POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Svårt att se ett bättre köp än de Ligt i sommar

Kapprustningen mellan försvaren är i full gång. Inter värvar ett uruguayanskt flygvapen i Diego Godín till en redan mycket stark försvarslinje. Napoli placerar den vindsnabba kulan Kostas Manolas bredvid Kalidou Koulibaly. Och nu har de allra mäktigaste svarat. I Juventus landar en 19-årig nederländsk bjässe för 75 miljoner euro.

Är det något som varit signifikativt för italiensk fotbolls tillbakagång, den ekonomiska biten åt sidan, är det bristen på världsklassförsvarare. De senaste åren har offensivare spelare stulit rubrikerna och det kryllar av potenta vapen längst fram i många lag. En utmanarklubb som Atalanta har numera en offensiv trio av högsta Serie A-klass. Lag som Torino, Lazio och Sampdoria och alla en anfallare som gjort över 25 mål någon säsong de senaste 2–3 åren.

Inte utan anledning detta, eftersom det individuella försvarsspelet försämrats under samma period. Taktiskt står italiensk fotboll fortfarande väldigt högt men ligan har lidit av att bli frånåkt ekonomiskt av främst Premier League. Samtidigt har det producerats få försvarare i världsklass under 10-talet.

Det kanske är en ändring på gång med nya förmågor på väg upp och klubbar som bevisligen lägger stora pengar på backar. Häromdagen köpte Napoli officiellt loss Manolas för 36 miljoner euro som ersättare till Raul Albiol som vänder hem till Spanien och Villarreal. Förutom en grann offensiv ståtar Napoli nu med ett mittbackspar av fantastisk hög Serie A-klass. Eller?

Jag vill flagga för att konstellationen kan behöva tid precis som andra mittbackspar när de ska spelas in. Koulibaly är en superatlet som trivts allra bästa med den lugne och stabile Albiol bredvid sig. I Roma agerade Fazio ledare i försvaret, även om Manolas snabbhet räddade upp flera av argentinarens många misstag förra säsongen.

Det kan med andra ord bli flängigt när Koulibaly och Manolas ska spelas ihop, låt vara att båda är individuellt väldigt bra försvarare. Som ersättare till greken värvar Roma Gianluca Mancini för 26 miljoner euro. Ett stort utropstecken i Atalanta förra säsongen och 23-åringen fick till och med förtroendet som högerback när Italien EM-kvalade mot Bosnien-Hercegovina förra månaden.

Båda värvningarna står sig dock slätt mot den Juventus gör i Matthijs de Ligt. Det är över en månad tills transferfönstret stänger men jag har redan nu svårt att se en bättre värvning göras i Serie A. Det finns flera anledningar till det, och det har gått väldigt snabbt sedan fotbollsvärlden snabbintroducerades till urkraften de Ligt under Ajax Champions League-succé.

Men även världens kanske största backtalang har haft sina tidiga motgångar. I mars 2017 blev de Ligt den yngsta landslagsdebutanten sedan 1945 när Nederländerna åkte till ett VM-kval i Bulgarien. 17 år gammal startade de Ligt i backlinjen, såg Bulgarien göra två mål de första 20 minuterna, och byttes i halvtid ut mot Wesley Hoedt. Åtminstone Laziofans kan se humorn i det bytet.

Matthijs de Ligt har repat sig efter den förlusten och är numera bofast bredvid Virgil van Dijk i Nederländernas mittförsvar. Att han väljer Juventus är ett nytt bevis på Turinklubbens allt starkare ställning bland fotbollseuropas elit. Det är en sak att de Ligt nekar Paris Saint-Germain. Men att även Barcelona, möjligen med blicken för mycket åt Parishållet, blir brädat säger mycket om plattformen som Juventus är uppe på idag.

Långsiktigt är detta är en perfekt värvning med tanke på att dagen då Giorgio Chiellini behöver en efterträdare kryper närmare. Under tiden kan de Ligt spelas in i den vitsvarta backlinjen och förstå den gigantiska skillnaden mellan försvarsspelet därhemma och i Serie A.

De Ligt kommer behöva tid och gör fortfarande misstag som i Nations League-semin mot England exempelvis. Jag tror ändå att nederländaren får väldigt mycket speltid och redan i höst kan gå om Leo Bonucci i hierarkin. Bonucci har sin uppspelsfot och gör en del mål, men av det jag sett är de Ligt lika bra framåt som nämnde van Dijk, den jag rankar som bäst i världen på offensiva fasta.

Finns något argument som kan få oss att dra i de Ligt-spaken och tona ner förväntningarna? På ett spelmässigt plan kanske. Det som fick mig att inse den extrema begåvningen i hela uppenbarelsen Matthijs de Ligt var det här talet under Ajax firande av dubbeln i våras.

Klippet avslöjande en retorisk förmåga och pondus som förklarar varför de Ligt blev Ajax yngste kapten någonsin. Det är därför bara att gratulera Fabio Paratici till hans första stora köp i den nya Juventusrollen.

75 miljoner euro för de Ligt är inget annat än ett kap. De Ligt fyller 20 nästa månad men har redan klättrat upp på Europas topp, utan att gå vägen via de spanska jättarna.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Mihajlović räddade Bologna men står inför livets match

Den starke. Den orädde. Den adrenalinstinne och vitale Siniša Mihajlović har nog aldrig sett så mänsklig ut som under presskonferensen Bologna höll igår. Där valde klubbens tränare att meddela han drabbats av akut leukemi, en sorts cancer i benmärgen där blodet bildas.

Beskedet kommer efter ett par dagars spekulationer då den serbiske tränaren inte valde att följa med till träningslägret uppe bland Dolomiterna i norra Italien. Mihajlović berättade om chocken när läkarna förklarade hans tillstånd och dagarna då han grät på sitt rum och såg livet passera förbi, men lade till att tårarna inte handlade om rädsla.

”Jag respekterar sjukdomen och kommer möta den med respekt och utskjutet bröst, och kolla den i ögonen på sättet jag alltid har gjort. Jag har alltid spelat för att vinna, både i fotboll och i livet”.

”Jag kan inte vänta på att få besöka sjukhuset för behandlingen på tisdag och inleda fighten. Den är aggressiv men går att besegra, och jag kommer vinna för den”, sa Mihajlović under presskonferensen.

Det är rörande att se det mänskliga i en uttalad vinnare som tvingas förlika sig med livets prövningar och begränsningar. Siniša Mihajlović kunde annonserat ut det här via en kommuniké på Bolognas hemsida men valde att berätta om beskedet i egen hög person och låta omvärlden ta del av känslorna och sårbarheten som serben förmedlade på podiet.

Bredvid honom satt sportchefen Walter Sabatini, som själv förra året drabbades av svåra andningssvårigheter och ”såg paradiset” under komatillståndet han hamnade i. Sabatini försäkrade att Mihajlović skulle förbli Bolognas tränare oavsett utgången den närmsta tiden.

Mittfältaren Blerim Dzemaili betonade vikten av tränarens gärning i Bologna och beskrev honom som en far för laget. Samtidigt är Dzemaili medveten om att laget måste fortsätta på den inslagna vägen och känner sig säker på att Mihajlović snart är tillbaka. Som bekant tog Mihajlović Bologna från nedflyttningszonen till en tiondeplats efter tillträdet i februari, och avslutade säsongen med sju raka hemmasegrar.

Nu väntar en annan, svårare utmaning för 50-åringen. Siniša Mihajlović vann Europacupen 1991 med ett lag från den gamla jugoslaviska ligan, Röda Stjärnan, och tog två Serie A-titlar som spelare. Han blev känd för sin slägga till vänsterfot och överlistade målvakter från distansfrisparkar och hörnor till och med. Mihajlović övervann oddsen då och kommer inte backa för denna livets prövning heller.

****

En spelare som lämnar Bologna dock är Filip Helander. Fyra år i Italien är tillända efter flytten från Malmö FF till Hellas Verona. Tyvärr kom aldrig det riktiga genombrottet i Serie A för 26-åringen. Hellas Verona åkte ur Serie A under Helanders debutsäsong och de två efterföljande åren präglades av att Bologna stod och stampade strax ovanför nedflyttningsstrecket.

När Mihajlović tog över laget tappade också Filip Helander sin ordinarie plats. Det fanns stunder då mittbackens spel lovande mycket, men i ärlighetens namn bevisade den gångna säsongen att ett miljöombyte kunde behövas. Flytten går till skotska Rangers som betalar cirka 40 miljoner kronor för svensken.

Sportsligt är det ändå ett nedköp som jag inte trodde att Helander behövde göra. Rangers är knappast bättre än Malmö FF för att göra den jämförelsen. Men Helander pekade på möjligheten att få träna under Steven Gerrard som en avgörande faktor. Det kan inte finnas många med ett års huvudtränarerfarenhet som fått den typen av komplimang.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Inters nya utmanarlook med Conte lovar mycket

Det är inte bara Juventus som gjort viktiga affärer under sommarens mercato. Många veckor återstår innan säsongen drar igång men redan nu kan konturerna av Antonio Contes tillträde i Inter skönjas. Inte bara spelsystemet ska ändras, tre nya spelare har också tillkommit den senaste veckan.

Den mest namnkunniga är förstås Diego Godín, en överenskommelse som varit känd sedan januari. Nio år i Atlético Madrid får räcka, där uruguayanen varit en av världens bästa mittbackar. Landsmannen Luis Suárez har kallat Godín för en plåga på planen, att han ”alltid är nära mig och låter en aldrig vara ensam”.

33-åringen har inte många år kvar på den högsta nivån och snabbheten som inte längre finns kan exponeras. Godíns fördelar väger vida upp detta dock. Inter får en enormt erfaren, spelintelligent och nickstark mittback som dessutom adderar en hel drös vinnar- och ledaregenskaper till laget.

Diego Godín är tänkt att bilda trebackslinje tillsammans med Stefan De Vrij och Milan Škriniar i Contes föredragna 3-5-2-system. Bara det att Inter ser ut att kunna behålla Škriniar ytterligare ett år är fantastiska nyheter för alla svartblå. Backlinjen var svårforcerad redan förra säsongen och epitetet världsklass frestas att användas som benämning.

Lagets akilleshäl på mitten har också fått välbehövlig förstärkning. Sassuolos Stefano Sensi ansluter på lån nästa säsong med en köpoption liggande. 23-åringen ska avlasta Marcelo Brozović djupt nere på innermittfältet och hjälpa Radja Nainggolan med kreativiteten som under långa sjok försvann med Luciano Spalletti vid rodret.

Sensi blev ett hajpat namn för några år sedan i dåvarande Serie B-laget Cesena men på grund av skador och acklimatiseringsproblem kom genombrottet först den gångna säsongen. Sensis spelfördelaregenskaper belönades med en landslagsdebut då. Bli inte förvånade om Conte får ut det bästa även av honom.

Men det mest spännande nyförvärvet heter Valentino Lazaro och ansluter från tyska Hertha BSC för 22 miljoner euro. 23-åringen hade en deal med Inter redan 2012, men Lazaros mamma sa i slutändan nej till en transfer för tonåringen. Mamman är grekisk, pappan angolan, och Valentino Lazaro tillhörde vid tidpunkten Red Bull Salzburgs akademi.

För två år sedan tröttade yttern på Red Bull-miljön och avvek från det logiska steget till systerklubben i Leipzig. Lazaro valde den tyska huvudstaden istället och två framgångsrika säsonger senare är cirkeln sluten i Inter. Österrikaren beskrivs som utmanande, löpstark och teknisk. Matteo Politano kan med andra ord räkna med konkurrens på högerkanten.

Ett citat från spelaren fastnar hos mig. Enligt Gazzetta dello Sport fick Lazaro frågan om framtida favoritdestination och svarade: ”där jag kan träna min vinnarskalle”. Lazaro gillade livet i Berlin men saknade wienerschnitzeln, en maträtt som i Milanos svartblå delar är enklare att hitta än just vinnarmentalitet.

Det största pusslet ska sättas i anfallet. Conte önskar Man Uniteds Romelu Lukaku och Romas Edin Džeko men förhandlingarna går trögt på båda håll. Under tiden har Lautaro Martínez status fått sig en rejäl boost i och med startplatsen bredvid Messi och Agüero i Argentinas Copa América-anfall.

21-årige Martínez har gått före spelare som Dybala och Di María och därtill gjort två mål i turneringen. Hans framfart håller lagkamraten Mauro Icardi utanför landslagstruppen, och lika kall är forwarden i Inter. Vårens bråk med klubbledningen har gjort Icardi till icke-önskvärd hos Conte.

Den tidigare lagkaptenen är inträngd i ett hörn nu. Icardis fru tillika agent Wanda Nara vill stanna i Italien med parets barn, men få klubbar där kan matcha argentinarens löneanspråk eller har råd att betala övergångssumman. Icardi har fått se sitt värde halveras jämfört med förra sommaren. För cirka 60 miljoner euro får intresserade klubbar en världsklassavslutare och person som inte drar sig undan konflikter med fans, medspelare och styrelsefolk.

De senaste dagarna har ryktet om Juventus intresse intensifierats och Icardi själv sägs föredra ärkefienden. Andra uppgifter talar om att Napoli är redo att tillmötesgå spelarens höga lönekrav. I vilket fall som kommer det bli ganska surrealistiskt att se Mauro Icardi bära ett annat italienskt lags tröja.

Snart har därmed Antonio Conte ett problem mindre på nacken. Inledningen på transferfönstret lovar mycket då både spets och bredd tillkommit, samtidigt som det stora anfallsnamnet kan dröja men också vara värd väntan. Det vore drastiskt att hissa Inter som scudettoutmanare efter det. Men looken på det nya Inter under Conte lovar en säsong som kan väldigt trevlig för fansen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Vad är målet med Buffons återkomst?

Gianlugi Buffon torkade tårar och sa möjligen arrivederci när han tackades av på ett känslofyllt Juventus Stadium förra våren. För första gången sökte han sig utomlands, till Paris Saint-Germain men det blev bara ett år i den franska huvudstaden.

Under de senaste veckorna har det spekulerats kring nya adresser med alltifrån långskott som Leeds United till mer logiska lösningar som FC Porto efter Iker Casillas. Buffons agent Silvano Martina säger även att målvakten nekat flera lukrativa bud från England.

Detta alltså för att vända hem. Hem som i Turin, även om nostalgiska Parmafans hoppats på en återkomst till klubben där Buffon slog igenom som tonåring i slutet av 1990-talet. Detta är dock ingen ritorno som alla andra. Gigi Buffon är 41 år och en av Juventus största genom tiderna. Men känslan efter jag återkallat bilderna från fjolårets avsked är mest… varför är du redan tillbaka?

Målvakten är nämligen inte tänkt som startkeeper längre. Under Buffons senaste säsong i vitsvart, uppenbart på väg ner i karriären, fick han delvis sprida matcherna mellan sig själv och Wojciech Szczęsny. Polacken gjorde en utmärkt säsong som förstamålvakt sedan och är otvivelaktigt etta fortfarande.

Även i PSG fick Buffon lite av samma vara i konkurrensväg, då mot den 15 år yngre parisaren Alphonse Areola. Buffon fick stå lite mer än hälften av matcherna i Ligue 1 och var förstavalet i Champions Leagues avgörande möten. Efter det bittra uttåget i den senare turneringen fick italienaren ”bara” med sig en inhemsk ligatitel och supercup från Frankrike.

Tillbaka i Turin ska Gigi Buffon upp på zebraryggen igen och göra ett sista försök på pokalen han saknar i sitt prisskåp. Jag tror att hans strävan efter att få vinna Champions League med det Juventus han älskar är enormt stor, oavsett om det är i rollen som första- eller andramålvakt. Särskilt nu när Juves förutsättningar är bättre än på längre.

Men det finns andra saker som kan ha vägt in i beslutet att göra en oväntad återkomst. Buffon skriver på för ett år och kan sedan få möjligheten att jobba kvar i Juventus som ledare eller direktör. Det kan så att säga vara värt några månader på bänken.

Buffon kommer självfallet återta sin fundamentala roll som ledare i spelargruppen. Under Juventus ombyggnadsfas på ett sportsligt såväl som strukturellt plan går det inte att förneka betydelsen att ha en vinnarikon som Buffon i samma stall. Inte minst då den oberäknelige Maurizio Sarri aldrig tränat på denna höjd i karriären och kommer behöva stabila pelare i omklädningsrummet.

Förutom Champions League finns även ett rekord kanske med i baktankarna hos Buffon. Målvakten står på 640 Serie A-matcher, sju färre än Paolo Maldini och har plötsligt rekordet inom räckhåll det närmaste året.

Det kan också vara en petitess. Gianlugi Buffon fick chansen att återvända och ”kunde inte neka en inbjudan från den gamla damen”. Det är ett äktenskap med nya regler likväl. Buffon blev erbjuden både tröja nummer ett och kaptensbindeln från Szczęsny respektive Giorgio Chiellini men tackade nej.

Det är säkert första gången det skrivs om en annan sport i denna spalt men jag kommer osökt att tänka på hockeyspelaren Ray Bourque. Kanadensaren är en av NHL:s stora backar genom tiderna och spenderade 20 år i Boston Bruins utan att vinna Stanley Cup.

Sent i karriären flyttade Bourque till Colorado Avalanche med ett enda mål, och i den andra säsongen där vann han Stanley Cup som 40-åring. Bourque var färdig och avslutade karriären. NHL-spelaren lyfte den stora trofén med siffran 77 på ryggen. Samma nummer som Gigi Buffon ska bära i Juventus.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Bortskämd eller missförstådd - får Juve bukt på Rabiot?

Det är den första juli. Adrien Rabiots kontrakt med Paris Saint-Germain har gått ut och fransmannen skriver på som free agent för Juventus. Mittfältaren lämnar sin hemstad efter att ha placerats i karantän där sedan oktober förra året. Äntligen dags att spela matcher nu?!

Det var i höstas som Rabiot och Kylian Mbappé kom åtta minuter för sent till en samling inför klassikermötet med Marseille. Där Mbappé snabbt återkom till PSG:s startelva skulle Rabiot bara få tre 90-minutare resterande del av året. Anmärkningsvärt då tränaren Thomas Tuchel till och gav 24-åringen lagkaptensbindeln vid tillfällen innan det.

Rabiots vägran inför att skriva nytt kontrakt med PSG fick också fansen att vända sig emot spelaren. Samtidigt var mittfältarens väg till landslagsspel blockerad. När förbundskapten Deschamps presenterade Rabiot bland Frankrikes reserver på hemmaplan inför VM 2018 var beskedet inte något som passade PSG-spelarens självbild.

Rabiot mejlade Didier Deschamps och meddelade att han inte skulle följa träningsschemat för reserverna. Den blivande världsmästartränaren strök Rabiots namn från listan och han är sedan dess inte påtänkt för Les Bleus. Trots alla säsonger i PSG:s startelva står Adrien Rabiot bara på sex A-landskamper.

Under vintern har Rabiot dessutom varit avstängd två veckor för uppförandebrott. Han gick ut på nattklubb efter den fatala förlusten mot Manchester United i Champions League och lajkade en bild av tidigare Unitedbacken Patrice Evra. Vad är det för problemmakare Juventus värvat egentligen?

För att få svaret om Rabiots kontroverser måste Veronique Rabiot presenteras. Hon är spelarens mamma, agent, talesperson, rubbet. Sedan tolv år tillbaka har hon fått ta ett extra stort ansvar för sonen. Det var då Adriens pappa Michel drabbades av en stroke och lämnades förlamad, men fullt medveten om sakers tillstånd. Sjukdomen kallas locked-in syndrome och faderns enda sätt att kommunicera är med ögonlocken, som ett slags teckenspråk.

Entourage Rabiot presenterade dess närvaro när Adrien flyttades upp till PSG:s A-lag 2012. Veronique Rabiot krävde att få följa med på lagets turné i Qatar men fick avslag, då valde hennes tonåriga son att helt sonika avstå från resan. När Adrien Rabiot lånades ut till Toulouse våren 2013 fick tränaren Alain Casanova neka mamman från att närvara vid varje träning.

Orosmolnen är så att säga redan på plats när Rabiots följe nu landat i Turin. Det innebär en ett nytt blad i fransmannens karriär och jag tror att utfallet här kan bli riktigt lyckat. Det är lätt att stirra sig blind på Rabiots alla kontroverser, trista attityd, och mammans stora inflytande i hans beslut. Innebär allt det här att Rabiot är diagnostiserat problembarn utan någon förbättring i utsikt?

Jag är inte alls säker på det. Adrien Rabiot har ett speciellt kynne men har sedan tonåren blivit bortskämd med att vara parisaren som trots alla dyra mittfältsförvärv behöll både startplats och status i sin hemstads lag. Samtidigt som han bär på frustrationen över att inte kunna göra något åt sin pappas lidande. Jag tror att Rabiot behövde lämna bubblan som självutnämnd stjärna i Paris. I Juventus kommer Rabiot vara en i mängden för första gången i hans vuxna liv.

Förväntningarna kommer vara modesta med tanke på ryktet Rabiot bär på och den låga investeringen Juventus gör. På planen skriker laget efter världsklassmittfältare som kan överbrygga gapet den lagdelen har gentemot de bästa i Europa. Idag presenterar Juventus två free agents i Adrien Rabiot och Aaron Ramsey som ett led i denna kraftsamling.

Med Blaise Matudi och Sami Khedira eventuellt på väg bort kan detta bli mittfältstrean som Maurizio Sarri satsar på, även om Can och Bentancur säkert vill ha ett finger med här. För Rabiots del spelar det ingen större roll med tanke på fransmannens mångsidighet.

Adrien Rabiot är en god tacklare, bra på att driva bollen framåt, och passningsspelet lever upp till Sarris krav. Han är redan beprövad på den högsta nivån efter alla säsonger i Champions League med PSG. Det finns inga ursäkter för att inte ta en av två vakanta startplatser bredvid Pjanić och blomma ut till en mittfältare av yppersta klass.

Juventus har tagit emot problematiska och egensinniga spelare tidigare och rättat in dessa i ledet. Jag är övertygad om att klubbledningen snarare gnuggar handflatorna över ytterligare ett transferkap och potential hos Rabiot mer än något annat. Om inte Juventus kan få bukt med särarten Adrien Rabiot vet jag inte vilka som kan göra det.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Bortskämd eller missförstådd - får Juve bukt på Rabiot?

Det är den första juli. Adrien Rabiots kontrakt med Paris Saint-Germain har gått ut och fransmannen skriver på som free agent för Juventus. Mittfältaren lämnar sin hemstad efter att ha placerats i karantän där sedan oktober förra året. Äntligen dags att spela matcher nu?!

Det var i höstas som Rabiot och Kylian Mbappé kom åtta minuter för sent till en samling inför klassikermötet med Marseille. Där Mbappé snabbt återkom till PSG:s startelva skulle Rabiot bara få tre 90-minutare resterande del av året. Anmärkningsvärt då tränaren Thomas Tuchel till och gav 24-åringen lagkaptensbindeln vid tillfällen innan det.

Rabiots vägran inför att skriva nytt kontrakt med PSG fick också fansen att vända sig emot spelaren. Samtidigt var mittfältarens väg till landslagsspel blockerad. När förbundskapten Deschamps presenterade Rabiot bland Frankrikes reserver på hemmaplan inför VM 2018 var beskedet inte något som passade PSG-spelarens självbild.

Rabiot mejlade Didier Deschamps och meddelade att han inte skulle följa träningsschemat för reserverna. Den blivande världsmästartränaren strök Rabiots namn från listan och han är sedan dess inte påtänkt för Les Bleus. Trots alla säsonger i PSG:s startelva står Adrien Rabiot bara på sex A-landskamper.

Under vintern har Rabiot dessutom varit avstängd två veckor för uppförandebrott. Han gick ut på nattklubb efter den fatala förlusten mot Manchester United i Champions League och lajkade en bild av tidigare Unitedbacken Patrice Evra. Vad är det för problemmakare Juventus värvat egentligen?

För att få svaret om Rabiots kontroverser måste Veronique Rabiot presenteras. Hon är spelarens mamma, agent, talesperson, rubbet. Sedan tolv år tillbaka har hon fått ta ett extra stort ansvar för sonen. Det var då Adriens pappa Michel drabbades av en stroke och lämnades förlamad, men fullt medveten om sakers tillstånd. Sjukdomen kallas locked-in syndrome och faderns enda sätt att kommunicera är med ögonlocken, som ett slags teckenspråk.

Entourage Rabiot presenterade dess närvaro när Adrien flyttades upp till PSG:s A-lag 2012. Veronique Rabiot krävde att få följa med på lagets turné i Qatar men fick avslag, då valde hennes tonåriga son att helt sonika avstå från resan. När Adrien Rabiot lånades ut till Toulouse våren 2013 fick tränaren Alain Casanova neka mamman från att närvara vid varje träning.

Orosmolnen är så att säga redan på plats när Rabiots följe nu landat i Turin. Det innebär en ett nytt blad i fransmannens karriär och jag tror att utfallet här kan bli riktigt lyckat. Det är lätt att stirra sig blind på Rabiots alla kontroverser, trista attityd, och mammans stora inflytande i hans beslut. Innebär allt det här att Rabiot är diagnostiserat problembarn utan någon förbättring i utsikt?

Jag är inte alls säker på det. Adrien Rabiot har ett speciellt kynne men har sedan tonåren blivit bortskämd med att vara parisaren som trots alla dyra mittfältsförvärv behöll både startplats och status i sin hemstads lag. Samtidigt som han bär på frustrationen över att inte kunna göra något åt sin pappas lidande. Jag tror att Rabiot behövde lämna bubblan som självutnämnd stjärna i Paris. I Juventus kommer Rabiot vara en i mängden för första gången i hans vuxna liv.

Förväntningarna kommer vara modesta med tanke på ryktet Rabiot bär på och den låga investeringen Juventus gör. På planen skriker laget efter världsklassmittfältare som kan överbrygga gapet den lagdelen har gentemot de bästa i Europa. Idag presenterar Juventus två free agents i Adrien Rabiot och Aaron Ramsey som ett led i denna kraftsamling.

Med Blaise Matudi och Sami Khedira eventuellt på väg bort kan detta bli mittfältstrean som Maurizio Sarri satsar på, även om Can och Bentancur säkert vill ha ett finger med här. För Rabiots del spelar det ingen större roll med tanke på fransmannens mångsidighet.

Adrien Rabiot är en god tacklare, bra på att driva bollen framåt, och passningsspelet lever upp till Sarris krav. Han är redan beprövad på den högsta nivån efter alla säsonger i Champions League med PSG. Det finns inga ursäkter för att inte ta en av två vakanta startplatser bredvid Pjanić och blomma ut till en mittfältare av yppersta klass.

Juventus har tagit emot problematiska och egensinniga spelare tidigare och rättat in dessa i ledet. Jag är övertygad om att klubbledningen snarare gnuggar handflatorna över ytterligare ett transferkap och potential hos Rabiot mer än något annat. Om inte Juventus kan få bukt med särarten Adrien Rabiot vet jag inte vilka som kan göra det.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

En skam om Milanoklubbarna river San Siro

Många stockholmare på mitt sociala medier-flöde verkade igår pusta ut över att slippa arrangera vinter-OS i huvudstaden. I tvär kontrast mot segerkandidaturen Milano-Cortina d’Ampezzo, där det firades på miljonstadens gator och gissningsvis även i den lilla skidorten.

Inte helt oväntat har denna seger, ett ”italienskt mirakel” som Gazzetta dello Sports ledare benämnde den, spillt över även på fotbollen. I schweiziska Lausanne satt Milans president Paolo Scaroni och jublade med Inters klubbdirektör Antonio Antonello över OS-beskedet tillsammans med Milanos borgmästare Giuseppe Sala.

Alla nöjda och glada, men segern är också början på en tvist som kan pågå i flera år. Inter och Milan har nämligen kommit överens om att riva den gemensamma borgen San Siro och ersätta med en ny arena för 60 000 åskådare.

Den första notan för bygget ligger på 600 miljoner euro. Därtill ska området fräschas upp med affärer och allt annat som hör ett modernt stadionkomplex till. Både Scaroni och Antonello är på det klara att de inte vill lämna området San Siro, ”en ikonisk plats och världen vi känner till”. Men klubbarna kan inte tänka sig att renovera San Siro och samtidigt spela matcher där.

Problemet är att varken Milan eller Inter äger arenan. Det gör kommunen och den har ett glasklart budskap: invigningsceremonin i vinter-OS 2026 sker på San Siro, enligt avtalet i Milano-Cortinas ansökan. Borgmästaren Sala har tidigare insisterat på att uppgradera arenan och området runtomkring, och hävdar bestämt att ett beslut om rivning tas efter OS.

San Siro, eller Stadio Giuseppe Meazza kommer fira hundra år 2026 om Sala får som han vill. Den senaste stora renoveringen genomfördes inför VM 1990 och San Siro är en älskad men åldrande jätte. Milanoklubbarna har sackat efter Juventus rejält på intäktsfronten under 2010-talet och känner behovet av att förändra för att överleva som storklubbar även i framtiden.

På ett businessplan är det enkelt att förstå klubbarnas planer. Så misskötta som bägge varit under 10-talet är det bråttom att presentera framtidslösningar som kan väcka fansens optimism. Men detta handlar primärt inte om pengar.

I och med att jag inte är Milan- eller Interfan berör detta inte det emotionella avskedet en supporter ställs inför när det är dags att begrava en stor del av det förflutna och vänja sig vid ett nytt vardagsrum.

Det handlar heller inte om kapaciteten på San Siro. 80 000 platser säljs ut vid varje derby och det senaste året har milanesarna hittat tillbaka till rymdskeppet. Inter och Milan snittade cirka 58 000 respektive 54 000 säsongen 18/19.

Tittar en på situationen med den nya arenan i Rom så känner sig Roma tvungna att minska kapaciteten jämfört med jättelika Stadio Olimpico. Det senaste stora europeiska arenabygget Tottenham Hotspur Stadium har nästan dubblerat åskådarplatserna för att behovet fanns att sälja fler biljetter för Londonklubben. Något sådant finns inte i Milano.

Utan det handlar om att bevara den unika ställningen en samlingsplats som Giuseppe Meazza har. Ingen arena av de jag besökt har framkallat samma känsla av storskalighet vid det första besöket. Liknelserna ni hört till katedraler eller ”fotbollens La Scala”, alla myter stämmer in på San Siros pampighet.

Jag undrar om inte Milanolagen undervärderar detta när de vill riva arenan och bygga en ny. När allt fler klubbar känner sig mer eller mindre nödgade att bygga nytt försvinner inte bara ikoniska byggnader som tusentals människor kunnat använda som gemensam samlingsplats varannan helg.

För varje nytt, toppmodernt bygge urholkas originaliteten bland de europeiska klubbarnas hem. Det mesta som byggs börjar likna andra nya arenor och vi kommer komma till en punkt där nya fotbollshem inte väcker någon entusiasm. Långt ifrån alla klubbar dessutom har råd att bygga en massiv kortsida eller installera ölpumpar som fyller en pint på fem sekunder underifrån som i Tottenhams fall.

Där tänker jag att folk skulle fortsätta att vallfärda till San Siro för dess unika ställning. För att det i framtiden inte kommer vara en arena som alla andra. För att den har en själ och enormt mycket historia som ryms i den. Det vore en skam att demolera en plats med nästan hundra år av minnen på nacken. En plats vars värde snarare kan stärka Milanolagens attraktionskraft i framtiden.

Långt ifrån det sista är sagt i denna kamp mellan klubbar och kommun. Milan och Inter vill ha en ny arena färdig till säsongen 2023/24. Men är det något som italiensk byråkrati inte släpper fram är det snabba stadionprojekt. Inte ens i allt mer internationella och dynamiska Milano. Alla ni som ännu inte besökt San Siro är därmed att gratulera.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Det nya Milan blir mer underhållande med Giampaolo

Gennaro Gattuso avslutade sitt tränarjobb i Milan förra månaden och avstod samtidigt från att ta emot lönen under resterande kontraktstid. Stort av Gattuso, väl medveten om att han inte hade någon framtid i rossoneri längre. Klubblegendaren tog Milan så långt han kunde men slog i samma glastak som samtliga rödsvarta tränare gjort sedan Max Allegri lämnade 2014.

Den som får äran att ta det stolta, men på senare år befläckade tränararvet vidare heter Marco Giampaolo. 51-åringen har aldrig figurerat i en storklubb tidigare. För bara fyra år sedan tränade han Cremonese i Serie C. Tidigare har Giampaolo klarat kontraktet med klubbar som Cagliari och Siena, men blivit sparkad från Cesena och Catania.

Vändningen kom när Empoli chansade och anställde Giampaolo till säsongen 2015/16. Lett av evigt unge Massimo Maccarone på topp slutade Empoli tia i Serie A. Efter bara en säsong var det dags att dra vidare till Sampdoria, där Giampaolo under tre år nafsade på en Europaplats men aldrig nådde så långt.

Det tränaren lyckades med däremot var att göra Sampdoria till ett attraktivt, om än nyckfullt tag. Marco Giampaolo och Maurizio Sarri tog examen från tränarutbildningen på Coverciano samtidigt och presenterade samma tes i där. När Sarri lämnade Empoli var det bland annat hans goda vitsord som gjorde Giampaolo till efterträdare.

Likt Sarri har den nio år yngre Giampaolo en väldigt tydlig syn på fotboll. I Sampdoria använde han formationen 4-3-1-2 med en utpräglad trequartista framför tremannamittfältet. Dessa tre ska fungera lika bra offensivt som defensivt även om Albin Ekdal under säsongen haft en mer tillbakadragen roll.

Milan spelar redan med tre innermittfältare och kan flytta ner Suso alternativt placera om Paquetà i ”hålet” mellan mittfält och anfall. Med storklubbar som sägs buda 40 miljoner euro för Suso med en dålig säsong bakom sig bör det inte råda någon tvekan om vilket alternativ Milan bör välja.

Försvarsmässigt har Sampdoria stundtals varit riktigt stabilt och presenterat namn som Milan Škriniar och Joachim Andersen under Giampaolo. Andra dagar har defensiven svajat och hela laget hamnat i svårförklarliga formsvackor.

Jag pratar inte om några matcher utan ett par månader där Samp knappt vinner. Scenariot inträffade minst en gång varje säsong med Giampaolo i Samp. Det går inte bara att skylla detta på truppens bredd. Sampdoria under förgående säsonger var ett notoriskt svårt lag att möta på Marassi och där lyckats besegra Juventus, Roma, Napoli, Inter och Milan.

Det intensiva spel Giampaolo tar med kommer gynna Milan. Utvecklingen offensivt kommer bli en helt annan än med Gattusos och idéfattiga spelfilosofi. Däremot kan det ta tid för spelarna att lära in Giampaolos metoder och idéer. Hur mycket än milanisti längtar tillbaka till Champions League måste den nye tränaren ges tålamod att bygga långsiktigt.

Marco Giampaolo är till ytan också Gennaro Gattusos motsats i ledarstilen. Där den eldige kalabriern byggt en hel karriär på att kunna motivera först medspelare och sedan en hel trupp som tränare, är Giampaolo mer fåordig och litar till de egna idéerna i högre utsträckning.

Jag tror att Milan gjort ett mycket bra val sett till alternativen. Det talades om Simone Inzaghi innan han till slut förlängde med Lazio. Men Inzaghi är en reaktiv tränare precis som Gattuso och det Milan behöver är någon som kan få ut potentialen som finns på de offensiva positionerna.

Valet av Giampaolo exalterar dock få, förmodligen igen, men är en del av Milans nya strategi. Den från Arsenal värvade Vd:n Ivan Gazidis försöker skala ner klubbens kostnader för att möta kraven från Financial Fair Play. Sportchefen Leonardo vänder tillbaka till PSG efter bara ett år och Paolo Maldini befordras till rollen som ”teknisk direktör”.

Milan må ha slutat rekrytera klubbikoner på tränarsidan men det gäller inte hela föreningen. Zvone Boban lämnar sitt Fifa-uppdrag och tar en plats bredvid Gazidis och Maldini i ledningen. Gazidis talar om att Milan ska sluta värva dyrt och istället satsa ungt och bli en modern klubb.

Ett bevis på att Milan menar allvar med det är inställningen till Europa League. De uppges tacka nej till platsen i turneringen nästa säsong i syfte att bättra på klubbens egna FFP-anseende hos Uefa. Att Uefa godkänner Milans förslag är märkligt och systemet med FFP slår återigen knut på sig självt.

Men nu är situationen som den är och Milan måste prioritera ekonomin efter åratal av vanskötsel både där och på den sportsliga fronten. Så länge konkurrensen ser ut som den gör bakom Juventus behöver det inte vara dåligt. Marco Giampaolo är i mitt tycke Milans intressantaste tränarval sedan Allegri och det är tillräckligt för att behålla hoppet om framtiden.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Sarri rör upp känslor men är värd Juve-chansen

De hoppades på Guardiola men fick en Maurizio. De som i Juventusfansen, när klubben efter veckor av spekulationer offentliggjorde Max Allegris ersättare på tränarposten. Pep Guardiola till Juve var aldrig ett rykte jag personligen tog på allvar. Dels på grund av huvudpersonens dementier, dels för att arbetet i Manchester City inte kan ses som avslutat än.

Pep har den senaste månaden istället legat som en bakgrundsstory när Maurizio Sarris namn varit huvudspåret i Juventus tränarjakt. Chelsea har till slut valt att släppa tränaren efter bara en säsong. De blå talar om att italienaren saknat hemlandet och vill komma närmare familjen i Italien.

Jag har fortfarande svårt att begripa varför Chelsea aktivt gör så här med en tränare som resultatmässigt under debutsäsongen i England presterat på maxnivå sett till förutsättningarna. Tränaren själv har tagit illa vid av den högljudda skara fans som protesterat mot hans ”Sarriball” under säsongen men det är svårt att veta om han eller klubben varit den drivande parten i avskedet.

Protesterna kommer inte sluta bara för att han återvänder till Italien. Det finns Juvesupportrar som både ogillar Sarris täta band med Napoli och Neapel där han är född. De ser honom som en provinstränare, en man som under 10-talets första halva tränade klubbar som Empoli och Alessandria. Vinsten i den gudsförgätna Europa League-finalen i Baku var karriärens första pokal för Sarri.

Det är dock inte första gången Juventus tränarrekryteringar ses med skepsis bland allmänheten. Många höjde på ögonbrynen eller blev arga när Allegris namn presenterades för fem år sedan, en Milantränare som dippade efter att direkt bärgat scudetton 2010/11. Idag är Allegri en av världens mest aktade tränare.

Likadant var det när Juventus anställde Marcello Lippi för 25 år sedan. Den blivande världsmästartränaren hade vid tillfället bara slutat sexa med Napoli men tog Juventus till fem oförglömliga år. Med Lippi bröt Juve Milans dominans och han tog en Champions League-titel som kröning.

Ännu längre bak finns exemplet med Giovanni Trapattoni, en annan kommande förbundskapten. ”Trap” hade en säsongs erfarenhet som huvudtränare i Milan när Juventus valde honom 1976. Trapattoni stannade tio år i Turin, vann otaliga pokaler och erövrade Juves första Europacuptitel.

Historien talar för att Juventus vet vad de gör, men inte utan att Maurizio Sarri är en chansning. Det är en annan sak att träna en klubb där bara vinster räknas kontra en uppstickare som Napoli. Utlandsäventyret visar att 60-åringen utvecklats som tränare men Chelseaspelarna har genomgående under säsongen bombats med frågor om de gillar Sarris spelsätt och hur de anpassat sig till det.

Just den speciella stilen som blivit tränarens signum är det tyngsta skälet enligt mig till en Sarrisuccé i Turin. Max Allegri var en fantastisk tränare för Juventus men antagligen kände klubbledningen att han inte kunde ta laget längre. Det vill säga: Juventus skulle fortsatt ha svårt att vinna Champions League med Allegri.

Juventus överger Allegris taktiska flexibilitet och förmåga att få ut max av anpassningen till motståndaren. De går över till en mer offensivt ideologisk väg där bollinnehav och snabba kombinationer framåt är nyckeln. Juventusspelarna kommer drilla detta tills de kan mumla löpvägar i sömnen, och på sikt tror jag det gynnar Juve att bli bekvämare med bollen när de möter kontinentens allra bästa lag.

Maurizio Sarri fick en oväntat bra start i Chelsea men kan inte räkna med samma kvicka utdelning två år i rad. Det spelar ändå ingen roll. Juventus kommer ha tålamod med Sarri och tiden det tar för spelarna att förstå hans signifikativt vertikala spelsätt. Juve kommer inte stressa upp sig ifall de inte skulle toppa Serie A efter hösten ens.

Men Napoli då, vad ska de känna? Även där rör Sarris val av klubb upp känslor, tre år efter att den idoliserade skyttekungen Gonzalo Higuaín gjorde den förbjudna flytten från Napoli till Juventus. En tränarövergång smärtar inte lika mycket. Men Sarri identifierade Napoli som sitt lag och sviker många själar med valet av att klä sig i vitsvart.

Som jag var inne på efter Antonio Contes övergång till Inter är form en färskvara inom fotbollen, inte minst på tränarsidan. Vid sidan av Conte och Allegri finns inte många italienska världsklasstränare längre. Maurizio Sarri är en av dem och får därför chansen efter att ha gått den långa vägen mot toppen.

En väg som började i de toskanska regionserierna, som blev en livsstil när Sarri övergav bankjobbet för att ge tränaryrket en chans på heltid för knappt 20 år sedan, och som nu är framme vid Italiens största klubb. När Juventus kallar är det svårt att säga nej, och Maurizio Sarri är väl värd den här chansen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Romas Paulo Fonseca, nästa portugisiska stortränare?

Tränarkarusellen rullar vidare. Nu är vi framme vid det mest väntade stoppet, Roma. Klubben som i mars sparkade Eusebio Di Francesco och tillsatte den på standby alltid redo Claudio Ranieri. Han blev bara en interimslösning och igår offentliggjordes ersättaren. Han hämtas från öst och heter Paulo Fonseca.

Paulo vem? Ja, hand upp alla som hade koll på portugisen innan ryktena om Roma tog fart. Tänkte väl det. Men trots att Fonsecas tidigare klubb Sjakhtar Donetsk frekventerar Champions League är det inte så konstigt att hans genombrott i Ukraina gått under radarn.

46-åringen fick sitt första stora jobb redan säsongen 2012/13 i hemlandet och FC Porto. Fonseca lämnade ett par månader innan säsongens slut och Porto hamnade bara tre i ligan. Fonseca fick gå ner och ta betydligt mindre Paços de Ferreira i ett år och vann den efterföljande säsongen cupen med SC Braga.

Därefter gick flyttlasset till östra Ukraina och Sjakhtar som såg potentialen hos portugisen. Det kan tyckas ett banalt jobb att ha hand om ett lag som tillsammans med Dynamo Kiev prenumererar på ukrainska mästerskapstitlar. Men Fonseca skulle inte fylla ut vilka skor som helst.

Han efterträdde klubblegendaren Mircea Lucescu. En man som under tolv år vann åtta inhemska mästerskap, sex cuptitlar plus en Uefa-cup. Som finns avbildad som staty utanför Donbass Arena i Donetsk. En hemmaplan som Paulo Fonseca aldrig fick coacha på då oroligheterna i regionen tvingade Sjakhtar att låna ett hem västerut i landet.

Paulo Fonseca besökte Stadio Olimpico i Rom förra våren med just Sjakhtar. Hans lag blev utslaget i Champions Leagues åttondel på bortamål, men kanske fick Sjakhtars charmiga spel personer i Romas klubbledning att lägga namnet Fonseca på minnet. Nu återvänder tränaren till Roma, i ett läge som är totalförändrat hos förra vårens CL-semifinalist.

Vid första anblick kommer gemene man i Italien reagera på Fonsecas nationalitet. Ska Roma verkligen chansa med en utlänning igen? Det går att dra många paralleller till anställningen av Rudi Garcia för sex år sedan.

Fransmannen inledde strålande men hans tid ebbade ut och klubben valde återvändande Luciano Spalletti när Garcia fick gå efter 2,5 år. Ett par år innan Garcia försökte Luis Enrique implementera Barcelonafotboll i Rom i ett projekt som den blivande CL-vinnaren bara fick ett år på sig. Kombinationen utländsk tränare och Romas uppskruvade klubbklimat är svår men behöver heller inte överdrivas.

Det som främst kan ge i romanisti hopp är sättet som Paulo Fonseca tar sig an fotboll. Utgångsformen är ett 4-2-3-1-system, liknande det Roma använt, men tränaren säger på klubbens hemsida att det viktigaste handlar om dynamiken och principer.

Fonseca beskrivs som taktiskt flexibel. I Sjakhtar dominerade hans lag de svagare konkurrenterna med ett possessionbaserat spel, men kunde i Europaspelet välja att ligga djupare och satsa på snabba omställningar.

Fonseca ska dessutom ha roterat truppen i Sjakhtar på ett framgångsrikt sätt vilket bådar gott för ett Roma med många alternativ men som ofta balanserats fel. Det blir en utmaning i sig, men Fonseca talar mycket om att våga och kommer säkert hitta ett eller två drag som gagnar helheten i startelvan.

Kvalitet finns i Roma redan och möjligheten också att i sommar förstärka en trupp dränerad på självförtroende. En uppgift som ser ut att hamna hos Torinos sportchef Gianluca Petrachi.

Robin Olsen kan bli ett av flera namn som offras efter den misslyckade säsongen och målvaktens aktier stärks inte då det var den i mars avgående sportchefen Monchi som värvade svensken. I ett evighetslångt brev på hemsidan förra veckan skyllde presidenten James Pallotta det mesta av 18/19-haveriet på just Monchi.

Det är alltid svårt att förutspå ödet i en komplicerad klubb som Roma för en tränare som verkat utanför storligorna. Men facit i Sjakhtar Donetsk talar sitt tydliga språk: Fonseca vann tre raka liga- och cuptitlar, och en ukrainsk supercup. Det högoktaniga spelet kan med lite defensiv putsning falla väl ut även i Serie A.

En rad portugisiska tränare gör succé inom alla skikt bland Europas toppligor. På landslagsnivå har Fernando Santos fört Portugal till vinst i EM och Nations League. Kanske har Roma hittat en guldklimp från landet som öser fram talang både på spelar- och tränarnivå? Och vem vill inte tro det bästa om en tränare som klär ut sig till Zorro på en presskonferens?

Zorro

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå