Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Roma utan riktning när kaoset kryper närmare

Att Roma skulle tappa poäng borta mot Cagliari kan ingen förvånas över. Men på detta sätt? En bortslarvad 2-0-ledning under matchens tio sista minuter är remarkabelt. Att Cagliaris kvittering kommer när laget just dragit på sig två utvisningar är galet även med Romamått mätt.

Gästerna spelade inledningsvis bra och gick till halvtid med en säker 2-0-ledning. Cristantes och Kolarovs mål såg ut att räcka till en efterlängtad seger i kampen om Champions League-platserna. Det var innan laget började darra och tränaren Eusebio Di Francesco inget kunde göra när en serie absurditeter inträffade på Sardegna Arena.

Di Francesco valde att med kvarten kvar byta ut 19-årige anfallaren Justin Kluivert och sätta in den jämngamle vänsterbacken Luca Pellegrini. Ett defensivt byte som istället för att hjälpa Roma att stänga matchen fick motsatt effekt. Cagliari anföll i vågor på Pellegrinis kant och efter ett inlägg därifrån nickade Artur Ionita in reduceringen i 84:e minuten.

Några minuter in på tilläggstiden satsade Cagliaris Faragò hårt in i en duell med Robin Olsen (bra, men utelämnad igår igen). Hemmaspelarna protesterade mot frisparken, Ceppitelli fick sitt andra gula och Srna ett direkt rött i kalabaliken som följde.

Robin Olsen skickade till slut ut bollen från straffområdet. Utsparken försvann för en sekund ur bild, som om den fångats av Medelhavsvinden, och Cagliari vann nickduellen på mittplan. Bollen tillbaka mot Romas straffområde, Manolas chansbröt och misslyckades, och inhopparen Marco Sau placerade avslutet förbi Olsen. Stadion exploderade i ett vrål som förmodligen hördes över hela ön, och Roma hade förlorat en vinst på ett sätt som bröt mot naturlagarna.

2-2 kommer inte bara svida moraliskt för spelarna, som skickas på ritiro ändå tills matchen mot Plzen på onsdag. Vid en Milanvinst ikväll mot Torino är giallorossi sju poäng bakom Milanolaget på den sista CL-platsen. Roma har en vinst på de sju senaste matcherna och är 14 poäng sämre än motsvarande tid förra året. Men hela klubben känns bakbunden av män vars nästa beslut kan få allvarliga konsekvenser för hela Romas framtid.

Presidenten James Pallotta är förbannad (han har varit det rätt ofta i höst) och vill sparka Di Francesco enligt rapporterna. Amerikanen hindras av de eventuella ersättarnas tillkortakommanden, då varken Vincenzo Montella eller Paulo Sousa är namn att sträva efter och Antonio Conte är för dyr.

Om Pallotta ändå trycker på ”fire”-knappen riskerar det att dra med sportchefen Monchi i falluckan. Spanjoren är bara ett och ett halvt år in på sitt Romaämbete men har redan fått fansen emot sig, på grund av säsongsinledningen och sättet som klubben angjorde sommarens mercato.

För att komplicera det ytterligare brottas Pallotta med den korruptionshärva kring politiker som uppstått i klubbens utdragna arenaplaner. Frågan är hur många fler motgångar Pallottas tålamod klarar i det segdragna bygget av Stadio della Roma innan presidenten får nog och lämnar?

Av denna onda cirkel har resultatet blivit en klubb som verkar riktningslös. Det är förstås enklast att peka på tränaren och skuldbelägga honom för ansvaret. Eusebio Di Francescos lag klarar numera inte av att genomföra 90 minuter utan några att stöta på farthinder som kostar poäng.

Jag ser ingenting som kommer få Roma att prestera kontinuerligt bra fotboll heller. Men det finns inga ersättare att ta in, om de inte ska chansa med någon från utlandet, och hopp finns fortfarande att Roma kan plocka fram den höga högstanivå laget besitter för eller senare.

Har Di Francesco spelarna för det då? Just nu kan han skylla ifrån sig och rabbla upp skadelistan som innehåller namn som Džeko, El Shaarawy, De Rossi och Lorenzo Pellegrini. Men Roma mötte också ett Cagliari som i sin tur saknade nyckelspelarna Barella, Pavoletti och Lucas Castro. Då ska en vinst krävas även om ”DJ” ställer upp Serie A:s yngsta startuppställning med en medelålder på 25 år.

De unga spelarna ja. Flera av dem är där tack vare Monchi och hans vilja att rensa ut några av klubbens rutinerade och ersätta dessa med mer formbara pjäser. En sådan som Nicolò Zaniolo, en del av Nainggolan-affären med Inter, har gjort succé och tagit stora kliv den senaste tiden i sin offensiva roll.

Monchis goda exempel tar nästan slut där. Cengiz Ünder är alldeles för ojämn, Justin Kluivert har getts speltid först den senaste tiden, Steven Nzonzi en besvikelse och Javier Pastores höst har varit skadefylld. Patrik Schick är hopplös i centerrollen och tålamodet med honom bör vara slut.

Det finns en rimlighet att Monchi ser sitt ansvar vid en sparkning av DJ och avgår självmant. Samtidigt var Monchi stjärnnamnet när Roma byggde om efter Spalletti och Sabatini förra året, och skulle alltid ges större förtroende än den mer oprövade Di Francesco i min värld.

Det är en hönan-eller-ägget-diskussion, huruvida Di Francesco inte håller eller om spelarna som Monchi gett honom inte är bra nog. Den kan bara lösas genom att Roma börjar vinna matcher och fortsatt behåller kontakten med toppfyran.

Di Francesco har hittills kommit lindrigt undan eftersom huvudkonkurrenterna Lazio och Milan inte är särskilt mycket bättre för tillfället. Men så fort någon av dessa två rycker och skapar ett jobbigt försprång till Roma kommer det genast bli mycket enklare att sparka folk och börja om.

Huvudstadslaget bävar för ett scenario där minst en viktig person lämnar klubben och kanske ytterligare ett par. Kaos och galenskap är ord som aldrig är främmande i Romas värld, men som kan få en ny innebörd väldigt snart.

****

Det är ingen munter andra advent i Rom denna söndag. Laziali kunde skratta åt Romas debacle tidigare under kvällen, för att sedan sätta sambucan i halsen när deras eget lag försökte sig på en kopia av rivalens fars. Jo, det blev utvisningar och stopptidsmål även på Olimpico igår.

Först gav Fabio Quagliarella Sampdoria ledningen i första halvlek och fortsätter sin imponerade höst (åttonde målet). Elva minuter innan full tid kvitterade Lazio genom mittbacken Acerbi. Två minuter in på tilläggstiden fick så Samps Bereszynski sitt andra gula kort. Den efterföljande frisparken tog på en hand i muren och Lazio tilldömdes en straff efter VAR-granskning.

Ciro Immobile klev fram och gjorde 2-1 i den 96:e minuten, segermålet trodde alla. Men med 98 minuter och 49 sekunder på klockan stod Riccardo Saponara fri med en utrusande Strakosha och lobbade in kvitteringen, det senaste målet som gjorts i en Serie A-match sedan Opta började göra mätningar säsongen 2003-04.

Saponaras firande sent under Olimpicokvällen blev för mycket för vissa i bortaklacken och gav upphov till klassiska, men barnförbjudna bilder. Simone Inzaghi erkände efteråt att han inte sett något liknade under sina 25 år i branschen (matchupplösningen alltså) och hans lag är utanför topp-fyra efter fyra raka kryss. Än mer bekymmer är att vissa supportrar fått nog av Milinković-Savićs svaga insatser och vänt stjärnspelaren ryggen.

****

Napoli defilerade hem mötet med Frosinone och vann med 4-0 på San Paolo. Arek Milik gjorde mål nummer två och tre under veckan efter måndagens sena avgörande mot Atalanta. Adam Ounas gjorde sitt andra mål för säsongen med en projektil från distans när Napoli visade upp ett par nya ansikten inför det avgörande mötet med Liverpool nästa vecka.

Alex Meret stod i målet för första gången sedan armbrotten han ådrog på sig under försäsongen. Det mystiska nyförvärvet Amin Younes från Ajax gjorde till slut debut i Napolitröjan och stod för en assist.

Och så viktigaste av allt, Faouzi Ghoulam gjorde comeback, mer än ett år sedan han drog korsbandet. Inte mycket märktes av hans frånvaro då algeriern gjorde hann med två assist. Napoli rycker ifrån Inter på tredjeplatsen och är nu sex poäng före.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

En till bekräftelse på den juventinska dominansen

Ett till topplag som kom till Juventus Stadium, en till konkurrent som städades undan i scudettojakten. Riktigt så enkelt var det inte Juventus besegrade Inter med 1-0, men det är ett resultat som inte avslöjar allt om styrkeförhållandena som råder mellan klubbarna.

Inter hade en välplanerad matchplan och spelade mycket bra framförallt i första halvlek. Fram tills Juves ledningsmål var det Inter som skapade den bästa chansen när Icardi frispelade Gagliardini som tofflade bollen i stolpens insida. Som interisti önskar att rollfördelningen var den omvända det momentet.

Inter hotade hemmalaget en gång till när Politano rann igenom på kanten, men Icardi skrämde Perišić när båda två gick på inspelet och kroaten sköt utanför från öppet läge. Icardi tog framspelarens roll och agerade osjälviskt framför Szczęsny i Juvemålet.

Inte enda skott sköt Inters lagkapten igår kväll och konsekvensen blev noll Intermål. Giorgio Chiellini gjorde en jättematch i duellen mot Icardi och längst fram var det Mario Mandžukić som frälste Juve med matchens enda mål.

Kroaten nickade in sitt sjunde mål för säsongen (bara ett bakom Icardi) på João Cancelos utsökta inlägg. Mandžukić hann före Inters Asamoah på bortre stolpen, och sekvensen fungerar som en illustration över skillnaderna mellan lagen när 2018 närmar sig sitt slut.

I våras var Cancelo Serie A:s bästa högerback på lån från Valencia i Inter. Juventus norpade portugisen för cirka 400 miljoner kronor i somras och släppte vänsterbacken Kwadwo Asamoah gratis till Inter. I vitsvart har Cancelo utvecklats vidare, är ett av Juves största offensiva hot och spelade igår på båda kanterna.

Asamoah har en period bakom sig med väldigt blandade insatser, en ojämnhet som aldrig fanns när han bar Juventusdressen förra säsongen. Turinlaget dominerar på planen och bevisligen även på mercaton. Deras tidigare mastermind Beppe Marotta en del jobb framför sig i Inter även om mycket redan sitter på plats.

Skillnader mellan lagen finns också på det mentala planet. Spelaren som öppnade upp hela anfallet var Blaise Matuidi med sin crossboll till Cancelo. I början av halvleken var fransmannen nära att kosta laget ett mål när hans slarviga hemåtpass inte utnyttjades av Inter i eget Juves straffområde.

Matuidi som klumpig ut vid ett par andra tillfällen i farliga zoner och verkade kommit helt snett in i matchen. Att han ändå reser sig och står för avgörande saker i offensiven säger en del om vinnarmentaliteten som Juventus implementerat på honom.

Uppgiften blir inte lättare för Inter när vetskapen finns att de möter elva superproffs som bara känner till att endast vinster räknas. Trots en spelmässigt jämn match är Inter inte i närheten av att kvittera efter Juventus ledningsmål. De blir snarare tröttare och mer tillbakapressat ju längre halvleken lider.

Luciano Spalletti gjorde ett defensivt och fegt byte när han tog ut det största hotet Politano, satte in Borja Valero och flyttade ut João Mario på kanten när mittfältet skulle överbefolkas. Nu är det tre matcher, mot Tottenham, Roma och Juve när de svartblå tappar antigen en ledning eller likaläge under andra halvlek. Matchcoachningen vid dessa tillfällen indikerar att Spalletti inte är rätt man för att lotsa Inter till nästa steg.

Inför matchen sa Max Allegri att mötet med schweiziska Young Boys är viktigare med tanke på gruppsegerns betydelse i Champions League. Det trista är att han också har rätt. Juventus är uppe på en sådan position att de har råd att se på il Derby d’Italia som ett förspel till något viktigare (Young Boys, hallå!). Fruktansvärt starkt av Juve att lyckas med detta, men förödande för dramatiken i Serie A.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Beppe Marotta – mellan det gamla Juve och nya Inter

Den som letar efter en gemensam nämnare i kvällens Derby d’Italia behöver inte söka länge. Namnet stavas Giuseppe ”Beppe” Marotta – general manager i Juventus fram tills oktober och på väg att få samma uppgift i rivalen Inter. Marotta har inte presenterats officiellt och kommer heller inte vara på Juventus Stadium ikväll. Men att hans framtid är svartblå står skrivet i sten.

Inter får därmed en spelare in i organisationen som vunnit 14 titlar på åtta år i Juventus. Som tog ett lag som slutade sjua året han kom och förde det till en Champions League-final på fem säsonger. Juventus med Beppe Marotta som klubbdirektör har växt på alla sätt under 2010-talet.

Omsättningen och intäkterna har ökat till en nivå där ingen italiensk klubb befinner sig på. Spelartruppen har byggts upp, blivit av med flera tunga stenar under åren, men hittat ersättare som förfinat laget och gett klubben nya mästarsköldar varje år. Marotta kom in när Inter stod på toppen av världen och flinade. Åtta år senare är det mer rättvist att tala om ett hav som skiljer Juventus och Inter snarare än de 45 minuter som snabbtåget tar mellan Turin och Milano.

Beppe Marottas uppgift att överbrygga detta avstånd kommer inte vara enkel, men han har nästan alla förutsättningar för att lyckas. På kort sikt, säg under 2019, kommer Marottas utnämning inte få någon större effekt tror jag. På planen skiljer redan elva poäng mellan klubbarna och inte ens en Intervinst i Turin lär skapa något hopp om en titelstrid i vår.

Faktum är att sportchefen Piero Ausilio redan varit igång och köpt fina spelare till Inter. Vissa av dem har rekryterats Marotta-style, som Asamoah och De Vrij i somras, det vill säga till en lägre kostnad och oftast med utgående kontrakt. Marotta var en mästare på att hitta kvalitet i den prisklassen hos Juventus.

Därmed är inte problemet att kunna locka stora spelare till Inter. Nerazzurri kan dock inte räkna med att behålla de största stjärnorna med Marotta som någon garanti. Det är bara att kolla på hans track-record från Juventus och vilka namn som skeppades iväg (Pogba, Vidal, Bonucci).

Men Inter kan lita på att 58-åringen har kunnandet för att nosa upp lika bra ersättare. Inte minst bäddar Marottas politiska ställning och kontaktnät i Italien för att Inter ska kunna hitta det lilla extra i spelarväg.

Det är inte säkert att Milanoklubben kommer upp i Juves nivå de närmaste åren, så överlägsen är rivalen just nu. Mer än något annat visar Marottas Interval klubbens attraktionskraft och att det cementerar platsen de har som en topp-treklubb i Italien.

Utåt heter anledningen till Juventus uppbrott med Marotta att klubben vill förnya sig. Den ska bli mer businessinriktad och öka intäkterna ännu mer. Att Juve släpper Marotta, väl medveten om att Inter kommer vara där och hugga, gör situationen mer delikat.

Inom vitsvarta kretsar talar många om att 46-årige sportchefen Fabio Paratici var den som hade mästarögat när det gäller att upptäcka fotbollstalang. Paratici, som följde med Marotta från Sampdoria 2010, flyttas upp till den tidigare kollegans position som VD.

I bästa fall för Juve fortsätter allt som förut och klubben närmar sig den absoluta europeiska toppen. I värsta fall kommer Marottas närvaro störa Ausilios jobb i Inter och förvirra den pågående kinesiska satsningen (inte lika troligt enligt mig dock).

På planen blir det intressant hur Luciano Spalletti väljer att ta sig an klassikermötet. Tränaren fick en del kritik för sin approach på Wembley förra veckan när Inter förlorade mot Tottenham med 0-1. Jag har svårt att kritisera Spalletti för den defensiva inställningen då.

Inter hade resultatet som betydde avancemang i 80 minuter och matchen avgjordes av Eriksens briljans och Sons sätt att bryta linjerna (inhoppare båda två). Att Inter inte förmådde att ställa om sista tio är inget konstigt, kanske har laget heller inte kommit längre än så i det offensiva spelet.

Radja Nainggolan utgick då med skada och saknas igen. Pånyttfödde João Mario ska axla hans roll på mittfältet och jag hoppas att Inter denna gång vågar bjuda upp. Inte för att de har så mycket poängmässigt att vinna på det. Juventus kommer sluta före oavsett och vid en förlust jag ser inget hot från lagen där bakom att rå på Inter i det långa loppet.

För ganska exakt ett år sedan visade Spalletti hur hans lag kunde försvara sig till ett mållöst resultat på Juventus Stadium. Den här gången hoppas jag Inter bjuder upp och markerar att första stenen har lagts i en kommande kapprusting mellan svartblått och vitsvart.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Hur har Ronaldofallet rapporterats i Italien?

Mer än tre månader in på Juventuskarriären har Cristiano Ronaldo växlat upp till ett tempo som väldigt få andra klarar av i Serie A. På ett sätt en självklarhet, ingen har förväntat sig något annat av förra årets vinnare av Ballon d’Or. Men detta har inte varit en höst i mängden för Cristiano Ronaldo.

Säsongsstarten präglades av tyska Der Speigels rubriker om avslöjandet i fallet Kathryn Mayorga. Kvinnan som gick ut med sin identitet och berättade historien om den kvällen med Ronaldo i Las Vegas. Både Ronaldo och Juventus har fäktat ifrån sig alla våldtäktsanklagelser, men Nevadapolisen återöppnade förundersökningen från det nio år gamla fallet i slutet av september.

Betydelsen Cristiano Ronaldos ankomst haft för Serie A går inte att överdriva, och därför vore det väldigt olyckligt om det blänkande leendet hos seriens nya dragplåster befläckades av en privat skandal. Eller? Har den stora massan redan glömt?

Emiliano Bernardini är reporter på Romtidningen Il Messaggero och bevakar i huvudsak Lazio. När jag frågar honom beskriver han Ronaldoeffekten som dubbel på Serie A. Dels har hans närvaro höjt nivån och ökat intresset för ligan. Dels har den ökat avståndet till de övriga lagen. Bernardini anser att Juventus numera är på Barcelonas och Real Madrids nivå.

Och visst har Cristiano Ronaldo levererat. Tio mål i Serie A och delad skytteligaledning. Återkommande starka insatser från en anfallsposition som skiftar mellan centralt i planen och kanten. Juventus har redan tagit udden av spänning hos många med ett försprång på åtta poäng till tvåan Napoli efter 14 omgångar.

I landet Italien bevakas fotboll på ett sätt som få andra europeiska länder kan matcha när det gäller intresse och intensitet. Det som händer utanför planen kan få minst lika stor uppmärksamhet som händelserna inom den gröna rektangeln. Hur har då italienska medier rapporterat om anklagelserna mot Ronaldo?

”Ronaldo väcker alltid uppmärksamhet, även när han lägger upp ett foto på Instagram. Anklagelserna mot honom stannade på alla italienska tidningars förstasidor under dagar. Någon gjorde en ordlek och skrev ”CRSEX”, säger Emiliano Bernardini.

En stor anledning till att Kathryn Mayorga överhuvudtaget gick ut med sin identitet har med förra årets #metoo-genomslag. Den rörelsen fick dock aldrig en lika stor inverkan på Italien som bland flera andra västerländska samhällen.

Enligt Emiliano Bernardini har detta inte påverkat rapporteringen runt Ronaldofallet. Han anser snarare att italienarna finner det kärt att läsa om skandaler och att detta fall behandlats med eftertryck just därför.

CR1

Förra veckan kom Der Spiegel med nya uppgifter, utifrån visselblåsarsidan Football Leaks, om förhörsdokumenten som Ronaldos advokater menar är fabricerade. Där går det bland annat att läsa hur kvinnan under samlaget med Ronaldo ”sa nej och stopp flera gånger”.

Men när La Gazzetta dello Sport i helgen skulle översätta citatet blev det istället ”hon sa nej och slutade”, som att kvinnan spelade en aktiv roll i sammanhanget. Förmodligen bara en slarvig översättning från tidningen, men som lämnar ett stort utrymme för feltolkning.

Jag valde under en veckas tid att granska alla artiklar som handlar om Ronaldo i tidningen. De är många. La Gazzetta dello Sport har i regel under hösten haft en sida tillägnad Ronaldo varje dag, vilket säger en del om hajpen kring sommarens största nyförvärv.

Mellan 8-14 november läste jag artiklarna som Ronaldo figurerade i. Perioden hade sin början i efterspelet till den chockartade förlusten mot Manchester United och slutade med Nations League-uppehållet, med en Serie A-match mot Milan däremellan. Inte i någon av dessa artiklar syns spår av anklagelserna mot spelaren.

Serie A:s största stjärna porträtteras på ett fantasifullt sätt av skribenterna. Han kallas i en artikel för Il Fenomeno (fenomenet, brasse-Ronaldos smeknamn) och vi kan läsa när Ronaldo stiger upp, vad han äter till frukost och hur han tar sig till träningen,

Mot slutet av veckan dominerar rubrikerna om forwardsduellen mot Milans Gonzalo Higuaín. ”Ismannen” mot den eldige Higuaín. Ronaldo beskrivs som kyligare och mer turinsk i jämförelse med argentinaren. Higuaín var en rival om målen under deras fyra år i Real Madrid och ses som en spelare som bättre passar anti-etablissemanget.

Andra Ronaldo-adjektiv som används? Gazzettan målar upp honom både som kannibal och marsian, en social såväl som moralisk ledare, och Juventus Michael Jordan (Paulo Dybala är Scottie Pippen för hela Chicago Bulls-bilden). En modekännare ser en 70-talsskådis i Ronaldos utseende och fysiken hade lämpat honom för en kampsportsfilm.

Juventus vinner matchen mot Milan, Ronaldo duellen mot Higuaín som blir utvisad några minuter efter portugisens mål. Inför mötet på San Siro stod Ronaldo på 666 mål i karriären och benämns efteråt som en kyrkoplundrare, en erövrare av fotbollens katedraler. San Siro var en få stora europeiska arenor Ronaldo inte gjort mål på fram tills förra månaden.

Juventus 2018 har till stor del varit ett år i transformation. De har inte bara närmat sig de spanska giganterna och fått en stämpel under hösten som förhandsfavorit till slutsegern i Champions League. Juve har också varit inblandat i en rad incidenter som krockat med bilden av en klubb där saker sköts på ett snyggt och balanserat sätt.

Utöver det fick den framstående klubbdirektören Beppe Marotta inte förlängt när hans kontrakt som VD gick ut i oktober. Klubben släppte fram hans högra hand Fabio Paratici på VD-positionen och lät Marotta osentimentalt skriva på för Inter, den tippade huvudkonkurrenten under kommande år.

Juventus har under en längre tid brottas med kopplingen mellan klackläktaren Curva Sud och den kalabriska maffian ’Ndrangheta. Det hela eskalerade för några veckor sedan när statliga RAI:s grävreporter Federico Ruffo (Juvefan för övrigt) utsattes för ett försök till mordbrand i sitt hem.

Ruffo hade gjort ett program om Juventus-ultras som haft maffiasamröre när de sålt biljetter till Curva Sud, och ett självmordsfall kopplat till de kriminella elementen. Både Marotta och klubbpresidenten Andrea Agnelli var medvetna om biljettförsäljningen och det kan ha varit en av orsakerna till Juves uppbrott med Marotta. Synen på Ronaldovärvningen, som Marotta inte var lika positiv till, sägs vara en annan.

Emiliano Bernardini håller med om den förändrade bilden av Italiens största och mest granskade klubb. De har ändrat i garderoben, gått ifrån ”lo stile Juve” och bilden som kännetecknat klubben. Bernardini tar också upp Andrea Agnellis ”galna” idé och ett mästerskap för de starkaste i Europa.

Andrea Agnelli är förutom Juventuspresident också överhuvud i European Club Association (ECA) och fick dementera uppgifterna från Football Leaks om att Juve går i täten för en så kallad Superliga.

”Vi jobbar för fullt tillsammans med Uefa för att forma sportens väg framåt. Det är vår uppgift att skydda europeisk fotbolls stora arv. Samtidigt är vi väldigt medvetna om att skydda marknaden och tänka på marknaderna som kommer”, säger Andrea Agnelli.

CR2

Bristen på spänning i Serie A:s scudettostrid och sju raka ligatitlar är orsaker till att Juventus eventuellt börjat snegla åt andra håll. Lika odramatiskt hoppas fansen att det ska förbli på Ronaldofronten. Processen lär bli utdragen och det är inte säkert att vi får ett klart besked gällande anklagelserna innan säsongen är slut.

Under tiden spelar Cristiano Ronaldo fotboll som om ingenting har hänt. En liknande inställning har många av Ronaldos fans också. På hans gamla hemmaplan Old Trafford fick Ronaldo ett varmt mottagande under CL-matchen i slutet av oktober. Efter slutsignalen sprang planstormare in och tog selfies med portugisen – iförda Unitedtröjor.

Frågan är om en fällande dom ändrar så värst mångas bild av Cristiano Ronaldo.  Idrottens logik är enkel. Det handlar om att vinna, och så länge du vinner är majoriten beredd att köpa allt det andra. Någon större påverkan på Juventus varumärke tror Emiliano Bernardini inte att Ronaldofallet får.

”Det har varit några förluster men det ingenting jämfört med förtjänsterna. Bilden kommer aldrig befläckas eftersom det räcker som fotbollsspelare att göra mål för att sudda ut allt annat”.

Han återkommer till två ord som närmast utvecklats till klyschor i narrativet om Ronaldo.

”Ronaldo är en maskin, han är programmerad för att göra detta. Jag föreställer mig att han fått försäkringar i det gällande fallet. Annars vore han en utomjording”, avslutar Bernardini.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Utvecklingen på Milinković-Savić är höstens gåta

Med tanke på att Lazio förlorade Champions League-platsen de hade större delen av 2017/18 under säsongens sista minuter var både glädjen och lättnaden stor när lagets bästa spelare Sergej Milinković-Savić återfanns i sensommarens premiär.

Den 23-åriga serben var ett av de hetaste villebråden bland Europas storklubbar under mercaton. Men i Rom stod Laziopresidenten Claudio Lotito på sig som ett klippblock och är en erkänt svår förhandlare. De skulle till ett bud i miljardklassen för att Lotito ens skulle titta på det, och något tillräckligt stort kom aldrig.

Milinković-Savić blev således kvar och verkade till synes till freds med det. Han uppskattar livet i Lazio, får där jobba med en spännande tränare i Simone Inzaghi, och ger intrycket av att vara en person med fötterna på jorden som inte har bråttom någonstans.

Men hösten har inte blivit som Milinković-Savić tänkt sig. Den 1,91 m långa mittfältaren har gått från en fältherreroll med återkommande spektakulära inslag till att reduceras till någon sorts bifigur i ljusblått. Besvikelserna har avlöst varandra och någon bättring syns inte i sikte tre månader in på säsongen.

Har den ryktesfyllda sommaren satt sig på Sergejs huvud? Är han negativt influerad av sin agent, den tidigare skyttekungen Mateja Kežman? Skulle något av ovanstående stämma vore det inte konstigt eftersom det fortfarande är en ung spelare det handlar om.

Kanske har Vojvodinagrabben blivit för bekväm i det nya livet som fixstjärna i Serie A? Lazio har behållit den höga nivån från förra säsongen, men hos Milinković-Savić finns enormt mycket att hämta fortfarande.

I värsta fall kan Lazio få ett Andrea Belotti-fall, där en spelare öronmärks med en skyhög prislapp efter en supersäsong men som stagnerar när han inte uppnår de nya kraven i samma klubb. I Milinković-Savićs fall tror jag inte detta kommer hända dock.

Talangen är odiskutabel och serben har presterat på hög nivå över längre tid än Belotti för att fortsätta den jämförelsen. Likväl, när våren nalkas sommar i Rom kan Lotito stå där och fundera på varför han inte släppte sin ädelsten för dyra pengar när chansen gavs.

SMS

Just nu ligger problemet minst lika mycket på tränarnivån. Simone Inzaghi bytte ut spelaren i minut 65 under söndagens hemmamöte med Milan. Milinković-Savić utstrålade ett egendomligt kroppsspråk på vägen mot Olimpicos avbytarbänk. Påtagligt besviken över att bli utbytt, men med känslorna tillbakahålla som om han är fullt medveten om sin egen svaga form.

Inzaghi tog samtidigt ut höstens andra stora Laziobesvikelse Luis Alberto och satte in Jordan Lukaku och Joaquin Correa. Åtminstone Luis Alberto såg ut att ha skärpt till sig igår och dubbelbytet gav inga klara signaler till fansen på Olimpico. Simone Inzaghis tillkortakommande har varit coachningen under stormatcher och nya frågetecken hopades när Milan tog ledningen mindre än kvart efter dubbelbytet.

Franck Kessié sköt ett skott som vallades in via olycksfågeln Wallaces arm. Milans tre främsta mittbackar var skadade och tvingade Gennaro Gattuso att improvisera fram en trebackslinje med fjärdevalet Zapata och ytterbackarna Abate och Rodriguez. Trots ett chans- och spelövertag för Lazio kunde den konstellationen så när bärga hem tre poäng till Milano.

Matchen höll på att glida Lazio ur händerna när den riktiga forceringen uteblev. Det var en matchbild som påminde om cupsemifinalen i våras, när ett spelförande Lazio till slut förlorade mot Milan på straffar. Den gången hade dock inte biancocelesti någon Joaquin Correa att tillgå.

Den lille spanjoren var på väg från målet när han vred in ett avslut som drog sig förbi Donnarumma i den 94:e matchminuten. Till Inzaghis stora lättnad fick hans lag in en välförtjänt kvittering. Tränaren jublade emfatiskt, uppvisades på läktaren någon minut senare, höll på att halka på löparbanan, och dröjde sig kvar på trappan ner till spelargången som en olydig pojke.

Inzaghi slapp ytterligare frågor om hans svaga facit mot toppkonkurrenterna efter Correas mål. Men det kommer inte bli något Champions League-spel för Lazio om de inte vänder på just den trenden. Detta var säsongens första poäng mot en konkurrent i topp-sex. Milinković-Savić har endast gjort mål mot Roma av topplagen i Serie A.

Milan ska trots det bittra slutet vara tillfreds med en poäng här. Gattuso visar han tagit kliv framåt på ett taktiskt plan med tanke på det löjliga skadeläget. De klarar inte av att anfalla på lika många sätt som Lazio, men spets finns bevisligen även i avgörande lägen. Snart kanske en viss svensk återvänder och adderar lite mer av den varan till laget.

****

Annat från omgång 13:

Inledningen på Il Derby della Lanterna var lika sprakande som läktararrangemanget på härliga Marassi. Gastón Ramirez missilinlägg hittade planens äldsta skalle och redan i den åttonde minuten hade Fabio Quagliarella gjort ett nytt derbymål och gett Sampdoria ledningen.

Den stod sig inte ens tio minuter. Samps danske mittback Andersen hade en jobbig match och missbedömde en långboll som Genoas Piątek snappade upp och målvakten Audero tvingades riva ner den frispelade polacken. Piątek lurade bort Audero på straffen och satte sitt första mål på sex matcher.

Genoa var aggressivare, mer direkt och farligare framåt än stadsrivalen. Under en intensiv och tempofylld period i mitten på matchen var hemmalaget nära ett flertal gånger, men Sampdoria räddades av en storspelande Emil Audero. Intensiteten smittade av sig även på tränarna, och med fjärdedelen kvar visades Genoas tränare Ivan Jurić (bilden nedan) upp på läktaren för att ha lämnat sitt tekniska område en gång för mycket.

En uppgiven Jurić gastade på väg från domarna att de ”inte hade några själar” och förkunnade att ”detta är derbyt”. Åtminstone har kroaten ett jobb kvar denna måndag. Matchen slutade oavgjort och nog var detta utgången som flest skulle känna sig nöjda med, i det som beskrivits som ett enande derby efter Morandikatastrofen.

Om detta var Genoas rätta sida behöver Jurić inte bekymra sig över en dåraktig sparkning den närmaste tiden. Framförallt har han två guldklimpar längst fram i Kouamé och Piątek. Den senare leder alltjämt skytteligan och visade förutom straffen ett brett register som anfallare.

Oscar Hiljemark och Albin Ekdal gjorde båda solida insatser från start. Genoamittfältaren kämpade väl och tog en passiv roll i lagets speluppbyggnad. Samp-Albin var som vanligt bolltrygg men hade precis som hela laget svårt att hitta konstruktiva lösningar på mittfältet.

Juric

Juventus nya ledare Ronaldo och Mandžukić (kapten i lördags) gjorde varsitt mål när SPAL besegrades planenligt på hemmaplan. Bianconeri har redan slagit rekord i antal poäng under en säsongsstart och leder med åtta före tvåan Napoli. Ett så stort försprång har inte ett lag haft efter 13 omgångar sedan Roma säsongen 2000/01.

En åttonde raka scudetto skymtas i horisonten trots att hösten inte är slut. Överhuvudtaget känns Serie A-tabellen mer skiktad än på länge. Silvret kommer stå mellan Napoli och Inter, den sista Champions League-platsen tar något av Lazio, Roma eller Milan.

Detta såvida inte något provinslag sticker upp och kan utmana bland Europaplatserna. Oddsen för att det blir Atalanta steg efter farsen borta mot Empoli när Bergamolaget slarvade bort en 2-0-ledning under matchens sista 50 minuter.

Det dröjde 13 omgångar men till slut hittade Antonio La Gumina, Empolis överlägset dyraste nyförvärv någonsin, målet med sin reducering innan paus. Med kvarten kvar stressade 22-åringen Atalantas Masiello till ett självmål, och långt inne på stopptid nickade Silvestre in segermålet på hörna. Andra raka segern under nye tränaren Beppe Iachini och Empoli petar ner Bologna under strecket.

Parma är uppe på en smått sensationell sjätteplats efter 2-1 i regionderbyt mot Sassuolo. Återigen var det Gervinho och Inglese som kom med i målprotokollet, och nykomlingen har inte bara en, utan två-tre kandidater till säsongens bästa nyförvärv. Med tanke på förutsägbarheten i flera av tabellens olika zoner är Parma det absolut roligaste som händer årets Serie A-höst.

Höstens mest intressanta upplösning? Just nu ser inget ut att hota dramaturgin som uppstått i Roma. Efter den överraskande förlusten i Udine säger rapporterna att tränaren Di Francesco har veckans matcher mot Real Madrid och Inter på sig för att bevisa att han förtjänar jobbet.

Eller överraskande, Roma har bara tagit fem poäng under de fem matcher som föregått Champions League-spel i höst. Fortsätter vi med siffror och förtydligar Romas dåliga höst så är laget tolv poäng sämre än motsvarande tid förra året. Det är den sämsta säsongsstarten sedan 2011/12, och mot seriens sex sämsta lag har Roma bara tagit sju poäng.

Omvandlat till ord ser offensiven alltjämt orörligt, oinspirerad och fantasilös ut under många matcher. Bortamatchen mot Udinese var inget undantag och det funkar inte med Schick ensam på topp, som visserligen fick klen hjälp av El Shaarawy och Cengiz Ünder från kanterna.

Matchens enda mål gjordes av Rodrigo de Paul och får sägas vara helgens vackraste. Den argentinska landslagsmannen hade inför helgen varit involverad i 73 procent av Udineses elva mål, högst siffror av alla i de europeiska toppligorna.

Den har därmed ökat och avlastningen bör bli bättre under nye tränaren Davide Nicola. En parantes är att forwardskollegan Kevin Lasagna gick från spel i Italiens två matcher mot Portugal och USA (vad roligt amerikanerna hade åt hans namn) till 90 minuter på bänken i Serie A.

Napoli fick bara 0-0 hemma mot Chievo i Ventura-ersättaren Di Carlos första match. Som om inte poängtappet vore tungt nog har Napoli och staden Neapel hamnat i nya rubriker med negativ klang.

Under matchen Udinese-Roma hördes ”anti-territoriella” ramsor mot Neapel och dess invånare bland båda klackarna, såväl som på Juventus curva senare under kvällen. Det var inte bara de vanliga ”Forza Vesuvio” eller ”Noi non siamo napoletani” (vi är inte neapolitanare) som hördes, utan supportrarna hälsade också att ”Vesuvius ska tvätta staden med lava”.

Den här typen av ramsor behandlas likadant juridiskt som de med en rasistisk underton, men bara vid ett tillfälle har en match tillfälligt stoppats av den anledningen. Den nye förbundsbasen Guiseppe Gravina ser en eskalering och talar om större krafttag framöver mot fans som använder denna retorik.

Napolitränaren Carlo Ancelotti talade förra veckan sig varm om mozzarrella och pizza som får en att vilja stanna länge i Napoli, och såg scudetton som en dröm och ingen utopi. Frågan är vad han skulle kalla en serie fri från läktarhat mot hans eget lag?

****

Helgens lag: (4-3-3)

Audero (Sampdoria)

Stryger Larsen (Udinese), Ekong (Udinese), Silvestre (Empoli), Pasqual (Empoli)

Kessié (Milan), Scozzarella (Parma), Traoré (Empoli)

Keita Baldé (Inter), Pussetto (Udinese), Douglas Costa (Juventus

****

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Annorlunda Genuaderby i en stad som går på knäna

Derbyt i Genua är ett av de hetaste i Italien och kommer bjuda på koreografier i vanlig ordning som gör de flesta fotbollsläktare avundsjuka. Den här gången kommer dock inte den sportsliga eller supportermässiga rivaliteten hamna i fokus.

Detta är det första Derby della Lanterna som spelas sedan brokatastrofen i Genua den 14 augusti. Åskoväder och skyfall ledde då till att en del av Morandibron rasade rätt ner i Polceveradalen och floden som ligger där.

Omkring 30-40 fordon strök med i fallet och olyckan tog 43 liv under den ödesdigra sommarförmiddagen. Ponte Morandi är ingen ”vanlig” bro utan en fundamental trafikled för hela regionen, och fungerade som en motorvägslänk på den tungt trafikerade sträckan mellan staden och grannlandet Frankrike i väster.

Olyckan ledde till ett scenario där många parter skyllde på varandra och där politiker försökte göra populistiska poänger av broraset. Faktum kvarstår att en ny Ponte Morandi inte kan planeras och byggas upp i en handvändning. Det finns planer på att bygga en alternativ bro under tiden och inte en som ersätter. Under tiden är Genua en invalidiserad stad som redan går på knäna.

Broraset har begränsat cirka 60 000 människors liv i zonen vid Morandi. Detaljhandeln inom det drabbade området har gått ner med 60 procent. Stadens stora akvarium förlorade hälften av besökarna under de 15 dagar som följde katastrofen, efteråt har siffran legat på 25 procent färre än vanligt.

Den viktiga hamnen har mellan oktober 2017 och samma månad i år tappat 8,1 procent i trafik. Siffran kommer förstås öka, men hamnens betydelse går inte att underskatta i det som en gång var en av världens mäktigaste sjöfartsstäder.

På ett sportsligt plan är det svårt att låta bli och beskriva Genoa och Sampdoria som två lag i fritt fall. Bägge rivalerna går in till derbyt med tre raka förluster efter en säsongsstart som lovade mycket. Sampdorias Europadröm har bytts ut mot en tolfteplats, en poäng bakom i tabellen ligger den ännu formsvagare stadsgrannen. Oroligt är ett ord som bra beskriver läget i Genoa.

Il grifone har en vinst på nio derbyn och inte mäktat med att göra mål i de tre senaste. De fem senaste hemmaderbyna på Marassi har inneburit fem förluster. Alla är överens om att tränaren Ivan Jurić får sparken vid en förlust ikväll. Det skulle innebära att kroaten bara får sex matcher i sin tredje vända som Genoatränare.

Kortsiktigheten vid ett sådant händelseförlopp kan tyckas häpnadsväckande. På många sätt är den det också, och kan bara ursäktas med att Jurić sedan tidigare är avlönad av klubben och att det därför inte kostar något att sparka honom. Efter ett tursamt kryss i debuten på Juventus Stadium har den före detta Genoaspelaren inte lyckats vinna någon match.

Ivan Jurić har fått jobba i motvind från start efter den oväntade sparkningen av Davide Ballardini, som trots en poängmässigt bra start stämplades som ”värdelös” av nyckfulle presidenten Enrico Preziosi. Jurićs inträde har sammanfallit med anfallssensationen Krzyzstof Piąteks måltorka, polacken har till och med blivit bänkad av tränaren vid ett tillfälle av någon svårförklarlig anledning.

Men även på Marassis andra tränarbänk börjar Marco Giampaolo ifrågasättas. Sampdoria är som en charmerande sommarkväll under perioder och kan slå samtliga topplag på hemmaplan. Sedan hamnar de i en dvala som under långa perioder förvandlar laget till ett av de sämsta i serien.

Giampaolo är inne på sin tredje säsong som Sampdoriatränare och mönstret är tydligt under varje år. Höga toppar samtidigt som hans lag har svårt att studsa tillbaka efter en förlust. Vid något tillfälle varje år leder det till en djup formsvacka, senast nu i våras, då laget både verkar energifattigt och apatiskt.

Förmodligen är det detta som hindrar 51-åringen från att ta över ett storlag framöver. Den taktiska skickligheten är stor men Giampaolo kritiseras för att vara för mjuk i ledarstilen. Denna reflekterande tränarpersonlighet uppges dessutom ha tröttnat på presidenten Massimo Ferrero och hans excentriska showman-stil. Men vid derbyförlust kan det bli så att Ferrero snart agerar gycklare framför någon annan på tränarbänken.

Svenskarna Albin Ekdal och Oscar Hiljemark uppges ha goda chanser till startelvan ikväll på varsitt mittfält. Hiljemark är ingen Jurić-favorit men fick göra sin första start under honom i den senaste omgången. Ekdal bänkades i 1-4-förlusten mot Roma innan uppehållet men har varit en ordinarie pjäs i blucerchiatis diamantuppställning.

I så fall gör han sitt första Lanternaderby, ett där det riktiga hatet kommer vara frånvarande med tanke på de senaste tidens svårigheter i Genua. Publiken på ett nästan utsålt Marassi ska försöka se derbyt som ett tillfälle där de kan glömma de nytillkomna problemen i vardagen.

Författaren Riccardo Gazzaniga bor i området Rivarolo och kan se den brutna bron från sitt fönster. Han klarar inte av att skriva något om ämnet, bron är helt enkelt för nära, och det är omöjligt att hålla den rätta distansen, säger han till La Gazzetta dello Sport.

”Vi är som fängslade. Om sensorerna känner något skalv stängs gatan av och allting blockeras”.

Han beskriver Certosa på den andra sidan floden som ett deserterat område där inte människor finns i rörelse längre. Gazzaniga står ut genom att folkets gemensamma känsla av förståelse besegrar den vardagliga tyngden. De är medvetna om den enorma tragedin och svårigheterna den medfört i återuppbyggnadsfasen.

På Genoas Gradinata Nord kommer som vanligt en enorm banderoll med texten ”You’ll never walk alone” finnas. Det budskapet lär beröra folk från båda sidor av staden denna gång, under minut 43 då Marassi planerar att hylla Morandibrons offer.

Ingen vill förlora detta derby och ett kryss vore det bästa för alla inblandade i sorgearbetet. Säsongens första Derby della Lanterna får ses som en nystart i denna långa process. Den enda som riskerar att gå ensam är tränaren som eventuellt förlorar matchen.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

De Guzman-fallet är inte bara en Napolikliché

Jonathan de Guzmán kunde vara ytterligare en spelare som fått storklubbskontrakt efter ett lyckat VM. Två starka säsonger på lån i Swansea belönade nederländaren med en plats i VM-truppen 2014, och mittfältaren startade tre matcher i Louis van Gaals lag som tog hem bronsmedaljen i Brasilien.

Napoli, regerande italienska cupmästare, köper de Guzmán från Villarreal för sex miljoner euro och säsongen 14/15 får den då 27-åringe De Guzmán mycket förtroende från tränaren Rafael Benitez. Det var innan problemen började med betydande personer inom Napolis organisation.

På våren 2015 börjar De Guzmán få magbesvär. Lagläkaren Alfonso De Nicola kan inte ställa en diagnos utan ändrar spelarens diet. De Nicola låter inte nederländaren träffa någon annan läkare, Maurizio Sarri tar över som tränare under sommaren, men de Guzmáns fysiska kapacitet ligger långt ifrån max trots att läkaren deklarerar motsatsen.

De Guzmán är vid det här laget förbrukad inom klubben. En del inom Napoli tror att han fejkar skadan, spelaren själv börjar tveka på om han har verkligen har ont. Den nye sportchefen Cristiano Giuntoli hälsar att De Guzmán har sommaren på sig att hitta en ny klubbadress.

Mittfältaren vägrar, och på träningen efter deadline-day ser Giuntoli de Guzmán på träningsplanen i Castel Volturno. Sportchefen kallar spelaren för skithög och smäller till honom i ansiktet. Slagsmålet är igång och lagkamraten Zuñiga tvingas gå emellan.

Under resten av hösten har Jonathan de Guzmán bara tillåtelse att jogga runt träningsplanen. Övriga lagkamrater är bakbundna av klubbens beslut att frysa ut spelaren och en läkare utomlands diagnostiserar de Guzmán med idrottsbråck.

En operation tillåts först när Feyenoordprodukten lånas ut till nykomlingen Carpi i januari – Giuntolis tidigare arbetsgivare. Det tar nästan ett år innan De Guzmán är helt återställd, han blir utlånad till Chievo sommaren 2016, och Napoli släpper honom ett år senare till Eintracht Frankfurt. Där vinner han tyska cupen och blir första nederländare att göra mål i Europas fyra största ligor.

JDG

Historien om Jonathan de Guzmán är både remarkabel och extrem. Den förbättrar  heller inte bilden många inom fotbollsvärlden har av staden SSC Napoli verkar i. Ni vet, platsen där lagets anfallare Arkadiusz Milik blir pistolhotad och rånad på en Rolex-klocka värd 20 000 euro timmarna efter en triumferande Champions League-seger mot Liverpool.

Milik är inte den första och säkerligen inte den sista Napolispelaren som blir rånad i sin egen stad. Ett samhälle som den neapolitanska maffian Camorran håller i ett tungt grepp. Gomorra, tv-serien som behandlar organisationen, spelade en roll när två av Lyons bästa spelare valde bort Napoli förra året.

Corentin Tolisso och Maxime Gonalons hade följts av Napoli i flera år och skulle förr eller senare lämna det OL som de spelat i sedan barnsben. Tolisso valde dock bort Napoli, mycket på grund av stereotypen av staden och influerade hans dåvarande kapten Gonalons att istället skriva på för Roma. Detta berättade deras agent Frederic Guerra till Radio Kiss Kiss Napoli förra våren. Inte ens Guerras neapolitanska rötter kunde ändra spelarduons uppfattning om Neapel.

Detta förstärker Napolipresidenten De Laurentiis bedrift att locka Carlo Ancelotti till klubben i våras. Inte för att 59-åringen löper någon stor risk att bli rånad i Neapel, utan för att Ancelotti köpte hela konceptet Napoli. I efterhand har det inneburit ett transferfönster med få förstärkningar, problem mellan stadsstyret och klubben, och inte minst det svåra arvet efter Maurizio Sarri.

Jag tror varken Neapel eller klubben Napoli är särskilt mycket värre än något annat. Det framgår bland annat i kärleken som utlänningar som Pepe Reina, Dries Mertens och Marek Hamšik (jo, han har också blivit rånad) gång på gång bedyrat till staden. När allt kommer omkring tror jag mer det handlar om mångmiljardindustrin som fotbollen utvecklat sig till.

Spelare ses som handelsvaror i många fall. När deras tekniska och fysiska tillgångar är slut är spelarna förbrukade. Det finns inget som säger att proffsen måste respekteras som människor kontraktstiden ut, även om exemplet med de Guzmán är extremt sådant på ren och skär vuxenmobbing.

Nästan lika mycket förundras jag över Cristiano Giuntolis uppförande. 46-åringen lyckades ta miniklubben Carpi från Serie D till A på fem säsonger i rollen som sportchef och belönades med det stora steget till Napoli. Hans arbete under tre år i södra Italien har ifrågasatts av många och Napolifansen har undrat hur mycket han egentligen haft att säga till om?

Förmodligen inte mycket alls, eftersom alla vet att Aurelio De Laurentiis styr klubben med en järnhand. Desperat över sitt eget misslyckande i fallet de Guzmán tvekade Guintoli inte över att låta händerna tala i ett pressat läge.

Kommande sommar går Guintolis kontrakt ut i Napoli. Vilken klubb vill då anställa en sådan person? Ännu viktigare, hur många mobbare finns det egentligen där ute i elitfotbollens maktpositioner? En frispråkig nederländare gav sin version, men de allra flesta fotbollsspelare kommer aldrig vara lika öppna.

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Sökes: en italiensk anfallare som gör mål

Nästan exakt ett år efter playoffet mot Sverige 13 november 2017 valde Gian Piero Ventura att göra sig själv till åtlöje igen genom att avgå från jobbet som Chievotränare. Venturas förfall blev en plågsam påminnelse för italienska fotbollsfans om förra årets ”apokalyps”.

Denna jobbiga vecka fick heller inget bra slut. Italien spelade mållöst på San Siro mot Portugal igår och slutar på andra plats i Nations League-gruppen. Samma arena som mot Sverige, liknande problem att göra mål nu som då.

Italiens första halvlek mot Portugal var troligen lagets bästa sedan 2-0-segern mot Spanien i EM-åttondelen 2016. Gli Azzurri tryckte ner den defensivt inställda europamästaren långt nere i Rui Patricios straffområde. Mittfältet med Verratti, Jorginho och stjärnskottet Barella fungerade som ett klockspel, där framförallt Verratti dikterade på ett sätt som var länge sedan han gjorde i den azurblå tröjan.

Kanterna med Insigne och Chiesa blir förmodligen de som Italien startar med i EM 2020, och ytterbackarna Biraghi och Florenzi har offensiva kvalitéer som sticker ut från mängden. Men det blev ändå inga mål. Centern Immobile missade från öppet läge tidigt och ett ytterligare när Rui Patricio kom ut snabbt och parerade.

Cristiano Ronaldo-lösa Portugal flyttade fram laget efter paus och stoppade den italienska sprakande offensiven. Gästerna bevakade resultatet och såg till att de vann denna A-grupp med en match till godo. Italien lämnades kvar med en känsla av positiv nystart under Roberto Mancini, men också med ett par negativa trender som fortsätter.

Landslaget har inte vunnit under sex hemmamatcher i rad vilket är historiskt sämst. Under halvåret med Mancini har laget bara gjort två mål i samma match vid ett tillfälle, inför VM mot Saudiarabien i en träningsmatch. Bristen på ett självklart centerval kostade laget en VM-plats och gäckar även Venturas efterträdare på posten.

Ciro Immobile borde vara det namnet, särskilt eftersom förra säsongens skytteligavinnare en gång för alla bevisat att han håller högsta Serie A-klass som striker. Men Immobile har inte fått till det i landslaget och missarna i lördags gör det inte lättare för Mancini att argumentera för hans startplats.

Det andra huvudspåret är Andrea Belotti, som inte heller lyckats i landslaget och bara mäktat med tio mål under 2018. Belotti petades från Mancinis trupp precis som Torinokamraten Simone Zaza, som efter en stark Valenciasäsong inte tagit en ordinarie tröja under hösten.

Mario Balotelli testades i den första gruppmatchen mot Polen men borde aldrig tagits ut med tanke på att han vägrade försäsongsträna med Nice. En anfallare från Serie C hade gjort mer nytta än Balotelli mot Polen och den far-son-liknade relationen med Mancini prövas ännu en gång.

Med kvarten kvar i lördags ersatte istället Udineses Kevin Lasagna Immobile. En 26-åring som bara spelat en hel säsong i Serie A och som, kanske oförtjänt, får symbolisera ett avstannat italienskt forwardsunder. Längre ner i hierarkin kommer Milans Patrick Cutrone få sin chans ganska snart, vilket även Cagliaris Leonardo Pavoletti borde få. Särskilt om man ställer dessa namn mot Lasangas som vice-Immobile.

Gårdagskvällens andra stora samtalsämne var förstås San Siro-publikens psykningar mot Leonardo Bonucci på mittbackens tidigare hemmaplan. De milanisti på plats som valde att håna Bonucci hade säkert hållit inne känslorna sedan förra helgen, då Juvetränaren Allegri valde att bänka 31-åringen hela matchen mot Milan.

Lördagens utgång blev en bisarr situation med en hemmaspelare som blev väldigt tydligt utvisslad under matchens inledning. Komiskt kan jag tycka, men idiotiskt om en vill det egna lagets väl. Det sätter fingret på en klubb- och landslagssupporterdiskussion som aldrig slutar glöda.

Själv satt jag hemma i Malmö med väldigt delade känslor när jag såg Sebastian Larsson uppenbara sig i landslagsdressen mot Turkiet. Ett land som kommentatorerna berättade bland annat lägger landskamper i Konya för att slippa den interna rivaliteten mellan Istanbulgiganterna.

I Serbien är det välkänt att en hel del Partizan- och Röda Stjärnanfans inte följer landslaget på grund av åsynen av rivalens spelare i landslagströjan. Kanske var inte engångsbuandet av Bonucci så farligt då trots allt?

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Higuaín visade varför han inte är bra nog för Juve

Juventus gjorde en mycket fin match mot Manchester United i veckan och såg under 85 minuter ut att segla mot Champions Leagues åttondelsfinal. Men de engelska gästerna ställde till med djävulskap när de på fyra minuter stod för en chockartad och helt ologisk vändning på matchen.

En ny röd djävul skulle hanteras fyra dagar senare när Juventus åkte till ett San Siro drypande av entusiasm. För säkerhets skull ställdes självmålsskytten Leo Bonucci åt sidan när den förra lagkaptenen i Milan återvände till hans tidigare hem.

Han välkomnades med en banderoll från Curva Sud med texten ”bara Schettino är värre än dig”. Francesco Schettino var kapten på det förlista kryssningsfartyget Costa Concordia och dömdes förra året till 16 års fängelse för dråp. Efter det oväntade nederlaget i veckan kunde åtminstone inte jag se hur ett uppretat Juve skulle gå på ännu en mina mot ett Milan med spirande optimism.

Det var heller aldrig något snack om saken. Det tog bara åtta minuter innan Juve var i ledning när Mario Mandžukić gjorde sin favoritmanöver genom att söka upp en ytterback och på dennes blindsida nicka in bollen i mål.

Juventus anföll kontrollerat. Kantspringarna Sandro och Cancelo var hela tiden med framåt. Ronaldo och Mandžukić såg att Milans ytterbackar hette Abate och Rodriguez och hade ingen anledning att sluta utmana dessa två. Dybala var hal och svårfångad strax bakom anfallarna.

Ändå tycker jag Milan hade hyfsad kontroll i det egna försvaret. De skulle få en gyllene möjlighet att kvittera några minuter innan paus när bollen studsat upp på Benatias arm och straffspark dömts efter VAR-granskning. En diskutabel men enligt mig rättvist dömd straff.

Fram steg Gonzalo Higuaín. Anfallaren som fixade straffen och han som Juventus skickade iväg på lån när Ronaldo anlände och argentinaren blev överflödig. Higuaín sköt straffen längs marken mot Szczesnys högra hörn, men målvakten fick ner handen och styrde bollen i stolpen och ut.

Det var en sekvens som kunde sammanfatta Higuaíns stormatchsproblematik ganska väl. 31-åringen har missat straffar i Copa América-finaler och slutomgångsbataljer med Napoli, och bränt frilägen i världens största match på Maracaña.

Allt detta kan läggas på hög till de i regel anonyma prestationerna i Juve-tröjan från CL-kvartsfinaler och framåt. När Juventus siktar på att bli Europas bästa lag finns det inte utrymme för tveksamheter, och Higuaín kan inte garantera den höga nivån.

Matchens dramaturgi skulle ännu tydligare göra honom till antagonist och Ronaldo protagonist. Portugisen följde upp drömmålet mot United med en ny stark insats med stor rörlighet. Framförallt på kanterna utmanade han försvararen, kom ner på kortlinjen och slog inlägg, som om han var 25 igen.

Det var dock från en position nära målet Ronaldo snappade upp en retur från Cancelos skott och avgjorde matchen med sitt 2-0. Två minuter senare football-tacklade Higuaín Benatia vid mittplan och blev varnad. Gonzalo Higuaíns värsta sida klev då fram (inte de sumpade målchanserna) när han började gestikulera och skrika några decimeter från domare Mazzoleni.

Mannen i gult drog upp det röda kortet för protest, och en Higuaín i totalt vredesmod fick hållas tillbaka av lagkamrater och före detta sådana. När situationen lugnat ner sig avslöjade en blick full av ånger att han visste att han gjort bort sig inför ett fullsatt San Siro. En ny besvikelse för Milanfansen, en ny kväll med förlorarstämpeln för El Pipita.

Fem segrar på de sex senaste i ligan hade gett milanisti hoppet tillbaka. Insatsen igår påminde alla om hur långt det är kvar till de bästa lagen i Serie A och hur snabbt optimism kan bytas ut mot något helt annat. Men kudos till människorna i Curva Sud som genom ett fenomenalt tifo hyllade ultrasrörelsens femtioårs-jubileum i San Siros rödsvarta del.

Higuain

Än värre blev stadsrivalen Inters söndag. Nerazzurri blev fullständigt utspelat av Atalanta i Bergamo under första halvlek. Kanske satt tröttheten i sedan tisdagens holmgång mot Barcelona i veckan? När tre halvlekar av veckans två matcher var spelade hade Inter släppt till över 40 skott mot eget mål.

Ändå var antalet insläppta mål bara två. Det andra kom av Atalantas Hateboer i den nionde minuten. Atalanta spelade flödande fotboll men var ineffektivt, och Inter räddades av en storspelande Handanović. La Dea överbelastade via Zapata och Gosens på Inters högerkant, där D’Ambrosio såg ut att närsomhelst vilja avfyra en nödraket i luften i hopp om hjälp.

Mot Barcelona hette den stora hjälten Mauro Icardi, och på något sätt var det inte förvånande att han skulle straffa hemmalagets målsumpande efter paus. Det kom efter en kontroversiellt dömd straff och bara två minuter efter domaren blåst igång halvleken. Skulle Inter åter knycka en poäng trots att spelet var undermåligt?

De svartblå gästerna spelade upp sig men var numret för små även på fasta situationer. En kvart efter Icardis kvittering nickade mittbacken Gianluca Mancini in 2-1 på en Iličić-frispark. Den italienska U21-landslagsmannen växte upp som svartblå, interista alltså, inte Atalanta, och har numret 23 tatuerat efter idolen Marco Materazzi.

Ett par minuter innan full tid skallade hans albanska mittbackskollega Djimsiti in trean efter en ny frispark av den instrumentale Iličić, och på tilläggstid böjde Papu Gomez elegant in 4-1 bakom en maktlös Handanović. Ett par månader efter missräkningen mot FC Köpenhamn i Europa League-playoffet verkar Atalanta skakat av sig den värsta besvikelsen.

Bergamolaget har fyra raka segrar och är bara fem poäng ifrån en CL-plats nu. Tränaren Gasperini förtjänar att prisas för sitt arbete även efter denna svåra situation. Det verkar inte spela någon roll att laget förlorar ett antal nyckelspelare varje år. Inom en snar framtid lär vi åter förundras över namn som Gollini, Barrow, Mancini och Gosens. Ynglingar som Atalanta plockat upp och Gasperini förädlat.

Förundrar fortsätter också Inter att göra med insatser som den här. Det är inte första gången de svartblå får en ”blackout”, som La Gazzetta dello Sport valde att rubriksätta farsen. Den bedrövliga defensiva insatsen blir mer svårförklarad med tanke på att laget bara släppt in sex mål på elva omgångar inför denna. Mittfältet, utan Nainggolan, hängde inte ihop alls med en dålig Vecino och Brozović som vaknat på sitt sämsta humör.

****

Annat från omgång tolv:

Sexan Roma tätar igen gapet till CL-platserna efter 4-1 hemma mot Sampdoria. En Juan Jesus i förvånansvärt stabil form tåade in Cristantes nick på mållinjen innan Patrik Schick gjorde sitt första mål i Romatröjan sedan april.  ”Vi har alla väntat på hans form och självförtroende”, kommenterade tränaren Di Francesco som mer ser tjecken som en center än trequartista.

Stephan El Shaarawy gjorde Romas två avslutande mål, det första briljant och det andra kyligt. ”Faraonen” har trots anfallskonkurrensen haft en ordinarie startplats under hösten, mycket tack vare hans efterfrågade målnäsa. Tillbaka på Olimpico gjorde också Samps Gregoire Defrel mål, med en slags stel Bergkamp-vändning som jag personligen älskade.

SES

Det svänger om Parma och Torino fortsätter att frustrera. 4-1 förra helgen mot Sampdoria kunde inneburit vändpunkten på säsongen för Toro, men säger nog mer om det hopplöst svårförklarliga Sampdoria. Parma kom till Turin med tre raka utan vinst och bara en poäng mot nästjumbon Frosinone senast.

Men med 25 minuter spelade hade gästerna en 2-0 ledning genom mål av Gervinho och Inglese. Baselli reducerade för Torino men det räckte inte för poäng. Tre lag parkerar nu mitt i tabellen på samma poäng. Förutom Parma också ligans två kryssgladaste lag Torino och Fiorentina.

Chievo tog den första poängen under Gian Piero Ventura mot Bologna där Svanberg och Helander gjorde slätstrukna insatser från start. Fler poäng kommer det heller inte bli under Venturas ledning. Den tidigare förbundskaptenen sa upp sig efter 2-2 på Bentegodi under söndagen och lämnar Chievo på sistaplatsen med noll poäng. Kanske hade han bråttom till AIK:s guldfest?

Mer allvarlig var anfallsveteranen Sergio Pellissier i sin kritik mot Ventura. På Instagram skrev 39-åringen att tränaren ”ville därifrån så fort han anlänt till Chievo” och uppmanade folk att ”inte vara som Ventura”. Tränaren försökte övertalas av klubbledningen men han verkar bränt alla broar hos spelartruppen. Fyra matcher blev det i fortsättningen på detta episka tränarfall.

Napoli låg under mot Genoa när ett regnoväder svepte över Marassi och stoppade matchen i femton minuter. Den ena sidan av planen såg likväl ospelbar ut, men Partenopei grävde fram en kvittering av Fabian Ruiz och tvingade hemmalagets Biraschi till ett självmål några minuter före slutet.

Juventus har stått för tidernas bästa start på en Serie A-säsong men Napoli hänger fortfarande i och har ett hanterbart avstånd på sex poäng upp till mästarna. Napoli tycks ha utvecklats i nya led under hösten med Ancelotti. Matchavgörande Mertens filosoferade över detta och spann vidare på ett av 10-talets mest frekventa fotbollsuttryck.

****

Veckans lag (3-4-3):

Provedel (Empoli)

Gagliolo (Parma), Mancini (Atalanta), Djimtisi (Atalanta)

Cancelo (Juventus), Freuler (Atalanta), Gosens (Atalanta), Alex Sandro (Juve)

Gervinho (Parma), Iličić (Atalanta), El Shaarawy (Roma)

****

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Reportage: Livorno & Lucarelli, äktenskapet som brast igen

Livorno. Denna mytomspunna hamnstad på toskanska västkusten var den sista destinationen på min odyssé runt Italien. Jag kom hit för att se en av de mer speciella orterna på den italienska fotbollskartan, och ett möte mellan krislaget Livorno och sladdande Perugia i Serie B. Jag kom också hit för Cristiano Lucarelli.

AS Livorno och en speciell fotbollstad, båda sakerna förkroppsligar den tidigare skyttekungen Lucarelli. Historien är välbekant. 43-åringen växte upp på Stadio Armando Picchis läktare och valde 2003 att flytta till hemstaden efter en karriär med flera fina adresser, bland annat Valencia. Dittills hade det inte hindrat forwarden från att följa Livorno på hemma- och bortaplan trots att lagtillhörigheten var en annan.

Livorno låg i Serie B och under Lucarellis första säsong sköt han upp klubben till högstadivisionen efter 55 år i lägre serier. Under den här perioden blev den lilla klubben med den stora fanbäraren känd över hela Europa. Det inte bara genom historien om Lucarelli och hans mål.

Kurvan på Armando Picchi är tydligt vänsterinfluerad politiskt och matcherna mot Lazio, med dess dominerande ultrasfalang Irriducibili långt ute på högerkanten, blev ett av Serie A:s mest uppmärksammade möten under mitten av 00-talet. På planen mötte Lucarelli den uttalade fascisten Paolo Di Canio, en minst lika stor idol bland många laziali, i en forwardsduell mellan två vitt skilda ideal.

Kommunisten Lucarelli stannade fyra år i Livorno. Han sökte sig vidare till Ukraina och Sjakhtar Donetsk, bland annat för att studera gruvarbetarnas villkor i Donbass-regionen. Äventyret blev kort och Lucarelli återvände till Serie A, men inte till Livorno utan Parma. Något gick sönder i relationen mellan fansen och supportern på planen, och kunde inte repareras med en utlåning till Livorno våren 2010.

Det är med den här bilden jag anländer till Toskanas näst största stad. Ägaren till B&B:et jag sover över på plockar upp mig utanför centralstationen. Han är inget vidare fotbollsintresserad men berättar engagerat om staden och vad en inte bör missa. Han talar om Livorno som en mångkulturell och tolerant stad, som bland annat haft en stor judisk population och många britter och nederländare positionerade där för handelns skull.

Italiens kommunistiska parti grundades här men hotellägaren närmast viftar bort mitt påstående om att Livorno är en vänsterstad och pekar på att populisterna i Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) fick i princip lika många röster som det demokratiska partiet, Partito Democratico, i det senaste valet. De främlingsfientliga i Legan plockade åt sig knappt hälften av demokraternas röster, 15,4 procent.

När jag sedan går runt i Livorno märker jag att det inte finns mycket som andas socialism här. Jag är på jakt efter hammare och skäror men hittar inte fler sådana även vad jag sett i andra italienska städer under resan. Istället förstärkts bilden av en dynamisk stad som under århundraden fungerat som en viktig hamnportal.

Armando Picchi ligger i stadens södra delar och under promenaden från arenan in mot centrum skiftar stadsbilden. Jag går förbi marinbasen, ser sjömän och tror för en sekund att jag hamnat i en svartvit filmproduktion. Sedan kommer den eleganta hamnpromenaden i belle époque-stil och förvandlar Livorno till ett attraktivt turistmål.

Jag går vidare längs vattnet, förbi färjelägena, det stora båtvarvet och fiskestugorna där det jobbas för fullt med dagens fångst. Den gamla stadsbebyggelsen kallas ”Piccola Venezia”, Lilla Venedig, och är ett supermysigt kvarter byggt med kanaler enligt venetiansk stil. När jag sedan är framme i Livornos centrum känns det som vilken italiensk stad som helst. Och kvällens besök på Armando Picchi vet jag ärligt inte vad jag ska förvänta mig av.

Livorno1

Sommaren gick i romantikens tecken inom AS Livorno. Under våren hade de vinröda vunnit den toskanska kampen i Serie C:s A-division före Robur Siena och ärkerivalen Pisa. I det kommande transferfönstret värvar Livorno 35-årige Alessandro Diamanti, som axlade Lucarellis mantel och fick under två år kultstatus i klubben innan han flyttade vidare till West Ham.

Sedan tidigare fanns Igor Protti i organisationen som lagledare, den gamle forwarden som var med förde Livorno till Serie A tillsammans med Lucarelli. Körsbäret på den vinröda tårtan blev återkomsten av Lucarelli. 43-åringen kom från en säsong i Catania i Serie C, som han sånär höll på att ta upp till Serie B.

Men Lucarelli fick inte starten han vill ha i hemstaden. Efter de nio inledande matcherna låg Livorno näst sist i Serie B med bara fem inspelade poäng. De skulle möta ett Perugia på elva poäng, med en ifrågasatt tränare i Alessandro Nesta. Backlegendaren tog över Perugia sent i våras efter en serie dåliga resultat av tränaren Roberto Breda. Nesta kunde dock inte vända på trenden och Perugia åkte direkt ur playoff-spelets inledande runda.

När jag kommer till Armando Picchi på kvällen är det knappt något folk kring arenan. Den ligger insprängd i ett område med trevliga lägenhetshus, vilket tillsammans med höga stängsel effektivt tar bort möjligheten för supportrar att interagera med varandra. Efter att ha gått runt halva kvartet hittar jag till slut Curva Nord, där de mest hängivna livornesi hänger, men jag hittar bara ett gatukök och ett kaffestånd.

Möjligen har den dåliga tabellplaceringen skrämt iväg fansen under denna Halloweenhelg. Bara 5 500 åskådare dyker upp och tomheten utanför Armando Picchi förstärks inne på stadion. Men Curva Nord håller en hög ljudnivå och klackens tifo hyllar det femton år långa vänskapsbandet med supportrarna i grekiska AEK. “Combatti Livorno” står det på en banderoll, med en retorik hämtad från vänsterrörelser.

Fansen är de som håller högst nivå denna kväll. Inte ens en kvart har gått innan Perugia tar ledningen efter ett otroligt nonchalant försvarsagerande i Livorno. Backlinjen ser fortsatt skakig ut hela matchen men längst fram kämpar och sliter Diamanti med att få igång laget. Belöningen kommer. Strax innan paus har ”Alino” både kvitterat och gett Livorno ledningen på straff.

Livorno2

Alessandro Nesta coachar intensivt i keps och träningsbyxor. Under spelarkarriären myntades uttrycket ”Nestas ansikte” när mittbackselegantens minspel ändrade karaktär i takt med att en match var på väg att svänga till Nestas nackdel. Jag kunde inte urskilja något sådant från platsen på läktaren, men i halvtidsunderläge flimrade säkert tankarna förbi hos 42-åringen att det första italienska tränarjobbet kunde få ett allt för tidigt slut.

Diamanti jobbade vidare på hitta ett hattrick. Men efter paus kunde Perugia kvittera. Om någon trodde att Serie B skulle handla om catenanccio så var denna match det mest uppenbara beviset på att tiderna förändras. Försvarsmisstagen regnade från båda lagen, och kvällens syndabock blev Dario Dainelli.

Veteranbacken hade sina bästa år i Toskanarivalen Fiorentina och anslöt från Chievo i somras. Snett till vänster på raden framför mig reser sig Alessandro Lucarelli, två år yngre bror till Cristiano och för evigt ihågkommen i Parma efter att fört upp laget från Serie D till A på tre säsonger. Livornofunktionären bakom mig ropar på ”Ale” och uppmanar honom att byta in sig själv istället för Dainelli.

Med kvarten kvar orsakar Dainelli en straff när han omedvetet får bollen på handen nära eget mål. Perugia gör 3-2 och mittbacken byts ut till läktarnas hån. 39-åringen buas ut, ber publiken om ursäkt, och ser tröstlös ut på avbytarbänken. Efter straffen snackar Livornos målvakt till sig en andra varning och visas ut.

Inom loppet av ett par minuter har Livorno blivit sårat och straffat sig självt. Laget är inte i närheten av att skapa något efter utvisningen och eftersom bottenkollegan Carpi tagit poäng under eftermiddagen betyder 2-3-förlusten att Livorno är ny jumbo. Även Igor Protti visas upp på läktaren innan matchen är slut.

Cristiano Lucarelli, i kostym och slips, tycks uppmuntra spelarna att tacka Curva Nord efter slutsignalen. När 43-åringen tar stegen ut från innerplanen till spelargången ser tränaren ut som en man med otroligt mycket tyngd på axlarna. Bredvid honom står ”Triglia” och försöker hålla humöret uppe, klubbmaskoten som föreställer en orange fisk med något sorts skägg.

Lucarelli ser mer samlad ut på presskonferensen. Tränaren säger att resultatet var orättvist, att misstagen kostade Livorno matchen, och frågasätter Perugias straff samtidigt som han konstaterar att videogranskning fyllt en funktion även i Serie B.

”Uppenbarligen har vi en del problem, men det är inte lätt när problemen ser ut som de gör”, säger Cristiano Lucarelli. Han avslutar med att de sett denna film spelas upp tidigare under säsongen i Livorno.

Jag får inte möjligheten att ställa någon fråga om återkomsten till Livorno. Det hade ändå tjänat föga. Två dagar senare, i tisdags kväll, gör Livorno sig av med tränaren. Det är oklart om Lucarelli får sparken eller avgår själv i överenskommelse med de styrande. I samma veva avgår presidenten Aldo Spinelli, som försökt sälja klubben under en evighet, och hans son Roberto från positionen som VD.

De romantiska känslorna som följde våravancemanget har bytts ut mot kaos i Livornos novembermörker. Hemma i Sverige tänker jag för mig själv att Lucarelli minst kommer få till julen på sig som Livornotränare, inte minst för hans status. Några timmar senare är han ivägskickad.

Roberto Breda ersätter, Nestas företrädare i Perugia alltså, och i ärlighetens namn är det ett säkrare kort som tränare. Men med Lucarellis avgång kapas också ett speciellt band mellan klubben och supportrarna. Detta kan mycket väl varit sista gången Lucarelli verkade inom AS Livorno. En återkomst till en tidigare klubb är alltid känslomässigt svårt, inte minst när det handlar om klubbens största ikon i modern tid.

Nysatsningen under Lucarelli fungerade inte och Livorno får försöka att klara sig kvar i Serie B. Bilden ovan är från Armando Picchis innandömen och visar Igor Protti och Cristiano Lucarelli firandes med fansen. Grindarna kommer aldrig vara stängda för återvändare men jag tror att Livorno kan förbereda sig för en framtid med bara en av legendarerna på bilden.

Livorno3

Twitter: @ErikHadzic

Erik Hadzic

Senaste tweets

Annons
Annons