Många stockholmare på mitt sociala medier-flöde verkade igår pusta ut över att slippa arrangera vinter-OS i huvudstaden. I tvär kontrast mot segerkandidaturen Milano-Cortina d’Ampezzo, där det firades på miljonstadens gator och gissningsvis även i den lilla skidorten.
Inte helt oväntat har denna seger, ett ”italienskt mirakel” som Gazzetta dello Sports ledare benämnde den, spillt över även på fotbollen. I schweiziska Lausanne satt Milans president Paolo Scaroni och jublade med Inters klubbdirektör Antonio Antonello över OS-beskedet tillsammans med Milanos borgmästare Giuseppe Sala.
Alla nöjda och glada, men segern är också början på en tvist som kan pågå i flera år. Inter och Milan har nämligen kommit överens om att riva den gemensamma borgen San Siro och ersätta med en ny arena för 60 000 åskådare.
Den första notan för bygget ligger på 600 miljoner euro. Därtill ska området fräschas upp med affärer och allt annat som hör ett modernt stadionkomplex till. Både Scaroni och Antonello är på det klara att de inte vill lämna området San Siro, ”en ikonisk plats och världen vi känner till”. Men klubbarna kan inte tänka sig att renovera San Siro och samtidigt spela matcher där.
Problemet är att varken Milan eller Inter äger arenan. Det gör kommunen och den har ett glasklart budskap: invigningsceremonin i vinter-OS 2026 sker på San Siro, enligt avtalet i Milano-Cortinas ansökan. Borgmästaren Sala har tidigare insisterat på att uppgradera arenan och området runtomkring, och hävdar bestämt att ett beslut om rivning tas efter OS.
San Siro, eller Stadio Giuseppe Meazza kommer fira hundra år 2026 om Sala får som han vill. Den senaste stora renoveringen genomfördes inför VM 1990 och San Siro är en älskad men åldrande jätte. Milanoklubbarna har sackat efter Juventus rejält på intäktsfronten under 2010-talet och känner behovet av att förändra för att överleva som storklubbar även i framtiden.
På ett businessplan är det enkelt att förstå klubbarnas planer. Så misskötta som bägge varit under 10-talet är det bråttom att presentera framtidslösningar som kan väcka fansens optimism. Men detta handlar primärt inte om pengar.
I och med att jag inte är Milan- eller Interfan berör detta inte det emotionella avskedet en supporter ställs inför när det är dags att begrava en stor del av det förflutna och vänja sig vid ett nytt vardagsrum.
Det handlar heller inte om kapaciteten på San Siro. 80 000 platser säljs ut vid varje derby och det senaste året har milanesarna hittat tillbaka till rymdskeppet. Inter och Milan snittade cirka 58 000 respektive 54 000 säsongen 18/19.
Tittar en på situationen med den nya arenan i Rom så känner sig Roma tvungna att minska kapaciteten jämfört med jättelika Stadio Olimpico. Det senaste stora europeiska arenabygget Tottenham Hotspur Stadium har nästan dubblerat åskådarplatserna för att behovet fanns att sälja fler biljetter för Londonklubben. Något sådant finns inte i Milano.
Utan det handlar om att bevara den unika ställningen en samlingsplats som Giuseppe Meazza har. Ingen arena av de jag besökt har framkallat samma känsla av storskalighet vid det första besöket. Liknelserna ni hört till katedraler eller ”fotbollens La Scala”, alla myter stämmer in på San Siros pampighet.
Jag undrar om inte Milanolagen undervärderar detta när de vill riva arenan och bygga en ny. När allt fler klubbar känner sig mer eller mindre nödgade att bygga nytt försvinner inte bara ikoniska byggnader som tusentals människor kunnat använda som gemensam samlingsplats varannan helg.
För varje nytt, toppmodernt bygge urholkas originaliteten bland de europeiska klubbarnas hem. Det mesta som byggs börjar likna andra nya arenor och vi kommer komma till en punkt där nya fotbollshem inte väcker någon entusiasm. Långt ifrån alla klubbar dessutom har råd att bygga en massiv kortsida eller installera ölpumpar som fyller en pint på fem sekunder underifrån som i Tottenhams fall.
Där tänker jag att folk skulle fortsätta att vallfärda till San Siro för dess unika ställning. För att det i framtiden inte kommer vara en arena som alla andra. För att den har en själ och enormt mycket historia som ryms i den. Det vore en skam att demolera en plats med nästan hundra år av minnen på nacken. En plats vars värde snarare kan stärka Milanolagens attraktionskraft i framtiden.
Långt ifrån det sista är sagt i denna kamp mellan klubbar och kommun. Milan och Inter vill ha en ny arena färdig till säsongen 2023/24. Men är det något som italiensk byråkrati inte släpper fram är det snabba stadionprojekt. Inte ens i allt mer internationella och dynamiska Milano. Alla ni som ännu inte besökt San Siro är därmed att gratulera.
Twitter: @ErikHadzic