David Alaba träffade ribban och var decimeter ifrån att överlista Jan Oblak. Å andra sidan prickade Fernando Torres stolpen åt andra hållet och kunde gett Atlético ett ännu bättre utgångsläge inför säsongen.
Det blev 1-0 på Vicente Calderón i går. Ännu en 1-0-seger – tredje i följd och elfte totalt den här säsongen.
Atlético höll dessutom nollan för trettiotredje gången. På en säsong. Det är ett smått osannolikt facit som symboliserar arbetsmoralen, harmonin och det faktum är Diego Simeones manskap rent taktiskt är slipat som diamanter.
I går spelade inte ens Diego Godín, argumenterbart världens främste på sin position. José María Giménez hade bara spelat en match efter skadefrånvaro men gick in och axlade rollen i stället för sin landsman på bästa möjliga sätt. Stefan Savic – som inte fått överdrivet mycket speltid sedan flytten från Fiorentina och varit tredjevalet – fullbordade mittlåset och gjorde som alltid ett gott jobb. Savic har fortfarande inte förlorat en enda match av de han spelat i Atleti. Bara en sådan sak.
Men som vanligt är det inte en, två eller tre spelare som sticker ut. Det var kollektivet Atlético som vann igen. Att Jan Oblak hållit nollan i 33 matcher är förstås ofattbart imponerande – och det är dags att plocka in honom i kategorin bland de absolut främsta målvakterna – men han hade aldrig klarat av det utan de tio kompakt krigande soldaterna han har framför sig på planen.
33 nollor ändå. Under en säsong – som dessutom inte är till ända. Svårt att ta in.
Nu har Atlético vunnit mot Barcelona, Real Madrid & Bayern München på bara ett par månader. Diego Simeone fortsätter med mantrat “vi tar en match i taget” och försöker lägga över all press på motståndarna. Men nu har det pågått under så lång tid, under så många år. Folk tar Atlético på allvar nu – ändå förvånas de flesta över de ständigt maximala prestationerna när det gäller som mest.
Visst hade man gärna velat hänga med på en träning eller en taktisk genomgång inför en match för att se och höra hur Simeone och hans stab analyserar varenda detalj och motiverar sina spelare. När guldet 2014 säkrades på Camp Nou skadade sig både Diego Costa och Arda Turan. I går saknades Diego Godín.
Det verkar inte spela någon roll. Ersättarna vet exakt vad som krävs – och att få ut snudd på maxkapacitet av varenda spelare är fullständigt unikt.
***
Jag ska skriva mer om Saúl Ñíguez vid senare tillfälle. Hans utveckling den här säsongen är remarkabel. Från bänkad komplementspelare i början av säsongen till fullständigt vital och given i startelvan.
Allting ont för någonting gott med sig, brukar det sägas.
Tiagos skada i höstas fick många Atlético-supportrar att bäva inför vårsäsongen. Då klev Saúl fram på allvar – och oj, så bra han har gjort det.
Att han har taktiskt kvalitet, ett bra positionsspel, är stark i luftrummet och en spelare som smäller på var känt sedan tidigare. Att han kan slalomdribbla sig igenom ett helt Bayern-försvar var någonting nytt.
***
90 minuter – eventuellt lite förlängning och möjliga straffar – ifrån drömfinalen. Egentligen har varken Real Madrid eller Atlético ena benet i finalen, men det råder förstås inga tvivel om att det är liten fördel för Madrid-lagen inför returmatcherna.
Det hade varit ett sådant klimax att se en ny finalmatch mellan stadsantagonisterna.