De Guzman-fallet är inte bara en Napolikliché

Napoli, regerande italienska cupmästare, köper de Guzmán från Villarreal för sex miljoner euro och säsongen 14/15 får den då 27-åringe De Guzmán mycket förtroende från tränaren Rafael Benitez. Det var innan problemen började med betydande personer inom Napolis organisation.

På våren 2015 börjar De Guzmán få magbesvär. Lagläkaren Alfonso De Nicola kan inte ställa en diagnos utan ändrar spelarens diet. De Nicola låter inte nederländaren träffa någon annan läkare, Maurizio Sarri tar över som tränare under sommaren, men de Guzmáns fysiska kapacitet ligger långt ifrån max trots att läkaren deklarerar motsatsen.

De Guzmán är vid det här laget förbrukad inom klubben. En del inom Napoli tror att han fejkar skadan, spelaren själv börjar tveka på om han har verkligen har ont. Den nye sportchefen Cristiano Giuntoli hälsar att De Guzmán har sommaren på sig att hitta en ny klubbadress.

Mittfältaren vägrar, och på träningen efter deadline-day ser Giuntoli de Guzmán på träningsplanen i Castel Volturno. Sportchefen kallar spelaren för skithög och smäller till honom i ansiktet. Slagsmålet är igång och lagkamraten Zuñiga tvingas gå emellan.

Under resten av hösten har Jonathan de Guzmán bara tillåtelse att jogga runt träningsplanen. Övriga lagkamrater är bakbundna av klubbens beslut att frysa ut spelaren och en läkare utomlands diagnostiserar de Guzmán med idrottsbråck.

En operation tillåts först när Feyenoordprodukten lånas ut till nykomlingen Carpi i januari – Giuntolis tidigare arbetsgivare. Det tar nästan ett år innan De Guzmán är helt återställd, han blir utlånad till Chievo sommaren 2016, och Napoli släpper honom ett år senare till Eintracht Frankfurt. Där vinner han tyska cupen och blir första nederländare att göra mål i Europas fyra största ligor.

Historien om Jonathan de Guzmán är både remarkabel och extrem. Den förbättrar  heller inte bilden många inom fotbollsvärlden har av staden SSC Napoli verkar i. Ni vet, platsen där lagets anfallare Arkadiusz Milik blir pistolhotad och rånad på en Rolex-klocka värd 20 000 euro timmarna efter en triumferande Champions League-seger mot Liverpool.

Milik är inte den första och säkerligen inte den sista Napolispelaren som blir rånad i sin egen stad. Ett samhälle som den neapolitanska maffian Camorran håller i ett tungt grepp. Gomorra, tv-serien som behandlar organisationen, spelade en roll när två av Lyons bästa spelare valde bort Napoli förra året.

Corentin Tolisso och Maxime Gonalons hade följts av Napoli i flera år och skulle förr eller senare lämna det OL som de spelat i sedan barnsben. Tolisso valde dock bort Napoli, mycket på grund av stereotypen av staden och influerade hans dåvarande kapten Gonalons att istället skriva på för Roma. Detta berättade deras agent Frederic Guerra till Radio Kiss Kiss Napoli förra våren. Inte ens Guerras neapolitanska rötter kunde ändra spelarduons uppfattning om Neapel.

Detta förstärker Napolipresidenten De Laurentiis bedrift att locka Carlo Ancelotti till klubben i våras. Inte för att 59-åringen löper någon stor risk att bli rånad i Neapel, utan för att Ancelotti köpte hela konceptet Napoli. I efterhand har det inneburit ett transferfönster med få förstärkningar, problem mellan stadsstyret och klubben, och inte minst det svåra arvet efter Maurizio Sarri.

Jag tror varken Neapel eller klubben Napoli är särskilt mycket värre än något annat. Det framgår bland annat i kärleken som utlänningar som Pepe Reina, Dries Mertens och Marek Hamšik (jo, han har också blivit rånad) gång på gång bedyrat till staden. När allt kommer omkring tror jag mer det handlar om mångmiljardindustrin som fotbollen utvecklat sig till.

Spelare ses som handelsvaror i många fall. När deras tekniska och fysiska tillgångar är slut är spelarna förbrukade. Det finns inget som säger att proffsen måste respekteras som människor kontraktstiden ut, även om exemplet med de Guzmán är extremt sådant på ren och skär vuxenmobbing.

Nästan lika mycket förundras jag över Cristiano Giuntolis uppförande. 46-åringen lyckades ta miniklubben Carpi från Serie D till A på fem säsonger i rollen som sportchef och belönades med det stora steget till Napoli. Hans arbete under tre år i södra Italien har ifrågasatts av många och Napolifansen har undrat hur mycket han egentligen haft att säga till om?

Förmodligen inte mycket alls, eftersom alla vet att Aurelio De Laurentiis styr klubben med en järnhand. Desperat över sitt eget misslyckande i fallet de Guzmán tvekade Guintoli inte över att låta händerna tala i ett pressat läge.

Kommande sommar går Guintolis kontrakt ut i Napoli. Vilken klubb vill då anställa en sådan person? Ännu viktigare, hur många mobbare finns det egentligen där ute i elitfotbollens maktpositioner? En frispråkig nederländare gav sin version, men de allra flesta fotbollsspelare kommer aldrig vara lika öppna.

Twitter: @ErikHadzic