Diskussionen handlar numera om vilket rekord som ska slås

Det är häftigt att vara med om den utveckling som sker i damfotbollen. Igår när jag satt och såg matchen och den inramning som skapades på Camp Nou fick jag gåshud flertalet gånger. För ett par år sedan kunde vi bara drömma om att få spela på de allra största arenorna. Det spelade ingen roll om det ekade tomt, att spela på en stor arena var häftigt i sig. Här står vi alltså ett par år senare och drömmer istället om att sälja ut de stora arenorna. De större matcherna på damsidan är plötsligt självklart att de ska spelas på bra, maffiga arenor. Nu är diskussionen istället vilket rekord som ska slås.

Jag känner mig stolt över att jag som spelare får vara med om den utveckling som idag sker, som möjliggör att kommande generation kan drömma ännu större. Jag känner mig stolt över att i princip hela mitt flöde i mina sociala kanaler färgades av hyllningar till gårdagens rekordsiffra. Alla pratade om den matchen och den inramningen. På något sätt känner jag att vi alla känner samma optimism, att det här är starten på något ännu större. Det här ska bli spännande att följa på nära håll.

Med en proffskarriär följer media och det du gör granskas helt plötsligt på en helt annat nivå än vad du är van vid när du spelade med det lokala laget. Du är van vid att de personer du har kring dig känner hela dig, både proffsspelaren och människan ”bakom”. De förstår dig, de vet vem du är och förväntningarna på att du ska vara fläckfri är orimliga och förekommer därför enbart i begränsad mängd. Men sedan kliver du in i proffsvärlden och alltfler kring dig ser bara liraren. Du förväntas prestera ständigt. Gör du inte det, no mercy från flera håll. Var beredd på att sågas. Media kan vara brutal, hård och i en del lägen orimlig. De krav och förväntningar som finns är skyhöga och sällan finns där plats för mänskliga misstag. Eller låt oss säga förståelsen för det. Plats för misstag finns alltid, men var beredd på att de skapar dem saftigaste rubrikerna. 

När det går bra, då går det oftast riktigt bra och mediavärlden är gärna där och visar sin stöttning. När det går mindre bra, då åker motorsågen snabbt fram hos vissa. Jag förstår varför den gör det, det är trots allt sågen som oftast bidrar till flest antal klicks och genererar mest pengar. Men var hittar vi den moraliska människan som inser att sågen även leder till skapad ilska och hat mellan människor? Var är den moraliska människan som i sitt arbete väger in att föreställningar om ständiga, extraordinära prestationer kan vara direkt skadliga om det träffar fel? 

De flesta jag har stött på i mediabranschen hittills har varit människor med välvilja och som är bra att ha att göra med. Som elitidrottare kommer du till en punkt där du lär dig sålla bland media, vilka kan jag samarbeta med och vilka söker bara efter lockande texter som kommer att riskera skapandet av en fel bild av en själv. Jag har aldrig förstått mig på de mediapersoner som söker efter det här, som inte förstår vikten av att ha ett välfungerande samarbete med idrottaren själv för att skapa den där ”ge och ta”-relationen. Media kan vara bra och deras arbetet kan skapa en hype kring idrotten som gynnar alla. De skapar föreställningar om olika lag, spelare och ligor. Hur mycket vi än tjatar om källkritik så vet vi att det som står i media oftast blir sanningen. En spelare som vi inte hade koll på kan helt plötsligt bli en extremt skicklig eller dålig spelare i våra hjärnor, enbart på grund av att vi läst oss till det. Expertkommentatorer exempelvis. Sällan tror jag att alla experter sitter och luskollar samtliga matcher. Man tar fram sin sökmotor, knappar in ett namn och grundar många av sina kommentarer på det. Enkelt, effektivt men ibland snedvridet. 

Vi utövare har lärt oss leva med den kritik som ibland delas ut och har nog oftast hunnit kritisera oss själva innan någon annan gjort det. De egna kravställningarna som vi har är tuffa nog och med åren blir vi rätt hårdhudade mot det som sägs utanför våra egna huvud. Med det sagt tar vi inte bort det faktum att vi fortfarande är människor med en mental hälsa. Som Bale nämner i sitt inlägg kan media spä på den mentala ohälsa och stress som finns hos individen själv, något som i sin tur kan leda utövaren över gränsen. Då hamnar vi där igen, när vi ställer oss frågan vem som egentligen bär ansvaret för den typ av mediapublicering. Låt oss hoppas att vi slipper, även om jag känner mig pessimistisk i just den frågan. 

Nu har även Damallsvenskan dragit igång, äntligen. Nu när jag lirar utomlands är det underbart att sätta igång svensk sändning och kolla på svensk toppfotboll. Självklart hejar jag på mitt FC Rosengård och tror på ännu ett skånskt guld, men jag tror att flera lag kommer att vara med och tampas i toppen. Det blir en spännande säsong. Något som däremot inte är lika spännande utan direkt tröttsamt är hur det är få grejer som stoppar matcherna i Damallsvenskan från spel.

Dagens match mellan Umeå IK och BK Häcken spelades stundtals på en snötäckt plan med fruktansvärda väderleksförhållanden under en fotbollsmatch. Jag fattar inte grejen. Vi diskuterar utveckling, vi diskuterar intresse och spelarnas hälsa är något vi i Sverige vanligtvis bryr oss väldigt mycket om. Men att spela en sådan här match när planen ser ut som den gör, det får mig att tappa hoppet för ett stund och bli förbannad. Grejer lämnas till slumpen. Spelarna riskerar onödiga skador som kan hota karriären, resultatet på matchen känns som om att det avgörs genom “Elle, belle, bi”-ramsan och allvarligt talat; hur seriöst ser det ut när två lag i Sveriges högsta liga spelar fotboll på snö? När ska vi sluta acceptera det här? Jag tycker att det räcker. För länge sedan. Bättring Damallsvenskan!

Att en match ställs in på grund av Covid är vi vid det här laget vana med. Något vi har fått acceptera senaste två åren är att schemat kan komma att ändras med kort varsel. Men den här schemaändringen slog nog nya höjder. Två timmar innan jag skulle sätta mig i bilen och bege mig mot matcharenan får vi alltså reda på att matchen är inställd. Antiklimax. Snabbt sänker jag musiken, stirrar förvirrat på mobilen och frågar mig hur ett lag kan ha tillräckligt många spelare för att spela matchen på morgonen, för att helt plötsligt inte ha tillräckligt många spelare några timmar senare på dagen. Något här känns knasigt.

Runtom i världen pågår otroligt mycket oroligheter och vi får ta del av de fruktansvärda bilderna från kriget i Ukraina. Massor flyr sitt hemland för att förhoppningsvis nå frihet och ro, samtidigt som vissa av de lämnar kvar sina nära och kära i landet som ska slåss för sitt land. Det som pågår är hemskt. Det är nära en själv, men ändå känns det så långt ifrån. Samtidigt som det förs krig, så lever jag min dröm i London. Jag har fotboll som mitt yrke, jag kämpar för att utvecklas och bli bättre varje dag och brinner för att vinna matcher. Jag är lyckligt lottad.

De senaste veckorna har jag känt en extrem tacksamhet. En tacksamhet över att min familj mår bra, att de är i säkerhet och att min vardag är just min vardag. Jag tror att det är viktigt att stanna upp och reflektera, extra viktigt i tider som dessa när så mycket hemskt pågår i världen. Reflektera över grejer som vi är tacksamma för i livet. Varje gång jag rullar in med bilen igenom träningsanläggningen försöker jag samla tankarna just till det; att känna den tacksamhet som jag känner fullt ut. Tack livet!

En sneakpeek på hur vår träningsanläggning ser ut. Jag ser fram emot att få visa er mer av den.

Ligan är jämnare i år med allt fler lag som kan skapa stora problem för varandra, något som gjort att varje poäng kräver bra prestation. Idag fick vi kämpa ända in till slutminutrarna för att spräcka motståndarnas målnolla. Jag lyckades även med min passning till Sam Kerr skriva in mitt namn i assistkolumnen. Tänk er att man lägger ner hela sin själ i matchen, kämpar och försöker men målen kommer inte. Minutrarna tickar allt närmare slutsignal och vi vet att vi helst måste vinna. Till slut kommer målet. Euforin man känner i kroppen är svår att beskriva. Det känns som om att man svävar på moln och man vill bara ta och springa ett helt varv runt planen och fira med sina lagkamrater och fans.

Varje möjlighet jag får spela med mitt Chelsea FC är något jag är oerhört tacksam över, likaså den här gången. Varje dag lägger man ner så otroligt mycket kraft i att träna hårt och försöka att utvecklas. De flesta gångerna älskar man det, ibland hatar man det. Men man pushar ändå, för man vill framåt. När jag sedan får en möjlighet att få spela och dessutom vara med och bidra till att vi gör det avgörande målet, så sköljs kroppen med emotioner. Jag kände mig som världens lyckligaste person. Man får perspektiv på varför man pushar, trots att det ibland blåser motvind.

“1-0”-vinster. Jag älskar er!

Hur ser egentligen en fotbollspelares liv ut? Hur går tankarna efter att ha gjort en stor och avgörande räddning? Hur känns den bästa känslan? Ligger man sömnlös efter en förlorad match? Ja, det finns massor av frågor som jag hoppas kunna ge er en inblick i, på ett ofiltrerat och ärligt sätt.

Är du nyfiken på något? Släng iväg en kommentar! Många gånger hamnar jag i ett ekorrhjul där jag inte tänker på att det jag har som yrke kan vara spännande att få ta del av som utomstående. Typ Chelsea FC:s träningsanläggning, där jag kör in och ut varje dag. Brorsan påminde mig häromdan att alla inte vet hur det ser ut. Just det.

Här kommer jag och välkommen till dig till #Nofilter med Zećira Mušović – bloggen som tar er bakom kulisserna.