Tänk er följande scenario. Laget du håller på har gjort en kanonsommar på transfermarknaden. Har en bra säsong i ryggen. Årskort efter årskort har sålts. Det pratas om laget, att någonting stort är på gång.
Förväntningarna är givetvis enorma. Sedan kommer premiären. Ett totalt magplask. 0-3 på hemmaplan inför utsålda läktare.
Andra matchen? Ett steg i rätt riktning, men en mållös historia mot en motståndare som inte är något speciellt.
Tredje matchen? Det är derby på agendan. På andra sidan står den klubb som historiskt varit storebror i staden, som vunnit flera titlar de senaste åren och fått en betydligt bättre start på säsongen. Dessutom har ditt lag inte vunnit ett derby på hemmaplan på tolv år.
Det är 0-0 efter 70 minuter. Det hela står och väger – men motståndarlaget har fått en spelare utvisad.
I drömmarnas värld finns bara ett scenario som kan liknas som en saga för dessa supportrarna. Att klubbikonen tillika lagkaptenen kommer in och avgör.
Och det var förstås precis det som hände. Hela Benito Villamarín började vibrera när Joaquín, 37, tillkallades och förberedde sitt inhopp mot Sevilla. Med första touchen nickade han in det avgörande 1-0-målet och med facit i hand tror jag varenda Betis-supporter hade tagit just den här säsongsinledningen på förhand.
Att det är just Joaquín som kliver in och gör det här målet är oerhört speciellt.
Betis har tagit sig ur greppet som ex-presidenten Manuel Ruiz de Lopera hade tidigare. Han satte klubben i skiten och vägen tillbaka har varit lång och tuff. Nu är klubben mycket mer stabil. Det ekonomiska statusläget för är betydligt mer positivt. I dag kan ingen extern aktör köpa upp Betis. I dag finns ett fragmenterat aktiebestånd som förhindrar den möjligheten.
Just nu finns tusentals aktieägare i klubben. En av de som köpt aktier ur egen ficka är Joaquín. Lagkaptenen, klubbikonen och derbyfrälsaren äger två procent vilket kostade ungefär tio miljoner. Det säger en del om hur mycket Joaquín älskar Real Betis. Det säger också en del om varför Joaquín är så ofattbart älskad av klubbens fans.
Och det adderar ännu mer i den här grönvita derbysagan.
Fotboll blir inte mycket vackrare än så.
***
I övrigt från själva derbymatchen? Enastående tifo och inramning, svängigt, chansrikt och ett smått bisarrt rött kort på Roque Mesa. Men liveoddsen kan inte varit höga att det förr eller senare skulle komma ett andra gult på Roque eftersom han konstant spelade på gränsen.
Innan det röda kortet tycker jag Sevillas centrala mittfält hade ganska bra koll på Betis dito. William Carvalho har sett otroligt vilsen ut alla inledande matcher och med Giovani Lo Celso i truppen, vilket blev klart för ett par dagar sedan, borde portugisen känna att startplatsen är hotad.
***
Seger i premiären. Upphämtat tvåmålsunderläge på San Mamés i omgång två. Och så en drömöppning mot regerande mästaren Barcelona på Camp Nou efter anfallslöftet Cucho Hernández tidiga mål.
Sedan var den roliga delen av La Liga-insparken över för Huesca. Lagets tidiga mål väckte snarare Barcelonas sovande anfallsjätte, och det hela blev en promenadseger där Ernesto Valverde fick ut det mesta av sitt offensiva spel.
***
Real Madrids segertåg tuffar vidare. Karim Benzema! Gareth Bale!
Ja, jösses vad duon trivs när lagkamraterna helt plötsligt matar bollar i deras direktion i stället för att alltid titta upp mot nummer sju.
***
I helgens andra derby, om än lite mindre uppmärksammat, tappade Valencia nya poäng. Att följa upp chockförlusten mot Espanyol med 2-2 mot Levante ger inget godkänt betyg till den här inledningen. Fortfarande ingen seger.
Valencia hade behövt en Joaquín i det här läget.