Benzema fick sin revansch – glömde allt annat

Det var på förhand, nästan lika mycket som Juve-Monaco, ett stängt möte. Man ska inte kunna tappa en 3-0-ledning efter första 90 minuter i en Champions League-semifinal.

Det gjorde inte Real Madrid heller. Men Atlético gjorde sannerligen nerv av det hela. Bara det var underhållande att se.

Diego Simeone hade bara ett par dagar innan, under sin taktiska genomgång, visat höjdpunkter från ligaderbyt på Vicente Calderón i februari 2015. En av de, ur Atlético-vinkel, största segrarna någonsin. Den matchen slutade 4-0. Var det möjligt då är det möjligt igen, antar jag att han sa till sina spelare.

Och en bättre start på matchen hade knappt Simeone själv kunnat drömma om. Fast situation, 1-0. Straffsituation, 2-0. Hoppet levde, Calderón skakade – men det blev ingen fransman i hemmalaget som fick någon hjälteroll. I stället en i bortalaget.

När Karim Benzema snurrade upp vad som såg ut som juniorer och spelade fram till det som i slutändan blev reuceringsmålet och helt avgörande kunde jag inte annat än att tänka på den majoritet av supportrar som buade ut honom i första mötet. Varenda felsteg, varenda felpassning. De ville inte ens ha Benzema på planen.

Han kommer aldrig bli lika älskad som många andra på Santiago Bernabéu, trots alla mål och alla avgörande aktioner, men jag känner med Benzema och kan bara inbilla mig vilken personlig revansch det var att få stå för en sådan avgörande grej. Han glömde ju till och med av att fira med Isco, som gjorde målet, och alla andra.

Och om man har lätt att unna Benzema den där revanschen är det lika enkelt att unna Isco att sätta dit det där målet. Inte hans snyggaste – men kanske hans viktigaste i Madrid-tröjan. Han har varit helt sensationellt bra den senaste tiden och är det någon som vågar titta utanför alla politiska riktlinjer och bänka Gareth Bale i en CL-final för att spela med Isco så är det Zinedine Zidane.

Jag både tror och hoppas att så blir fallet.