Den 3 februari 2014 återvände Markus Rosenberg till Malmö FF. Efter det har han fört klubben till tre SM-guld, två gruppspel i Champions League och bidragit till en jäkla massa miljoner in på banken.
Andra allsvenska klubbar drömmer om att deras förra stjärnor, som nu är ute i världen, ska återvända.
Markus Rosenberg återvände och han gjorde det trots att han utan några problem hade kunnat stanna kvar utomlands och tjäna betydligt mer pengar.
Jag beundrar det väldigt mycket.
Enligt mig var Rosenberg allsvenskans bästa anfallare den här säsongen och även den spelaren som betydde mest för sitt lag.
När Markus Rosenberg är bra då är Malmö FF bra. Inte nog med att han själv är bra, han gör även sina lagkamrater bättre.
Rosenberg har startat i 20 matcher den här säsongen. Facit: 15 segrar, 3 oavgjorda och 2 förluster.
Utan Rosenberg från start har MFF fyra segrar (Sirius, Kalmar, Häcken, J Södra), fyra oavgjorda (Östersund, Sirius, Hammarby, Kalmar) och en förlust (AFC).
När MFF spelar match och Markus Rosenberg leder sitt lag ut på planen, redan där sätts nivån. Bröstet utåt, kaxigheten och självsäkerheten som förmedlar att hans lag är störst och bäst och kommer att vinna den här matchen.
Ingen annan är i närheten av den attityden.
Och en annan sak som har imponerat är inställningen och jobbet i defensiven, till exempel har det varit ganska många defensiva hörnor som anfallaren har nickat bort.
Som årets anfallare gör Rosenberg upp med Saman Ghoddos.
Rosenberg har gjort sju mål och fyra assist på 20 starter.
Ghoddos åtta mål och fyra assist på 20 starter.
Ghoddos vår var inte vass utan han kom igång i mitten av säsongen och hösten i allsvenskan och framför allt i Europa har varit väldigt bra.
Ser man till helheten och med guldet så har Rosenberg i mitt tycke varit bättre och därför placerade jag honom högst upp i kategorin årets anfallare i Allsvenskans Stora Pris.
Valde Issam Jebali som trea, Paulinho fyra och Mohamed Buya Turay femma.
Det är inte bara Markus Rosenberg som har varit vass i Malmö FF. En annan som utmärkt sig och som varit allsvenskans bäste mittfältare är Anders Christiansen.
Mittfältare var den tuffaste kategorin att slå sig in på topp fem. Efter Christiansen var mina val: Ken Sema, Fouad Bachirou, Niclas Eliasson och Kim Källström.
Tufft att lämna spelare som Magnus Eriksson, Brwa Nouri och Simon Lundevall utanför.
Man kan ju diskutera om Eliasson med en halv säsong ska vara med men tycker att om man dominerade så som han gjorde under våren (13 poäng på 17 matcher) så är det svårt att hålla honom utanför.
Årets bästa försvarare är Rasmus Lindgren. Häckens lagkapten har styrt upp försvaret för laget som förra säsongen hade stora problem med defensiven.
Rasmus Lindgren är i en egen allsvensk klass bland försvarsspelarna när det kommer till spel med bollen, och spelförståelsen är det inte heller många som kan mäta sig med.
Lindgren känns som en av allsvenskans mest underskattade spelare, är övertygad om att han hade fått mycket mer kredd om han hade spelat i något av lagen från Stockholm, MFF eller IFK Göteborg.
På plats två till fem var det tuffare.
Mina val föll på Sotirios Papagiannopoulos, Anton Tinnerholm, Jacob Une Larsson och Eric Larsson.
Det är lurigt med Östersund där flera spelare har växlat upp och varit väldigt bra i Europa League, som Tom Pettersson. Men ser man till hela den allsvenska säsongen håller jag Papagiannopoulos lite högre.
Per Karlsson och Nils-Eric Johansson var också bra 2017 men hamnar utanför topp fem.
Tycker att Andreas Isaksson varit bäst av målvakterna och att Johan Wiland är tätt efter.
Därefter: Pontus Dahlberg, Michael Langer och Peter Abrahamsson.
Årets tränare: Graham Potter följd av Magnus Pehrsson, Mikael Stahre, Özcan Melkemichel och Rikard Norling.
Gillar att Melkemichel fått ut mycket av många och att Stahre fått ordning på Häckens defensiv och utmanar om Europa trots att Alexander Farnerud och Alhassan Kamara gick sönder under säsongen.
Norling fick ordning på det till slut, men vårsäsongen var för dålig. AIK:s tränare hade det tufft med klubbens svaga värvningar i Stipe Vrdoljak och Sulejman Krpic.
Under hösten var materialet bättre och Norling kunde trycka upp sina ytterbackar och sluta spela med fem försvarare.
Årets nykomling: Pontus Dahlberg före Felix Beijmo, Kristoffer Olsson, Simon Olsson och Curtis Edwards.
Daleho Irandust har också varit en ny och trevlig bekantskap i allsvenskan och hade man bara gått på vissa matcher (herregud vad bra han var i hemmamatchen mot IFK Göteborg) så hade han fått plats på topp fem. Men helheten (femton starter, två mål och fem assist), nja. Han har inte varit given i startelvan. Han kunde kanske ha kommit med i stället för Edwards men inte högre än så.
Allsvenskans viktigaste spelare är alltid svårt men tycker som jag skrev tidigare att Markus Rosenberg har varit det.
Kim Källströms betydelse för Djurgården har varit extrem. Hade Hammarby hängt kvar utan Björn Paulsen? Det är inte helt säkert.
Där är topp tre.
Som fyra och femma: Rasmus Lindgren och Anders Christiansen.