“Sufrir y sufrir y volver a sufrir”.
Lida, lida och återigen lida. Det har övertagit det gamla klassiska Luis Aragonés-citatet “ganar y ganar y volver a ganar” (vinna, vinna och återigen vinna) som ett återkommande tema för Atlético den här säsongen.
Det klart att Atleti skulle hamna i underläge i de avslutande och avgörande matchen borta mot ett kontraktsjagande Valladolid. Att spelet skulle hacka betänkligt. Att ingen såg ut att vara vän med bollen.
För att sedan gjuta mod och komma tillbaka ännu en gång. För tredje matchen i rad segrar Atlético med 2-1. Med facit i hand var det nödvändiga segrar allihop. För även om Real Madrid också hamnade i underläge i sin avslutande match mot Villarreal, lyckades ju Los Blancos också vända och vinna.
Atlético krävde seger. Atlético löste seger. Men vägen dit? “Sufrir y sufrir y volver a sufrir”. Luis Suárez uttryckte det allra bäst tidigare under säsongen. “Jag visste att vi behövde lida här i Atlético. Men inte så här mycket”.
Till slut löste det sig ändå. En lång ligasäsong är över. En av de häftigaste guldstriderna jag har varit med om har passerat mållinjen. Och till slut pallade Atlético trycket. Klubbens eget mantra “partido a partido”, att hela tiden ta match för match, trycktes till och med upp på tröjorna som spelare & ledare sprang runt i under firandet i går kväll.
Men hur mycket Diego Simeone än sitter och predikar det hela är spelarna bara människor. Det klart de håller sig uppdaterade. Förstår att det här – historien till trots – var Atlético titel. Inte bara att vinna. Utan även förlora. Skulle Real Madrid vinna hade titeln stämplats som “ligan Atleti förlorade, ligan där Atleti kollapsade”.
Det här understryker bara ännu mer vilket fantastiskt jobb Diego Simeone har gjort över tio års tid. Åttonde titeln va? Och andra i ligaspelet. Addera på ett par Champions League-finaler på det.
Atlético är ingen klubb som bara är bra ibland men alltid faller när det ska avgöras. Atlético har blivit en stormakt. En klubb som uppenbarligen också kan hantera en situation som ligaledare under en hel vår och knyta ihop den berömda säcken till slut.
Jag är imponerad av Simeones Atlético 2.0. Det här är något annat än det Atlético som vann ligan 2013/14. Helt andra spelartyper, helt annat system. Men om det finns någon stringens? Så klart. Lidelsen finns där. Och framför allt det hårda jobbet. Det gör ont att möta Atlético. En stor anledning att Atlético vinner är att spelarna är stenhårt tränade och klarat sig undan många jobbiga muskelskador som Real Madrid inte gjort.
Och hur mycket kollektivet står i fokus när Atlético de Madrid bärgar en titel är det svårt att en sådan här dag inte skriva några ord om Luis Suárez. För gammal och passerat sitt bäst-före, lät det när Ronald Koeman blev budbärare och Barcelona skeppade honom förra sommaren. Repliken? 21 ligamål. Det ena mer avgörande än det andra.
När allt kommer kring är Luis Suárez den största guldhjälten i Atléticos guld. Vilken revansch. Vilken spelare.
Mitt i Atlético guldfirande nåddes en av nyheten att en 14-åring omkom på vägen till guldfirandet. Fy fan vilken bedrövelse och sorg.
En fin gest av Koke som i firandet satte ett svart armband runt Neptuno-statyn.
The Great Escape från Elches sida. Legat på nedflyttningsplats majoriteten av tiden sedan årsskiftet. Löste allt via viktorian mot Athletic samtidigt som Huesca inte lyckades vinna mot Valencia (men var oerhört nära, Rafa Mir hade en boll i nät men det blev bortdömt).
Jag gillar Elche och gläds att klubben håller sig kvar i La Liga. Ska bli spännande att se var Christian Bragarnik – ni vet, han som en gång i tiden tog Diego Maradona till den mexikanska fotbollen och agerat som en argentinsk version av Jorge Mendes i central- och sydamerika i många år – kan hitta på framöver. Satsningen med Jorge Almirón som tränaren blev ett magplask. Låt se vad ägaren jag presentera för sportsligt projekt till sommaren.