Jäkligt spännande trupp av Julen Lopetegui till Spanien träningslandskamper mot Tyskland och Argentina. Stommen är förstås intakt och kommer så vara även över mästerskapet. Men en del nya namn dök upp. Marcos Alonso och Dani Parejo har knackat på landslagsdörren länge och i båda fallen känns det fullt logiskt.
Däremot att Rodrigo Hernández namn utgjorde en del av den 23-mannatrupp som Lopetegui plockat ut kom som en överraskning.
Jag har skrivit om Rodri, som han brukar kallas, flera gånger under säsongen som verkligen varit hans genombrott i Villarreal. Baserat på prestationerna har det inte varit otänkbart att hans namn bollats upp i landslagsdiskussionen. Men ändå. På den positionen – centralt mittfält – är konkurrensen helt mördande.
Jag vet inte om något landslag någonsin haft så mycket spelare att välja mellan? Det är helt vansinnigt.
Till den här samlingen vilar Sergio Busquets vilket har öppnat för Rodrigo. Ändå saknas många namn. Asier Illarramendi, Manu Trigueros, Borja Valero, Ander Herrera och Jonathan Viera är alla utanför. Det är ganska många landslag de hade gått in i. Åtminstone i en trupp.
Därför är Rodrigo Hernández inträde i landslaget en liten överraskning. Likväl välförtjänt och en signal gentemot andra spelare att det inte krävs att spela i ett topp fyra-lag för att nå ut till förbundskaptenen.
Kul också att Álvaro Odriozola, som spelar fantastiskt i Real Sociedad, fortsätter vara en del av truppen.
***
Får Marcos Alonso landslagsdebutera i slutet av mars blir han den tredje i sin generation som bär den spanska tröjan.
Både hans pappa och farfar har nämligen gjort det.
***
Jag begriper att det inte är dags att ta ut svängarna helt och testa nytt eller ge spelare chansen “för att de förtjänar den” i landslaget när VM bara är några månader bort.
Men nog borde Gironas succégubbe Portu vara och nafsa på en plats. Hans mångsidighet att både spela överallt på mittfältet och i anfallet gör han mer åtråvärd. Däremot är det ju som sagt ganska trångt på det där mittfältet. Att Dani Parejo först i mars 2018 får sin första kallelse till A-landslaget säger allt om den lyxproblematiken.
***
Jaha, lottning häromdagen.
Barça-Roma har en solklar favorit. Sevilla-Bayern likaså. Ni listar så klart ut vilka.
Juventus-Real Madrid, en repris av fjolårets final, känns desto mer öppen. Juve har spelat väldigt bra efter årsskiftet och fått tydligare spets med i och med Paulo Dybalas återkomst efter skadan. Men Madrid har ju sannerligen också visat en bättre och mer igenkänningsbar skepnad på den här sidan nyår och det blir en otroligt häftig drabbning på förhand.
Atlético bör så klart sopa undan Sporting Club på vägen mot en ny europeisk final. Speciellt när laget prickat in säsongens bästa form lagom till slutspurten.
Det enda som orsakat huvudbry för Diego Simeone de senaste dagarna är Filipe Luís fotfraktur, som håller honom borta resten av säsongen. Brassen är ju den ende naturlige vänsterbacken i truppen.
Framför allt trist om det här sumpar chansen till ett VM. Känns lite “sista chansen” för Filipe.