Jag har längtat länge efter att få skriva kommande rader, men också funderat många gånger om de någonsin kommer skrivas.
En fullträff till insats här och där har vi hittat, men Rodrigo Moreno har haft väldigt svårt att finna självförtroende i Valencia och en jämnhet i sitt spel. När han anslöt till klubben som ett av de tyngre namnen i Jorge Mendes “projekt” att börja satsa i Valencia gjorde han det som en stjärnspelare. Eller åtminstone förväntningar på sig att snabbt axla en stor och betydande roll i laget.
När Rodrigo lämnade Real Madrids organisation för att testa lyckan i Benfica 2010 var han fortfarane tonåring. Han lånades direkt ut till dåvarande Premier League-klubben Bolton men satte inget vidare positivt avtryck under sitt år i klubben. Det blev mest tid på bänken. Men kanske, i det långa loppet, gjorde den avstickaren Rodrigo något gott.
Han kom i alla fall tillbaka till Benfica och började successivt ta mer plats. Inte förrän säsong tre i klubben stack han ut på allvar. Benfica vann trippeln i Portugal och gick dessutom till Europa League-final den säsongen, där Rodrigo blev uttagen i turneringens bästa elva.
De flesta var säkra på att det var nu den flexible, löpstarke och målfarlige anfallaren skulle lyfta från marken och ta sats mot de stora stjärnorna. Men precis som de senaste tre åren för Valencia som helhet har det varit en ojämn spelare som aldrig riktigt fått det att stämma.
Det har alltid funnits otroligt mycket potential i Rodrigo Moreno. Det ligger rent av i generna. Fråga bara kusinerna Rafinha och Thiago Alcântara, vars far Mazinho också har ett VM-guld från 1994 att stoltsera med på cv:t.
Förra säsongen gjorde Rodrigo fem mål på 19 ligamatcher. Han hade en del skadeproblem, men också idel problem att etablera sig i Valencias anfall. Jag trodde han dansade på sista versen i klubben. Tre säsonger utan att lyfta. Tre säsonger av intetsägande. Han borde kanske ha sökt lyckan någon annanstans?
Eller så borrar man ner huvudet och fortsätter köra. Till slut lossnar det, och efter att ha sett de flesta minuter Valencia har spelat den här säsongen känns det ingen risk att skriva att det faktiskt gjort precis det. Lossnat. Och det rejält.
Det krävdes en manager med en tydlig spelidé och ett stort förtroende för spelaren i fråga. För inte har han bara blivit bättre över en natt. Rodrigo har alltid haft det i sig. Först nu har vi börjat få se all den där potentialen i praktiken också.
Tidigare i dag noterades “Rodrigol” för sitt sjunde ligamål för säsongen. Den noteringen har han inte nått under någon av sina tre övriga säsonger i Valencia. Bara en sådan sak.
Han fullkomligt lyser av självförtroende för tillfället. Först nu ser vi den Rodrigo vi såg i U21-landslaget och sista året i Benfica. Fast en uppgraderad version. Löpvillig, utmanande, smart, målfarlig. Och dessutom en ledargestalt. I senaste omgången mot Alavés avgjorde han genom att rulla in 2-1 från straffpunkten – detta med kaptensbindeln på armen i kapten Dani Parejos frånvaro.
Det har pratats mycket om Simone Zaza som “el bomber” i Valencia den här hösten. Italienaren har varit fantastiskt bra och är en karaktärsspelare som laget verkligen behöver. Men jag har imponerats ännu mer av Rodrigos uppväxling.
Det tog tre-fyra år längre än vad många hade trott. Men det vi ser av Rodrigo Moreno just nu är på riktigt. Det är ingen fullträff här och där. Det är en stjärna som i mångt och mycket personifierar Valencia lyft den här säsongen.