I går fick jag se ett av de mest estetiska mål jag någonsin sett. Det är ju förstås helt subjektvt. Vissa föredrar när en spelare dribblar ett helt lag och chippar in den över målvakten. Vissa älskar att se en stenhård frispark som når nätmaskorna via ribban och in.
Jag påstår inte att jag inte gillar varken dribblingsräder eller frisparkar. Men 2-0-målet Villarreal – för det var verkligen mer än bara en individuell insats vilket också gör det ännu mer vackert – gjorde mot Valencia i går var någonting speciellt.
Jag tänker inte ens ge mig på att beskriva det. Aldrig kommer det visualiseras i tanken och ens vidröra hur det såg ut i verkligheten. Ni får kolla här helt enkelt.
Det får hur som helst inleda den här hyllningstexten till just Villarreal. Denna välskötta snudd på exemplariska fotbollsklubb, från en stad med 50 000 invånare, en fotbollsakademi av högsta rang och en tydlig fotbollsfilosofi som genomsyrar hela klubben.
Jag unnar alltid Villarreal framgång. Men det är ännu enklare att göra det när laget består av så mycket råtalang och så mycket vad just Villarreal är. Det finns ungdomslig entusiasm och enorm potential hos många spelare, blandat med erfarenhet och därtill många spelare från de egna leden.
Vad finns där att inte gilla?
Att Villarreal under förra hösten var den spanska klubb med flest representanter i det spanska landslaget säger också en hel del. Och då var inte ens Paco Alcácer på plats i klubben, samtidigt som Sergio Asenjo var utanför.
Det är märkligt hur snabbt det svänger i sportens värld. Sett till ligasäsongen vi pratat om och berömt Getafe och Real Sociedad gång efter annan. Valencia och Real Betis har varit flopparna.
Villarreal då? Nånstans där i ingenmansland. Klart bättre säsong jämfört med fjolårets, vilket gör att kraven inte var lika extrema. Å andra sidan förfogar Javi Calleja över en av ligans klart starkaste trupper. Det finns ingen som kan påstå något annat.
Därför är det bara rimligt mer än förvånande att Villarreal nu växlat upp och tagit tabellplacering efter tabellplacering. I skrivande stund är laget femma i La Liga (Getafe kan springa förbi i kväll). Just nu har Villarreal allt i egna händer att lösa en Europa-plats. Och som laget spelar just nu – 2-0-viktorian mot regionsrivalen Valencia var en uppvisning – finns ingenting som pekar mot att den gula ubåten skulle läcka vatten.
Asenjo är en av ligans bästa målvakter. Raúl Albio-Pau Torres ett av ligans bästa mittlås. Gerard Moreno-Paco Alcácer ett av ligans bästa anfallspar. Och Santi Cazorla är en av ligans bästa spelare.
Men det finns annat därtill. Bruno Sorianos återkomst, med allt vad det innebär. Potentialen som existerar i Samuel Chukwueze, Javi Ontiveros & Xabi Quintillà.
När jag sett Villarreal de senaste omgångarna ser jag ett lag som har alla förutsättningar att bara titta högre upp i tabellen. Att nästa säsong vara med och utmana om mer. Tänk bara om Chukwueze & Ontiveros tar nästa steg. Om Óscar Rodríguez – säsongens sensation i Leganés – löses till nästa säsong som ryktena påstår. Och Bruno Soriano kan vara frisk och hel och bara vara i närheten av den form han befann sig i innan den långa skadefrånvaron.
Just nu öser jag romantik över Villarreal. Jag kanske överdriver efter de senaste insatserna. Efter målet mot Valencia i går.
Men det var längesen jag såg ett så här “färdigt” lag, nu när säsongens Villarreal äntligen börjar ta fart och anfallsparet Gerard-Paco allt mer hittar rätt tillsammans sedan Paco anslöt i januari. Det krävs kanske lite mer bredd. Och det största frågetecknet placerar jag över tränare Calleja, hur mycket jag än gillar att han gått “Villarreal-vägen” och nått A-laget efter att ha jobbat sig uppåt i klubben.
Annars är det bara luta sig tillbaka och njuta. Villarreal lirar roligast fotboll i Spanien just nu. Och Santi Cazorla har varit involverad i 30 mål sedan återkomsten till La Liga. Det om något borde kunna fungera som motivation för kompisen Bruno Soriano när han nu ska hitta tillbaka till formen.
***
På tal om mål är det tjänstefel att inte nämna något om Karim Benzemas assist till Casemiro i går.
Som en ren och skär hyllning till Guti.
Målet var inte vara snyggt utan tog också Real Madrid upp i serieledning med två poängs distans till Barcelona. Madrid ser oerhört kompakt och starkt ut. Centrallinjen ser nästan bättre ut än någonsin.
Det börjar osa matchboll för Real Madrid nu.
***
Jag och Marcelo klampar in i studion och kommenterar Getafe-Real Sociedad i kväll. Avspark 22:00, vi drar igång snacket cirka tio minuter innan.
Snacka om ångestfight kring nyss nämnda Europa-platser. Två lag som fallit ihop som korthus sedan uppehållet.
Min tanke var att Getafe, med sin erfarna trupp och avsaknaden av ett rejält hemmastöd, skulle kunna dra nytta av spel inför tomma läktare. Så har det knappast blivit.
Jag hade mindre hopp kring Real Sociedad, men att det skulle se helt förvirrat ut och att Martin Ødegaard helt glömt bort hur man trycker till en boll har varit överraskande. Nu gäller det för både Getafe och La Real att studsa tillbaka om det ska bli något spel utanför de inhemska gränserna nästa säsong.