Juventus vinner, går det ens att bli förvånad längre?

Igår kväll satte han återigen vinstmålet. Denna gång stående, men minst lika graciöst och i ungefär samma nätmaska. Vad är det som gör att Juventus plockar fram denna bestående vinnarmentalitet gång på gång? Kan en sluta att bli förvånad längre?

Precis som mot Lazio imponerade inte Juventus under stora stycken av matchen. Första halvlek var inte lika välspelad som matchen på Juventus Stadium men intensiteten vreds upp ytterligare något snäpp.

Tottenham var både hetare och bättre, belöningen kom sex minuter innan paus när Son stötte in Trippiers högerinlägg. Tidigare under halvleken hade Juventus blivit blåsta på en straff när domare Marciniak tolkade Douglas Costas fall efter Verthongens tackling på ett väldigt märkligt sätt. Tottenham hade dessförinnan också ett case med handsen på Chiellini men den är långt ifrån lika solklar.

Det hade kunnat bli en sådan afton för Juventus. Bortdömda och dessutom bortknuffade på planen. Tottenhams metodiska passningsspel hyllas med all rätt ofta, vad som inte uppmärksammas lika mycket är deras fysiska sida. Oj, så många dueller Dier, Dembélé och de andra vann på mittfältet.

Khedira och Pjanić hängde inte med i erövringsfasen och då hjälpte det inte att Allegri satt in en extra mittfältare i Matuidi sen sist. Följden blev att varningarna söktes som magneter mot de för kvällen gulklädda Juvespelarna (Pjanić och Benatia är avstängda till kvarten).

Tottenham hade lika mycket kontroll efter paus och var 25 minuter ifrån klubbens riktiga europeiska genombrott i modern tid. Det behövdes bara tre minuter för att förgöra den drömmen, när Juventus bestämde sig för att det inte korrelerar med den egna självbilden att åka ut i åttondelsfinal.

När Khediras ben inte hängde med fick han använda huvudet istället. Tysken nickskarvade Lichtsteiners inlägg mot Higuaín som på mästerligt målskyttsmanér hittade ett sätt att med yttersidan vinkla in kvitteringen.

Argentinaren iklädde sig senare framspelarrollen, och vem är bättre att frispela än (om inte sig själv då) landsmannen Dybala? Juventus nummer tio gjorde inga misstag och vändningen var fullbordad.

Det tog tio minuter eller så innan Tottenham hittade sig själva efter denna chock. Juventus hade fått ny energi och äntligen börjat vinna lite boll efter ledningsmålet. Med laget tätt packat framför Gigi Buffons straffområde blev det enklare att försvara Spurs attacker. Hemmalaget blev inte riktigt farliga förrän ex-bianconero Llorente kom in och hotade med sitt huvudspel. Den oreda som spanjoren orsakade ledde inte till mer än en nick i stolpens insida av Harry Kane.

Matchen var över. Tottenham var det bättre laget över 180 minuter men åkte ut likväl. Juventus hade varit Juventus och gått vidare på deras speciella sätt. Vinnarmentalitet såklart, men lika mycket tack vare de speciella spelarna Paulo Dybala och Gonzalo Higuaín. Igår var de skillnaden mellan två jämbördiga lag.

Max Allegri ska förstås hyllas som väcker dessa vinnarskallar till liv gång efter annan. Igår lyckades han med bytena sånär som till hundra procent. Lichtsteiner var klockren för matchbilden med sin attityd och löpförmåga. Barzagli hade det svårt mot Sons snabbhet på samma position, ändå var italienaren kvickast som rensade bollen på mållinjen framför Lamelas huvud efter Kanes stolpnick.

Asamoah kom in samtidigt som Lichtsteiner med halvtimmen kvar och bidrog till en defensiv trygghet som den allroundlösning han är kan ge. Bara Sturaros korta inhopp kändes tveksamt med ett par bortslagna passningar, bland annat innan Kanes stolpträff.

Kapten Buffon hade en argumentation med just Sturaro mitt i segerfirandet och en kan undra vad de egentligen dividerade om. Kanske var det om Sturaros oaksamhet, kanske var det över en till i raden av liknande vinster som Juventus bygger sin karaktär runt. Frågan är om Max Allegri, arkitekten över detta lagbygge, själv kan bli förvånad fortfarande?

Twitter: @ErikHadzic