POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

KFF har både stora och små problem - får ledningen en sista chans?

Beskedet kom för första gången om man stod på en bilfirma i Kalmar en vardag och hörde ordförande prata alldeles för högt i telefon om alldeles för interna saker. Henrik Rydström skulle lämna Kalmar FF.

Beskedet kom lite mer officiellt i går strax efter halv tio en söndagskväll. KFF hade då haft tre dygn på sig efter styrelsemötet att berätta för Rydström (och det tog enligt deras egen utsago tre dygn för dem att göra det), och även planera ett värdigt tack för en person som har tillhört och konstant förbättrat föreningen i över 25 år. Och det tacket blev såhär:

”Samtidigt vill klubbledningen och styrelsen tacka Henrik Rydström för de insatser han gjort för föreningen under många år, både som spelare och tränare.”

Det var allt. Mattias Rosenlund gav en platt intervju i Barometern. Ordförande Johan Assarsson gav en lika intetsägande intervju innan beskedet. Sportchefen Thomas Andersson-Borstam verkar inte ha svarat när någon har ringt i dag. Inget mer har kommit ut på KFF:s officiella kanaler. Den stora samlingen har istället kommit från upprörda KFF-fans som lär rösta bort åtminstone delar av den nuvarande styrelsen på nästa årsmöte.

Styrelsen hade redan från början lågt förtroende i och med Teerngate, när en styrelsemedlems företag gick in som sponsor hos både Hammarby och Öster, när han själv målade en KFF-loge i grönt i samband med en Hammarbymatch, och i en intervju med Barometern sa de redan klassiska orden: ”För mig är det oviktigt vem som vinner”.

(Richard Teern var också en av de som enligt Barometern var emot Rydström, men eftersom Teern tycker att det är oviktigt vem som vinner så kan man fråga sig varför han ville göra sig av med Rydström, då KFF:s stora argument till beslutet var att resultaten varit för dåliga?)

Nåja.

KFF sköt sig åter i foten när det kom till att ta hand om en av föreningens fanbärare. Tobias Eriksson fick sitt besked via telefon om att han inte får förlängt efter tio år i föreningen, Markus Thorbjörnsson lämnade ett kryptiskt avskedsmeddelande efter även där tio år i föreningen, och både Emin Nouri och Rasmus Elm har sagt i intervjuer att ingen i KFF har pratat så mycket med dem, trots utgående avtal.

Det här är inget nytt. Även tidigare år har jag pratat med KFF-spelare som har undrat ”vad är det som händer, hur ser min framtid egentligen ut, varför säger ingen någonting?”. KFF har haft tur att de i vissa fall har haft lojala spelare som inte har letat nytt, utan tålmodigt väntat.

I en värld där alla skriker efter klubblojala spelare och ledare, och där KFF har haft en stor mängd spelare och ledare som har stannat länge, inte har klagat, och har gjort allt för att förbättra föreningen, så är det ledningen och styrelsen i KFF som har saknat förmågan att agera med respekt och värdighet. Jag kommer aldrig förstå mig på hur en förhållandevis liten förening kan ha så svårt att sköta ordentlig kommunikation med sina spelare och ledare.

Spelarna och ledarna är på arenan sex dagar i veckan. Några snabba samtal öga-mot-öga för att uppdatera om läget tar inte många minuter. Ibland tar det emot att vara ärlig och ge raka besked, men det är bättre än att gömma beskedet och göra det halvdant i november.

Men hur avskeden än går till så är bara en del i det hela. Det är en viktig del i det hela, men det är ändå ett förhållandevis litet problem då det är ”enkelt” att lösa med bättre kommunikation. Problemet är väl att Rydström symboliserar det som KFF borde skrika efter, men som de konsekvent ignorerar. Analyser på vad som kan göras bättre, faktisk kunskap, prestigelöst men rakt ledarskap, höga krav men också hög förståelse. Ledordet i KFF är kostnadseffektivitet, men det är en förening som mest bara tar enkla lösningar och kommer med intetsägande framtidsplaner.

Kalmar FF har fallit i samma fälla som många andra föreningar, i vad en (icke-KFF-relaterad-)tränare för mig definierade som ”power point-klubbar”. Det finns stora mål, långsiktiga planer, men det är tomt på hur man ska ta sig dit. De som styr föreningen säger sakerna som ska uppnås, men fördjupar sig inte i hur det ska göras. Efter ett halvår slängs power point-presentationen ut, och så kommer det en ny, och så återupprepas det. De ber om nya chanser, med nya riktlinjer, men utan något mer att greppa tag i.

Ett stort problem i KFF där har varit rekrytering, för det verkar inte finnas stora processer bakom det.

Till de styrande platserna i föreningen så ser man snarare ganska starka personliga kopplingar. Anders Klevsand anställdes som klubbchef efter att tidigare ha varit vd i ett bolag i Nyblomgruppen (Anders Nyblom är KFF:s tidigare ordförande). Han plockades dock undan efter ett tag, på ett konstigt och lite väl enkelt sätt till andra arbetsuppgifter, och istället kom ordförande Mattias Rosenlund in på posten. Dåvarande ordförande fick alltså ett heltidsjobb i föreningen, till en post där han själv rekommenderat Klevsand från första början men där han själv fick jobbet knappt 18 månader senare.

Sportchefen Andersson-Borstam kom till KFF under Nybloms tid i KFF, samma Nyblom som hade han sålt sitt eget bolag till år 2006. Huvudkandidaten innan Andersson-Borstam var den tidigare målvakten Petter Wastå, men ett tag in i processen hade Wastå själv insett han han inte ville vara inne i fotbollsbubblan 24 timmar om dygnet.

På spelarsidan så ser det likadant ut när det kommer till nya tillskott. Under en period på ungefär fem år så var hälften av värvningarna antingen tidigare Kalmarspelare eller tidigare Mjällbyspelare, och bland de övriga så var det många korttidslösningar. Ett tag närmade det sig parodi på hur många Mjällbyspelare som antingen värvades eller ryktades till KFF.

Nåja.

KFF sa som sagt att Rydström plockades bort för sina resultat. Han tog över plötsligt mitt i säsongen, först med att bara få jobbet i några veckor innan han fick veta att det var året ut, utan något transferfönster att sätta egen prägel, och med en uppsättning med offensiva spelare där alla vet om att det inte är tillräckligt bra för allsvenskan. Detta under hans första halvår som huvudtränare för ett seniorlag. Och argumentet var att han inte tog tillräckligt många poäng. Och enligt Rydström själv så har ingen i ledningen intresserat sig för varför KFF spelar och tränar som de gör, och vad de vill uppnå.

Det gick långt ifrån perfekt, men om man ska börja plocka bort personer på grund av för dåliga resultat, så… Vem tar ansvar för att KFF har tappat mer än tio procent av publiken i år? Vem tar ansvar för att föreningen, oavsett arenasituation, går back med nästan tio miljoner kronor per år? Vem tar ansvar för att det inte blev någon stor spelarförsäljning som kan ge andrum för ekonomin? Vem tar ansvar för att ungdomssektionen inte fungerade som den skulle under hösten, där Barometerns KFF-podden pratar om ett U-lag där det bland annat har varit påstådd mobbning?

Tar Andersson-Borstam ansvar för sina resultat på värvningssidan, som inkluderar Gbenga Arokoyo, Måns Söderqvist, Henri Anier, Mahmoud Eid, Philip Hellquist, Sebastian Starke Hedlund, Pär Ericsson, Melvin Platje, Lumala Abdu, César Santin, Muktar Ahmed, Harmeet Singh, och ett gäng andra på sitt värvningskonto, spelare som inte gjorde skillnad och som har kostat ganska mycket pengar totalt sett? Det har också varit få transferfönster som har gjort KFF bättre.

Varför fick inte Peter Swärdh ta ansvar när hans lag under en period tog 14 poäng på 18 matcher? Vem tar ansvar för att föreningen knappt har kunnat göra mål under hela 2010-talet?

Henrik Rydström var som sagt långt ifrån perfekt, men han påbörjade processer. Han var nästan den första tränaren som kollade vad som fanns i truppen. De tre bästa spelarna var Rasmus Elm, Viktor Elm, och Romário. Det som de har gemensamt är att det är tre väldigt bra passningsspelare, och Rydström utgick från det.

Resterande spelare var också hungriga på ett mer ambitiöst spelsätt. Peter Swärdh ville ha mycket boll, men hade svårt att fördjupa det. Nanne Bergstrands spel handlade mest om att försöka ta poäng, och när det gällde det offensiva spelet så var Bergstrand öppen med att han ville att spelarna skulle försöka att hitta egna lösningar. Det tar tid att sätta ett sådant spelsätt som Rydström ville ha, och det var inte det bästa för Rydström personligen att gå så hårt mot ett långsiktigt tänk när han visste att han kanske skulle lämna i vinter. Men det var nog ändå något som behövde göras.

Rydström hade träningar där det var fördjupning kring hur laget skulle spela, hur man skulle sköta vissa sekvenser, och involverade även spelarna i diskussionerna om spelsätt. Det skapade stimulans och framtidstro. Han var också en av två-tre huvudpersoner (Jens Nilsson en annan) bakom de fina ungdomskullarna som har tagit sig in i A-laget. En av få saker som har fungerat bra i KFF de senaste åren.

Under hösten har KFF-fansen generellt växlat mellan ”det här spelet ger ju ingenting framåt” och ”vi börjar bygga något intressant här nu, bara det kan komma in något mer till offensiven”. Det verkar som att de flesta avslutade säsongen med en positiv framtidskänsla, särskilt då ytterligare ett par unga spelare tog för sig ännu mer. Nu blir det möjligen en femte huvudtränare på fem år, med ett femte spelsätt.

Och det ska också kommas ihåg att på de flesta övriga sätt att mäta framsteg så ser det bättre ut för KFF nu än vad det har gjort tidigare. De underliggande siffrorna är bättre.

Nåja.

Nu får kanske den här ledningen en (sista?) stor chans att sätta ihop ett tillräckligt attraktivt paket till KFF-fansen inför 2019, men blir det åter ett tveksamt tränarval, åter tveksamma värvningar, och åter ett ekonomiskt svagt år så är det inte otänkbart att det blir många förändringar även högre upp till 2020.

Det finns ju fortfarande en viss kompetens där. Rosenlund gjorde ett starkt jobb med att sälja arenan till kommunen. Andersson-Borstams absolut styrka är att han vet hur man fixar en deal. Johan Assarssons tid utanför KFF har jag dålig koll på, men han verkar ha gjort en del bra grejer inom sjukvården. Nu måste de, och resten av ledningen, visa att de kan styra upp KFF igen. Förtroendet från KFF-fansen är inte högt för att de ska göra det, men de verkar åtminstone få chansen.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Kalmar FF:s 2018 och planering för 2019

I dag när AIK ska försöka ta SM-guldet i Kalmar så är det nästan på dagen tio år sedan som KFF själva vann sitt första och hittills enda SM-guld.

Den här hösten skulle också vara avslutningen på femårsplanen som Kalmar FF tog fram i slutet av 2013. KFF skulle vinna SM-guld igen senast 2018, men planen avbröts redan under sommaren 2017. Under de tre och ett halvt åren som den var sjösatt så var det mycket mer av ett sänke för föreningen än vad det var en vägvisare för framtiden. Det skapade bara ett väldigt svårt slutmål, utan metoder för att ta sig dit. I efterhand ser det uteslutande ut som säljsnack som mest gav negativ effekt.

Det stora arvet för framtiden från KFF:s era med SM-guld blev annars en ny arena. En arena som har tagit lika mycket energi som den har gett positivt utslag. Det har nästan balanserat ut varandra på ett perfekt sätt. Det har skapats en förening som stannar kvar i allsvenskan, med allt det innebär, men som sällan kan titta upp högre än så.

Mycket annat från 2008 har dock försvunnit.

KFF gick från allsvenskans målgladaste lag under slutet av 00-talet till att under åtta av nio säsonger göra färre än 40 ligamål. KFF gick från att under sex-sju års tid bygga upp en gigantisk kista med pengar, till att på sex-sju år få den kistan att nästan bli tom. De gick från att träffa rätt med en mängd utländska (och inhemska) värvningar till att man ibland undrar om de ens är värt för föreningen att gå utanför rikets gränser, för i nio fall av tio blir det mest bara ett sätt att bränna pengar på.

KFF gick från ett lag som stack ut, hade en stark identitet, och som drog med sig staden, till att vara ganska gråa och i år även tappa publik. Även om varenda plats skulle vara upptagen på arenan i dag så kommer de att ha tappat mer än tio procent av fjolårets publiksiffra, från runt 93 000 till runt 83 000 sett över hela året. I årets näst sista hemmamatch, mot Trelleborg, var det 2842 åskådare på plats.

Luften har ibland gått ur supportrarna i år, och den här gången syns det i publiksiffrorna. Tidigare års oro för publiktapp har stoppats av att KFF har sänkt priserna, men de sänkte priserna så mycket att värdet av en biljett och att se KFF blev för lågt.

Den här gången säkrade laget i princip allsvenskt kontrakt redan halvvägs in i säsongen. De hade dock inte varit särskilt fascinerade fram till omgång 15, och efter omgång 15 har det växlats mellan dvala, stor irritation över ett spel som inte ger mål, och vid tillfällen även det motsatta: en stark optimism om att de spelmässigt är på rätt väg.

Men sett över hela det här året har det bara varit en stor positiv nyhet för KFF. Det är å andra sidan en nyhet som räddar hela föreningen existens: försäljningen av arenan till kommunen. Innan det hade KFF planerat för ett underskott på 18 miljoner kronor (!) för det här året exkluderat spelarförsäljningar. De skulle sälja spelare för åtta miljoner var tanken, men än så länge har det hamnat på knappt en miljon. Att sälja arenan tar på sikt bort knappt hälften av de där 18 miljonerna i röda siffror. Med andra ord finns det fortfarande oerhört mycket jobb kvar att göra med ekonomin, och KFF ska nog inte räkna för mycket med att TV-pengarna 2020 löser allt.

De övriga positiva sakerna för i år är få till antalet. Rasmus Elm kan verkligen spela fotboll igen. Även om han är en bit ifrån sitt bästa jag så är ändå det ett gigantiskt steg framåt jämfört med 2017. Viktor Elm är fortfarande bland allsvenskans bästa mittbackar. De har också skickat fram flera unga spelare som har gjort det bra. Isak Magnusson, Nils Fröling, Johan Stenmark, och Adam Hellborg är bara några av dem.

Nanne Bergstrand sjukskrivning påverkade såklart 2018, en av flera orsaker till att KFF inte har haft det året de hoppades på. Där verkar Bergstrand må bra igen, vilket i det fallet såklart var det absolut viktigaste.

Nu när han avgår så är frågan var KFF vill ta vägen. De stora sakerna som föreningen greppar sig mot är en stark ungdomsverksamhet och det lite mer diffusa framtidsmålet om att utmana i toppen under åren när stjärnorna står rätt. Det har dock inte funnits mycket tydlighet över lång tid.

På fem år har de haft fyra huvudtränare som skiljer sig åt när det kommer till spelsätt. Hans Eklund ville ha rak och snabb fotboll. Peter Swärdh betonade bollinnehav. Nanne Bergstrand jobbade med press och fasta situationer. Henrik Rydströms filosofi ligger visserligen i ungefär samma sfär som Swärdhs, men ändå en bra bit ifrån i exempelvis taktisk flexibilitet och träningsmetodik.

Av det jag har hört inifrån spelargruppen så kan ett antal spelare tänka sig att ha kvar Rydström, trots brist på poäng. Det ska nu finnas träningar där spelidén verkligen övas igenom, och spelarna känner en optimism kring spelet när de går in i matcherna. Både Rasmus och Viktor Elm har strukit under det positiva med Rydströmidén i intervjuer med Barometern.

KFF påbörjade ju i somras något liknande det som Elfsborg och IFK Göteborg gjorde förra vintern – att från grunden bygga upp ett mer passningskontrollerat spel – men vi får se om Rydström får chans att göra det (förhållandevis) bättre än vad de två lagen har gjort.

Det är ju trots allt så att KFF:s ekonomi kräver allsvenskt spel från 2020 och framåt. Rydström kan vara lockande i flera perspektiv, men det är en styrelse som kanske vill se en tränare som kan “garantera” minst 35 poäng nästa år. Jag har hört ett par andra tränarnamn slängas runt bakom kulisserna, men är osäker på om det är möjliga eller hur långt KFF har kommit i den jakten.

I övrigt? KFF vill göra en satsning på ett par-tre kvalitetsspelare framåt, som ersättare för bland annat Erton Fejzullahu och den misslyckade brassesatsningen. Det som i så fall ska in är en eller två anfallare och något kreativt till kanten. Problemet med anfallsjakten är att KFF har sagt exakt samma sak varje vinter sedan 2009. Det här är i princip tionde året i rad där samma problem identifieras. ”Får vi bara in en riktigt bra anfallare så kan vi utmana i toppen igen”.

Den första som efter SM-guldet hamnade i ”det här kan bli KFF:s riktigt bra anfallare”-facket var Leandro Rodrigues år 2009. Efter det har Jael, Douglas, Jonathan McDonald, Sebastian Andersson, Melvin Platje, Pedro Henrique, David Elm, Marcus Antonsson, Pär Ericsson, César Santin, Henri Anier, Måns Söderqvist, Romário Marques, Nixon, Philip Hellquist, och Erton Fejzullahu varit de som har plockats in. KFF har plockat anfallare med många bakgrunder, med alla typer av spelstilar, till väldigt olika prislappar.

Tar man bort återvändaren David Elm och succén Marcus Antonsson så är det totalt 21 ligamål på 15 anfallsvärvningar. Eller 15 ligamål på 14 anfallare, om man tar bort den dyra floppen Jonathan McDonald. Finns det något som talar för att KFF kommer att hitta rätt just den här vintern? På vilket sätt skiljer sig scoutingen, analyserna, tålamodet, och inskolningen sig den här gången?

Till detta ska det också tas beslut om vilka som ska vara kvar i en förvånansvärt stor trupp. Totalt hade KFF 33 spelare, inkluderat de utlånade men exkluderat ett antal unga spelare som periodvis tränat med a-laget. Efter beskeden om att Nixon, Hiago, Ole Söderberg, och Tobias Eriksson lämnar så är det nu nere på 29 (plus några till), varav tio har utgående avtal.

Ett stort framtidsbeslut är redan taget: förlängning med Romário till 2022. Ett oväntat avtal, sett till att han då kommer att vara 38 år och redan hade kontrakt över nästa säsong.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Veckan som kan avgöra Rosenbergs vara eller icke vara 2019

Andreas Isaksson, Tobias Hysén, Emir Bajrami, Kennedy Bakircioglu, Christoffer Källqvist, och Tommy Naurin tillhör de som slutar/har slutat, och sedan har vi ett gäng andra som lämnar allsvenskan efter många års lojalt och fint slit.

Men när vi går in i allsvenskans sista vecka så vet vi fortfarande inte vad som händer med Markus Rosenberg. Malmö FF:s viktigaste spelare i modern tid kan spela sin sista allsvenska match på söndag och detta på Stadion i Malmö, men det är det ganska tyst om. Det är ju egentligen absurt, även om skulle kunna avtackas mot Genk hemma i slutet av november eller i vår utan att spela.

Jag som jobbar mycket med MFF får ofta frågor om föreningen, och en fråga ställs oftare än alla andra frågor tillsammans. ”Fortsätter Rosenberg även 2019?”. Den frågan som är långt efter, tvåa på listan, är ”Vad hände egentligen med MFF i våras?”. På den frågan kan man ändå ge förklaringar och teorier, leta insikter och info, skapa diskussioner.

Men när det kommer till Rosenberg så har jag sällan något bra svar att ge. De (få) ställen där jag själv har frågat runt ger ännu mer intetsägande svar. Det är säkert en fullt medveten tystnad.

När man pratar med Rosenberg så hör man att det inte är något större problem att spela här och nu, men för ta ungefär hans egna ord om det: om han fortsätter så ska maskinen startas upp igen nästa år, och det brukar ta lång tid innan det når maxnivå. Han känner sig oftast/alltid som bäst på hösten.

Och när jag pratade med 36-åringen för ett par veckor sedan så tog vi upp att han knappt ens hinner se klart matcherna som han blir utbytt i, för återhämtningen till näst match ska inledas och ingen tid får spillas. Efter det ska han göra vissa saker i ungefär 72 timmar för att maximera sin återhämtning.

Till detta är Rosenberg en affärsman, och vill han kan det säkert vara mer än ett heltidsjobb nästa år. Det går säkert att skjuta upp just den biten, men den finns ändå där.

Det var annorlunda förra året. Då sa han också att han skulle sluta, men när han under sensommaren satte sig ner med sin fru för att diskutera igenom det igen så behövde han inte säga något. Hon visste redan att han skulle fortsätta ett år till (“Jag kan se på dig att du inte är klar”). Rosenberg gick till Daniel Andersson innan en träning, sa att han skulle fortsätta, och efter träningen låg ett kontraktsförslag framme som tog några minuter att förhandla om så att alla var nöjda. Allt var färdigt för fortsättning redan i början av september, och han radade i intervjun efteråt upp vad som skulle ske 2018: vinna cupen, vinna ligan, och ut i Europagruppspel.

Han har varit bättre i år än vad han var förra året, men fram tills för några veckor sedan trodde jag ändå att det var givet att han skulle sluta. När Uwe Rösler kom in och sa att han vill få Rosenberg att fortsätta så var min ärliga tanke “Kom igen Uwe, jag tror inte att du har greppat den här situationen”.

Jag fick fortfarande frågor om hans eventuella fortsättning, men reflekterade knappt över det. Inte bara för sakerna ovan, utan för känslan i intervjuerna. Så fort frågan kom upp så blev det svar om hur mycket han uppskattade att spela fotboll här och nu. Känslan var att han gav icke-svar bara för att slippa säga att han slutar. Men sen…

Daniel Andersson sa att det inte var några problem att förlänga om Rosenberg själv ville. Vill Rosenberg spela vidare, då får han stanna.

Och det kom ett par gånger där Rosenberg själv öppnade upp. Om laget går vidare vidare från gruppspelet i Europa League, då vill man ju spela i åtminstone det slutspelet. Så lät det först. Sedan pratade han om att det inte var en självklarhet att sluta, framför allt i en intervju efter matchen mot Hammarby.

– Med så stora beslut i livet kommer man aldrig vara säker på vad som är rätt eller fel.

– Det kommer aldrig bli en sådan dag där man vaknar upp och man tänker ”okej, jag ska sluta” eller ”jag ska fortsätta”. Tanken har hela tiden varit att jag ska sluta. Jag har väntat i perioder för att se hur kroppen och även huvudet känns. Det känns bättre än jag hade hoppats på.

Lagkamrater som Behrang Safari och Guillermo Molins tror att Rosenberg fortsätter, men Molins sa att det inte gick att läsa av någonting utan att han bara chansade.

Det känns som att den här veckan kan avgöra mycket för hur Malmö FF:s nästa år blir, och säkert också mycket kring hur Rosenberg själv tänker.

Först match mot Sarpsborg i dag. Vinst där och MFF har ett bra läge att ta sig vidare för att spela slutspel i vår.

Sedan Elfsborg på söndag. MFF är i dagsläget fyra i allsvenskan. Slutar de trea så är de garanterade Europa League. Slutar de femma så måste de vinna cupen. Slutar de fyra så måste de vinna cupen, eller så måste någon av lagen i topp-3 vinna cupen för att MFF ska få EL-platsen.

De två kommande matcherna är inte bara viktiga för att börja sätta ett slutbetyg på Malmö FF:s 2018. De känns också viktiga för Rosenbergs framtid. Jag har svårt att se att han lägger av om laget går vidare i Europa League, men det känns väl också tveksamt att han fortsätter om laget (kanske) inte spelar i Europa 2019?

Men kom ihåg: bara för att det har gått från något definitivt till något som har öppnat upp sig, så innebär det inte en fortsättning. Det innebär bara att det är en öppning nu.

Oavsett hur det blir så lär han säkert en huvudroll i hur det går i dag mot Sarpsborg. Markus Rosenbergs hemmamatcher i Europacupspelet sedan återkomsten: 16 matcher, elva mål. Kan han göra det mot Olympiakos, Sparta Prag, RB Salzburg, Celtic, Besiktas, Midtjylland, och Sjachtar, då kan han göra det mot Sarpsborg.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå