Reus bortfall ett stort avbräck

Det var en samlad Joachim Löw som inför pressuppbådet i Ascona berättade vilka fyra namn i den 27 man stora bruttotruppen som inte skulle få följa med till EM. I vanlig ordning bjöd förbundskaptenen inte på mycket känslor när han pratade. Kort och koncist, nästan kallt berättade förbundskaptenen att Karim Bellarabi, Julian Brandt, Sebastian Rudy och Marco Reus inte kommer att åka med till Frankrike, där den sistnämnde var det namn som höjde flest ögonbryn.

Marco Reus missar med andra ord sitt andra stora mästerskap i rad till följd av skada. Med tanke på hur väl landslagsledningen har dolt detta går det inte att missta det för ett försök till att kunna få med honom till EM. Löw hoppades säkerligen in i det sista att yttermittfältaren skulle kunna följa med, istället blev det klart på Reus 27-årsdag att han kommer att få se mästerskap från fåtöljen i sitt eget hem.

”När det kom till Marco Reus kunde läkarna inte ge någon klar prognos. Marco har stora bekymmer, i dagsläget kan han bara springa rakt framåt. Läkarna ser skeptiskt på att han under de kommande veckorna skulle kunna belastas fullt ut. Utifrån det var det ett tungt beslut för honom och för oss och en stor besvikelse. Marco Reus i bra form och frisk hade varit en stor tillgång”, förklarade Jogi Löw.

För landslaget och Löw är det naturligtvis ett stort avbräck att Reus faller bort. 27-åringen har en bra säsong bakom sig i Borussia Dortmund och har varit bidragande till att landslaget tagit sig till EM. Han var given att spela ute till vänster, han har unika spetsegenskaper som ingen annan spelare (som kan spela på den positionen) har i landslaget. Reus samspel med Özil och Müller som en trio bakom en anfallare har imponerat. Nu behöver Löw återigen bygga upp det med en ny spelare.

Frågan är vem som tar platsen nu när Reus inte är med. Podolski, Götze, Draxler och Sané är de fyra spelare som alla kan spela ute på vänsterkanten och har gjort det tidigare. Det troliga är att någon av Podolski eller Götze får chansen. De har används flitigt av Löw i tidigare mästerskap och är det något som förbundskaptenen värdesätter är det erfarenheten. Draxler har varit med tidigare man aldrig tagit en plats i landslagets startelva. Sané är främst tänkt som en inhoppare.

I mina ögon är Götze den som ligger bäst till. Visserligen har han inte fått mycket speltid i Bayern München under säsongen, men Götze är en favorit hos Löw och framför allt har han alltid gjort bra ifrån sig i landslaget. Dessutom är han van vid det system som Löw spelar och har egenskapen att kunna växla position, något som kommer naturligt när man spelar tillsammans med Özil och Müller.

Att Sebastian Rudy inte fick följa med flaggade jag för redan när truppen släpptes. Julian Brandts chanser borde ha ökat med tanke på Reus frånvaro, men han imponerade tydligen inte tillräckligt på Löw för att nå hela vägen till EM-slutspelet. Bellarabi avslutade säsongen starkt men var innan dess utanför landslaget. Troligen ses Bellarabi av Löw inte som en spelare att komma in från bänken och göra skillnaden, därför hamnade han utanför truppen.

Intressant dock att de båda nykomlingarna Joshua Kimmich och Julian Weigl får chansen och följa med till EM. Kimmichs mångsidighet talade till hans fördel och jag tror att han är tänkt som högerback för Löw. Uttagningen av Weigl tolkar jag som att Schweinsteigers hälsotillstånd fortfarande är tveksamt och att man behöver ytterligare en innermittfältare för att inte hamna i en situation där man endast står med Kroos och Khedira.

Så tror jag Tyskland ställer upp i premiären mot Ukraina:

Neuer

Kimmich-Boateng-Hummels-Hector

Khedira-Kroos

Müller-Özil-Götze

Gomez

”Folk tycker om honom som fotbollspelare, men de vill inte ha Boateng som granne.” AfD-representanten Alexander Gaulands ord kunde inte vara tydligare. Trots att det tyska fotbollslandslaget har hyllats för sin förmåga att integrera spelare med invandrarbakgrund möts de fortfarande av stort motstånd inom Tyskland. Inga framgångar kan ta bort ”vi mot dem”-tänket och det visar på var Tyskland just nu står rent politiskt.

När landslagsmanagern Oliver Bierhoff förra året offentliggjorde att det tyska landslaget numera skulle gå under epitet Die Mannschaft, som en tysk motsvarighet till Italiens Gli Azzurri eller Frankrikes Les Blues, möttes namnet av kritik. Varken Deutschland eller National fanns med i epitetet till många AfD-anhängares förtret.

”Hjärntvättningen går vidare!”, dundrade representanter ut som såg bristen på någon som helst nationell koppling i namnet som en fara mot landet. Herregud, hur skulle människor kunna relatera till något som tafatt och icke-distinktivt som ”Die Mannschaft” (”Laget”)?

Inte långt var det mellan andetagen innan många anhängare kopplade ihop vad de tycker är ett och ett, drog kopplingar till vad som tordes vara nöjda spelare inom spelartruppen. Visst måste en Mesut Özil, trogen muslim som besöker Mekka, vara oerhört nöjd med detta?

Problemet är inget nytt. Motsättningar i Tyskland har under de senaste åren ökat rejält där en växande höger tar mer och mer plats, precis så som trenden är inom större delen av Europa. Rörelser som Pegida och AfD (Alternative für Deutschland) har fått större anhängarskaror och mer gehör för sina åsikter.

Redan under hemma-VM 2006 attackerades Gerald Asamoah och Patrick Owomoyela till följd av deras hudfärg (för tyska medborgare var dem). Videor med aggressiva åsikter lades ut på YouTube för allmänheten att beskåda. Syftet var alltid detsamma: att framhäva att dessa spelare var ”icke-tyska”.

Och även om hemma-VM 2006 anses ha varit ett strålande mästerskap på det sättet att det förde Tyskland samman, något forskning visade på, och att effekterna var att man stod enade under en och samma sak, fanns det några som inte fann det så. Inte heller när VM-titel bärgades 2014 klarade man sig undan denna typ av fientliga kommentarer.

Fotbollen är en perfekt dörr att slå in för den som vill föra fram sin politiska åsikt i Tyskland. Ingen annan sport är så stor, har det mediala utrymmet och är som omtalat som just fotbollen. Inte minst inför ett stort mästerskap. Att det dessutom har använts som ett positivt exempel på det ”nya Tyskland” gör det till ett oerhört effektivt vedträ i debatten, oavsett hur man vill vrida och vända på det.

Det finns otaliga exempel på liknande händelser som har skapat uppståndelse i Tyskland och Kinderäggspaketen är de senaste i mängden. Det kommer inte att ta slut här. När spelare vid namn Mesut, Leroy, Jerome och Sami bär de tyska landslagströjorna är det alltid ett uppslag för människor att utnyttja det till sin egen politiska åskådning.

När Bernd Hollerbach för två somrar sedan bestämde sig för att återvända hem till barndomsstaden Würzburg hade han som uppgift att inom tre år föra Würzburger Kickers, då i Regionalliga (fjärdedivisionen) till 3. Liga. Det var en uppgift han klarade under sin första säsong i klubben. Och när hans andra säsong i klubben avslutades i tisdags var Kickers uppflyttade till 2. Bundesliga, det som andra klubb någonsin efter RB Leipzig att gå rätt igenom 3. Liga från Regionalliga direkt upp till 2. Bundesliga.

Det är inte mer än fyra år sedan som Würzburger Kickers snittade 281 åskådare per hemmamatch. Då befann sig Kickers i den tyska sjättedivisionen. Långt ifrån pompa och ståt. Långt ifrån slutsålda arenor. Långt ifrån professionalitet. Det var en amatörmässig tillvaro där spelarna hade jobb vid sidan av och där lagets resultat endast nämndes i lokaltidningens notiser.

Men när Kickers skulle spela sin första kvalmatch mot MSV Duisburg förra veckan var den tiden ett minne blott. Redan klockan halv fem på morgonen hade de första människorna satt sig utanför den lokala biljettförsäljaren med sina klappstolar för att få tag i de bästa biljetterna. Människor, grumliga i huvudet i väntan på morgonens första kaffekopp, möttes av en 300 meter lång kö när de var på väg till jobbet.

Kort efter att biljettförsäljningen dragit igång vid åtta var alla 10 000 biljetter slut. Klubben uppskattade att man hade kunnat sälja en bit över 30 000 biljetter. Och dagarna inför den viktigaste matchen på flera decennier gick biljetterna för överpris på den svarta marknaden. Uppståndelsen för en specifik händelse hade inte varit så stor i Würzburg sedan hemmasonen och basketstjärnan Dirk Nowitzki återvänt med NBA-titeln 2011.

Hemmamatchen inför fullsatta läktare slutade med seger, 2-0, inför ett massivt stöd från den lilla universitetsstadens invånare. Och lågan om att klubben återigen skulle få spela i 2. Bundesliga, det för första gången sedan 1978, växte sig ytterligare starkare. Men tränaren Hollerbach höll sig lugn. ”De kommer att släppa lös helvetet [på oss]. Duisburg är en fotbollsstad, människorna där lever för fotbollen. Det kommer att bli förbannat svårt.”

För de 31 spelare som har värvats sedan Hollerbach tog över för två år sedan har klubben inte betalat någon övergångssumma. Spelarna som har hamnat i Würzburg är helt och hållet Hollerbachs verk. ”Han har stora mål, är väldigt ambitiös och var redan från början personen som drog i alla trådar”, förklarade lokaljournalisten Frank Kranewitter,  ”han har mer eller mindre själv fått ihop truppen”.

Den tidigare Bundesligaspelaren Hollerbach (222 matcher) lärde sig tränaryrket som assisterande tränare till Felix Magath i Wolfsburg. En tid som enligt Hollerbach präglade honom mycket, även om han också medgav att han inte alltid drog jämnt med Magath. Det var Hollerbach som bland andra hittade en viss Edin Dzeko under en landskamp i Tjeckien, en spelare som han senare övertygade Magath till att värva.

”Det som är avgörande i fotboll, är vad du gör av dina möjligheter”, berättade Hollerbach nyligen i en tysk tidning. Och i Würzburg har han fått fria händer att agera utan att ifrågasättas, utan att behöva gå igenom flera människor för få igenom sina beslut. Han sköter scoutingarbetet på egen hand. Rekryterar nya spelare och förhandlar om deras kontrakt.

”Vi har många spelare som har misslyckats på andra ställen”, förklarade Hollerbach. Spelare som Clemens Schoppenhauer (tidigare Werder Bremen), Peter Kurzweg (tidigare 1860 München) och Elia Soriano (tidigare Stuttgart Kickers) har kommit till Würzburg efter flera misslyckade försök i andra klubbar och har fått en nytändning i deras karriärer under Hollerbachs ledning.

Men det är inte bara när det kommer till nyförvärv som Hollerbach är en drivande kraft. Han har hjälpt till med att dra in nya sponsorer och på arenan i Würzburg serveras korv från hans föräldrars slakteri. Men det är fotbollen som är Hollerbachs liv: ”när jag är ledig, så kollar jag alltid på fotboll någonstans.”

Kvällen inför det avgörande bortamötet mot Duisburg kallade tränaren ner alla spelare och hela sin tränarstab till hotellbaren klockan 21.30. Detta för den obligatoriska ”ölrundan”, som tränaren Hollerbach kallar den själv, en ritual laget har på sina bortaresor. ”Men tyvärr dricker inte så många öl längre. Det finns en eller två, men de flesta dricker juice eller te”, förklarade tränaren som själv dock gärna tar en öl eller två för att koppla av.

När slutsignalen ljöd drygt 24 timmar senare på tisdagen hade Würzburger Kickers besegrat Duisburg på bortaplan med 2-1. Würzburg hade inte tagit klivet upp till 2. Bundesliga tack vare stora ekonomiska muskler (klubben hade en av de lägsta truppkostnaderna i 3. Liga), utan tack vare passion och sin förmåga att kanalisera underdog-mentaliten till något positivt. Det var en sann fotbollssaga i ett landskap där pengarna nästan har blivit synonyma med framgångar.

”Idag är en speciell dag för vår klubb”, sa Hollerbach efter slutsignalen, ”vad laget har uppnått är ofattbart”. Och tränaren var inte ensam om att hylla sitt lag. Kort därefter skickade Dirk Nowitzki ut en gratulerande tweet, politikern och Bayerns delstadspresident Horst Seehofer pratade om ”en storslagen laginsats” och Würzburgs borgmästare basunerade ut att det var ”ett av de bästa kapitlen i sportstadens Würzburgs historia”.

För Hollerbach väntar nu ytterligare ett stort arbete. Kommande säsong väntar klassiska och stora klubbar som Stuttgart, Kaiserslautern, Hannover och ett derby mot Nürnberg. Publiksiffror på lite drygt 300 personer kommer att vara ett minne blott när dessa kommer på besök.

Men innan dess ska det firas. Kaptenen Amir Shapourzadeh, som blivit av med både shorts och matchtröja i jublet efter slutsignalen, sa att han ”inte ville se någon som gick hem innan klockan sex på morgonen”. Och sannolikt firades det inte med juice och te, utan öl den här gången.

Källor: Die Welt, Süddeutsche Zeitung, Spiegel, Kicker

För 13:e av 18 möjliga gånger klarade sig Bundesligalaget kvar efter ett nervkittlande kval. Den här gången var det Eintracht Frankfurt som lyckades övermanna utmanarna FC Nürnberg. Efter 1-1 på hemmaplan räckte det med gårdagens 1-0 för att bankstaden Frankfurt nästa år ska kunna räkna in Bundesligaspel. Men frågan är om det inte är dags att vi säger tack och adjö till kvalspel.

”Sett över två matcher var Eintracht Frankfurt värdiga vinnare”, sa FC Nürnbergs tränare René Weiler ödmjukt efter gårdagens uttåg. Det hade kunnat låta annorlunda. För Nürnberg var det säsongens blotta andra förlust hemma på Grundig Stadion och den mest kostsamma. Utöver otaliga miljoner av tv- och sponsorintäkter går miste om, är det framför allt 34 heroiska matcher som blev bortraderade i och med förlusten i kvalet. Nu krävs det ytterligare en stark i 2. Bundesliga för att klassiska Nürnberg ska kunna ta sig tillbaka till Bundesliga. Klart att både irritationen och frustrationen nere södra Tyskland är rätt stor en dag som denna. Det borde den vara.

Och i vanlig ordning var det två spelmässigt dåliga matcher vi bjöds på. Jag kan inte minnas när jag senast såg två kvalmatcher som bjöd på estetiskt elegant fotboll. Visst, kvalmatcherna har genom åren bjudit på annat. Som ett osannolikt avbrott 2012 när Hertha Berlin ställdes mot Fortuna Düsseldorf där en spelare attackerade domaren i katakomberna. Eller Marcelo Diaz frispark i sista minuten som tog Hamburger SV till en förlängning mot Karlsruher SC, en förlängning som sedan HSV vann i. Visst, fina minen och till viss del historiska sådana, men sådana jag skulle kunna klara mig utan.

Men sällan eller aldrig handlar det om fotbollsmässigt starka minnen. Fär även om många, inklusive jag själv, vill tro att nerven i dessa kvalmatcher kan leda till fantastiska tillställningar är det mer än sällan så. Det brukar istället vara tillknäppt. Passningsspelet är alltid undermåligt. Det är inte ens kvalitativ brunkarfotboll vi bjuds på. Det enda som är värt att ta notis av är hur gråhåriga tränarna är veckan innan kvalspelet drar igång och hur det ser ut efter de två matcherna. För på själva planen finns det aldrig något att hurra för.

Därför är det dags att fundera över om kvalspel verkligen är rätt väg att gå i framtiden. Efter 17 år tog man tillbaka denna form 2008, innan dess var det tre lag som åkte rätt ur och tre lag som gick direkt upp. Med kvalspelet ville man återfå nerven, förlänga säsongen ytterligare lite (vilket aldrig ser fel ut när man förhandlar med tv) och ge fotbollssupportrarna en liten extra knall att gå ut på. Något som får en att redan i slutet av maj börja sukta efter kommande säsong som drar ifrån först i augusti.

Men i ärlighetens namn, hur mycket extra ger det? Vi får se 22 mentalt slutkörda spelare i längtan på semester (eller i årets fall kanske EM-slutspel eller Copa America) passa bollen över halvdana gräsmattor i minst lika stort behov av vila som spelarna. För att det förhoppningsvis ska leda till att någon gör mål på de där tre halvchanserna man under 180 minuter lyckas skapa när inställningen inför varje match är att ”ge fan i att släppa in ett mål”.

”Hey, come again next year!”. Nej, jag skulle inte tro det.

Det är dags att Bundesliga tar klivet och lämnar kvalspelet bakom sig och utökar ligan från 18 till 20 lag. Tre lag går upp, tre lag går ner – inget kval att snacka om. Precis som i Premier League, La Liga, Serie A och Ligue 1. Det finns tillräckligt med kvalitativa lag i Tyskland för att det steget ska gå smärtfritt till, utan att folk åberopar det klassiska ”det blir för enkelt att hålla sig kvar”-kortet. Ytterligare fyra matcher skulle schemamässigt vara långt ifrån en omöjlighet att få till och möjligheten att tyska talanger får speltid i Bundesliga ökar i och med att lagantalet skulle öka (tveksam kausalitet men ni förstår min poäng).

Det fanns naturligtvis massvis med argument för och emot, men i min värld är argumenten för en liga med 20 lag betydligt fler än de som är emot. Och när det betyder att vi slipper dessa fotbollsmässigt bedrövliga kvalmatcher, är det bara att hoppa på tåget omedelbart. För matcher som de mellan Eintracht Frankfurt och FC Nürnberg ger ingen vidare eftersmak.

”Förut har han varit tvungen att tänka på jobbet. Nu fick han [Pep] vara en människa igen”, sa Thomas Müller efter att Bayern München vunnit straffläggningen mot Borussia Dortmund i finalen av DFB-Pokal.

Pep Guardiola brast. Alla hämningar, alla ansträngningar att agera korrekt och professionellt försvann och den spanske tränaren lät tårarna falla utan någon som helst tanke på att hejda sig själv. Det var naket, det var ärligt och det var vackert. Ett bevis på att den annars stenhårde tränaren hade känslor för den omgivning som under tre års tid sett honom som känslolös.

För första gången visade sig tränaren emotionell och det var en helt annan figur som klev fram genom de dolda kulisserna. Många har varit kritiska till hur Pep Guardiola har hanterat jobbet i Bayern München. En personlig intervju på tre år och det med klubbens egna magasin. Inga tyska tidningsjournalister har fått tillgång till spanjoren mer än vid klubbens presskonferens.

Inte heller inom Bayern München har han hållit sina dörrar särskilt öppna. Många har vittnat om en svårarbetad tränare vars konflikträdsla har gjort att han har hållit sig borta när det har kärvat som mest. Guardiola har skickat sina assistenter till att sköta snacket. Besvikna spelare som sålts har vittnat om att de blivit utfrysta. Att Guardiola aldrig vågade yttra ett ord kring sitt missnöje öga mot öga. Detta till mångas förtret.

Bristen på kommunikation och öppenhet har spridit sig utanför de lyckta dörrarna. Guardiola blev aldrig varit fansens gubbe. Han har aldrig hängivit sig Bayern München till hundra procent. Han har aldrig blivit en del av FC Bayern-familjen. I sina egna ögon har han varit sig själv trogen. Något som kostat honom en fulländad personlig relation med klubben och dess supportrar.

Det har varit tre omvälvande år med spanjoren vid rodret för Bayern München. Den tidigare Bayern München-tränaren Felix Magath, en annan svårarbetad personlighet, sa nyligen i ett tyskt fotbollsprogram att ”ingen tränare genom historien har haft sådan makt i klubben som Pep Guardiola”. Och det har den gode Felix naturligtvis helt rätt i.

Aldrig tidigare har Bayern München varit så måna om att anpassa sig efter sin tränares önskan. Uli Hoeneß dröm om att FC Bayern skulle bli ett FC Deutschland försvann ut genom bakdörren när Guardiola kom och valde att värva in spelare från världens alla hörn, helst från sin egna bakgård Spanien. I slutändan stod FC Bayern där som ett FC International, långt ifrån den tidigare satta målsättningen.

Det mest dramatiska under Guardiola-eran var när den legendariske klubbläkaren Hans-Wilhelm Müller-Wohlfahrt, till följd av Guardiolas vrede, skeppades ut ur klubben efter nästan 40 år i klubben. Samma drag som så sent som 2008 varit en av anledningarna till Jürgen Klinsmann förlorat jobbet som tränare i Bayern. Men i Guardiolas identiska fall hade spanjoren klubbens backning, även om små röster internt började att vända sig mot den spanske tränaren.

Guardiola tänjde gränserna i Bayern. Han tvingade klubben till att ta beslut som tidigare ansågs otänkbara. Något som klubben säkerligen kommer att ha nytta av i framtiden.

Men det är inte bara Bayern som behövt anpassa sig efter Guardiola, i slutändan behövde tränaren anpassa sig efter klubben. När Karl-Heinz Rummenigge och de övriga i Bayern insåg att loppet om Guardiolas framtid var kört, började även dessa – tränarens tidigare förbundsförvanter – att anpassa sig efter den kommande verkligheten utan sin spanske tränare.

Guardiolas sista tid i Bayern präglades inte av samma backning som tidigare. Framstående klubbrepresentanter gick inte ut till hans försvar på samma sätt som tidigare och det tärde på den spanske tränaren. Han var inte längre lika skyddad och han fick stå till svars för mer än tidigare. Något som kulminerade i det tredje raka uttåget i en Champions League-semifinal där Guardiola fick stå mer blottad än tidigare år.

Kanske var det också därför reaktionen igår blev så stark.

Guardiola behövde inte längre hålla masken. Han kunde släppa på allt och dessutom avslutade han med en cuptitel. Kanske inte det avslut klubben drömt om, inte det Pep drömt om, men ändå ett fint sådant. Guardiola kramades med sina spelare, pratade med dem och lät sig hyllas framför Bayernsektionen på Olympiastadion i Berlin.

I slutändan var det ett vackert slut på tre omtumlande år. Tre år som kommer att bli ihågkomna som något alldeles extra. Tre år som kommer att leva kvar i Bayern i en bra tid framöver.

Ett bättre slut hade jag inte kunnat tänka mig av av säsongen. En final i DFB-Pokal mellan två lag som har varit de överlägset bästa i Tyskland under året. En final mellan två lag som har de två av de mest fascinerande tränarna i Bundesliga. En final mellan två lag som har landets största stjärnor i sina respektive lag. Borussia Dortmund mot Bayern München i Berlin är det perfekta avslutet på den här säsongen.

Den inhemska cupen i Tyskland åtnjuter inte alls samma status som FA-cupen i England, men det finns fortfarande en stor respekt för den tyska cuptiteln. Det är en pokal som de tyska klubbarna mer än gärna vill ha i sina troféskåp. I år är det dessutom en final mellan de två klubbar som under de senaste åren har lagt grunden för Bundesligas lyft i fotbollsvärlden.

På ena sidan står ett Bayern München vars tränare Pep Guardiola gör sin sista match på tränarbänken i klubben. Spanjoren har under i sina tre år i München bidragit med en stjärnstatus som ingen annan tränare hade kunnat göra. Det kommer inte att fällas några tårar när slutsignalen ljuder på Olympiastadion i Berlin ikväll. Men det kommer att finnas en tjock grop i halsen.

Nej, han vann aldrig Champions League. Nej, han var inte den mest omtyckte Bayerntränaren i historien. Nej, han personifierade aldrig ”Mia san mia”.Men han var Pep Guardiola. Han kom under pompa och ståt, förändrade Bayern mer än någon annan tränare tidigare har gjort och lämnar med minst sju vinna titlar, med ett poängsnitt i Bundesliga på osannolika 2,52 per match vilken ingen annan tränare kan mäta sig med.

”Ofta begriper man först när någon är borta, hur bra denne var”, sa nyligen Ottmar Hitzfeld i tidningen Bild. Förbundskaptenen Joachim Löw sa till tidningen Süddeutsche Zeitung att ”Guardiola har lämnat sitt avtryck på Bundesliga”. Vad båda två säger, ger också bilden av hur bilden har förändrats kring spanjoren på slutet. För ju närmare Guardiola-erans slut har kommit, desto mer tycks respekten för hans arbete i Bayern och Tyskland ha ökat. Och sannolikt kommer den att öka ytterligare när han har varit borta ett tag.

På andra sidan står ett Borussia Dortmund vars tränare Thomas Tuchel är på väg att avsluta sin första säsong på tränarbänken i den svartgula klubben. En säsong som har varit framgångsrikare än vad alla i Dortmund någonsin hade kunnat önska sig. För Tuchels del kommer det inte heller att fällas några tårar ikväll, men förhoppningen om var han kan tänkas ta Dortmund i framtiden är stor.

”Tysklands Pep”, som Tuchel har kallats, har på bara en enda säsong lyckats ”avkloppifiera” Dortmund. Från att ha under sju år ha varit ett lag inställt på att jobba mot bollen, en kraftfull pressningsmaskin, jobbar Dortmund numera med bollen. Dortmund lägger färre antal kilometer under sina fötter, har mer bollinnehav och är betydligt mer flexibla i sin taktik än tidigare.

Med sina 78 ihopsamlade poäng i Bundesliga lägger Dortmund sin näst bästa säsong bakom sig genom alla tider. Tuchel fick ur nästan allt ur sina mannar, pressade Bayern till att nå ytterligare en nivå i ligaspelet och hade det inte varit för ett par olycksaliga matcher hade Dortmund mycket väl redan kunnat haft en titel i sina händer. Oavsett om man vinner eller förlorar ikväll, är Dortmund bara i början på en högst fascinerande resa som tycks kunna ta oanade höjder.

Kvällens final innehåller både en inledning och ett slut. Det är en final mellan Tysklands två starkast lysande klubbar vars prestationer den här säsongen inte har tagit dem hela vägen, men vars prestationer har givit en stor framtidstro på att många av deras högt uppsatta mål ska kunna uppnås.

Det är i all sin simpelhet en match mellan två förbannat bra lag. Med två förbaskat duktigare tränare. Och två startelvor som innehåller några exceptionella spelare. En match man inte får missa, för man vet aldrig när den dyker upp igen.

När slutet av Bundesliga har närmat sig (det återstår trots allt två kvalmatcher) är det inte mer än på sin plats att välja ut och skriva om de fotbollssjälar som verkligen har satt sin stämpel på säsongens Bundesliga. Först ut är min röst på vem jag anser vara årets tränare.

Valet kring vem som är årets tränare i Bundesliga var inte enkelt. Alternativen var många och många tränare föll precis innan målsnöret. Länge såg Pal Dardai ut att vara det självklara valet. Från att förra säsongen ha slagits mot nedflyttning hade Hertha Berlin länge ena foten i Champions League men en bedrövlig avslutning gjorde att klubben kommer att få ägna inledningen av kommande säsong till att kvala in till Europa League. Därmed föll han ur leken som ett alternativ

En annan tränare vars säsong imponerade var Martin Schmidt. Schweizaren som följde Thomas Tuchel i Mainz knep till slut en överraskande Europa League-plats och bjöd på en oerhört jämn säsong där kronan på verket var segern borta mot Bayern München. Schmidt imponerade och charmerade, men fortfarande är han inte den som jag håller högst bland årets tränarprestationer i Bundesliga.

Och på tal om Tuchel. Hans säsong i Bundesliga förtjänar sin hyllning. Borussia Dortmund har imponerat, stått för en otroligt bra säsong men har gått miste om titeln. Tuchel hade mycket väl kunnat få min röst. Likaså hade Pep Guardiola kunnat få den för lång och trogen tjänst, samt att Bayern trots allt stått för en bra säsong med imponerade 88 poäng i Bundesliga.

I slutändan var det dock två andra jag stod och valde mellan, båda från de två nykomlingarna. Ralph Hasenhüttl i Ingolstadt och Dirk Schuster i Darmstadt förtjänar båda sina hyllningar. Båda tränarna kom till Bundesliga med låga förväntningar utifrån, de flesta trodde att båda lagen mycket väl kunde åka ur omedelbart, men det visade sig vara fel. Ingolstadt och Darmstadt var aldrig riktigt involverade i bottenstriden och överträffade mina förväntningar med råge. Därför är det inte mer än rätt att en av dessa två herrar också blir årets tränare.

Mitt val faller på Darmstadts Dirk Schuster.

Utsedd till ”årets man 2015” inom tysk fotboll av Kicker efter att ha fört sitt Darmstadt till två raka avancemang, var Dirk Schuster en av de mest omtalade tränarna i tysk fotboll. Med minimala ekonomiska resurser, en arena byggd under mellankrigstiden och alla odds emot sig lyckades Darmstadt med den stora bedriften att klara sig kvar i Bundesliga. Före klubbar med betydligt mer erfarenhet från spel i Bundesliga och bättre förutsättningar.

Mycket av den äran skall tillskrivas Dirk Schuster. Schuster har agerat både tränare och sportchef. Han har lockat till sig spelare från ”bottenskrapet”, spelare som andra klubbar inte velat ha och som Darmstadt inte har behövt betala några övergångssummor för. Dessa har han sedan tagit och gjort en stark enhet av, en enhet som alltid varit underdogs.

Ett bra exempel är Sandro Wagner. Anfallaren som Hertha Berlin gjorde sig av med för att han hade ett stort ego, hade svårt att anpassa sig till laget och gärna drog sin egen väg. Av honom gjorde Dirk Schuster till en spjutspets med stor frihet. Schuster gav anfallaren förtroendet, lät sig anpassas efter honom och Wagner gjorde till slut 14 mål i Bundesliga (det i ett lag som totalt gjorde 38) och ryktas nu till flera klubbar.

Darmstadt har inte spelat den vackraste fotbollen, men en pragmatisk och effektiv fotboll. Det har varit långa bollar, snabba kontringar och generellt få passningar i sidled från Darmstadts sida. Denna starka organisation har givit resultat och poäng. Den framgången ska till stor del tillskrivas Schuster som har fått alla spelare att dra åt samma håll, att förlita sig på kollektivet och systemet.

För mig är det anledningen till varför han, bland alla goda kandidater, är årets tränare.

Några överraskningar men i stort sett en väntad preliminär trupp bjöd Joachim Löw på när han idag offentliggjorde de 27 spelare som kommer att slåss om de 23 platserna som finns tillgängliga till Frankrike. Men det finns några namn som jag saknar på listan över tänkbara kandidater till sommarens EM.

Det tog lite drygt 45 minuter innan förbundskaptenen själv klev upp på scenen. Innan dess hade tyskarna tagit vara på varenda liten sekund för att prata med förbundsordförande, målvaktstränare, team manager och alla andra möjliga tänkbara människor. Till slut väntade jag bara på landslagskocken och materialförvaltaren skulle få chansen att prata om det stundande mästerskapet.

Men självklart var Löw huvudhöjdpunkten. Han tog några minuter på sig att berätta om hur han under de senaste dagarna intensivt tänkt över sina möjliga alternativ, hur han resonerat för att ta sina beslut och sedan till slut valt ut de 27 tänkbara namnen som kan tänkas hamna i Frankrike

Och det var en hel del väntade namn. Det är klart att spelare som Manuel Neuer, Mats Hummels, Jerome Boateng, Sami Khedira och Thomas Müller bara ska vara med i sådan här trupp. De är givna i startelvan, de har varit med tidigare och är de spelare som Löw lutar sig åt när det gäller. Ingen höjde på ögonbrynen där och det fanns flera andra sådana namn som var väntade

Sedan kom namnen som gjorde att man överraskades. De tre ungtupparna Julian Brandt, Julian Weigl och Joshua Kimmich är med i Löws trupp och har alla chansen att knipa en plats till sommarens EM. Det var namn som det ryktats om, mycket för att de har starka säsonger bakom sig, men som ingen riktigt förväntat sig skulle dyka upp. Nu får de chansen och visst vore det spännande om någon av dem skulle få chansen i slutändan.

Jag tror att Brandt och Kimmich ligger bäst till för att få plats. De är mångsidiga och kan spela på positioner där konkurrensen inte är öronbedövande. Kimmich borde kunna vara ett alternativ som högerback dessutom. För Weigl ser det tyngre ut. Det centrala mittfältet är en lyxposition för Löw, trots skadorna som gör att Gündogan saknas och möjligen även Schweinsteiger.

I stort var det en väntad trupp. Men jag saknar två namn.

Jag hade gärna sett Dortmunds Gonzalo Castro i truppen. Castro har gjort det riktigt bra under säsongen, kan spela på flertalet positioner och hade verkligen kunnat vara en joker för Löw. Både som innermittfältare och yttermittback hade han varit ett gångbart alternativ i landslagstruppen, dessutom har Castro erfarenhet från spel ute i Europa.

Ett annat namn som jag hade hoppats på var André Hahn. Mönchengladbachs ytter har varit stekhet i Bundesliga sedan han kommit tillbaka från sin allvarliga skada och har den där exceptionella förmågan att verkligen kunna leverera när det gäller. Löpstark och målfarlig med explosivitet, hade verkligen kunnat vara något på bänken att sätta in med kvarten kvar.

Men som sagt. En väntad trupp från Löws sida som är svår att kritisera. Fyra namn kommer att försvinna och jag anar att det blir Bastian Schweinsteiger (på grund av skada), Sebastian Rudy, Leroy Sané och Julian Weigl som inte får följa med till sommarens EM i Frankrike.

Det var en mörk dag för fotbollen i Stuttgart igår. Först blev det klart att  både Stuttgart Kickers och VfB Stuttgart II ur 3. Liga. Senare på eftermiddagen blev det klart att även VfB Stuttgart fick lämna Bundesliga. Inom loppet av några timmar hade alla tre professionella lag i Stuttgart åkt ur sina respektive divisioner. Och för det mest klassiska, VfB Stuttgart, är det en lång och snårig väg tillbaka.

För att överleva nedflyttning krävdes en seger borta mot Wolfsburg. Men vi ska vara ärliga, det var aldrig nära. De grönklädda klev snabbt upp till 2-0 och av Stuttgarts elva man såg det ut som sju-åtta hade ställt in skorna redan från början. Stuttgart saknade Henrik Rydström och Mattias Lindström-figurer. Spelare som aldrig för sitt liv gav upp. Spelare som hatade att förlora. Spelare som skulle offra både liv och lem för att vinna tre-mot-tre med småmål. På träning. I en kall inomhushall. I januari.

Det fanns ingen ambition, ingen intention och ingen aggressivitet. Inte ens när Daniel Didavi (som spelar i just Wolfsburg kommande säsong) reducerade med dryga kvarten kvar såg det ut som om Stuttgart trodde på det.

Istället för att instinktivt mana till aktion och intensitet, så såg Didavi först lika nedslagen ut som innan målet. Sedan var det som om lampan över huvudet tändes och en reaktion kom. Såg väldigt underlig i ett sådant läge när möjligheten att undvika nedflyttning fortfarande fanns kvar, dessutom en oas av tid (i sådana här sammanhang) för att gå för både en kvittering och ett ledningsmål. Stuttgart gjorde ett halvhjärtat försök med en trebackslinje, blev utkontrade och fick se 3-1 glida in och med det släcktes hoppet.

Tjugo minuter över fem, lördagen den 14:e maj började ett nytt kapitel i 2. Bundesliga för Stuttgart. Och jag är i långt ifrån övertygad om att vi kommer att få se dem tillbaka i Bundesliga inom kort.

Jag har aldrig varit den som haft mycket för argumenten att ”ett mellanår kan vara bra” eller att ”ett år i andradivisionen kan göra gott”. Enkelt sagt: det gör sällan särskilt gott och det är sällan bara ett år. Speciellt när det kommer till traditionsrika och ekonomiskt tyngda klubbar som Stuttgart.

För om man jämför med till exempel Freiburg (som i år lyckats med konststycket att ta sig tillbaka omedelbart) är det ytterst få motståndare som åker dit och känner att det årets match på Schwarzwaldstadion. No offense, men Freiburg har inte den stämpeln. Freiburg är en 2. Bundesligaklubb som lyckats etablera sig i Bundesliga utan att ha fått det skimret över sig.

Stuttgart och ett Mercedes-Benz Arena med plats för 60 000 åskådare är dock en riktig läckerbit för motståndarna. VfB har inte sett skymten av den tyska andradivisionen på över 40 år, de är en av de riktigt klassiska Bundesligaklubbarna och tog så sent som 2007 hem Bundesligaskölden. Varenda klubb i 2. Bundesliga (och deras fans) kommer att längta efter matcherna mot Stuttgart. Det är en chans som sällan kommer runt hörnet och när den väl dyker upp är det en man vill ta. Kan tänka mig att det var mycket fradga i mungiporna i Dresden igår när beskedet kom.

Ekonomiskt är ett det ett riktigt otäckt stålbad som Stuttgart kommer att behöva gå igenom. Klubben har Bundesliga till trots haft betydande problem under de senaste säsongerna. Vanligen får de nedflyttade Bundesligaklubbarna en säsong på sig där budgeten kommer att ligga i ligatopp, men om det blir ytterligare en säsong kommer den sannolikt att ligga högt men i paritet med många andra klubbar.

Spelare som Filip Kostic, Martin Harnik och Timo Werner är troliga att följa i Didavis fotspår och lämna klubben. De eftertraktade spelarna som inte redan lämnar i sommar kommer att ge det en säsong. Men om inte den säsongen leder till uppflyttning, samtidigt som det fortfarande finns intresse från Bundesligaklubbar (eller andra större ligor för den delen), så kommer de också att vara borta. Och även om man kan argumentera för att Stuttgart besitter en av landets bästa ungdomsakademier är det inget man kan luta sig åt i slutändan. Sportslig framgång kräver mer än talang.

Sportchefen Robin Dutt och ordföranden Bernd Wahlers huvuden har redan krävts på fat av fansen och troligen blir de serverade. Tränaren Jürgen Kramny kommer med största sannolikhet inte att få sitta kvar på sin post, utan se sig degraderad till andralaget som nästa år spelar i den tyska fjärdedivisionen (vilket är en annan labyrint som är svår att ta sig ur).

Stuttgart är inget klassiskt case av ”bryta ihop och komma igen”. Stuttgart vittrar sönder. Skändas på sina få värdefulla tillgångar. Det handlar inte om att omstrukturera. Det handlar om att bygga på nytt. Problemet är att till skillnad från en nyköpt IKEA-möbel får du varken en steg-för-steg-manual eller insexnyckel. Du får ett stycke bråte, lite spik och skruv och i bästa fall ett glatt ”lycka till”.

Om man ska jämföra Stuttgart med en klubb är det snarare FC Kaiserslautern som 2012 åkte ur Bundesliga och sedan dess har kämpat i 2. Bundesliga med både sportsliga och ekonomiska motgångar. Kaiserslautern har gjort tappra försök, nått en kvalplats och två fjärdeplatser (i år blir det en mittenplacering) men har ofta fått se sig själva bli blåsta på konfekten. Större klubbar har köpt sönder Kaiserslautern, hålen i klubbens plånbok har täppts igen med oengagerad hand med tron på att sportslig framgång (uppflyttning) ska lösa det. Något som mycket väl skulle kunna vara Stuttgarts öde.

2. Bundesliga är sällan en station för den som är på tillfälligt resande fot. I många fall är det en ändhållplats som slukar många av sina offer. Det krävs mer än historia och status för att ta sig därifrån. Och jag är inte övertygad om att Stuttgart kommer att klara av att göra det till en tillfällig sejour.

Tre klassiska lag – ett kommer att säkra kontraktet, ett kommer att få kvala sig kvar och ett kommer att få lämna Bundesliga. Även om toppstriden är avgjord är den sista omgången av säsongens Bundesliga långt ifrån avslagen.

De senaste åren har säsongens sista match sällan bidragit till att man fäst blicken mot toppen. Bayern München har stått överst, bakom har klubbar som Borussia Dortmund, Bayer Leverkusen, Borussia Mönchengladbach och Schalke 04 tagit platserna. Årets säsong var inget undantag.

Därför förflyttas blicken inför vårens sista Bundesligaomgång mot bottenstriden där tre av ligans mest klassiska lag slåss om den sista möjligheten för att klara sig kvar. Eintracht Frankfurt, Werder Bremen och VfB Stuttgart är de tre klubbarna som slåss om att undvika den mörka, osäkra vägen som nedflyttningen innebär.

Fullsatta arenor som Westfalenstadion i Dortmund, Veltins-Arena i Gelsenkirchen och Olympiastadion i Berlin byts ut mot halvtomma arenor som Hardtwaldstadion i Sandhausen, Voith-Arena i Heidenheim och Schüco-Arena i Bielefeld. För att uttrycka det milt: det är blir en mindre sexig tillvaro i vardagen för klubben som åker ner.

Ekonomiskt talar vi om enorma inkomstminskningar. Av pengarna som det gemensamma tv-avtalet för Bundesliga och 2. Bundesliga inbringar går endast 20% av klumpsumman till andraligan. Vi talar många miljoner som försvinner, samtidigt minskar sponsorintäkterna avsevärt. Klubbarna skulle nog få räkna med att minska sin årsbudgetar med drygt 50% av den nuvarande summan

En sak som är säker inför dagens matcher: det kommer att bli dramatiskt.

Inte främst för att två av lagen ställs mot varandra. Werder Bremen tar emot Eintracht Frankfurt hemma på Weserstadion i Bremen. De grönklädda har haft ett enormt stöd på hemmaplan under de senaste veckorna. Hela staden har kraftsamlat och biljetterna inför avgörandet har gått för otäckt stora siffror på den svarta marknaden. Senaste hemmamatchen för Bremen slutade med 6-2, mot bottenkonkurrenten Stuttgart, och för Bremens del skulle en seger betyda säkrat kontrakt.

Just nu är det Eintracht Frankfurt som sitter på den säkra platsen. En poäng ovanför Bremen. Frankfurt har under Niko Kovac fått ett sent lyft. Med tre raka segrar har Frankfurt lämnat nedflyttningsplatsen bakom sig, något som för bara dryga månaden sedan verkade otroligt. Nu har Eintracht tre poäng ner till Stuttgart, en betydligt bättre målskillnad och chansen är liten att Frankfurt åker ur direkt, men en förlust mot Bremen skulle betyda gastkramade kvalspel mot Nürnberg.

Utgångsläget är sämst för Stuttgart, som endast har tagit 2 poäng på de senaste 8 matcherna och ligger två poäng bakom Bremen och tre bakom Frankfurt. Innan den negativa trenden låg Stuttgart på 11:e plats. Nu ligger Stuttgart på nedflyttningsplats. Efter förra veckans hemmaförlust mot Mainz (1-3) stormades planen av förbannade och förtvivlade supportrar. Nu krävs det seger mot Wolfsburg, samtidigt som att resultatet uppe i Bremen går deras väg, för att Stuttgart inte ska åka ur Bundesliga för första gången på 41 år och andra gången någonsin.

Inför den avgörande omgången har alla tre klubbar har förberett sig på samma sätt. Det genom att förändra så lite som möjligt. Inga extra träningsläger har blivit av. Inga har försökt fly verkligheten utan har ställt sig rakryggade inför slutstriden. En slutstrid som kan bli oerhört kostsam.

Vilka som slipper nedflyttning idag? Troligen Bremen och Frankfurt, även om ett av dessa lagen kommer att få kvala. Stuttgarts utgångläge känns för tufft, både sett till deras form och rent matematiskt. Men större under har skett i Bundesliga, det har vi upplevt tidigare.

Ingen Oscar Wendt, ingen Pierre Bengtsson men såväl Emil Forsberg som Albin Ekdal. Erik Hamréns uttagning chockerade ingen, flera Bundesligaspelare lämnades utanför och det är svårt att kritisera.

Många hoppades in i det sista på att Erik Hamrén skulle ha med Borussia Mönchengladbachs vänsterspringare Oscar Wendt i landslagstruppen. Men det blev ingen Oscar Wendt i Hamréns uttagning till sommaren och han får istället rikta in sig på en lång semester och nya chanser när Janne Andersson kliver in till hösten.

Det är klart att man kan ifrågasätta varför Wendt inte är med. Sett till sina landslagskonkurrenter är han den överlägsne kandidaten. Han har varit given i Mönchengladbach hela säsongen, har spelat i Champions League och blev dessutom utvald av Bundesliga till en av fyra kandidater som säsongens bäste vänsterback. Ingen annan svensk vänsterback kan uppvisa en sådan stark säsong som Wendt, dessutom är det ingen konkurrent som spelar på samma höga nivå.

Men att det på något sätt har skurit sig mellan förbundskaptenen och Wendt är ingen hemlighet. Vänsterbacken fick några få chanser, sedan var det ajöss och Hamrén valde andra alternativ som inte alls spelat på samma nivå i sina klubblag. När frågan väl dök upp igen i samband med play off-matcherna mot Danmark tackade Wendt nej. Det passade inte in i hans schema och vänsterbacken kände sig förbisedd för att han blivit inkallad först som reserv.

Då respekterade jag Wendts val att inte ställa upp. Lika förstående är jag för att Hamrén inte tar ut honom nu.

I landslagssammanhang och speciellt när det gäller mästerskap är det inte tid för en förbundskapten att dribbla för mycket sitt manskap. Då handlar det om att ha inkörda spelare som inte bara känner till det taktiska, utan också vet om hur det fungerar i omklädningsrummet, på hotellet, under träningarna och när spelarna har fritid ute på stan. Det finns inte tid för en nystart med nya vänskapskonstellationer och harmoniförändringar.

Det räcker med att kolla på hur Jogi Löw har agerat i Tyskland, eller Vicente Del Bosque i Spanien för att se att det handlar om kontinuitet. Vissa individer kommer alltid att dyka upp i truppen. Inte för att de är givna i startelvan. Inte för att dessa är de mest formstarka. Utan för att de här spelarna vet vad som krävs under ett mästerskap och underkastar sig laget och sin förbundskapten. Lukas Podolski är en typisk sådan spelare. Löw värdesätter ”Poldis” erfarenhet, hans förmåga att sprida god stämning i gruppen och vara avslappnad – samtidigt är Poldi själv medveten om sin status, att han kanske inte får särskilt många minuter i turneringen och köper det rakt av.

Det samma gäller i Sverige. Sett till det rent sportsliga borde Oscar Wendt ha varit med i EM-truppen, han borde ha varit med under hela kvalet men så har fallet inte varit. Istället har Martin Olsson varit den mer eller mindre givne vänsterbacken. Att ta in Wendt nu hade förändrat lagharmonin för mycket, samtidigt hade det hade sänt underliga signaler, kanske inte till oss utomstående men till de som varit delaktiga i att föra Sverige till EM. Och jag har svårt att tro att Wendt någonsin kom på tal. Hamrén hade säkerligen 20-21 man klara sedan länge, två-tre spelare bestämde han sent och Wendt var inte en som föll på målsnöret.

Wendt får, som sagt, rikta in sig på att övertyga Janne Andersson till hösten och jag skulle bli ytterst förvånad om vi inte får se Mönchengladbach-spelaren i VM-kvalet.

För Pierre Bengtsson måste det kännas tungt. Men med tanke på att han inte fått någon speltid alls i Mainz försvann hans chanser sakta men säkert. Branimir Hrgota har inte heller fått speltid i sitt Mönchengladbach. Jiloan Hamad har inte varit på förbundets radar på länge. Alexander Milosevic gjorde det bra i Hannover och hade säkerligen varit ett alternativ om han varit frisk. Nabil Bahoui är fortfarande tillbaka i gammalt gott slag, hade annars kunnat vara ett alternativ. Även för fullt förståeligt att Hamrén lämnade dessa spelare utanför.

Annars kul att både Albin Ekdal och Emil Forsberg är uttagna. Båda kändes rätt givna, trots Ekdals oturliga skada som han ådrog sig i veckan. Jag är inte övertygad om att Ekdal kommer att vara en del av startelvan i den första matchen mot Irland, hans brist på matcher kan ligga honom i fatet. Större chanser ser jag för Forsberg som kommer från en imponerande säsong i RB Leipzig och har spetsegenskaper som ingen annan på hans position riktigt har.

Inom loppet av 15 minuter levererade Bayern München två transfernyheter som verkligen smäller högt. Benficas supertalang Renato Sanches och landslagsmittbacken Mats Hummels är klara för kommande säsong. Två värvningar som sänder rejäla skalv, inte bara i Tyskland utan i hela Europa.

Det var ordentlig skalvvågor som vibrerade vid lunchtid i München. De nyblivna mästarna Bayern levererade inte bara en, utan två nyförvärv till kommande säsong. Först ut var Renato Sanches som kommer från portugisiska Benfica. 18-åringen har inte kopplats samman med Bayern särskilt intensivt tidigare och får ses som ett oerhört oväntat, men intressant nytillskott hos mästarna.

Bayern ställdes mot Benfica i Champions League-kvartsfinalen och det vore inte förvånande om det var där man fick ögonen för Sanches och bestämde sig för att ge sig in i jakten på honom. Den atletiske portugisen imponerade visserligen inte i dessa matcher, men visade upp en stor potential och fysiska egenskaper som Bayern inte riktigt har i sina offensiva mittfältare.

Med tanke på att Sanches är flexibel och kan spela på flera positioner på mittfältet, är inte det otroligt att man får anta att slutet är nära för Mario Götze i Bayern. Sanches känns som en spelare som täcker ungefär samma positioner, men kan bidra med andra mer unika egenskaper än Götze. Långsiktigt är det också en intelligent värvning med tanke på att både Arjen Robben och Franck Ribéry närmar sig slutet på sina karriärer.

Fjorton minuter senare presenterades den andra värvningen som var av Mats Hummels, vilket var mer väntat. Mittbacken har länge ryktats till Bayern och under de senaste veckorna har jakten intensifierats. Många trodde dock att Hummels vacklade i sitt beslut när han irriterade sig på uttalanden av Bayerns förre vd Uli Hoeneß, men Hummels valde trots det alltså att återvända till klubben där han fostrats som ung.

Bayern var i behov av en ny mittback. Hummels kommer att kliva in bredvid Jerome Boateng i försvaret och bilda det nya mittbacksparet till kommande säsong. Med sin spelskicklighet kommer Hummels att komma väl till användning och med tanke på skadehistoriken hos övriga mittbackar i klubben var värvningen nödvändig. Inte otroligt att vi får se Mehdi Benatia (Juventus knackar på dörren) lämna inom kort, samtidigt kommer inte lånet av Serdar Tasci mynna ut i ett fast kontrakt.

Värvningarna är en tydlig maktdemonstration från Bayern. Man visar att på sin egen särställning i Tyskland, samtidigt hävdar man sig mot sina utländska konkurrenter motståndare. Både Sanches och Hummels blir utrustade med kontrakt till 2021 vilket är ytterligare en del av Bayerns långsiktiga plan att motverka de otaliga miljoner som flödar inom den brittiska fotbollen. Samtidigt visar man att pengar finns i München för att inte bara behålla sina bästa spelare (många nyckelspelare har förlängt till 2021), utan även förstärka med några av Europas mest eftertraktade.

Det är inte överraskande att Bayern väljer att lägga runt €35 miljoner på Mats Hummels. Det ansåg man vara rimligt sett till den kvalitet man får och hans gedigna erfarenhet. Men att klubben lägger €35 miljoner på Renato Sanches samt eventuella bonusar för totalt €45 miljoner var det ingen som hade trott innan. Det om något visar att Bayern vill vara med och konkurrera om de bästa – oavsett kostnad – samt att man inte räds att spendera när man anser det rätt. För några år sedan hade ansetts otänkbart i München.

Värvningarna är också en tydlig hänvisning mot klubbens ambitioner att nå hela vägen i Champions League. Bayern nöjer sig inte längre med att vinna de inhemska titlarna, utan vill bli den första klubben att vinna Europas största klubblagsturnering två år i följd och för att göra det behöver man de bästa spelarna.

Sanches och Hummels är två starka och viktiga nyförvärv för Bayern, politiskt både internt och externt. Det visar de egna spelarna i klubben att man menar allvar, likaså konkurrenterna om att Bayern har stor förmåga när de spänner musklerna. Frågan är om vi inte får se ytterligare ett eller två stora namn ansluta innan höstens säsong drar igång. Och kanske en kontraktsförlängning med den hett eftertraktade Robert Lewandowski. Bayern är sugna på framgång och status, mer sugna än någonsin och vill visa det. Det bevisade man idag.

”Äntligen!”, utbrast hela Leipzig i söndags när uppflyttningen till Bundesliga ordnades genom bland annat ett mål av Emil Forsberg. Ett andra år i 2. Bundesliga var ett år för mycket för klubben, fansen och invånarna i staden. Nu blir RB Leipzig den första klubben sedan Energie Cottbus (säsongen 2008/2009) att ha ett lag representerat som kommer från det gamla Östtyskland (även om RB Leipzig var drygt 20 år bort när muren revs).

Vikten av detta är något som är oerhört viktigt då klubbarna från före detta DDR har haft svårt att hävda sig sedan sammanslagningen. Nämnda Cottbus var uppe, svenskklubben Hansa Rostock hade en längre period i ligan men inga lag från det forna Östtyskland lyckades någonsin etablera sig i Bundesliga. Det ska det bli ändring på nu.

Och chansen är stor att det blir så.

För även om RB (som av ett sammanträffande inte står för ”Red Bull” utan för ”RasenBallsport”) av många anses vara en plastklubb, vilket det finns fog för, är det den första klubben från öst som har alla förutsättningar för att klara sig kvar i den tyska högstaligan. Klubben har en modern arena och har haft ett publiksnitt på runt 30 000 den här säsongen. Det finns en imponerande stark infrastruktur uppbyggd kring klubben med allt från moderna träningscenter till en framgångsrik ungdomsakademi och några av landets absolut bästa tränare.

Det sänder signaler om att klubben menar allvar med sin satsning och att man också ska tas på allvar, att man bygger för framtiden och att man inte bara gör det för att göra reklam för ett energidryckesbolag. Men det är inte sådana saker som vinner titlar, de är endast användbara hjälpmedel på vägen dit.

Därför är det betryggande för klubben och sportchefen Ralf Rangnick att veta att han kommer pengar att spendera på starka nyförvärv till sommaren. Uppemot €50 miljoner påstår tidningen Kicker att klubben kommer att kunna lägga på nyförvärv. Sanningen är nog den att klubben skulle kunna lägga mer, men att de inte vill öppna för än mer kontrovers än vad man redan gör.

För vad RB Leipzig gör att polarisera.

Motståndarfansen avskyr dem. Manifesterar med banderoller, åker inte med bortaföljen till Leipzig och brukar ibland våld. Inte gör klubbens ägare, Dietrich Mateschitz, det enklare med sina sylvassa uttalanden och aggressiva politik gentemot den tyska fotbollstraditionen. Bara för några dagar sedan bestämde han sig för att lägga ned den österrikiska tv-kanalen Servus TV som han grundade 2009. 260 personer kommer att få gå. Varför? Uppgifter gör gällande att de anställda ska ha velat bilda en facklig organisation. Det är den typen av agerande som spär på avskyn, även om det inte främst har med fotboll att göra.

I Leipzig med omnejd älskar människorna dock klubben. För första gången på länge kan Bundesligafotboll återigen åtnjutas runt hörnet. Vilket också är den generella hållningen bland klubbarna från öst som ser Leipzig som en tänkbar och trolig ledsagare i en annars rätt blek fotbollshistoria sedan murens fall. Inte ens lokalrivalerna Lokomotive Leipzig, som torde hysa visst agg, har något emot RB:s framgångar utan ser det som positivt för egen del.

Och det är inte bara fotbollsklubben RB Leipzig som är framgångsrik i regionen. Även staden Leipzig har blivit en plats dit unga, kreativa studenter drar sig dit istället för att hamna i Kreuzberg i Berlin. Tillväxten ökar lavinartat och även välutbildade familjer flyttar till staden för att leva sin liv där. Leipzig blomstrar och anses av många ha gått om Berlin i status när det kommer till att locka till sig intellektuella.

Nu väntar alltså spel i Bundesliga för första gången i klubbens korta historia (RB Leipzig grundades så sent som 2009) och det kommer inte att vara en vanlig nykomling som vi får se i höst. Det har Leipzig redan gjort klart med sin planerade nyförvärvsbudget och en lönebudget på runt €40 miljoner, vilket placerar klubben på den övre halvan i den Bundesligatabellen. Att man dessutom lyckats locka till sig FC Ingolstadts succétränare Ralph Hasenhüttl visar på vilka ambitioner klubben har.

”Vi kommer att ha ett något föråldrat U23-lag”, sa Rangnick i samband med uppflyttningen. Målet kommer fortsatt vara att värva ungt, spelare som är talangfulla och utvecklingsbara men ändå har kvalitet nog för att hävda sig på högsta nivå. Två listor med runt 60 spelare, den ena med utländska namn och den andra med tyska, har satts samman och nu ska man sätta sig ned och välja ut vilka man ska försöka värva. Förhoppningarna är höga och etablerade namn som a-landslagsmannen Kevin Volland och U21-landslagsmålvakten Timo Horn är två som sägs stå på listan.

Kortsiktigt är målet för Leipzig att etablera sig i Bundesliga, vilket inte kommer att vara något problem för klubben. Långsiktigt är det att på allvar utmana de stora klubbarna i Borussia Dortmund och Bayern München. Vilket är en svårare nöt att knäcka men där Leipzig har skaffat sig ett gynnsamt utgångsläge jämfört med många av sina konkurrenter som vill göra samma sak.

Vad man än anser om RB Leipzig, plastklubb eller ledsagare, är det en ovanlig och fascinerande nykomling som är i Bundesliga för att stanna. För Leipzig kommer på allvar att röra om i grytan. Jag är spänd på resultatet.

Den väntade titeln är hemma. Ingen annan hade trott att några andra än Bayern München skulle ro Bundesliga i hamn. Vad som möjligtvis överraskade var att det blev klart först i den nästsista omgången. Den fjärde titeln i följd är historisk. Första gången en Bundesligaklubb genomför den bedriften, men trots historiken känns titeln inte som mer än en axelryckning sett till säsongens förväntningar i München.

Två mål av Robert Lewandowski, som nu är uppe på 29 mål och sannolikt blir säsongens bäste målskytt, var det som räckte för att Bayern skulle besegra FC Ingolstadt på bortaplan med 2-1. Det var ingen galant seger som bärgade titeln. Det var inget spel som vittnade om att ett av Europas bästa fotbollslag var på besök i Audis hemstad. Det var en planenlig seger utan guldkant, precis vad man kunde förvänta sig efter veckan som varit.

Faktum är att ligatiteln redan kunde och borde ha bärgats för en vecka sedan hemma på Allianz Arena, en plats där Bayern ännu aldrig har säkrat titeln för egen maskin. Då mötte ett b-betonat Bayern vårens svagaste bortalag (Borussia Mönchengladbach) och hade ledningen med 1-0, innan André Hahn kvitterade och gjorde att Bayern gick miste om två poäng.

Både den ene och den andra i Bayerns ölhallar undrade nog igår vilken effekt de hade givit om klubben bärgat titeln redan förra helgen, inför den avgörande Champions League-matchen mot Atlético Madrid. Kanske hade det givit den lilla brisen i rätt riktning som hade behövts för att ta sig vidare. Just det, att Bayern åkte ur i Champions League, gjorde att segern mot Ingolstadt mer kändes som ett plåster på såren än en historisk angelägenhet.

För att vara en sådan historisk dag, en dag då man äntligen lyckades med att vinna en fjärde raka ligatitel i följd, så kändes det avslaget. Vad som borde ha varit ett gigantiskt firande under pompa och stått, både på plats och medialt, var det mer ett konstaterade av det status quo som har rått i Bundesliga under de senaste säsongerna.

För Pep Guardiola var det den tredje raka, förväntade ligatiteln i följd. Bara det en bedrift i sig. Den förste sedan Ottmar Hitzfeld (99-01 med Bayern) och den tredje någonsin att göra det (även legendaren Udo Lattek lyckades med det, två gånger dessutom (72-74, 85-87 med Bayern). Och de 85 poäng (kan bli 88 poäng) som Bayern skrapat ihop är tredje mest någonsin, endast slagen av sig själv säsongen 2013/2014 (90 poäng) och Jupp Heynckes 2012/2013 (91 poäng).

Guardiola har satt en oerhört hög nivå för kommande generation av Bundesligatränare att slå. Han har gjort Bayern till ett mer eller mindre oslagbart lag i ligan, oavsett vilka elva spelare som har stått på planen och spanjoren har bevisat sig bemästra den tyska kontringsfotbollen nästan fläckfritt. Egentligen är det ytterst få som bryr sig om den rätt väsentliga delen för att den var förväntad, speciellt med tanke på vad Heynckes gjort bara säsongen innan Guardiolas inträde.

Eftersom att Bayern München så sent som i veckan gick miste om att nå det yttersta målet som var att vinna Champions League, är det än färre som ser vilket fantastiskt jobb som Guardiola har gjort i Bayern när de kommer till de förväntade titlarna. Ribban är oerhört högt satt för Carlo Ancelotti. Och det skulle förvåna mig mycket om vi kommer att få se en sådan ojämn Bundesliga under de kommande åren som det faktiskt har varit under de senaste åren.

”Minst tre månader”. Så lyder diagnosen på den tid det kommer att ta in Ilkay Gündogan är tillbaka i träning. En skada och en diagnos som är en stor besvikelse för Thomas Tuchel och Joachim Löw som båda hade räknat med honom, men även för Pep Guardiola vars tankar nu kanske leder in på andra spår.

Med bara dryga månaden kvar till EM drar igång i Frankrike kom beskedet att Ilkay Gündogan missar sitt andra stora landslagsmästerskap i följd. Han fick på tv se sina landsmän vinna VM i Brasilien till följd av en efterhängsen skada som höll honom borta från fotbollen i drygt ett år. Den skadan gav många tvivel om att den tyske mittfältaren någonsin skulle kunna komma tillbaka till det slag han tidigare varit i, då han skapat ett stort intresse kring sig själv som up and coming.

Under årets säsong har Gündogan varit skadefri och har under ledning av Thomas Tuchel inte bara kommit tillbaka, han har varit bättre än någonsin tidigare. ”Gündi” har varit en absolut nyckelspelare på Borussia Dortmunds mittfält. Tack vare av att använts klokt av Tuchel har mittfältaren hållit sig frisk. Gündi har bländat publiken på Westfalenstadion med sin fantastiska känsla för ytor och sin förmåga att hitta sina lagkamrater på planen. Gündogan har varit strålande, en av Bundesligas absolut bästa spelare den här säsongen

Därmed inte konstigt att Pep Guardiola velat locka med sig mittfältaren till Manchester City där spanjoren tillträder på tränarposten till sommaren. Gündogan har alla kvalitéer som Guardiola söker hos en mittfältare. 25-åringen har blicken för spelet, är tekniskt högst begåvad och även om hans fysisk inte är hans allra största tillgång så är han en spelare som vågar ge sig in i närkamper och både ger och tar smällar när det krävs.

Och med ett år kvar på kontraktet har prislappen för mittfältaren inte varit den allra högsta, åtminstone inte sett till Gündogans kvalitet vilket gör honom till ett riktigt kap på marknaden. Trots otaliga rapporter om en flytt har klubbarna aldrig lyckats komma överens om prislappen. Manchester City har inte varit villiga att betala det Dortmund har begärt och frågan jag ställer mig är huruvida den här skadan kan få City och Guardiola att kolla åt ett annat håll.

Inte för att City tvivlar på att han kommer tillbaka, utan snarare för att skadan är en påminnelse om Gündogans skadebekymmer sedan tidigare. Är City beredda att ta den risken? Guardiola har, som vi alla vet, under sin tid i Bayern München visat sig otålig när det kommer till spelares skadefrånvaro och rehabperiod. Och i en så pass tuff liga som Premier League, med ett brittisk spelschema som innehåller betydligt fler fotbollsmatcher än vad de i Tyskland gör, så skulle jag vara tveksam över hur Gündogan skulle klara av de betydligt färre avbrotten av tävlingsmatcher. Kanske är det värt risken, men det tål att tänkas på för City.

För Jogi Löw är Ilkay Gündogans frånvaro i EM betydande, men inte avgörande. Gündogan hade haft goda chanser till att få speltid på det centrala mittfältet, inte minst för att Bastian Schweinsteiger sedan tidigare är ett frågetecken men också då Sami Khedira har en historik av skadebekymmer. Nu ser det ut som att Khedira och Toni Kroos blir de två som kommer att spela centralt på mittfältet under EM.

Alternativen för att rotera på spelare minskar för Löw, ingen av de andra centrala mittfältarna som kan tänkas följa med håller samma klass som Gündogan, vilket kan bli bekymmersamt längre in i turneringen och vid eventuella skador. Der Spiegel skrev att den ende som kan tänkas passa in spelmässigt och kvalitetsmässigt är mannen som gjort sitt i landslaget – Philipp Lahm, vilket ändå säger något om hur viktig Gündogan ansågs inför turneringen.

De som ärligt talat kommer att klara sig bäst i situationen är Dortmund. Med bara två matcher kvar av Bundesliga kommer avsaknaden inte att vara särskilt stor, mest kännbart kommer det att bli i finalen av DFB-Pokal mot Bayern München. Samtidigt kanske klubben ser sin chans att förlänga med mittfältaren, om nu intresset från annat håll skulle avta till följd av skadan, vilket vore mer än positivt då Gündogan fortfarande är högt aktad för sin kvalitet (men mindre för sin klubbkänsla).

För Gündogan själv är det dock en oerhörd besvikelse att återigen åka på en sådan allvarlig skada som gör att han missar ännu ett mästerskap. Och om ryktena som cirkulerar kring att det skedde i samband med att han spelade basket inför en träning stämmer, så är det inte svårt att tro att han grämer sig ännu lite extra. Tre månader betyder ett missat mästerskap och en missad försäsong, men när Gündogan väl är tillbaka är jag övertygad om att han kommer att vara en nyckelspelare igen – oavsett vilken klubbtröja han bär.

Med två omgångar kvar säsongens Bundesliga är det mycket som står på spel. Flera lag slåss om att undvika nedflyttning. Andra slåss om att nå ut till Europa kommande säsong. Oavsett utgång ser det ut som att många tränare har sina jobb att oroa sig för. Ytterst få tränare sitter säkert och flera klubbar kan tänka sig att agera i sommar för att få till en förändring.

Att klubbar byter tränare under sommaren är inget ovanligt. Ofta är det till följd av att en klubb blivit nedflyttad, eller att en klubb med högre status lockat sig en tränare från en klubb med lägre status. Det brukar gälla ett antal namn. Men inför sommarens avbrott väntar en tränartombola runt hörnet. Flera tränare sitter osäkert. Flera tränare ser ut att lämna sina uppgifter och klubbarna arbetar för fullt på att lägga fram sina önskelistor på ersättare.

Om vi börjar på sidan med klubbar som inte kommer att se sig om hittar vi Bayern München (som redan gjort klart med Carlo Ancelotti) och Borussia Dortmund (som är mer än nöjda med Thomas Tuchel). En som länge satt osäkert till var Bayer Leverkusens Roger Schmidt, men Leverkusens resultat under de senaste månaderna har räddat hans framtid i klubben. Även Mainz, som står för en strålande säsong, kommer att hålla fast vid Martin Schmidt och Pal Dardai kommer att bli kvar i Hertha Berlin.

Ser vi till klubbarna som inte kommer att slåss om Europaplatser finns det färre antal tränare som sitter säkert. Österrikaren Peter Stöger kommer dock att få fortsatt förtroende i FC Köln som håller på att etablera sig i Bundesliga. Darmstadt kommer inte att byta ut magikern Dirk Schuster som dubblerar som sportchef. Bundesligas yngste tränare, Julian Nagelsmann, sitter också helt säkert i Hoffenheim, samtidigt som Bruno Labbadia fortsatt kommer att leda Hamburger SV.

Därefter börjar det att bli mer oroligt kring framtiden. Att Schalke har börjat se sig om efter en ersättare till nuvarande tränaren André Breitenreiter är ingen hemlighet. Det är dock inte säkert att Schalke kommer att byta tränare. Schalke har fortfarande chansen på Champions League och det skulle bli oerhört svårt att byta ut Breitenreiter om han för klubben till en topp 4-placering i ligan.

Högst upp på Schalkes önskelista står Augsburgs Markus Weinzierl som efter fyra år i den bayerska klubben vill testa sig på något nytt. En annan klubb som har visat intresse för Weinzierl är Borussia Mönchengladbach som inte är helt övertygade om att André Schubert är rätt man för klubben. Schuberts bortafacit har varit bedrövligt och han har kritiserats internt för att vara svår att jobba med.

Nedflyttade Hannover bytte nyligen tränare till Daniel Stendel som kommer att leda laget i 2. Bundesliga. Ingolstadts Ralph Hasenhüttl kommer att lämna klubben och hamnar med största sannolikhet i RB Leipzig (som är två poäng från uppflyttning till Bundesliga). En annan vars dagar kan vara räknade är Dieter Hecking som har haft en tung säsong i Wolfsburg. Klubben har ännu inte bestämt sig för huruvida den utbildade polisen ska leda laget över nästa säsong, men man sonderar säkerligen terrängen i Volkswagenland.

De tre kvarvarande tränarna som inte har räknats upp är tre tränare vars framtid vilar på huruvida de kommer att leda sina klubbar till nya Bundesligakontrakt. Viktor Skripnik (Werder Bremen), Niko Kovac (Eintracht Frankfurt) och Jürgen Kramny (VfB Stuttgart) sitter alla tre löst och det är inte troligt att någon av dessa skulle vara kvar vid nedflyttning. Den som har sämst chanser för en fortsättning om de säkrar kontraktet är Skripnik, vars ersättare redan har pekats ut i Eintracht Braunschweigs Torsten Lieberknecht.

Uppemot åtta klubbar kan alltså komma att byta tränare under sommaren, vilket nästan är 50% av Bundesligas klubbar. Inför årets säsong hade endast fyra klubbar nya tränare vid rodret (Stuttgart, Frankfurt, Schalke och Dortmund) där både Zorniger i Stuttgart och Tuchel i Dortmund blev klara tidigt under våren medan deras företrädare höll på att avsluta säsongen.

Intressant blir det att se hur klubbarna att agera, för ju längre det tar att besluta vem ska leda laget kommande säsong, desto kortare tid har man att planera truppen. Därför skulle jag tro att vi får se många besked på tränarfronten innan sommarens EM är över, troligen redan innan turneringen har dragit igång. För när EM är över måste klubbarna ha sitt på det torra. Annars kan bli svårt att få ut tillräckligt av sitt material till den kommande säsongen, något vi har sett otaliga gånger.

Det blev rätt dramatiskt till slut. Precis när jag förberedde mig på att skriva min text gjorde Bayern München 2-1 och skapade liv i en match som var på mot hjärtstillestånd. Men trots en ambitiös forcering sket det sig för tredje i året i följd i semifinalen av Champions League. En bitter sanning. Men hur mycket den här förlusten än må svida idag, så är jag helt övertygad om att den kommer att vara av värde för en lång tid framöver.

Inför sin sista Champions League med Allianz Arena som hemmaplan valde Pep Guardiola att satsa allt på ett kort. In med Franck Ribéry, Thomas Müller och Jerome Boateng – ut med Juan Bernat, Thiago och Kingsley Coman. Det var ett offensivt val, ett tydligt tecken på att den spanske tränaren ville offra lite av sin dominans och kontroll för ett mer frejdigt och explosivt Bayern mot Atlético Madrid.

Det var ett försök som nästan bar hela vägen hem. Vid 1-0 och straff med Müller vid straffpunkten kändes finalplatsen närmare än någonsin under Guardiola-eran. Det var som om Bayernspelarna kunde känna smaken av San Siro-gräset i munnen. Men spelaren med tre år av komplicerad relation till tränaren lyckades inte bemästra Jan Oblak från straffpunkten. Müller försökte sig på något müllerskt men misslyckades. Och smaken av San Siro försvann.

När Antoine Griezmann sedan retfullt enkelt kunde peta in kvitteringen var San Siro utbytt mot semester. Men Bayern skulle resa sig igen. Arturo Vidal, som var Bayerns gigant i båda matcherna mot Atlético, forcerade sig fram på ett inlägg och serverade med en nick Robert Lewandowski på ett silverfat. 2-1 betydde vittring och Italien verkade helt plötsligt väldigt nära återigen.

Manuel Neuer fick kvittera straffläggningskampen när han tog Fernando Torres straff, något som bara ökade på intensiten och känslan av att Bayern skulle kunna nå hela vägen. Kingsley Coman fick chanser, men saknade precisionen. David Alaba kom närmast 3-1 med ett skott som via Atlético-spelare tvingade Oblak till ytterligare en avancerad räddning. Men det ville sig inte hela vägen. Matchen slutade 2-1 och Bayern München är för tredje året i följd utslaget i Champions League-semifinalerna.

Och det är enkelt att tänka vad som hade skett om inte bortamålsregeln hade funnits. Eller att gå tillbaka och tänka på vad som hade betytt om David Alabas ribbskott från det första mötet bara hade träffat några centimetrar längre ned och studsat in i mål istället för bort från det. Eller om Thomas Müller bara hade satt sin straff, så som han oftast gör. Eller om Griezmann hade sprungit sig offside vid målet. Tänk om. Tänk om. Tänk om.

Sett över två möten var det två högst jämna lag som ställdes mot varandra och där tillfälligheternas pendel slog över en aning till Atlético Madrids fördel. En annan dag hade pendeln slagit över på Bayerns sida. Så pass brutal kan fotbollen vara att det är i dess minsta parametrar som det avgörs. Där varje centimeter kan göra skillnaden och i det här dubbelmötet var det precis så.

För Guardiola betyder uttåget att drömmen om en Champions League-titel i Tyskland är över. Ett bittert nederlag, kanske inte främst för Pep själv men för de människorna som lockade honom till klubben och hade hoppats på att han skulle få kröna sin sejour med att lyfta Champions League-bucklan åtminstone en gång.

Lika kritiserad som Guardiola blev efter förra veckans match, lika hyllad borde han bli efter denna. Bayern spelade strålande fotboll under 90 minuter. Och det mot ett oerhört samspelt Atlético Madrid som förfogar över en defensiv förmåga som andra klubbar i världen bara kunde drömma om. Guardiola satsade verkligen. Han gick ifrån några av sina viktigaste käpphästar, satsade allt på rött och nära var det att han lyckades.

Det var det värdigaste uttåget av de tre för Guardiola.

Det är ett uttåg som också ger hopp om att Bayern ska kunna ta sig hela vägen nästa gång. För till skillnad från förlusterna mot Real Madrid och FC Barcelona, som kändes som kolossala ångvältar som krossade allt Bayern byggt upp, är det inte alls samma besvikelse som dyker upp den här gången. Missförstå mig rätt, det är klart att Bayern är besvikna, men i det här fallet lämnar man efter sig något att bygga vidare på till skillnad från tidigare två år.

Carlo Ancelotti kommer till sommaren in till ett slaget lag, men inte ett förnedrat lag. Tidigare år har Bayern känt sig långt ifrån titeln för att de körts över, nu kommer de snarare kunna knyta nävarna i fickorna och känna att de lika gärna kunde ha stått i finalen. Det knutna nävarna är något som man kommer att kunna bygga vidare på, något som jag personligen tror kommer att passa Ancelotti väldigt bra.

Om Jupp Heynckes hade del i Guardiolas titlar under spanjorens första säsong i klubben, så kommer spanjoren ha stor del i Ancelottis titlar under hans kommande säsonger i klubben. För Guardiola har under sin tid i München lagt ett fundament så bra, så stabilt, så starkt att Ancelotti bara behöver vrida på ett fåtal kranar för att få ut en hel mängd av bayersk fotbollskvalitet.

Även om Guardiola inte blir den som faktiskt får lyfta den där Champions League-bucklan så kommer han att ha en del i det den dagen det sker. Oavsett om det blir nästa år eller om tio år. Så stor inverkan har Guardiola haft på Bayern. Och det är vad som imponerar mer än alla andra titlar som han har lyft i München. Guardiola förändrade bara inte ett lag, han förändrade en hel klubb och det på bara tre år.

Och inte vilken klubb som helst. Utan Bayern München. En klubb som aldrig trodde sig behöva förändras. En klubb vars fundament har varit så starkt att ingen har vågat att ifrågasätta det. En klubb vars framgångar har varit tillräckligt för att säga att det man har gjort har varit rätt. Men på det sättet såg inte Guardiola det. Han såg ett klubb som var i behov av en spelidé, av en tydlig stämpel och idag vet alla precis vad Bayern står för tack vare Guardiola.

Förlusten kommer att svida ikväll och i ett par veckor framöver, det råder det inga tvivel om. För Pep Guardiola blev det ingen Champions League-titel, men när han lämnar klubben så lämnar han så mycket mer än bara titlar bakom sig. Och Bayerns framtid ser ljusare ut än vad den gjort på bra länge. Mycket tack vare Pep.

”Alla hade dödat mig efter matchen, men jag är fortfarande inte död”, var Pep Guardiolas ord efter förra veckans förlust Atlético Madrid (0-1). Den spanske tränaren sågades i tysk media. Hur kunde han peta nationalklenoden Thomas Müller? Varför lät han sin favorit Thiago få så många minuter trots att den spanske mittfältaren inte fick något gjort? Och Juan Bernat, really?

En förbättrad formkurva och ett slut i Bayern München som kommit allt närmare har givit Pep mer andrum än han haft tidigare under sina tre år i Tyskland. Det var första gången på många, många månader som Peps taktiska val på allvar dragits under luppen och kritiserats. Medierna var besvikna över att Pep gått i samma fälla igen och förlusten passar inte in med den kravbilden som finns på spanjoren.

För det var ju en Champions League-titel som de tyska fotbollsfanatikerna förväntade sig när Pep skrev på. Visst, han har utvecklat Bayern München till ett av världens absolut tryggaste och mångsidigaste lag. Han är på väg att för det här Bayern mot sin fjärde raka ligatitel (en bedrift innan tysk klubb tidigare har klarat av) och har bara en final kvar mot Borussia Dortmund innan ytterligare en DFB-Pokaltitel kan vara bärgad.

Men ändå är kritikerna och supportrarna inte nöjda. När Jupp Heynckes lämnade över den berömda facklan till Pep gjorde den tyske tränaren det med en vunnen trippel. Den första i klubbens imponerande historia och det är utifrån den måttstocken Guardiola har värderats. Spanjoren kom in som världens bäste tränare, i ett lag som då var världens bästa fotbollslag – förväntningarna var skyhöga och i slutändan är titlarna som räknas, inte den sportsliga utvecklingen.

Nu står Pep Guardiola inför uppgiften att på Allianz Arena vända ett underläge mot ett spanskt lag i en Champions League-semifinal, även det för tredje gången i följd. Mardrömmen är att minnena från mötena med Real Madrid och FC Barcelona ska återupprepa sig. Att Bayern på sin egen hemmaborg ska stå lottlösa återigen, utan möjligheten att vinna den där Champions League-titeln som alla har väntat på sedan den magiska våren 2013.

Många är det som har varit villiga att ge Guardiola råd om hur han ska uppnå det. Louis van Gaals myntade en gång uttrycket ”Thomas Müller spielt immer” (”Thomas Müller spelar alltid”) och det är något som inte bara tidningarna skrivit, även den tidigare Bayernlegedaren Ottmar Hitzfeld vill se den ranglige raumdeutern från start då ”Müller är för Bayern vad Lionel Messi är för Barcelona, vad Cristiano Ronaldo är för Real Madrid”. Den franske ytterbacken och tidigare Bayernstjärnan Bixente Lizarazu skrev i tidningen Kicker att han ville sett mer organiserat Bayern. Ett lag som spelar för varandra, som är mer fysiska och som vågar att ta chansen.

Men Pep kommer inte att lyssna. För är det något vi har lärt oss av den spanske tränaren så är det att han hellre förlorar på sitt sätt, även vinner på någon annans. När Bayern blev krossade av Carlo Ancelottis Real Madrid 2014 (0-4 på Allianz Arena), var det inte resultatet som grämde Pep mest. Det som sved mest i Peps fotbollssjäl var att han inte haft följd sin intuition och magkänsla, utan låtit sig styras av andra – ett misstag han inte tänker begå en andra gång.

Och vad Pep har planerat är det få som vet. Han har varit hemlighetsfull med vad han tänker, men hans b-elva i helgens Bundesligamatch mot Borussia Mönchengladbach (1-1) vittnade om en del av de spelare han kommer att använda sig av ikväll. Frågan är om vi får se Jerome Boateng (som spelade 68 minuter mot Gladbach) tillbaka på planen? Och frågan är om Thomas Müller (målskytt och 90 minuter mot Gladbach) hamnar på bänken? Som sagt, ingen vet och ingenting har ännu sipprat ut om vad Pep har för matchplan.

Den respekt som fanns i klubben inför matcherna mot Real Madrid och Barcelona är inte lika stor den här gången. Det finns en helt annan tro och övertygelse om att man ska lyckas vända den här gången. Och med ett facit från de senaste elva hemmamatcherna i Champions League som lyder elva segrar med en imponerande målskillnad på 41:6 (+35) ger självförtroende.

Kvällens match är en final. Det är Peps sista möjlighet att nå till Champions League-finalen innan han lämnar. Det är Bayerns sista chans att kröna den här eran med den finaste av titlar. Och även om utgångsläget är fördelaktigt för Atlético, så är Pep inte död än. Det är hoppet Bayern lever på ikväll. Att Pep ska stå för en sista överraskning innan hans låga i München slocknar.