbollen efter nyår med full rulle.

Innan det är det givetvis dags att plocka ut höstens lag. Helt subjektivt från mina reflektioner under det som varit. Jag har valt en 4-2-3-1-uppställning och vi börjar bakifrån.

Målvakt: Marc-André ter Stegen (Barcelona)
Det må talas mycket om Barcelonas offensiva spetskvalité, men ter Stegens utveckling i målet har varit beundransvärd den här hösten. Har han jobbat ganska mycket i skymundan under hela sin tid i Katalonien, men otroliga insatser har avlöst varandra och den unge tysken har tagit ett stort steg mot ett anseende som en av världens främsta på sin position. Har framför allt konkurrerat med Neto (Valencia) och i vanlig ordning Jan Oblak (Atlético) om den här utmärkelsen.

Högerback: Pablo Maffeo (Girona)
Manchester City-lånet dominerade stundtals sin högerkant redan förra säsongen i Segundan, men har med besked bevisat att han håller på en betydligt högre nivå. Löpvillig, otroligt smart och har bra högerfot. Som han flugit fram den här hösten finns det inte någonting som talar för att Girona kommer behålla Maffeo ytterligare en säsong. Han är alldeles för bra.

Mittback #1: Diego Godín (Atlético)
Försvarsgiganten har varit ett frekvent inslag i mina sådana här uttagningar i flera år. Och det är ingen tillfällighet. Visar match efter match med sitt ledarskap, engagemang och framför allt grinta att han är en av de bästa mittbackarna i världen och ofantligt viktig för sitt Atlético Madrid. Det finns logiska förklaringar varför laget har släppt in minst mål av alla.

Mittback #2: Samuel Umtiti (Barcelona)
Har gått skadad den senaste tiden men det hindrar honom inte att ta plats i höstens lag. Kanske ligans allra bästa försvarare den här säsongen och har tagit stora steg jämfört med debutsäsongen i Barcelona. Då etablerade han sig förvisso snabbt som en viktig kugge i laget, men naiviteten kom fram väl mycket emellanåt där några misstag blev dyrbara. Den här hösten har Umtiti varit jämnare och säkerheten själv och har har alla element för att styra backlinjen i Barça i många år framöver.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Det har blivit naturligt i Barcelona att fler och fler anfall går längs vänsterkanten ända sedan Dani Alves lämnade klubben. Jordi Alba har förstås tagit det hela med ro och också blivit alltmer frekvent i poängprotokollet.

Central mittfältare #1: Gabriel (Leganés)
Den tidigare Juventus-spelaren, som aldrig fick chansen i den italienska storklubben, har äntligen hittat rätt i karriären. Inne på tredje säsongen i Leganés och bara blivit alltmer betydelsefull. Har precis som laget gjort en väldigt fin höst och är en stöttepelare på det centrala fältet.

Central mittfältare #2: Dani Parejo (Valencia)
Många gånger borträknad i Valencia och av många pekats ut som “fel kapten” att ta laget framåt. Men den här hösten har Dani Parejo på precis alla sätt visat motsatsen. En ledare och dirigent i säsongens största positiva överraskning.

Högermittfältare: Mikel Oyarzabal (Real Sociedad)
Har skrivit en del om den offensive yttermittfältaren tidigare och hans framfart den här hösten. Att han har vuxit ut och blivit Real Sociedads rent av viktigaste offensiva kugge råder inga tvivel om och Anoeta är högst sannolikt inte slutstationen, utan bara början för 20-åringen.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Ligans bäste spelare under hösten. Kräver ingen närmare varken presentation eller beskrivning. Känns som han fått en liten nytändning och trivs alldeles ypperligt under Ernesto Valverde.

Vänstermittfältare: Gonçalo Guedes (Valencia)
Säsongens stora utropstecken. Tyvärr, för Valencias del, skadad under sista månaden när laget också hamnat i en liten dipp. Har visat upp fantastiska kvalitéer framför allt offensivt med sitt driv, teknik och spelförståelse men också i defensiv bemärkelse med stor arbetskapacitet. Valencia vill av logiska skäl köpa loss Guedes permanent från Paris Saint-Germain och de senaste veckorna har det varit optimistiska tongångar.

Anfallare: Simone Zaza (Valencia)
Här finns en del spelare att välja mellan, men både Cristian Stuani (Girona) och Iago Aspas (Celta Vigo) faller i konkurrens med Simone Zaza när det gäller att hitta höstens nummer nio-spelare. Zaza visade sig viktig redan under våren i Valencia men har tagit ytterligare ett ordentligt kliv den här hösten. Duktig på att nosa till sig målchanser i straffområdet, resolut avslutare och även duktig som lagets spetsspelare när det gäller försvarsspelet.

ter Stegen
Maffeo Godín Umtiti Alba
Gabriel Parejo
Oyarzabal Messi Guedes
Zaza

Bänk: Neto (Valencia), José Gayá (Valencia), Asier Illarramendi (Real Sociedad), Geoffrey Kondogbia (Valencia), Joan Jordán (Eibar), Isco (Real Madrid) & Cristian Stuani (Girona).

Adam Pinthorp

Alla som har sett Messi vet att han är bäst

Twitter: @pinthorp

Maken till ett mer förändrat El Clásico vet i tusan om jag har upplevt. Det var sannerligen en match med två skepnader och två väldigt olika halvlekar.

Den första som tillhörde Real Madrid, där Karin Benzemas stolpe ut blev signifikativt både för fransmannens och lagets ineffektiva höstsäsong i ligaspelet. Det var ingen klar Madrid-dominans men likväl en halvlek där marängerna skapade mest och av logiska skäl kändes mer angelägna om att kliva framåt.

Vad som hände i paus förblir högst oklart men det var en märkbar skillnad redan från första minut av halvlek nummer två, där Barcelona tog över successivt och där Madrid-spelarna verkade tappat all form av energi och glöd.

Vad höll Mateo Kovacic på med vid Barças 2-0-mål? Någon form av Rakitic-fobi gjorde att han backade ifrån sin motståndare och knappt joggade i defensiv riktning för att hjälpa sina lagkamrater att förhindra ett baklängesmål. Positionsspelet på medspelarna var förvisso fullkomligt obefintligt och hela den situationen sa allt om Real Madrids orkeslösa andra halvlek.

Från en positiv Real-känsla från matchens inledning föll de vita samman fullständigt. Det slutade 0-3 på Santiago Bernabéu.

Det finns mycket att säga om matchen och framför allt många att hylla i Barcelona. Men den första tanken jag fastnade vid direkt efter slutsignalen var Ernesto Valverde. Han har, lite som hela Barça egentligen, gått väldigt mycket under radarn den här hösten. Bortsett från Supercupen har han ännu inte förlorat en match som Barcelona-tränare. Han har gjort ett bra lag ännu bättre trots sämre förutsättningar både i form av en kaotisk klubbledning och en på pappret sämre trupp.

Hans taktiska flexibilitet, som var ett signum även i Athletic, har fallit ut väldigt väl. Hans tydliga förändring av att flytta in Lionel Messi i en om möjligt ännu mer fri roll, i stället för att utgå från högerkanten som fallet ofta var under Luis Enrique, har gett otroliga resultat. Förändrande spelsystem beroende på resultat och matchbild är ingenting vi har sett i Barcelona sedan Pep Guardiolas dagar, men något som också varit tydligare under hösten. I El Clásico var Paulinho den viktigaste brickan i det spelet och det är svårt att peka på en självklar roll eftersom den förändrades under matchens gång.

Barça lämnade Bernabéu med 14 poängs försprång till Real Madrid (som förvisso har en match mindre spelad). Jag ser inte en rimlig möjlighet att huvudstadslaget faktiskt tar in det avståndet.

Och eftersom både Atlético (1-0-torsk borta mot Espanyol) och Valencia (0-1 hemma i derbyt mot Villarreal) kammade noll blev Barça en större vinnare än man en laget ens hade kunnat drömma om vid det här laget.

Det här var det definitiva guldrycket. Ja, avgörandet rent av. Nu vinner Barcelona ligan.

***

Marc-André ter Stegen höll nollan och gjorde en ny extraordinär insats i målet.

En av världens tre främsta målvakter just nu?

***

Thomas Vermaelen har varit skadad eller petad nästan 90 % av sin tid i Barcelona. Han har varit totalt bortglömd och hade klubben fått som man velat i somras hade belgaren inte ens varit kvar vid det här laget.

Nu står man ändå där med en mittback som varit alldeles lysande i Samuel Umtitis skadefrånvaro och definitivt spelat till sig en plats i truppen även fortsättningsvis. Imponerande.

***

Sergi Roberto är så underskattad. Har lirat på alla positioner förutom målvakt, mittback och central anfallare, växlar alltid upp i de stora matcherna och spelar med större hjärta än de flesta.

Hans tre senaste insatser på Bernabéu i ligasammanhang har varit otroligt bra. Hela hans höst har varit fantastisk.

Roberto växer i Barça-hierarkin för varje dag som går och är tveklöst en av lagets viktigaste spelare. Flexibiliteten, egenskapen att alltid höja sig när det krävs och en La Masía-addition som i sammanhanget har ganska stor betydelse också.

***

Den här 3-0-segern kommer placera sig väldigt högt över Barcelonas segrar på Bernabéu genom alla tider. Det var en stor taktisk triumf och det var kollektivet som gjorde det.

Men när vi ändå varit inne och pratat om de individuella karaktärerna så är det svårt att förbi se världens bäste som inte prisats som världens bästa på ett tag.

Lionel Messi stod för en ny sån där magnifik insats men gissningen är att fotbollsmedia i världen kommer fortsätta tro att det existerar någon form tävling mellan argentinaren och alla andra.

Alla som har sett Messi den här hösten vet att han har varit överlägsen sina kollegor och motståndare.

Adam Pinthorp

Carlos Vela fick ett värdigt avsked

Twitter: @pinthorp

Hjälp mig gärna att minnas bättre, men jag kan inte komma ihåg senast en klubbikon – som dessutom väljer att lämna mitt under säsong – fick ett så värdigt och vackert farväl i paritet med det som Carlos Vela fick under onsdagen.

Det hela blev förstås som en saga i sig när han hoppade in i slutskedet mot Sevilla och definitivt avgjorde matchen i slutminuten med sitt 3-1-mål. Det kunde inte stå mer skrivet i sten. En framgångssaga kunde inte avslutats på ett bättre sätt.

Tifo, sånger och tårar i en vacker symbios som avslutades med att lagkamraterna samlades och kastade honom mot skyn inne på planen. Allt framför fansen hemma på Anoeta.

Tyvärr är det inte alla klubbikoner som får ett lika fint avsked. Att få avgöra med ett sista mål i klubbens färger, det 73:e i ordningen i match 250, adderar förstås en dimension i sig. Men när det först offentliggjordes att Vela kommer lämna klubben för spel på andra sidan Atlanten i januari var det inte alla supportrar som gladdes. Så klart. Mexikanen har varit en vital del av lagets offensiva spel i många år, där den självklara kulmen för Vela var säsongen 2013/14 där han bildad en fruktad anfallstrio tillsammans med Antoine Griezmann och Imanol Agirretxe. Han stannade vid totalt 34 poäng (21+13) den säsongen. En otrolig notering för en spelare som inte agerar som “nummer nio”.

Det var många ur supporterskaran som vred på sig och tyckte det var ett märkligt beslut. Inte bara sett till tappat kvalité och stjärnstatus i truppen utan också att göra det mitt under säsong.

Men från första dag sedan beskedet har Carlos Velas uppoffrande och hundraprocentiga inställning varit grunden till ett avsked som blev precis så bra som det förtjänade att bli.

Hans första inträde i klubben var redan 2011 och han har sannerligen haft både bättre och sämre perioder, men i sina bästa stunder har han varit en av La Ligas tveklöst bästa offensiva spelare. Emellanåt fullkomligt bärande för La Real.

Nu lämnar han ett lag där han inte längre är lika ordinarie och bärande. Läget att lämna hade förmodligen aldrig varit lämpligare. Och avskedet hade förmodligen aldrig blivit mer pricksäkert.

***

Många har säkert redan läst och hängt med i turerna kring Antoine Griezmann de senaste dagarna. Och då tänker jag framför allt på nyheten som spridit sig från katalansk media (Mundo Deportivo i första hand) att Barcelona har varit i kontakt med Atlético-anfallarens föräldrar i ett första försök att närma sig en framtida övergång. Guillermo Amor uttalade sig i frågan och även om han inte bekräftade någonting så dementerade han definitivt ingenting heller. Något som fick Atlético att gå i taket, och gjorde att klubben anmält Barcelona till FIFA.

Griezmanns kontrakt med Atleti går ut nästa sommar och många ser det redan som “klart” att han kommer lämna därefter. Problemet är att en spelare vars kontrakt löper ut om mer än sex månader inte får kontaktas av representanter från andra klubbar, i alla fall inte utan arbetsgivarens godkännande.

Jag vet inte hur stort vi ska se på det här och har någonstans svårt att se att det i praktiken straffar Barça med transferförbud i två fönster, som kan bli fallet om FIFA godkänner Atléticos anmälan. Men det hade givetvis inneburit en galen upptrappning för Barcelona gällande det stundande vinterfönstret då man hade tvingats agera än mer långsiktigt.

Däremot, oavsett hur involverad Griezmann personligen var i just den här saken, går det konstatera att fransmannen knappast hanterat den här hösten på bästa sätt i Atlético.

Ganska loj inställning på planen och en hel del kryptiska grejer. Inte riktigt som Radamel Falcaos inställning och prestation under sin sista säsong i klubben, där det i övrigt går att dra ganska tydliga paralleller.

Atleti kommer må bra av att få in och karaktärsspelare som Diego Costa i vinter.

Adam Pinthorp

Real Madrid-rekord och Las Palmas-kaos

Twitter: @pinthorp

Ny Real Madrid-titel, nytt Cristiano-mål och nytt rekord i hamn.

Säga vad man vill om Madrids ligaform den här hösten, men summerar vi 2017 är det ändå ganska bra. Det blev till slut, även om det satt ganska långt inne, seger i klubblags-VM efter finaltriumf mot Gremio. Det var Real Madrids femte titel under kalenderåret vilket faktiskt aldrig har hänt förut. Ytterligare en liten guldstjärna på Zinedine Zidanes cv och ytterligare en mening i klubbens långa historiebok.

Madrid blev också första klubb att kamma hem klubblags-VM två år i följd. Men det är väl ett form av rekord som passerar utan att höja någons ögonbryn nämnvärt.

Som följd av klubblags-VM har Reals ligamatch mot Leganés blivit uppskjuten. Fullt fokus sedan hemkomsten från Abu Dhabi ligger på lördagens El Clásico. En match som sannerligen kommer avgöra mycket. Barcelona-seger och Real Madrid kan skifta ligafokus mot enbart cup- och CL-fokus efter nyår. Det är i alla fall känslan.

***

Jag vet inte hur stora växlar vi ska dra av Barcelonas seger mot Deportivo La Coruña under söndagskvällen eftersom Depor lämnat en hel del att önska under hösten. Men oavsett vilket var det en match som helt adekvat hade kunnat slutat 10-0. Leo Messi var bäst på planen och hade tre bollar i virket och hann missa en straff men lyckades aldrig pricka in sig i målprotokollet. I stället gjorde Luis Suárez, som sett något vassare ut de senaste veckorna, och höstens succéman Paulinho två var.

Barcelona visade mästerklass från start till mål och fortsätter ånga på. Mitt i allt politiskt kaos, Neymar-gate och en framtid som bara är ett stort frågetecken har den här hösten varit en sportslig jätteframgång. Trots en sargad trupp går laget mot ett nytt år som på förhand har välkrattade förutsättningar för att innehålla stora triumfer.

Man gjorde åtminstone ett ryck i ligaspelet efter att Valencia förlorat andra raka bortamatchen. Nu har man sex poäng ned till Atlético som är ny tabelltvåa och som sagt, El Clásico-seger den 23 december skulle innebära ett rejält guldryck.

***

Mest kaos den här hösten har det ändå varit i Las Palmas. Hur ska klubben ha det på tränarposten egentligen? Finns någon strategi överhuvudtaget? Någon långsiktighet?

Inför säsongen skrev jag att Las Palmas nog hade sin bästa offensiv på hela 2000-talet. Vilket man hade. Addera en redan stark uppställning med Loïc Remy, Jonathan Calleri och hemmasonen Vitolo och kanariegänget kändes som ett tillräckligt starkt lag för att nosa på en topp åtta-placering.

Men icke.

Det där jobbet ska ju göras på planen också.

Laget var på väg mot en rejäl vändpunkt i helgen efter en på det hela taget ganska usel match mot Espanyol (som också hade behövt en vändpunkt). Det blev till slut två väldigt besvikna lag i en 2-2-batalj. Espanyol ledde med tio minuter kvar då Las Palmas först reducerade, innan Remy kvitterade på tilläggstid. Därefter fick Jonathan Viera chansen att fullborda vändningen från straffpunkten men brände.

Det symboliserar nånstans Las Palmas säsong. Nog finns det skicklighet och en stor dos av kvalité, men det där sista lilla har saknats hela hösten.

Man vill ju bara se Paco Jémez i Las Palmas illa kvickt med allt vad det innebär. Ett rykte som har bubblat upp på slutet är att Fernnado Hierro, som precis fått jobb i förbundet, är aktuell för uppdraget. Det är prekära tider i klubben och president Miguel Ángel Ramírez har det hett om öronen. Senast vände sig delar av fansen emot honom och krävde hans avgång.

Som BeIN Sports-journalisten David Cartlidge skrev så träffsäkert i går är det oftast tränaren som får gå när presidenten blir pressad på det sättet. Problemet i Las Palmas? De har ingen tränare, eftersom Paquito bara gått in som “caretaker”.

***

Häftig inramning i baskderbyt på San Mamés i helgen men som på många andra arenor blev det målsnålt. Ja, inget alls. Real Sociedad klart mest tillfreds med den poängen och Athletic fortsätter spela okej utan att lyfta till de höjderna många förväntar sig.

Uppe i Vigo blev det ett mål när Villarreal åkte och samlade på sig alla tre poäng. Pablo Fornals gjorde sitt första mål i den gula tröjan sedan flytten från Málaga och firade som om han gjorde sitt första mål i livet.

Håll koll på den killen. Jag gillar vad jag ser och det är någonting i drivet och touchen som åtminstone tilltalar mig väldigt mycket. Min gissning är att Fornals nästa destination är en större klubb.

Adam Pinthorp

Senaste tweets