Valencias facit är förnedring av omätbara proportioner

Med en adderad anfallare i Simone Zaza och en skänk från ovan i form av Fabián Orellana – i sina bästa stunder en av ligans mest frejdiga offensiva spelare – spetsades den redan ganska fina truppen till betydligt.

Men Valencia förblir vad Valencia varit de senaste åren. Uppenbarligen.

Att resa till Gran Canaria och förlora mot ett harmoniskt Las Palmas är en grej. Det kan man, den här säsongen, köpa. Det är inget att skämmas över.

Att förlora HEMMA mot EIBAR med 4-0 (!) är helt bisarrt. Det är förnedrande av omätbara proportioner. Det är förbryllande. Det är smått omöjligt att ta in.

Inte för att ta någonting från Eibar som fortsätter överraska positivt och har många väldigt underskattade och duktiga spelare, men framför allt har ett kollektiv som fungerar – trots att José Luis Mendilibar är tränare. Men ändå.

Det är Valencia vi pratar om. Det är bara tre-fyra klubbar som är större. Många lag är definitivt bättre, och har varit under längre tid, men den historiska aspekten går aldrig att bortse ifrån i det här fallet.

Det är en större grej att Valencia, med sin trupp och sina ambitioner som klubb, förlorar hemma med 4-0 mot Eibar än om Real Sociedad skulle göra det.

För att Valencia är större, alltid har varit och alltid “ska” vara.

Precis som att Liverpool får en större fiasko-stämpel på sig vid en liknande förlust jämfört med vad Tottenham skulle få. För att Liverpool är större.

En polare sa till mig för ett antal månader sedan att “det kanske är lika bra för Valencia att börja om helt. Ramla ur, lägga om grunden och successivt ta sig tillbaka”.

Det skulle vara ett av La Liga-historiens största misslyckanden om det faktiskt skulle bli så att laget åker ur. Och även om jag inte tror att det skulle vara gynnsamt så är den enda och genuina känslan att Valencia måste rensa ut precis allt för att få bukt på problemen.

Så många individuellt duktiga fotbollsspelare kan omöjligt bli så dåliga tillsammans. Det är så mycket som har gått snett på vägen.

Man brukar prata om att nå 40 poäng för att hålla sig kvar i La Liga. Valencia har, efter 20 omgångar (det vill säga mer än halva säsongen), skrapat ihop 19. Det är fasansfullt dåligt. Och Valencia ska vara glada att det ändå genererar i en plats ovanför nedflyttningsstrecket eftersom Osasuna, Granada och Sporting varit så genomsusla.

***

Apropå de genomsusa lagen i botten. Granada fick trots allt lite upprättelse i och med måndagens 1-0-seger mot Las Palmas. Adrian Ramos debuterade piggt och en förändrad spelform kan mycket väl bana väg för en finare höst.

Ett par trepoängare till och man petar ned Valencia.

***

Tre galna grejer från Barça-Athletic i helgen…

1) Paco Alcácer gjorde mål. Ja, på riktigt. Han gjorde mål.

2) Aleix Vidal har gått från frysbox till världens mest harmoniska högerback som någonsin existerat. Typ.

3) Aj aj aj, Rafinha. Fick näsan avbruten – av Marc-André ter Stegen.

***

Celta Vigo-spelarna led knappast av att söndagens stormatch mot Real Madrid blev uppskjuten.

ALLT, precis ALLT, fokus ligger på veckans semifinalretur i cupen mot Alavés. Något Eduardo Berizzo var tydlig med under förberedelserna inför det som var tänkt att bli match, men som aldrig blev. I alla fall inte den här helgen.

Utvilat Celta i returen. Mot ett möjligen mer tröttkört Alavés, men ändå med mycket självförtroende efter 4-2 på El Molinón i lördags.

Säsongens viktigaste match för båda lagen.

***

Sevilla bäst i toppmötet med Villarreal – men Sergio Asenjo bevisade varför han har bäst statistik av målvakterna i Europas fem största ligor.

Svårt att inte unna Asenjo den framgången han har haft den här säsongen efter tre tuffa knäskador och 668 rehabiliteringsdagar. Det tär på psyket. Asenjo har klarat av det.