Tanken har slagit mig. Hade Atlético de Madrid gjort sig bättre utan Diego Simeone? Utan cynismen och den defensiva prägeln?
Det var ett tag sedan Atlético sågs som en underdog. Sedan Simeones inträde som tränare har klubben blivit en stormakt. Inte bara i Spanien utan även i Europa. Det visar inte bara titlarna, utan även den ökade omsättningen, de enorma spelarköpen och vilket globalt genomslag Atlético som varumärke haft senaste åren.
Diego Simeone är den viktigaste personen i Atléticos historia. Det går inte understryka tillräckligt mycket.
Men även bra saker når ett slut. Och kanske är det bättre för Atleti att låta någon annan ta över stafettpinnen?
I den positionen som Atlético befinner sig just nu, med den truppen som finns till förfogande, tror jag att klubben måste byta riktning och skruva på en del saker för att åter ta sig till toppen. För att utmana om en ny ligatitel eller nå hela vägen till Champions League-final.
När jag sett Atlético den här säsongen så har jag främst känt frustration. João Félix, en av de individuellt sett mest begåvade spelarna i hela ligan, ser mest bedrövad ut hela tiden. Det ligger säkert en del ansvar på huvudpersonen själv. Det är inte enkelt att fylla tomtummet efter Antoine Griezmann och leverera direkt med den enorma portion press som funnits på portugisens axlar sedan dag ett.
Men Félix har också kommit till ett lag som spelar fotboll på ett sätt som inte gynnar hans egenskaper. Att springa runt där i anfallet med en träbent Álvaro Morata (han har inte haft tre lyckade touch i rad någon gång den här säsongen) gör det svårt att få ut den stora potentialen. Han känns ensam i nästan varje anfall. När jag ser João Félix i Atlético-tröjan är min känsla att ingen i samma lag tänker fotboll på samma sätt.
Jag hade velat se ett nytt Atlético. Ett mer offensivt Atlético, som lär sig styra matcherna, som anfaller med mer fart, med fler spelare och som bygger laget kring den överlägset skickligaste spelaren: João Félix.
Underdog-Atlético existerar inte på samma sätt längre. I alla fall inte på alla fronter. I cupspel är det annorlunda. Jag blir inte förvånad om laget tar sig långt i antingen Copa del Rey eller Champions League redan den här våren (även om Liverpool ser ut att vara ett snudd på omöjligt lag att slå). Där fungerar lagets sätt att spela fotboll på ett mer effektfullt sätt. Men på lång sikt tror jag att det kommer krävas en förändring.
Det kanske är Simeone själv som kan få Atlético att byta riktning. Den dörren stänger jag inte. Men vi har inte sett några tendenser på det den här säsongen. Och var det någon gång det skulle ske, var det väl nu, när renoveringen är i full gång?
Är spelarmaterialet för dåligt? Well, offensivt kanske. Men spelare för spelare är det fortsatt ett starkt papper och nog ska vi kunna kräva mer än 22 mål framåt på 20 ligamatcher. Det är alltså lika många som nykomlingen Mallorca, ett lag precis ovanför nedflyttningsstrecket, har gjort. Färre mål än Osasuna, på plats 13 och klart sämst av alla topplag.
Hur romantiskt det än må vara att Simeone fortsätter leda Atlético så hade den här upplagan varit intressant att se på ett annat sätt. Det finns så mycket potential. Släpp lös João Félix, släpp lös Ángel Correa. Spela inte Saúl som vänsterback, tryck upp Renan Lodi i stället.
Potentialen finns ju.
Just nu är Atlético bara en betydligt sämre version av Atlético för fem år sedan.