Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Tränarhjärnornas kamp i decenniets Romderby

För att förtydliga rubriken avser jag givetvis bara derbyn i ligaspel under 10-talet. Finalmatchen på Olimpico i Coppa Italia 2013 var av en annan, mer stratosfärisk karaktär. Eftersom det ter sig orimligt med två Romlag i en europeisk cupfinal är det inte säkert vi får se ett häftigare Derby della Capitale än matchen den 26:e maj 2013 de närmaste decennierna.

Lördagens derby blir annorlunda på flera sätt. Det urtråkiga spelet från cupfinalen 2013 kommer inte upprepas med två så kvalitativa lag som Roma och Lazio är i dagsläget. Dessutom är det för ovanlighetens skull två lag som mår extremt bra- samtidigt.

Med Roma utan Totti och ett Lazio där kollektivet är den stora stöttepunkten hittar jag istället två lysande och kommande stjärnor på tränarbänken. Romas Eusebio Di Francesco och Lazios Simone Inzaghi.

En behöver bara gå drygt 1,5 år tillbaka för att se hur långt Lazio kommit under denna korta tidsperiod. Den tredje april förra året vann Roma derbyt med förnedrande 4-1. Lazio hade kommit trea säsongen 14/15 under Stefano Pioli men hade ramlat ner på en åttondeplats med samma tränare bara ett knappt år senare.

Några timmar senare blev det klart att Pioli skulle sparkas och Simone Inzaghi ta över tränaruppdraget i biancocelesti. Den yngre Inzaghibrodern var en färsking på denna nivå som tränare. Men han hade arbetat metodiskt under sex framgångsrika säsonger i klubbens akademilag. Det skulle visa sig räcka mer än väl för att förbereda sig inför vad som komma skulle.

För en klubb i disharmoni våren 2016 var derbyförlusten den berömda bägaren som rann över för många laziali. Klubbens ultras hade precis som Romas dito bojkottat hemmamatcherna och publiksnittet 15/16 låg på ynka 21 000, lika mycket som klubbar som Genoa och Sampdoria.

Hundratals ultras tog sig istället ut till träningsanläggningen Formello efter derbyförlusten och hamnade i bråk med polisen där. Dagen efter hade Simone Inzaghi flytt med laget och gjorde sitt första träningspass i de umbriska bergen, en bra bit ifrån Rom. Men efter några dagar hade fansen hittat även dit och konfronterade denna gång spelarna.

Hundhuvudet fick ändå presidenten Claudio Lotito bära. När jag gjorde mitt första och enda Rombesök i september förra året var jag inte alls beredd på den stora avsky som nästan alla Laziofans jag pratade med kände mot den irrationelle presidenten.

Samma president valde förra sommaren att anställa det mer glamorösa namnet Marcelo Bielsa som tränare och skicka Inzaghi till Lotitos ”andra” klubb Salernitana i Serie B. Äktenskapet med den ännu mer irrationelle argentinaren höll i fyra dagar. Inzaghi kallades tillbaka av Lotito och resten är som vi alla vet historia.

Tränaren såg till att Lazio avslutade 15/16 på ett snyggt sätt. Förra säsongen blev det en fin femteplats före lag som Inter och Milan, och en cupfinal mot Juventus. Den här hösten har inletts än mer imponerande. 4-1-segern mot Milan i tredje omgången signalerade att Lazio skulle mena allvar även denna säsong.

Sedan kom den monumentala 2-1-vinsten borta mot Juventus för några veckor sen. Den som bröt Juventus två år långa svit av förlustfriamatcher på Allianz Stadium. ”Örnarna” har fortsatt flyga högt och ligger på en fjärdeplats, en poäng före Roma.

Jag tror jag talar för många laziali när jag påstår att framtiden i Lazioland inte sett så här ljus ut på tio, kanske femton år. Truppen består både utav spelare som är mitt i karriären och landat rätt i Rom (Immobile, Leiva) och unga juveler som inte ser ut att ha bråttom till nästa destination (Milinković-Savić, Strakosha). Viktigast av allt är Lazio har en så spännande och skicklig tränare i Simone Inzaghi.

41-årige Simone under hela sin spelarkarriär varit i skuggan av den tre år äldre Filippo. Även inledningsvis under deras tränarbana fick storebror mer uppmärksamhet med jobb i Milan bland annat. Även om Filippo Inzaghi gjort det bra i Venezia med uppflyttning till Serie B och en tredjeplats förnärvarande där råder ingen tvekan om att han vilar i lillebrors stjärnglans.

Det är lätt av titta på Simone Inzaghis elva år i Lazio och peka på en spelare som mest användes som avbytare och hade ett par lånesejourer till andra klubbar. Men Inzaghi var faktiskt med och vann lo scudetto 1999/00 under sin första säsong i ljusblått och fyllde en inte helt oviktig roll i det stjärnspäckade Laziolaget.

Vidare vann han även Coppa Italia två gånger och den europeiska supercupen med Lazio. Att Inzaghi fört med en stor dos vinnarmentalitet till dagens upplaga är otvivelaktigt. Det kommer behövas i lördagens derby, då han inte är den ende på Olimpicos tränarbänk som vunnit ligan som spelare.

inzaghis

För året efter Inzaghis Lazio vann deras andra scudetto i historien vann Roma sin tredje. På mittfältet fanns den då 32-årige Eusebio Di Francesco, inne på sitt fjärde och sista år i Roma innan han flyttade vidare till Piacenza. Det var dock inte färdigjobbat i den italienska huvudstaden för ”DJ”.

Efter att spelarkarriären avslutades började Di Francesco som team manager i Roma. Genombrottet kom under de fem säsongerna i lilla Sassuolo, där han faktiskt blev sparkad halvvägs in för att åter tas till nåder. Historiska avancemang till Serie A och Europa League gör att Di Francesco för alltid kommer vara en Sassuolos största.

Men AS Roma är något helt annat. Det visste Di Francesco när han återvände till Rom för att ta över tränarsysslan i somras. Den här medvetenheten om situationen och erfarenheten av Roma som piazza lyser starkt när tränaren ställs inför medier, fans och spelare som oundvikligen blir pressade av att bära den gulröda tröjan.

Jag fick en stark positiv känsla runt Di Francesco och hans sätt att agera utåt redan under den första presskonferensen. Det intrycket har förstärkts under hösten. Det här en tränare som vet vilken balans saker och ting bör vara i för att framgångstörstande Roma ska lyckas.

På planen har det hittills gått över förväntan. Med en match mindre spelad har Roma vunnit alla matcher utom två (förluster hemma mot Napoli och Inter) och släppt in minst mål av alla. Dessutom har de slagit nytt rekord i antal bortasegrar i rad i ligan.

Det på förhand största orostecknet, försäljningen av Mohamed Salah, har lösts mer än väl så här långt. Detta trots att nyförvärven Defrel och Schick varit skadade. Då har istället El Shaarawy klivit fram under de senaste veckorna och brassen Gerson har börjat visa glimtar av sin stora potential.

Sportchefen Monchi ser också ut att anammat livet i Rom och läktarplatsen bredvid direktör Totti på ett bra sätt. Med Monchis intåg och Di Francescos positiva energi ser den närmsta tiden väldigt ljus ut för Roma. I denna konstant oroliga klubb kommer dessa herrars lugn som en välsignelse från ovan.

EDF

Allt detta gör att lördagens Romderby kan bli fascinerade på så många sätt. Det är på riktigt ett fifty-fifty läge, en match utan någon favorit. Något som väldigt sällan är fallet i huvudstadsderbyna. Rivalerna riskerar dock varsitt avbräck. Immobile respektive Nainggolans medverkan är högst tveksam.

Några som definitivt kommer vara på plats är båda lagens kurvor. Oddsen för att nå den fantastiska inramningen som tidigare ramat in dessa matcher sänks därmed betänkligt. Det blir också första gången på flera säsonger som derbyt går på kvällstid, vilket också innebär att strålkastarljusen kommer riktas mot Lazios Curva nord. Efter Anne Frank-skandalen blir det första gången supportrarna samlas tillsammans på ”rätt” kurva efter avstängningen.

Il Derby della Capitale är enligt mig Italiens största och mest känsloladdade match, och därmed en av de hetaste i hela Europa. Alla känslor, galenskaper och all briljans har gjort dessa matcher till stundom enorma och stundom under gränsen för vad en klarar av. Den här gången är Romderbyt tillbaka på sin plats bland Europatoppen. Vi kan bara avundas alla som kommer vara där.

****

Stövelns mest impopuläre tränare heter Gian Piero Ventura och är nyss sparkad förbundskapten i Italien. Haveriet med landslaget har gått långt när en själv inte blir förvånad över att Sverige kan försvara hem en 1-0-ledning på självaste San Siro.

Ventura har under detta dubbelmöte visat prov på taktisk stelhet och usel matchcoachning, vilket är den största anledningen till att landet missar sitt första VM på sextio år. Hans relation med spelargruppen har också förödmjukats offentligt som i fallet med De Rossis och Insignes protester mot tränaren.

Ventura kommer bli ihågkommen som den kanske sämste italienske förbundskaptenen genom alla tider mer än något annat. 69-åringen kan glömma jobb på Serie A:s övre halva under de få år han har kvar att träna. Kanske dröjer det innan han ens får ett jobb i högstadivisionen.

Man ska inte undervärdera känslan av skam som italienarna känner för detta misslyckande och frågan är vilken klubbledning som vågar anställa en så avskydd person som Ventura är nu.

På sin höjd blir han möjligen en traghettatore, en färjedragare som endast har som uppgift att rädda sjunkande klubbar ifrån nedflyttning till Serie B. I grunden har inte Ventura glömt bort att träna fotbollspelare. Men en negativ spiral som började med förlusten mot Spanien i september blev en orkan som utplånade miljoner italienares VM-drömmar. För detta får Ventura ta konsekvenserna under resten av tränarkarriären.

En som borde ta sitt ansvar och avgå är förbundsbasen Carlo Tavecchio. Det har han som utnämnde Gian Piero Ventura förra året och är därmed högst delaktig i detta praktfiasko. I nuläget verkar inte så bli fallet utan framtiden ska räddas med ett stort namn som ny förbundskapten.

Det irriterade läget bland höjdarna inom italiensk fotboll sprider sig bara. Spelarförbundets representant Damiano Tommasi lämnade ett möte med bland andra Tavecchio efter några minuter och Torinopresidenten Urbano Cairo kräver förändringar i förbundet för italiensk fotbolls skull. Underförstått betyder det att Carlo Tavecchio måste lämna sin post.

****

Jag själv åker till södra Italien för att ta del av vad fotbollen i regionen Kampanien har att erbjuda. Bloggen tar därmed paus och är tillbaka om någon vecka med reseskildringar från il Sud.

På återseende.

Erik Hadzic

90 minuter mellan en VM-plats och Apokalypsen

Efter den dåliga och idéfattiga insatsen i Solna har Italiens landslag kniven mot strupen. En hel nation kräver att 0-1-underläget vänds i returmatchen i Milano. Det är inte första gången gli azzurri känner pressen och kraven över sig. Men den här gången finns en negativ stämning kring situationen som gör allt ännu svårare.

För att kasta omkull dessa strömningar väntas förbundskaptenen Gian Piero Ventura göra tre ändringar i startelvan. En tvingas han till när avstängde Marco Verratti byts ut mot Napolimittfältaren Jorginho. Den Brasilienfödde 25-åringen blir då bunden till Italiens landslag, ett land han har blodsband till sedan några generationer bakåt.

Daniele De Rossi kliver också av mittfältet med ett ömmande knä och ersätts med romerske allt-i-allon Alessandro Florenzi. På topp väntas också Andrea Belotti petas till förmån för Manolo Gabbiadini. Spelsystemet förblir detsamma som senast, 3-5-2.

För att förstärka allvaret i situationen kan en kolla på rubrikerna i italiensk press från helgen. Ett ord återkommer, Apokalyps. Det må vara överdrivet att använda det i sportsammanhang men det är också så många italienare hade känt om landslaget missat sitt första mästerskap sedan EM 1992, och första VM sedan 1958. Gemensam nämnare för båda turneringarna? Sverige var värdnation.

Överdrivna reaktioner har också folk inom den italienska fotbollen stått för i helgen. Serie B-laget Ternanas tränare Sandro Poschesci förvaltade en stolt italiensk tradition med presskonferens-ilska (minns Trapattoni och Malesani) när han kommenterade att ”ett Serie C-lag hade vunnit mot Sverige, eftersom de är lika dåliga som ett sådant”.

54-åringen bad senare om ursäkt och förklarade att han uttryckte sig känslomässigt i egenskap som supporter till landslaget. Men Poschesci la stor vikt vid ordet rädsla och menade att den känslan hindrar landslaget från att nå vettiga resultat.

Att våga spela sitt eget spel blir en avgörande faktor för Italien ikväll, med hållhaken att själva grundspelet inte alls sitter för stunden. Ett nästintill fullsatt San Siro kommer titta på när Italien ska göra allt för att undvika en sportslig katastrof. Det kommer bli väldigt intressant att följa hur laget tacklar matchen rent psykologiskt.

Italiens backlinje och målvakt består till hälften av världsmästare från 2006. Trots deras enorma erfarenhet behöver det inte betyda att just de har en fördel i detta svåra läge. Kanske är de för medvetna om vad som händer vid missat avancemang? Kanske är det vettigt att spela yngre killar med hjärnor som inte är fullt lika medvetna om stundens allvar?

Den tredje världsmästaren De Rossi går i alla fall ut och i hans ställe får Florenzi chansen. En duktig spelare som är bättre offensivt än hans klubbkamrat men också ett namn som inte skrämmer några svenskar. Med Verratti out kommer Italien sakna dennes avgörande passningar men får istället in Jorginhos bolltrygga fötter.

Det är rätt att låta den matchotränade Belotti börja på bänken. Valet av Gabbiadini är dock svårbedömt. Att spela med Éder bredvid Immobile hade inneburit mer löpstyrka och rörlighet framåt. Gabbiadini är dock en bättre avslutare, i och utanför straffområdet. Men huvudet då? Vi minns alla hur tyngd av situationen Gabbiadini blev när han inte klarade av att ersätta Milik för ett år sen i Napoli, och hur det påverkade honom i spelet.

Vid det här laget märker ni att jag inte nämnt en spelares namn, Lorenzo Insigne. Återigen finns det ingen plats för honom i 3-5-2-systemet trots att ett helt fotbollsetablissemang skriker efter honom som någon sorts frälsare. Insigne får med största sannolikhet agera superinhoppare, kanske i ett 4-2-4, som Italien lär gå över till om de behöver jaga mål i andra halvlek.

Det finns en stor risk att de behöver göra just det. I det här läget tänker nog många att de azurblå ikväll visar var skåpet ska stå och kör över Sverige. Jag tror inte det händer eftersom grundspelet såg så dåligt ut i den första matchen. Jag litar inte på att Italien är kapabla till en anstormning som gäckar den svenska backlinjen.

Italien verkar hindras av något ända sedan 0-3-förlusten mot Spanien för två månader sen. Den har gjort något med självförtroendet och bara inneburit två vinster (1-0 mot Israel och Albanien) på fyra matcher sedan dess. Kommer de inte över dessa mentala barriärer blir det förväntade trycket på San Siro en börda, snarare än fördel.

Det scenariot kommer innebära att kvällens match blir den sista i landslaget för världsmästarna Barzagli, Buffon och förmodligen också De Rossi. För 20 år sedan debuterade en 19-åring Buffon i kortärmat under playoff-matchen mot Ryssland i Moskva. Italien fick 1-1 och vann med matchens enda mål i returen.

Två decennier senare kan landslagscirkeln slutas eller få ytterligare elixir för Buffon. Som den stora man Buffon är har han påpekat att hans karriär inte är relevant nu, ikväll gäller bara Italiens bästa. Det gäller att njuta av stunden i San Siros eljus, en uppmaning till både blågula och italienare. Det kommer bli 90 minuter pendlandes mellan himmel och helvete.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Miljoner skäl för Italien att inte missa VM

Sverige har tidigare ställts mot svårt motstånd i avgörande playoff-matcher. Den här gången är det inte bara motståndet på planen som väcker oro. Det gör också traditionen och kunnandet i det maktcentrum som Italien är på ett fotbollsplan.

Men oro känner också italienarna i detta läge. Ändå är de vana vid att krångla sig vidare även när spelet inte alltid stämmer. Landslag som England och Nederländerna har i modern tid missat VM, det har Italien lyckats undvika. Men skulle det hända riskerar det att lamslå stora delar av stöveln.

Klart är att den motsatta effekten, det vill säga framgång, får nationen att hoppa på ett kollektivt glädjerus. Under 2006 ökade Italiens BNP med 2,2 procent när gli azzurri vann VM den sommaren.

Skulle de gå vidare till Ryssland frigörs en procent av marknadskrafterna i landet till konsumtion under nästa sommar. I runda slängar är det 70 miljoner euro mer som fotbollsintresserade italienare då förväntas lägga på mat, dryck och alkohol bland annat,

VM i Ryssland blir det mest penningstinna någonsin och kommer omsätta 791 miljoner dollar. Det italienska fotbollsförbundet får då 9,3 miljoner dollar bara för att kvalificera sig till gruppspelet. Så pengar kommer att trilla in och snurra både i det italienska samhället och i deras fotboll.

I gårdagens Gazzetta dello Sport publicerades en undersökning gjord av opinionsinstitutet SWG. Tusen italienare deltog i frågor rörande landslaget och gav sin syn på matcherna mot Sverige.

69 procent av dessa tror att Italien kommer lida under dubbelmötet men till slut klara sig. Elva procent tror att Italien går vidare utan några större problem. Nio procent tror istället att Sverige blir för svårt och elva procent vet inte.

Förbundskaptenen Ventura råder det delade meningar kring. 18 procent har en positiv inställning till Venturas ledarskap. 30 procent har varken en positiv eller negativ uppfattning utan menar att det finns mer tid för utvärdering.

Gian Piero Venturas ändringar i spelsystemet och annorlunda approach jämfört med föregångaren Conte märks också i svaren. 22 procent av intervjuobjekten blir besvikna av att se Italien spela och 18 procent saknar en tydlig identitet i denna azurblåa upplaga.

När det kommer till Venturas spelarval tror 72 procent tror att uttagningen av Jorginho blir värdefull i dubbelmötet. Det är första gången brasseitalienaren kallas upp av Ventura, Jorginho har tidigare bara två träningslandskamper under bältet.

EM 2016 års stora syndabock Simone Zaza har mindre förtroende, men har ändå 70 % av de tillfrågades stöd. Den formstarke Valenciaanfalleren är dock knäskadad och missar kvällens match.

Och hur var det nu, är det otänkbart med ett VM utan Italien? 47 procent skulle se det som en katastrof att missa VM. Hela 64 procent av de mellan 18-34 år svarade så. Bland det äldre är känslorna svalare. Bara 35 procent av 55-plussarna delar samma uppfattning. Däremot svarade 45 procent att de ser VM som ett normalt sportevenemang, där en misslyckad kvalifikation snart skulle glömmas.

Med allt detta sagt, trots all tvivel och oro, tror 28 procent tror på en pallplats i VM. Flest (73 procent) tror att Tyskland kommer minst trea, följt av Spanien med 63 procent och Brasiliens 48.

De flesta italienare tror på några lidelsefulla dagar, men kan heller inte blunda för tanken att stordåd sker väl i Ryssland. Det är trots allt ingen tillfällighet att Italiens två senaste VM-guld kommit i svallvågorna av diverse skandaler. När tvivlen är som starkast och landslaget som mest bespottat, då brukar Italien hitta något sätt att lyfta sig och segra.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Fem italienska frågetecken inför playoffen

Dubbelmötet Sverige-Italien är en match där sydeuropéerna går in som ganska klara favoriter. Vi är ändå i ett läge där italienarnas självkänsla är stukad och de bär med sig vetskapen att Sverige var det oseedade lag de minst ville ställas mot. Gian Piero Venturas landslag har i detta favoritskap några frågetecken som måste räta ut för att det ska bli en VM-plats.

Systemfrågan

Ventura ser ut att överge sitt älskade 4-2-4 som användes i kvalet och formera ett 3-5-2. En uppställning som Ventura flitigt använde i Torino och som föregångaren på förbundskaptenposten Antonio Conte spelade med i EM senast med ett lyckat resultat.

3-5-2 ger en defensivare balans och större stabilitet än 4-2-4. Taktiskt väldigt slipade italienare ska inte ha några större övergångsproblem till detta nygamla system. Det ska dock inte uteslutas att oklarheter kommer uppstå på planen. Personligen tycker jag att 4-3-3 passar det här laget och spelarmaterialet bättre, men något sådant lär vi inte få se.

Ventura

En andraplats bakom Spanien i gruppen kan tyckas vara en acceptabel placering. Det är inte utan att förbundskaptenen blivit ifrågasatt på allvar. Främst är det sättet laget genomförde gruppfinalen i Madrid på (0-3) och det onödiga poängtappet mot Makedonien på hemmaplan som kritikerna åsyftar till.

Ventura är absolut en kapabel coach och var på flera sätt ett logiskt val när Conte slutade förra året. Det frångår ändå inte det faktum att valet gjordes när flera av de största italienska tränarna inte var tillgängliga för landslagsuppdraget.

Gian Piero Ventura vill inte bli ihågkommen som mannen som misslyckades med att leda Italien till VM, något som inte hänt sedan 1958. Ett mästerskap som spelades i Sverige, som bekant.

Insignes plats

Lorenzo Insigne är Italiens vassaste anfallsvapen, låt vara att Serie A:s skytteligaledare Ciro Immobile befinner sig i en hysterisk målform (sex mål på tio kvalmatcher). Ingen italiensk spelare når den höga frekvensen av kirurgiska passningar till medspelare i målchanslägen lika ofta som Insigne. Ändå verkar det inte finnas någon plats i elvan för neapolitanaren.

Insigne har operarat från en ytterroll under kvalet men är inte aktuell att spela som en av två renodlade strikers. Han är heller inte någon som ska spela som trequartista i det 3-5-2-system som Ventura verkar använda på fredag.

Det har inte lossnat för Insigne i landslaget än och förtroendet är långt ifrån lika grundmurat som i klubblaget Napoli. Frågan är om Italien har råd att inte använda sig av denne briljante lille ytter från start.

Jorginho

Insignes lagkamrat från Napoli Jorginho är en så kallad oriundo, en naturaliserad italienare. Som namnet antyder är mittfältaren född i Brasilien och aktuell för spel i båda landslagen. För Italien har 25-åringen bara spelat i träningsmatcher och är inte bunden för spel i den azurblå tröjan framöver än.

Brasilien planerar att kalla Jorginho till träningslandskamperna i mars nästa år, men då kan det vara för sent. Chanserna till spel i detta dubbelmöte är dock fortfarande små. Ventura menar att Jorginho inte passat in i spelsystemet 4-2-4 och det är anledingen till att mittfältaren ignorerats tidigare.

Jorginho är dock minst lika bra som Daniele De Rossi och de båda Marco: na som väntas starta på mittfältet, Verratti och Parolo. Precis som med Insigne kan detta bli en spelaruttagning som spelar Sverige i händerna till slut.

Formen på backarna

Juventus ”BBC” löstes upp i somras när det ena B:et flyttade till Milan. I landslaget får de tidigare lagkamraterna Barzagli, Bonucci och Chiellini spela tillsammans, men formen på de tre är långt ifrån vad den varit tidigare.

Leo Bonuccis inledning i Milan har varit floppartad. Andrea Barzagli, en av tre världsmästare i truppen tillsammans med De Rossi och Buffon, har under hösten visat att åldern börjar ta ut sin rätt.

36-åringens har tappat i snabbhet och blir allt oftare avslöjad för det. Som tur var för honom och Italien är Barzagli bäst lämpad att spela i en trebackslinje nu, och inte som ytterback eller en av två mittbackar.

Men även Juvekollegan Giorgio Chiellinis form går att diskutera i efterdyningarna av att Bonucci lämnade det ramstarka samarbetet. Denna trebackslinje behöver inte vara så ”italienskt stark” som den ser ut på ytan.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Kaos mot kontroll i Genuaderbyt

Ikväll smäller det i den liguriska hamnstaden. Il Derby della Lanterna, efter fyren i stadens hamn (Europas äldsta fyr), är en av höjdpunkterna i Serie A-kalendern. Det hör till de fyra stora stadsderbyna i Italien tillsammans med de i Turin, Milano och Rom. Men sällan har det varit så stor skillnad i både dagsform och välmående mellan Genoa och Sampdoria.

Tabellmässigt skiljer det 14 poäng mellan sexan Sampdoria och Genoa, de senare parkerar just under nedflyttingsstrecket. Då har Sampdoria en match mindre spelad och vid vinst i derbyt distanserar de även lag som Fiorentina och Milan med sju poäng.

I blucerchiati har charmat hela ligan med sina unga spelare och flödande fotboll trots att de i somras blev av med en halv centrallinje. Playmakern Bruno Fernandes försvann, likaså anfallarna Muriel och Schick, och succéköpet från Slovakien Milan Škriniar. Inte mycket av deras frånvaro har märkts än så länge.

Tränaren Marco Giampaolo har istället finjusterat spelet och hittat ytterligare växlar sedan den fina vårsäsongen. En spelare som lagkaptenen Fabio Quagliarella har tagit ännu mer ansvar sedan Muriel och Schick försvann och lett styrkorna offensivt. Resultatet hittills är imponerande sex mål och tre assist av 34-åringen.

Under våren gick Quagliarella ut och förklarade hur en stalker, en polis, trakasserat spelaren och hans familj i flera år. Efter att ha lyft den stora stenen från hjärtat ser jag inte det som en tillfällighet att anfallaren nu presterar sin bästa fotboll på många säsonger. Så pass bra att Napoli ryktas vilja locka tillbaka Quagliarella till hans älskade Neapel i januari.

Jag tror dock inte alls att den affären kommer inträffa i januarifönstret. Med tanke på hur mycket Samp sålde av i somras är det mer troligt att de inte släpper någon spelare i nästa transferfönster. En ytterligare faktor till höstens framgångar är också hur klubben skötte värvningarna in i somras.

Anfallsbesättningen löstes på ett bra sätt har det visat sig med tillkomsten av Dúvan Zapata, Gianluca Caprari och unge Dawid Kownacki. Hålet på det offensiva mittfältet har fyllts igen av Gastón Ramirez som bevisat att hans höga Serie A-nivå inte försvann efter åren i England. Sassuoloägde Gian Marco Ferrari har täckt upp i Škriniars frånvaro.

Jag var försiktig i mitt omdöme till Sampdorias sommarmercato, men under hösten har klubbledningens arbete burit ett starkt signum. Faktum är att de jobbat på ett sätt där truppen ståtar med nästintill två bra spelare på varje position.

Däribland finns ett koppel av unga spelare som vara växer i den tvärrandiga tröjan. Linetty, Praet och Bereszynski är tre ynglingar som varit med sedan förra säsongen och fortsätter göra avtryck. Dessutom har laget klarar sig hittills med andremålvakten Christian Puggioni. Ordinarie ettan Emiliano Viviano gjorde comeback först i senaste matchen.

Marco Giampaolo som förvaltar denna talangfulla trupp får lovord överallt, numera även av sin president Ferrero som märkt att laget hittat en identitet. Giampaolos stabila grund och fyndiga anfallsspel har gjort tränaren aktuell för jobb högre upp i hierarkin. Presterar Sampdoria ”för bra”, det vill säga tar en Europaplats, lär Giampaolos namn var högvilt nästa sommar.

En som också kan vara på väg bort är Genoas Ivan Jurić. Ivriga rykten säger i alla fall det, vilket vore andra gången han skulle få sparken inom loppet av mindre än ett år. I februari fick han gå när Mandorlini tog över Genoa. Men inte heller han fick ordning på de rödblå vars form sakta men säkert drog ner Genoa mot nedflyttningsstrecket. Jurić var tillbaka på tränarbänken efter knappt två månader och landade Genoa på en undermålig 16:e plats.

Då som nu spelade Il Grifone ett spel där man kunde se linjer och intentioner framåt, men där målskyttet svek under våren när Giovanni Simeone hade en tuff andra säsongshalva. Nu ser det om möjligt ännu värre ut. Milanlånet Lapadula har besvärats av skador men står fortfarande mållös.

Bara två av anfallarna i laget har gjort mål under hösten och en av dessa är 16-årige Pietro Pellegri, förmodligen ingen spelare man vill axla ansvar på i en eventuell nedflyttningsstrid. Ett glädjeämne då förutom Pellegri är att Jurić kanske fått igång Adel Taarabts karriär igen. Men talande för trubbigheten framåt är att Genoa för två veckor sen inte ens kunde göra mål på Milan – med en spelare mer i 65 minuter.

I samklang med underprestationerna på planen är det också stökigt på klubbägarnivå. Presidenten Enrico Preziosi vill sälja klubben och såg ut att ha hittat en köpare i affärsmannen och Bolognasupportern Giulio Gallazzi. Men affären brakade samman för en dryg månad sedan och Preziosi får leta vidare med ljus och lykta.

Presidenten är illa omtyckt bland en majoritet av fansen som tröttnat på det nuvarande ägarskapet. De två senaste säsongernas underprestationer har bidragit till missnöjet. Men också sättet som klubben straffades när de inte fick vara med Europa League 2015/16, eftersom klubben hade obetalda skulder och inte var tydliga nog med hur de skulle täcka dessa.

Jag tror det vore förhastat att sparka Ivan Jurić oavsett resultat ikväll. Det känns inte som att ersättarna det snackas om, Ballardini och Oddo, är tillräckligt stabila för att kunna vända den negativa trenden. Jag tror heller inte att en sådan som Walter Mazzarri vill hoppa på Genoa i det här osäkra läget.

Sen har vi också regeln som inte tillåter klubbar i Serie A att ha mer än två olika tränare under en säsong, vilket också var anledningen till att Jurić återanställdes i våras. Sparkar Genoa kroaten och ersättaren inte lyckas, då har finns bara alternativen att behålla ersättaren säsongen ut eller ta tillbaka Jurić igen. Skämtstämpeln vid det senare scenariot vill nog leksakskungen Preziosi helst undvika.

Så, allting talar för en Sampdoriavinst ”borta” på Marassi? Jag tror inte det blir så enkelt. Derbyn lever sina egna liv och Genoaspelarna måste stå upp bakom sin tränare när det blåser som mest, lite som Milan gjorde i andra halvlek under höstens Milanoderby.

Ivan Jurić gjorde många säsonger som spelare i Genoa och förlorade sitt första Lanternaderby, men vann de nästkommande tre. 42-åringen var med och förlorade höstderbyt 16/17, men chansen finns att det blir en ketchupeffekt efter det första lidandet. Bland få ljusglimtar på Genoahimlen kan det vara ett litet men värdefullt omen att med sig till ett kokande Marassi.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Faraonens och DJ:s finaste stund

Länge gick Stephan El Shaarawy och kämpade för att karriären skulle ta fart. Genombrottet i Milan som 20-åring gjorde att italienarna hoppades på ”Faraonen” (hans pappa är egyptier) skulle bli landets nästa anfallsstjärna. En tung sista tid i Milan med utlåningar till Monaco och Roma släckte mångas hopp om det stora genombrottet för El Shaarawy.

Förra säsongen valde Roma ändå att köpa honom och El Shaarawy agerade mest backup till yttrarna Perotti och Salah. Ett lågmält intryck i Romas trupp har under den senaste veckan förändrats till något helt annat.

I lördags gjorde El Shaarawy matchens enda mål mot Bologna och var bäst på planen. Ikväll fick han chansen igen och väntade inte längre än dryga halvminuten med att göra 1-0. Under matchens hysteriska första tio minuter bytte lagen chanser med varandra. Det var spelmässigt jämnare än på Stamford Bridge och Roma hade problem att få grepp om Eden Hazard.

Men en avgörande skillnad mot senast var effektiviteten. Då var det Chelsea som fick Roma att känna sig som de hade förlorat två poäng i London. Den här gången bidrog El Shaarawy till att missarna framåt inte upprepades. Vid 2-0 var det istället förre Romabacken Rüdiger som helt missbedömde situationen och lät El Shaarawy iskallt vricka in bollen förbi Courtois.

Effektivitet är en sak. Romas försvar en annan. I bortamatchen var backlinjens slappa agerande huvudorsak till att laget lät Chelsea göra tre då. På Olimpico växte försvaret och blev stabilare ju längre matchen led. Hackkycklingen Juan Jesus fortsatte sin förvånansvärt stabila säsongsinledning och gjorde en jättematch.

Mittbackskollegan Fazio spelade upp sig efter en tveksam inledning och lyckades tillsammans med Juan Jesus hålla stången mot Chelseas offensiv. Trots uppenbara problemen när Kostas Manolas saknas (ibland även med honom) har Romas defensiv varit överraskande stark, precis som under stora delar av vintern 16/17. Faktum är att Roma hållit nollan i sju av tio ligamatcher hittills och släppt in minst mål av alla i Serie A.

Med El Shaarawys återkomst som avgörande målskytt börjar det se riktigt lovande ut i båda planriktningarna för Roma. Offensivt handlade mycket inför säsongen om betydelsen av Salah-förlusten och tillkomsten av ungtupparna Ünder och Schick. Dessa får dock stå på tillväxt i skuggan av Faraonen. Om El Shaarawy kan fortsätta målproduktionen vore det en enorm avlastning till Džekos målbörda i laget.

Jag funderade på hur bra det vore med två målproducerande spelare längst fram i Roma, kryddat med Diego Perottis kreativitet. För inte är argentinaren någon målskytt tänkte jag. Precis då, halvsekunden senare, tryckte Perotti av ett distansskott och begravde matchen och mina tankar om honom. 3-0 till Roma.

Arkitekten bakom segern heter Eusebio Di Francesco och har bara varit Romatränare i några månader. ”DJ” har redan hunnit placera Roma i förarsätet i stenhårda grupp C och vunnit åtta av tio ligamatcher. I skymundan börjar det se oförskämt bra ut för Roma.

Inte för att spelet är glimrande alltid. Utan för att Di Francesco fått med sig så många poäng i en säsongsinledning de flesta trodde att han skulle behöva tid för att sätta sitt lag. Det talades om ett mellanår för Roma. Men fortsätter det i denna takt finns det ingen anledning att vinka bort dem som utmanare till scudetton i vår. Klart är att detta var Di Francescos största tränarseger hittills, i hans första uppdrag i en storklubb.

På andra sidan stod Antonio Conte och såg så bekymrad ut som bara en person som hatar att förlora kan vara. Återigen hade den jämngamle Di Francesco tagit honom och Chelsea på sängen. Och som flera gånger tidigare hade Conte svårt att ändra matchbilden vid underläge. En svaghet som alltför ofta uppenbarar sig i Champions Leaguematcher hos Conte.

Det finns inget större i europeisk klubblagsfotboll än matcher mellan italienska och engelska lag. Enligt mig de två största fotbollskulturerna i Europa och som engagerar flest människor. Ikväll fick vi ett till bevis på det. Olimpico levde upp och levererade när ett brittiskt lag med tydliga italienska influenser kom på besök. Imorgon kväll kommer nästa chans att njuta av ett sådant möte.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Laget som är för bra för rasisternas eget bästa

Ett förintelseoffer och hennes 74 år gamla dagbok och har varit veckans stora diskussionsämne i italiensk fotboll. Den nederländska flickan Anne Franks ansikte, avliden som femtonåring i ett tyskt koncentrationsläger, har rivit upp gamla sår i Italien och olösta problem inom deras fotboll.

Bakgrunden ligger i italienska fotbollsförbundets beslut att stänga Lazios klacksektion Curva nord under två matcher för upprepade rasistiska tillmälen. Den första matchen med en tom läktare spelades mot Cagliari i förra söndagen, men klubben valde att sälja biljetter på Romas curva sud vilket ledde att Lazioklacken helt sonika bytte sida på Olimpico.

Väl på fiendens sida kunde några laziali inte låta bli att lämna avtryck. På ett av plexiglasen sattes många klistermärken upp med Ultras Lazios motiv men även mer stötande med texten Romanista Ebreo (Jude-romanista), och så några med Anne Frank iklädd en Romatröja. Ett klistermärke som för övrigt hittades på Roms gator redan 2013.

Reaktionerna blev därefter. Lazios president Claudio Lotito pratade om ett beteende ”hos femton idioter som inte visste vad de gjorde”. Presidenten själv tog initiativet att besöka en romersk synagoga under inledningen på veckan. Besöket slog bakut dock. Lotito irriterade sig över att bara vice-rabbinen fanns tillgänglig för tidpunkten, och ertappades i en ljudinspelning av tidningen Il Messagero suckandes med orden ”låt oss bara fortsätta med denna charad”. Kransen som Lotito la i synagogan hittades sedan slängd i floden Tibern.

Blåsvädret hos Lotito har sedan blivit ännu värre. Fotbollsförbundet har väckt åtal mot Lazio på två punkter. Dels för att Lotito olovligt ”flyttade” på Curva nord mot Cagliari, dels för dessa supportrars agerande på Curva sud. 13 personer har stängts av från läktaren efter skandalen, varav sex är medlemmar i ultrasgruppen Irriducibili.

Lotito

Inför veckoomgången bestämde förbundet att det skulle läsas upp rader från Anne Franks dagbok på samtliga arenor i de tre högsta serierna, och en minut för reflektion uppmandes. Men det skulle inte gå okänsligt till på alla platser. På Olimpico sjöng en grupp Romafans sånger under uppläsandet från Franks dagbok och i Turin drog ett antal Juveultras igång nationalsången.

Lazio själva skulle åka och möta Bologna. Vänsterstaden Bologna, där namnet på bortaläktaren är Arpad Weisz. Weisz var en judisk ungrare som vann två titlar som tränare för Bologna. Raslagarna fick honom att fly det fascistiska Italien och Weisz dog i Auschwitz 1944.

Den ledande ultrasgruppen på Curva nord, Irriducibili (de oreducerbara på svenska), bojkottade matchen efter söndagens händelser. Trots det kom en stor bortaklack där en mindre grupp supportrar ska ha väntat med att gå in på Renato dall’Ara tills efter uppläsningen. Utanför Arpad Weisz-läktaren sträckte de upp händerna i romerska saluter och sjöng Me ne frego (Jag bryr mig inte)- en kampsång bland Mussolinis svartskjortor.

Irriducibili menar att allt handlar om ”banter”, en läktarjargong som får stor medial uppmärksamhet eftersom det handlar om Lazio, och som inte får samma proportioner när andra lags ultras gör liknande saker. Gruppen hänvisar också till en nyare lag som säger att det inte är kriminellt att nedvärdera någons religion, i detta fall den judiska.

En ska också påminnas om att Irriducibili som inte är din vanliga ultrasfalang. Under gruppens storhetstid för 15 år sedan beskrev huliganexperten Benito Montorio de som ”världens mäktigaste firma”. Lazios dåvarande president Sergio Cragnotti lät de sköta biljettförsäljningen i curvan och gav de exklusiv licensrätt att sälja klubbens produkter (många hade både gruppens och klubbens logga på).

2006 försökte IRR, gruppens förkortning, kuppa sig in på klubbledningsnivå med hjälp av Laziolegendaren Giorgio Chinaglia. Kort därpå valde den nye presidenten Lotito att sätta hårt mot hårt och kapade banden helt med IRR. Lotito blev en hatad man i stora kretsar av Curva nord. Men efter att ha först räddat klubben från fritt fall gjorde han detsamma med läktarmonstret Cragnotti var med och skapade.

IRR:s kommuniké ringar in en problematik som finns på italienska läktare landet runt. Rasismen är inte bara ett italienskt samhällsproblem. Det är i lika stor grad ett bekymmer som hela den romerska fotbollen brottas med. Bland Romas fans finns också fascistiska strömningar som är lätta att negligera eftersom deras curva av tradition lutat mer åt vänster politiskt sett. Klotter med texten Laziale Ebreo har hittats i huvudstaden och i Romalojala stadsdelen Testaccio kunde man läsa att ”Anna Frank håller på Lazio”.

Italien brottas med dubbelmoralen hos mäktiga och bestämmande personer ändå ner till folket som står på fotbollsläktarna på söndagar. Denna dubbelmoral får mig tro att det är svårt med förändringar som baseras på upplästa texter. Vi kan se det hos förbundets president Carlo Tavecchio som pratade om ”okvalificerat beteende som kränker ett samhälle och hela vårt land”. Samme Tavecchio som under sin valkampanj beklagade sig över ”bananätarna som svämmar över de italienska serierna”.

irr

Mitt i allt detta finns ett fotbollslag som stundtals spelar fantastiskt fin fotboll under ledning av Italiens näste stortränare Simone Inzaghi. Aquile, örnarna, har flugit upp och klamrat sig fast på en Champions League-plats strax bakom topptrion Napoli, Juventus och Inter.

Med Inzaghi vid rodret har Lazio fått snurr på flera spelare på ett sätt som gör att vi snart kan tvätta bort stämpeln med ordet ”överprestation” från laget. Här finns mittfältsjuvelen Milinković-Savić, skytteligaledaren Immobile, målvaktstalangen Strakosha och pånyttfödda Lucas Leiva och Luis Alberto, för att nämna några.

Det har inte sett så här bra ut i Lazioland på många år, med en stark spelartrupp och en ännu starkare tränare. Så bra att till och med Irriducibili gjort avbön från en av deras normer på läktaren.

Inför Europa League-matchen i Nice förra veckan uppmanade Irriducibili fansen att sluta göra apljud mot mörkhyade spelare. Inte för att de tycker det är något fel på rasismen, utan för att slippa ytterligare sanktioner från Uefa som in förlängningen hade kunnat skada laget.

Det är symboliskt att se IRR backa från sina normer nu när läget ser så ljust ut för laget. Det skickar signalen att de inte har råd att förstöra mer för klubben, även om gruppen aldrig kommer kliva undan offerrollen när händelser liknande klistermärksskandalen sker.

För att få ytterligare överblick över situationen kan man ta hjälp av den äldre mannen i solbrillor på Lazios bänk. Han heter Maurizio Manzini, är team manager och den som varit längst i klubben. Manzini började jobba för klubben 1972 och medverkat i Lazios båda ligatitlar. När han i Offside nr 8/06 beskriver hur det är att vara laziale sätter han fingrarna mot tinningarna som två pistoler.

”Det är ett mentalt tillstånd. Det kallas för lazialità och det är detta tillstånd som gör att den här klubben trots alla toppar och dalar faktiskt överlever”, säger Manzini.

Dessa ord kan vara värda att ta till sig även när Lazio går så bra. Precis som under scudettoåret 2000 när Lazio köpte spelare från fotbollens gräddhylla, samtidigt som Sergio Cragnottis skuldberg i skymundan växte till miljarder och mörka krafter frodades på läktaren.

Ravinen är aldrig långt borta i Roms ljusblå del. Låt oss hoppas att samtliga inblandade har tagit lärdom och inte faller i gamla misstag.

Källor: Football Italia, The Guardian, Offside, lazionews24.com

Parolo

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Higuaín firade hundra när Milans kris fördjupades

När jag fick syn på laguppställningarna inför Milan-Juventus igår kväll kom känslan direkt att Juve skulle defilera hem det. Vincenzo Montella fortsatte spela en trebackslinje och satte Zapata och Rodriguez bredvid vice-Bonucci Romagnoli. Ett stort frågetecken restes från min sida där över beslutet att lira Ricardo Rodriguez centralt och inte på en ytterplats, dessutom ackompanjerad av den ständigt oförutsägbare Christian Zapata.

Juve formerade ”CL-uppställningen” från i våras. Fyrbackslinje, två sittande i Pjanić och Khedira, och som yttrar Mandžukić och Cuadrado. Farhågan över Milan skulle inledningsvis inte alls stämma. Rossoneri tog initiativet och satte sig direkt i respekt hos Juventus. Offensivt såg det bättre ut i första halvlek än i flera av de andra matcherna mot topplagen.

Det skulle ändå inte hjälpa för att ta ledningen. I den 23:e minuten skar en Pjanićpassning igenom Milans försvarslinje, Biglia tappade bort Dybala som hittade Higuaín, och avslutet i steget var kliniskt och otagbart för Donnarumma. Argentinarens hundrade mål i Serie A.

Det har inte varit någon enkel väg för Gonzalo Higuaín att nå tresiffrigt. Först kom han som ratad Real Madrid-center till Napoli och gjorde 71 mål på tre säsonger där. När han bestämde sig för att slåss om de största titlarna i Europa utnyttjade Juventus en 900-miljonerstagg i hans kontrakt.

Eftersom Higuaín inte är en centerforward som involveras särskilt mycket i spelet har bedömningen av honom nästan bara kretsat kring målen han gjort. Säsongsinledningen var länge tung för hans del och Higuaín stod på bara tre ligamål innan veckans två spelomgångar.

Higuaín kämpade vidare och hittade nätet i onsdagens 4-1 seger mot SPAL. Igår kom mål nummer 100 och 101 i Serie A från den Higuaín vi vant oss att se. Spelarens vars effektivitet i avsluten gjorde att han slog Gunnar Nordahls gamla rekord och smällde in 36 mål på 35 matcher under den sista Napolisäsongen.

En som fortfarande står på tre mål vid veckans slut är Milans Nikola Kalinić. Kroatens insats igår kan summeras med ribbträffen från nära håll i första halvlek, och ett par tillfällen när inspelen hittade in framför mål men där anfallaren var halvsekunden för sen.

Kalinić missade en månad av säsongsinledningen på grund av skada och det är för tidigt att utvärdera Milans val att satsa på honom som förstestriker. Men igår fick vi ett tydligt bevis på skillnaden i effektivitet mellan honom och Higuaín, och mellan Milan och Juventus.

Bianconeris andra mål kom också det från Higuaín när han kroppsfintade bort Rodriguez och placerade in bollen stolpe in. Juventus åt sig in i matchen och lyckades ta kontrollen. Efter det andra målet tillät de inte Milan sätta någon som helst press mot Buffon.

Kritiken mot Vincenzo Montella kommer fortsätta efter denna förlust. Inte i huvudsak mot spelet, för det såg länge positivt ut för Milan, utan för matchcoachningen. Två minuter innan det avgörande målet gjorde tränaren ett dubbelbyte där han plockade av Abate mot Antonelli och bytte ut Biglia till förmån för Locatelli.

Jag har synpunkter på beslutet att göra ett rakt byte på ytterpositionen, när Montella likagärna kunde ta ut den osynlige Çalhanoğlu eller flytta upp Rodriguez. Det är konstigt att turken fick vara på planen en kvart längre än Lucas Biglia. Visst, Biglia spred omkring sig bollar men han var involverad på ett sätt som Çalhanoğlu inte var. Bytet Çalhanoğlu-André Silva borde kommit direkt efter 0-2 och inte i 77:e minuten.

Sen är inte Manuel Locatelli riktigt mannen som dyrkar upp ett lågt Juventusförsvar, men alternativen var få. Varför fick inte Patrick Cutrone chansen att böka i Juves straffområde? Större klarhet behövs från Montellas sida om det ska vända någon gång under hösten.

Nästa helg kräver alla en vinst mot det sladdande Sassuolo. Efter landslagsuppehållet väntar Napoli borta och sedan Torino hemma. Efter slutsignalen hördes spridda busvisslingar på San Siro mot laget. Lite oförtjänt, för det var bara spetsen som skiljde lagen igår. Men tar Milan inte sex poäng i kommande tre ligamatcher kommer missnöjet utvecklas till en storm, och då ligger Montella riktigt illa till.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Bråk och comebacker kunde inte stoppa Lazio och Inter

I veckoomgångens mest intressanta match tog Inter, med chans på serieledning, emot svårspelade Sampdoria. En match som efter framgångsrikt hämtade poäng från derbyt och i Neapel ytterligare kunde indikera åt vilket håll Inter säsong skulle gå.

Bortalaget inledde piggt men snart skulle Inter ta över helt. En Ivan Perišić som den här matchen var igång från start gav Samps högerback Bereszynski stora problem. På den andra kanten utstrålade Antonio Candreva stort självförtroende i sina attacker mot vänsterbacken Murru. Under de tre senaste matcherna har Candreva tillsammans med Icardi varit Inters bästa spelare, även om denna insats var lite mer lågmäld. En oväntad formtopp.

Mer oväntat, eller inte, var att Škriniar skulle spräcka nollan mot sitt förra lag i den 18:e minuten. Femton minuter senare utökade kapten Icardi ledningen med en volley värdig den världsklassavslutare argentinaren är. Första halvlek stannade vid 2-0 trots propagandafotboll från Inter.

Det är fint att se hur Spallettis arbete med offensiven gett stora framsteg under de två senaste veckorna. Inter hotade och vågade anfalla på så många olika sätt. Via deras farliga yttrar, med Vecinos och Valeros fötter centralt, eller crossbollar som drog isär Sampdoria som inte kom någon vart efter de första tio.

Bättre skulle det bli för blucerchiati. Men först skulle Inter göra trean. Ett flödande anfall i djupled avslutades av Icardi på passning av Perišić. Med nästan 40 minuter kvar att spela såg det hopplöst för gästerna. Men en ska aldrig säga aldrig när Marco Giampaolos lag står för motståndet (eller när Inter spelar fotboll för den delen).

Under pausen kom Gianluca Caprari in för den misslyckade Gastón Ramirez. Efter tredje målet tog Giampaolo ut Dúvan Zapata och satte in ynglingen Dawid Kownacki. Inter hade läget att avgöra matchen när Perišić prickade ribban med ett vänsterskott.

Istället reducerade Kownacki efter några minuter inne när Handanović agerade slappt på ett skott vid närmsta stolpen av polacken. Det är sådana konstiga ageranden som gör att slovenen inte växer ut till en världsmålvakt. Och det känns typiskt att de kommer när han agerat poängräddare mot både Napoli och Milan.

Sampdoria var nu ordentligt på gång och imponerade med en fin rörlighet framåt. Caprari som köptes från Inter i somras var en injektion, Kownacki spännande i sitt inhopp och längst fram sköt Fabio Quagliarella på allt. Det skulle också belönas, men på en nick i 85:e minuten. Quagliarella var så het att han tacklade undan Handanović i jakt på bollen efter målet och fick en varning.

Forceringen från Samp nådde dock inte ändå fram. Inter kunde pusta ut med segern i behåll efter en match med två ansikten. Inters hade sin briljanta första halvlek men Sampdorias starka comeback höll på att straffa nerazzuri. Det kan förklaras med en kombination av att Inter slappnar av och Giampaolo får effekt på sina byten.

Sampdoria visade vilken fin bredd i truppen de har, men förmodligen valde tränaren fel spelare som skulle starta den här gången. För Inter innebar segern klubbens bästa säsongsstart på 20 år. Resultatraden är precis som då 8-2-0, att jämföras med raden 6-3-1 som Inter hade 2015/16 när de under Roberto Mancini ledde ligan över nyår.

Inter har därmed tagit sju poäng i de tre senaste matcherna, vilket jag höll som maxutdelning inför dessa möten. Det ska Inter vara väldigt nöjda med och kunna känna tillförsikt över framtiden. Spelmässigt har stora steg tagits och de har en av Europas hetaste strikers i Icardi.

1997/98 var säsongen när Ronaldo anlände som världens bästa spelare till Milano. Det kommer antagligen aldrig Mauro Icardi bli, men han har ett målsnitt som matchar brassens. Det räcker för att få interisti att drömma om en säsong målad i svartblått 17/18.

En annan som får folk att drömma är Simone Inzaghi. Hans Lazio åkte till Bologna för en tuff bortamatch mot ett lag som hade tre raka segrar innan helgens torsk mot Atalanta. Uppgiften underlättades efter smakstarten som huvudstadslaget fick. Redan efter fyra minuter hittade Senad Lulić Milinković-Savić i straffområdet som styrde in 0-1 med ett behärskat avslut.

Lagets specielle målskytt Ciro Immobile, 13 mål ligamål hittills, skulle ha en afton där han faktiskt såg mänsklig ut. Efter en kvart träffade han stolpen från snäv vinkel med Bolognamålvakten Mirante bortspelad. Några minuter senare träffade Immobile den andra stolpen från straffpunkten. Det var inte slut med bombardemanget från gästerna där.

Immobile fick ett till friläge där avslutet träffade stolpen igen, via Mirantes fot. Och Luis Alberto skruvade sedan en hörna i stolpens insida. Som tur var för Lazio hade de gjort ett till mål däremellan. Luis Alberto slog en läcker djupledsboll som Lulić hann före en utrusande Mirante på. Från cirka 20 meters håll valde bosniern att nicka bollen förbi målvakten till Bolognaförsvarets stora förtret.

Dock såg Lulić ut att befinna sig knappt offside. Men VAR tillkallades aldrig av huvuddomaren och de stora prostesterna uteblev också från Bolognas håll. Att Lazio förtjänade ett andra mål är givet men återigen, konsekvensen i när VAR ska tillämpas har saknats under hösten. Lulićs stund i rampljuset tog däremot inte slut där.

Fem minuter efter vilan kom ett lågt vänsterinlägg från Bologna som Pulgar och Lulić slängde sig efter i straffområdet. På något märkligt sätt fick bosniern bollen på sig och skickade den i en bana över Lazios målvakt Strakosha.

Nio minuter senare valde Inzaghi att byta ut sin kapten. Lulić var allt annat än glad över det och gestikulerade vilt mot tränaren. Inzaghi vände sig om mot bänken och stirrade på den arge Lulić. När sedan kameran en minut senare skiftade fokus mot en lugnare Lulić, stod Inzaghi där fortfarande och blängde mot kaptenen på bänken! Otroligt underhållande, och ovärdigt en lagkapten.

Inzaghi beskrev efter matchen Lazios första halvlek som perfekt och det är svårt att säga emot. Bologna är inte på något sätt ett oävet lag offensivt, tvärtom. Men de hade inte mycket att komma med mot det giftiga Lazio. Simone Inzaghis lag spelade en flödande fotboll i första halvlek som hotade Bolognas försvar precis överallt på deras planhalva.

Bologna lyckades pressa tillbaka gästerna först under slutminuterna, men ett försiktigare Lazio försvarade sig bra i andra. Simone Verdi hittade inte sitt spektakulära jag och på centerplatsen saknades Rodrigo Palacio.

Där var Mattia Destro tillbaka efter skada men det är uppenbart att anfallaren har långt kvar till formen. Det ska bli intressant att se hur Bologna hanterar nyckelspelaren Destro under årets sista månader. Nu när Palacio spelar så bra som han gör finns chansen att klubben säljer Destro i januari så länge hans marknadsvärde är någorlunda högt.

Bäst i Bologna var ungerske landslagsmannen Adam Nagy som kom in redan i 42:a minuten för Godfred Donsah. Nagy bidrog till att jämna ut matchen med sitt driv och fina fötter på mitten. Att han inte är ordinarie vittnar om bredden på Bolognas mittfält och förutsättningarna som finns för att åtminstone nå en plats på övre halvan.

Svenskarna då? Emil Krafth får ta ansvar för 0-2-målet när han inte hängde med Lulićs löpning. Högerbacken blandade och gav men deltog inte tillräckligt i offensiven. Filip Helander har tagit en ordinarie mittbacksplats men såg precis som sina kollegor yrvaken ut vid Lazios tidiga ledningsmål. I andra halvlek spelade malmöiten upp sig och hade bra koll på Ciro Immobile.

Bologna är inne i en svår period där deras kapacitet ställs på prov. På lördag kväll väntar Roma borta och en tredje raka förlust skulle kännas som ett lätt knytnävsslag för Donadonis ambitioner med detta lag.

Slående från omgången är annars att Inter och Lazio båda vinner dels efter starka första halvlekar, dels på sätt som är typiska för klubbarnas sätt att vara. I Pazza Inter är en ledning aldrig säker även vid 3-0 (3-2 mot Sampdoria väcker galna minnen). Och med la lazialità vet man att avståndet till ravinen aldrig är långt borta även när allt ser perfekt ut. För stunden räcker dessa tillstånd till mycket fina andra- respektive fjärdeplatser för Inter och Lazio.

****

Annat från omgång tio:

Så var det de här med VAR som inte tillkallas igen. I Roma-Crotone föll Aleksandar Kolarov i straffområdet utan att bli nuddad av en Crotoneback. Domare Manganiello stod perfekt placerad och tolkade situationen som en fällning och straff till Roma. Diego Perotti förvaltade den och gjorde matchens enda mål i den tionde minuten. VAR eller inte till trots så var segern långt ifrån orättvis.

Roma dominerade och puttrar på i en stabil Di Francesco-takt. Unge högerbacken Rick Karsdorp gjorde en debut i Romatröjan som slutade mardrömsaktigt. Mot slutet av matchen drog han korsbandet, efter att ha varit borta fem månader för knäproblem sedan flytten från Feyenoord. Väldigt beklagligt, men han kan åtminstone hitta styrka hos lagkamraten Alessandro Florenzi som gjort en likadan resa senaste året.

Det var mycket ”släkten är värst” över omgången. Fiorentinas Marco Benassi menade att han blev borttvingad från Torino i somras. I matchen mot sitt gamla lag tog det en knapp halvtimme innan han nätade på Artemio Franchi. Giovanni Simeone gjorde tvåan med ett klassmål och Babacar satte 3-0 på straff.

Torino hade otur men är alltjämt ineffektiva utan Andrea Belotti. Snart är centerstjärnan tillbaka och förmodligen vänder pendeln igen för laget då. Det kan bli det som räddar Mihajlovićs jobb i slutändan, även om antagandet är att Torinoledningen utåt sett vill ha kvar tränaren säsongen ut. Femte raka utan vinst för Toro.

Den negativa trenden bröts (tillfälligt?) för Milan i veckan. Det blev klara 4-1 i den luriga bortamatchen mot Chievo efter att en briljant Suso visat vägen. Från sin favoritposition till höger böjde han in både ledningsmålet och inlägget som Bostjan Cesar styrde i eget mål.

Valter Birsa reducerade mot sitt gamla lag i andra halvlek men det var aldrig något snack. Backlinjen utan avstängde Bonucci klarade sig bra men väntar betydligt svårare motstånd när Juventus gästar San Siro på lördag kväll.

Efter Inters tillfälliga serieledning återtog Napoli, trots problem, den med en vinst på Marassi. Genoa chockade broderklubben när Taarabt gav de ledningen med ett snyggt avslut efter bara några minuter. I avslutskategorin hade Taarabt dock en överman ikväll.

Dries Mertens skruvade först in en frispark tio minuter efter Genoas mål. Sedan gjorde han omgångens mål när han tog emot en crossbolli flykten och i samma rörelse avslutade med vänstern ribba in. Magnifikt. Mertens bidrog också i högsta grad till trean som Zukanović styrde i eget mål.

Genoa skulle återigen reducera och det genom en speciell målskytt. Neapelsonen Armando Izzo (gissa var förnamnet kommer från?) var avstängd i sex månader efter sin inblandning i en matchfixningsskandal. I sin blott tredje match efter avstängningen gjorde 25-åringen mål och kan förhoppningsvis sikta mot tidigare höjder utan involvera sig i fel saker.

Cagliari mötte Benevento i en match där båda lagen gick i med usla formkurvor. Faragó gav Cagliari en tidig ledning och Marco Sau kostade på sig att skjuta en straff över. Lagens vidöppna försvar resulterade i en massa (brända) målchanser och Cagliari såg ut att ta en viktig seger i bottenstriden.

I den 94:e minuten fick dock Benevento en straff som Pietro Iemello förvaltade och nykomlingens första Serie A-poäng var en hårsmån bort. Men det slutade i tragik för Benevento. Anfallet senare gav Pavoletti Cagliari segern med en fenomenal nick som fick Sardegna Arena att explodera.

Det blev bara nästan en De Zerbi-effekt i tränarens första match på Beneventobänken. För Diego Lopez räckte det med två matcher innan han återtog Cagliari på det vinnande spåret.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Spallettis försvarsmur ger Inter hopp om framtiden

Helgens stormatch mellan Napoli och Inter ramade in omgång nio när ettan tog emot tvåan i tabellen. Det blev en väldigt bra match också, mellan två bra lag. Napoli som tidigt fick igång det flödande passningsspelet och flera gånger hotade med Hamšiks instick. Slovaken som efter en svag insats mot City i veckan kanske börjar hitta formen trots allt.

Men i vägen stod en svartblå mur. I det första skiktet med en fyrbackslinje som stod upp väldigt bra mot ljusblå spelare som virvlade omkring dem. Till hjälp fick de mittfältet och även anfallarna, slitandes lojalt för laget långt nere på egna planhalvan. Att Spalletti beordrat säkerhet bakåt och omställningsspel tycktes givet.

I första halvlek lyckades Napoli ändå skapa tillräckligt många chanser för ett ledningsmål. Men när Inters försvarslinje var bortspelad stod Samir Handanović i vägen, en av kvällens absolut bästa spelare hos gästerna. Napoli tycktes ha skakat av sig CL-förlusten i veckan och var närmast ledningen.

Andra halvlek blev jämnare. Napoli orkade inte hålla uppe det höga tempot och anfallen kom med allt ojämnare mellanrum. Interförsvaret fortsatte på det ramstarka spåret och lät hemmalaget skjuta från distans mestadels. Inter fick mer tid att andas men satsade bara på omställningar ju längre matchen led.

En matchbild som passade Borja Valero (trequartista igen) med sin lugnande effekt på spelet. Hans mittfältskollegor stod också för fina insatser. Roberto Gagliardini med sitt slit och den superbe Matías Vecino som hotade med sina bollrusher ändå mot slutet. Uruguayanen kom närmast ett Intermål i andra men hans skott nickades undan av Raúl Albiol (bäst i Napoli?) nära mållinjen.

Maurizio Sarris val att rotera två ordinarie mittfältare i CL-matchen blev flitigt diskuterat. Mot Inter valde han att byta ut Allan, Hamšik och Insigne inom loppet av åtta minuter. Tyvärr för Sarris del kunde inte någon av inhoppande Zielinski, Rog och Ounas luckra upp matchen till Napolis fördel. Det slutade 0-0. Napoli är fortfarande capolista, serieledare, men har nu tre lag bakom sig inom tre poängs räckvidd.

För tio dagar sedan spekulerade jag kring hur syditalienarna skulle stå sig under den här tuffa raden av matcher. Svaret blev fyra poäng i ligan och en torsk i Champions League. Det kan tyckas ganska skralt, men som Martin Åslund sa under matchen så har Napoli bara en dålig halvtimme mot City i dessa tre matcher. Med facit i hand borde kanske Sarri roterat ännu mer mot Man City för Napoli såg trötta ut mot slutet här. Det förändrar inte det faktum att topparna i dessa matcher visar att Napoli är ett lag att frukta, för alla.

Inters motsvarande utvärdering får vi ta efter veckoomgången. Just nu är det mungiporna uppåt på ett helt annat sätt än för bara någon vecka sen. Derbyvinsten och försvarsinsatsen här har sminkat över alla problem laget haft i sista tredjedelen under matcherna som föregick dessa två. Därför ska det bli riktigt spännande att se hur Inter hanterar det svårspelade Sampdoria på tisdag.

Därifrån kom Milan Škriniar i somras och interisti ska vara väldigt glada över den affären. Slovaken överglänste sin mittbackskollega Miranda igen och ser mer ut som en nyckelspelare för varje helg som går. Nagatomo var med sin speciella stil helt okej i duellen mot Callejón och D’Ambrosio visade att han stundtals är en riktigt bra högerback.

Poängen är också en seger för Luciano Spalletti. Insatsen visade att han kan sätta ett ifrågasatt försvar och det mot ett offensivt enormt starkt lag. Dessutom vinner han coachkampen mot den så hyllade Sarri. Spalletti har på kort tid lyft Inter på flera olika nivåer. Det ska bli väldigt intressant att följa hur mycket mer han kan åstadkomma framöver.

Söndagens mest intressanta match spelades mellan ett Torino på väg ner och Roma som en fortfarande inte riktigt var vi har. Om Napoli såg påverkat ut av CL-matchen i veckan så gällde det i ännu större utsträckning Roma igår.

Mexikanske landslagskaptenen Héctor Moreno gjorde där sin första start som mittback i Romatröjan. Florenzi flyttade ner till högerbacken och Di Francesco övergav, för ett tag i alla fall, sitt älskade 4-3-3. Tränaren flyttade fram Nainggolan ett hack i en julgransformation där belgaren och El Shaarawy agerade understöd till Džeko. Alltså samma position som Nainggolan hade i våras under Spalletti.

Matchen var dock inget att glädjas åt. Varken Torino eller Roma fick igång spelet under första halvlek och skapade målchanser ytterst sporadiskt. I Belottis skadefrånvaro spelade Romaägde Sadiq Umar och till en början hittade Torino ynglingen ganska lätt med djupledsbollar. Men andra halvlek ägnade Umar åt att tappa bollar och stå offside (stod för 2/3 av alla offsideavblåsningar i matchen).

Yttrarna i Torino var ännu större besvikelser. M’Baye Niang blev utbuad när han gick av i andra, och Iago Falque och Adem Ljajić kom inte heller upp i någon nivå. Ett segt Roma försökte öppna matchen med att involvera Nainggolan närmare Toros straffområde. Cengiz Ünder fick en halvtimme på kanten men ser ut att behöva mycket tid i sin acklimatisering till Serie A.

Den som klev fram och räddade Roma blev istället Aleksandar Kolarov. På en distansfrispark skruvade serben in matchens enda mål i den 69:e minuten. Jag har berömt vänsterbackens inledning i Roma flera gånger tidigare och behöver inte upprepa mig igen. Det är bara att konstatera att Kolarov är grymt nyttig för Roma och gör helgens mål.

Inte ens i underläge kunde Torino skapa farligheter framåt. Det var länge sedan jag såg Torino så geistlöst och trubbigt, ett lag annars känt för sin frejdighet i offensiven. Passningsspelet var under all kritik och de verkar lida mycket utan Belotti.

Efter den smärtsamma 0-4-förlusten mot Juventus har Toro reagerat på ett mycket tveksamt sätt. 2-2-matcher mot bottenlagen Verona och Crotone följdes upp med detta 0-1-resultat, och den positiva inledningen mynnade ut till fyra matcher utan vinst. Börjar Mihajlović rentav tappa omklädningsrummet? Fansens tålamod ställer han definitivt på prov i alla fall.

****

Annat från omgång 9:

Problemet med Leonardo Bonucci förvärras i Milan. Mittbacken följde upp den dåliga säsongsinledningen med att få rött kort efter 25 minuter i hemmamatchen mot Genoa. Utvisningen, en armbåge på offensiv frispark, renderar i en avstängning på två matcher. Därmed missar Bonucci hemmamötet mot sitt förra lag Juventus på lördag.

Det är en situation som gått långt förbi ett worst case-scenario när det gäller Milan, om man ser till realistiska förhandsförväntningar. Milans backlinje har inte bara haft problem. Den nytillträdde lagkapten Bonucci har inlett svagare än något trott och inte alls uppfyllt den förväntade ledarrollen. Kanske är det bästa som kan hända i dagsläget att mittbacken får den här pausen för att rensa negativa tankar?

Bonucci, som annars är en bara-ut-och-kör typ, borde inte grubbla så pass att det fortsatt ska hämna honom i spelet tänker jag. Nu ställs Montella inför valet att byta spelsystem till 4-4-2 eller fortsätta med en trebackslinje och ta in någon av Paletta, Zapata eller Gustavo Gomez…

Som tur var för Milan mötte de ett uddlöst Genoa som inte kunde utnyttja det numerära övertaget de hade under 65 minuter. Matchen slutade mållöst och Milan är nedpetade till undre halvan, på samma poäng som Torino. Till råga på allt kom bisarra uppgifter från Corriere dello Sport att Paulo Sousa kan ta över Milan om Montella ryker. Två matcher till denna vecka gäller för Montella där han kan rädda sitt jobb, Chievo närmast på onsdag.

Chievo borta kommer sannerligen inte bli en enkel uppgift för Milan. De flygande åsnorna spelade Derby dell’Arena på Bentegodi mot Hellas Verona. Daniele Verde gav Hellas en tidig ledning med sitt första ligamål för klubben. Chievos Roberto Inglese vände sedan på steken med sina två mål i mitten på halvleken. Det andra kom efter en straff som Hellas Bruno Zuculini klumpigt orsakat.

Argentinarens oaktsamhet tog inte slut där. I den 40:e minuten gick Zucolini vårdslöst in i en glidtackling och fick sitt andra gula kort. Hellaskaptenen Pazzini kvitterade på straff i den 55:e minuten. Sedan skulle ärrade Chievoveteranen Sergio Pellissier visa att gammal är äldst.

38-åringen har inte startat en match än i säsongens Serie A. Men i derbyt behövde anfallaren bara elva minuter innan han petade in 3-2 och avgjorde matchen åt Chievo. Kvartersklubben från Verona ligger nu på en sjundeplats. Chievo gör inget revolutionerade och är inte fräscht på något sätt. Men de är en otroligt välskött klubb med en duktig tränare i Roberto Maran. Chievo på en sjundeplats är bara så häftigt att se.

Sassuolo tog en oerhört viktig seger borta mot SPAL, den blott andra för säsongen. Ett fatalt försvarsmisstag direkt efter avspark hos SPAL gav Politano ett friläge och matchens enda mål. Då kunde Sassuolo kosta på sig att både missa en straff genom Berardi och få en utvisning på Cassata mot slutet, som då varit inne på planen i tre minuter. De grönsvarta gick upp på en 13:e plats, ett par poäng före en hel radda av mindre bra lag i botten. Det är tillräckligt för att ge nye tränaren Bucchi välbehövlig arbetsro.

Helgens mest oväntade? Att Sami Khedira skulle göra tre mål i Udine förstås. I en svängig match kunde Juventus kosta på sig att hamna i underläge och få Mandžukić kontroversiellt utvisad efter 26 minuter. Kroaten faller i straffområdet och anklagas för att filma av Udineses Ali Adnan. Inspark döms, de båda slänger käft och får varsin varning, men Mandžukić klagar vidare och får ett andra gult för protest.

Max Allegri vill ändå tacka anfallaren, vars utvisning fick Juve att ”vinna genom försvar och lidelse för resultatet” enligt tränaren. Matchen slutade 6-2 till slut. Mittbacken Rugani fick både göra mål och spela fram till Khediras andra efter pausen.

Helgens mest väntade var att Ciro Immobile skulle göra mål igen. Skytteligaledaren fixade straff och gjorde mål redan efter sju minuter. Andra målet kom några minuter innan paus och Bastos fastställde slutresultatet 3-0 ett fåtal minuter efter vilan. 13 mål är Immobile uppe på i ligan.

Lazio tog sjätte raka vinsten i liga och cup (vann däribland EL-gruppfinalen i Nice) och är på samma poäng som Juventus. För Cagliari var detta deras femte raka förlust. Förra veckan blev Massimo Rastelli höstens första tränarsparkning. Nu är det upp till Diego Lopez att rädda kontraktet i sitt nygamla lag. Lopez som i våras inte kunde rädda det sjunkande skeppet Palermo från nedflyttning.

Det kan ingen levande människa heller göra med Benevento. Ny förlust hemma mot Fiorentina med 0-3 betyder att Marco Baroni gjort sitt på den kampanska tränarbänken. In kommer Roberto De Zerbi som inledde förra säsongen i, just det, Palermo. Nåväl, Benevento kunde fått in ersättare ännu mindre kapabla till jobbet.

De Zerbis uppdrag blir att först vinna onsdagens krismöte på Sardinen mot Cagliari. Benevento har nio raka förluster och 2-22 i målskillnad. Askungesagan med avancemang från Serie C till historiska deltaganden i B och A ser ut att vara slut redan nu.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets