Hade någon berättat för en vecka sedan att Arturo Vidal spelar i Barcelona när säsongens drar igång hade jag högst troligt viftat bort det.
Det har pratats om Thiago Alcântara, Christian Eriksen och Frenkie De Jong. Att få in en mittfältsprofil av lite yngre karaktär har känts ganska givet. Det är egentligen därför nyheten om Vidal kändes som en blixt från klar himmel.
Han har hunnit fylla 31 år nu, chilenaren. Att han varit en av världens ledande på sin position och levererat både i flera toppklubbar och på landslagsnivå talar sitt tydliga språk. Jag tror dessutom en spelartyp som har utpräglade fysiska egenskaper och inte bara står för det finstilta kan göra Barcelona gott – ännu mer efter Paulinhos exit.
Och kanske är det så att nye brassen Arthur, 21-åringen från Grêmio, uppfyller kraven och redan den här säsongen är redo att axla en stor roll. Jag har aldrig sett honom i aktion under en hel match. Jag har bara hört och fått se det bästa. Alla kan se bäst i världen ut på YouTube. Nu är det här en spelare vars rykte varit starkt och etablera under flera år. Det är ett superlöfte och inte minst en lirare som Barça följt på nära håll väldigt länge. Jag ifrågasätter inte hans talang överhuvudtaget. Men det är inte alla som klarar av att gå direkt från den brasilianska ligan in i ett europeiskt topplag. Låt se hur det blir med Arthur.
Om Barças mittfält är stängt med Arturo Vidals inträde hoppas jag att det kan öppna upp för Carles Aleñà. En av de mest talangfulla spelarna som kommit fram genom La Masía det senaste decenniet, helt tveklöst. En bollbehandling och ett spelsinne som för tankarna till den före detta lagkaptenen som nu under sommaren lämnade Katalonien för Japan.
Om det däremot gör Barcelonas transferfönster komplett tvivlar jag på. Operation utrensning pågår för fullt. Aleix Vidal & Lucas Digne är redan borta ur bilden. Denis Suárez, Rafinha, Paco Alcácer och eventuellt Yerry Mina lär göra dem sällskap. Och hur blir det egentligen med Ousmane Dembélé? En säsong sedan finito?
Det är en helt annat läge i Barcelona än i Real Madrid, som jag skrev lite om häromdagen, men personligen har jag ändå en mer tvetydig bild av Barça. Det må finnas kvar en stomme som är densamma men känns långt ifrån hundraprocentigt. Vilka klär på sig ledarkostymen? Hur hanterar man en potentiell situation utan Leo Messi och Sergio Busquets som inte har i närheten av någon likvärdig ersättare ens till spelartyp?
Spännande tider som sagt. Det har hänt vansinnigt mycket i Barcelona de senaste åren och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa att det var så här det såg ut sommaren 2018.
***
En annat gäng som, liksom alltid, haft en del att stå i under sommaren är Sevilla.
Ny tränare och en mer eller mindre helt ny trupp. Det måste vara frustrerande att aldrig få bygga långsiktigt. Aldrig tänka kontinuerligt.
Om allting klaffar så kan det bli hur bra som helst. Ingen ifrågasätter kvalitén som finns i Éver Banega, Steven N’Zonzi, Nico Pareja eller Wissam Ben Yedder. Men nytillskotten så här långt känns inte på samma nivå som tappen. Vilket förvisso inte är särskilt ologiskt eller otypiskt.
Jag har svårt att se Sevilla ta nästa steg dock. Det är en bra trupp men den absoluta spetsen i alla lagdelar saknas. Med nyförvärv som Sergi Gómez och Aleix Vidal når man inga nya höjder.
Medan många andra av de ständigt konkurrerande ett-till-sju-lagen, framför allt de som direkt ska konkurrera med Sevilla (Valencia, Villarreal & nu även Betis), bara blir bättre på pappret känns det som Sevilla inte tar lika tydliga steg framåt.