En portugis in, och en ut. Att 48-årige Paulo Fonseca skulle få lämna Roma efter två år av sidsteppande var den sämst bevarade tränarhemligheten i italiensk fotboll. Men att den tio år äldre José Mourinho skulle krascha scenen och äntra Rom efter honom? Det är en chocknyhet i paritet med den när Andrea Pirlo gick från tränaruniversitetet till att basa i Juventus förra sommaren.
Det valet föll illa ut. Mourinho är på många sätt Pirlos motsats, men magkänslan är inte mer positiv för det. Först och främst: Jag fascineras av Mourinho och välkomnar karaktären tillbaka i Serie A efter elva år. Hans tränarkarriär peakade med Inters trippelvinst säsongen 2009/10, men sedan dess har det långsamt sluttat neråt.
En demontränare med en stjärna som börjat dala innebär en självbild som inte överensstämmer med omvärldens alla gånger. Liknande svallvågor som eftermiddagens besked ger gav också Tottenhams anställning av den tidigare fienden Mourinho hösten 2019.
Han kom från en ganska frustrerande tid i Manchester United och gick vidare neråt i den engelska klubbpyramiden, hierarkiskt sett. Men Spurs blev Mourinhos största misslyckande i karriären. Han tog över eleganten Mauricio Pochettino och ett lag som gått till Champions League-final ett halvår tidigare – och misslyckades sedan med att kvala in till den turneringen.
“Mou” älskar Premier League och det var förståeligt att han stannade kvar i England. Men med de flesta broar brända där fick han söka sig vidare till ett land där han fortfarande ses som en stor profil, och är älskad på sina håll. Det blev Roma. En klubb som likt Spurs befinner sig i ett vakuumtillstånd utanför Champions League.
Pochettino spelade en anfallsglad fotboll och nådde med tottenhamska mått mätt enorma framgångar. Paulo Fonseca försökte också det i Roma – men föll platt. Innan honom hade Roma anställt Eusebio Di Francesco och gett honom sitt första storklubbsuppdrag. Hans företrädare Luciano Spalletti var en chansning på sättet att det var hans återkomst till Roma – och Rudi Garcia var definitivt en sådan innan dess.
Ännu längre bak under 2010-talet har även Zdenek Zeman fått göra sejour nummer två i Roma, som också gav Luis Enrique hans första riktiga tränarjobb. Det betyder att José Mourinho är Romas sjunde tränare exklusive interrimlösningar under de senaste tio åren. Bara Spalletti har under de senaste 15 åren varit en garant för jämna resultat och prestationer.
Från dessa olika chanstaganden går alltså Roma och anställer José Mourinho –den mest enmallade av topptränarna idag. Defensiven kommer sättas främst och det blir inte roligt att kolla på Roma. Det är det inte under Fonseca heller, och med Mou kan i romanisti åtminstone hoppas på stabilitet i form av resultat.
För kravbilden är den att Roma till och börja med ska återvända till Champions League. Det kan Mourinho klara av nästa säsong, även om truppen han förfogar över är betydligt sämre än den han hade i Tottenham. Till nästa säsong kommer ägaren Dan Friedkin ha ett helt år bakom sig som president i Roma och laget får tillbaka det otursförföljda superlöftet Nicolò Zaniolo.
Det är en spännande omstart för Mourinho i denna nya Roma-era. Han kommer med sin pondus och karisma, och lär få respekten från spelarna direkt. I vintras bråkade lagkaptenen Edin Dzeko med Fonseca och blev av med bindeln; sådana situationer borde inte upprepas även om Mourinho knappast är fotbollens största diplomat.
I motsats till det har Romas (strålande) sociala medier-team byggt en bild av klubben som nydanande, samtidigt som de sportsliga resultateten inte hängt med de senaste tre åren och klubben har tappat ikoner som Francesco Totti och Daniele De Rossi från organisationen.
Ur denna smärre identitetskris väljer Roma att anställa den kanske största antihjälten bland tränare. José Mourinhos åldrade syn på fotboll har lett till att hans gloria hamnat på sned, men han klamrar sig fast i toppfotbollen tack vare tidigare meriter och den starka tron på att han själv har mer att ge. Tiden i Roma kan avgöra om Mourinho fortfarande är relevant på denna scen.