Atlético Madrid anno 2013/14 var tillbaka. Nya spelare, ny arena, men samma tränare och samma pragmatiska fotboll.
Att det var så många som blev förvånade förvånar mig. Ja, även jag trodde kanske inte att Atlético skulle nolla det som både pekats ut och därtill prisats som världens bästa fotbollslag just nu. Liverpool har ju demolerat allt i sin väg. Inget lag har rått på Pool i Premier League under hela säsongen.
Men mitt i en säsong där urusel målfabrikation och misslyckade värvningar stått i fokus finns det trots allt en grundläggande idé som Atlético fortfarande står för. Laget är fortfarande ett av de defensivt starkaste i La Liga. Och i ett cupformat passar den typen av fotboll som Diego Simeone utmanar sina motståndare med betydligt bättre än över en 38-omgångar-lång serie.
Det är bara halvtid, Liverpool gäller fortfarande som stor stor favorit.
Så är det.
Men det blev en Champions League-kväll att glömma för Atlético. En deja vú-känsla som förde tankarna och känslorna tillbaka till 2013/14-säsongen. Då Atleti gjorde allt det omöjliga möjligt. Då den ena fantastiska Champions League-insatsen avlöste den andra.
Primitivt och tråkigt? Det beror helt på hur man väljer att se på det. Atlético gjorde precis max av det spelarmaterialet som finns. Utan offensiva stjärnor som gör mål på halvchanser finns det inget annat sätt att uppnå resultat än att sätta försvarsspelet. Det gjorde man mot Liverpool.
Jan Oblak fick inte ett enda skott på sig under hela matchen. Mot världens bästa fotbollslag.
Det är högt betyg till Atlético och Diego Simeone, som rent taktiskt vann den första ronden.
Bär det inte hela vägen till en kvartsfinal har supportrarna i alla fall fått blodad tand och helt annat hopp för det här laget.
***
Valencia då? Nja, inte lika imponerande insats.
Och det finns mycket att skriva om. Gonçalo Guedes, vad har hänt efter hösten 2018 då han var en av hela ligans bästa spelare? Typ det bästa jag sett på Mestalla sedan Pablo Aimar sprang runt och lekte fotboll. Efter skadebesvären som varit mer frekventa än Guedes toppinsatser har prestationerna blivit därefter. Men nu har det gått så lång tid. Jag vill fortfarande tro att han når upp till sin gamla nivå, men just nu är han en skugga blott av sitt forna jag.
Dani Parejo? Han är slut. Eller nej, han har säkert många fina år kvar, kan göra något vackert frisparksmål och styra vissa matcher på sitt Parejo-vis. Men inte på den här nivån. Inte i Champions League. Inte i ett lag som vill ta nästa nivå.
Valencia tar sig inte längre med Dani Parejo som kapten.
Om klubben vägrar värva fler anfallare hade jag gärna – oavsett vem som tränar laget – sett ett 4-2-3-1 nästa säsong. Kondog-Coquelin som block. Låt Carlos Soler få spela i sin naturliga centrala position, men lite framskjuten. Ferran givetvis. Maxi där fram. Sedan får vi väl se om någon spelare i nuvarande trupp överhuvudtaget vill aspirera på den där sista platsen.
Det är många som presterat långt under sin normala nivå den här säsongen.
Låt mig i stället avsluta inlägget med en hyllning till Atalanta. Jag har följt laget en hel del den här säsongen och är helt såld. Vilken fantastisk fotboll, vilka fantastiska spelare.
Jag skrev inför gårdagens match att jag håller på vinnaren Atalanta-Valencia hela vägen. Så får det bli nu. Jag hoppas det här blir våren då lilla Atalanta kan ro den här säsongen i land och skriva ett väldigt speciellt kapitel i historieböckerna.