När jag i dag surfar runt på olika forum och diverse hemsidor och läser spaltmeter där rojiblancos hänger ut Diego Simeone för gårdagens derbyförlust blir jag förvånad. Jag menar inte att det på något sätt är fel att våga sticka ut hakan och kritisera en tränare – även om han heter Simeone och har fört en historiskt sett helt opålitlig jojo-klubb till det europeiska toppskiktet – utan ställer mig snarare frågan varför.
“Hur kan man ens överväga att byta ut en formtoppad Antoine Griezmann?”
Det må vara en befogad frågeställning med fransmannens poängskörd i ligaspelet i åtanke. I Champions League har han dock inte surfat på i närheten av samma framgångsvåg, utan snarare haft idel problem att hitta rätt i anfallsspelet. Vi ska komma ihåg att Griezmann bara startade en match i gruppspelet i höstas – hemma mot Malmö FF. Simeone och hans ledarstab har steg för steg utvecklat 24-åringen till en defensivt välskolad anfallare som blivit bättre i både press- och positionsspel. Men i matcher där Atleti äger 30 % av bollinnehavet och Griezmann endast kan anfalla med en statisk Mario Mandzukic kommer han ingenvart. Han blir för ensam. Och ensam är i det här fallet inte stark.
Jag förstår varför Simeone bytte ut Griezmann. Han ville ha in ytterligare en huvudstark spelare som kunde gå in och stångas med Real Madrids mittförsvarare. När spelaren i fråga dessutom heter Raúl García och har haft för vana att kliva fram i avgörande lägen stärker det bytet än mer.
Vad gäller Mandzukic är han väldigt underskattad i Atléticos spel. Offensivt är han inte alls vad Diego Costa var, men defensivt uppfyller han många kriterier vilket gör det svårt för Simeone att plocka av honom när det står så mycket på spel. Inte minst hans ansvar på fasta situationer.
Hade Real Madrid åkt ur Champions League mot Atlético i det här läget hade det varit krisstämpel. För Atleti, med sin bakgrund och historia, är det med lite distans ändå helt okej. Kan klubben summera en säsong med CL-kvartsfinal och en tredjeplats i ligan har de nått sitt primära mål. Då ramlar pengarna in, och då kan Diego Simeone fortsätta bygga vidare och justera sitt lag i hopp om att till slut nå perfektion i framtiden.
Efter hur allting artade sig på Santiago Bernabéu i går är det inte Diego Simeone som Atlético-supportrarna bör vara besvikna på. Inte när lagets kanske viktigaste spelare offensivt vänder sulan uppåt i ett helt onödigt läge och drar på sig ett andra gult kort. Arda Turans utvisning gav Real Madrid den där sista energin som behövdes för en slutforcering. Jag är tveksam om Atleti hade orkat stå emot med tio man i en förlängning, men Real Madrid lät inte chansen uppstå.
Sett över 180 minuter är Real Madrid vidare klart välförtjänt. Att Carlo Ancelottis gubbar inte spräckte nollan redan på Vicente Calderón är ett smärre under. I returmötet skapade Madrid 23 målchanser att jämföra med Atléticos ynka sex. Ändå tog det 87 minuter och lite därtill för att hitta rätt. Atléticos ramstarka defensiv höll sånär över två möten, men framför allt var det en storspelande Jan Oblak som Atleti kan tacka att det bara blev ett insläppt mål i slutändan.
Real Madrid vågade gå framåt trots vetskapen om att ett baklängesmål kan bli ödesdigert. Till slut bar det frukt, och nu är man i semifinal för femte året i följd.
***
Vilar det en 2.48-förbannelse över Atlético?
I Lissabon 2014: 90:00 + 2:48 = Sergio Ramos nickar in 1-1 för Real Madrid i CL-finalen mot Atlético.
I Madrid 2015: 90:00 – 2:48 = Javier Hernández sätter segermålet för Real Madrid och skickar ut Atlético i CL-kvarten.
***
Sänder även en tanke till Jesé Rodríguez. Inte ens när Benzema och Bale är skadade fick han chansen från start. Och när han väl skulle in i spel för första gången då tre minuter återstod av ordinarie tid, fick han snällt vända tillbaka till bänken eftersom Madrid momentet senare gjorde 1-0.
När Chicharito drabbades av kramp fick till slut Jesé hoppa in. Men är det någon som lär ägna ett par tankar åt sin framtid resterande veckorna av säsongen är det garanterat Jesé. För att utvecklas och bli så bra som han har potential att bli måste han spela mer regelbundet.
***
Neymar var den av ”los tres amigos” som klev fram mot PSG i tisdags. Ändå var det Andrés Iniesta som snodde åt sig flest rubriker i efterhand.
”Är du tillbaka nu?”, frågade en journalist i mixade zonen.
”Jag har aldrig lämnat”, svarade Iniesta.
Han brukar ju välja sina tillfällen att kliva fram även vad gäller mål och assist, den lille vampyren. En CL-semifinal mot Chelsea, en VM-final mot Holland. I tisdags snurrade han upp ett gäng PSG-spelare och serverade Neymar till 1-0-målet, något som definitivt stängde dubbelmötet.
Och med en Andrés Iniesta i storform får Barcelona ytterligare en matchvinnare i slutspurten av säsongen.
***
Det känns som det var längesen en topptrio var så cementerad i fotbollseuropa som nu. Två spanska giganter och Bayern München kan man snart räkna in till semifinalerna i Champions League på förhand.
***
Måste för övrigt slå ett slag för Thiago Alcântara. Sådan bollbegåvning, sådan blick för spelet, sådan matchvinnare. Han har kommit tillbaka in i Bayern efter lång skadefrånvaro som om ingenting har hänt. Ett unikum.
Får Thiago bara vara skadefri under en längre period kommer han ta hela världen med storm.