16 Allsvenska Funderingar – hybridgräset tog ett stort steg i Sverige förra året

1. De inledande försöken kring hybridgräs i Sverige gav flera negativa svar. Ljungby var först ut, men planen fick hård kritik från tränaren Roger Ahl, som till SR sa att det var den sämsta planen de haft under hans 15 år. På Gamla Ullevi var först intrycket bra, men efter några månader upptäckte de att spelare halkade runt på ett ohållbart sätt. Malmö FF testade att lägga en träningsplan, men den var stenhård. Det fanns en begränsning i erfarenheten kring hybridgräs i Sverige och det märktes.

Alla information och alla misstag har dock samlats ihop, och små förändringar har genomförts. MFF la hybridgräs inne på Stadion tidigare i år, och alla tester hittills verkar lovande. I Växjö började de gå på planen lite för tidigt förra sommaren, men när jag pratar med representanter från Öster så ger de bara beröm för hur mattan har fungerat och sett ut. I Kristianstad är de väldigt nöjda med sin hybridgräsplan och använder den ofta (580 timmar förra året – inkluderat amerikansk fotboll – där mattan höll bra hela året, att jämföra med 150-200 timmar på en gräsplan). Även i Ljungby har de ändrat några saker och den planen ser bättre ut.

Enligt Daniel Perkmar, som jobbar med hybridgräsplanen i Kristianstad och är gräsinspektör på förbundet, så har det gjorts framsteg i Sverige de senaste åren, och de som jobbar med hybridgräsplaner i Sverige träffas några gånger om året för att diskutera eventuella problem och lösningar.

Det som kan noteras är att hybridgräsplan kan kännas annorlunda jämfört med en gräsplan. Perkmar ville inte använda ordvalet ”hårdare”, utan mer mot hållet ”kompakt” eller ”stabilare”. Vi får se om det går att fixa, eller om spelare måste vänja sig.

Hybridgräsplanerna i Sverige är, vad jag vet, följande: två i Göteborg (en matcharena, en träningsplan), två i Malmö (en matcharena, en träningsplan), en i Kristianstad (matcharena), en i Växjö (matcharena), en i Ängelholm (träningsplan), en i Ljungby (matcharena).

2. Några intressanta namn blev invalda i allsvenska klubbars styrelser. I Gif Sundsvall är Vladimir Smirnov ny ledamot, den tidigare längdskidåkaren med sju OS-medaljer (ett guld) och fyra VM-guld, och i Kalmar FF valdes tidigare spelaren Joachim Lantz in.

Även ett par tydliga supporterröster finns med. Jörgen Löwenfeldt är ny i IFK Norrköpings styrelse. Journalist och författare, men mer känd i fotbollskretsar som skaparen till forumet Gnällbänken. Dessutom har Helsingborgs IF:s valberedning fått in Erik Kruse, ordförande för supportergruppen Kärnan.

3. En bra sak med flera årsmöten 2019: frågan om dam- och flickfotboll fortsätter att lyftas. Både Elfsborg och IFK Göteborg ska starta damlag. Bra.

En dålig sak med flera årsmöten 2019: flera klubbar ger knapphändig eller ingen information, både innan och efter, på hemsidor och i sociala medier. Där måste flera klubbar höja sig. Den informationen ska vara enkel att få tag på och enkel att förstå. Dåligt.

4. Trenden kring unga spelare i allsvenskan vände åt fel håll under 2018. Det hade tidigare varit några gyllene år där många unga fick spela mycket och ofta.

Nu blev istället lagen med unga spelare blev färre. Lagen med äldre spelare blev fler. Hela sju lag hade en trupp med en snittålder som var högre än 27 år (de fyra säsongerna innan det var det som mest tre lag per år). Tonåringarna användes inte alls i samma utsträckning, utan från att ha varit ungefär eller knappt 60 som fick spela per säsong, så var det cirka 40 stycken förra året. Nu åkte dessutom Trelleborg ur, de som kontinuerligt skickade ut ligans yngsta startelva.

Det är kanske för tidigt att bli orolig, men absolut inte för tidigt att hålla koll på trenderna 2019. Det finns nämligen fler siffror under 2018 som gick i samma tråkiga riktning.

5. Bristen på speltid till yngre märks även på U21-landslaget. I den senaste truppen var det ett bygge med spelare som har brist på speltid i allsvenskan eller sina utländska klubbar, ihop med några som var startspelare i superettan 2018. Inte enkelt för Roland Nilsson att bygga ett slagkraftigt landslag här och nu.

6. Det kommer i år att pratas mycket om rädslan för klubbar att åka ur allsvenskan, med tanke på att det nya TV-avtalet 2020 kommer att ge högre intäkter. Det finns redan några saker vi kan se, framför allt i klubbar som investerar pengar i bättre spelare (både i förlängningar och nyförvärv). Exempelvis Elfsborg, Helsingborg, Kalmar, och Gif Sundsvall, klubbar som är i den förmodade gruppen ovanför nedflyttningsplatserna. De vill riskera så lite som möjligt i år.

7. Däremot är det en viktig lärdom som klubbarna måste ha med sig: nyförvärv garanterar inte bättre lag. Förra årets nykomlingar BP var dåliga att bygga både kort- och långsiktigt. Daniel Majstorovic värvade in totalt 15 spelare (och ett tränarteam) på knappt ett år. Endast fyra spelare är kvar, och ingen av de övriga elva gav någon summa pengar värd att nämna. 2018 är ett år som BP mest bara vill gå vidare från.

8. Pratade med Mats Enquist på Svensk Elitfotboll som även han kom in på det nya TV-avtalet. En av de stora sakerna som Sef arbetar med under 2019 är nämligen att förbereda för den nya ekonomiska verkligheten 2020.

Jag ställde också frågan om det nuvarande allsvenska tävlingsformatet, med rak liga med 16 lag och utan slutspel, och det finns enligt Enquist inga tankar eller önskemål om att ändra på det. I Danmark och Belgien har de slutspel och de har där upplevt några fördelar med det, framför allt med fler stora matcher. Sef gjorde ju en utredning kring tävlingsformatet som blev klar 2015, och där var nästan alla överens om att det systemet som finns nu i allsvenskan, med rak serie och 16 lag, var det bästa alternativet.

9. När det gäller TV-avtalet ser vi däremot ännu ingen hets till att sparka och anställa nya huvudtränare. Det har bara varit tre tränarbyten i vinter (Djurgården, Sirius, Kalmar) vilket är färre än vi har vant oss vid. Fyra av de fem senaste åren har vi sett fem till sju tränarbyten per vinter.

Ser vi mer långsiktigt tänk, eller blir effekten att vi får se några extra tränarbyten i vår och i sommar istället?

10. Det finns också klubbar som tar det lugnare, framför allt Örebro SK. De pratar mer om processer och metodik än om satsningar. Axel Kjäll har fått utökad roll och värvningarna är ersättare. Nahir Besara har blivit till Martin Broberg. Sebastian Ring/Viktor Tranberg till Daniel Björkman/Kevin Wright. Kennedy Igboananike/Victor Sköld till Viktor Prodell/Agon Mehmeti.

Det är svårt att se att ÖSK just nu har bättre spelare än vad de hade 2018, men kanske några unga är bättre med från start i år. Lika viktigt har det dock varit att Oscar Jansson är kvar. Många allsvenska klubbar gillar sina förstamålvakter och några kanske får lite väl mycket beröm, men Jansson blev helt korrekt vald till lagets bäste förra året. Det var inte bara det att han gav segrar till laget, utan hans viktigaste egenskap var att han bara gav bort något eller ett par mål som gick att undvika. Allsvenskans minst misstagsbenägna målvakt 2018?

11. Viktor Elm själv var mer tystlåten kring det till Barometern för några veckor sedan, men det ska ha funnits ett faktiskt bud från en kinesisk klubb att ta ställning till. Det lär dock inte hända något där. Det har funnits något bud ungefär varje vinter för Viktor Elm att fundera på, men han har inte sett någon anledning att lämna Kalmar.

Och det ska Kalmar FF vara mycket nöjda med. Alla rubriker handlar om Rasmus Elm, men sedan Viktor gick ner som mittback inför 2016 har han varit lagets totalt sett bästa spelare, och är även en stark och vettig ledare.

12. Djurgårdens IF ska få mer tid på sig att få ihop allt, men en sak att hålla koll på det här året är om det nya tränarteamet kan få Djurgården att spela bättre fotboll oavsett villkoren ute på planen.

Inget lag var nämligen mer beroende av första målet än vad Djurgården var förra året. I matcher där de hade ledningen vann de 13 av 19 matcher, och fick oavgjort i resterande sex matcher. De tappade aldrig en ledning till förlust.

Däremot hamnade de i underläge tolv gånger och vann bara en av de gångerna (Häcken), och hämtade upp till oavgjort tre gånger. En av Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs stora insatser i Sirius var att skapa ett lag som trodde på seger genom alla 90 minuter, och som hade en spelstil som kunde både hålla ledningar och vända matcher.

13. Det har varit ganska tyst om det, men AFC Eskilstuna tvingade ju bort sportchefen Azad Budak i januari vilket lär påverka mycket framöver. Detta efter en konflikt där inte mycket mer info än så har kommit ut. Han var i mångt och mycket AFC när det kom till det sportsliga. Han har kontakter i världens alla hörn, har alltid speciella (och ofta bra) idéer, och kan hitta stortalanger som andra bortprioriterar eller inte vet om. Sedan var det kanske för många värvningar som inte gav något, då laget har bytt ut många spelare varje transferfönster, men vi ska förvänta oss att AFC:s trupp tar en annan identitet de kommande åren. Det är få sportchefer i Sverige som jobbar som Budak.

14. Malmö FF är inte i en egen klass bara när det gäller att lägga pengar på tränare och spelare, utan resebudgeten ser ut att ha ha hoppat upp en nivå de senaste månaderna. De åkte med reserver och U19-spelare till London för vad som i praktiken var en U21-match mot Brentford. De ska genrepa i Nederländerna. Uwe Rösler fick laget att åka till Växjö dagen innan en cupmatch, trots avsparkstid 19.00. U-lagen verkar vilja möta ännu mer internationellt motstånd (de flög bland annat U17-laget för att möta Chelsea i London).

15. Allsvenska klubbar ska inte bara göra kap på planen, utan också utanför. Helsingborgs IF har gjort ett sådant de senaste åren: Midhat Kuduzovic, media- och kommunikationsansvarig. Där ska HIF hålla i så hårt det går. Bra på att bygga relationer, bra på att skapa material. Håll i hårt där, för sånt betalar av sig.

16. Vidar Örn Kjartansson är klar för Hammarby och det är ett lån som berör. Jag jobbade nära Kjartansson under hans år i MFF 2016. Han är rak i sina svar, målar inte upp något som vackrare än det är, och lyfter fram problem. På planen var det tydligt med både de bra och dåliga sakerna som han bidrar med.

Han kom till MFF helt feltränad, då hans tidigare klubb Jiangsu Suning hade fått spelarna att lyfta tunga vikter i gymmet en hel vinter. Det tog tid att både komma i fysisk och spelmässig form efter det (han blev därför bänkad en kort period också). När han väl kom igång så var han mer klinisk än kanske någon annan allsvensk anfallare under 2010-talet. Sedan han fick sitt genombrott hemma på Island så har hans karriärssnitt varit ett mål var tredje halvlek, trots några svåra år.

Tiden i MFF var ju inte dock helt problemfri. Markus Rosenberg tvingades göra mycket ”skitjobb” på planen, då Kjartansson var i målskytten längst fram, och Rosenberg hade därför en roll som han inte helt trivdes med. Det var inte heller ett bra anfallspar för ett lag som ville (men sällan kunde) spela ett hårt presspel. Hade inte MFF vunnit guld 2016 hade det varit uselt att sälja Kjartansson den sommaren, men nu blev det bra. SM-guld, många mål, ekonomisk vinst, och möjlighet att bygga ett anfall som passade laget bättre.

Jonas Hansson
Twitter: jonas_hansson
Mail: jonas.hansson@tv4.se

Det som hände var också att flera års missnöje kring andra saker kom fram. Att det har funnits ett visst missnöje över hur KFF har styrts var inget nytt, men nu fick det mer uppmärksamhet och det användes hårdare ordval.

Det handlade om svag kommunikation, internt och externt. Det var för dålig träffsäkerhet på nyförvärven. Det fanns från spelarhåll önskan om djupare spelanalyser och fler specifika direktiv ute på planen (Rydström hade påbörjat det, men inte hunnit tillräckligt långt). Det handlade både om de små och stora sakerna. Allt ifrån att lägga mer pengar på den medicinska delen, till att man ville ha mer tydlighet och transparens, till att det fanns oro över var föreningen egentligen var på väg med ekonomi och allt.

Efter det har saker hänt och KFF jobbar för att bli bättre.

Jag har ringt runt de senaste dagarna och pratat med flera KFF-spelare, samt andra i och utanför föreningen. Ska jag sammanfatta känslan: en optimism som är lite mer än en vanlig försäsongsoptimism, men utan att gå över i hybris och de förstår hur långt det är kvar innan saker ser riktigt bra ut. Däremot är det flera som lyfter att det fortfarande finns problem som bör/måste lösas, men mer om det senare.

Den stora saken som spelarna trycker på är huvudtränaren Magnus Pehrsson och Jesper Norberg, den assisterande tränaren. De har satt starkt avtryck inom KFF på bara några månader.

Spelare påpekar hur professionellt det är, att de ser förbättringar på många olika punkter. Tydligare scheman, bra möten, mer specifikt vad de ska göra ute på fotbollsplanen, bättre kommunikation, en tränare som bryr sig om både människan och spelaren, nyförvärv som känns mer välscoutade än på länge (tränarduon har mycket att säga till om i nyförvärvsväg). Pehrsson vill skapa ett lag som kan springa mycket och snabbt, pressa högt och ofta, och ställa om kvickt, och spelarna verkar köpa det.

Rydström (nu i Sirius) ses fortfarande som en bra tränare av flera/många i KFF:s spelartrupp, men att Pehrsson är ett steg upp då han har en helt annan erfarenhet.

Även när jag följde Pehrsson i Malmö FF så hörde jag liknande saker om hans kompetens. En tränare som kunde sätta fina strukturer på allt, som hade tänkt igenom nästan allt, och som var omtyckt. Norberg är förhållandevis okänd, men spelarna trycker på att han känns vettig, kunnig, och kompatibel med Pehrsson. Till detta verkar han ha ett brett kontaktnät, både i Sverige och utomlands.

Nyförvärven till de defensiva platserna ser än så länge bra ut. Piotr Johansson pumpar på ute på högerkanten, Henrik Löfkvist och Fidan Aliti är välskolade och stabila. De mer offensivt lagda spelarna har inte kunnat spela så mycket än på grund av skador, sjukdomar, eller att de nyligen värvades, men vi vet vad Moestafa El Kabir kan göra och Chidiebere Nwakali har haft några sekvenser där han har sett ut som Ismael light. Det är dyrare spelare än KFF har tagit in tidigare, med förhoppningen att det plus mer scouting ska göra truppen mer kvalitativ.

Det finns också en optimism i supporterleden över att det äntligen kommit in spetsspelare framåt. KFF har de senaste tio åren värvat många spelare till de offensiva platserna, men bara ett fåtal har varit spelare som markant har förbättrat laget. Ropen var väldigt höga över att det nu skulle värvas kvalitet till anfall och andra offensiva platser. Nu får vi se exakt var El Kabir, Rafinha, och Maxwell står på en allsvensk kvalitetsskala.

Däremot finns fortfarande saker kvar att bevisa. Pehrsson/Norberg måste ha bättre träffsäkerhet på nyförvärv än vad Pehrsson hade under tiden i Djurgården. Jag vet spelare i Malmö FF som säger att de orkar med presspel bättre nu jämfört med under Pehrssons tid där. Han måste också ta lärdomar från den sista månaden i Malmö FF, när allt föll ihop, för att se vad han kan göra för att undvika liknande scenarion i framtiden (“Alla har en plan tills de får en smäll på käften”).

För KFF:s del så har ekonomin blivit klart bättre, men det är fortfarande mycket jobb kvar innan de har en kassa som inte läcker varje år. Det verkar inte som att all kritik har mynnat ut i stora positiva förändringar, och jag skulle inte förvånas om fler saker kommer att lyftas fram 2019 och 2020. Det måste bli en förbättring på skadesituationen, då föreningen har haft alldeles för många skador de senaste tio åren. Kommunikationen har blivit bättre, men måste förbättras ännu mer.

Sportchefen Thomas Andersson-Borstam får ibland kritik då många nyförvärv inte har lyckats prestera, men han är kvar. Av det jag har hört så ligger hans stora kompetens i att få saker gjorda, att få igenom spelaraffärer och kontraktsskrivningar utan att det blir för dyrt. Det har gjort att KFF har kunnat landa en del stora namn och även behållit en del spelare, och samtidigt som de dragit ner på spelarkostnaderna totalt sett. Däremot blir hans roll mindre om tränarduon jobbar mer med scoutingen, han har ett stort ansvar för att det sportsliga inte gått som de önskat de senaste åren, och han har inte alltid varit i samklang med tränarstaben om exakt vilka spelare som ska in.

Klubbchefen Mattias Rosenlund ger alltid ett vettigt intryck och har gjort ett hästjobb med arenaförsäljningen, men antingen han eller nya ordförande måste dra föreningen i en bra riktning framåt och samtidigt hålla tillräckligt många nöjda. Svante Samuelsson gjorde många bra saker som klubbchef och är verkligen ingen lätt person att ersätta som hela föreningens mittpunkt.

När det gäller supportrarnas missnöje så verkar det vara på en nivå där de inte längre aktivt arbetar för stora förändringar på styrelsesidan, utan nu vill de se kontinuitet och lugn (och kompetens). Det vore förvånande om valberedningens förslag på ny ordförande (Jonas Persson) och nya styrelseledamöter inte röstas igenom på dagens årsmöte. Missnöjet är inte borta, men många har åtminstone delvis gått vidare och är villiga att ge KFF:s styrelse och ledning en ny chans.

Det är ju dock ganska enkelt att vara optimistisk på en försäsong, och en period på åtta-tio dåliga allsvenska matcher gör mycket kring synen på en förening. Om man ska prata i platta klyschor så är KFF ett skepp som delvis vänt riktning mot något bra, men mer återstår att göra för att det ska finnas övertygelse i att riktningen är helt rätt.

***

Det var ett medlemsmöte för KFF i januari, och jag vet inte om alla saker har tagits upp i offentligheten. Några av sakerna som kom fram:

1. KFF vill att minst 30% av speltiden i A-laget ska ges till egenfostrade spelare.

2. De vill vara kontinuerligt topp-10 i allsvenskan, med tillägget att även de översta placeringarna tillhör topp-10.

3. Truppen delas in i fyra kategorier när det gäller åldrar (16-20 år, 21-24 år, 25-30 år, 31+). Det är inga helt exakt satta siffror, men föreningen verkar inte vilja ha fler än nio spelare som är äldre än 24-25 år. I dagsläget är nio spelare 26 år eller äldre, men A-truppen är innehåller många spelare, kanske för många, så den siffran kanske minskas.

@jonas_hansson