De hoppades på Guardiola men fick en Maurizio. De som i Juventusfansen, när klubben efter veckor av spekulationer offentliggjorde Max Allegris ersättare på tränarposten. Pep Guardiola till Juve var aldrig ett rykte jag personligen tog på allvar. Dels på grund av huvudpersonens dementier, dels för att arbetet i Manchester City inte kan ses som avslutat än.
Pep har den senaste månaden istället legat som en bakgrundsstory när Maurizio Sarris namn varit huvudspåret i Juventus tränarjakt. Chelsea har till slut valt att släppa tränaren efter bara en säsong. De blå talar om att italienaren saknat hemlandet och vill komma närmare familjen i Italien.
Jag har fortfarande svårt att begripa varför Chelsea aktivt gör så här med en tränare som resultatmässigt under debutsäsongen i England presterat på maxnivå sett till förutsättningarna. Tränaren själv har tagit illa vid av den högljudda skara fans som protesterat mot hans ”Sarriball” under säsongen men det är svårt att veta om han eller klubben varit den drivande parten i avskedet.
Protesterna kommer inte sluta bara för att han återvänder till Italien. Det finns Juvesupportrar som både ogillar Sarris täta band med Napoli och Neapel där han är född. De ser honom som en provinstränare, en man som under 10-talets första halva tränade klubbar som Empoli och Alessandria. Vinsten i den gudsförgätna Europa League-finalen i Baku var karriärens första pokal för Sarri.
Det är dock inte första gången Juventus tränarrekryteringar ses med skepsis bland allmänheten. Många höjde på ögonbrynen eller blev arga när Allegris namn presenterades för fem år sedan, en Milantränare som dippade efter att direkt bärgat scudetton 2010/11. Idag är Allegri en av världens mest aktade tränare.
Likadant var det när Juventus anställde Marcello Lippi för 25 år sedan. Den blivande världsmästartränaren hade vid tillfället bara slutat sexa med Napoli men tog Juventus till fem oförglömliga år. Med Lippi bröt Juve Milans dominans och han tog en Champions League-titel som kröning.
Ännu längre bak finns exemplet med Giovanni Trapattoni, en annan kommande förbundskapten. ”Trap” hade en säsongs erfarenhet som huvudtränare i Milan när Juventus valde honom 1976. Trapattoni stannade tio år i Turin, vann otaliga pokaler och erövrade Juves första Europacuptitel.
Historien talar för att Juventus vet vad de gör, men inte utan att Maurizio Sarri är en chansning. Det är en annan sak att träna en klubb där bara vinster räknas kontra en uppstickare som Napoli. Utlandsäventyret visar att 60-åringen utvecklats som tränare men Chelseaspelarna har genomgående under säsongen bombats med frågor om de gillar Sarris spelsätt och hur de anpassat sig till det.
Just den speciella stilen som blivit tränarens signum är det tyngsta skälet enligt mig till en Sarrisuccé i Turin. Max Allegri var en fantastisk tränare för Juventus men antagligen kände klubbledningen att han inte kunde ta laget längre. Det vill säga: Juventus skulle fortsatt ha svårt att vinna Champions League med Allegri.
Juventus överger Allegris taktiska flexibilitet och förmåga att få ut max av anpassningen till motståndaren. De går över till en mer offensivt ideologisk väg där bollinnehav och snabba kombinationer framåt är nyckeln. Juventusspelarna kommer drilla detta tills de kan mumla löpvägar i sömnen, och på sikt tror jag det gynnar Juve att bli bekvämare med bollen när de möter kontinentens allra bästa lag.
Maurizio Sarri fick en oväntat bra start i Chelsea men kan inte räkna med samma kvicka utdelning två år i rad. Det spelar ändå ingen roll. Juventus kommer ha tålamod med Sarri och tiden det tar för spelarna att förstå hans signifikativt vertikala spelsätt. Juve kommer inte stressa upp sig ifall de inte skulle toppa Serie A efter hösten ens.
Men Napoli då, vad ska de känna? Även där rör Sarris val av klubb upp känslor, tre år efter att den idoliserade skyttekungen Gonzalo Higuaín gjorde den förbjudna flytten från Napoli till Juventus. En tränarövergång smärtar inte lika mycket. Men Sarri identifierade Napoli som sitt lag och sviker många själar med valet av att klä sig i vitsvart.
Som jag var inne på efter Antonio Contes övergång till Inter är form en färskvara inom fotbollen, inte minst på tränarsidan. Vid sidan av Conte och Allegri finns inte många italienska världsklasstränare längre. Maurizio Sarri är en av dem och får därför chansen efter att ha gått den långa vägen mot toppen.
En väg som började i de toskanska regionserierna, som blev en livsstil när Sarri övergav bankjobbet för att ge tränaryrket en chans på heltid för knappt 20 år sedan, och som nu är framme vid Italiens största klubb. När Juventus kallar är det svårt att säga nej, och Maurizio Sarri är väl värd den här chansen.
Twitter: @ErikHadzic