“Skulle inte Supercopan betyda särskilt mycket? Det var inte det startelvorna som Real Madrid och Barcelona ställde upp med visade“.
Marcelino García Toral efter att, på två veckor som Athletic-tränare, bärgat sin första titel med klubben.
Med åren har Supercopan bara blivit tyngre och tyngre i Spanien. En extra chans för lag som inte prenumererar på titlar att faktiskt skörda framgång. Men lika viktigt också för de stora drakarna att addera en självförtroendeboost.
Ronald Koeman valde att spela både Leo Messi och Sergiño Dest från start i finalen i går – trots att båda inte var hundraprocent hela. Det hade han aldrig gjort i en ligamatch. Såvida den inte var helt avgörande på ett eller annat sätt. Eller möjligen om något av de stora Madrid-lagen stått på andra sidan.
Det kanske hade varit värt om det gått vägen. 13 spelare i Barças matchtrupp i går hade aldrig vunnit en titel på seniornivå. Lirare som Frenkie de Jong & Antoine Griezmann har väntat på framgångar i Barcelona-tröjan.
Den här titeln betydde extremt mycket. Både för Athletic, men också för Barcelona.
Men när elefanter går i backen blir smällen alltid större. Så även för Barcelona. Nu ska Koemans gäng återvända till det täta spelschemat i ligan – och snart även ge sig in i Copa del Rey – med två 120-minutersmatcher i benen, en potentiellt lång avstängning på Messi och ett lag med sargat självförtroende. Igen.
Det finns en del Madrid-lag som njöt lite extra i går. Barças nederlag kan bli deras seger.
Men framför allt handlade gårdagen inte om vilka effekter det går i framtiden. Det handlade om Athletic. Om en klubb med en extraordinär värvningspolicy som gör att det i praktiken ska vara omöjligt att tampas om troféer. 2015 lyckades Athletic med den här bedriften senast. Då besegrades Barça i ett dubbelmöte med totalt 5-1. Aritz Aduriz gjorde fyra av målen.
Nu passade Aduriz över hjälterollen till Iñaki Williams, med kapten Iker Muniain i en stark biroll.
Marcelino har kommit till ett speciellt lag. I Athletic ses det nästan som att spela i ett landslag att trä på sig den rödvita tröjan. Iñaki Williams har påpekat det flera gånger. “Jag vill spela i Athletic hela karriären och bli en legendar i klubben“. Well, du minskade inte dina chanser genom att göra karriärens snyggaste mål i förlängningen.
Och Iker Muniain, supertalangen som gått igenom flera långtidsskador och jagats av hela världen, men alltid varit Athletic trogen och på senare år blivit lagkapten. Han som tatuerade in Supercopa-trofén från 2015 på ena vaden – trots att han var skadad under den perioden och själv inte lirade en minut.
Lokalpatriotismen i och runt Bilbao är enorm. Där är Athletic det största som finns.
I går skrev en bekant till mig någon timme efter slutsignalen att människor i Baskien tog sig till kyrkogården för att lägga halsdukar på deras föräldrar och farföräldrars gravar. För att berätta att Athletic slog först Real Madrid, sedan Barça, och nu vunnit en titel igen. För att berätta om Iñaki Williams drömmål. Om Yeray Álvarez som besegrat cancer flera gånger men likväl tagit sig tillbaka och storspelade i den här matchen. Om Asier Villalibre som hoppade in och tog matchen till förlängning. Om en 20-årig Unai Vencedor som länge kikat på ett genombrott men alltmer närmar sig det på allvar.
Att Athletic dessutom avrundar gårdagen med att publicera en bild på alla ansikten i spelartruppen, Marcelino, samt tidigare tränaren Gaizka Garitano, säger väldigt mycket om storheten och hjärtat som finns i den klubben. Det var Garitano som tog Athletic till den där cupfinalen. Och i förlängningen även Supercopan. Klart han också är en del av det här.
Men jag är helt övertygad om att tränarbytet kom i rätt tid. Athletic har något fantastiskt spännande på gång under Marcelino. Just nu har supportrarna anledningen att fortsätta drömma stort.