Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Edin Džekos engelska revansch

Jag har skrivit om Edin Džeko tidigare och hans krokiga karriärsbana, som skulle sättas på nya prov under onsdagskvällen. Džeko och Roma var tillbaka på engelsk mark, i London mot Chelsea. Džeko med bitterljuva minnen från sin tid i Manchester City och Roma med mestadels deprimerande resultat från de brittiska öarna (en vinst på tolv matcher).

Inget av detta skulle märkas av under denna match. Giallorossi satte högsta fart och pressade Antonio Contes Chelsea långt nere på de blåas planhalva. Förvåningen var därför stor när David Luiz placerade in ledningsmålet för Chelsea efter att Juan Jesus inte fått iväg bollen tillräckligt.

Roma fortsatte att skapa målchanser men också att slarva bakåt. I den 37:e minuten drällde Bruno Peres med bollen på mittplan och Chelsea kontrade. Juan Jesus hade inte koll på var Eden Hazard lurade och belgaren stötte in 2-0.

Aleksandar Kolarov var även han tillbaka i England och fortsatte med sina långa löpningar offensivt. Efter att serben vid ett sådant tillfälle inte frispelades av Diego Perotti valde han att ta saken i egna händer några anfall senare. Kolarov petade bollen förbi två Chelseaspelare och drämde in reduceringen via Christensen.

Andra halvlek skulle bli Edin Džekos show. I Citytröjan spelade bosniern sju matcher mot Chelsea utan att göra mål. I Romas dito behövde han bara 70 minuter för att göra två. Det första kommer gå till historien som ett klassiskt Romamål.

Den svepande djupledsbollen från Fazio. Vänstervolleyn från Džeko i flykten. En bortaläktare som exploderade i eufori bakom Courtois mål (vilken sånglektion av Romafansen under matchen!). Vrålet hemma hos mig när jag bevittnade målet från mannen som jag delar hemstad med.

AS Roma är verkligen inte är mitt lag i den italienska huvudstaden, men det var omöjligt att hålla igen känslorna jag unnar förra säsongens dubbla skyttekung. Van Basten kom på tal direkt men eftersom målet gjordes i en gulröd tröja bör jämförelsen alltid ställas mot Francesco Totti, mind you. Ett av mina favoritmål all-time.

Sex minuter senare hade matchen vänt. Kolarovs precision på vänsterfrisparken och en Džeko sprängfylld av självförtroende nickade in 3-2. Anfallarens 31:a mål på 36 matcher under 2017 och Džeko hade motbevisat sina engelska belackare.

Men Roma vore inte Roma om de skulle göra saker den enkla vägen. I den 75:e minuten tappade Romaförsvaret markeringen och inbytte Pedro hittade Hazard i straffområdet som nickade (!) in 3-3.

Och Džeko vore inte Džeko om han missade någon bra chans per match. Nu var det en nick mot slutet som kunde, borde, gått i mål. Gary Cahill avslutade chanskavalkaden och iscensatte en viral granskning bland lustigkurrar som hittade alla möjliga historiska figurer med Cahill-esque huvudbandage.

En fantastisk match (säsongens mest underhållande?) slutade med en viktig poäng för Roma. Det var en match de borde vunnit sett till dominans och mängden skapade målchanser, ändå blir det svårt att behandla denna insats i några negativa tankegångar. Detta var ett nästintill perfekt svar efter den tama insatsen i helgen mot Napoli.

Några spelarinsatser sticker ut. Jag skrev det för några dagar sen senast och upprepar igen, Kolarov är ett av Serie A:s absolut bästa köp. I ett urstarkt Romamittfält sticker Nainggolan ut men också Gonalons. Fransmannen spelade istället för De Rossi och visade vilken fin backup han kan vara till kaptenen. Diego Perotti ser ut att vara tillbaka på allvar och i en sådan här form spelar det nästan ingen roll att Roma dras med frågetecken på den andra anfallskanten.

Försvarslinjen är däremot fortsatt känslig, vilket blir än mer uppenbart i skadade Manolas frånvaro. Och då ska gudarna veta att Manolas inte är världens jämnaste mittback direkt. Roma har släppt in minst mål hittills i Serie A (fem stycken) tillsammans med Inter och Napoli, ändå är det svårt att peka på lagdelen utan att se riskerna med spelare som Juan Jesus och Bruno Peres. Med det sagt har exempelvis Jesus stått för en överlag positiv säsongsinledning. När får nyförvärvet Hector Moreno chansen igen?

****

För sex år sedan gjorde två entusiastiska lag debut i Champions League på Eastlands i Manchester. City mötte Napoli i en match som slutade 1-1, där målen gjordes av Cavani och Kolarov, två spelare som befinner sig på helt andra platser idag. Napoli skulle eliminera City från gruppspelet så småningom, men problemen mot Premier League-lag har fortsatt. I de sex efterföljande matcherna på engelsk mark har Napoli inte tagit en enda poäng, tisdagens drabbning inkluderat.

Den här gången blev de straffade två gånger inom ramen för den första kvarten. David Silva rann igenom straffområdet och bollen hittade nätet efter Sterlings retur i den nionde minuten. Några minuter senare stod Albiol för en misslyckad nickrensning som hamnade hos helt fel person sett med neapolitanska ögon, Kevin de Bruyne, som spelade fram till Gabriel Jesus och 2-0.

Detta var långt ifrån den spirande optimism som infann sig hos Napolispelarna för sex år sedan. Serie A-ettan slarvade med bollen och spelade bort passningar med en felprocent vi sällan ser hos Napoli, både på offensiv och defensiv planhalva. Det var tacksamt för Guardiolas City att möta ett lag spelandes med så hög press, och det kunde stått 4-0 till hemmalaget efter en halvtimme.

Det blev dock ingen överkörning. Napolispelarna skulle istället börja dyka upp under föreställningen och belönades med en straff innan paus. Den vanligtvis säkre Dries Mertens missade dock från straffpunkten och hade i övrigt ingen lyckad match.

Napoli fick få en ny chans från straffpunkten med lite mer än kvarten kvar av andra. 20-årige Amadou Diawara tog hand om straffen och denna gång kunde målvakten Ederson inte göra något. City drabbades av lite övermod och under andra halvlek fick Napoli alltmer boll.

Men engelsmännens försvar stod för en solid och bra insats matchen igenom och plockade bort Napolis fronttrio. Manchester City höll ut och kopplade ett järngrepp om förstaplatsen i grupp F i och med 2-1-resultatet.

Inför matchen hamnade Napolipresidenten De Laurentiis i fokus när han uppmanade Sarri att vila några av de mest slitna spelarna, och betonade att lördagens match mot Inter är ”väldigt viktig”. Att Napoli prioriterar ligan före Champions League under hösten har inte varit någon hemlighet. Ändå så gjorde Sarri bara två ändringar inför tisdagens match. Allan och Jorginho gick ut och Diawara ersatte tillsammans med Zielinski.

Detta är två spelare som var med i åttondelen mot Real Madrid i februari men som till synes hade problem att hänga med Cityspelarna under delar av matchen. Diawara ska ha beröm för kylan vid straffen, som lite indikerar vilken stor talang guineanen är. Men tydligt var också hur viktiga Allan och Jorginho är för Napolis spel, trots att mittfältsynglingarna gör framsteg.  Allan som kom in i andra och lyfte laget med sitt inhopp.

Förlusten berodde därmed inte på någon rotering. Ändå går det inte att utesluta att denna fråga satt sig mentalt på spelarna. Det går inte bara att ignorera orden från klubbens starke man även fast Sarri förstås ger andra budskap till spelarna. Lyckligtvis för de ljusblå är de i en överkomlig grupp och ska i slutändan kunna passera Sjakhtar Donetsk. Oavsett roterande.

****

Juventus tog en nödvändig seger mot hemma mot Sporting i onsdags. Portugiserna tog ledningen efter ett dråpligt självmål av Alex Sandro i den tolfte minuten. I mitten av halvleken skulle Miralem Pjanić kvittera med en patenterad frispark. Det dröjde sedan till minut 84 innan Mario Mandžukic nickade in vinstmålet för Juventus. En hyfsad kväll för fyra Balkanlirare som gjorde fyra väldigt viktiga mål i både Juve och Romas matcher.

Vinsten var viktig inte bara poängmässigt utan också moraliskt. Efter tappade ledningar i två raka matcher mot Atalanta och Lazio fick Juve vända denna mot Sporting. Allegri gick tillbaka till 4-2-3-1 uppställningen och spelade Sturaro som högerback och Benatia i mittlåset. En vinst i Lissabon och Juventus får en livlina i kampen om gruppsegern när Barcelona väntar hemma i näst sista omgången.

Erik Hadzic

Sverige bör inte frukta detta Italien

Sverige och Italien drog nitlotten när de lottades mot varandra i VM-kvalets playoff. Med namnen, traditionen och vanan att spela under press på sin sida går Italien in som klar favorit i dubbelmötet. Betyder det att svenska landslagsspelare och fans ska gå med ångesttankar fram till den tionde november? Absolut inte.

Faktum är att Sverige är det landslag som går in till playoff-mötet med flest positiva vindar bakom sig. Italien har under olika former varit både kritiserade och ifrågasatta ända sedan uttåget från dödens grupp (Godin, Suarez och Chiellini ni vet) i VM 2014.

När gli azzurri anlände till Frankrike förra sommaren talades det om det sämsta italienska landslaget i modern tid bland fotbollsfolk på stöveln. Italien motbevisade kritikerna och var bara en högdramatisk straffläggning från att slå ut både regerande världs- och europamästarna Tyskland och Spanien på vägen till finalen.

Från det kunde vi lära oss två saker. Antonio Conte är en fantastisk tränare som efter EM skulle återgå till att göra fantastiska saker på klubblagsnivå. Han var den enskilt största anledningen till Italiens lyckade EM.

Det andra är att man aldrig ska räkna bort ett uppretat och ifrågasatt italienskt landslag. När skepticismen och olyckstecknen är som störst har italienarna en mäktig förmåga att knyta näven och ena sig. Likt förra sommaren, likt VM-guldåret 2006.

Kommer detta lag resa sig på samma sätt mot Sverige? Det är möjligt, men vi ska ha klart för oss att det är ett lag som på pappret inte överhuvudtaget kan mäta sig med världsmästartruppen för elva år sedan till exempel. Italien idag har lagdelar som det ofta skojas om inte ser tillräckligt ”italienskt bra” ut. Det kan vara bristen på världsklassforwards eller bredd på innermittfältet.

Det Italien främst har en generation unga spelare som antigen knackar på gränsen till landslagstruppen eller startelvan. Namn som Donnarumma, Gagliardini, Chiesa, Caldara och Rugani, för att nämna några, vittnar om att en ny italiensk storhetsperiod kan vara i sitt lindande. Men där är vi inte än och det kan Sverige vara glada för.

Tränaren som efterträdde Conte heter Gian Piero Ventura och kom från fem framgångsrika säsonger i Torino. 69-åringen etablerade Toro som ett ambitiöst lag på övre halvan och tog det tidigare jojo-laget ut till en efterlängtad Europa League-plats på bara tre år.

Ventura blev i Torino känd för sin taktiska noggrannhet och lagets solida försvarsspel. På senare tid har han försökt implementera sitt favoritsystem 4-2-4 i landslaget, med varierad framgång. När Ventura ställde upp den formationen på Bernabeu i gruppfinalen mot Spanien hånades han för sin naivitet i 0-3 förlusten.

1-1 resultatet på hemmaplan mot Makedonien för elva dagar sen var dock det som fick en allt mer högljudd opinion att vända sig mot förbundskaptenen. Jag uppskattar Ventura för hans arbete i Torino och tyckte han var ett rimligt val som förbundskapten, trots frånvaron av storklubbsjobb (han hade Napoli i Serie C1). Med det sagt så var de allra bästa italienska tränarna upptagna med andra jobb när förbundet skulle välja rätt person förra året.

Men okej, 4-2-4 hit, tränare utan erfarenhet av toppnivå dit. Självklart kommer alla förväntningar ligga på ett italienskt avancemang mot Sverige. Om Chiellini, Bonucci och Buffon stänger igen där bak, och Insigne hittar Belotti med sina magiska passningar framför mål, då har Sverige väldigt få halmstrån att greppa efter. Eller om Ventura tar till förnuftet och kallar in den neutraliserade mittfältaren Jorginho (grym!) till truppen.

Sverige får lita på nyfunnen inspiration under Janne Andersson och den kollektiva styrkan. U21-landslaget slog ut Italien på väg mot guldet i EM för två år sedan och det ska hellre hämtas styrka därifrån snarare än den deppiga insatsen i Toulouse förra sommaren när Eder gav Italien segern i ländernas senaste möte.

Det ska bli förbannat tråkigt att se något av dessa lag missa VM. Italien bär favoritskapet men Sverige har visat på senare tid mot Frankrike, ett lag som är längre fram än Italien, att det går att till och med slå de allra bästa. Så vad säger vi i procentchans, 70-30 till Italien?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Inzaghi och Icardi blev storhelgens frälsare

Vi blev bortskämda med hela tre stormatcher i Serie A denna helg, men enligt mig överträffade inget dramatiken och det sensationella som hände på Allianz Stadium i lördags kväll. Juventus mötte Lazio och Max Allegri ställde den här gången upp med en 4-3-3 uppställning. Tre centrala mittfältare i Pjanićs frånvaro, Asamoah som vänsterback och Dybala på bänken.

Lazio med en avvärjd mittbackskris spelade 5-3-1-1 med tydliga Balkaninslag. En serb, en montenegrin, en alban och en bosnier som lagkapten. Lazio visade prov på ett säkert bollhållande på det fina innermittfältet med Lucas Leiva, Parolo och Milinković-Savić men det tog oftast stopp framför det vitsvarta straffområdet. Med wingbackarna Lulić och Marusićs tillbakadragna positioner blev Lazios spel alldeles för centrerat och kanterna utnyttjades knappt.

Juventus skulle ta ledningen i den 23:e minuten. Comebackande Khedira sköt ett skott som Strakosha inte kunde hålla och returen stötte Douglas Costa in, brassens första mål i klubben. Costa har åkt in och ut ur elvan i inledningen och varit lika skottvillig som under Bayern-tiden. Nu var han aktiv i högsta grad framåt och tog också ett förtjänstfullt defensivt ansvar. Costas mål var också startpunkten på en sällad skådad förvirring i videoverktyget VAR (han stod i knapp offsideposition).

Juventus hade bra kontroll på matchen och lät inte Lazio komma till några farliga målchanser. Higuaín involverades mer än brukligt och var nära ett ytterst dråpligt mål när han styrde en Strakosha-rensning upp i ribbans underkant.

Två minuter efter var det dock utjämnat. Milinković-Savić, Luis Alberto och Ciro Immobile sågade sig igenom ett trögt Juveförsvar och Immobile placerade kyligt bollen förbi Buffon. Några minuter senare skulle han också fixa straff för Lazio, med betoning på fixa. Fri mot Buffon fick han möjligen en liten touch men förstärkte också väldigt mycket när han petade bollen förbi målvakten. Domaren Mazzoleni var säker på sin sak och dömde straff. Immobile tog själv hand om den och sköt in sitt elfte mål, och klev därmed förbi Dybala i skytteligatopp.

Precis som vid Costas offsidemål var domarna väldigt säkra på sin sak, så pass säkra att de inte ville använda sig av videogranskning. Det är upp till domaren att tillämpa det verktyget. Men när inte det sker, trots otvivelaktigt diskutabla situationer, blir allting väldigt fel och inget rätt. Det blir en total förvirring när domaren inte vill använda sig av ett verktyg som utformats just för att tveksamma situationer ska kunna granskas.

Efter Lazios ledningsmål böljade matchen i ett högt tempo. Juventus pressade på, bytte in Dybala och Bernardeschi, men lät inte Douglas Costa få mer än 54 minuter. Varför Allegri lät en sådan som Sturaro komma in och avsluta matchen men inte Costa övergår mitt förstånd.

I matchens absoluta slutskede höll det ändå på att belönas för Juventus. Ytterbacken Patric hade bytts in för Lazio tio minuter tidigare och valt att tjonga bollen långt varje gång ett Juveinlägg singlat in i straffområdet. När ett ytterligare sådant kom försökte Patric behålla bollen inom laget men passningen hamnade åter hos Juve. Det föranledde situationen där Bernardeschi bröt sig in i straffområdet och Patric tog både honom och boll i en idiotisk satsning. Mazzoleni kollade den här gången till VAR och dömde straff till Juve.

Dybala kunde gå upp på samma målantal som Immobile, men Strakosha var omutlig vid straffen och styrde undan. Andra straffmissen i rad som Dybala stått för sent i matcherna. Lazioeufori utbröt hos ”Banda Inzaghi”. Deras första seger borta mot Juventus på 14 år var ett faktum. För hemmalaget stannade den mäktiga sviten med förlustfria ligamatcher på Allianz Stadium vid 41 raka.

Juventus gör inte någon dålig match men straffas för individuella misstag. I försvaret märks det att Barzagli blivit till åren kommen och inte har snabbheten kvar. Det har blivit dags att spela in någon av Benatia eller Rugani mer frekvent. Rugani har saker kvar att slipa på men Benatia kan komma upp i hög nivå bara Allegri satsar på honom bredvid Chiellini. För Barzagli borde endast vara ett alternativ när en trebackslinje spelas.

Längst fram har inte Gonzalo Higuaín rosat marknaden under hösten. Vid ställningen 1-1 bommade han ett friläge som Strakosha gjorde en benparad på. Juventini kräver mer än de tre ligamål han gjort hittills, samtidigt ges Higuaín återkommande förtroende eftersom laget knappt har några centrala anfallare.

Segern för Lazio är av monumental betydelse. Dels på sättet den kommer till när de faktiskt står pall för Juves 40 minuter långa slutforcering. Dels också att just de blev laget som bröt Juves galna hemmasvit. Jag tror Lazio kommer leva på denna seger länge och intrycken att detta är ett lag för Champions League-platserna förstärktes än mer.

När man lyfter fram spelare kan man välja skytteligaledaren Immobile, så het att inte ens Juventus är något hinder som stannar upp målformen. Thomas Strakosha gör en ganska vanlig Strakosha-insats. Bitvis briljant men också osäker vid något agerande. Den här gången vägde de matchavgörande räddningarna på Higuaín och Dybalas skott upp fumligheten som nästan resulterade i 0-2 i första halvlek. Albanen kan bli da Big.

Men där Immobile är fantastisk i ett lag som Lazio (och bör hålla sig där) och Strakosha alltjämt är oerfaren och kan slipa på saker i målvaktsspelet, så ser jag inga gränser för Simone Inzaghi och hans tränarkarriär. Lazio kan skratta sig lyckliga över att de fick honom och inte Bielsa som tränare. Kanske säkrade Inzaghi i och med triumfen också sitt framtida jobb som Allegris efterträdare, mitt framför de styrande vitsvarta männen Agnelli och Marotta.

Nästa toppmöte spelades också på lördagen mellan Roma och Napoli. Roma inledde hatmötet piggt genom att stå högt med laget och centrera spelet, allt för Napoli inte skulle få igång sitt passningsspel. Det höll i sisådär en kvart. Några minuter senare hade bollen studsat på De Rossi och frispelat Insigne som behärskat gjorde matchens enda mål.

Napoli varvade upp och Roma kunde inte hänga med. Hemmalagets yttrar tvingades ta hemjobbet och det ledde till att Džeko konstant blev isolerad på topp. Roma hamnade i tidsnöd när de väl hade bollen och Napoli såg otroligt säkra ut under hela mittendelen av matchen. Det är lätt att peka på Romas tillkortakommande här. Jag ville hellre lyfta fram Napolis otroligt höga nivå som gör att Roma ser så svaga ut.

Matchbilden efter paus var densamma, fast sämre kvalitet, och Roma skulle bjudas in mot slutet ändå. Giallorossi tryckte upp laget och skapade en del oroligheter framför Napolis mål, tillräckligt många för att nå en högst oväntad kvittering. Diego Perotti kom till slut in i matchen och hittade ett bra samspel med Aleksandar Kolarov, som vi redan nu kan titulera som ett bra köp av Monchi.

För Napoli var det samma problem som laget haft under tidigare stormatcher med Sarri. De har av någon svårförklarlig anledning svårt att stänga matcher de leder mot bra motstånd. Kontringslägen som hade dödat matchen missades. Defensivt smög sig en oro in ju närmare slutsignalen vi kom, som accentuerades av flashbacks från liknande lägen under tidigare år.

Nu höll det ändå. Napoli tog den åttonde segern av åtta och leder serien två poäng före Inter och framförallt hela fem före Juventus. Drömmen om en scudetto blir mer realistisk för varje helg som går.

Slutligen har jag några reflektioner från det extremt underhållande Milanoderbyt. Vi börjar med Inter:

– Mauro Icardi. Vilken otrolig avslutare det är. Det spelar ingen roll att passningen från Candreva vid 1-0 är millimeterprecis, eller att Perišić hittar honom i röran av Milanförsvarare vid 2-1, hans avslut är hundraprocentigt kyliga på en svårighetsnivå som få andra anfallare i världen behärskar. Att Icardi sedan har psyket att göra ett hattrick på straff i 90:e minuten gör att interisti kan njuta lika mycket över derbysegern som att ha argentinaren i sitt lag ett bra tag framöver.

– Mittfältsfrågan. Det klaraste svaret jag får är att Matías Vecino är Inters bästa mittfältare just nu. Borja Valero har fina fötter och en del bra aktioner men nja, jag är inte övertygad att han är rätt man där för stunden. Antonio Candreva ska ha en eloge fast han fick abdikera som derbykung idag. Snackar vi psyken kan man konstatera att Candreva klarar av att sätta återkommande avtryck i Milanoderbyn, trots hans ojämnhet i övrigt. Handanović stod för några avgörande räddningar och har en stor del i denna symboliskt väldigt viktiga seger.

– Att Inter skulle vara ett mer färdigt lag än Milan är inget konstigt. Jag blev ändå förvånad att klasskillnaden skulle vara så stor i en hel halvlek. Detta trots att Ivan Perišić överhuvudtaget inte involverades på sin vänsterkant i första. Perišić fick mer bollar i andra halvlek och visade varför han är avgörande för Inters anfallsspel. Spalletti slapp ett tredje raka 2-2 derby mot Milan. Det återstår att se om Inter kan växla upp ytterligare de närmaste månaderna. Just nu är känslan att Spalletti gett laget en ny, högre lägstanivå (som resulterat i fler poäng) och att det måste gå att vinna på mer övertygande sätt framöver.

Milan:

– Under första halvlek visade Milan att de inte är bättre än den tiondeplats de delar med Chievo. Det var samma tafatta och initiativlösa spel som visats upp de senaste matcherna mot Sampdoria och Roma. Desto mer glädjande var det att se uppryckningen i andra. Milan kom ut som ett nytt lag och återfann moralen som var så signifikativ för förra säsongens lag. Det kan vara just det som räddar Montella ytterligare någon vecka trots den blytunga förlusten.

– Leonardo Bonucci är Serie A:s största flopp alla kategorier under säsongsinledningen. När man ser hans agerande vid Icardis andra mål förstår man att Musacchio och Romagnoli inte har en enkel uppgift att forma ett nytt försvar när ledaren inte är i närheten av den nivån han ska exemplifiera. Är det någon som kan resa sig från detta är det Bonucci, men det ser inte alls bra ut.

– Giacamo Bonaventura. Vilken kämpe det är. Bland alla prestigenamn som kommit in håller jag honom fortfarande som Milans bästa spelare. Ingen annan förtjänade att böka in kvitteringsmålet mer än ”Giac” och det är glädjande att se honom på väg mot nivån han höll före den svåra skadan i februari.

– Jag gillade köpet av Ricardo Rodriguez men undrade hur Wolfsburgs dåliga fjolårssäsong påverkade spelaren. Vi kan konstatera att defensiven inte ser att ha blivit bättre på något sätt i alla fall. Straffen kan tyckas hårt dömd. Samtidigt, varför tar Rodriguez risken att omfamna D’Ambrisio, när bollen dessutom är flera meter bort? Beröm till domare Tagliavento som har ögonen att se situationen och modet att blåsa straff där många andra hade tvekat.

****

Tack till alla som kom och såg derbyt på premiären av Angolo Greco! Det var en lyckad tillställning och jag hoppas på lika bra uppslutning nästa gång på Kamaki. Återkommer längre fram med vilken söndag som blir aktuell i november månad.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Inför superhelgen: Visar Inter sitt rätta ansikte i Milanoderbyt?

Efter sju omgångar i Serie A hittar vi Inter på delad andraplats med Juventus, två poäng bakom Napoli. Sex segrar och en oavgjord match i Bologna gör att Inter fått sin bästa start sedan 2002, då andraplatsernas mästare (sorry) Héctor Cúper tränade nerazzurri. Allt frid och fröjd då inför derbyt mot Milan? Inte riktigt.

Resultatraden kan ingen klaga på. Inte heller nye tränaren Spallettis sätt att stabilisera upp laget. Så pass bra att Inter kan vände ett underläge på Olimpico mot Roma trots mediokert spel dessförinnan. Eller få med sig en poäng mot Bologna när de borde förlorat med ett par bollar. Maxutdelning rent poängmässigt med andra ord.

Men spelet har hackat och känns långt ifrån lika övertygande som resultatraden. Uddamålssegrar mot jumbolagen Benevento och Genoa senaste två matcherna skrämmer ingen, lägg därtill ett sent avgörande mot bottenlaget Crotone i omgång fyra.

Spalletti kan förstås vifta ifrån sig med att vi bara är i inledningen på hans första Intersäsong. Det kan visa sig väldigt tacksamt att möta nästan enbart lag från undre halvan och alltjämt peka på att poängen kommit fast spelet inte suttit. Men nu är Inter i ett annat läge över kommande veckor.

Efter Milanoderbyt väntar Napoli borta och Sampdoria hemma. Ett realistiskt scenario är att Inter får med sig sju poäng från dessa tre matcher och seglar vidare i höstmörkret som en dark horse. En nästan lika tänkbar utveckling är att det stannar på en poäng. Då är Spalletti tillbaka på ruta ett och jobbiga frågor om vinnarmentaliteten i laget lär tas upp igen.

Till derbyt går Inter in som favorit och får ett ytterligare test på om laget är redo att sätta prägel även i stormatcher. Att vinna igen mot Milan vore symboliskt oerhört viktigt efter två stycken 2-2 möten förra säsongen.

Ett återkommande problem har varit kreativiteten framåt och försöken att stoppa in João Mário i trequartistarollen på tremannamittfältet. Den portugisiske EM-mästaren har sett trubbig ut och i de två senaste matcherna har Marcelo Brozović tagit hans plats. Mot Benevento var det kroaten som gjorde Inters båda mål (varav en tjusig frispark) och såg ut som lösningen på problemet.

Sedan kom landslagsuppehållet där Brozović gick sönder och hans muskelproblem kan hålla honom borta flera veckor. Förvånande nog har Brozovićs mål en oväntat avgörande effekt på Inter. Under de nio matcher 24-åringen gjort mål i Intertröjan har laget vunnit åtta och bara förlorat en.

Landslagskollegan Ivan Perišićs betydelse är ännu tydligare. Vid Perišić-mål har Inter bara förlorat en gång på 19 matcher (tolv segrar och sex kryss). Yttern har varit Inters kanske bästa spelare i offensiven med tre mål, tre assist och höga snittbetyget 6,43 hittills av Gazzetta dello Sport (Brozović snittar 6.25). Men kroaterna har gjort mål i samma match vid endast ett tillfälle, i vårens slutomgång mot Udinese. Vinst där förstås.

Ansvaret vilar nu ännu mer på Perišićs axlar, som nekade en övergång till Manchester United i somras och förlängde istället med Inter. Kroatens utköpsklausul ligger nu på 60 miljoner euro. Som en jämförelse ligger Brozovićs på 50M euro och Icardis på 110.

Att João Mário skulle få chansen igen på mittfältet kan inte vara den bästa lösningen. Spalletti kan då välja att flytta upp Borja Valero ett steg och spela honom framför Vecino och Gagliardini. Balansen blir defensivt bättre och det är samma uppställning som användes i segern mot Roma.

Samtidigt är känslan att Borja Valero inte är i någon matchavgörande form just nu efter hans succéartade premiär mot ett förvirrat Fiorentina. Ett tredje alternativ kan vara att spela Candreva som trequartista.

Yttern må vara ojämn som få, men är någon sorts tillfällig derbykung i Milano också. Ett sent kvitteringsmål i höstmötet och ytterligare ett till i våras är beviset. Den typen av matchvinnande egenskaper ska tas till vara på mot ett Milan med ringa erfarenhet av il Derby della Madonnina. I sådana fall kanske 19-årige fransmannen Yann Karamoh får smaka på en av Italiens största matcher från ytterplats.

Milan då? Vincenzo Montella fäktas mot kritiker bland fans, press och Silvio Berlusconi. Den tidigare presidenten sågade tränaren och påstod att han kördes över av styrelsen när Milan skulle välja ny tränare efter Mihajlović sommaren 2016.

Jag tycker Montella sköter kritiken på ett bra sätt och jag skulle verkligen tycka synd om honom vid förlust på söndag. Det är inte hans fel att de egna fansen och många andra blåst upp detta lag som något som skulle revolutionera Serie A. Han kan inte ansvara för höga förväntningar, däremot är det hans uppgift att få ordning på spelet som lämnar väldigt mycket att önska både offensivt och defensivt.

Jag hoppas för hans skull att de rödsvarta tar sig i kragen och spelar för sin tränare på söndag. Det kommer bli en stenhård match fysiskt och det är ett område som Milan kan matcha Inter på. I övrigt har Inter en fördel när det gäller formkurvan, startelvan och derbyerfarenheten. Ett perfekt läge för Milan att ruska om säsongen kan man också se det som.

80 000 förväntansfulla åskådare, slutsålt flera veckor i förväg, kommer spänt se på vilket avstamp deras randiga lag tar mot resten av höstsäsongen. Inter mot en efterlängtad CL-plats och Milan mot avgrunden?  Det är dags för lagen att ta av sig förklädnaderna och maskerna, och visa upp deras riktiga jag på idrottens la Scala.

****

Startar ett nytt calciohäng i Malmö till helgen. Har döpt det till Angolo Greco (grekiska hörnet) och platsen är Kamaki, en grekisk restaurang/sportbar. Tanken är att samla fotbollsintresserade för ett schysst häng i en trevlig lokal med god medelhavsmat. Angolo Greco är tänkt att hållas ungefär en gång i månaden, vid stormatcher på söndagar.

Vad: Premiär för Angolo Greco med Milanoderbyt Inter-Milan

Var: Restaurang Kamaki, Roslins väg 19, Malmö

När: Söndag 15:e oktober kl 20 (avspark 20:45)

Varmt välkomna!

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Inför superhelgen: Första stora testet för Napolis titelambitioner

I somras började ordet scudetto viskas på Neapels gator och torg. Stadens stolthet hade behållit alla nyckelspelare medan flera av direktkonkurrenterna fått bygga om bland lagdelarna och/eller tränarpositionen. Sju vinster av sju möjliga senare viskas inte längre ordet. Scudetton har blivit ett reellt mål. Det är nu eller aldrig för Napoli.

Det handlar inte bara om att Napoli leder Serie A och tagit full pott. Flera av motståndarna har varit lag på undre halvan där tre poäng förväntas. Utan det är sättet som Napoli har spelat till sig dessa poäng.

De har till att börja med den helt galna sviten med minst tre gjorda mål i varje ligamatch. De har också gjort fler mål än någon av de senaste säsongsinledningarna. De har skjutit fler skott, släppt in färre mål och minskat målchanserna bakåt. De har ökat sitt bollinnehav och snittar 64,7 procent!

Under säsongsinledningen har laget gått till halvtidsvilan tre gånger i ledningen. Napoli har oftare malt sönder motståndarna ju längre matcherna lidit, vilket tydligast visade sig i den hittills svåraste uppgiften, bortamatchen mot Lazio. På Olimpico var Lazio det klart bästa laget i första halvlek och ledde med 1-0. Ändå så gjorde Napoli fyra mål efter paus och detroniserade en sargad försvarslinje i hemmalaget.

Flera av spelarna har behållit samma höga nivå eller till och med höjt sig. Mittbacksparet Raul Albiol och Kalidou Koulibaly är alltjämt solida. Lorenzo Insigne fortsätter med sina magiska ögonblick och på andra anfallskanten har José Callejón hittat målformen med fyra ligamål utöver hans övriga slit.

Dries Mertens är i samma målstim som tidigare och mittfältsnavet Jorginho, underskattad här, måste räknas bland seriens bästa mittfältare. Då kan Napoli kosta på sig att lagkaptenen Hamšik fått kritik för sin inledning och att Pepe Reina är Pepe Reina längst bak- med allt vad det innebär i målvaktsspel.

Arkitekten bakom detta Napoli heter Maurizio Sarri och har börjat sin tredje säsong i klubben. Under de två första har laget slutat tvåa respektive trea. Dags att höja ambitionsnivån ett snäpp till nu? Nja, Sarri är än så länge försiktig och tonar ner betydelsen av succéstarten.

I måndagens Gazzetta dello Sport talar han om inledningen som en kort sträcka på en lång säsong. Att huvudkonkurrenten till scudetton Juventus har sitt bästa lag på sju-åtta år. Sarri kan ändå inte dölja det faktum att Napolis namn börjar nämnas med allt större respekt. Inte bara i Italien utan också i Europa har den fartfyllda offensiven vunnit anhängare.

Sarrismo kallas 58-åringens spelfilosofi och utmärks i det vertikala spelet med extremt många passningskombinationer och djupledslöpningar, såväl som en hög press när motståndarna har bollen. Under tre år i Empoli finslipade Sarri detta spel innan han för första gången fick chansen i en storklubb. Inte enda ljusblå själ kan ha ångrat tränarvalet sedan dess (Berlusconi valde Mihajlović till Milan istället).

Enligt tränaren själv är Sarrismo summan av flertalet mognade erfarenheter genom åren. Han beskriver sig som mindre fundamentalistisk än tidigare och ser till spelarnas egenskaper mer än någonsin. Det har gett 199 mål sedan hans tillträde, varav 25 stycken kommit bara under 17/18.

Neapelfödde Sarri (uppvuxen i Toscana) har en utköpsklausul på åtta miljoner euro som han inte vill spekulera kring. Efter en upptinad relation med presidenten De Laurentiis är den senare beredd att ha Sarri tio år på tränarbänken. Även på spelarfronten ser det långsiktig bra ut för Napoli.

Anfallstrion med Callejón-Mertens-Insigne har samtliga förlängt sina kontrakt. Klubben sitter även på höga utköpsklausuler på flera spelare, vilket kan skrämma bort intressenter vid första anblick. Högerbacken Hysaj har en utköpsklausul på 50 miljoner euro. Rogs ligger på 60, Mertens på 28, Zielinski 65 och Ghoulam 35. Förra sommarens floppköp Maksimović har en tagg på 50M euro. I nästan samtliga fall gäller klausulen enbart utländska klubbar.

Dessa står i vissa fall i kontrast till spelarnas faktiska värde. Maksimovic och Hysaj anses ha ett spelarvärde på 15M euro till exempel, och Mertens ligger på 50M. Vad värdet på denna säsongsstart har kommer vi få en fingervisning på under kommande matcher.

Napoli har på en vecka att möta, i tur och ordning, Roma borta, Man City borta och Inter hemma. Den första matchen är del av en superhelg i Serie A (och övriga Europa) där även Juventus-Lazio och Inter-Milan möts.

Napoli förväntar sig säkert sex poäng mot Roma och Inter, två lag som man inte lika tydligt vet var man har än. Mötet i Manchester kommer bli kittlande på ett helt annat sätt. Sarri mot Pep och två lag som visat prov på en skyhög anfallskapacitet under hösten. Men också två lag som förmodligen löser första- och andraplatsen i gruppen, trots Napolis förlust mot Sjakhtar.

Själv ser jag ännu mer fram emot lördagens möte. Mycket för att vi antigen kan vänta oss en ny styrkedemonstration av Napoli, eller så visar Di Francesco att han kommer längre med Roma än vad få trodde var möjligt så tidigt.

Napoli (tre raka vinster på Olimpico mot Romlagen) innehar dock favoritskapet och ska under denna period bevisa att dem är redo för en kamp mot Juventus ändå in på mållinjen. Var beredda på att bli underhållna längs vägen.

****

Startar ett nytt calciohäng i Malmö till helgen. Har döpt det till Angolo Greco (grekiska hörnet) och platsen är Kamaki, en grekisk restaurang/sportbar. Tanken är att samla fotbollsintresserade för ett schysst häng i en trevlig lokal med god medelhavsmat. Angolo Greco är tänkt att hållas ungefär en gång i månaden, vid stormatcher på söndagar.

Vad: Premiär för Angolo Greco med Milanoderbyt Inter-Milan

Var: Restaurang Kamaki, Roslins väg 19, Malmö

När: Söndag 15:e oktober kl 20 (avspark 20:45)

Varmt välkomna!

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Fortfarande stor osäkerhet runt Milans nya ägare

För knappt tre månader skrev jag om de kinesiska ägarna i Italien, med störst fokus på de nya i Milan. Sedan dess har saker hänt som rättfärdigar en uppdatering i fallet. Milan har inlett knackigt på planen och frågetecknen från i somras har inte blivit färre kring ägarsituationen.

Vd:n Marco Fassone talade om klubben som en Ferrari. En Ferrari som hållits i ett garage och behöver luftas på körbanan för att vara fri. Gamla Zlatanskämt om Ferraris och Fiats behöver inte dras igen för att beskriva situationen. Men trots upphottandet av Milan är laget inte i närheten av de bästa aktörernas körfält.

Vad som tidigare hänt

Efter över tre decenniers ägande sålde Silvio Berlusconi i april klubben till Rossoneri Sports Investment, ett Luxemburgbaserat holdingföretag lett av kinesiske entreprenören Yonghong Li. Övertagandet kostade 740 miljoner euro, den största kinesiska investeringen i ett europeiskt fotbollslag.

Till sin hjälp använde de nya ägarna den amerikanska hedgefonden Elliott Management. Elliott lånade ut 180 miljoner euro till själva övertagandet och ytterligare 128M som skulle investeras i laget och sänka Milans stora skuldbörda. Milan gick back 75M euro under 2016 och sifforna förväntas vara röda även i år. Totalt har Milan förlorat nästan 600M dollar över de senaste elva åren. Om ett år ska lånet betalas tillbaka till Elliottfonden med en räntesats på just under tio procent.

Tack vare dessa ekonomiska injektioner spenderade rossoneri 230M euro på spelarköp i somras, endast brädade av de närmast gränslösa skattkistorna i Paris Saint-Germain och Manchester City.

53-årige Marco Fassone, med tidigare poster i Juventus, Inter och Napoli, förklarar i en intervju med The Observer hur han resonerade när det kinesiska konsortiet kontaktade honom förra sommaren.

”Jag gick in till projektet med tveksam inställning i början eftersom jag ville veta exakt vad deras vision var och varför de ville göra denna enorma investering. För mig som europé var det viktigt att förstå visionen som kinesiska entreprenörer kan ha bakom deras dröm. Efter månader av samarbete med dem började jag förstå. Det var ett väldigt spännande projekt”, säger Marco Fassone.

milan1

Tillståndet just nu

Samtidigt som spelarinvesteringarna väckte hopp om fornstora dagar i Milanos rödsvarta del riktades också misstänksamma blickar från övriga fotbollsitalien. Romas president James Pallotta tvingades be om ursäkt efter att anklagat Milan för att ”tappa huvudet” som spenderar så mycket med dessa enorma skulder i klubben. En reporter från Sky Italia bannades i samband med säsongsstarten när denne kallade Milans investeringar för ”ohållbara”.

Det har kommit till kännedom nu att Yonghong Li söker andra investerare till klubben. Med tiden har Li blivit den ende investeraren eftersom hans affärspartners backat ur. Detta sedan den kinesiska regeringens tillslag mot utländska köp, som särskilt riktats mot äganden i fotbollsklubbar. Uppenbarligen verkar Li inte vela stå ensam med alla riskerna som finns i att driva AC Milan.

Samtidigt jobbar Lis rådgivare med en refinansiering av lånet med Elliotfonden. Elliott har beskrivits som en vulture fund, med vana att köpa upp skulderna hos krackelerande företag eller länder för kanonpriser, som i fallen Peru, Kongo-Brazzaville och Argentina. Att betala tillbaka till amerikanerna kommer ske som planerat enligt Marco Fassone.

”Vi jobbar redan med att ersätta räntorna och kommer göra det väldigt tidigt, möjligen i början på nästa år. Räntesatsen som Milan betalar är hög förstås men inte hemsk. Jämfört med lånen Roma eller Inter tog hos Goldman Sachs när de finansierade, som låg på runt 6,5 procents ränta, är den såklart högre men inte avskyvärd. Hos kineser är det fullt normalt att se på lån med dubbla siffror”.

”Innan nya affärer börjar kommer ett par år där man fortfarande förlorar pengar. Detta och nästa år har vi prognosen fler förluster för klubben och Mr Li tar hand om detta. Han har ökat kapitalet och skjutit in pengar. Fansen uppskattar denne man, som inte syns så mycket här men spenderar pengar”, säger Fassone.

Vad händer framöver?

För att öka omsättningen ska Milan expandera i Asien genom dotterbolaget AC Milan China, som ska jobba med marknadsföring, licensiering och handel. Ett annat sätt kan vara att sätta upp klubben på den kinesiska börsen inom ett par år, vilket kan locka nya investerare, även italienska sådana.

Om restriktionerna för utländskt ägande mjukas upp kan kinesiska investerare åter dyka upp. Vid det kinesiska kommunistpartiets kongress med start 18 oktober kommer ärendet att diskuteras. Skulle restriktionerna stramas åt kan Milan istället bli återbetalningsskyldiga till regeringen. Runt 200M euro som investerats av två kinesiska fonder kan i så fall behöva betalas tillbaka till staten.

Trots dessa oklarheter har Milan fortfarande sin dragningskraft kvar. Några månader efter övertagandet värderade Forbes Milan till 802M dollar, 13:e bäst i världen. Som titelförsvarare i Champions League för tio år sedan värderades Milan till 824M dollar vilket då gav en femteplats på listan.

De är fortfarande beroende av framgångar på planen dock. För att öka omsättningen är Champions League-intäkter ett krav och en plats i topp-fyra ett måste. På ett sportsligt plan kan det vara för mycket att begära det av Milan efter den tveksamma inledningen. Men betalas inte lånet tillbaka till Elliott kan hedgefonden istället ta över klubben om ett år. Ett worst-case scenario enligt Fassone, som är säker på en fortsättning med Li.

”I värsta fall kan ni vara ändå vara lugna eftersom Elliott är inga ”desperados”- det är en av de största hedgefonderna i världen som kan behålla klubben eller sälja. De skulle då bara betalat 300M euro, ett väldigt lågt pris, och deras jobb är att göra affärer vilket de kan”, säger Marco Fassone.

En hållbar skiss till Uefa ska presenteras inom ramarna för Financial Fair Play därtill. Fassone talar om en plan A och B som inkluderar scenariot där Milan inte kvalificerar sig till Champions League.

”I sådana fall kommer marknadsinvesteringarna nästa sommar inte vara höga och vi kommer behöva överväga en försäljning på en av toppspelarna. (…) Investerarna och jag vill vara i CL men vi är redo om det inte sker. Vi kommer försäkra att klubben är skyddad, säger Fassone.

Klubben träffade Uefa endast 20 dagar efter köpet i april. Milan fick då sex månader på sig att presentera en trovärdigare plan för FFP, den första klubben som skriver på ett sådant frivilligt avtal som tidigare inte var möjligt. FFP-kommissionen ska träffa Milan i november och Fassone hoppas lägga fram en plan där förluster på högst 30M euro inte tillåts.

milan2

Om planen och projektet Milan är hållbart återstår att se. Milanisti får leva i fortsätt ovisshet, över det som händer på planen och det som sker i styrelserummen. De har valet att antingen lita på Fassone, Li och sportchefen Mirabelli, eller inte.

En som inte gör det är Mino Raiola, agent åt bland andra Gianluigi Donnarumma. En inte helt obetydlig röst i sammanhanget, med tanke på alla tentakler som stjärnagenten har i Milan, och som inte lugnar supportrars oro över projektet. Pressen kunde inte vara högre på Milan, men Fassone är säker på sommarens taktik.

”Till slut var det vårt beslut. Vi kunde bestämt oss för att signa tre eller fyra spelare detta år och samma sak nästa år igen, vilket förmodligen hade gett en enklare integrering i laget, men tillsammans med sportchefen bestämde vi oss för en stor revolution i år. Vi vet att det kan ta ett år eller så att spela in alla nyförvärv men till nästa säsong kommer vi vara i en position där vi bara behöver ändra på två eller kanske tre som inte presterar på bästa möjliga sätt. Det är en kalkylerad risk, enligt oss”, avslutar Marco Fassone.

Källor: The Guardian, Reuters, Forbes, Football Italia

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Romas styrkebesked och Atalanta är på riktigt (igen)

Söndagens stormatch mellan Milan och Roma bjöd på flera intressanta ändringar i startuppställningarna. Montella kunde inte längre blunda för André Silvas Europa League-succé och tog in honom på Susos anfallsplats. Çalhanoğlu ersatte Bonaventura och på högerkanten valdes Borini före Abate. I Roma backade Florenzi och El Shaarawy upp Džeko längst fram i Perottis frånvaro.

I en seg matchinledning befriad från farliga målchanser var det Roma som hade de bättre intentionerna i anfallsspelet. Matchen öppnade upp sig i andra halvlek när Milan återtog kontrollen och Hakan Çalhanoğlu börjat synas i sin roll till vänster på mittfältet. Ricardo Rodriguez kom till slut i sina patenterade offensiva löpningar och det började lukta ett Milanmål.

I den 72:a minuten fick då Edin Džeko bollen utanför straffområdet och vände upp mot mål. Bosniern sköt ett skott som touchade Romagnoli och letade sig in bakom Donnarumma. Ett förlösande mål för Roma och säkerligen för anfallaren med.

Förra säsongens diskussion huruvida Džeko är en stor bomber kan tyckas tröttsam då det slutade med att han till sist vann skytteligan i både Serie A och Europa League. En känsla man haft kring Džeko är att han ändå haft för svag närvaro i stormatcherna.

Av 29 ligamål kom sex stycken mot övriga lag i topp-6. Ett okej facit, men man kan begära mer av en forward av Džekos kaliber. Därför tror jag att det är viktigt att han återigen startar säsongen bra och lyckas göra mål mot en direkt konkurrent, på bortaplan dessutom. Kan han fortsätta i den stilen i andra stormatcher lyfter det Romas anfallsdimension ett snäpp till, trots tappet av Salah.

Fem minuter efter Džekos ledningsmål skulle Alessandro Florenzi göra 2-0 på en målvaktsretur som Donnarumma borde hanterat bättre. Florenzi tog sig för ansiktet i ren glädje och det är enkelt att förstå de stora känsloyttringarna.

För ett år sedan drog romaren korsbandet på en träning. När han var väldigt nära en comeback i februari var olyckan framme igen. Två korsbandsskador efter varandra hade kunnat knäcka många. Men Florenzi bet ihop, missade ett friläge i andra halvlek men fick till slut in sitt första mål på 1,5 år. Vackert ögonblick för Romas högerkantsallt-i-allo.

För Milan tvärvände matchen på fem minuter. Några minuter senare var den också kraschad. Çalhanoğlu fick bära hundhuvudet efter att ha gjort en taktisk foul med ett gult kort i bagaget redan. Turken blev ingen lösning på anfallsspelet och läget är verkligen oroande nu.

Kessié har tappat fjolårsformen och har svårt med passningsspelet. Biglia fick ett för stort ansvar offensivt och Bonuccis luftpastejer mot Kalinić vanns nästan alltid av en för kvällen riktigt bra Manolas. Hotet kom istället från högerkantens Fabio Borini som var förvånansvärt bra som Conti-ersättare. Men det säger också en del om dagens Milan. Borini är en nyttig spelare som är lätt att göra narr av, men har definitivt sina begränsningar också.

För en vecka sedan skrev jag att en förlust mot Roma skulle innebära en första kritikerstorm mot Vincenzo Montella. Saker blåser upp snabbt i dagens resultatfixerade fotboll och min tanke nu är om Montella ens kan jobba vidare vid en tredje raka torsk i Milanoderbyt 15:e oktober? Det är svår situation där Montella måste ges tålamod, men där tid rusar och förtroende bryts ner snabbt. En Ancelottiåterkomst tror jag definitivt inte skulle fungera och ”Carletto” har redan aviserat ett tio månaders break från fotbollen.

För Di Francesco var det den första stora segern på Romabänken. Ingen imponerande insats men giallorossi har med en match mindre spelad idel segrar efter den tunga hemmapremiären mot Inter. ”DJ” kan ta med sig det och en gryende form hos spelare som Pellegrini och Alisson. I nästa omgång väntar ett hyperintressant hemmamöte med Napoli, där jag förväntar mig besked från båda lagen som kan ligga som fundament för resten av säsongen.

Besked från Atalanta har vi redan fått. Bergamolaget gick igenom åtta tuffa dagar som började med en slutminutskvittering i Florens och följdes upp med två starka comebacker mot Lyon och Juventus.

I torsdagens Europa League-match var Atalanta utspelade i första halvlek på Parc OL men Lyon gick till paus med uddamålsledning bara. De skulle bli straffade efter paus när en Papu Gomez-frispark letade sig in mål och frälste tusentals bergamasci som firade den första bortamatchen i Europa på 25 år. Och straffade vid ledning skulle också Juventus bli på söndagskvällen.

Fede Bernardeschi fick göra sin första start i vitsvart och såg till en början ut att bli kvällens store man när han satte ledningsmålet och några minuter senare spelade fram till Higuaíns kliniska 2-0 avslut. Atalanta såg trötta ut och hängde mot repen, men fick nytt liv när framtida Juvespelaren Caldara reducerade efter en halvtimme.

Tränaren Gasperini är inte rädd för rockader i den hårt matchade Atalantatruppen och bytte bekymmerslöst ut danske forwarden Cornelius efter 32 minuter och satte in Iličić som falsk nia, för tredje gången på kort tid. Slovenen var inledningsvis väldigt pigg och ser faktiskt ut att kunna lämna den ojämna form som präglat hans spel efter flytten från Palermo.

Två argentinare hittade vi i varsitt lag och två ska också spela VM-kval kommande vecka. Ingen av dem heter Gonzalo Higuaín, men väl Papu Gomez och Paulo Dybala. Matchen de båda tiorna emellan vann också Atalantas Gomez. I den 62:a minuten slog han ett välplacerat vänsterinlägg som Bryan Cristante dundrande fram och nickade in bakom Buffon.

Då hade Juventus blivit blåst på ett 3-1 mål av Mandžukić. Domare Damato upptäckte en armbåge från Lichtsteiner på Papu Gomez i anfallets tidiga skede och bedömde det som en del av målsituationen. Juventus skulle få en billig straff istället i minut 84 med sig. Men detta var inte Dybalas kväll och Berisha räddade den argentinska ”juvelens” straff. Matchen slutade precis som i våras 2-2, efter en mycket stark uppryckning av Atalanta sista timmen.

Hemmalaget klarade av den svåra veckan utan att förlora, trots att de såg ut att göra det i alla tre matcherna. Det vittnar om en otrolig stark moral som Gasperini präntat in och ett grundspel som i allra högsta grad håller fortfarande.

Atalanta kommer förstås inte sluta på en fjärdeplats igen. Men de verkar ha en trupp som klarar av spel på flera fronter, där de unga nyförvärven ser bättre och bättre ut. Truppen ska definitivt ta dem till en plats på övre halvan och de har visat att man ännu vållar storlagen problem.

I Juventus kommer det även i fortsättningen diskuteras kring lagets försvarsproblem. Det är väldigt ojuventinskt att tappa en 2-0 ledning mot ett provinslag och låta motståndarna komma in i matchen så som Atalanta gjorde. Det roteras friskt och uppenbart är att Allegri saknar Bonucci på planen och de backar som går omkring skadade.

****

Annat från omgång 7:

Vi har en ny serieledare efter Juves poängtapp. Napoli hade inga problem att avfärda Cagliari på hemmaplan och gick upp två poäng före Juventus och Inter. 3-0 slutade det mot Cagliari och för ovanlighetens skull kom två mål redan i första halvlek. Napoli som under inledningen malt sönder motståndarna och oftast hittat nätet efter paus.

Deras vansinniga målfacit fortsätter därmed. Napoli har gjort minst tre mål varje match i ligan hittills! De har bara släppt in fem, och visst är det uppfriskande att se ett annat lag än Juve högst upp i tabellen. Jag kan inte minnas om Juventus ens släppte sin serieledning någon gång förra säsongen.

Hur högt är Lazios tak denna säsong? I söndags såg de ut att gå till halvtid med underläge 0-1 hemma mot Sassuolo, när Luis Alberto gjorde omgångens mål på en läcker frispark under tilläggstiden. Efter paus revanscherade sig De Vrij för straffmålet han tidigare orsakat och gav Lazio ledningen. Sedan var det proppen ur.

Luis Alberto gjorde ett till, Marco Parolo två, och Ciro Immobile som inte går mållös från matcher hösten 2017 dunkade in slutresultatet 6-1 på straff. Spanjoren Luis Alberto gjorde en anonym figur tidigare i karriären på Anfield (liknande Suso) men har nu ersatt skadade Felipe Anderson på ett förträffligt sätt.

Lazio har fått maxutdelning på spelare hämtade från Liverpools fyndhörna, med Lucas Leiva som ett annat exempel. Vilka andra kan Liverpool skicka till Formello för en revitalisering? Kan Alberto Moreno lära sig försvara igen och hitta Sevillaformen? Dejan Lovren?

En annan som hittat nytt liv till synes är Udineses ärrade nyförvärv Maxi Lopez. Mot det så hyllade Sampdoria gjorde argentinaren två mål, det andra med en delikat chippstöt över målvakten. Udinese gjorde tre straff mål i 4-0 segern på hemmaplan, som tills vidare räddar tränaren Del Neris jobb.

Det var Udineses andra vinst bara och nog krävs det att Maxi Lopez hittar målet då och då. Den ende forwarden som gjort mål förutom honom är Kevin Lasagna, som också står på två i denna dystra säsongsinledning från Udinese. Sampdoria visade att ojämnheten inte försvunnit från förra säsongen och stjälptes i lördags av Barretos utvisning fem minuter innan paus.

På samma poäng som Sampdoria kliver Chievo upp på niondeplatsen efter 2-1 mot Fiorentina. Gästerna tog en tidig ledning genom Giovanni Simeone, men hemmalaget lyckades vända efter två mål av mittfältaren Lucas Castro. Det går inte och låta bli att imponeras av Chievos noggranna arbete med små medel, säsong efter säsong.

Fiorentina känns lite som de är tillbaka på ruta ett efter fem inledande omgångar som innehöll en hel del positivt. Det är å andra sidan den här typen av svängiga prestationer som kan förväntas under hösten när Pioli ska spela ihop en i stora delar ny startelva. Och vilka har inte förlorat mot Chievo borta när man minst förväntat det, liksom?

Något muntrare är det också hos grannen Hellas i Verona efter deras 2-2 borta mot Torino. Hellas började överraskande starkast i inledningen och hade flera bud på 0-1. Trots det tog Toro ledningen efter en halvtimme i ett snyggt anfall som Iago Falque avslutade. M’Baye Niang fyllde på till 2-0 minuten innan paus.

Men under en galen avslutning skulle Hellas ändå få med sig en poäng. Minuten innan full tid rikoschettstyrde Moise Kean in sitt första mål i gulblått. Ett par minuter senare fick Molinaro bollen på handen, och Pazzini (åter bänkad) sköt in kvitteringen på straff.

När glädjen och lättnaden lagt sig i Verona tror jag att känslan av besvikelse är desto större i Torolägret. Det var exakt denna respons laget inte skulle ge efter 0-4 i derbyt förra helgen. Fler frågor över Mihajlović, mer orostecken i försvaret, som bevisligen inte ens håller mot Hellas på en dålig dag. En vinst i Crotone härnäst är absolut nödvändigt om Torinos höga ambitioner inte ska hamna i en negativ spiral.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Milan och Montella har en lång väg att gå

Två tippade topplag ställdes i helgen mot två lag som aspirerar på Europaplatserna. Juventus mot Torino i Derby della Mole, och Milan som åkte till Ligurienkusten för möte med Sampdoria. Utgången skulle visa sig klar – på mer eller mindre väntade sätt.

I Turin bänkades överraskande nog Higuaín och Mandžukić flyttade upp till hans centerplats. Kroaten skulle också kombinera väldigt fint ihop med den släpande anfallaren Dybala. Den senare inledde också målskyttet efter en dryg kvart.

Toromittfältaren Rincón, som tillhör Juve, drällde med bollen mitt på egen planhalva och den hamnade framför Dybala som kliniskt placerade in 1-0 intill Sirigus vänstra stolpe. Efter 25 minuter steg oddsen för en Torocomeback rejält när Baselli flög in och kroppstacklade en vitsvart. Det var den unge mittfältarens andra gula på kort tid, otroligt orutinerat att gå så hårt med en varning redan.

Fem minuter innan paus prickade Pjanić nätmaskorna med ett elegant direktskott. Ett mål som var en omvänd kopia på Dybalas urtjusiga mål med vänstern mot Sassuolo. Juventus får sägas gjorde sin bästa halvlek för säsongen.

Betydelsen av att ha vinnarskallar som Lichtsteiner och Chiellini åter på planen var märkbar. Längst fram fungerade de fyra offensiva som ett klockspel. Jag fick till och med känslan att Alex Sandro skulle göra mål, som fick peppra in inlägg från vänsterkanten. Målet skulle också komma, men på nick av brassen i den 57:e minuten.

Torinos försvar kollapsade med en man mindre och på topp blev Belotti isolerad. Det skulle ändå sluta med 4-0 sedan Dybala gjort ett mål på tilläggstid. Det var argentinarens tionde ligamål under inledningsmånaden. En fantastisk siffra som håller Messi- och Ronaldonivå. Givetvis är Dybala inte lika bra som dem än, men säsongsinledningen visar att han vill ta steget och rankas bland världens bästa forwards den här säsongen.

Allt negativt i Torino? Trots käftsmällen är det inte riktigt så. Brasseserben Lyanco såg ut att ha ett rock’n’roll-skimmer över sig i spelet. Svängig ibland men framförallt stark och snabb. Sirigu gjorde trots fyra insläppta en stark match och är en klar uppgradering gentemot de tidigare säsongernas målvakter Hart och Padelli.

Mihajlović får plocka upp spillrorna från lördagen och hitta tillbaka till den annars positiva säsongsinledningen. Serben är nog trött på att han profileras som ”mer grinta än taktik”. Men visst är det märkligt att Torino drar på sig två gula kort för andra bortaderbyt i rad? I våras blev Acquah utvisad strax efter paus och bidrog indirekt till att Higuaín kunde kvittera Torinos ledning på stopptid. 22 långa år har gått sedan Torino vann mot storebror på bortaplan.

Bra statistik har också Milan på Marassi. Borta mot Sampdoria hade rossoneri inte förlorat sedan 2010. Hemmalaget skulle ändå ta kommandot och föra matchen i starten. Milan hade svårt att organisera anfall och tappade mycket boll på mittplan mot ett hårt pressande Sampdoria.

Gaston Ramirez var på spelhumör och framför honom vann Duván Zapata det flesta dueller mot Milans trebackslinje. Han och Quagliarella samspelade långt bättre än Kalinić och Suso i gästernas anfall. Milan förlitade sig oftast på Bonuccis crossbollar när de skulle nå dessa två, och fick inte alls med Rodriguez och Abate i anfallen.

I en seg andra halvlek präglad av offsideavblåsningar och avbrott skulle dödläget brytas efter 72 minuter. Efter ett Sampdoriainlägg fick inte Milanbacken Christian Zapata iväg bollen utan nickade den rakt på kusinen Duván, som stänkte in 1-0 från nära håll. Hur Montella tänkte när han valde Zapata före Musacchio i backlinjen förblir oklart för mig.

Klarare skulle det inte bli när Montella bytte ut Suso med kvarten kvar, som trots en medioker insats var Milans enda hot på offensiv planhalva. Milan kunde inte etablera något tryck mot slutet och istället avgjorde inbytte Ricky Alvarez matchen med sin första bolltouch i den 91:a minuten. Fint att se den förre stortalangen blixtra till med mål i sina inhopp emellanåt.

Sampdoria vinner välförtjänt och inte alls oväntat. Presspelet är bra över hela banan och det är ett kollektiv som sliter för varandra. Fyrbackslinjen med Bereszynski, Silvestre, Ferrari och Strinić agerade formidabelt. På mitten är uruguayen Lucas Torreira en sann kämpe, så bolltrygg och mogen för sin ålder. Torriera utklassade den andre ynglingen Kessié i matchen på mittfältet. Vilket framtida innermittfält Uruguay har med honom och Juves Bentancur för övrigt.

Sampdoria är lite mera spets ifrån att vara ett lag som på allvar kan blanda sig in i kampen om Europaplatserna. Spets som till exempel Torino har, men Doria kan komma långt med tränaren Giampaolos slughet och ett starkt kollektiv.

Långt kvar kan man definitivt säga att Milan har innan någon är nöjd. Sampdorias insats ska inte förringas men det är oroväckande att se Milan så tama, med alldeles för frekvent användande av långbollar och ingen konstruktivitet alls i anfallsspelet.

Det är fortfarande tidigt på säsongen och Montella kan behöva hela hösten på att spela ihop alla nyförvärv till en enhet. Uppgiften underlättas inte av konstiga laguttagningar och vid förlust mot Roma i nästa match kan tränaren vara beredd på den första riktiga kritikerstormen.

****

Annat från omgång 6:

Det var återkomsternas kväll på Artemio Franchi i söndags. Atalantas Josip Iličić var tillbaka den hemmaplan som var hans fram till i somras. Marco Sportiello vaktade Fiorentinas mål, på lån från Atalanta. Och Leonardo Spinazzola var tillbaka på en fotbollsplan, efter det pubertala bölandet när klubben inte ville avbryta hans utlåning från Juventus.

Atalanta roterade laget inför veckomatchen i Lyon och gjorde fem ändringar sedan sist. Iličić startade som falsk nia och var rörlig, hämtade boll överallt men befann sig nästan aldrig i straffområdet. När kantspelarna Kurtić, Spinazzola och Gomez hade svårt att komma fram blev Atalanta också straffade tidigt.

Pigge Federico Chiesa stod för en snygg vändning och sköt på halvvolley in ledningsmålet utanför straffområdet, omgångens mål i hård konkurrens. Andra hemmamatchen i rad som Chiesa prickar in ett mål från distans. Matchen var jämn men Atalanta skapade gradvis fler chanser. Fiorentinas räddare var Sportiello som gjorde en helt enorm match.

Med halvtimmen kvar räddade Sportiello en Papu Gomez-straff som Iličić hade ordnat fram. Sportiello som förra säsongen petades av Berisha i Atalanta och fick förtroendet först när Pioli tog över Fiorentina. Men målvakten fick inte bli den store hjälten. I matchens sista sekunder nickade danske Cornelius (bra inhopp) ner bollen till Remo Freuler, som tryckte in ett otagbart kvitteringsmål. I första halvlek hade Sportiello givetvis stått för en megaräddning på ett närskott från Freuler.

Jag förväntade mig en match där tidiga vägskäl kunde anas i klubbarnas säsonger. Atalanta fick till slut en fullt rättvis kvittering och borde vunnit med alla skapade chanser. Känslan är mer positiv där än hos Fiorentina, trots att de var sekunder ifrån att sno alla poäng.

Viola har fortfarande problem i det nykomponerade försvaret, av förståeliga skäl, med Astori som ende kvarvarande från förra årets startelva. Violafansen kommer också skrika ilsket efter domaren som nekade de straff och en VAR-repris när Gil Dias föll i en duell med Berisha minuterna innan kvitteringen. Jag ser ändå två lag som kan utmana om sjätteplatsen men där Atalanta ser betydligt mer samspelta ut och verkar ha en trupp som faktiskt pallar spel på tre fronter.

Det ser inte alltid så imponerande ut. Men Inter under Spalletti fortsätter att ta sina poäng. I helgen blev det vinst på San Siro mot Genoa efter ett sent hörnmål av D’Ambrosio. Båda lagen hade sina chanser men Spalletti fick effekt på bytena när João Mário och Caenlånet Yann Karamoh (Interdebut) kom in. Inter är alltjämt bara två poäng bakom toppduon Juve och Napoli.

Genoa å deras sida parkerar på nedflyttningsplats med bara två inspelade poäng. Spelschemat har varit tufft mot i grifoni och poängen kommer säkert börja trilla in så fort beskedligare motstånd väntar. Underbarnet Pietro Pellegri fick åter spela från start och missade ett bra nickläge vid ställningen 0-0.

Om det är neråt i Genoa vet jag inte hur negativt läget ska ordmärkas i Hellas Verona och Benevento. Hellas förlorade hemma mot ett Lazio i mittbackskris med 0-3. De vitblå ställde upp med 20-årige brassen Luiz Felipe centralt i trebackslinjen, allt för att inte matcha iskalle Mauricio som fick ett nummer i truppen för några dagar sen bara! Det skulle inte påverka Lazio nämnvärt, när de har en Ciro Immobile i toppslag längst fram. Två nya mål blev det (ett på straff) och neapolitanaren är redan uppe i åtta fullträffar. Verona har samlat två poäng och gjort ett ynka mål. Hur många matcher till får tränaren Pecchia innan tålamodet tryter?

Den frågan kan också ställas till Beneventos dito Baroni efter 0-2 förlusten mot bottenkollegan Crotone. I en första halvlek där Crotone var överlägsna inledde Juvelånet Mandragora målskyttet med en vacker volley. Marcus Rohdén var aktiv från sin högermittfältsplats och skulle bli första svenske målskytt denna säsong.

Marcello Trotta revanscherade sig för en horribel miss i första halvlek och klackade bollen till Rohdén, som inte gjorde något misstag när han punkterade matchen. Crotone klev upp ovanför strecket och Benevento står fortfarande poänglöst. Det blev ingen svenskduell dock eftersom Armenteros blev kvar på gästernas bänk.

Slutligen kan det vara lätt att heta Arkadiusz Milik just nu. I matchen mot SPAL ådrog han sin andra allvarliga knäskada inom loppet av ett år, den här gången i sitt andra knä. Milik gjorde en rekordsnabb comeback efter drygt fyra månader sist men kan nog räkna med att vara borta en bra bit in på vårsäsongen.

Det lämnar Napoli åter in en knepig centersits. Pavoletti är utlånad till Cagliari, Dúvan Zapata såldes till Samp och Inglese ansluter först nästa sommar från Chievo. Finns det läge för en ny Idea Mertens?

Matchen vann Napoli med 3-2 i Ferrara. Den pigga nykomlingen SPAL tog ledningen och kvitterade sent i matchen. Men Napolis Ghoulam avgjorde i 83:e efter en soloraid som han avslutade med högern (!).

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Topp 15: Största talangerna i Serie A

Med så många tonåringar som får speltid och gör avgörande saker är det på plats med en ranking över de största talangerna i serien. Jag har tagit hänsyn till två saker när jag gjort listan:

Spelaren får vara född 1994 eller senare. Alltså spelare som varit behöriga att spela U21-EM i somras exempelvis.

Spelaren ska inte fått sitt definitiva genombrott på högsta nivå än. För att visa upp en gränsdragning kan jag ta ett exempel från Italiens lag i U21-EM. Domenico Berardi hade bakom sig ett genombrott i Serie A och var en tung pjäs i landslaget. Federico Chiesa var inhoppare i laget och kom från sin första Serie A-säsong. Berardi är inte kvalificerad för listan vilket Chiesa är.

Av samma anledning som Berardi är spelare som Donnarumma, Caldara och Rugani inte aktuella för rankingen.

Plats 15: Alessio Cragno, 23 år, målvakt, Cagliari

Florensfödd målvakt i U21-landslaget. Bidrog stort till att Benevento tog en historisk Serie A-biljett i våras. Nu tillbaka i Cagliari, där han efter väntade förluster mot Juventus och Milan höll nollan i två raka segermatcher. En reaktionssnabb och alert målvakt som hoppas komma längst i konkurrensen bland Buffons tronarvingar Donnarumma och Meret.

14. Pietro Pellegri, 16, FW, Genoa

På självaste Totti-Day var det en okänd 16-åring som stal rubrikerna till en början. Pietro Pellegri hette forwarden som gav Genoa ledningen efter bara några minuter och ställde frågan om Romakaptenen ens skulle få vinna i sin avslutningsfest. Förra helgen var det dags igen när Pellegri gjorde två mål mot den andra Romklubben Lazio. Pellegri har Zlatan Ibrahimović som idol och visst kan urskilja en del gemensamma styrkor.

Givetvis en ovanligt lovande spelare som samtidigt är lika svårbedömd på grund av det extremt tidiga genombrottet. Pellegri kommer inte vara färdigutvecklad varken fysiskt eller forwardsmässigt förens om flera år. Det kommer bli en utmaning att behålla fötterna på jorden mitt i all hajp.

13. Manuel Locatelli, 19, MF, Milan

Efter den fina förra hösten som kröntes med det sensationella avgörandet mot Juventus har det gått motigare för Locatelli. Innermittfältaren tappade sin plats i startelvan under våren och det blir inte direkt blivit enklare att ta tillbaks den med nyförvärven Biglia och Kessié som konkurrenter.

Ändå talar mycket för att milanistan går en ljus framtid till mötes, låt vara att det inte måste vara i rödsvart. Med den fysiska förmågan som utmärkande drag sticker Locatelli ut i en italiensk mittfältskontext. Hans spelstil gör att Premier League exempelvis kan bli en framtida adress med få inskolningshinder.

12. Stefano Sensi, 22, MF, Sassuolo

Playmakerns fantastiska 15/16-säsong i Cesena gav eko i fotbollsitalien och Sassuolo lyckades säkra Sensis tjänster förra sommaren. De grönsvarta sågs dock bara som en mellanstation. Det var i Juventus Sensi på sikt skulle hamna enligt tongångarna som gick.

Första hösten i Sassuolo präglades dock av skador och Sensi blev petad ur startelvan under vintern när neroverdi börjat komma igång. Inte förens under de sista matcherna fick Sensi spela flera 90-minutare i följd. 17/18 har han inlett med tre starter och ett mål. Det gör att vi är väldigt spända på vad den lille tvåfotade frisparksexperten kan göra under en skadefri säsong i Serie A.

11. Federico Di Francesco, 23, HY, Bologna

Eusebios son tog ganska snabbt en ordinarie tröja under sin debutsäsong i Serie A, efter flytten från bottenlaget Virtus Lanciano i Serie B. Di Francesco är rivig, teknisk och väldigt flyfotad spelare som inlett årets säsong starkt, och bildar en giftig ytterduo med Simone Verdi på andra kanten. Donadonis unga Bologna kan vara helt rätt plats att utvecklas vidare på för Di Francesco.

10. Bryan Cristante, 22, MF, Atalanta (Benfica)

En personlig favorit som tillbringade hösten i Pescara och våren med att täcka upp för Interflyktade Gagliardini i Atalanta. Cristante var utlånad från Benfica och lyckades vitalisera Atalantas mittfält så pass att klubben nådde Europaspel. I höst har ansvaret blivit ännu större när klubben också tappat Kessié, men Cristante har fortsatt på den inslagna vägen med sina fysiska och tekniska egenskaper.

Italo-kanadicken gjorde debut i Champions League som 16-åring för Milan och fick priset som bästa spelare i den prestigefyllda Viareggio-turneringen 2013. Försäljningen ett år senare till Benfica förargade många Milanfans, och det återstår att se om portugiserna väljer att satsa på honom framöver. Atalanta kommer säkerligen vara suget på att utnyttja köpoptionen. Annars kan han bli ytterligare en i raden av Benficaspelare som säljs vidare dyrt till större klubbar.

cristante

9. Alex Meret, 20, MV, SPAL (Udinese)

En stor anledningen till att SPAL återvänt till Serie A efter nästan femtio år. Meret imponerade så pass under säsongen att han belönades med en plats i den italienska VM-kvaltruppen i mars. Under sommaren var han tillbaka i Udinese men lånades ganska sent på nytt ut till SPAL. Om ett år kan därför Udinese ha en delikat målvaktssituation. Antigen ha två riktigt bra unga målvakter i Scuffet och Meret, eller sälja den senare till högstbjudande klubb.

8. Rodrigo Bentancur, 20, MF, Juventus

Att debutera på Camp Nou kan både vara en dröm och reality-check på samma gång, men Juventus uruguayanska nyförvärv fick ändå en timme i första matchen i vitsvart. Mer speltid blev det i veckan mot Fiorentina och där lyckades han övertyga många fler, inklusive Allegri, att en fin Juvekarriär kan vara i skapande.

När Carlos Tevez såldes till Boca Juniors för två år sedan fick Juve förstatjing på tonåringen Bentancur, och dealen blev officiell i våras för knappt 100 miljoner kronor. Bentancur spelar som innermittfältare men kan också ta en kantroll. En modig och kvickfotad box-till-boxmittfältare som också är disciplinerad enligt den utmärkta uruguayanska skolan. Kommer bli en av de absolut intressantaste nykomlingarna att följa denna säsong.

7. Lorenzo Pellegrini, 21, MF, Roma

Roma stod för ett av sommarens transferkap när de utnyttjade klauslen som tog Pellegrini tillbaka till Trigoria för tio miljoner euro. Under sina två låneår i Sassuolo har Pellegrini varit med och fört neroverdi till Europa och blev en kugge hos Eusebio Di Francesco, som åter har innermittfältaren under sina vingar.

Pellegrini gjorde två fina startmatcher i rad mot Hellas och Benevento, och kan redan denna säsong bli en allvarlig utmanare till Kevin Strootman på mittfältet. Pellegrini är fräck, mycket teknisk och passningsskicklig. Dessutom är han romare, ett stort plus hos publiken på Olimpico. Särskilt nu under tiden efter Totti.

6. Patrick Cutrone, 19, FW, Milan

I början på sommaren handlade alla rubriker om en tonåring i Milan som lyssnat för mycket både på The Clash och Mino Raiola. I slutet av sommaren stal hans nästan jämnåriga lagkamrat showen i en hajpad säsongsinledning. Patrick Cutrone är fortfarande Milans nästa bästa målskytt till dagens datum och har först den senaste veckan blivit åsidosatt till förmån för nye Kalinić.

Comokillen Cutrone är ändå en hälsosam påminnelse om att pengar inte behöver betyda allt. Mitt bland nyförvärv i mångmiljonklassen kan en sprudlande supporter till laget skina mest och leverera både kvalité och entusiasm. Cutrone har potential att bli en framtida bomber även om speltiden blir lidande av Kalinić före i hackordningen. Milanisti längtar efter en ny Inzaghi i laget, inte en Petagna eller Paloschi som försvinner bort till mindre klubbar.

5. Marko Rog, 22, MF, Napoli

Kroaten matchades försiktigt in i Napolis lag under Sarris vakande öga förra säsongen. Ju mer man såg utav Rog desto mer imponerades man av hur snabbt han anpassat sig till Serie A i allmänhet och Napolis väloljade maskineri i synnerhet. Rog tog för sig och visade upp ett stort driv.

Det som gör honom än mer unik är hans allroundförmåga. I princip kan Rog spela överallt från defensivt mittfält till släpande anfallare. Krydda det med fint distansskott och tillslag på fasta så har vi ytterligare en blivande stjärna ur den fantastiska kroatiska mittfältsbanken. Rog kommer få ännu fler chanser i ett Napoli som kommer rotera, för att inom en snar framtid sikta på en ordinarie plats i elvan.

rog

4. Patrik Schick, 21, FW, Roma

Är detta Romas nya stjärna och i förlängningen nästa dyra export till kontinentens största klubbar? Förväntningarna är höga på tjecken som kommer kosta Roma över 400 miljoner kronor om alla klausuler aktiveras kommande år. Det viktigaste blir att låta Schick få tid att komma in i laget och staden, utan att direkt utmålas som en Salah-ersättare som ska leverera direkt. Man ska ha i åtanke att Schick blev helt ordinarie först under våren i Sampdoria.

Det råder ingen tvekan om att det är råämne vi talar om. Tekniken, fantasin, storleken, allt finns på plats för att offensivspelaren ska kunna bli en av seriens största stjärnor. I Roma kommer han konkurrera om ytterplatsen och inte Džekos centerroll. Jag har tidigare dragit liknelsen till en ung Zlatan, med skillnaden att Schick ännu oftare håller sig till kanten.

3. Milan Škriniar, 22, MB, Inter

En hel säsong i Sampdorias startelva. Mer behövdes inte för att övertyga Inters klubbledning att spendera 23 miljoner euro på mittbacken som kom till Serie A från slovakiska Žilina 1,5 år tidigare. Škriniar har direkt tagit en ordinarie plats och kan vara det efterlängtade komplementet till Miranda i Inters backlinje.

För en vecka sedan kom också det första målet, ett sent sådant som bröt dödläget i Crotone, vilket ytterligare visar slovakens anpassning i svartblått. Ofrånkomligen innebär rollen i laget mycket press på en ung mittback. Škriniar har attityden, bolltryggheten och markeringsspelet för att klara den och bli en världsback väldigt snart.

2. Marko Pjaca, 22, VY, Juventus

Kroaten var på väg mot sitt genombrott i Juventus efter målet i CL-åttondelen mot Porto när säsongen tog slut några veckor senare. Pjaca åkte på en allvarlig knäskada och väntas vara tillbaka först i höst. När det väl sker, då kan vi räkna med en kantspelare som skakar om hierarkin trots dyra nyförvärv som Costa och Bernardeschi.

Pjaca, en till Dinamo Zagreb-produkt, är en lång och kraftfull ytter med fina kvalitéer i presspelet. Tack vare storleken går det att jämföra honom med Marko Arnautović, givet då att Pjaca är betydligt mobilare och direktare i spelet mot mål. Jag tror heller inte Pjaca riskerar att sluta i kolonin för ”rejects” i Stoke. Istället kan vi hoppas att knäskadan inte hämnat utvecklingen och att Pjaca snart är tillbaka i formen som gav honom fyra starter innan säsongen tog slut

1.Federico Chiesa, 19, HY, Fiorentina

Chiesa fick göra en del inhopp den första hösten i Fiorentinas A-lag innan han började charma hela ligan under våren. I säsongsstarten har Enricos grabb varit given i Viola och frodas under nye tränaren Pioli. Vad är det som gör att just Chiesa toppar denna lista?

Jo, jag en spelare som har allt i sin verktygslåda. Tekniken, farten, dribblingarna, skottet, respektlösheten. Till det känns det som att Chiesa fått en ansvarsroll i Fiorentina som han kan växa med. Bland alla nyförvärv i offensiven är han den som ska stå för det extra kreativa och avlasta pressen på Giovanni Simeone. Med Pioli har han större förutsättningar att lyckas än under Paulo Sousas dysfunktionella ledning. Dessutom är han på old school-manér en högerfotad högerspringare, ett till plus i min bok. Når han upp till pappa Enricos höjder har Chiesa kommit väldigt långt.

chiesa

Bubblare: Cengiz Ünder, 20, VY, Roma Riccardo Orsolini, 20, HY, Atalanta (Juventus), Lucas Torreira, 21, MF, Samporia, Rolando Mandragora, 20, MF, Crotone (Juventus), Andrea Pinamonti, 18, FW, Inter

Erik Hadzic

Hänsynslöst Napoli straffade ett skadeskjutet Lazio

Det första riktiga testet. Så gick tongångarna när Napoli reste till Rom för att gästa ett Inzaghi-inspirerat Lazio. Napoli hade fyra raka segrar mot lag som inte ska vara i närheten av toppen. Lazio kom från en imponerande insats mot Milan och en övertidsseger i Genoa. Nog skulle första 45 också bli ett hårt prov för neapolitanarna.

Napoli fick inte igång sitt passningsspel och Lazio hittade den löpande Immobile ett antal gånger bakom gästernas backlinje. Efter knappa halvtimmen skulle en Immobile i storform slå ett inlägg från högerkanten, där Stefan de Vrij av alla mötte med ett direktskott som gick i mål via Reina.

Några minuter tidigare hade mittbacken Bastos fått lämna efter att ha sträckt baksida lår. Och värre skulle det bli. Målskytten de Vrij kom aldrig ut till andra halvlek och Simone Inzaghi fick börja koka soppa på en spik. Lucas Leiva klev ner till trebackslinjen precis som wingbacken Dušan Basta. Men är det något lag du inte ska börja vifta med vit flagg i försvaret mot är det Napoli.

Syditalienarna utnyttjade Lazios skadeotur på ett brutalt sätt och på två minuter hade Napoli vänt matchen. Först genom Koulibaly på en hörnretur efter att Albiol helt ensam fått avsluta mot Strakosha. Sedan sågade sig Napoli igenom spillrorna av Lazios försvar och Callejón avslutade distinkt med vänstern.

Med mindre än timmen spelad stod det 1-3 till gästerna. Strakosha gick ut på en boll som hamnade utanför straffområdet bakom Mertens. Belgaren vände om och med blicken mot egen planhalva skruvade Mertens in bollen i det öppna målet som Strakosha lämnat. Otroligt elegant och omgångens i särklass snyggaste mål. Jorginho avslutade målskyttet med en straff på övertid. Vid det laget hade även Dušan Basta fått bryta matchen på grund av skada.

Lazios kollaps är förståelig med tanke på vilket motstånd de ställs mot på den egna planhalvan. Själva resultatet behöver de inte dra för stora växlar på tycker jag. Snarare såg det väldigt bra ut under första halvlek och då förde sig Lazio som ett lag redo att utmana om Champions League-platserna. Med det sagt är det bistert att konstatera att det återigen blev en tremålsförlust på Olimpico mot Napoli, precis som i våras, trots den fina förstahalvleken.

Det är tydligt att utgången baseras på ett Lotito och Tare-problem, som inledde säsongen med tre mittbackar plus den orutinerade brassen Luiz Felipe (byttes heller aldrig in). Att tre backar skadar sig under samma match kräver en exceptionell otur, men det betyder inte att man inte kan vara oförberedd på det. Detta är vad som händer om man agerar på ett dumsnålt sätt som Lazios sportsliga ledning.

Kvällen innan hade Bologna tagit emot Inter på Renato Dall’Ara. Rossoblu inledde på ett furiöst sätt och efter en kvart hade yttern Simone Verdi redan haft tre öppna lägen. Verdi bestämde sig då för att höja svårighetsnivån i skyttet och visst, distansskottexperten drog in ett vänsterskott från 25 meter istället.

Kontrasterna mot helgens förlust borta mot Fiorentina var som natt och dag. I Florens såg Bologna ut som ett lag på 16:e plats. Mot Inter förvandlades de till en enhet som verkade var ett hot mot sjätteplatsen istället.

Rodrigo Palacio bänkades mot sitt gamla lag och Donadoni spelade istället med Bruno Petković som center. Kroaten hade bara gjort kvartslånga inhopp i de två senaste förlustmatcherna men såg förvånansvärt bra ut mot Inter.

Runtomkring sig hade han virvelvindarna Verdi och Di Francesco. Godfred Donsah fördelade bollar exemplariskt på mittfältet och Andrea Poli snurrfintade upp sina gamla Milanorivaler. Filip Helander hade järnkoll på Mauro Icardi, som inte kom loss i ett likblekt Inter.

Dock skulle Bologna bli straffat för inte ha gjort mål på fler chanser. I andra halvlek började Inter hitta kantspelarna Candreva och Perišić, samtidigt som Bologna tröttnade betänkligt ju längre halvleken led. I den 77:e minuten tilldömdes så nerazzurri en kontroversiell straff.

Inbytte Eder jagade ett överlångt långt inlägg med Mbaye i hasorna, som ersatte Emil Krafth efter helgens förlust. Mbaye halkade och ramlade in i Eder med ögonen bara på bollen. Straff enligt domare Di Bello, och Icardi bombade in kvitteringen bakom en vansinnig Mirante i Bolognamålet. Jag förstår de som tycker straffen är hård. Samtidigt dömer domaren för effekten och i det här fallet är effekten av Mbayes halkning att han river ner Eder.

Inter skapade aldrig något riktigt tryck efteråt och det blev inte någon femte inledande vinst för första gången i Spallettis Serie A-karriär. På ett sätt ska Inter vara glada över poängen och finna styrka i att de kommer tillbaka. Men jag tror att besvikelsen över prestationen är större och att det aldrig var nära något segermål. Spalletti har också några spelarinsatser att gnugga händerna mot pannan åt. Borja Valero såg lite likgiltig ut som fallet var flera gånger under förra säsongen. João Mário brände ett bra läge igen precis som mot Crotone och är alldeles för trubbig för trequartista-rollen i Inter just nu.

Donadoni kan vara nöjd med sitt manskap och hoppas att insatserna framöver påminner mer om denna än matchen innan. För det är ett fint, ungt lag han basar över, som även har bra bredd i vissa lagdelar. Ur svensk synvinkel är det glädjande att se Helander prestera så bra mot kvalificerat motstånd.

****

Annat från omgång fem:

Juventus-Fiorentina var det andra prestigemötet på onsdagskvällen. I en målchansfattig match blev Mario Mandžukić enda målskytt med en nick i andra halvlek. Fiorentinas Badelj fick sitt andra gula kort efter en VAR-repris med sista tredjedelen kvar. Gästerna saknade ändå inte lägen att kvittera mot ett Juventusförsvar i omorganisation. Jag menar, vad gör Stefano Sturaro som högerback? Försöker Allegri spela in honom i den rollen utifall det krisar sig med Lichtsteiners frånvaro i CL-truppen?

Vinsten får ändå ses som en bra genomkörare innan derbyt på lördag för Juventus. Nyförvärvet Bentancur från Boca Juniors gjorde sin första ligastart och mittfältaren hyllades efter matchen av Allegri. Fiorentina borde inte haft någon chans efter utvisningen men det börjar bli mer och mer tydligt att Pioli hittat energi som kan bära denna Violatrupp ganska långt.

Med nio raka bortasegrar är Roma nära Inters rekord på elva – från säsongen 2006/07. Benevento borta blev som väntat inget motstånd för Di Francescos lag som vann med 0-4. Aleksandar Kolarov hade många gånger öppen gata på sin vänsterflank, och vid ett av tillfällena hittade han Edin Džeko som rakade in ledningsmålet i öppen bur.

Džeko skulle också stressa fram det andra målet när Lucioni styrde bollen i eget mål. Bosniern gjorde trean efter paus innan ett nytt självmål av Benevento fastställde slutresultatet. Di Francesco fick rotera laget efter en del skadeproblem och Gonalons gjorde sitt första framträdande i startelvan, där Pellegrini och Cengiz Ünder spelade andra raka matchen från start.

Beneventos försvar höll Serie B-klass och markeringsspelet var vid några tillfällen obefintligt. Framåt känns det väldigt opportunistiskt även om den första kvarten såg okej ut från hemmalagets sida. Det är inte i matcher mot Roma som nykomlingen ska plocka sina poäng i. Men nu står de fortfarande där som enda poänglösa lag efter fem omgångar. Samuel Armenteros fick hoppa in under slutkvarten efter att ha startat i helgen mot Napoli.

Hellas Verona och Sampdoria spelade 0-0 i en chansrik match på Bentegodi. Gialloblu gästades av ett lag som fansen har vänskapsband med, och senaste gången det hände var i omgång tre mot Fiorentina. Viola vann med 5-0 och bortaklacken skanderade uppmanande ramsor åt Hellas håll i sympati. Sampdoria var inte lika elaka och Verona tog en överraskande poäng.

Giampaolo Pazzini var tillbaka i elvan efter petningen av tränare Pecchia och byttes ut med kvarten kvar mot Juvelånet Kean. Hellas Verona har redan fått möta Napoli, Roma och formstarka Sampdoria. På söndag kommer nästa tuffa uppgift då Lazio besöker Bentegodi. Men Veronas kris kanske sänkts till en minikris i och med 0-0 resultatet.

Torino smyger med bakom topplagen efter 3-2 i Udine. En målvaktsretur rakt framför Andrea Belotti och ett dråpligt självmål av Hallfredsson, sedan hade Torino 2-0 på Udinese efter en halvtimme. Hemmalaget reducerade efter paus men Adem Ljajić sköt in det viktiga tredje Torinomålet i minut 67.

Serben, som fyller 26 år nästa vecka, har gjort tre mål och spelat samtliga minuter i ligan hittills. Är detta säsongen då Ljajić tar ansvar och får sitt stora genombrott? Torino har ”bara” släppt in fem mål i höst, utan att ha mött något topplag än. N’Koulou och Molinaro verkar vara de enda som regelbundet får starta men igår var det ytterbacken Ansaldi som räddade tre poäng när han blockerade Maxi Lopez skott alldeles i slutet.

Tuffare blir det, när Torino åker till Allianz Stadium på lördag kväll. Något säger mig att Torino är redo för årets tuffaste bortamatch, inte minst eftersom de kryssade i vårderbyt på samma arena. Juventus blir om inte annat än fingervisning på hur mycket Mihajlović vässat det kritiserade försvarspelet från förra säsongen.

Erik Hadzic

Senaste tweets