Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Det krävs mer om Kulusevski ska tas på allvar i Juventus 

Twitter: @ErikHadzic  

Juventus, Italiens största klubb, inledde Serie A utan att vinna någon av de fyra första matcherna för första gången på 60 år. I grevens tid kom den första segern i går mot det tippade bottenlaget Spezia, som ledde med 2-1 på hemmaplan med mindre än halvtimmen kvar att spela.  

Federico Chiesa och Matthijs de Ligt fullbordade en ytterst brådskande vändning med två mål på sex minuter i mitten av andra halvlek, men orosmolnen skingras inte från Turins vitsvarta himmel för det. Juventus famlar fortfarande efter ett fungerande spelsätt och system under den nygamle tränaren Max Allegri, och de individuella misstagen var många även mot lilla Spezia. 

ANNONS

Återigen fick också Dejan Kulusevski inleda en match på bänken. 21-åringen har hoppat in i fem matcher under säsongsinledningen och bara startat i 2-1-förlusten mot Napoli. Situationen har tagit en skarp sväng sedan svenskens debutår i Juve, då Kulusevski startade i majoriteten av matcherna under förra säsongens tränare Andrea Pirlo.  

Inför matchen mot Malmö FF förra veckan svarade Allegri kortfattat på Fotbollskanalens fråga om Kulusevskis status, och menade att “Deki” behöver värdera situationerna på planen bättre. Talangen är uppenbar för de flesta i Juve, men Kulusevski måste förbättra sitt beslutsfattande och sin slutprodukt för att bli ordinarie igen – ingen enkel sak att åstadkomma under inhopp som kanske är 15-20 minuter långa.  

Det är dock inte bara Kulusevski som granskas i den nya kravställningen. Vårens bärande pjäs Chiesa uppmuntras att bli bättre i samspelet med lagkamraterna och inte vara lika endimensionell på planen, skriver La Gazzetta dello Sport i onsdagens tidning. Chiesas “extraordinära kvaliteter” när han borrar ner huvudet och driver mot mål räcker inte om EM-hjälten ska växa ytterligare, enligt Allegri.  

ANNONS

54-åringen har experimenterat med olika uppställningar efter två år utanför den vitsvarta världen, vilket påverkat prestationerna negativt under hösten. Det oroväckande för Kulusevskis del är att andra spelare på ett ganska uppenbart sätt gått före honom i kön.  

I den mest använda uppställningen 4-3-3 har Chiesa och Paulo Dybala – ny lagkapten när Giorgio Chiellini inte spelar – givna roller i tremannaanfallet. Centern Álvaro Morata har startat i fyra av sex matcher hittills och Moise Kean gjorde sitt första mål i går efter återkomsten; men även namn som Juan Cuadrado, Weston McKennie och Federico Bernardeschi har fått större förtroende på de offensiva positioner där Kulusevski vill spela.  

ANNONS

I söndagens 1-1-match mot Milan spelade Juventus säsongens 60 bästa minuter, innan bräckligheten uppenbarade sig efter Ante Rebics kvitteringsmål och Juve höll sedan på att förlora stormötet. En dålig matchavslutning var allt som krävdes för att Allegri svärandes skulle rusa mot spelargången, och hans belackare ges läget att påpeka beslutet att starta med över 1,5 miljard investerade kronor – övergångssummorna för de Ligt, Kulusevski och Chiesa – på bänken. 

Pressen blir inte mindre på Allegri att få ihop allt och bygga om förra säsongens Serie A-fyra till en titelkandidat. Inter har inlett urstarkt under den nya tränaren Simone Inzaghi, och Napoli tar vid seger mot Sampdoria i kväll över serieledningen och skapar då ett gap på tio poäng ner till Juventus.  

I det här intensiva spelschemat är Max Allegri tydlig med hans krav på lagets avbytare, och det gäller för Dejan Kulusevski att prestera framöver om han ska tas på allvar i Juventus.  

ANNONS
Erik Hadzic

Det finns liv efter Donnarumma i Milan 

Twitter: @ErikHadzic 

AC Milan var tillbaka i Champions League efter sju år och skulle möta Liverpool för första gången på Anfield i tävlingssammanhang. Det var åtminstone planen, men när You’ll never walk alone och CL-hymnen slutat spelas var bara tio statister och en målvakt vid namn Mike Maignan kvar till den första akten.  

Liverpools uppvisning under den inledande kvarten var fotboll i överljudsfart och en maktdemonstration som bara får en häpna Det kom bara ett mål – Trent Alexander-Arnolds skott som gick in via Fikayo Tomori – då Maignan bland annat räddade Mohamed Salahs straff innan 15 svettiga Milanminuter hade passerat.  

ANNONS

Välkommen tillbaka till finrummet Milan, ni överlevde den första ronden. De rödsvarta hittade sedan ett sätt att ducka hemmalagets attacker, tempot drogs ner – och de lyckades åstadkomma en av de mest ologiska scenförändringar som setts på länge.  

I den 42:a minuten spelade sig Milan vackert förbi hemmaförsvaret och bollen letade sig fram till Zlatan-ersättaren Ante Rebic, som placerade in kvitteringen på Milans första målchans. Två minuter senare var den sensationella vändningen fullbordad, efter att Theo Hernández dragit igång attacken och Brahim Díaz stött in en retur från nära håll.  

Hur gick detta till?! Det var inte utan att man (igen) tänkte tillbaka på Champions League-finalen 2005, när Milan spelade ut Liverpool efter noter men tappade en tremålsledning på sex minuter i början av andra halvlek. Liverpool vann sedan finalen efter straffar, men den här gången fick det chockade laget i alla fall en halvtidsvila till att bearbeta galenskaperna. 

ANNONS

Hemmalaget hittade tillbaka till rytmen från matchinledningen och tryckte ner Milan långt bak på egen planhalva. Salah kvitterade fyra minuter efter pausvilan innan Jordan Henderson fick göra det välförtjänta ledningsmålet med en volleyträff från himlen i den 69:e minuten. Milan, som jagat röda spelare i stort sett hela matchen, orkade inte med en slutforcering och Liverpool tog sin planenliga seger.  

Trots att vinstmarginalen borde varit större än 3-2 finns en del positiva saker för Milanolaget att ta med hem. Effektiviteten så klart, och att spelare som vänstersidans Hernández och Rafael Leão – brutalt exponerade i första halvlek – hittade tillbaka in i matchen och visade kvalitet i ett par avgörande moment framåt.  

ANNONS

Det största rödsvarta glädjeämnet är ändå nyförvärvet från Lille, Maignan. Han kunde inte göra något på det första och tredje målet, men valde att stå kvar på linjen när Salah blev frispelad vid kvitteringen. Där kunde, borde, den franska målvakten kommit ut snabbare, men varken han eller Milan heller är vana vid hastigheten ett lag som Liverpool kan brumma igång.  

Maignan höll Milan kvar i matchen och förhindrade ett inledande ras – och fortsätter en fin säsongsinledning där han hållit nollan i två av tre Serie A-matcher. Hur bitter separationen med den egna produkten Gigio Donnarumma än var, har Maignan visat att det finns liv efter italienaren i Milankassen.  

Erik Hadzic

LISTA: Sommarens 15 bästa värvningar och fem floppvarningar

Twitter: @ErikHadzic 

15. Elseid Hysaj, Napoli →Lazio, free agent 

Högerbacken lämnar Neapel efter sex år för att ännu en gång återförenas med Maurizio Sarri, albanens tränare i både Napoli och Empoli. Eftersom Manuel Lazzari och Adam Marusic redan finns på högersidan får Hysaj i första hand rikta in sig på den andra kanten, som ersättaren till kultspelaren Senad Lulic.  

Hysaj spelade en hel del till vänster mot slutet av Napoli-tiden, men framförallt vet Sarri exakt vad han får offensivt och defensivt av 27-åringen, som varit på den här nivån väldigt länge nu. 

ANNONS

14. Junior Messias, Crotone →Milan, lån + 2,6 miljoner euro 

Ungefär samtidigt som Brahim Díaz skrevs in i Manchester Citys U18 lämnade Junior Messias sitt peruanska amatörlag i Turin för att spela i Serie D-laget Casale. Sex år senare ska brassen konkurrera med den 22-årige Díaz om nummer tio-rollen i Milan, dit 30-årige Junior Messias anlänt efter ett sent lån. 

Anfallaren Simy gjorde 20 mål för Crotone förra säsongen men överglänstes av kreatören Messias i dennes debutsäsong i Serie A, och ett spel som inte borde vara hemmahörande i ett nedflyttat lag. Junior Messias har en säsong på sig att skriva vidare sin remarkabla historia. Mycket talar för att han kommer övertyga att Milan.  

ANNONS

13. Josip Brekalo, Wolfsburg →Torino, lån 

23-årig kroat som för en säsong byter Champions League-spel mot Italiens mest underpresterande lag. Brekalo har redan gjort 27 landskamper och fick speltid i tre av fyra EM-matcher, och ansluter nu till landsmannen Ivan Jurics nya Torino-bygge. 

Med sin fart och direkthet bör Brekalo passa bra bakom Andrea Belotti i Jurics högintensiva 3-4-2-1-system. Så länge inte Brekalo drabbas av den dåliga luft som präglat Torino de senaste två åren borde lånet bli en omedelbar succé. 

12. Matías Viña, Palmeiras →Roma, 10+3 miljoner 

Leonardo Spinazzola slet av hälsenan under EM-slutspelet och Riccardo Calafiori är alltjämt ett osäkert kort på denna nivå. Vänsterbackslösningen på kort sikt blir därför den uruguayanske landslagsmannen Viña. Redan fyra matcher in sitt Roma-äventyr ser Viña ut att tillföra laget en hel del, och kunna ta upp kampen med Spinazzola när denna är återställd. 

ANNONS

11. Olivier Giroud, Chelsea →Milan, 1+1 miljon  

Chelseas lyxanfallare flyttar till Milano för att ta en likande roll bakom det rödsvarta smycket Zlatan Ibrahimovic. Tränaren Stefano Pioli verkar inte sugen på att använda båda anfallarna från start, men med svenskens skadeproblem i åtanke kan Giroud räkna med en mycket speltid.  

Fransmannens skeptiker har varit många under karriären, men Giroud har tystat några ytterligare efter hans två mål i hemmadebuten för Milan. Han kommer att vara Milans målgarantin Milan saknade förra säsongen när Zlatan inte kom till spel. 

Giroud, Díaz och Hernández.

10. Lucas Torreira, Arsenal →Fiorentina, lån+1,5 miljoner  

25-åringen anpassade sig inte fullt ut till tempot i Premier League och hade en mindre lyckad lånesejour i Atlético Madrid förra säsongen. Nu är uruguayanen tillbaka i Serie A för få ihop spelet i ett dysfunktionellt Fiorentina. De finns spelare som misslyckats med den uppgiften före honom i Florens. Men lyckas Torreira hitta formen håller den ettrige mittfältaren högsta Serie A-klass.  

ANNONS

9. Juan Musso, Udinese →Atalanta, 20 miljoner 

Atalanta lånade Pierluigi Gollini till Tottenham och fann en potentiellt ännu bättre målvakt i Musso, som växt för varje säsong i Serie A och hittat en plats i det argentinska landslaget. Gollinis starka 2019/20 avslutades med en knäskada och 26-åringen hittade inte tillbaka till formen den gångna säsongen. Nu är Musso värvad för att åtgärda akilleshälen som Atalanta haft ända sedan de blev en toppklubb i Serie A.  

8. Felipe Anderson, West Ham →Lazio, 3 miljoner 

Lazio sålde brassen till östra London för 38 miljoner euro – och tog honom tillbaka för en bråkdel av summan tre år senare. Felipe Anderson maximerade aldrig sin potential i West Ham och spelade sedan knappt under utlåningen till FC Porto.  

ANNONS

I Rom finns dock tryggheten, och den offensive mittfältaren har sopat undan spåren från Porto med ett mål och en assist i Lazios två inledande matcher. 28-åringen är ett utmärkt alternativ längst fram till höger i Sarris 4-3-3 och besitter extremt höga höjder i sitt spel fortfarande.  

7. Merih Demiral, Juventus →Atalanta, lån+2,5 miljoner 

Cristian Romero följde med Gollini till Spurs och Atalanta valde att återigen samarbeta med Juventus. I Demiral kunde de knappast fått en bättre ersättare till Romero. Skador och hård konkurrens gjorde att Juventustiden inte fick något riktigt lyft, men i Atalanta finns alla förutsättningar för den turkiske mittbacken att bli en av seriens bästa på sin position. Den aggressive och duellstarke Demiral har liknande egenskaper som Romero, vilket också talar för en ny mittbackssuccé i Atalanta.  

ANNONS

6. Dennis Praet, Leicester →Torino, lån+1 miljon 

27-åringen gjorde en okej första säsong i Premier League 19/20 efter flytten från Sampdoria, innan en skada förstörde våren i Leicester. På transferfönstrets sista dag hamnade den belgiske EM-spelaren plötsligt i Torino – vilket il granata bara kan tacka för. Praet bildar ett spelskickligt innermittfältspar med Rolando Mandragora, men kan också spela högre upp i planen. Klassvärvning.  

5. Nicolás González, Stuttgart →Fiorentina, 23 miljoner  

23-åring som var i Tyskland under tre säsonger men bara kunde spela drygt halva 2020/21. Det räckte för att González skulle ta en startplats i det argentinska landslag som vann Copa América i somras, och skriva ett femårskontrakt med Fiorentina. 

ANNONS

Där ska han ersätta ingen mindre än Franck Ribéry till vänster offensivt. González har redan gjort två mål i liga och cup för La Viola, som fått behålla anfallsjuvelen Dusan Vlahovic. Alla förutsättningar finns för att han och González ska forma ett fruktat anfallssamarbete i Serie A.  

4. Mike Maignan, Lille →Milan, 13+2 miljoner  

Hur ersätter man Serie A:s bästa målvakt och någon som med sitt avsked lämnat ett öppet sår i klubben? Milan blickade åt den Ligue 1-vinnaren Lille och hittade en fransk landslagsmålvakt för ett fyndpris.  

För dessa pengar är det svårt att hitta en bättre målvakt. 26-åringen kommer inte vara bättre än Donnarumma från start, men har mer rutin och kommer utvecklas ytterligare i en bättre liga än den franska. Milan slipper för den delen också alla diskussioner och spekulationer som en Mino Raiola-klient kan medföra, och ser framtiden med Maignan i målet.  

ANNONS

3. Moise Kean, Everton →Juventus, 7+28 miljoner.  

Ett skyttekung ska ersättas i Juventus, och Turinklubben vänder sig mot anfallaren de släppte till England för två sedan. Kean är bara 21 år men en långt mer färdig spelare än när han lämnade Serie A. 17 mål på 41 matcher som utlånad till PSG förra säsongen signalerar om en framfart i Parisklubben som gått den stora massan förbi. Fortsätter anfallaren så även i Juventus kan han räkna med en startplats ganska så snart.  

2. Manuel Locatelli, Sassuolo →Juventus, lån+35 miljoner 

Efter EM-succén är förväntningen att 23-åringen ska frälsa Juventus svagaste lagdel de senaste åren. Locatelli erbjuder innermittfältet mer dynamik och fysik, men kan också komma att spela i en mer framskjuten position om tränaren Max Allegri väljer två anfallare i uppställningen.  

ANNONS

Oavsett var på planen Locatelli spelas är tanken att han ska stå för passningarna upp till anfallslinjen. Ett positivt tecken ärhans övertygelse om att bara Juve gällde när sommarens budgivning började; nu gäller det för Allegri att hitta rätt mittfältskonstellation för att få ut det mesta av nyförvärvets egenskaper.  

Locatelli.

1: Edin Dzeko, Roma →Inter, free agent 

Efter att ha varit på väg bort från Roma under två sommarfönster lämnade 35-åringen till slut den eviga staden. Sex år efter ankomsten och 119 mål senare är Dzeko Romas tredje bästa målskytt någonsin. Det som knuffade bosniern åt riktning Milano var Inters försäljning av Romelu Lukaku, och de svartblå identifierade Dzeko som rätt ersättare. 

ANNONS

Dzeko har förstås inte belgarens spetsegenskaper. Men på kort sikt kommer han klara av det mesta som Lukaku gjorde, utan att Inter måste ändra om i spelsättet. Dzeko har fysiken, fötterna, huvudspelet, och ett målsinne som – av säsongsinledningen att döma – inte sviktar. 

Anfallaren behövde miljöombytet till slut, och ges nu alla chanser att slåss om karriärens andra skytteligaseger i Serie A. För Inter och Dzeko gäller bara här och nu när lo scudetto ska försvaras.  

**** 

Floppvarningar 

Hakan Çalhanoğlu, Milan →Inter, free agent 

Turken var strålande under 2020 för Milan, och det var egentligen bara då han uträttade något för rödsvart. Mittfältaren kom efter säsongen inte överens med klubben om en förlängning, och valde obekymrat att göra den korta flytten till Milanorivalen Inter.  

ANNONS

Där ersätter Çalhanoğlu en Christian Eriksen som få vet om han har en framtid kvar i Italien. Nästan lika svårt är det att förutspå vad Çalhanoğlu kommer att uträtta. 27-åringen har en del kvar att bevisa om fjolåret inte ska räknas som en tillfällig karriärstopp. 

Joaquín Correa, Lazio →Inter, 5+25 miljoner 

Den jämngamle argentinaren är inte tänkt som ordinarie men kommer till Inter med en ganska hög prislapp. Den vittnar om något som Inter ser i Correa, som dock har en enorm diskrepans i sitt spel. Lika fantastisk som anfallaren kan vara med bollen, lika dåliga är hans avslut stundtals.  

30 mål på 117 matcher i ett Lazio som öste in mål är ett snitt som borde vara högre. Risken är att Correaa tillkortakommande framför mål exponeras i den mer kravtyngda miljön som Inter är. 

ANNONS
Correa och Dzeko.

Pedro, Roma →Lazio, free agent 

På tal om infekterade övergångar är spanjorens klubbyte det första som gjorts mellan Romrivalerna på 40 år – bara det ett skäl till att vara skeptisk över transfern. Skämt åsido, Pedro gjorde ett så litet avtryck under ett år i Roma att fansen knappt orkade bli arga på honom efter flytten. I Lazio ser dock Felipe Anderson och sista minuten-lösningen från Verona, Mattia Zaccagni, ut att gå före Pedro på flankerna i offensiven. 

Mattia Caldara, Milan →Venezia (lån) 

Venezia är tillbaka i Serie A efter en 19 år lång frånvaro, och väljer att sätta sin tilltro till Caldara som försvarsgeneral. Det var dock några säsonger sedan som 27-åringen kunde benämnas vid det epitetet. Mittbacken slog igenom stort i Atalanta för fem år sedan, värvades till Juventus och åkte på allvarliga skador – sedan dess har Caldara inte varit i närheten av att komma tillbaka till samma nivå. Riskabel lösning av Venezia. 

ANNONS

Tammy Abraham, Chelsea →Roma, 40 miljoner  

23-åringen går i Chris Smallings fotspår och är tänkt som nästa brittiska succé i Roma. Abraham kunde inte ha fått en bättre start i klubben och visst, han kan bli ett väldigt bra köp på sikt. Men att ersätta Dzeko är inte lätt, särskilt när Abraham ska möta bättre motstånd än Fiorentinas och Salernitanas hönsgård till försvar. Den höga prislappen säger en del om hur mycket Roma tror på anfallaren. Det är också den Abraham bedöms på när utvärderingen säger hit eller Schick.  

Erik Hadzic

Juventus är Ronaldos största misslyckande i karriären

Twitter: @ErikHadzic 

Cristiano Ronaldo charmade en gång Sir Alex Ferguson i Sporting, erövrade sedan England och Europa med Manchester United, och slog sig in bland fotbollssportens allra främsta i Real Madrid. Han förde lilla Portugal till landslagets första mästerskapstitel för fem år sedan. Vad kommer en minnas från 36-åringens tid i Juventus egentligen? 

I Madrid snittade portugisen över ett mål per match och kom inte långt borta från det i Juve heller, med 101 mål på 134 matcher. I Turin blev han en renodlad centerforward, och i den rollen gjorde han det förstås bättre än nästan alla andra. Med två scudetti, två Coppa Italia och en skytteligaseger förra säsongen har Ronaldo under tre år sett till att Serie A fått ett uppsving internationellt.  

ANNONS

Men bakom de fortsatt makalösa siffrorna och titlarna döljer sig frågor – utifrån den enormt höga kravbilden – som behöver besvaras för att nå den stora bilden av Ronaldo.  

Har Ronaldo lyckats med det kan värvades för? 
Nej. I Juventus-tröjan finns det inte många klassiska ögonblick i Champions League, utöver hattricket mot Atlético Madrid under Ronaldos första säsong i klubben som fullbordade en åttondelsvändning, och nog var CR:s största stund i klubben innan de överraskande föll mot Ajax i kvartsfinalen. Säsongen efter åkte Juve ur åttondelsfinalen på ett än mer remarkabelt sätt mot Lyon, innan det nya årets åttondelsförnedring mot FC Porto.  

ANNONS

Med Champions League-finalerna 2015 och 2017 i åtanke var värvningens sportsliga mening med att Ronaldo skulle leverera på arenan som är hans – Champions League – och se till att Juve bröt CL-torkan. Rent krasst så var Juventus inte ens nära de här tre åren. 

Har Juventus blivit ett bättre lag med Ronaldo? 
Nej. När Ronaldo anlände till klubben sommaren 2018 hade Juve genomgått en intensiv titelstrid mot Napoli men ändå skakat av sig rivalen en bit innan mållinjen. Efter att Maurizio Sarri lämnat konkurrenten samma sommar blev avståndet ännu större till tvåan Napoli nästa säsong, och Juve vann tämligen bekvämt även under den upphackade coronasäsongen 2019/20. Men sporadiska scudettoattacker från Lazio, Atalanta och Inter visade både att avståndet neråt krympt och att Juve blivit ett sämre lag. Den misstanken bekräftades å det grövsta den gångna säsongen, när Juventus kom fyra i Serie och säkrade en Champions League-plats med minsta möjliga marginal.  

ANNONS

Här är Ronaldos ansvar mindre då anfallaren bland annat fått olika tränare under varje säsong i vitsvart. Men den automatiska reaktionen bland medspelare blir i många fall att de lägger över större ansvar på superstjärnan i laget. Den felbalansen har tydligast visat sig i förhållandet med det andra anfallsesset Paulo Dybala – ett partnerskap som bara fungerade enligt förväntningarna under andra halvan av 19/20-säsongen egentligen. Utan Ronaldos mål förra säsongen hade Juve förmodligen inte gått till Champions League, men sett till hans bidrag till kollektivet var den hans sämsta säsong i klubben. 

Ett ovärdigt slut 
Inte någon gång under den senaste tiden har Cristiano Ronaldo tydligt sagt att han kommer stanna i Juventus. Missnöjet under året har ökat i takt med att Juventus glidit längre och längre ifrån Europas allra främsta lag, och de farhågorna för en flytt accentuerades när den nygamle tränaren Max Allegri placerade Ronaldo på bänken i Serie A-premiären mot Udinese i söndags. Ett halvtimmeslångt inhopp i 2-2-matchen blev det sista som sågs av Ronaldo i Juvetröjan. Oavsett vad en tycker om hans eftermäle så är det ett ovärdigt slut för honom i klubben.  

ANNONS

Men känslan är att Ronaldo-karusellen kostat mer än vad den smakat. Miljarden som Juventus la i övergångssumman och de 300 miljoner kronor Ronaldo haft i årslön lämnade stora hål i budgeten. Efter covid räknar Juventus att gå med över tre miljarder kronor i förlust.  

De har ingen superstjärna kvar längre, men kan bygga vidare från förra årets misslyckande med ungdomlig kraft i Fede Chiesa och Dejan Kuluseviski, och Dybala som självklar frontman offensivt. Juventus tackar Cristiano Ronaldo för underhållningen, och Serie A ser ytterligare en stor spelare lämna ligan.  

Erik Hadzic

Inter försöker stoppa ett fullständigt ras efter Lukaku

Twitter: @ErikHadzic   

När Antonio Conte lämnade Inter efter förra säsongen var jag kritisk till tajmingen för avskedet, efter ett år där tränarens lag asfalterat allt motstånd i Serie A och vunnit klubbens första scudetto sedan 2010.  

I dag, med säsongsstarten en dryg vecka bort, har Inter sålt sin bästa spelare Romelu Lukaku för över en miljard kronor till Chelsea. När sommaren inleddes talades det om att Inter behövde bli av med spelare för 800 miljoner kronor för att klara det ekonomiska stålbadet som ägaren Suning befinner sig i med klubben.  

ANNONS

De sålde därför kantfantomen Achraf Hakimi efter bara en säsong till Paris Saint-Germain för 60 miljoner euro. Men ett gäng andra spelare har de inte lyckats bli av med, vilket knuffat ägaren till att överväga och till slut ge sitt okej till Lukaku-försäljningen, och en rekordtransfer för Serie A.  

Conte kan mycket väl ha anat att hans favoritspelare var till salu innan han tog det chockframkallande beslutet att lämna klubben. Men när ryktena började sippra ut kring en Lukaku-återkomst till Chelsea var det nästan ofattbart att ta in hur snabbt korthuset som Suning byggt upp kunde rasa ihop.  

Lukaku hade på kort tid blivit älskad i svartblått och utvecklats till en symbol för det nya, vinnande Inter. Med Inter vann belgaren sin första ligatitel på elva år, och trots de ekonomiska problemen var tanken att kärlekshistorien skulle fortsätta då avståndet till konkurrenterna på planen var betryggande stort.  

ANNONS

Utifrån 28-åringens perspektiv fanns alltid makten att säga nej till en transfer och stanna kvar i det Milano som Lukaku trivts så bra i. Förmodligen såg även han vartåt det barkade i Inter, men att Lukaku aktivt drivit på för en övergång är inte troligt. Under sommaren (även i EM) etablerade anfallaren och Inters nya tränare Simone Inzaghi en kontakt – vilket en spelare som vill bort knappast hade gjort.

Tillkortakommandet på sommarens mercato hade redan visat sig på målvaktsfronten. Inter behöver en ersättare/backup till en Samir Handanovic som inte blir bättre med åren, men har bland annat få se Atalanta slå dem på fingrarna och vinna kampen om den duktige Juan Musso. Argentinaren kostade inte mer än 20 miljoner euro att lösa från Udinese.  

ANNONS

Läget i Inter är extremt ovisst – utan att kännas lika alarmerande som för en vecka sedan. Men det går inte att utesluta att försäljningarna av Hakimi och Lukaku bara är början på en svartblå exodus. 

Tidningen Corriere della Sera rapporterade förra veckan att Suning började sommaren med att planera för att sälja alla spelare som det kom in bud på. Utöver Conte skulle även sportchefen Piero Ausilio och vd:n Beppe Marotta lämna samtidigt, men till slut valde de två sistnämnda att inte fly skeppet och låta Inter segla utan en kapten.  

Vidare skriver La Gazzetta dello Sport att klubben inte kommer återinvestera mer än 40 miljoner euro av Lukaku-pengarna till en ersättare, vilket exempelvis skulle omöjliggöra en värvning av Fiorentina-kometen Dusan Vlahovic.  En 35-årig Edin Dzeko med ett år kvar på Roma-kontraktet är varken dyr eller Inters slutgiltiga Lukaku-ersättare.

ANNONS

Nu verkar ändå klubben bestämt sig för att inte skeppa iväg hela LuLa-paketet – de säger bestämt nej till bud på 70 miljoner euro på Lautaro Martínez. Det går dock inte att lita på något och saker kan – bevisligen – förändras väldigt snabbt.

Den pågående nedmonteringen i Inter riskerar att bli total, och kan bara räddas av ny ägare som inte är bakbunden av den kinesiska staten, vilket fallet är hos Suning. I värsta fall kan ambitionen om att försvara lo scudetto för Simone Inzaghi ta en helt annan riktning. För italiensk fotbolls skull vore det väldigt beklagligt att se.

Lukaku och Lautaro under scudettofirandet.
Erik Hadzic

Lika men olika - så kom Italien och England närmare varandra

Twitter: @ErikHadzic   

Bland alla klassiska stereotyper inom fotbollskulturen tillhör den om engelsk och italiensk de mest grundmurade. Eller snarare avgrunden mellan kulturerna. England var länge känt som sparka-och-spring-fotbollslandet, där bristen på taktiskt fokus kompenseras av inställning och kämpaglöd bland spelarna. 

I Italien har cynismen regerat. Landet som utvecklade och förfinade den ultradefensiva spelformationen catenaccio (hänglås) bryr sig inte om hur det ser ut, så länge segrarna kommer. Filmar en spelare till sig fördelar, ja då ska motståndarna se till att den inte ges möjligheten att falla i första hand.  

ANNONS

Vad händer då med dessa stereotyper när en engelsk landslagsanfallare väljer att dyka i straffområdet efter en lätt försvarsberöring, i förlängningen av en EM-semifinal? Eller när ett italienskt landslag börjar löpa som galningar, charmar en fotbollskontinent med underhållande spel, och lyckas vinna samtidigt? 

Raheem Sterling hade kanske inte gjort Joakim Mæhle till sitt offer utan decennier av ökat utländskt inflytande i Premier League. Framförallt hade han inte fortsatt skaffat sig fördelar – trots att stämpeln som filmare funnits där under många år. 

Italien hade inte gått mot ett mer progressivt spelsätt om det inte varit för några års Serie A-stagnation och alla VM-fiaskon under 10-talet. De tvingades till ett omtag efter alla nya bottennivåer som nåtts.

“Vi är besatta av resultat, så är det inte i andra länder. På andra ställen bryr de sig om att spela och förbättra sig. Resultaten är sekundära”, säger världsmästartränaren Marcello Lippi i boken The Italian Job.  

ANNONS

Författaren Gabriele Marcotti och den tidigare landslagsmannen Gianluca Vialli målar i boken upp hur italienare från tidig ålder drillas i konsten att vinna, där ändamålet i de flesta fall helgar medlen. För engelsmän är det snarare viktigare att njuta av underhållningen i spelet och ha en känsla av fair play, menar duon.  

En betydande anledning till att England lyckats ta sig till sin första mästerskapsfinal på 55 år är förstås att de börjat släppa detta perspektiv. I Simon Kupers episka verk Football against the enemy beskriver han två typer av engelska spelare under 1900-talet.  

Det handlar om den brittiska spelarprofilen (tänk mittbacken Tony Adams) eller den kontinentala typen, som geniet Glenn Hoddle eller Liam Brady som gick till Juventus – låt gå att den senare är irländare. Distinktionen mellan dessa handlar inte bara om spelstil, utan också om viljan att vidga sina vyer för att utvecklas. Brady gjorde just det och spelade sju år i Italien, efter att ha varit 70-talets kung i Arsenal.  

ANNONS

I dagens engelska landslag ser jag en majoritet av spelarna som kontinentala snarare än brittiska. Mittfältaren Kalvin Phillips sprang runt på The Championship-planer för ett år sedan – och ska starta i en EM-final ikväll. Den utvecklingen hade inte varit möjlig eller naturlig utan påverkan från en utländsk tränare som Marcelo Bielsa i klubblaget Leeds United. 

Det är ingen överdrift att påstå att England kan tacka Bielsa och Manchester Citys Pep Guardiola för deras del i att landslaget gått till EM-final. Italien å andra sidan saknar idag en klassisk bomber, en målskytt att lita på i alla lägen, utan når framgång med en handfull spelare runt 1,70 meter som gör sin tolkning av det nya italienska.  

I takt med att Serie A tappade mot La Liga och Premier League sökte sig de bästa tränarna utanför Italien. Claudio Ranieri, Antonio Conte, Carlo Ancelotti, och även José Mourinho, vann titlar i England och kunde sprida ny kunskap därifrån, väl tillbaka på italiensk mark.  

ANNONS

Hos Gli Azzurri är genombrottsspelaren Manuel Locatelli det bästa exemplet på vilka nya spelartyper Italien får fram idag. Han är varken en regista eller bollvinnare på mitten, utan har snarare en rätt brittisk stil med sin tempostyrka och fysiska närvaro. 

Semifinalen mot Spanien visade att Italien är underlägset originalet när det gäller att behålla bollen inom laget och hitta passningsvägar. Men den italienska listen gav laget ändå en finalplats till slut.

Mot England får de möta en motståndare som satt säkerheten först under mästerskapet. De har inte släppt något mål från öppet spel och på ett moget sätt växt in i turneringen likt ett italienskt landslag under 1900-talet.  

Blir det förbundskaptenen Gareth Southgate som sluter cirkeln med ett EM-guld ikväll, 25 år efter att han missade en straff på samma spelplats i EM-semifinalen mot Tyskland? Eller blir det Sampdoria-ikonerna Roberto Mancini och Gianluca Vialli på den andra tränarbänken? 

ANNONS

Den jämngamla anfallsduon anlände båda till Sampdoria 1984, från separata delar av Italien och vitt skilda bakgrunder. Mancini växte upp i ett katolskt hem på östkustens Jesi; Vialli i en godsmiljö i norra Italien. Tillsammans vann “måltvillingarna” nästan allt i Sampdoria: Serie A, Coppa Italia, och Cupvinnarcupen.  

Men inte den största titeln av de alla. Ronald Koemans förlängningsfrispark för Barcelona avgjorde Europacupfinalen 1991-92 på gamla Wembley. Den blev också Mancinis och Viallis sista match tillsammans i Sampdoria. 

Nu är de återförenade för att ge en Wembley-final ett andra försök. Vialli besegrade cancern efter 17 månaders kamp och verkar som chefsdelegat hos de azurblå. Mancini skulle vid en triumf vinna över alla karriärens tvivlare och kliva upp bland världsfotbollens riktigt stora tränare idag.  

ANNONS

Jag har nog aldrig sett fram emot en mästerskapsfinal lika mycket som inför England-Italien. Den där de två utländska fotbollskulturer jag haft allra mest utbyte av ställs mot varandra, som klimax på ett EM som tillfört hopp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för två månader sedan. Rome eller home – oavsett vad har fotbollen segrat när den sista sparken tas i London ikväll.  

Vialli, Mancini och team manager Gabriele Oriali.
Erik Hadzic

Spinazzolas otur fortsätter medan Italien blivit laget att slå

Twitter: @ErikHadzic     

Den italienska fotbollsfredagen började med masshysteri i Rom. Den hade ingenting med Gli Azzurris kvartsfinal mot Belgien och göra – än mindre med lördagens möte mellan England och Ukraina på Olimpico – utan det var José Mourinho som hade äntrat scenen och presenterats som Roma-tränare.  

Någon timme innan midnatt hade portugisen förlorat en av sina nyckelspelare innan det riktiga arbetet ens börjat. På den andra sidan Alperna gjorde vänsterbacken Leonardo Spinazzola en fenomenal insats mot Belgien i München. Han var överallt, och fick SVT-kommentatorn Glenn Strömberg att utbrista att han “aldrig sett en försvarare vara så offensiv tidigare”. 

ANNONS

28-åringen befann sig på mittplan när han mot slutet av matchen tog en ännu en rush och attackerade en boll på belgarnas planhalva. Då tog det tvärt stopp i löpningen, och vid första anblick såg det ut som en av alla muskelbristningar som spelare riskerar oftare vid tätt matchande.  

Det var värre, det var hälsenan enligt uppgifter, och den var av. Det är trots allt Leonardo Spinazzola det handlar om. Mannen från Foligno i centrala Italien har ett annorlunda skimmer över sig, ända sedan han började spela fotboll på en upptinad isrink hemma i Umbrien. 

Spinazzola fick sitt stora genombrott säsongen 2016/17 i det Atalanta som slutade på en fjärde plats i Serie A. Ytterbacken lånades ut dit under två säsonger från Juventus, men tyckte att det räckte med en för att bevisa att han var redo för konkurrensen hos mesta mästarna.  

ANNONS

Spinazzola tjurade, gjorde sin besvikelse offentlig, och petades i säsongens två första matcher. Han togs sedan till nåder av tränaren Gian Piero Gasperini och accepterade ett till år i Bergamo – men under våren 2018 tvingades Spinazzola att operera korsbandet.  

Skadeuppehållet gjorde att han missade inledningen av 18/19-säsongen och Juventus släppte Spinazzola efter säsongen till Roma. Det blev bara tolv framträdanden i i vitsvart trots att han var i klubbens ägo sedan 2010.  

Spinazzola har varit en av Serie A:s allra bästa vänsterbackar när han kunnat spela under dessa två år i Roma, men fick stora delar av våren spolierad på grund av en muskelskada. Den uppladdningen till trots klev han in till EM och visade sig vara Italiens kanske allra bästa spelare.  

ANNONS

Det blir inget mer spel i turneringen för honom – men väl för Italien. Om gruppspelet var en uppvärmning på hemmaplan i Rom, och åttondelsfinalen mot Österrike krävde en ansträngning på en högre höjd, så var Belgien det första riktigt stora testet.  

Italien klarade det med bravur och vann helt rättvist efter Nicolò Barellas och Lorenzo Insignes mål i första halvlek. Italiens presspel fortsätter att vara på en egen nivå i detta EM och föranledde det första målet, när Jan Verthongen tog det ogenomtänkta beslutet att försöka utmana den azurblå vågen, men istället tappade bollen och fick se den rullas in i nät av Barella.  

2-0-målet var av det eleganta slaget och kom från Insigne 13 minuter senare i den 44:e minuten, när Napolianfallaren böjde in bollen ur favoritpositionen till vänster utanför straffområdet. Romelu Lukakus straffreducering på tilläggstid i första halvlek skulle inte räcka för Belgien.  

ANNONS

Italien stängde till de farliga ytorna i andra halvlek, och Lukaku har fortfarande inte gjort något mål i öppet spel mot Juventusduon Leo Bonucci-Giorgio Chiellini sedan han kom till Italien för två år sedan.  

Det finns både försvars- och anfallsmässiga skäl till att utmåla Italien som den klara favoriten till EM-segern nu. Efter tolv raka segrar och 31 matcher utan förlust fick Roberto Mancini dessutom vinna mot en av de riktigt starka nationerna.  

Förbundskaptenens lag gjorde det utan någon anfallare på planen, då Ciro Immobile stod för en miserabel insats som endast är ihågkommen för sekvensen med plågorna på gräset och det plötsliga helandet som åter gav Immobile liv när han hörde nätrasslet från Barellas skott. 

ANNONS

Immobiles tillkortakommande tillsammans med skadan på Spinazzola är de enda orosmolnen på den italienska horisonten. I semifinal väntar ett ineffektivt och ängsligt Spanien, och på den andra halvan av slutspelsträdet talar det mesta för att England får spela både semi och final på Wembley.  

Varken Spanien eller England har fått ut max av taktiska idéer eller spelarpotential hittills i EM. För Italien gäller motsatsen. Mancinis lag kan bara hoppas att peaken inte kommit för tidigt och att ångan hålls uppe i två matcher till. 

Erik Hadzic

Ett enat Italien mot Österrike - förutom den vita fläcken i norr

Twitter: @ErikHadzic   

Italien mot Österrike ikväll; EM-åttondelsfinal och ett lättare hinder på vägen mot en spektakulär kvart för Gli Azzurri, där antigen Belgien eller Portugal väntar. Ett bergsäkert och målglatt italienskt landslag mot ett Österrike som ska spela sin första slutspelsmatch i ett mästerskap sedan VM 1982. 

När politik ändå är uppe på tapeten under EM är det på plats med en bakgrundshistoria kring kvällens möte. Den handlar överhuvudtaget inte om fotboll, utan kretsar kring en hundraårig dispyt mellan grannländerna Italien och Österrike.  

ANNONS

Samma år som Versaillesfreden förkunnade slutet på det första världskriget 1919 annekterade Italien en landsdel i det kollapsade Österrikisk-ungerska riket.  

Provinsen heter Sydtyrolen, och tillhör den södra delen av Alperna. I ett svep blev det tyskspråkiga området styrt från Rom, där fascisternas ledare Benito Mussolini senare skulle peka med hela handen – bort från Österrike.  

Det tyska språket förbjöds i Sydtyrolen och en “italifiering” av provinsen påbörjades. Fascistpartiet lockade folk från de södra delarna av Italien till att bosätta sig längst upp i norr – och började anlägga bombastiska byggnader i en stil tidstypisk för mellankrigstidens Italien.  

ANNONS

Det hela ställdes på sin spets 1939, när Mussolinis bundsförvant Hitler gav sydtyrolarna ett ultimatum. Antigen stanna i Italien och integrera er – eller emigrera till det tyska riket. Förslaget kunde inte implementeras på grund av andra världskrigets utbrott samma år, men lämnade ett sår hos folket i regionen.  

“Det var enormt uppdelande. Om du stannade blev du kallad för förrädare – lämnade du däremot sågs du som en nazist. Än idag kan man se splittringar i familjer, i min egen också, över vem som bestämde sig för att stanna eller lämna”, säger en kvinna från Bolzano till BBC.  

Bolzano, eller Bozen som det också står på de dubbelspråkiga vägskyltarna, är Sydtyrolens största stad med strax över 100 000 invånare. Jag var i staden under mitt första besök i Italien 2014, och slogs av hur annorlunda allt såg ut bara man åkte några mil norrut från turistnästet Gardasjön.  

ANNONS

Arkitekturen hämtade sin inspiration från österrikiska alpstäder mer än något annat, och italienska hördes inte lika ofta på gatorna. Språket är modersmål till bara en fjärdedel av befolkningen i provinsen ännu, att jämföra med över 60 procent i hela Trentino-Alto Adige (det senare är Sydtyrolens italienska namn). “Vi är inte italienare”, lät det vid minst ett tillfälle när jag blev tillrättavisad av lokalbefolkningen.  

I Bolzano var det minst lika logiskt att studera vidare i Wien som i det mer närbelägna Milano. Samtidigt kunde folk i staden växla mellan de båda språken, eftersom tyskan vann status som ett av två officiella språk i regionen Trentino-Alto Adige år 1948.  

Skiljelinjen till trots är Sydtyrolen idag ett område där folket samsas och kan med denna identitetskris som fond ändå ingå i äktenskap över gränserna. Regionen är Italiens rikaste och en av de mest välbärgade i hela EU. Tvåspråkigheten ger en direkt ingång till marknader i flera olika länder.  

ANNONS

Sedan 1970-talet är Sydtyrolen en autonom provins i Italien med 90 procent av skatterna som stannar inom regionen. Från Roms håll har en önskan om större skattesats till statskassan framhävts, vilket triggat mindre separatiströrelser att mana till en återförening med Österrike.  

Det landets förbundskansler Sebastian Kurz föreslog att de österrikiska ättlingarna i Sydtyrolen skulle erbjudas ett dubbelt medborgarskap – men förslaget lades ner efter protester från Rom.  

Fotbollen har aldrig haft någon framgångsperiod i varken Sydtyrolen eller Trentino. Givetvis finns det en handfull spelare som gått från Bolzano till den mest närbelägna större klubben Hellas Verona.  

Men FC Bolzano nådde bara en säsong i Serie B innan klubben somnade in för några år sedan. FC Südtirol från samma stad, bildades 1974 och har inte spelat högre än i Serie C. Regionens mest kända fotbollsspelare är Inters 22-årige anfallare Andrea Pinamonti, från bergsorten Cles i Trentino.  

ANNONS

Området är något av en vit fläck på den italienska fotbollskartan. Här är framgångarna desto större i vintersporter och bergsklättring – dessutom har regionen fostrat några utlandsproffs i ishockey.  

Senast Italien och Österrike möttes i ett mästerskap var under Frankrike-VM 1998. Christian Vieri och Roberto Baggio gjorde målen i gruppspelsmatchen innan Andreas Herzog – han som sänkte Tommy Svenssons Sverige i VM-kvalet – reducerade på tilläggstid.  

På Roms Stadio Olimpico har publiken återvänt efter otaliga veckor av lockdown i landet under de senaste 15 månaderna, och de börjar drömma om notti magiche, de magiska nätterna som Gianna Nannini och Edoardo Bennato sjöng om under hemma VM-1990.  

ANNONS

Italien kan vara på väg mot ännu fler sådana vid en programenlig vinst mot Österrike ikväll. I Sydtyrolen kommer ett firande dock att bli dämpat. Många kommer garanterat att hålla tummarna för underdogen istället. 

Källor: BBC, The Local, Wikipedia 

Erik Hadzic

Därför är Italien gruppspelets bästa lag

Twitter: @ErikHadzic    

Italiens EM-slutspel inleddes med utskåpning mot Turkiet som gav VM ’90-vibbar, och följdes upp med ytterligare en 3-0-seger mot Schweiz. Om öppningsmatchen var en premiärfest som påminde om kvällarna då Italien senast arrangerade ett stort mästerskap, så var gårdagens möte med Wales mer som utdragen söndagsbrunch.  

Det nuvarande 24-lagsformatet tillåter tillställningar där båda landslagen kan spela av en match utan att den riktiga nerven finns närvarande. Men Gli Azzurri gjorde jobbet och är obesegrat i 30 raka matcher för första gången sedan 1930-talet. 1-0 mot Wales innebär också att laget inte släppt in något mål på över 1000 minuters speltid.  

ANNONS

Lägg dessa mäktiga siffror åt sidan, så finns det flera anledningar till att Italien varit EM-gruppspelets bästa lag hittills. 

Italien spelar modernt 
Mot Turkiet såg vi en försmak av det effektiva presspel som förbundskaptenen Roberto Mancini jobbat in, när de kvävde turkarnas uppspelsvägar och fick motståndet att framstå som naivt. Italien spelar idag med både bolltempo och rörelse – vilket alltid kommer ställa frågor till det andra lagets försvar. I Schweiz-matchen var djupledsspelet ännu bättre och de spelade sig gång på gång förbi det vanligtvis solida mittfältsblocket Granit Xhaka-Remo Freuler. På vänsterbackspositionen utmanar Leonardo Spinazzola ständigt sin försvarare och löper precis som hela laget väldigt mycket. Italien tickar i de allra flesta rutor gällande vad som kan förväntas av ett modernt fotbollslag. 

ANNONS

Marco Verrattis intåg 
Igår mot Wales blev matchbilden en annan, särskilt efter utvisningen som tvingade gästerna att spela med en man mindre i över en halvtimme. Britterna föll tillbaka och var nöjda så länge de hade målskillnaden på deras sida gentemot Schweiz. Men Italien hade fått tillbaka Marco Verratti, som missade de två första matcherna på grund av knäproblem. Att han fått vårsäsongen sönderryckt av skador märktes det inget av. PSG-spelaren var sitt vanliga bolltrygga jag, och spred runt kvalitetspassningar som störde även ett samlat walesiskt försvar. 28-åringen är ett sparkapital inför slutspelsfasen för Italien. Även om det lockar att starta med Manuel Locatellis kraft så cementerade Verratti sin plats på tremannamittfältet. 

Bredden är avgörande 
Just Locatelli är det främsta exemplet på det en bänkspelare som gör skillnad, med tanke på dennes två mål mot Schweiz. Matchvinnaren mot Wales heter Marco Pessina och var inte ens tilltänkt till 26-mannatruppen, utan tog en plats efter att Stefano Sensi skadat sig. På skadelistan finns även kaptenen Giorgio Chiellini, men hans ersättare Francesco Acerbi har sett säker ut i inhoppen under de två senaste matcherna. Alessandro Bastoni startade bredvid Leo Bonucci igår och finns som ett ytterligare alternativ i mittförsvaret. Längst fram gjorde inte Federico Bernardesci bort sig – och hans namne Chiesa visade med insatsen mot Wales varför han vill starta före Domenico Berardi i slutspelet. Italien har en väldigt stark bredd, och ersättare som faktiskt står för avgörande saker i matcherna. 

ANNONS

Immobile är igång 
Det största frågetecknet bland vissa håller på att forma sig till ett utropstecken. Centern Ciro Immobile gjorde mål i de två första matcherna innan konkurrenten (och rumskamraten) Andrea Belotti fick chansen senast. Det är otroligt viktigt för de azurblå att Immobile är igång med målskyttet. 31-åringen imponerar inte bara där, utan visar också upp centeregenskaper som är vitala för att anfallsspelet ska fungera.  

Mancini visar fingertoppskänsla 
Så här långt har förbundskaptenen i stort sett gjort allting rätt. Roteringen med åtta nya spelare i startelvan mot Wales påverkade inte prestationen – om något ger den Roberto Mancini huvudbry inför åttondelsfinalen, efter insatsen från främst Chiesa. Under Mancinis ledarskap har en harmoni etablerats i landslaget som ger utslag på planen. 57-åringen – vars egen landslagskarriär aldrig lyfte – har bevisligen försökt inkludera så många som möjligt under EM-resans gång. Det är en förklaring till det udda bytet mot Wales, när andramålvakten Salvatore Sirigu bytte av Gigio Donnarumma under slutminuterna.

ANNONS
Erik Hadzic

Buffons magiska karriär avslutas på rätt plats

Twitter: @erikhadzic

Återkomster. Visst går det lite inflation i dem? Spelare, tränare, och klubbledare som inser hur bra det gick och hur jäkla trevligt de hade i en viss klubb – och därför väljer att komma tillbaka. En del av dem blir lyckade – några andra fall känns både oinspirerade och rentav som lata rekryteringar.  

Till den kategorin hör inte Gianlugi Buffons Parma-flytt. Men utifrån kan den se en aning udda ut. Här ska en världsmästare, en tiofaldig Serie A-vinnare – och en fortfarande riktigt bra målvakt, som inte förlorade någon av de 14 matcher han spelade för Juventus förra säsongen – gå till ett lag som blivit nedflyttat till Serie B!? 

ANNONS

För att förstå 43-årings klubbval behöver vi backa två decennier i tiden. Parma hade slutat fyra i Serie A sommaren 2001, men var vid början av slutet på klubbens allra mest framgångsrika era någonsin.  

Ett år senare skulle Parmalat-skandalen brisera och 2003 gick storföretaget under efter att en av de största bedrägerihärvorna som Europa sett uppdagades. Grundare Calisto Tanzi, som också ägde Parma, fick börja släcka ner fotbollssatsningen som charmat många på kontinenten.  

Buffon köptes av Juventus inför säsongen 2001/02 för en halv miljard kronor drygt och blev världens dyraste målvakt. Trots Tanzis alla investerade miljoner stannade Buffons karriär i Parma vid Coppa Italia-titeln och Uefacup-bucklan, som båda vanns säsongen 1998/99.  

ANNONS

“Gigi” Buffon hade då varit klubben i tio år. Hans debut kom efter att den ordinarie Parma-målvakten Luca Bucci skadat sig inför mötet med Milan den 19 november 1995. Juniorlagsmålvakten Buffon gjorde en storartad insats mot Champions League-finalisterna från Milan och ordnade ett 0-0-resultat.  

Parmas dåvarande målvaktstränare, med det Pro Evolution Soccer-doftande namnet Alessandro Nista, kallade 17-åringen för ett “fenomen” redan då, i en intervju med tv-kanalen Rai.  

Buffon fick en karriär som motsvarade alla tidiga lovord. Idag, vid 43 års ålder, har han fortfarande ett driv som gör att han blir missnöjd med att spela andrafiol i Juventus. Därför bestämde sig Buffon för att lämna den gamla damen. Gigi Buffon personifierar på många sätt Juventus lugna klubbkaraktär och inte minst vinnarhunger.  

ANNONS

Det emotionellt starka bandet dit till trots så känns övergången till Parma som helt sömlös. Buffon är Juve – men hans uppdrag är inte är avslutat i Parma och det förstärker bara legendarstatusen runt honom i skink- och oststaden.  

Efter en miserabel säsong, som slutade med en sistaplats och ynka 20 poäng i Serie A, ska Parma börja om i andradivisionen. Det är denna verklighet Buffon kommer till. Han byter industristad mot en lugn näringslivshubb, istället för tacka ja till något av erbjudandena han säkerligen fått från klubbar hemmahörandes i mer exotiska adresser.  

Det är en värvning som är bättre än något annat som Parma kommer att göra i sommar. Rekryteringen av Buffon är den bästa sortens fallskärm klubben kan få inför landningen i Serie B, och ger Parma energi till att börja om mitt i besvikelsen över att Serie A-äventyret bara stannade vid tre säsonger den här gången.  

ANNONS

Den ger också legitimitet till den färske ägaren Kyle Krauses satsning. Bensinmacksmiljardären Krause – som älskar Italien så mycket att han köpte en fotbollsklubb vid sidan av vintillverkarna han redan ägde – får det finaste årgångsvinet italiensk fotboll har att erbjuda.  

Cirkeln är sluten och Gianluigi Buffon kunde inte valt en bättre plats att avsluta karriären på. Buffon har bland 29 olika titlar som seniorspelare även erfarenheten av att vinna Serie B. Som en bonus.

Erik Hadzic

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto