Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ninjan mot Pastorn, och händelserna i skuggan av VM

Du sätter på teven för att titta på ytterligare ett världsmästerskap i fotboll och det dröjer inte många minuter innan den politiska undertonen proklameras. På hedersläktaren i Moskva satt Vladimir Putin och skakade belåtet hand med den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.

Mellan dem satt Gianni Infantino obekvämt och log, som en trång dalgång inklämd mellan två schweiziska bergstoppar. Du tittar bort mot Italien och ser att… saker inte är så mycket bättre där.

I skuggan av världsmästerskapet har den italienska fotbollssäsongen avslutats så sent som under VM:s tredje dag i lördags. Frosinone blev klart för Serie A efter seger i dubbelmötet mot Palermo. Cosenza kommer spela i Serie B för första gången på 15 år efter 3-1 i playoff-finalen mot Robur Siena.

Tyvärr har rubrikerna haft ett mer skandalinriktat fokus än sportsligt. Frosinone förlorade det första mötet i Palermo med 1-2 men hade tagit ledningen på hemmaplan i returen, ett resultat som innebar uppflyttning då laget hamnade en placering ovanför Palermo i Serie B-tabellen.

Bland många bisarra händelser är det en som stuckit de rosasvarta mest i ögonen. Det är en situation där en Palermospelare dras ner vid straffområdeslinjen, domaren först blåser frispark, kommer på att det är straff, för att ändra sig igen och gå tillbaka till sitt urspungsbeslut.

Mot slutet av matchen tog Frosinone alla medel till buds för att förstöra gästernas speltempo. Vid ett tillfälle under tilläggstiden var fyra (!) bollar inne på planen samtidigt. Förklaringen kom senare när bildmaterial spreds på hemmaavbytare som medvetet kastade in bollkallarnas bollar.

Frosinone kontrade sedan in 2-0, spikade avancemanget definitivt och hemmapubliken vällde in i tusental på gräset. Problemet var bara att 90 sekunder återstod av tilläggstiden. För dessa scener kommer Frosinone inleda med spel inför tomma läktare under höstens två första hemmamatcher.

Palermopatronen Maurizio Zamparini (nej, han har inte hittat någon köpare) kallade matchen för ”illegal”. Två spelare i Palermo (ex-Göteborgaren Aleesami och bosniern Jajalo) kommer inleda nästa säsong med avstängningar efter skandalscenerna som följde.

Inför matchen ville jag helst ha Palermo upp till Serie A. Frosinones osportsliga uppförande gör mig inte mer engagerad kring uppflyttningen direkt. Samtidigt har spelarna på planen slitit hårt för framgången efter flertalet fall på mållinjen  sedan klubbens senaste äventyr i högstaserien för några år sedan.

Klubben har arbetat metodiskt och etablerat sig som ett topplag i Serie B, vilket långt ifrån är någon enkel uppgift. Sedan de åkte ur Serie A har klubben också renoverat hemmaarenan Benito Stirpe för 15 miljoner euro och tagit över driften, de är därmed ett av en handfull lag i Serie A 18/19 som äger den egna arenan. Det är minsann på tiden. Stadio Benito Stirpe hade väntat på att bli helt färdigbyggd sedan den invigdes på 80-talet…

Klubben som snuvade Frosinone på direktplatsen under grundserien heter Parma och inte ens de kan längre känna sig säkra på uppflyttning. Två spelare, Fabio Ceravolo och Manuel Scavone, har kallats till domstolsförhör gällande påstådd matchfixning inför säsongens sista match.

Anklagelserna handlar om att Ceravolo och Scavone ska ha sms:at till Speziaspelare inför lagens möte i den sista omgången om att prestera på en ”lagom” nivå. Förre Parmaanfallaren Alberto Gilardino sköt en straff utanför för Spezia vilket fick igång spekulationer, men jag ser inte ett konkret nedflyttningshot än för Parma.

Om spelarna är skyldiga vore det logiska att straffa dessa två och inte klubben de representerar. Både Ceravolo och Scavone såväl som klubben har gått ut och kraftigt dementerat anklagelserna.

På en värre nivå är det då i Milan. Enligt samstämmiga rapporter kommer klubben uteslutas ur nästa säsongs Europa League-deltagande. Den definitiva domen har ännu inte kommit och vid negativt utslag kommer Milan överklaga till idrottens skiljedomstol CAS.

På sätt och vis spelar domen föga roll i min värld. Förtroendet för klubbens ägare är redan raserat och ett nekande till Europaspel vore bara den slutgiltiga bekräftelsen på att Yonghong Lis styre i Milan är över.

Elliott Management, hedgefonden som Li tog stora lån hos för bekosta köpet av Milan, står redo att ta över klubben nästa vecka snarare än oktober som var den slutlliga deadlinen på Lis återbetalning.

Det ser ut som att den mystiske Li inte kommer skaka loss de 32 miljoner euro som krävs i nästa delbetalning till Elliott, därför har den kinesiske affärsmannen sökt investerare som ska gå in och hjälpa honom i Milan.

Dessa tre fall kapslar in problemen inom italiensk fotboll på ett ganska effektivt sätt. Det kan mycket väl bli så att Parma rentvås från anklagelserna och att Milan överklagar sig till EL-spel. Men skadan är redan skedd och misstänksamheten är överhängande.

En kan skratta åt för många bollar på planen (typiskt Serie B, höhö!) och snedsparksstraffar av en abdikerad skyttekung. Men det är inte charmigt på något sätt. Cynismen flödar och står i kontrast det till som vi förväntar oss ska vara ”äkta”, den delen av fotbollsvärlden där pengar inte rullar i omlopp och känslor istället ska dominera.

Summan av delarna blir att misstankar föds och aldrig lämnar il calcios kretslopp. Händelser som dessa blir slagträn för kommentarer som hånar italiensk fotboll, och i dessa fall är det svårt att besvara med några som helst vettiga argument.

****

Riktar vi bort lampan från det negativa är det oundvikligt att tala om rockaden i Rom. Radja Nainggolan går till Inter där han återförenas med Luciano Spalletti. Javier Pastore återvänder till Italien efter sju år och tar den förres plats i Roma. Ninjan smyger ut med Louis Vuitton-väskan från byggnaden, pastorn flyttar in med ett änglalikt leende. Varför i hela friden gör Roma så här?

Det går att se affären ur två aspekter. Eftersom större delen av denna text handlat om saker utanför planen börjar vi där. Roma ser något problemfyllt i Radja Nainggolans beteende. Avstängningen efter belgarens nyårsfirande var en väldig tydlig markering över klubbens inställning till snedsteg i privatlivet.

I det moderna Roma som gör succé på sociala medier och ska bygga en ny arena finns bevisligen ingen plats för karaktärer som Nainggolan, som vågar säga något utöver standardformuleringar. Trots allt det som Nainggolan bidragit med under fyra år på planen, trots att han själv inte ville lämna. Trots att han återkommande deklarerat kärlek till både klubb och stad.

På ett sportsligt plan tar Roma en stor chans när klubben gör sig av med en av lagets stora vinnarskallar. Radja Nainggolan har spelmässigt inte haft sin bästa säsong, likväl kommer det bli väldigt svårt att ersätta hans dynamiska mittfältsspel.

Ersättaren Bryan Cristante finns redan på plats och kan täcka upp på Nainggolans samtliga positioner. Från Dinamo Zagrebs talangfabrik har Roma dessutom kommit över 21-årige Ante Ćorić. Cristante var redan förra säsongen bättre än Nainggolan, men det är en sak att spelfördela i Atalanta, en annan i Roma.

Romas klubbledning med Monchi i spetsen har kommit till konklusionen att Nainggolan är den rätta att offra vid den här tidpunkten. Roma tar risken att fortsatt bli stämplat som en säljande klubb trots att det spelades in runt en miljard kronor under den gångna säsongens Champions League-äventyr.

Roma får 24 miljoner euro för mittfältaren plus ytterbacken Davide Santon och Primaverastjärnan Nicolò Zaniolo. Inter får en 30-åring som på kort sikt kan bli väldigt värdefull och maskera tappet av Rafinha. Det kommer inte lösa sig med en fortsättning i Inter för brassen och det är förklaringen till att denna affär ens uppstår.

På ett sätt är det två förlorare i denna övergång. Jag hade mycket hellre sett att Rafinha stannat i Inter efter den fina våren han gjorde. Roma får i Nainggolans ställe en Javier Pastore som få vet vilken nivå han befinner sig på. PSG-tiden lyfte aldrig Pastore till de höjder som förutspåddes under tiden i Palermo och han kostar Roma drygt 24 miljoner euro, jämfört med de 42M euro som fransmännen betalade.

Men argentinarens talang är odiskutabel. Han kan dessutom tillföra Roma en kreativ nyckel som laget ibland saknat under Eusebio Di Francesco. En spelfördelare som låser upp låga försvar och ger laget de extra poängen som krävs för att vara ett guldaspirerande lag.

Det är möjligt att det inte ens hjälper i sommar. Med spänning kommer vi följa hur Roma hanterar Alisson och de bud som kommer in. Att sälja både Alisson och Nainggolan vore att göra revolt mot supportrarna. Roma är faktiskt inte Sevilla, Monchi.

Glad midsommar!

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Målvaktsfrågorna som kan avgöra en hel säsong

Det var Roma som landade veckans tyngsta affär i Italien. Atalantas landslagsmittfältare Bryan Cristante spelar från och med nästa säsong i giallorossi tack vare en snårig deal där Roma lånar spelaren för fem miljoner euro, med en bindande köpklausul på 15M euro. Med ytterligare bonusar kan affären komma upp till 30M-strecket.

Det är ett statement Roma skickar när 23-åringen väljer huvudstadslaget. Efter en mycket stark säsong i Serie A-sjuan lär Cristante varit högvilt för många lag (dock inte Juventus?) och jag kan bara se succén fortsätta i den gulröda dressen.

Affären är en markering av sportchef Monchi att han växlar upp efter en förstaårsmercato som innebar flera tveksamma värvningar. Nu sitter Monchi plötsligt med två av Italiens största mittfältsprospekter i Cristante och Pellegrini.

Det betyder förstås att någon på det överbefolkade mittfältet kommer lämna i sommar. Blir det den gångna säsongens besvikelse Strootman, som bara är 28 år och har flera år kvar på toppnivån? Blir det den två år äldre Nainggolan som Roma kan få ännu mera pengar för? Eller sväljer klubben stoltheten och säljer en dyr och ung spelare som Gerson?

Det troligaste är i nuläget kanske att Radja Nainggolan offras. Trots att belgaren skrev på ett fyraårskontrakt förra sommaren slutar inte flyttryktena snurra kring hans mohikanska hjässa. Mittfältarens förre tränare Luciano Spalletti ska vara väldigt sugen på att locka över honom till Inter, samtidigt som Nainggolan också har erbjudanden från Kina att ta ställning till, med årslöner på över hundra miljoner kronor.

Nainggolans besvikelse över att än en gång petats ur Belgiens VM-lag har inte gått att ta miste på. Ofrånkomligen har han lämnats hemma av förbundskaptenen Roberto Martinez på personliga grunder och 30-åringen beklagade sig i en intervju att det ”finns för många ja-sägare” inom fotbollen.

I en belgisk tv-show gick han ett steg längre i yttrandefriheten och erkände att han inte är en ängel när det gäller trohet inom äktenskapet, och att skammen är för stor för homosexuella att komma ut i dagens fotboll. Föga förvånande deklarerade Nainggolan också att han inte vill ha något med fotboll att göra den dagen han slutar.

Det är befriande att höra någon faktiskt säga något inom den munkavleidrott vi känner som är modern fotboll. Utan att han någon insikt alls i Belgiens omklädningsrum har jag svårt att se att Nainggolan gjort någon skada för Romas prestationer på planen med sitt frisinnliga uppförande.

Den andra stora övergången var Mattia Perins byte från Genoa till Juventus. Äntligen skadefri har det italienska landslagets reservmålvakt gjort en stark säsong och lämnar för 15 miljoner euro. ”En chans jag inte släppa förbi”, sa 25-åringen.

Perin är på väg mot sina bästa år som målvakt men väljer alltså ett lag där han inte blir förstavalet. Hmm, jag är ändå säker på att Perin ser glaset som halvfullt och omfamnar möjligheten att ta en ordinarie plats i det vakuum som Gianluigi Buffon lämnar efter sig.

Perin kommer behöva övertyga stort för att ta tröjan då Wojciech Szczesny under säsongen visat att han förtjänar statusen som Buffons arvtagare när 18/19 kickar igång. Detta är bara ett av ovanligt många målvaktsbyten som kommer göras till hösten. Som alltid innebär det risker för lagen som skiftar på planens mest utsatta position, en felrekrytering på målvaktssidan betyder många färre poäng i en sluttabell.

I Perins ställe kommer Lazios tidigare landslagsmålvakt Federico Marchetti som inte stått i biancocelesti på två säsonger. Hur fräsch kommer veteranen vara i augusti när han plötsligt ska agera ordinarie i ett visserligen försvarstarkt Genoa?

Milan har som bekant tagit in Pepe Reina och Napoli verkar kommit närmare en deal med Bayer Leverkusens Bernd Leno. En bra och talangfull målvakt till en prislapp som kommer överensstämma med presidenten Aurelio De Laurentiis principer.

Fiorentina väljer att släppa Marco Sportiello som varit inlånad under ett och ett halvt år från Atalanta. Jag förstår klubbledningens beslut här fullständigt och tycker inte att Sportiello övertygat tillräckligt i Violamålet.

I Sampdoria är Emiliano Viviano på väg till utlandet igen och lämnar ännu större hål i en organisation som på kort tid tappat sportchefen Daniele Pradè (på väg till Udinese) och chefsscouten Riccardo Pecini (Empoli).

Sommarens största följetång kommer med stor sannolikhet ändå bli den om Alissons vara eller icke vara i Roma. Signalerna från Rom är att klubben kommer vänta ut VM och målvaktens prestation där för att utvärdera Alissons förmodat ökade värde.

Redan nu talas det dock om en prislapp på 90 miljoner euro som Roma satt på brassen. Det vore enorma pengar för Roma, men är det så klokt att ens indikera att en försäljning är möjlig? Ska Roma istället inte försöka behålla Serie A:s bästa målvakt ett år till?

Jag tror att Monchi och kompani kommer agera fönstertittare och följa grannen Lazios rörelser under sommaren. Om Milinković-Savić ökar sitt värde i VM och säljs för, säg 150M euro, då har Roma ingen anledning att släppa Alisson för under 100M euro.

På tränarfronten har både Cagliari och Udinese fått på nya ansikten på bänken. Den under våren sparkade Roberto Maran flyger till Sardinien och ersätter Diego Lopez (Peñarol). Maran hade nått vägs ände i Chievo och Cagliari känns som en fin utmaning för honom. Ett betydligt trovärdigare tränarval än föregångarna Lopez och Rastelli.

Mer tveksam känns då Udineses utnämning av spanjoren Julio Velazquez. 36-åringen kommer från mittenlaget Alcorcon i Seguandan och har även haft en kort sejour i Real Betis. Igor Tudor fick bara några veckor som Udinesetränare och jag har verkligen ingen aning om vad Velazquez ska tillföra i hans ställe. Familjen Pozzos nedmontering av Udinese fortsätter.

Slutligen så har den galne Bresciaägaren Massimo Cellino anställt ännu en tränare i den gamle Cagliaristrikern David Suazo. Honduranen kommer från Cellinos tidigare arbetsgivare Cagliaris organisation. Jag skulle älska om cirkeln slöts med att Marcelo ”El Loco” Bielsa tog över det Leeds som Cellino lämnade…

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Dubbelt Inzaghi på väg bland tränarna i Serie A

I Italien råder någon sorts VM-koma efter det misslyckade playoffet mot Sverige och intresset bland allmänheten för mästerskapet är minimalt. Italienarna får istället hålla till godo med idel träningsmatcher under nye förbundskaptenen Roberto Mancini, som resulterat i vinst (2-1) mot Saudiarabien, förlust (1-3) mot Frankrike och 1-1 igår mot Nederländerna.

Men på klubblagsnivå är säsongen ännu inte över. Tanken var att playoffet till Serie A skulle inledas förra helgen, men olika italienska instanser som inte synkroniserade ihop sköt upp fotbollen med en vecka.

Baris president hade nämligen hamnat i ekonomiskt trångmål och efter ett domstolsbeslut bestraffades klubben med två minuspoäng. Domen kom två dagar innan deras kvartsfinal mot Cittadella, men i och med poängavdraget hamnade Bari bakom Cittadella i Serie B-tabellen och berövades hemmaplansfördelen som det högre placerade laget får.

Efter denna fars kunde kvartsfinalen i Cittadella spelas i söndags för ett bortasvagt Bari som nu blev tvunget att vinna. Matchen slutade 2-2 och gick till en förlängning där Bari drabbades av två utvisningar.

Veteranen Franco Brienza fick den andra efter en elak spark bakifrån, tänk Totti mot Balotelli, och mot slutet fick en redan utbytt spelare i Bari rött kort för protest från bänken. Straffar gäller inte i playoff och det högre placerade Cittadella gick vidare till semifinal mot Frosinone.

Värre nyheter skulle följa för apulierna. Idag kom beskedet att klubben måste skaka fram fem miljoner euro inom tio dagar, annars förklaras AS Bari bankrutt.

En av få på Baribänken som kunde hålla anseendet uppe var 40-årige Fabio Grosso, coolare än någonsin i piké och vita sneakers. Efter framgångsrika år som juniortränare i Juventus kunde inte heller han väcka denna insomnade klubb i sin första säsong som huvudansvarig.

Tiden talar dock för Fabio Grosso och flera av hans lagkamrater från det italienska landslag som vann VM-guld för tolv år sedan. Filippo Inzaghi är på väg att göra brorsan Simone sällskap i Serie A efter att hans Venezia slagit Perugia med 3-0 i den andra kvartsfinalen.

Många såg det som ett skämt när den förre Milantränaren tog hissen ner och bestämde sig för att träna det till Serie C uppflyttade Venezia för två år sedan. Inzaghis Venezia sprang igenom Serie C-divisionen och den tidigare måltjuven byggde upp det starkaste försvaret i serien.

Den fortsatta framgången i Serie B har gett eko och Inzaghi den äldre ska vara mycket nära tränarjobbet i Bologna efter att Roberto Donadoni lämnat. Venezias amerikanska president Joe Tacopina verkar alltså vara beredd att släppa Inzaghi till trätobrodern Joey Saputo, kanadensaren som påstås kommit på kant med Tacopina när den senare delade intressen i Bologna.

Inzaghi verkar, uppflyttning eller inte, redo att åter testa vingarna i Serie A och Tacopina får se det som ett privilegium och en personlig fjäder i hatten som lockade Inzaghi till Venedig. Ska vi blanda in en till guldhjälte från 2006 är läget betydligt tyngre för Alessandro Nesta i Perugia.

42-åringen tränade nystartade Miami FC i den nordamerikanska andraligan lite mer än två år innan han lämnade i slutet på 2017. Nesta var arbetslös bara några månader när ett Perugia i nedåtgående trend anställde honom inför sista omgången. Nesta kunde inte vända Perugias form och förlorade alltså de två enda matcherna han fick under säsongen.

Ett stort frågetecken kan ställas till Nesta varför han överhuvudtaget tog chansen och om det ens är möjligt med en fortsättning i Perugia? I söndags petade han Torino-utlånade Samuel Gustafson som varit bra under våren och som även nu gjorde ett bra inhopp.

Ska försöka tippa utgången av detta playoff, som fortsätter med dubbelmöten i både semi och final, tror jag att vinnaren mellan Venezia och Palermo kommer spela Serie A nästa säsong.

Frosinone föll återigen på målsnöret när de tappade Serie A-biljetten i den sista omgångens 89:e minut mot Foggia. De har nu ett jätteläge att ta sig till final när de möter lilla Cittadella i den andra semin. Men Frossarna är inget lag att lita på när det bränner till, känslan är att ett formstarkt Venezia vore livsfarligt i final.

****

24 lag har blivit fyra i det mastodontlika kvalet till Serie B. Cristiano Lucarellis Catania har äntligen repat sig efter tre miserabla säsonger som följde deras utträde från Serie A 2014. ”Elefanterna” slog FeralpiSalò på hemmaplan inför 13 000 åskådare och kvalificerade sig till semifinal mot Robur Siena.

Robur undrar ni? Jag tror att en röd tråd märks i texten vid det här laget. 2014, samma år som Catania åkte ur A, förklarades AC Siena bankrutt och fick börja om i Serie D under föreningens första namn Robur (betyder styrka).

Särskilt stark var dock inte deras seger mot Reggiana i kvartsfinalen. Siena förlorade bortamötet med 1-2 men tog ledningen på hemmaplan. Precis innan full tid missade laget ett friläge som kunde punkterat dubbelmötet och istället kvitterade Reggiana i den 94:e minuten.

Fjärdedomaren hade dock signalerat en massa övertid och i den 97:e minuten fick Siena en väldigt tveksam straff (hands tydligen). Det blev mål, matchen slutade 2-1 och Siena gick vidare eftersom de slutat högre i tabellen än Reggiana.

Det var långt ifrån över med dramatik där. Runt 200 Reggianaultras stormade planen vid slutsignalen och förstörde delar av bortaläktaren i vrede. Anfallaren Cristian Altinier vräkte ur sig dödshot mot domaren efter straffsignalen, fick rött kort och kommer vara avstängd i åtta matcher.

Ett gäng andra Reggianafigurer, alltifrån klubbdirektörer till spelare och läkare, kommer stängas av under en tid för scenerna på Stadio Artemio Franchi. Ägaren och basebollegendaren Mike Piazza (vilket namn!) talade om ”korruption och inkompetens” efter matchen.

I den andra semifinalen ställs FC Südtirol mot Cosenza, det enda laget som inte slutade tvåa i respektive Serie C-division bland de som är kvar. Südtirol är en ung klubb som hör hemma i alpstaden Bolzano och snittade bara 900 personer på hemmaplan i Serie C.

Mot Viterbese kom 3500 åskådare för att se laget vinna med 2-0, och ska jag tippa en slutvinnare blir det just dem. Südtirol är tyska för Sydtyrolen, det landsområde som Italien ”fick” efter att Österrike-Ungern lösts upp i första världskriget.

Huvudspråket här är tyska och nästa år är det hundra år sedan landskapet slets loss från Österrike. Sådan symbolik är lätt att skapa grejer av, åtminstone för mig, och av den enkla anledningen tror jag att Südtirol kommer spela i Serie B för första gången det året.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Ny Balotelli, samma italienska problem

Fyra år har gått sedan Mario Balotelli bar en italiensk landslagströja senast, i den ödesdigra 0-1-förlusten mot Uruguay som skickade hem Gli Azzurri redan i Brasilien-VM:s gruppspel. Giorgio Chiellini fick sitt berömda bett, men ärret som den turneringen lämnade hos Mario Balotelli tog desto längre tid att bearbeta.

I måndags var det äntligen dags igen. Roberto Mancini tog med Balotelli i sin första landslagstrupp och 27-åringen väntade inte länge med att återbetala förbundskaptenens förtroende. 20 minuter tog det innan anfallaren gjorde sitt 14:e mål i den 34:e landskampen.

Rubrikerna under landslagsamlingen har handlat om en mognare och mer harmonisk Mario sedan det begav sig sist. Måndagskvällens kapten Leo Bonucci talar om en förändrad person. Landslagscomebackande Mimmo Criscito sträcker sig ännu längre och tycker att Balotelli är en av världens bästa spelare.

Tyvärr så kom inte det snygga målet från distans att beröra allt eftersnack. Matchen mot Saudiarabien spelades i schweiziska Sankt Gallen och på läktaren dök en ovälkommen banderoll upp.

En del av uppladdningen hade handlat om vem som skulle ta över lagkaptensbindeln i Gigi Buffons frånvaro. Någon tyckte att svaret aldrig skulle vara Mario Balotelli och kletade budskapet ”min kapten är av italienskt blod” på banderollen. Huvudpersonen själv uppmärksammade detta på Instagram efter matchen och påpekade att ”vi är i 2018, det räcker, vakna!”.

Det är såklart inte första gången Balotelli blir utsatt för rasism. Förutom det som var standard bland vissa motståndaranhängare under spelarens tid i Serie A, apljud och n-ordet, så sjöngs ramsor riktade mot honom att ”det inte finns svarta italienare” eller att ”om stadion hoppar dör Balotelli”.

Författaren Alessandro Alciato har skrivit boken Demoni om idrottare som brottats med bekymmer utanför planen som varit lika tuffa som de sportsliga utmaningarna. I ett utdrag berättar Mario Balotelli om hur han blev nekad att spela fotboll en gång på grund av sin hudfärg, och hur han brukade vara den första att anklagas när något försvann i skolan, även bland lärarna. Kort sagt, hans liv i Italien hade varit enklare om han var ljushyad.

Som en utomstående är det tragiskt att betrakta dessa återkommande problem för färgade spelare i Italien. Har det verkligen inte ens gått lite framåt under dessa fyra år? Tittar vi på det politiska kaos som Italien befinner sig i är svaret nej.

Invandringskritiska partiet Lega (tidigare Nord) fick över 17 procent av rösterna i parlamentsvalet och kan mycket väl kamma hem ännu fler röster i det nyval som nyligen blev fastlagt.

Det borde vara sunt förnuft att inte gå emot spelare som har en nyckelroll i laget en stödjer, särskilt när laget i fråga befinner sig i VM-koma. Tyvärr tror jag att landslagets enda svarta stjärna behöver vinna ett VM-eller EM-guld innan han blir accepterad av den stora majoriteten.

Situationen har flera beröringspunkter med den fullständigt urspårade diskussion som Raheem Sterling upplever just nu efter att ha tatuerat in ett M16-gevär på vaden. I en blandning av sensationsjournalistik, klassförakt och lite rasism har 23-åringen blivit brännmärkt som nidbilden av en fotbollspelare hos de brittiska tabloiderna.

Sterling och Balotelli. Båda är unga, färgade, har arbetar-eller underklassbakgrund och bär lite för mycket bling-bling för allmänhetens bästa.

Den senare skriver under själv på att han blivit en mer harmonisk person i takt med föräldraansvaret och mognaden som kommit med åren. På planen har de två åren i det italienarna kallar Nizza blivit en succé.

43 mål på 66 matcher i Nice, varav 18 Ligue 1-mål 17/18 i det som måste ses som Balotellis bästa säsong i karriären. Högt löneanspråk talar för en flytt från Azurkusten i sommar för så lite som tio miljoner euro. Roma, Napoli och det intressanta spåret Parma ryktas som nya adresser i hemlandet. Marseille, Arsenal eller Dortmund om Balotelli stannar utomlands.

Nice nummer nio har bevisat för alla att han förtjänat denna chans i landslaget. Frågan är om något av Serie A:s storlag vågar satsa på Balotelli som centerval under mercaton? Nu är vi där igen, tvivel om hans personlighet och cirkusen den medför snarare än prestationerna på planen.

Råämnet Mario Balotelli fortsätter att väcka känslor. Chansen är stor att det blir nya rubriker till helgen. På fredag möts nämligen Frankrike och Italien i det som kan bli Balotellis sista match på Allianz Riviera i Nice. Och Mario Balotelli kan, för att använda Roberto Mancinis ord, fortfarande göra det mycket bättre.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Elvan med säsongens största besvikelser

Det finns spelare som kommer se tillbaka på säsongen 2017/18 med glädje, andra som helst bara vill glömma året och se fram emot semestern på Sardinien. Detta är ingen floppelva, utan mer ett lag bestående av spelare jag av olika anledningar blivit mest besviken på.

Prestationen, eller bristen på en sådan, är central för att hamna här. Höga förväntningar eller en dyr prislapp är andra parametrar som gjort att supportrar misströstat över valda spelares insatser.

Formationen är ett 3-4-3 och jag har inte på något sätt siktat efter balans i laget när jag valt de utdömda. Det är en väldigt framtung elva som förmodligen förlorat med 1-3 i varje match de ställt upp i.

Målvakt:

Gianluigi Donnarumma, Milan, 38 matcher/12 hållna nollor, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,05

Det har varit tolv månader som verkligen testat 19-åringens psyke. Förra säsongen var Donnarumma enligt mig Serie A:s bästa målvakt, vilket fick agenten Mino Raiola att börja dregla över sin andel i en framtida rekordförsäljning.

Sanningen är att Gigio varit långt ifrån den nivån det senaste året. Att hans psyke skulle testas efter att ha öronmärkts som världens mest lovande målvakt är inget konstigt. Faran ligger i om Donnarumma låtit sig luras av det upphaussade snacket och blivit för bekväm i rollen som ohotad förstemålvakt i Milan.

Så som Donnarumma spelat den här säsongen är han inte värd några 70 miljoner euro, än mindre en ordinarie tröja i gigantklubbarna han ryktas till. Nästa säsong tillkommer intressant konkurrens i form av Pepe Reina, för målvakten som redan lovats målvaktströjan i landslaget av Roberto Mancini.

Backar:

Bruno Peres, Roma, 18 matcher/0 mål, 5,75

Tröttsamt val? Ja, möjligen. Men ingen frustrerar Romas supportrar mer än Bruno Peres själv. Inte heller hans andra säsong i den gulröda dräkten blev någon hit. Känslan är snarare att han blivit sämre.

Torino-Peres lär aldrig dyka upp i en Romatröja och klubben fortsätter att ha svårt med högerbacksköpen. Förra sommarens nyförvärv Rick Karsdorp har vi knappt sett skymten av, och det är den främsta anledningen till att romanisti får dras med Peres alltjämt.

Matteo Musacchio, Milan, 15/0, 5,64

Vad hände här egentligen? Argentinaren kom som en etablerad La Liga-försvarare från Villarreal till Milan, ett lågmält men smart köp gick tankarna. Musacchio tog också omedelbart en ordinarie plats i Vincenzos Montellas trebackslinje, men av många yra höns där var Musacchio den kanske mest förvirrade.

När Milan gick över till en fyrbackslinje fanns inte längre någon plats för honom. Tre ynka starter under 2018 summerar mittbackens säsong ganska väl.

Dalbert, Inter, 13/0, 5,68

En säsong i portugisiska Vitória SC och sedan ett år i Nice. Mer erfarenhet från den europeiska toppfotbollen behövdes inte för att Inter skulle övertygas och värva brassen för 20 miljoner euro.

Speltiden under hösten var sparsam och Dalbert fick mest nöja sig med inhopp. 24-åringen “tränar bra” hette det från Interhåll och det är inget ovanligt i Italien att utländska försvarare slussas in sakta på detta sätt. Alex Sandros första månader i Juventus är ett annat exempel på det.

Sedan hände något. Speltiden upphörde och på vänsterbackspositionen hamnade Dalbert bakom D’Ambrosio, Cancelo och Santon – tre högerfotade försvarare. Det blev endast 69 minuter på planen under säsongens tre sista månader.

Dalbert ska inte dömas ut efter ett år. Men han har potentialen att bli en klassisk Interflopp.

Dalbert

Mittfältare:

Antonio Candreva, Inter, 36/0, 5,96

Den italienska landslagsyttern har många särdrag, men den här säsongen har Candreva varit en karikatyr på sig själv. Jag gillar Candreva och tycker att topparna är högsta Serie A-klass. Speltopparna alltså, inte håret, som för övrigt håller samma höga nivå.

31-åringen hade en period under mitten av hösten då han var bland Inters absolut bästa spelare. När laget sedan gick i ide och inte vann på månader var Candreva en av de mest svårväckta.

Som ni ser stannade Candreva på noll mål. Ett ganska otroligt facit för en spelare med ett så fruktat tillslag. Höstens formtopp ledde till åtta assist, efter årsskiftet kom sedan inga fler målgivande passningar från hans högerkant. En tydlig och smärtsam påminnelse om den stora bollbegåvningen och vad som ändå aldrig lär bli.

Maxime Gonalons, Roma, 16/0, 5,73

Lyonprodukten lämnade kaptensbindeln och sin klubb för ett äventyr utomlands han inte kunde tacka nej till. Med massor av internationell rutin var tanken att Gonalons skulle fungera som ett alternativ till Romas ordinarie mittfältstrio.

Fransmannen fick sina chanser men tog dem aldrig. Unge Lorenzo Pellegrini sprang förbi i köordningen på mittfältet när Gonalons fortsatte att uppträda både temposvagt och osäkert. Inte ens övergångssumman på ynka fem miljoner euro känns prisvärd efter en säsong.

Marko Rog, Napoli, 28/1, 6.0

Napolis fjortonde man. 22-åringen var ständigt Maurizios Sarris tredje inhoppare under säsongen och fick som regel nöja sig med 10-15 minuter per match. Det är inte hela världen att Rog bara åstadkom ett enda mål i Serie A och noll framspelningar.

Det oroväckande är att han bara fick starta en enda match, i roteringsfesten mot RB Leipzig på hemmaplan. Alla vet hur Sarri jobbade med Napolitruppen och just därför förvånar det mig att kroaten inte övertygade Sarri att satsa på honom i mer än några minuter varje match.

Jag hade stora förväntningar inför säsongen att Marko Rog skulle ta ytterligare steg i utvecklingen. Så har inte blivit fallet för den mångsidiga mittfältaren. Som en effekt av det fick Rog inte plats i den kroatiska VM-truppen och den innermittfältsuppsättning som kan vara världens bästa.

Domenico Berardi, Sassuolo, 31/4, 5,48

Vi har väntat ett par år nu på att den 23-åriga yttern ska ta det sista klivet. Berardi slog igenom stort som tonåring för fem år sedan och gjorde runt 15 mål två säsonger i rad.

Sedan dess har det inte avslutats på ett lika självklart sätt framför mål och den gånga säsongen är det tydligaste exemplet på Berardis målstagnation. När det var som tyngst gick Berardi elva matcher utan att göra mål på våren.

I ett krampaktigt Sassuolo klev istället jämnåriga Matteo Politano fram som den stora räddaren. Är dags för Domenico Berardi att byta miljö för ge ny energi till karriären?

Berardi

Anfallare:

Patrik Schick, Roma, 22/2, 5,56

Att den unge tjecken skulle behöva tid i Roma förstod man, och visst gjorde höstens skador så att 22-åringen kom snett in i säsongen. Det ursäktar inte det faktum att det tog 34 omgångar innan Schick gjorde sitt första Serie A-mål för Roma.

Egentligen har prestationerna under Champions League-slutspelet varit hans främsta under säsongen. Det säger en del om den enorma potentialen som finns inneboende hos anfallaren.

När alla klausuler betalats om två år kan övergångssumman ticka upp till 40 miljoner euro. Alla inblandade kan ha överseende med ett tufft första år. I höst börjar den riktiga pressen på Schick att leverera.

Nikola Kalinić, Milan, 31/6, 5,73

30-åringen har blivit symbolen för en Milanmercato som lovande mycket men som inte gjorde laget ens tabellmässigt bättre jämfört med säsongen innan. Kalinić var aldrig förstavalet förra sommaren men kom med ett gott rykte efter 15 ligamål för Fiorentina 16/17.

En i rörelsemönstret smart Kalinić skulle passa Milan bättre än den stationära Carlos Bacca, men oj så fel vi fick. Där Bacca åtminstone var en avslutare av rang slutade kroaten på sex mål bara.

Med tanke på att han kostade 25 miljoner euro är det lätt att förstå varför kroaten blivit en återkommande syndabock och buats ut på San Siro. Ridå.

André Silva, Milan, 24/2, 5,63

När vi ändå är inne på dyra nyförvärv och Milan. Den 22-årige portugisen kostade klubben 380 miljoner kronor från FC Porto. André Silva gjorde en bra match mot Juventus, avgjorde mot Genoa i samma veva och satte en massa mål mot svagt motstånd i Europa Leagues gruppspel.

Det är allt. Problemet med en mångsidig anfallare är att det ofta blir oklart för tränaren vilken position som är den bästa för forwarden i fråga. André Silva har varit för svag för centerrollen och är blockerad på kanterna av bättre spelare.

Cristiano Ronaldos goda vitsord hjälpte i alla fall André Silva att behålla en plats i truppen som ska åka till VM. Väl där, och senare i höst ska han bevisa för omvärlden att han inte är fullständigt bortkastade pengar.

ASilva

****

Avbytare:

Simone Scuffet, Udinese, 6 matcher/1 hållen nolla, 5,83

Alex Sandro, Juventus, 26/4, 6,04

Kevin Strootman, Roma, 32/1, 5,89

Luis Nani, Lazio, 18/3, 5,83

Alessio Cerci, Hellas Verona, 24/3, 5,89

M’Baye Niang, Torino, 26/4, 5,69

Diego Falcinelli, Sassuolo/Fiorentina, 32/2, 5,46

****

Tränare:

Vincenzo Montella, 43 år, Milan/Sevilla

Montella kommer alltid ha Manchester. Segern i CL-åttondelen är också den enda ljusglimten när tränaren blickar tillbaka på en säsong där han misslyckats spektakulärt på två olika platser.

Nedgången i Milan började redan under förra våren. När Montella fick en startelva av nya spelare accelererade tåget fortsatt åt fel håll innan det spårade ur och Montella fick sparken i slutet av november.

Ingen kan klandra Montella för att ta sig an jobbet i Sevilla efter bara några veckor som arbetslös. Men fyra spel- och resultatmässigt kaotiska månader senare fick tränaren sparken även där.

Chanserna i storklubbar är förbrukade för Montella under en överskådlig framtid och det gäller att komma upp på sadeln igen på en mindre häst. Roberto Donadoni fick sparken från Bologna och Montella borde vara ett alternativ. Bara den typen av klubbar gäller nu för Vincenzo Montella.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Ancelotti-Sarri: Ett steg bakåt och två framåt för Napoli?

Aurelio De Laurentiis väntade och väntade tills tålamodet försvann. Redan i helgen klargjorde Napolipresidenten att tid inte fanns mer för Maurizio Sarri att fundera, den deadlinen var borta. Uttalandet var inte tomt prat eller det återkommande käbblet de emellan som varit så vanligt under tränaren Sarris tre år i Napoli.

Igår kväll satte sig De Laurentiis och sportchefen Giuntoli med Carlo Ancelotti för möte i Napolipatronens Romvilla. Tre timmar senare hade parterna kommit överens. Carlo Ancelotti ska bli Napolitränare i sommar. Maurizio Sarri fick en farvältweet av filmproducenten De Laurentiis idag.

Det blev inget Hollywoodslut för Sarri. Napoli gick på tomgång under de två avslutande månaderna och inte ens bortasegern mot Juventus hjälpte laget att hitta energi till de sista fyra omgångarna.

Sarri envisade med att spela samma kärna på 14-15 utespelare i match efter match och vågade inte chansa med namn som agerade i spelartruppens periferi. Eftersom utfallet inte blev en scudetto hade Napoli behövt genomföra nödvändiga förändringar i truppen till sommaren.

Nu är inte det Sarris problem längre. På ett sätt är det svårt att förstå hur en klubbledning (läs De Laurentiis) väljer att göra sig av med en tränare som spelat in 91 poäng under säsongens Serie A, det högsta någonsin för ett andraplacerat lag.

Möjligen hade Maurizio Sarri nått vägs ände med laget. Under nuvarande klubbfilosofi kunde jag bara se det gå sakta utför vid Vesuvius fot. När Sarri väl öppnar munnen kommer han skylla det uteblivna ligaguldet på inaktiviteten under transferfönstren. De Laurentiis i sin tur hävdar att potentiella nyförvärv väljer bort Napoli för att speltid inte på något sätt kan garanteras.

Under de senaste tre åren har Napoli blivit ett av de största gunstlinglagen i Europa. Maurizio Sarri kan ta åt sig hela den äran, och kanske har det blivit för mycket för visionären De Laurentiis, mannen som en gång räddade klubben från undergång.

Nu får han istället en mer lättjobbad tränare. Aurelios ego må vara stort, men han är verkligen ingen Silvio Berlusconi eller Florentino Perez. Han är inte ens en Nasser Al-Khelaifi, affärsmannen från Qatar som rattar Paris Saint-Germain.

Samtliga dessa namn har Carlo Ancelotti haft över sig under de tio senaste åren. I Napoli kommer Ancelotti bli namnet med stort N, till skillnad från Sarri som hämtades från Empoli och som av vissa fortfarande betraktas som en ”provinstränare”.

Eftersom Napoli blivit så bundet och förknippat med Maurizio Sarri kommer Ancelotti få det tufft på alla plan under det inledande halvåret. I en trupp där ett stjärnskott som Piotr Zielinski tjänar EN miljon euro i månaden kommer de flesta spelarena se fram emot att samarbeta med en så aktad tränare som Ancelotti.

Andra kommer känna sig besvikna över att förlora Sarri och söka sig efter nya adresser. Spelaromsättningen kommer bli stor för Partenopei i sommar och en ny spelmodell ska gnuggas in.

En kan undra varför Ancelotti valde just Napoli av alla stora klubbar i världen? Den påstådda lönen på sex miljoner euro per år kan hinta om att transferstrategin hos den snåle De Laurentiis är på väg att förändras med Carletto i stallet. Hur skulle han annars kunna locka dit tränaren?

Carlo Ancelotti är en fantastisk tränare som lyckats överallt han varit och vunnit allt. Det är en enorm grej att Napoli rekryterar honom. Men tro inte att han kommer till ett dukat bord. Höstens startelva i Napoli kommer inte bli densamma som avslutade våren och vi bär med oss Ancelottis slutfacit från FC Bayern, där svårigheterna att ta över ett invecklat Guardiolasystem uppenbarade sig.

Cupexperten Ancelotti lyckades aldrig i Europa med Bayern. Något liknande är att vänta i Napoli med när han tar efter en annan fotbollsideolog. Klarar den blivande 59-åringen den fasen kan det innebära det sista steget för Napoli.

Är det något Carlo Ancelotti allt som oftast lyckas med är det att förvalta. Förvalta en fungerande trupp under några år, förvalta och skapa relationer. Hänger Napoli kvar i toppen har de självfallet större chanser att vinna titlar med en vinnare som Ancelotti.

Tillbaka till Sarri är det oklart om den äventyrliga lusten fått honom att tveka över en förlängning så länge. Huvudspåret är Chelsea där en invecklad situation är i pågående med Antonio Conte, vars FA-cuptitel får Roman Abramovitj att tveka på om han ska trycka på den stora röda avskedaknappen igen.

Det andra spåret sägs vara Zenit St. Petersburg där Roberto Mancini lämnat tränarstolen ledig. Det är som sagt svårt att spekulera i hur villig Sarri är att sprida sitt evangelium utomlands och under vilka omständigheter.

Det kan lika gärna bli så att 59-åringen tar ett sabbatsår eller fortsätter i en italiensk klubb. Hur är det nu egentligen Milan, är verkligen Gattuso ert framtidsnamn?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Säsongens lag i Serie A 2017/18

Serie A-säsongen är till ända och det är dags att hylla spelarna som hyllas bör. Som vanligt premieras jämnhet över hela säsongen före enstaka formtoppar och jag tar bara hänsyn till prestationer i Serie A. Formationen är ett 3-3-1-3.

Målvakt

Alisson, Roma, 37 matcher/17 hållna nollor, snittbetyg i Gazzetta dello Sport: 6,37/10

Höstens sensationella form fortsatte under våren. 25-åringen har varit ligans överlägset bästa målvakt och kan därmed räknas som en av världens främsta på sin position. Brassen har ett lugn som bara de största målvakterna har, likt Gianluigi Buffon under hans storhetsperiod.

Formen har skjutit Alissons självförtroende i höjden vilket inte minst visas i det närmast övermodiga spelet med fötterna. Det är mer en regel än ett undantag att han dribblar bort en framrusande motspelare varje match.

Backar

Milan Škriniar, Inter, 38 matcher/4 mål, 6,27

Det mesta har redan sagts om denna fantastiskt lovande mittback. Škriniar kom från en debutsäsong i Sampdoria för att försöka stadga upp en dysfunktionell backlinje, och som han har gjort det.

Även under Inters långa vintersvacka kunde laget lita på att 23-åringen höll ihop defensiven så till den grad att poängtappen sällan kunde skyllas på försvarsbrister. Mittbackskollegan Miranda blev bättre i slovakens sällskap och det är verkligen inte uteslutet att Inter får ta emot ett bud som blir svårt att tacka nej till i sommar.

Mehdi Benatia, Juventus, 20/2, 6,26

Så kom säsongen vi väntat på sedan genombrottet i Udinese i början på 10-talet. Säsongen då den Frankrikefödda marockanen visade att han kan ta en ordinarie plats i ett av världens bästa lag.

17/18 gick inte spikrakt för Benatia efter en inledande petning och skada. I seriefinalen mot Napoli tappade han markeringen på näste man i elvan och blev petad under resten av ligaavslutningen som ”straff”. Däremellan var hans ligans kanske bästa försvarare och visade mental styrka när han gjorde två mål i cupfinalen mot Milan för ett par veckor sedan.

Kalidou Koulibaly, Napoli, 35/5, 6,26

Senegalesen har redan fått kultstatus i Napoli efter stopptidsmålet mot Juventus och förärades en väggmålning i ruffiga innerstadsområdet Forcella. Koulibaly har få övermän i det fysiska spelet och är ett farligt vapen på fasta situationer.

Partnerskapet med Raúl Albiol har hållit en högre nivå en vad folk förväntat sig genom hela säsongen. Jag tror att 26-åringen kan bli ännu bättre om han slipar bort en del misstag i uppspelsfasen och behåller koncentrationen i spelet. Då kommer vi snacka om Koulibaly i sällskap med de allra bästa mittbackarna.

KK

Mittfältare

Allan, Napoli, 38/4, 6,43

Allan är hjärtat på Napolis extremt hyllade mittfält. Det är han som hittar kombinationer, täcker ytor, bryter bollar och kommer i anfallsvågor. Kort sagt, Allan är fundamental för det som kallas Sarrismo.

När lagkaptenen Marek Hamšik haft en avvikande form under säsongen har brassens betydelse ökat. Att han medverkat i alla omgångar säger rätt mycket om tränare Sarris rädsla för att gå in i matcher utan Allan.

Bryan Cristante, Atalanta, 36/9, 6,21

23-åringen går från klarhet till klarhet. Kom till Atalanta i januari förra året och tog ganska snabbt en plats i startelvan som Roberto Gagliardinis ersättare. Den här säsongen har den italienska landslagsmannen fått en mer framskjuten position på mittfältet vilket gjort Cristante till lagets näst bästa målskytt.

Ekot han lämnar runt fotbollseuropa är numera så högt att Atalanta får svårt att behålla Cristante i sommar. Den lyckliga klubb som köper honom får en mittfältare med ett stort, stort register.

Sergej Milinković-Savić, Lazio, 35/12, 6,51

Min känsla är att serben inte varit lika dominant i spelet under våren som på hösten. Mer än något annat säger det om kraven jag fått på 23-åringen i takt med den galopperande utvecklingen.

Ingen mittfältare har gjort fler mål än Sergej i Serie A. Få kan matcha hans fysik, ännu färre den lekfullheten i kombination med tekniken som får en att tänka på en viss svensk långskånk. Då har jag inte nämnt ett huvud som verkar trivas i matcherna med allra störst betydelse.

Trequartista

Luis Alberto, Lazio, 34/11, 6,62

Den mest oväntade utvecklingen på en spelare i Serie A. I positionen bakom spjutspetsen Immobile har spanjoren gjort otroliga 16 assist under 17/18. En makalös säsong slutade dock med skadan i 36:e omgången mot Atalanta som höll honom borta under ligaavslutningen.

Sedan Luis Alberto klev av Olimpico den eftermiddagen slutade Lazio vinna fotbollsmatcher  och det kostade laget i slutändan en Champions Leaguebiljett. Den flärdfulle 25-åringens betydelse för Lazios offensiv kan inte bli tydligare.

LA

Anfallare

Ciro Immobile, Lazio, 33/29, 6,69

Neapolitanaren har gått från att vara en djupledshotande avslutare till att bli en forward som är livsfarlig i närheten i alla områden offensivt. Utöver en delad skytteligaseger har Immobile gjort nio assist, ett poängfacit som ingen Serie A-spelare uppnått sedan 2004-05.

28-åringens omprofilering har på nytt väckt intresse för en forward som redan misslyckats i utländska storklubbar. Tar Immobile sista chansen att visa att han är en man för de bästa lagen, eller stannar han som en stor fisk i det mindre Laziovattnet han stortrivs i?

Mauro Icardi, Inter, 34/29, 6,48

Jag bestämde mig för ta ut argentinaren i säsongselvan först efter avslutningen mot Lazio. Inte för att han var bra på något sätt i den matchen, utan för det faktum att han trots den spelmässiga kräftgången ordnade straffen som initierade vändningen och på kuppen blev skytteligavinnare tillsammans med Immobile.

Icardis bidrag till anfallsspelet kommer alltid att diskuteras och på nytt har det hämnat honom när han ställdes utanför den argentinska VM-truppen. Hans avslutsförmåga är det svårare att snacka bort. Jag tror att Icardi uppnår en 35-målssäsong inom kort.

Douglas Costa, Juventus, 31/4, 6,38

Sakta men säkert spelades Bayern-nyförvärvet in i startelvan under hösten. Under våren har brassen tagit allt större plats på kanten med inlägg, utmaningar och avslut. Costas explosiva stil har kommit Juventus väldigt bra till hands och gjort laget ännu svårare att försvara sig mot.

Fortsätter 27-åringen i denna stil kan nästa säsong bli enorm för honom. 13 assist slutade Costa på, men det finns utrymme för mer i målväg med det tunga skottet han har. Kraven är höga i Italiens bästa lag och Douglas Costa är på god väg att infria alla dem.

****

Avbytare

Thomas Strakosha, Lazio, 38/11, 6,27

Aleksandar Kolarov, Roma, 35/2, 6,22

João Cancelo, Inter, 26/1, 6,27

Miralem Pjanić, Juventus, 31/5, 6,35

Josip Iličić, Atalanta, 31/11, 6,55

Lorenzo Insigne, Napoli, 37/8, 6,57

Matteo Politano, Sassuolo, 36/10, 6,23

****

Tränare

Maurizio Sarri, 59 år, Napoli

Trots den hårda konkurrensen från mästartränaren Allegri går det inte att bortse från det fantastiska jobb som Sarri gjort under sina tre år i Napoli. För varje säsong har klubben plussat på det egna poängantalet med några pinnar, den här gången hamnade Juve fyra poäng före trots att Napoli kom över 90.

Bedriften blir större när en ser till envisheten hos Sarri som konsekvent använder samma stomme av spelare. Om det är för att tränaren chansar och hoppas det räcker hela vägen, eller för att han tycker alternativen är för svaga är oklart.

Sarri har i vilket fall implementerat en spelidé som de allra flesta klubbarna i världen är avundsjuka på. Den stora frågan är om han gjort sitt i Napoli och vilket lag som i så fall får äran att jobba med honom?

Twitter: @ErikHadzic

 

Erik Hadzic

De mörka åren är över i Inter

Förutom under de få, men extremt framgångsrika åren efter Calciopoli har de inte varit lätt att vara interista. Det tog Massimo Moratti 15 år av besvikelser, hånskratt och massor av bortkastade oljemiljoner innan han upprepade pappa Angelos bedrift som Interpresident på 1960-talet och vann allt som gick att vinna.

De Interåren under 90- och början på 2000-talet är ändå inget jämfört med vad som hänt efter trippeln 2010. Inter spelade i Champions League senast 2011-12 och har sedan dess slutat på fjärdeplats som bäst men också stått för avskyvärda placeringar på åttonde och nionde plats.

Fansen har fått ställa sina hopp till spelare som Fredy Guarín, Zdravko Kuzmanović, Ezequiel Schelotto och Rolando, vilka värvades för stora pengar men som aldrig kom i närheten av prestationer värdiga en Intertröja.

Nu är de åren över och ljuset kan skymtas efter vandringen i totalt mörker. Efter en osannolik vändning i det avgörande mötet mot Lazio på Olimpico är Inter klart för Champions League till hösten. Pengarna det innebär lättar på den hårt åtdragna FFP-snaran som virats runt il Biscione, ormen, och möjliggör omfattande investeringar i sommar.

Inter vore inte Inter om de skulle bjuda supportrarna på en stillsam kväll. Lazio var bättre under 75 minuter och visade det med all tydlighet från början. Interisti bjöds till och med på en käftsmäll då. Ett av Lazios många succéköp Adam Marušić smällde upp bollen på Ivan Perišićs nylle och förbi en fastfrusen Samir Handanović.

Övningen i Balkanuttal fortsätter. Senad Lulić tog ledaransvaret som Laziokapten och matade med inlägg från sin vänsterkant. Sergej Milinković-Savić vann allt som oftast duellerna innan dessa inspel kom fram, med huvudet eller helt enkelt genom att ta emot dem på bröstet med sin överlägsna fysik.

Serben såg ut att omfamna den här typen av avgörande match och jag är mer säker än någonsin på att han kommer bli en av världens bästa spelare framöver. Lazio var mer strukturerade i anfallsspelet och Inter såg virrigt ut defensivt. Men Inter hade sina dolda hjältar.

I den 29:e minuten skyfflade vänsterbacken Danilo D’Ambrosio in kvitteringen på en hörna. En spelare som har tendensen att bli hackkyckling hos fansen men som likväl varit tillräckligt stabil för att behålla en plats i startelvan, om än på fel kant.

Fyra minuter innan paus tog Lazio rättvist tillbaka ledningen efter att just D’Ambrosio inte hängt med Felipe Andersons sprinterrusch som avslutades på bästa sätt. Inter förlorade de mesta av duellerna på mittplan och trion Brozović-Rafinha-Vecino hade ingen bra kväll tillsammans.

Den här matchen handlade på förhand nästan bara om ett namn. Stefan de Vrij fick chansen från start, trippade runt och spelade nästan felfritt för att behålla diskretionen. Ändå tills den 78:e minuten.

Mittbacken hängde inte med i Mauro Icardis tvära vändning och gjorde ner argentinaren i straffområdet. Icardi som hade dittills varit iskall placerade säkert in kvitteringen på den efterföljande straffen.

Motsatsen till iskall var Lulić som hettade över och drog på sig sin andra varning minuten efter straffmålet. Två minuter senare var chocken för Lazio total. Matías Vecino, en spelare som inledde säsongen starkt men som hamnade utanför elvan efter vintern, tilläts att knoppa in segermålet på hörna.

De Vrij byttes ut kort efter målet och filmades gråtande på bänken med en tröja över huvudet efter slutsignalen. Den blivande Interspelaren hade gjort allt för att slippa huvudrollen han motvilligt tilldelats. Ändå blir han på något sätt en syndabock för Lazio.

Som laziale hade jag en dålig känsla inför matchen. I mitt huvud fanns på förhand bara scenarion som innebar en Intervinst. Simone Inzaghi tog med kvarten kvar ut en förmodligen slutkörd Ciro Immobile istället för den överhettade galenpannan Lulić.

Jag kan bara hoppas att den tidigare lårskadan hämmade skyttekungen (29 mål tillsammans med Icardi, andra skytteligavinsten för båda) och att Inzaghi tog beslutet på rätt grunder. Med Immobile på planen är jag inte säker om vi fått detta utfall.

Segern för Inter är i slutändan väntad i min värld. Laget är och förblir Pazza Inter, vilken tidsepok och vilka svartblå spelare det än handlar om. Den här kvällen var Lazio också Lazio, en klubb som bekant har svårigheter att stava till ordet vinnarkultur.

Segern möjliggjordes av Luciano Spallettis byten när han bland annat tog ut besvikelserna Rafinha och Candreva (noll mål hela säsongen!), satte in Éder och Karamoh som rörde om offensivt och slutligen även Andrea Ranocchia för att hota i luften.

Glädjen hos Ranocchia efter 2-3-målet framför över ett Curva Sud fullpackat av interisti gick inte att ta miste på. Mittbacken kom till klubben efter trippelvinsten som ett av landets mest lovande försvarslöften, men har snarare kommit att symbolisera otillräckligheten i Inter post-Mourinho.

När Spalletti presenterades som Intertränare för ett år sedan var jag övertygad om att han skulle föra laget till Champions League på första försöket. Tyvärr för egen del fick jag rätt. Inför matchen försökte jag hitta trösten i att en Intervinst faktiskt skulle vara bra för Italien och Serie A.

Lidandet har varat länge. Men nu är Inter redo att flexa musklerna på den högsta nivån i Italien. Det vann på ett sätt som är väldigt typiskt laget och Lazio ramlade ur topp-fyra, efter att ha tillbringat större delen av säsongen där, på inbördes möten.

Lazio och Inter fick världens blickar på sig för en kväll och stod för en dramaprestation utöver det förväntade. Inter fick revansch för klubbtragedin på Olimpico den femte maj 2002 med en nästan lika känslosam insats. Charmtrollen Lazio och Inter, sluta aldrig att underhålla oss.

****

Annat från omgång 38:

Sannsagan Crotone tog slut för den här gången. ”Hajarna” strandade efter mirakelöverlevnaden förra året och gör Benevento och Hellas Verona sällskap till Serie B. Det blev för mycket begärt att åka till Neapel och tvunget hämta poäng.

Napoli förtog sig inte på något sätt i första halvlek. Men ett felpass av Marcus Rohdén mitt på egen planhalva hittade via Mario Rui och Lorenzo Insigne till Arek Miliks panna, polacken styrde elegant in ledningsmålet för Napoli.

Efter det började hemmalaget spela ut. Tvåan kom kort senare genom en deras kanske vanligaste anfallsvapen: inlägg från Insigne, avslutet från Callejón, mål för Napoli. Crotone hade väldigt svårt att komma till målchanser och ett bortamål dröjde till den nittionde minuten av Tumminello.

Personligen tycker jag det är tråkigt att ett charmigt lag som har en svensk landslagsman åker ur Serie A. Kortfattat blev 1-2-förlusten borta mot Chievo för två omgångar sedan avgörande för degraderingen och det avslutande spelschemat mot Lazio och Napoli för svårt.

Ser man över hela säsongen blev heller inte tränarbytet lyckat när Walter Zenga tog över efter avgående Davide Nicola i början på december. Zengas Crotone har varit oberäkneligt och under stunder spelet bra fotboll, men Nicolas defensiva struktur har saknats.

Laget har flera intressanta spelare som lär försvinna till större klubbar. Jag hoppas dock att Walter Zenga tar sina excentriskt blå glasögonbågar och fortsätter med laget i Serie B, där de givetvis får utnyttja bollförarkvalitéerna laget har mer. Zengas tränarkarriär hade också mått bra av lite framgång och mindre press i en lägre serie.

Rohdén då? Jag räknar inte honom till spelarna med störst chans att röra på sig i sommar, inte så länge han agerar bänkspelare för Sverige i VM. Säsongen har varit upp och ner för den förre elfsborgaren men jag beundrar sättet som han tagit sig tillbaka till startelvan efter nio raka matcher utanför den i början på året.

Låt vara att konkurrenten Ahmad Benali skadades under våren, eller att det finns all anledning till att ifrågasätta valet av Rohdén före Ken Sema i VM-truppen. Mittfältaren har visat att hårt jobb lönar sig och jag unnar honom en plats på planet till Ryssland.

För Napolis del innebar segern ett nytt poängrekord och för första gången kommer ett lag tvåa med över 90 inspelade poäng. Men nu är kanske tiden med tränaren Maurizio Sarri förbi. Aurelio De Laurentiis sa efter matchen att tidsfristen gällande hans eventuella förlängning är slut. Sarri själv vill ha mer till eftertanke då ”det är presidenten som vill ändra mitt kontrakt”.

På Crotones bekostnad stannade nykomlingen SPAL kvar i högsta serien. Redan i den fjärde minuten tog Ferraralaget ledningen på straff mot Sampdoria på hemmaplan och försatte Crotone i ett läge där de var tvungna att ta poäng mot Napoli.

Uppgiften underlättades av att bortalagets Gianluca Caprari fick sitt andra gula kort i den 33:e minuten. Matchen slutade komfortabla 3-1 till SPAL och deras första och sista mål gjordes av Mirco Antenucci.

Den 33-årige anfallaren har överglänst större namn som Marco Borriello och Alberto Paloschi i laget och varit den mest bidragande spelaren offensivt. Med sina elva mål är han en stor anledning till att SPAL fixade kontraktet i klubbens första Serie A-säsong på 49 år.

SPAL hade faktiskt en vinst färre än Crotone och de många (14) kryssen såg länge ut att bli ödesdigra i kampen om överlevnad. Men under intressante tränaren Leonardo Semplici hittade laget den rätta formeln mot vårkanten och Serie A-kontraktet är välförtjänt.

SPAL har sunda ägarförhållanden, stabil ekonomi och en lovande sportchef i Davide Vagnati. Det finns möjligheter att rent av slippa den värsta bottenstriden nästa säsong, men frågan är om de gör det med Pa Konates hjälp. Jag förmodade att han skulle få det svårt i SPAL:s 3-5-2 men vänsterbacken fick inte en enda Serie A-minut den gångna säsongen.

Samtliga bottenlag ovanför Crotone vann under årets mest kritiska dag. Precis som Antenuccis mål varit fundamentala för SPAL:s överlevnad var Roberto Ingelses 13 mål för Chievo också det. Den blivande Napolianfallaren gjorde matchens enda mot Benevento och jag är väldigt tveksam till om Chievo hade klarat kontraktet utan Ingleses målform.

Färske huvudtränaren Lorenzo D’Anna tar alltså tre av tre segrar under inhoppet på Chievobänken. Det blev också vinster för Udinese och Cagliari, lag som båda gjort extremt ojämna säsonger men som nu kan andas ut och samla sig under sommaren.

Förutom Lazio går också Milan och Atalanta till Europa League, där de senare får kvala sent i juli. Milan krossade Fiorentinas strimma av EL-hopp i 5-1-vinsten på San Siro och kommer precis som förra året på sjätte plats. Men för första gången i klubbens historia hamnar Milan utanför topp-fem under fem raka säsonger.

Det är en något märklig avslutning Milan får på den första säsongen med kinesiskt ägande. Efter en dålig inledning under både Montella och senare Gattuso peakade säsongen under tidig vår. Sedan försvann den lilla chansen till CL-spel, Milan åkte ur EL i åttondelen och förlorade cupfinalen stort mot Juventus.

Pressen kommer vara stor på Gattuso att få en bra start på 18/19-säsongen och fansen får fortsätta våndas över de finansiella oklarheterna som råder i klubben. Gattusos förlängning är logisk men hade föga överraskande ingen positiv effekt på resultaten när den kom mitt under våren.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

De Vrij-derbyt: Att sänka sin framtida arbetsgivare

Niko Kovač och hans Eintracht Frankfurt gjorde det på ett spektakulärt sätt igår i den tyska cupfinalen. Att slå den framtida arbetsgivaren FC Bayern och skicka ett statement om sin egen lilla storhet bland tvivlarna.

Ikväll är det Stefan de Vrijs tur. Den nederländska mittbacken är i det närmaste klar för FC Internazionale och ska spela sin sista match i Lazio mot de svartblå på Olimpico. De Vrij kommer vara motiverad över att visa sin nya klubb vad han går för. Och glömde jag berätta att en plats i Champions League står på spel mellan de två lagen?

Läget är glasklart inför ligaavslutningen. Om Lazio undviker att förlora slutar de minst fyra och tar den sista direktplatsen till höstens Champions League. Femman Inter måste vinna för att hamna på samma poäng som Lazio och via bättre inbördes möte (höstmötet slutade mållöst) gå förbi Lazio. De senare kan även springa om trean Roma om resultaten går rätt väg under kvällen.

Lika självklar har inte situationen runt Stefan de Vrijs medverkan i matchen varit. Jag har inte varit i Italien den senaste veckan, men med tanke på hur intensiva diskussionerna vanligtvis är på fotbollsdedikerade radio- och TV-shower måste de nått brännpunkten i samtalen om de Vrij.

Folk har ställt sig frågande om det är så vettigt att spela Lazios bästa försvarare i avslutningen. Om han är klubben tillräckligt lojal när ett realistiskt scenario är att han flyttar vidare till en klubb som inte spelar i CL på grund av hans eget lag.

Det är otvivelaktigt att dessa spekulationer nått de Vrij själv under veckan. Tränaren Simone Inzaghi har dock bekräftat att mittbacken kommer starta mot Inter och därmed avslutat resonemangen om att han skulle petas enbart på grund av motståndet.

Jag är övertygad om att Inzaghi tar rätt beslut och läser de Vrij så pass bra att han vet att 26-åringen kommer stå för en hundraprocentig insats. Det är ändå inte utan risk som Inzaghi spelar honom. Vid en förlust kommer rubrikerna vara oändliga huruvida han inte skulle ställt över de Vrij, särskilt om spelarinsatsen inte är felfri.

Varför går Stefan de Vrij till Inter då? Den krassa verkligheten är att Inter, även utan CL-spel, är en mer potent klubb än Lazio och kommer alltid ha enklare att utmana om ligatiteln. I praktiken förklaras övergången med att Inter är beredda att de betala de sex miljoner euro som de Vrijs representantfirma SEG kräver i agentarvode.

Lazio kommer överleva även utan spelaren som varit klubbens genomgående bästa försvarare sedan ankomsten från Feyenoord 2014. På söndag kväll får de dock tvunget klara sig utan nyckelspelarna Marco Parolo och Luis Alberto. Mer glädjande är att Ciro Immobile redan efter tre veckor är redo att spela efter lårskadan han ådrog sig.

Lazio-Inter handlar inte bara om en nederländsk mittback och massa Champions League-pengar som ligger i potten. Kampen om skytteligasegern ska också avgöras mellan nämnde Immobile på 29 mål och Inters Mauro Icardi som gjort 28.

Immobile har under säsongen utvecklats från en djupledshotande avslutare till en mer komplett forward med större påverkan i anfallsspelet. Icardi har varit Icardi, det vill säga löpt massor, stått på rätt plats och gjort avsluten till en enkel konst.

Ändå stod argentinaren för två eventuellt ödesdigra missar i chockförlusten hemma mot Sassuolo senast. Jag tror inte att Mauro Icardi stannar i Inter vid missat CL-spel igen, även om uppgifter om ett nytt sockrat kontrakt förekommer.

Lazio1

Lazio må ligga tre poäng före, ha hemmaplansfördelen och känna styrkan i att ha gjort en bättre säsong än Inter. Matchen är ändå inget annat än en fifty-fifty-duell och psykologin fascinerar. Mycket talar för att Lazio visar att de är det bättre laget och tar sitt examensprov i mentalitetsförändring under Simone Inzaghis handledning.

Men i Immobiles och Luis Albertos frånvaro har laget kryssat två matcher mot Atalanta och senast Crotone. Trots den miserabla 1-2-förlusten mot Sassuolo har Inter bjudits på en sista chans att ta fjärdeplatsen när Lazio misslyckades att säkra CL-spel mot Crotone.

Pazza Inter, den sjuka förmågan att underprestera när det gäller som mest gjorde så att Inter förlorade mot Sassuolo och även tappade segern i slutminuterna mot Juventus i den förgående hemmamatchen.

Interfansen har upplevt två skräckfilmer i rad på San Siro när CL-biljetten båda gångerna känts som ivägflugen på en svartblå himmel. Men Pazza Inter kan också göra så att Inter, mot alla odds, greppar denna möjlighet till upprättelse och vinner bara för de getts en sista liten chans.

Något av lagen kommer vända blad i respektive klubbhistoria sent ikväll. Lazio kan för ovanlighetens skull åstadkomma två höga tabellplaceringar i rad (femma ifjol) och Simone Inzaghi då bekräftas som den mest lovande italienska tränaren i sin generation.

Inter kan avsluta en mörk period i klubbens historia och nå Champions League för första gången sedan säsongen 2011-12. Lyckas Inter har klubben på sikt ett stabilare ekonomiskt fundament än någonsin att bygga vidare på, och kommer då börja utmana om lo scudetto igen.

Vad som än händer är Stefan de Vrij, trots den för stunden halvjobbiga sitsen, en vinnare. Senast ett liknade ”play-off” om den sista CL-platsen hände var i sista omgången 2014-15. Lazio låg precis som nu tre poäng före Napoli som var tvunget att vinna för att gå om.

Trots att matchen spelades på San Paolo och att Lazio tappade en tvåmålsledning lyckades gästerna vinna med 4-2 efter en dramatisk avslutning. I sin första säsong för Romklubben fanns Stefan de Vrij på planen även då.

****

Gårdagen handlade bara om Gianluigi Buffons sista match i Juventus. Målvaktslegendaren fick ett känslosamt avsked på Juventus Stadium efter 17 år i den vitsvarta tröjan. Buffon kostade Juventus omkring halvmiljarden från Parma och är än idag världens dyraste målvakt.

Under den perioden har Buffon hjälpt Juve tillbaka till toppen efter några tunga år, vunnit VM-guld, fått börja om i Serie B efter Calciopoli, och igen varit med att bygga upp en ny mästarupplaga i klubben. Under dessa 17 år har Italien avverkat sju premiärministrar.

Men nu är det slut och kontraktet med Juve går ut i sommar. Gigi Buffon såg till en början glad ut och fick värdiga applåder av publiken när han byttes ut och spelarna tackade av honom i den sextionde minuten.

När Buffon närmade sig bänkplatsen som blivit mer hemtam under en säsong när efterträdaren (?) Szczesny kontinuerligt spelats in kom även tårarna. 40-åringen gick sedan ett långt varv runt planen och tog publiken på de första bänkraderna i hand, och mötte många tårfyllda ansikten.

Gigi

Jag ska inte hymla med att min bild av Buffon förändrats efter de smaklösa uttalandena mot Michael Oliver efter det bittra uttåget mot Real Madrid förra månaden. Vid tidigare tveksamma domslut under 10-talet har Buffon resonerat i stil med att ”domaren dömer, det är inget att älta för de missgynnade”.

Gianluigi Buffon är ingen perfekt människa och förmodligen inte lika hygglo som han ger intrycktet av att vara på planen. Däremot har han varit en stor ambassadör för italiensk fotboll och är med sin jämnhet över tid en av tidernas bästa målvakter.

Ett nytt kapitel väntar nu och det blir spännande att se vilken europeisk storklubb han väljer. Buffon ska ha en eloge för valet att stanna inom toppfotbollen och inte gå till en plats bara för pengarna. Vid 40 års ålder är det kärleken till fotboll som tydligast kommer i uttryck för Buffon.

****

Från Buffon är det inte långt till Parma och laget från skinkstaden tog i fredags kväll den andra direktplatsen till Serie A. Parma låg inför den sista omgången två poäng bakom Frosinone på andraplatsen bakom redan klara Empoli.

Parma vann sin match i Spezia med 2-0, bland annat efter att Spezias Alberto Gilardino skjutit en straff över mot sitt gamla lag. Frosinone ledde med 2-1 hemma mot Foggia som egentligen inte hade något att spela för. Men i den 89:e minuten åkte Frosinone på en onödig kontring och Foggias Floriano chippade elegant in kvitteringen. När nyheterna om att Frosinone tappat poäng nådde Spezia rusade Parmaspelarna mot den vrålande bortaklacken, de hade gått om Frosinone på bättre inbördes möte.

Parma är det första italienska laget i historien att gå från Serie D till A på tre år. Klubben förklarades bankrutt 2015 och föll ur Serie A. I slutet av 2016 tog tränaren Roberto D’Aversa över efter en halvknackig inledning i Serie C och lyckades till slut vinna playoff-finalen mot Alessandria.

Hans resa är ändå kort jämfört med Alessandro Lucarellis. Cristianos brorsa skrev på för Parma för tio år sedan, blev kapten efter fem år och lovade efter konkursen att hans skulle föra tillbaka klubben till Serie A.

Egentligen skulle 40-åringen slutat redan efter avancemanget till B, men nu har drömmen blivit verklighet. ”Jag höll mitt löfte. Detta kan inte vara på riktigt, det är omöjligt”, sa Lucarelli efter avancemanget till Serie A.

För Frosinone väntar ett ovisst playoff om den tredje och sista Serie A-platsen. De möter vinnaren i ”kvartsfinalen” mellan Bari och Cittadella. På den andra halvan möter Palermo segraren i mötet Venezia-Perugia.

Playoffet till Serie A har utvecklats till någon sorts återträff för tidigare världsmästare. Filippo Inzaghis har en tränarduell mot Alessandro Nesta i den ena kvartsfinalen. I final kan någon av dessa möta Bari, med Fabio Grosso som tränare.

ALucarelli

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Hungrig Mancini ett smart val för Italien

Det tog ganska exakt ett halvår från det att Gian Piero Ventura gjorde sig själv till en av Italiens mest hatade män till att en ny förbundskapten kunde utses. Det blev inte någon av de allra mest attraktiva namnen. Carlo Ancelotti är inte färdig på klubblagsnivå och Antonio Conte är dels fortfarande Chelseatränare, dels inte sugen på att återvända till landslagsuppdraget.

Inte heller blev det interimtränaren och U21-förbundskaptenen Luigi Di Biagio, som ledde Gli Azzurri under träningslandskamperna i mars, och tur är väl det. Äran att leda den fyrfaldiga världsmästarnationen får istället Roberto Mancini.

53-åringen lämnar Zenit St. Petersburg efter bara ett år på en femteplats i Ryska ligan och ett uttåg från Europa League i åttondelen mot RB Leipzig. Mancinis tid i Ryssland har varit allt annat än lyckad. Trots en stor spelarbudget har laget kritiserats för en defensiv spelstil och Mancini är den resultatmässigt sämsta tränaren Zenit haft sedan klubben köptes av halvstatliga oljebolaget Gazprom 2005.

De flesta förknippar Roberto Mancinis tränarkarriär med de två scudettosegrarna han ledde Inter till i efterdyningarna av Calciopoli åren 2007-2008. Han var även mannen som tog Manchester Citys till klubbens första ligatitel på 34 år och skickade under sitt enda år som Galatasaraytränare ut Contes Juventus ur CL-gruppspelet i den berömda snömatchen i Istanbul.

Under kaosartade former lämnade Mancini Inter i augusti 2016 och ersattes av Frank de Boer. Det och den svaga säsongsavslutningen, Inter ledde Serie A över jul 2015 men tappade till en fjärdeplats, lämnade en sur eftersmak i svartblått. Mancini hade dock en trupp som inte var i närheten av dagens Inter i slagkraftighet och slutade aldrig sämre än fyra under de två comebackåren i Milano.

Med sin försiktiga fotboll och en tränarkarriär på väg åt fel håll är Roberto Mancini inte på något sätt ett spännande val som förbundskapten. Italien är dock inte i ett läge där de prioriterar progressiva spelidéer, utan har en heder att återta i den stora skammen att missa Rysslands-VM.

Ventura var chansingen och det intressanta namnet som inte gick hem, och med livremmen hos Mancini kommer hans italienska landslag aldrig spela 4-2-4 i en gruppfinal mot Spanien. Jag ställer mig tveksam till om han kan utveckla spelarna så pass att de vinner ett EM-guld 2020, eller mer kortsiktigt om han kan lösa landslagets anfallsbekymmer som på ett alarmerande sätt uppenbarade sig i dubbelmötet mot Sverige.

Det jag främst ställer min tilltro till är motivationen hos Mancini. Tränaren har varit tydlig med att utnämningen är emotionell för honom och att ”förbundskaptensjobbet är den största aspiration en tränare kan ha”.

Italien får en tränare som verkligen är laddad för detta ämbete och det kan räcka långt i min värld. Efter Zenitmisslyckandet var risken att Mancini skulle hamna utanför radarn bland kontinentens storklubbar. Med förbundskaptensjobbet som livlina har Mancini fått en chans att klättra tillbaka till den högsta nivån och bevisa för alla att det är tränare som fortfarande är relevant.

På planen förväntas Italien formera en 4-3-3 eller 4-2-3-1-uppställning i träningsmatcherna mot Saudiarabien, Frankrike och Nederländerna i juni. Gigio Donnarumma planeras bli förstamålvakt efter Buffons avsked. Mancini ryktas även ta ut tidigare adepterna Mimmo Criscito från Zenit och Nices Mario Balotelli.

Samtal väntar även med Andrea Pirlo om att bli Mancinis högra hand. En duo som i sådana fall hade snittat 0,5 fellagda hårstrån på tränarbänken – tillsammans. Att ha en oerfaren Pirlo med sig hade funkat eftersom Italien givetvis inte kommer misslyckas i ännu ett kval, inte i det betydligt enklare kvalet till EM.

Förbundet har avslutat en komplicerad och utdragen rekryteringsprocess, och fått sitt stora namn. Roberto Mancini är trots det ingen som får svikna italienska fotbollsfans att göra vågen (vilket dem visserligen aldrig gör) men tränarens fotbollskunskap ska inte nedvärderas. Mancinis motivation till att få liv i tränarkarriären kan bli tillräckligt för ett spelarmaterial med talang i överflöd.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets