Utan våra fans är vi ingenting
Zecira Musovic
Förra året stod vi som engelska-ligamästare, mitt i corona-pandemin. Då fick vi lyfta bucklan utan fans på läktarna. Jag kommer tydligt ihåg känslan. Konfettin sprutades ut när vi stod och firade och vi fick ta emot våra medaljer med glada miner. Men sen då? Sen kändes det inget speciellt. Vi hade inga fans att förlänga firandet med. Ett gäng supportrar stod utanför arenan, som vi fick springa till och vinka från håll. Närmre ett gemensamt firande än så kom vi inte.
![]()
Såhär såg det ut förra året
Det här året var det annorlunda. Vår kompakta arena Kingsmeadow var fyllt med blåa färger och Chelsea-supportrar. När våra motståndare gjorde mål var det tyst. När vi gjorde mål, då exploderade arenan. Engagemanget är fantastiskt bland fans här i England. Gåshud.
Efter slutsignalen blev det såklart en hel del firande. Någon hade kommit med idéen om att spelarna skulle gå ut en och en från spelartunneln ut till planen för att mötas av fansens jubel. Jag skulle vara först ut. Jag var nog mer nervös inför det än själva matchen. Jag vill inte påstå att jag är bekväm i sådana situationer. Men jag knuffas ut, springer igenom gången med en selfie-sticka som de såklart tvingade på mig och jag kommer ut som en yr höna (video lär ni få se i mina sociala kanaler framöver). Sen hör jag publikens jubel. Gåshud. Förvirrad som jag då var glömmer high five:a ledarna som står på rad. Jag står som ett frågetecken och vet inte vilket håll jag ska åt. Till slut lyckas jag lösa det. Yes. Utan våra fans är vi ingenting.
![]()
Nervös, yr höna
Publicerad 2022-05-11 09:46