Harry Kane rör inte en min på frågan om att han inte vunnit några titlar och vad en EM-titel skulle betyda. Engelsmannen som fortsatte vräka in mål efter flytten till Bayern München men fick uppleva hur den tyska giganten inte vann en enda trofé för första gången på tolv år inleder det långa svaret med att tala om kärleken till att spela för England.
Sedan erkänner anfallaren: "För mig personligen så har det inte hänt när det handlar om att vinna titlar, men det gör mig bara mer besluten och ännu hungrigare att gå ut och göra just det. Och det börjar den här sommaren där vi har en bra möjlighet".
"Alla mästerskap kommer med olika förväntningar. Vi har förtjänat rätten att vara en av favoriterna (i EM). I tidigare mästerskap har vi gjort mycket bra och gjort England stolt men i slutändan är vi här för att vinna."
Harry Kane är redan Englands främste målskytt med 63 mål och har även hittat rätt i både EM och VM med tolv mål. Den snart 31-årige anfallaren kommer från en stark debutsäsong i Bayern. Det blev 36 mål och åtta assist på 32 ligamatcher och åtta mål och fyra assist på tolv matcher i Champions League. Mäktiga 56 poäng på 44 matcher.
Han sitter med Gareth Southgate bredvid sig på en presskonferens inför mestadels engelsk press men även en del serbiska journalister och några från andra länder. Ändå är det mindre tryck än jag väntat mig i innandömet av Schalke 04:s hemmaarena där England möter Serbien söndag kväll. Det finns återigen möjlighet för de som vill att ställa frågor, vilket inte alltid varit vanligt.
Om det är krisen i branschen som syns på alla marknader, andra matcher som drar eller om England inte är hett nog är svårt att veta. Klart är att om pressfolket från Uefa inte behöver slita ihjäl sig är det värre för säkerhetspersonalen med ansvar för söndagens match. Uppskruvat läge och redan på lördagen söker man igenom allt form av väskor och fickor.
Inför söndagens EM-premiär för de här två lagen i grupp C har det gått ut varningar för att det kan bli sammanstötningar mellan hårdföra supportergrupper från de bägge länderna. Man har dragit ner på alkoholen i ölen på arenan, men lördag kväll var det tryck i Düsseldorf på de engelska supportarna.
Mästerskapsfotboll och det engelska landslaget innebär direkt att man lätt kan dra upp att engelsmän bara pratar om att vinna, men att landslaget på herrsidan har inte tagit en titel sedan 1966. Och då efter en boll som antagligen inte passerade mållinjen. Vilket givetvis är fakta, förutom att vi inte vet om Geoff Hursts skott i ribban och ner var inne eller ej.
Det fanns i varje fall förr en arrogans eller ett självförtroende som kanske inte borde funnits. Jag har hört engelska pressansvariga tala om att bara ”our Swiss Friends” får ställa frågor till Michael Owen, inför Sverige-England 1998, och även hoppat till när förbundskapten Kevin Keegan inledde en presskonferens i EM 2000 med "We can still win it" efter att Portugal just lekt med hans landslag.
Den attityden finns definitivt inte kring Gareth Southgates landslag, även om vi hör spelare likt Kane och Jordan Pickford tala om att de kan vinna. Varför skulle de inte? Klart att England har ett talangfullt landslag som kan skaka de flesta. Om det betyder att man vinner? Givetvis inte, men möjligheten är där.
Premier Leagues starka dragningskraft på tränare, talanger och stora spelare gör att det finns möjligheter för de engelska spelare som tar klivet genom systemet och får spela på högsta nivå. Gareth Southgate har visat en villighet att satsa ungt och från EM-truppen 2021 är 15 spelare borta och från VM i Qatar är halva truppen utbytt. Namn har betytt lite för Southgate.
Klart att man kan fråga om försvaret håller? Backlinjen är osäker sett till tidigare mästerskap men på resten av platserna finns det konkurrens. Lägg på det framväxten av spelaren som ratade Premier League för att han såg att vägen till utveckling fanns i Tyskland och för några veckor sedan höjde Champions League-pokalen som Real Madrid-spelare.
Jude Bellingham sticker ut och Adidas-reklamen har satt 20-åringen än mer i strålkastarljuset. Den bygger lite på alla de engelska besvikelserna och att nu är det dags för ett annat slut. Gareth Southgate undvek att svara direkt på synen på reklamfilmen, men var noga med att säga att Bellingham är ung och duktig men att han inte kan bära England.
Kanske är det vägen fram för England. Att åtminstone försöka undvika att lägga allt på en spelare som frälsare. Som skett med Paul Gascoigne, David Beckham, Wayne Rooney och i viss mån Harry Kane. Att en superstjärna ska göra allt, och sedan blir bara fokus på den spelaren.
Även bland medier och supportrar finns en annan attityd jämfört med för 15-20 år sedan. Bland journalister man pratar med finns inslag av defaitism. Att man närmast tar höjd för att landslaget återigen ska åka till ett mästerskap och på något sätt inte uppnå den potential som finns där.
Parallellt såg man hur känslan av att det är möjligt växte 2021 när England fick en rad matcher på hemmaplan och nådde finalen i EM. Den helgen när London togs över av supportrar som var övertygade om en triumf var en återblick i vad den engelska arrogansen kan vara. Och den väcker en hel del negativa känslor.
Nu kan varken jag eller någon annan veta exakt vad varenda engelsk medborgare som brinner för landslaget tycker och tänker. Däremot är det uppenbart att många år av von oben-attityd och en brist på respekt för vad som sker utanför det brittiska imperiet skapar det här skavet. Att en del utanför England älskar att det går dåligt för England.
Även om jag själv är marinerad i engelsk fotboll efter en uppväxt när det var det mesta vi kom i kontakt med har jag varken brunnit för att det ska gå bra eller dåligt. Om jag var något utanför Sverige handlade det om Skottland. Kanske påminde det mer om det svenska landslaget?
Däremot har jag inget emot om England står som vinnare i Berlin 14 juli. Framför allt kan jag unna Gareth Southgate att få sluta på topp. Tänk att ha Englands svåraste jobb i åtta år och på vägen få förväntningarna att gå uppåt. Från succén i VM 2018 via ett EM-silver till Qatar och nu Tyskland. Han är dessutom så långt i från arrogant man kan vara.
****
Tre planstormare i Champions League-finalen. En ytterligare i samband med Italien-Albanien. Uefa har en del att jobba med kring den säkerheten.
****
Ni hakar väl på Fotbollskanalen On Tour Deutschland Spezial. Söndagens avsnitt har ni här. Vi kör varje dag under EM.
****
Danmark går för EM-guld. DBU:s fotbollsdirektör Peter Möller talar om att man ska sikta på att vinna något och att det är odanskt att säga så. Han har onekligen stått för något annat inom DBU och var mannen som skickade Åge Hareide för att anställa Kasper Hjulmand. Ska det finns guld-hopp bör Danmark vinna EM-premiären mot Slovenien.
****
Gelsenkirchen är kanske inte Ruhr-områdets charmigaste stad. Och då är knappast Ruhr-området charmigt. Var inbokad på ett hotell vid tågstationen, men där var en aning för nedgånget att vi skiftade till Bochum.
****
Spaniens första halvlek mot Kroatien var minst sagt stark. Måste lägga till dimensionen att det spanska landslaget inte dominerade bollinnehavet och hade en ny typ av direkt fotboll i sin arsenal.
****
Ungern. Herregud, vad ska Viktor Orban göra nu? Ungerns ledare kommer till ödesmatchen mot Tyskland.
****
AIK och IFK Göteborg byter bägge tränare av olika skäl. Bristen på kontinuitet på viktiga poster i de klubbarna är en förklaring till att det knappast lyfter på det sätt man har potential till.