Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fanns ingen utväg för Dortmund och Tuchel

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det som det sedan veckor tillbaka ryktats om blev idag officiellt. Thomas Tuchel får lämna Borussia Dortmund bara dagar efter att han fört klubben till vinst i DFB-Pokal. Firandet som han gjorde tillsammans med laget hemma i Dortmund blev det sista offentliga framträdandet hos ”Die Schwartzgelben” för Tuchel som nu får leta nytt jobb.

”Jag vill inte framstå som naiv”, sa Tuchel under en presskonferens nyligen när han frågades om relationen till klubbledningen, spelarna och kring framtiden. Efter månader av konflikter hade även Tuchel insett att han hans framtidsutsikter inte såg ljusa ut och försökte att rädda det lite som faktiskt kunde räddas. Tränarens agent har också försökt fixa till relationen, men det var redan försent.

Jag kan inte tänka mig något annat än att ett inofficiell beslut togs för länge sedan. Ju längre relationen har lidit, desto större har klyftan mellan Tuchel och hela klubben varit. Om det inte har handlat om dispyter med Hans-Joachim Watzke så har det varit missnöje från spelarna kring Tuchels frånvarande stil och brist på förmåga att skapa relation.

Inte minst relationen till spelarna, eller bristen på den, visade sig mot slutet då det började sippra ut den ena historien efter den andra. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Nuri Sahin inte bara petades ur startelvan, utan hela matchtruppen tätt inpå DFB-Pokalfinalen. Något som fick flera av Sahins bundsförvanter att gå ut och kritisera tränaren, inte minst Marcel Schmelzer.

Men egentligen spelade någonstans ingen roll. Tuchel hade bränt alla sina broar redan tidigare. För när man har det bästa poängsnittet av alla tränare genom tiderna, pulveriserar det ena rekordet efter det andra, så ska till något alldeles exceptionellt för att en klubb ens ska behöva fundera över ett tränarbyte. Jag kan inte minnas många tränare som trots framgångar fått lämna sina klubbar.

Den här gången fanns det dock ingen utväg för Dortmund och Tuchel. Trots att han tog hem den tyska cupen med laget. Trots att han hade ett poängsnitt på över 2 poäng per match så kunde det bara sluta på ett sätt. Hans egen personlighet satte stopp för en fortsättning, även om kontraktet löpte ut första nästa sommar.

För Tuchel kommer det att vara en rejäl lärdom. I Mainz hade han liknande tendenser men räddades hela tiden av att han var, om man nu kan säga så, ”lite bättre än klubben” om ni förstår vad jag menar. Han överpresterade i den tillvaron och Mainz skulle aldrig kunna hitta en lika bra ersättare. I Dortmund däremot finns det goda möjligheter att kunna hitta en meriterad tränare som kan uppnå liknande resultat.

Lucien Favre nämns som den nuvarande huvudkandidaten och det är ett namn som cirkulerat kring Dortmund tidigare. Han passar in i profilen på många sätt. Han kan ligan, har en bra meritlista och har visat att han är beredd att ge unga spelare chansen och kan utveckla dessa. Dessutom har den viktige Marco Reus sagt att Favre varit den enskilt viktigaste personen i hans karriär, vilket är ett plus i kanten.

Ett annat namn som var intressant var Julian Nagelsmann. Men han ska ha tackat nej, mycket talar för att han riktar in sig på att över Bayern München inom de kommande två åren. Niko Kovac finns i diskussionerna. Likaså Peter Stöger och Peter Bosz, men jag skulle nog sätta mina slantar på att det är Favre som tar över efter Tuchel.

Tuchel får för sin den slicka såren snabbt. Hans agent har redan blivit kontaktad av Bayer Leverkusen och tränaren sägs vara mycket intresserad av uppgiften, trots att de inte spelar ute i Europa nästa år. Kombinationen Tuchel och Leverkusen tror jag mycket på. De skulle mycket väl kunna snuva Dortmund på andraplatsen nästa säsong.

Så slutet gott, allting gott? Ja, kanske i detta fall.

Adam Nilsson

Kommer sakna Lahm brutalt mycket

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När Philipp Lahm klev av planen på Allianz Arena i lördags var det för sista gången. En fantastisk karriär var över efter lång och trogen tjänst, nästan uteslutande i Bayern Münchens tröja. Det var så att tårarna började att trilla ned för kinderna. Inte från Lahms ögon, utan mina egna.

Ingen spelare har genom åren betytt så mycket för mig som Lahm. När han inledde sin karriär var ju runt 12-13 år, spelade själv ytterback, hade Bayern som favoritklubb och ägnade många, alldeles för många, timmar till att spela Championship Manager och där var Lahm en självklar figur mina lagbyggen.

Utöver att jag var längre (och tyngre) än Lahm kunde jag på många sätt identifiera mig i hans sätt att spela fotboll. Tekniskt habil, men långt ifrån någon stjärna, men med blick för spelet och en förmåga att hela tiden vilja spela enkelt. Skillnaden var att i mitt fall handlade det om en osannolik stress över att ha boll, i Lahms fall handlade det om faktisk spelintelligens.

Med åren avslutade jag min ”fotbollskarriär” och ägnade allt mer tid åt att följa Lahms. Tiden i Stuttgart där han tog de första kliven mot toppen. Tiden i landslaget där målet mot Costa Rica i hemma-VM 2006 etsat sig fast på min näthinna för all evighet och troligen kommer vara något av det sista jag kommer att minnas.

För varje år som gick blev jag bara mer och mer förtjust i Lahm. Han spelade bra fotboll, saknade vax i håret och höll sig borta från all extravagans. Hans ”tråkighet” var något jag också kunde identifiera mig eftersom jag själv inte upptäckte hårvax förrän i gymnasiet och alldeles för länge hade mjukisbyxor (med mudd) som standardplagg. Även om jag fick någon form av upprättelse när det tio år senare blev högsta mode i högstadieskolorna.

Jag minns hur nära det också var att Barcelona plockade Lahm i bästa fotbollsålder. Hur det knöt sig i hela magen bara av tanken på att han skulle bära en annan klubbs tröja. Min spelare hos en rival. Den värsta av tankar. Men tack och lov valde han och stanna. Något som inte bara var viktigt för mig, utan viktigt för hela Bayern för utan honom hade klubben aldrig varit där den är idag.

Lahm kom att bli figuren som förde Bayern från ”FC Hollywood” och utbrottspsykologi a la Kahn och Effenberg till en form av mer diplomatisk överlägsenhet. Få konkurrenter har några elaka ord att säga om Lahm. Han var aldrig den högljudda typen och talade sällan illa om motståndarna. Tvärtom var det en av anledningarna till varför ingen ifrågasatte när han blev kapten för landslaget i samband med VM 2010.

Den enda gången som Lahm riktigt tog bladet från munnen var för drygt tio år sedan. Då gick han ut och kritiserade klubbens framtidsvision och utförande. Det var han som drev på utvecklingen som senare mynnade ut i tränarval som van Gaal och Guardiola. Att Bayern fick den identitet som de idag är förknippade och har blivit den världsklubb som Münchenlaget idag är.

Det har på så många sätt varit givande att få följa honom. Både i det han gjort på planen och det utanför planen. Att han varit världens bästa ytterback under det senaste decenniet men aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänade i form av en individuell utmärkelse. Men ändå bara kört på utan det minsta tillstymmelse av bitterhet.

Han förtjänar att få nämnas med de allra största tyska spelarna genom tiderna. Han sållar sig till namn som Fritz Walter, Franz Beckenbauer och Lothar Matthäus. Om han är störst? Kanske inte, men han är absolut där bland de allra största genom tiderna. Han har lyft nästan alla tänkbara bucklor han haft möjlighet att få lyfta. Och det ofta som lagkapten.

Vad som känns ännu lite underligare är att han skulle ha kunnat spela vidare i ett-två år och fortfarande hålla hög kvalitet. Men självklart är Lahm så pass klok att han någonstans inser att om han inte känner sig helt motiverad, inte riktigt kan spela på den nivå han tidigare gjort, så tackar man för sig. Så pragmatisk är han och jag avundas förmågan att ha den självinsikten något oändligt.

Jag kommer att sakna honom brutalt mycket. Att få skriva honom. Att få se honom spela. Att få läsa hans uttalande. Det kommer kännas konstigt att inte få se honom springa upp och ned längs högerkanten på Allianz Arena kommande säsong. Något som kommer att ta tid och vänja sig vid, om jag någonsin kommer att göra det.

Adam Nilsson

Ett triangeldrama med flera tänkbara scenarion

Följ mig på Twitter: @atnilsson


Tabelläget i triangeldramat

14. Augsburg, 37p – 35:51 (-16)

15. Wolfsburg, 37p – 33:50 (-17)

16. Hamburg, 35p – 31:60 (-29)


15.30 ljuder signalen för signalen för matchstart den sista gången för den här säsongen. Bundesliga är inne på upploppet och mina blickar kommer att vara vända mot Volksparkstadion där Hamburg tar emot Wolfsburg för en avgörande match om att undvika nedflyttning. En match mellan två klubbar som haft liknande problem som föranlett dagens situation.

För Hamburg är det på många sätt symptomatiskt att man återigen har hamnat i den här sitsen. Förra säsongen lyckades Die Rothosen att undvika kval med råge när räddaren Bruno Labbadia förde klubben till en respektabel tabellplacering. Med sina 41 poäng avslutade HSV säsongen som tabelltia vilket sett till tidigare säsonger fick ses som en framgång.

Den här säsongen, en säsong som skulle bli än mer ett steg i rätt riktning, har varit den totala motsatsen. Kanske borde vi ha anat det mer när klubben pungade ut rekordhöga €14 miljoner på Filip Kostic. Serben som hade sina stunder i nedflyttade VfB Stuttgart, men som alldeles för ofta föll ifrån när det gällde som mest, var en av värvningarna som skulle ta Hamburg tillbaka till toppen. Kroaten Alen Halilovic var en annan upphaussad värvning som försvann så snabbt att få hann se honom spela.

Hamburg gick in i samma fälla som tidigare år och trodde att pengarna skulle lösa en stor del av problemen. När inte nyförvärven gjorde det så skeppades Labbadia till förmån för Markus Gisdol, som efter en stark period under våren få se laget gå tillbaka till gamla, oförutsägbara fotspår där de dåliga prestationerna har staplat upp sig efter varandra. Så till den milda grad att allt hopp såg dött ut, något som dock en viss Pierre-Michel Lasogga lyckades med att återskapa när han förra veckan kvitterade i slutminuterna mot Schalke.

Men att Hamburg återigen befinner sig i den här situationen, med risk att få kvala för kontraktet för tredje gången på de senaste fyra åren, är så ofantligt stor diskussion med så många detaljer att det är svårt att gå in på allt i ett blogginlägg. Felrekryteringar på spelarsidan, tränarbyten och ledningsbyten är bara toppen av isberget i vad som år efter år framstår som en av Tysklands mer misskötta klubbar. För förutsättningarna i Hamburg är betydligt bättre än de hos dagens motståndare – Wolfsburg.

Klubben som för två år sedan slutade tvåa i Bundesliga och vann DFB-Pokal samma säsong har sedan dess åkt rutschkana genom tabellen. Precis som i Hamburg har Wolfsburg försökt sig på olika sorters värvningsförsök för att undvika kris. Istället har de hamnat i situationer där stjärnorna velat lämna och missnöjet allt mer ökat runt om klubben. Så till den grad att den högt ansedde tränaren Dieter Hecking fick gå och därefter erkänt skicklige sportchefen Klaus Allofs likaså. De två som faktiskt tagit klubben nästan hela vägen till toppen 2015.

Ersättaren på tränarposten, Valerien Ismael, fick pseudoförtroendet att försöka rädda klubben utan att egentligen lyckas med någonting alls än lite fina glädjescener nere i Freiburg. Men när resultaten inte dök upp tog man in bekantingen Andries Jonker som inte bara fick ta över ett skärrat lag, utan en skärrad klubb och försöka bygga upp allt som raserats. Jonkers tid har inte varit strålande, men han har åtminstone hela tiden ingjutit hopp i sin operation för att undvika nedflyttning och en framtidsro om vad som komma skall – förutsatt att man undviker nedflyttning.

Hur mycket hopp han har lyckats pusha in i spelarnas huvud inför dagens match får vi se. Faktum är att Wolfsburg har poängen på sin sida, medan Hamburg har hemmaplanen. Vilket ger en fantastisk kuliss för vad som torde bli säsongens mest nervkittlande match. Ett Hamburg som måste spela för vinst, ett Wolfsburg som vill spela för vinst men som någonstans i bakhuvudet vet att det skulle räcka med ett kryss. Frågan är om det kommer att påverka hur Wolfsburgspelarna agerar på planen.

Och mitt i allt drama på Volksparkstadion så kommer det även att hållas mobilkontakt med folk på plats nere i Sinsheim där Hoffenheim möter Augsburg. Ett Hoffenheim som behöver ta ikapp fyra mål för att ta sig förbi i Dortmund i tabellen. De kommer garanterat att gå för det. Var så säkra på att Nagelsmann kommer att vilja ha en rivstart likt den hans lag hade i Bremen förra veckan. En större seger för Hoffenheim gynnar både Hamburg och Wolfsburg. För om Wolfsburg förlorar med uddamålet, samtidigt som tre mål eller fler, så är det Augsburg som kommer att få kvala till följd av sämre målskillnad. Vilket ärligt talat inte alls känns som ett otänkbart slut på säsongen.

För Augsburg vore det ett bittert öde efter att förra året ha spelat i Europa League för första gången. Samtidigt är vi många som överraskats av deras förmåga att år efter år klara sig undan den absoluta botten med tanken de små resurserna klubben har haft. Redan från det att den bayerska klubben tog sig upp i Bundesliga kändes det som om de levde på lånad tid, men har gjort ett enastående jobb i att hela tiden förnya sig själva och rekrytera rätt. Men när klubben gjorde sig av med den nye tränaren Dirk Schuster under hösten så hade Augsburg själva gått in i fällan av att göra en felrekrytering på den allra viktigaste positionen.

Schuster ersattes internt av Manuel Baum, en före detta Division 5-målvakt (trots en längd på 169 centimeter), som inte haft det lätt men som fotbollsmässigt fått laget att återvända till en filosofi som mer påminde om den tidigare tränaren Markus Weinzierls. Men Augsburgs säsong har kantats av skador, vilket varit en grund för de sportsliga bristerna på framgångar och truppen saknar riktig individuell klass. Egentligen är det inte överraskande om Augsburg skulle få kvala, även om de länge såg ut att vara på väg mot säker mark.

Ett triangeldrama har vi att vänta. Där Volksparkstadion i Hamburg och Rhein-Neckar-Arena i Sinsheim kommer att vara platserna där det utspelas. Och vad som är fascinerande är att det faktiskt kan sluta hur som helst. Det är svårt att säga var jag skulle sätta mina pengar. För det finns många tänkbara scenarion som alla skulle kunna klaffa. Augsburg kan mycket väl förlora stort samtidigt som Hamburg vinner. Wolfsburg kan ta poäng av Hamburg. Augsburg kan också hålla siffrorna nere i Hoffenheim medan Wolfsburg förlorar med uddamålet på Volksparkstadion. Det är vad som göra det hela så fascinerande, och omöjligt att missa. 15.30 är det som gäller med andra ord.

Adam Nilsson

Skulle förvåna mig om Confednykomlingarna etablerar sig i Löws landslag

Följ mig på Twitter: @atnilsson


Truppen till Confederations Cup 2017

Målvakter: Bernd Leno, Marc-André ter Stegen, Kevin Trapp
Försvarare: Matthias Ginter, Jonas Hector, Benjamin Henrichs, Joshua Kimmich, Shkodran Mustafi, Marvin Plattenhardt, Antonio Rüdiger, Niklas Süle
Mittfältare/Anfallare: Julian Brandt, Emre Can, Kerem Demirbay, Diego Demme, Julian Draxler, Leon Goretzka, Sebastian Rudy, Leroy Sané, Lars Stindl, Sandro Wagner, Timo Werner, Amin Younes


Det var långt ifrån pompa och ståt när Joachim Löw igår presenterade truppen till sommarens Confederations Cup. I ärlighetens namn är det jämnt skägg mellan U21-EM i intresse och förbundskaptenen har själv sagt att nog ”ingen kommer att sakna Confed” när turneringen väl försvinner från agendan.

På förhand var det självklart att Löw skulle använda turneringen som en möjlighet att få se nya spelare i sitt landslag. Tänkbara kandidater för nästa års VM-slutspel som ännu inte fått visa upp sig ordentligt i den vita landslagströjan. För det finns ett antal platser i den 23-mannatruppen som inte är spikad idag och vid eventuella skador vill Löw ha ett par givna kandidater i bakfickan.

Också var han medveten om att han inte kunde ta vissa spelare som Stefan Kuntz ville ha med till sommarens U21-turnering. Annars hade spelare som Serge Gnabry, Mahmoud Dahoud och Max Meyer säkerligen haft goda chanser på att få medverka i Confed. Men Löw fick bortse från dessa i jakten på spelare till hans egen turnering.

Målvaktstrion är odiskutabel på många sätt. Leno, ter Stegen och Trapp är de tre målvakter som bakom Manuel Neuer har slagits om att få vara med i trupperna. Vem som är den faktiska tvåan och trean är inte helt ristat i sten. Även om ter Stegen för Löw tycks vara den kandidat skulle ge chansen om Neuer skulle vara borta.

Chansen är stor att alla tre kommer att få sina minuter i sommar. Jag kan tänka mig att Löw vill ge alla varsin match åtminstone. Inte minst eftersom att titeln i sig är underordnad Löws önskan att få se spelarna på planen.

På försvarssidan har vi många namn som vi har sett där tidigare. Hector och Kimmich är givna i landslagselvan vanligtvis. Mustafi har många gånger varit med som ersättare, likaså Rüdiger och Ginter. Süle tror många kommer att ta över efter Boateng och Hummels framöver och Henrichs är en spelare vars utvecklingskurva har varit enastående det senaste året.

Marvin Plattenhardt är den stora överraskningen. Hertha Berlins ytterback som har en fin vänsterfot har aldrig tidigare varit med i landslaget, men får nu chansen att konkurrera med Hector om vänsterbacksplatsen. Precis den typen av spelare som Löw vill se på nära håll för att se om han skulle kunna vara en kandidat till kommande års mästerskap.

Offensivt har vi ett antal namn som vi tidigare sett i Löws uttagningar. Can, Draxler, och Rudy har varit med under kvalet vid flertalet tillfällen. Sané och Brandt har en handfull landskamper vardera och ligger bra till för VM-truppen. Får nu möjlighet att visa upp sig ytterligare för att vara alternativ till Ryssland nästa år.

Goretzka har visserligen tre landskamper sedan tidigare, men känns ny i sammanhanget. Med i landskampen borta mot San Marino och i träningslandskampen mot Italien i höstas. Blir spännande att om han kan växa fram som ett tänkbart alternativ på det centrala mittfältet där Tyskland ofta har skadebekymmer.

Sen har vi gänget med nya namn bestående av Demirbay, Demme, Stindl, Wagner, Younes och Werner (visst, en landskamp i mars) som kommer att bli spännande att se i de här sammanhangen. Just Werner är nog den som har bäst chans på att få åka med till Ryssland nästa år. Både Demirbay och Stindl har bra säsonger bakom sig och kan bli alternativ om de kan prestera lika bra kommande säsong.

På det stora hela är det vad man kan förvänta sig av en trupp som består av perspektivspelare. Även om jag saknar några namn som Max Kruse (Löw förklarade det med att han redan känner till hans kvalitet), Timo Horn och Gonzalo Castro. Där Horn, trots långvarig skada, haft en bra säsong bakom sig och för mig varit bättre än Leno. Castro förtjänar ytterligare en chans men Löw verkar ha bestämt sig för att han bara inte ska vara med.

Det är ingen dålig trupp, men jag häpnar inte heller över dess kvalitet. Spänd på att se de nya namnen, om någon av dem kommer att ta chansen och imponera så pass att Löw inte kan bortse från dem framöver. Vilket är en tuff uppgift.

Historien säger mig att Löw redan idag vet hur 80% av truppen kommer att se ut i Ryssland om ett år. Han är inte direkt känd för att vara de stora överraskningarnas man. Skulle tro att han redan har 18 givna namn som han vill ha med kommande år. Sedan slåss 10-12 stycken om de återstående fem platserna plus eventuella luckor på grund av skador.

Bland de 10-12 spelarna som slåss om platserna de återstående är det också generellt sätt så att det är spelare som varit med under kvalmatcherna eller har flera landskamper på meritlistan sedan tidigare (tänk Mario Gomez till EM 2016). Det är inte lätt för nykomlingar att slå sig in i Löws landslag, har aldrig varit och jag tror inte vi får se många av sommarens oerfarna spelare göra slag i saken.

Så även om det finns fräscha, intressanta namn med i truppen skulle det förvåna mig mycket om flera av nykomlingarna blir spelare vi kommer se mer av framöver i den vita landslagsdressen. Speciellt i kommande års VM-turnering.

Adam Nilsson

I omgång 33 nådde Bundesliga sin peak

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det tog 33 omgångar. Sedan kändes det som om årets Bundesliga nådde sin absoluta peak. 37 (!) mål utspridda på nio matcher och en bottenstrid som spetsar till sig på bästa möjliga sätt för oss neutrala supportrar som inte behöver våndas av ett kvalhot.

RB Leipzig 4-5 Bayern München

Men vi börjar i den absoluta toppen. Där RB Leipzig hade allt i sin egna händer. Ledning med 4-2 och tio minuter kvar av matchen. Nykomlingarna var på väg att kröna sin redan fantastiska säsong med en riktig skalp. Sen vaknade Bayern till liv. 3-4 i den 84:e. 4-4 i 91:a. 5-4 i 95:e. En makalös vändning där Alabas frispark till 4-4 var enastående.

Det var en avslutning som visar på att Leipzig har en bit upp innan de på allvar kommer att kunna utmana. De har genomfört en fantastisk säsong. Nästan felfri sett till att de var nykomlingar och inte förstärkt så där extremt. Men för att utmana Bayern behövs erfarenhet, iskalla huvuden som inte lämpar något åt slumpen och där är Leipzig inte idag. Det är något som Ralph Hasenhüttl kommer få jobba på till nästa säsong.

Det var ett resultat som i sig var unikt på så många sätt. För det var första gången på 16 457 matcher i Bundesliga som ett lag gått från tvåmålsunderläge så sent som i den 83:e minuten till seger.

Werder Bremen 3-5 1899 Hoffenheim

På annat håll såg vi ett Hoffenheim leda med 5-0 (!) borta mot högt flygande Werder Bremen. Mycket beroende Bremens oerhört naiva defensiv. Men det är svårt att inte imponeras av det här bygget som Julian Nagelsmann bara för ett år sedan räddade undan nedflyttning.

Att så enkelt, så taktiskt slipat manövrera ut Bremen under de första 45 minuterna är inget annat än klass. Även om Bremen bjöd på oaser bakom av yta på egen planhalva. Champions League kommer att bli svårt för Hoffenheim, men de förtjänar att vara där.

Och Bremen då. Ja, hoppet om Europa League finns fortfarande där och då krävs seger mot Borussia Dortmund på bortaplan i sista omgången. Det lär inte ske. Men det var härligt att se de ändå lyckades få in tre baljor i andra halvlek och slipa siffrorna till 3-5. Bremen har varit en vårens stora behållningar. Jag är spänd på att se hur de kommer att bygga vidare på det imponerande uppvaknandet som de visat upp de senaste månaderna.

Efter matchen satt Nagelsmann på presskonferensen och bad om hjälp från sin kollega Alexander Nouri i Bremen. För Werder kan hjälpa Hoffenheim till direktplatsen genom att ta poäng av Dortmund nästa vecka. Med glimten i ögat lovade Nagelsmann en veckas semester på valfri ort för Nouri om han ordnade det.

SV Darmstadt 98 0-2 Hertha Berlin

Hertha Berlin besegrade ett redan utdömt Darmstadt och går mot ytterligare ett år i Europa League, den här gången utan kval som de inte överlevde senast. För då blev danska Brøndby, med den gamla Stuttgartbekantingen Alexander Zorniger på tränarbänken, för starka för Hertha. Det var för övrigt den första segern på bortaplan sedan i december för Hertha, vilket vittnar om det tapp som vi upplevt under andra halvan av säsongen.

Darmstadts avslutande hemmamatch i Bundesliga för den här sejouren slutade i moll. Men hela våren har varit heroisk från deras sida. Torsten Frings har givit nytt liv till ett lag och en klubb som var helt åderlåten. Rent ekonomiskt står klubben på stabila ben efter två år i Bundesliga och det finns en grogrund att bygga vidare på i återtåget till högstaligan.

Bayer 04 Leverkusen 2-2 FC Köln

Ett annat lag som har sina chanser på Europa League är Köln som tack vare poängen borta mot Leverkusen har ett bra utgångsläge inför den sista omgången. Vinst mot Mainz samtidigt som Freiburg inte tar tre poäng borta mot Bayern skulle betyda direktplats ut i Europa för Köln. En klubb som verkligen jobbat på ett imponerande sätt framåt utan att göra något förhastat.

För Leverkusen betyder poängen att kontraktet är säkrat till kommande säsong. Vilket gjorde att klubben kunde gå ut och bekräfta att Tayfun Korkut inte kommer att få fortsatt förtroende som tränare. 8 poäng på 10 matcher, ett klart underbetyg för Korkut som lyckats med bedriften är att göra ett dåligt lag ännu sämre. En merit i sig.

SC Freiburg 1-1 FC Ingolstadt

Ingolstadt säger vi hejdå till. Poängen mot Freiburg räcker inte för ett lag som verkligen, verkligen försökt att rädda sig själva. Ingen kommer att sakna Ingolstadt nämnvärt. Men en stor eloge för deras gedigna försök att undvika ett nästan oundvikligt öde. De lämnar med flaggan i topp. Två säsonger blev det i Bundesliga, nu tror jag inte vi får se dem där på ett bra tag.

Och det var en skärrad motståndartränare i Christian Streich, vars Freiburg fortfarande har möjligt på Europa League, som satt på presskonferensen efter matchen och knappt kunna hålla tårarna tillbaka. Tränaren var själv där för två år sedan och visste vad kollegan Maik Walpurgis skulle gå igenom under de kommande veckorna. Helgens kanske finaste ögonblick.

FC Augsburg 1-1 Borussia Dortmund

Augsburg gick in i mötet med positiva skallar för att ta poäng hemma mot Dortmund. Något som hemmalaget lyckades med efter att islänningen Finnbogasson gjort 1-0 i den första halvleken. Med lite tur hade han kunnat bli tvåmålsskytt men Roman Bürki stod i vägen. Målet och poängen kan visa sig oerhört viktigt i bottenstriden, där Augsburg fortsatt är högst involverade och kan falla på målskillnad.

Dortmund i sin tur är nog en aning besvikna över att man inte lyckades få in ett andra mål sett till dominansen i den andra halvleken. Det vill sig helt enkelt inte för Tuchels lag och det finns fortfarande ett stort mörkt moln ovanför klubben kring framtiden. Poängen betyder dock att Dortmund fortsatt är i pole position för den tredje direktplatsen ut i Champions League, vilket var något av en tröst i lördags.

VfL Wolfsburg 1-1 Borussia Mönchengladbach

Wolfsburg kunde tacka sin lyckliga stjärna för att de faktiskt säkrade en poäng mot Mönchengladbach. Gladbach borde ha dödat matchen redan i första halvlek men misslyckades. Och poängen kan bli högst avgörande när Wolfsburg nästa vecka ställs mot bottenkonkurrenten Hamburg.

Oron stiger i Volkswagenstaden där tankarna fortfarande är splittrade. För ingen vet riktigt hur man ska gå vidare och med tanke på att risken finns att det kan bli två ödesmatcher i form av kval så är det svårt att planera framtiden.

Dieter Hecking, som fick lämna Wolfsburg tidigare under säsongen, blev avtackad efter sina fyra år i klubben inför matchen och ska efter matchen ha varit inne i Wolfsburgs omklädningsrum för att ge sina tidigare spelare några motiverande ord inför kommande helgs match.

Schalke 04 1-1 Hamburger SV

Klaas-Jan Huntelaars stora avslutningsföreställning slutade inte på det sättet som många önskade sig. Länge hade Schalke ledningen men precis som tidigare under säsongen såg vi hur de kungsblå inte kunde hålla i över 90 minuter. Markus Weinzierls status har naggats i kanten till följd av det obalanserade intryck Schalke har givit den här säsongen, men lär få fortsatt förtroende kommande år om än med mindre spelrum för poängtapp.

Hamburg lyckades genom den tunge Pierre-Michel Lasogga ta en makalöst viktig poäng som gav hopp i klubben. HSV har tappat allt på sistone men det här målet är brutalt viktigt inför mötet med Wolfsburg. Men lite tur hade man ändå. För Sead Kolasinac hade en nick i mål i den 94:e minuten som dömdes bort efter att den assisterande domaren bedömt bollen som utanför kortlinjen på den slagna hörnan. Vilket visar på Hamburgs skörhet.

FSV Mainz 4-2 Eintracht Frankfurt

BRANIMIR HRGOTA NÄTADE! Och som han gjorde det. Aymen Barkoks eminenta framspelning överglänstes av Hrogtas nedtackning och halvvolleyskott i mål. Det var på tiden och det var härligt att se en sådan fin individuell prestation av den svenske anfallaren som haft så svårt att göra mål under säsongen.

Men målet räckte inte långt i derbyt. Frankfurt hade 2-0 men förlorade med 4-2 efter att Mainz lagt motorn i högsta växeln och tryckt på för säkrat kontrakt. För vinsten betyder med största sannolikhet att Mainz nästa år spelar i Bundesliga. Tränaren Martin Schmidt sitter på kontrakt över nästa säsong, men det tisslas och tasslas om att hans tid i klubben kan vara över.

Omgång 33 var omgången då Bundesliga nådde en ny nivå. Det hände så otroligt många saker på så många platser att det knappt gick att följa med i rapporteringen. Det svängde fram och tillbaka, tabellerna fick skrivas om vid flera tillfällen. Det var länge sedan jag kände mig så genuint upprymd av vad som pågick i Bundesliga, för det hände saker hela tiden.

Omgång 34 kan möjligen slå det. Främst genom en spännande bottenstrid. Tre lag slåss för att undvika den där kvalplatsen. Hamburg med sina 35 poäng (nu på kvalplats) ställs mot Wolfsburg med sina 37 poäng (precis ovan kvalplats) på Volksparkstadion i Hamburg. Det kommer att bli en fascinerande batalj som kommer att betyda så otroligt mycket. Med på ett hörn finns också Augsburg (möter Hoffenheim borta), som på grund av sina dåliga målskillnad kan bli involverade i striden också. Så vi har en rafflande avslutning av se fram emot. Även i år.

Adam Nilsson

Tuchel är inte det enda problemet

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Mycket tyder på att relationen mellan Borussia Dortmund och Thomas Tuchel börjar gå mot sitt slut. De senaste veckorna har schismen eskalerat och det har blivit allt tydligare att glipan mellan de två parterna har växt sig allt större. Numera ser den ut att vara så pass stor att det kommer vara svårt att gå vidare från det här tillsammans.

Flera tidningar i Tyskland har under de senaste dagarna framfört olika argument till varför det har gått så långt som det nu har gjort. Många har pekat på att den svåre Tuchel är anledningen till att relationen har brustit så rejält. Få, väldigt få, har pekat med fingrarna mot klubbledningen och chefen Hans-Joachim Watzke.

Det är naturligtvis inte konstigt i sig. Att Tuchel inte är den lättaste personen att jobba med är allmänt känt inom tyska fotbollskretsar. Många har på sistone blivit påminda om exempel från tiden i Mainz där tränaren gjorde sig mer eller mindre omöjlig. Han avslutade trots allt sin tid där med att sitta ut sitt sista år på kontraktet långt bort från klubbens tränarbänk.

I Mainz kunde Tuchel vara knepig. Resultaten var bra nog för att en klubb med sådana små resurser inte kunde eller skulle vilja gå skilda vägar. Klubben kunde helt enkelt leva med hans brister eftersom att de visste att de med stor sannolikhet inte skulle kunna hitta en tränare av samma kaliber som skulle leverera lika bra resultat.

I Dortmund har Tuchel varit knepig, men han tycks ha missat att hans betydelse är betydligt mindre i den omgivningen än vad den var i Mainz. Beroendet är inte lika stort från klubben och Dortmund har attraktion nog för att locka till sig nya tränare som hierarkiskt ligger på samma plats som Tuchel i fotbollsvärlden.

Vilket tränaren själv tycks ha blivit varse om först under de senaste dagarna. Då kritiken har växt sig starkare. Då uttalandena mellan parterna blivit allt hårdare. För i veckan meddelade Tuchels agent att han ville ha ett slut på situationen och att målsättningen var att tränaren skulle stanna kommande säsong. Kort därefter gick tränaren själv ut och sa att Watzke hade all rätt att uttrycka sin fria åsikt i media, oavsett om den var kritisk mot Tuchel eller inte.

Om det är ett tecken på förlust och uppgivenhet, eller ett sista försök att rädda sitt ansikte är upp till var och en att tolka. Jag tror att Tuchel försöker rädda sig själv. Han har insett att för hans egen karriär vore det ett tungt bakslag att få lämna Dortmund i förtid. Speciellt eftersom att det inte hade varit grundat på det sportsliga, utan det personliga vilket skulle kunna avskräcka eventuella framtida klubbar från att värva honom.

Tuchel har mycket att skylla sig själv. Han har inte varit den mest tillmötesgående tränaren i historien. Han har alienerat sig från medarbetare, klubbledning och i vissa fall spelare. Hans maniska kontrollbehov och ego har många gånger satt honom i situationer som gjort honom till en måltavla för kritik. Det går inte att säga något annat om saken, det går inte att försvara honom där.

Men han är långt ifrån ensam om att ligga till grund för det. Dortmunds ledning med Watzke i spetsen har inte heller hanterat situationen med bravur. Utöver löften som brutits gentemot Tuchel, har han i egenskap av klubbledare också fört märkliga debatter via media som givit ett Hoeneßskt intryck med skillnaden att han inte haft samma pondus. Vilket gjort budskapen löjeväckande snarare än kraftfulla.

Oavsett om Tuchel blir kvar eller inte, där mycket tyder på det förstnämnda, så måste klubben göra en oerhört viktig sak. Det är att släppa romantiken kring tränarrollen. Jürgen Klopp var fantastisk, one of a kind, men efterföljarna kan inte vara som honom och kommer inte att vara det. Och även om det inte är uttalat finns det fortfarande ofta en känsla av att Tuchel många gånger jämförs med sin företrädare. Att Watzke i form av personlig vän till Klopp alltid benchmarkar mot honom, vilket kommer ske kommande tränare också.

Inte är det förvånande att två av namnen som nämns som eventuella ersättare till Tuchel är klubbens tidigare U19-tränaren Hannes Wolf och tidigare U23-tränaren David Wagner. Två tränare som jag tror bara skulle bygga hela den romantiska bilden av tränarrollen i Dortmund, som en högtidlig fackla som förs vidare från människor med de rätta dragen (där Tuchel då inte passar in alls).

Och jag har full förståelse för den romantiken. Herregud, hur många Bayernsupportrar springer fortfarande inte runt och skriker tillbaka till svunna tider när Jupp Heynckes var tränare? Eller till och med till Ottmar Hitzfeld (som kanske vissa BVB-supportar vill tillbaka till också?). Men det är en sak att supportrar gör det, en helt annan när klubbledningen gör det.

Det tredje alternativet som nämnts är Lucien Favre. En tränare som inte direkt gjorde sig känd för att vara den mest gemytliga att ha och göra med. Han gjorde det visserligen bra i Mönchengladbach, men hade också ett rykte om sig att inte var den enklaste att hantera och han bad självmant vid flera tillfällen om att få lämna klubben (trots sportsliga framgångar). Så om det vore ett steg mot förbättring tvivlar jag på, även om det skulle vara ett steg från romantiken.

Visst, Tuchel kanske är ett olösbart problem och det är kanske är helt rätt att göra sig av med honom i sommar. Även om jag tror att man inte kommer hitta en ersättare som i resultat kommer att göra ett bättre jobb. Men det är helt klart att Dortmund inte löser hela problemet genom att byta tränare. Det kommer att krävas självrannsakan och en förändrad syn på tränarrollen i klubben för att det ska kunna bli riktigt bra på sikt.

Adam Nilsson

RB Leipzig är i toppen för att stanna

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Det gick snabbare än vad många av oss hade trott. Igår säkrade RB (RasenBallsport) Leipzig en plats i nästa säsongs gruppspel av Champions League. En enastående bedrift av en unik nykomling. Det enda laget utöver Bayern München som haft händerna på förstaplatsen i Bundesliga under året och som under hösten satte press på Münchengiganterna i toppen av tabellen.

Våren har inte varit lika framgångsrik som hösten för Leipzig. Bundesligas enda lag med geografisk härkomst från gamla Östtyskland har ingen möjlighet att komma upp i de 39 poäng som man tog under första halvan av säsongen. Just nu står siffran på 27 för våren, men den kan gå upp till 33 poäng om Leipzig vinner sina kvarvarande matcher (något jag tvivlar på, med tanke på att de har träningsfritt fram till onsdag för att fira).

Leipzig kommer att avsluta säsongen antingen som tabelltvåa eller tabelltrea. Dortmund har en liten chans att kunna ta sig förbi om de vinner båda sina kvarvarande matcher, samtidigt som Leipzig förlorar sina två. Det är troligt att Leipzig blir tabelltvåa och därmed en av de bästa nykomlingarna någonsin i Bundesliga. De slår visserligen inte Kaiserslautern anno 1997/1998, då Otto Rehhagel förde klubben till titeln som nykomlingar, men Leipzig visar redan under sin första säsong i Tysklands högsta skikt att de är redo för att attackera de högsta placeringar och de största klubbarna.

Och jag måste medge att jag har svårt att se det ske inför säsongen. De hade slutat tvåa i 2. Bundesliga (lätt att glömma att Freiburg faktiskt vann serien förra året) och jag såg brist både i kvalitet och bredd på truppen. Många av nyförvärven var svåra att sia om och faktum är att Leipzig i mångt och mycket satsade på den trupp som tagit klubben i Bundesliga. Vilket jag inte trodde skulle räcka den här säsongen.

De två nyförvärv som verkligen gjort skillnad är Naby Keita och Timo Werner. Den guineanske mittfältaren har varit strålande hela säsongen. Motorn på mittfältet som varit en av seriens bästa spelare och redan attraherar intresse från några av Europas största klubbar. För Werner, bäste tyske målskytt i ligan, har säsongen varit en frigörelse från tidigare låsning. Stuttgartsonen har tagit enorma kliv och har levt ut den potential som många vittnat om att han besuttit, men aldrig riktigt fått ut i sin moderklubb.

Ett annat nyförvärv som kanske har varit av ännu större betydelse är tränaren Ralph Hasenhüttl. Österrikaren som för bara några år sedan varit ett förhållandevis okänt namn i Tyskland har under de senaste åren etablerat sig som ett av de mest respekterade tränarnamnen i landet bredvid Tuchel och Nagelsmann. Hämtad från Ingolstadt för att genomföra ett liknande arbete så har Hasenhüttl visat på fingertoppskänsla och kvalitet i sitt arbete under hela säsongen, vilket har varit stort bidragande till framgångarna.

Från det ”gamla gardet” är det Emil Forsberg som har varit den stora stjärnan. Svensken som behövde tid på sig innan han slog igenom i Leipzig har den här säsongen varit stundtals briljant i sin roll hos tabelltvåan. Åtta mål och 18 assist har det blivit för Forsberg som är femma i Bundesliga poängliga. Och han verkligen presterat mot alla typer av motstånd, ser ut att verkligen trivas i sin omgivning och jag är spänd på hur och om han ska kunna överträffa det nästa säsong.

Mini-Foppa kommer att få sin hjälp att bli bättre nästa säsong. Hans omgivning kommer att förstärkas med nya spelare av hög kaliber, men Leipzig kommer inte vika sig från sin filosofi. Sportchefen Ralf Rangnick har sedan länge arbetat fram en lista över tänkbara kandidater som passar in på den stränga profilen. Spelaren ska vara inom en viss ålder, vara utvecklingsbar och villig att underkasta sig den spelidé som klubben har. Det ryktas om Mitchell Weiser, Bernd Leno och Serge Gnabry. Vilka det blir kan vi bara spekulera om, men att pengarna finns där är vi alla medvetna om.

Framtiden ser på många sätt ut ljus för klubben som nått toppen snabbare än vad de själva trott. Leipzigs målsättning var att slåss om Champions League-platserna, att klubben nådde det redan första säsongen har mycket berott på andra lags (Leverkusen, Schalke, Mönchengladbach) oförmåga att prestera den här säsongen. Vilket gav luckor för andra att stiga in i och Leipzig och Hoffenheim var två klubbar som tog chansen.

För mig är Leipzig, till skillnad från just Hoffenheim, i toppen för att stanna. Klubben är förberedd för att bli toppklubb i Tyskland. Alla förutsättningar finns redan där i form av struktur, ekonomi och vision. I takt med ligaframgångarna arbetade klubben febrilt på att ”distansera sig” från systerklubben i Salzburg för att inte hamna i trångmål hos UEFA. Flera nyckelpersoner arbetar nu enbart för klubben i Leipzig och det är klubben som Red Bull-ägaren Dietrich Mateschitz kommer att lägga störst fokus på.

Jag tror att man kommer att kunna hantera av det ökade antal matcher som kommer nästa säsong, även om det blir en av de de stora utmaningarna nästa säsong. Men annars skulle det förvåna mig om Leipzig inte slåss om platserna ut i Europa under de kommande säsongerna. Utmanar om Bundesligatiteln. För de hade jag trott skulle ske, om än inte så fort.

Adam Nilsson

Så slutar kampen om Europa League-platserna

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Ikväll kickar den 32:a omgången av Bundesliga igång. Matchen mellan Köln (8:a) och Bremen (6:a) kan vara avgörande för kampen om de två Europa League-platserna. Men rent statistik är det hela sju lag som har chansen. Så här ser jag på möjligheterna för de sju involverade klubbarna att knipa någon av de två (möjligen tre beroende på vinnaren av DFB-Pokal) tillgängliga platserna.

Tabelläget (idag, fredag kl 10.30)
5. Hertha Berlin, 46p (+1)
6. Werder Bremen, 45p (+1)
7. SC Freiburg, 44p (-17)
8. FC Köln, 42p (+6)
9. Borussia Mönchengladbach, 42p (-4)
10. Schalke 04, 41p (+7)
11. Eintracht Frankfurt, 41p (-3)

Hertha Berlin
Kvarvarande matcher: Leipzig (h), Darmstadt (b), Leverkusen (h)
Hertha hade redan efter halva serien samlat ihop 30 poäng. Våren har varit betydligt tyngre och säsongen påminner extremt mycket om förra årets. De tre avslutande omgångarna är långt ifrån enkla. Leipzig vill befästa andraplatsen, Darmstadt gör sin sista hemmamatch i Bundesliga för den här sejouren och Leverkusen kan mycket väl spela för sitt kontrakt i sista omgången. Utgångsläget är bra, men formen mindre bra.
Mitt tips: Hertha tar 1 av 9 möjliga poäng

Werder Bremen
Kvarvarande matcher: Köln (b), Hoffenheim (h), Dortmund (b)
Bundesligas formstarkaste lag sett till de tre senaste omgångarna. Åtta segrar på de tionde senaste matcherna och ingen förlust för ett lag som såg ämnade ut för nedflyttningsstrid. Bremen har kommit igång men har det kanske tuffaste spelschemat kvar. Viktig match mot Köln där de tre poängen kommer bli oerhört avgörande. Sedan nuvarande tabelltrean och tabellfyran som båda slåss om direktplats till Champions League. Kan bli tufft för Bremen att lyckas ta sig hela vägen till Europa.
Mitt tips: Bremen tar 4 av 9 möjliga poäng.

SC Freiburg
Kvarvarande matcher: Schalke (h), Ingolstadt (h), Bayern (b)
Freiburg har toppskiktets överlägset sämsta målskillnad. Det är fascinerande hur de kan sitta på -17 och ändå vara med och slåss om Europa League-platserna som nykomling. De tre kvarvarande matcherna är tuffa. Direktkonkurrenten Schalke piskade till Leverkusen med 4-1 och tog sista chansen att nå EL. Ingolstadt kämpar för att undvika nedflyttning och Bayern är alltid Bayern. Ingen enkel resa för nykomlingarna med andra ord.
Mitt tips: Freiburg tar 3 av 9 möjliga poäng.

FC Köln
Kvarvarande matcher: Bremen (h), Leverkusen (b), Mainz (h)
Stabila, nästan tråkstabila Köln har haft en lugn säsong i det övre mittenskiktet. Men formen har varit skakig på sistone. Endast tre poäng på de senaste fem matcherna och beroendet av mål från Anthony Modeste har varit för stort. Nu väntar tre svåra matchen med start mot Bremen ikväll och sedan mot två lag som slåss mot nedflyttning och kvalplats, där Leverkusenmatchen är ett derby. Formen gör att jag tvivlar på Kölns chanser.
Mitt tips: Köln tar 1 av 9 möjliga poäng.

Borussia Mönchengladbach
Kvarvarande matcher: Augsburg (h), Wolfsburg (b), Darmstadt (h)
17 poäng under hösten, 25 poäng under våren och Dieter Hecking vill självklart ta sig över 30-strecket innan säsongen är över. Sedan han kom in har Mönchengladbach varit lite av sitt gamla jag. Betydligt stabilare och poängen har trillat in i bra takt. Det har funnits några dippar, men ofta har de tagit sig tillbaka upp hästen snabbt. De tre kvarvarande matcherna är inte enkla, men Gladbach går en betydligt trevligare resa till mötes än många av konkurrenterna.
Mitt tips: Mönchengladbach tar 6 av 9 möjliga poäng.

Schalke 04
Kvarvarande matcher: Freiburg (b), Hamburger SV (h), Ingolstadt (b)
Schalke har något på g. Så enkelt är det. Förutsättningarna finns där men de väljer att knyta ihop skosnörena för sig själva varenda säsong och snubblar till det. De har dock gripit ett par viktiga halmstrån och har otroligt nog chansen på spel i Europa kommande säsong. Men motståndarna är långt ifrån enkla, en direktkonkurrent och två nedflyttningskandidater, så Schalke kan inte räkna hem några enkla poäng i slutändan.
Mitt tips: Schalke tar 4 av 9 möjliga poäng.

Eintracht Frankfurt
Kvarvarande matcher: Wolfsburg (h), Mainz (b), Leipzig (h)
Sista tänkbara lag som har chansen var höstens succélag – Eintracht Frankfurt. Vad Niko Kovac lyckades med var fantastiskt med en sådan begränsad trupp. Vårtabellen vittnar dock om bristerna i laget. Frankfurt placerar sig längst ned i tabellen om man bara kollar på hur det sett ut sedan i januari med sina 12 poäng. Jag har svårt att se en vändning på sluttampen och motståndarna är långt ifrån av det överkomliga slaget. Frankfurt får skatta sig lyckliga att de tog så många poäng under hösten, annars hade det blivit en riktigt tuff avslutning.
Mitt tips: Frankfurt tar 1 poäng av 9 möjliga.

Tabelläget i slutet av säsongen (sett till mina förväntningar)
5. Werder Bremen, 49p
6. Borussia Mönchengladbach, 48p
7. Hertha Berlin, 47p
8. SC Freiburg, 47p
9. Schalke 04, 45p
10. FC Köln, 43p
11. Frankfurt, 42p

Så här tror jag att säsongen kommer att sluta. Bremen och Mönchengladbach kniper Europa League-platserna. Hertha hamnar i samma sits som förra säsongen och får hoppas på att Dortmund tar hem DFB-Pokal mot Frankfurt som annars kniper kvalplatsen till EL. Vad tror ni?

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv