Diego Simeone är Atléticos Sir Alex Ferguson

För utan att varken jämföra Simeone och Ferguson med varandra som personer eller deras fotbollsvisioner finns det tydliga likheter i deras sätt att dedikera allt till fotbollen, och inte minst att få ett lag att lyfta till oanade höjder.

Manchester United har länge varit en maktfaktor i fotbollsvärlden. En klubb som andra ser upp till, som har världsstjärnor i truppen och som på löpande band fyllt på i troféskåpet. Så har det inte alltid varit.
När Alex Ferguson gjorde entré i klubben på 80-talet var titlar ingenting som skedde till vanligheten. Faktum är att den då senaste ligatiteln inkasserades 1967, den sjunde i ordningen. Efter Sir Alex intåg har 13 ligatitlar fyllts på – och därtill ett par Champions League-pokaler och en mängd inhemska cuptitlar.

Det var Ferguson som byggde upp Manchester United till en tungviktare. Trots att hans spelarmaterial kunde skilja sig otroligt mycket lyckades han alltid plocka fram ett vinnande koncept. Han var en vinnare. Han skapade vinnare.

För tillfället tragglar Man United främst spelmässigt, och har haft svårt att hitta en ny identitet efter Sir Alex pensionering. Men det råder för den sakens skull inga tvivel om att klubben fortsätter vara en av de globalt sett största, och det är ett arv som Ferguson lämnat efter sig.

Diego Simeones historia med Atlético de Madrid har tagit andra vägar, men är inte helt olik. Åtminstone inte så här långt. Visserligen har argentinaren en bakgrund som spelare i klubben, vilket underlättade hans process när han tog över som tränare (Sir Alex fick kämpa hårdare). Simeone hade förtroende både från ledningen och supportrarna direkt. Alla trodde Cholo skulle uträtta bra saker. Ingen kunde ana vilka underverk han faktiskt skulle framkalla.

Likt Sir Alex tog Simeone över ett lag som inte var bortskämt med guldhattar och segerchampagne. Någon framgång här och där på 2000-talet, som annars främst hade handlat om att repa sig – både mentalt och ekonomiskt – efter degraderingen till Segunda División.

Utan samma förutsättningar som många av konkurrenterna trummade Simeone igång maskineriet tämligen omgående. Han började med defensiven och lärde spelarna grunder i försvarsspelet som ingen annan hade lärt dem, och fick alla att se samma saker, sträva mot samma mål. Allt handlade om att vinna.

Framgångarna lät inte vänta på sig. Detsamma gällde förstås efterfrågan på Simeones nyckelspelare. Radamel Falcao, Filipe Luís, Diego Costa och Thibaut Courtois. En efter en försvann.

Men det har hittills inte spelat någon roll. Trots sämre förutsättningar än många av toppkonkurrenterna i Europa har Simeones Atlético fortsatt på vinnarspåret. På lite drygt fyra år har Atleti vunnit allt utom Champions League (och klubblags-VM, men det krävs ju först och främst att man vinner CL för att kvalificera sig för den turneringen).

För några dagar sedan offentliggjorde Atlético de Madrid att Diego Simeone förlänger sitt kontrakt med klubben till 2020. Som vi har lärt känna Atleti under de senaste åren kommer det inte spela någon roll om Koke, Arda Turan eller någon annan nyckelspelare lämnar klubben i sommar – den stora pusselbiten sitter stadigt kvar och det är det överlägset viktigaste.

Det bästa och mest tydliga exemplet på hur viktig en tränare är stavas givetvis Sir Alex Ferguson. Han kom till en klubb som letade efter en tydlig identitet och som längtade efter framgång. Han fixade identiteten och radade upp titlar. I dag står Manchester United och stampar som ett frågetecken utan att veta vilken väg de ska vandra. Utan en klar identitet, och utan stora titlar sedan Sir Alex tackade för sig.

Att Diego Simeone kritar på ett nytt kontrakt med Atlético är det bästa som kunde hända klubben. Han har fixat identiteten och radat upp titlar. Han är Atléticos svar på Sir Alex Ferguson. Och med tanke på hans genuina kärlek till Madrid-klubben finns all anledning att tro att han blir kvar i väldigt många år.