Är det dags för Gall att bli MFF:s verkliga supersub?

Det verkar vara en viktig del i hans kommunikation med media, att vid väl valda tillfällen sätta en eller två spelare i positivt ljus och ge officiell kärlek. Han glömde att göra det efter Degerfors-matchen (3-2) i söndags, men då tog han sig tid för att istället göra det dagen efter. Dels kring Johan Dahlins matchhjälteräddningar, men också för det som Romain Gall gjorde.

– Han har den fantastiska kvaliteten att förändra matcher under dagar som laget behöver det.

– När han kommer in 30 meter mot mål så tänker man alltid att saker kan hända.

– Och när man spelar på sättet vi gör, då måste nummer åtta- eller nummer tio-spelarna konsekvent göra mål. Han är definitivt en sådan spelare.

Det var inte mycket nytt i de delarna. Gall är MFF:s X-faktorspelare, en sådan spelare som de inte har haft sedan… Magnus Wolff Eikrem? Gall har dock samma problematik som Wolff Eikrem årsmodell 2017: hur många mål och assist som än görs, så finns det ingen uppenbar plats i elvan.

Gall har varit tillgänglig i 30 MFF-matcher, men “bara” spelat 900 minuter. Såhär långt har det varit ganska enkelt att gissa hur mycket han kommer få spela i varje match. När det roteras i ligan eller cupen kommer han att få starta, och då är det också ganska hög chans att han gör mål och/eller assist (han har gjort det i sju av elva starter). När det gäller de största matcherna så blir det inhopp på fem-tio minuter istället.

Jag funderar på om det fanns någon tanke med att lyfta fram Gall just efter Degerfors. Det är enkelt att slentrianmässigt göra det efter ett mål och en assist, men det mest intressanta var det som Rösler la till i slutet av sitt resonemang. Han gav en hint om att Gall har jobbat upp det som han skulle jobba upp för att få fler minuter.

– När jag tog in honom mot Chelsea så visade han också ”the ugly side”. Jobbade hem, pressade N’Golo Kanté när han hade bollen, förstod att han måste spela spelet på den här nivån mer fysiskt.

När jag pratade med Gall i Marbella var han inne på samma sak. Hans stora förbättringsområde i år var att göra grovjobbet bättre och bygga upp sin kropp. Inte för att han på något sätt var lat eller så, inte alls, men för att MFF är ett hårt jobbande lag där varje spelare verkligen måste lägga in ett hårt jobb på rätt sätt. Annars finns det inte plats för dig.

Det var därför Wolff Eikrem inte fick plats i MFF. Han var inte heller på något sätt lat utan han ville mycket, men han hade inte förmågan att snabbt jobba in i press och täcka stora ytor. Magnus Pehrsson prioriterade ett tag till och med en formsvag Pawel Cibicki före Wolff Eikrem, för att han visste vad han skulle få ut i delarna utan boll. Det här MFF-laget har ju också gått ännu mer mot presshållet jämfört med MP-tiden.

Jag tror inte att Gall är på nivån än där han startar de största matcherna för MFF, vilket säger något om konkurrensen på centralt mittfält, men det känns som att Gall är mer redo för att vara den där spelaren som kanske kommer in på Stamford Bridge redan i minut 60-70, för att verkligen hinna sätta avtryck. Det hade varit en någorlunda hygglig supersub att ha i morgon när det är Europa League-möte igen. Blir det Galls första “riktiga” inhopp i Europa?

@jonas_hansson

De verkade ju inte längre ens klara av de sämre lagen.

Det hade inte funnits någon övertygelse mot varken Vidi eller Vardar. MFF kändes som ett ”normalt skandinaviskt lag”, som mot sämre motstånd hade svårt att nöta ner låga block. Inte ens om man letade efter mönster så såg man spelidén med hög press. Det fanns ingen cynism, varken i duellspel eller spelsätt. De äldre spelarna i truppen kändes gamla snarare än erfarna, och stjärnorna gav knappt något.

När MFF tappade 2-0 till 2-2 i första matchen mot Midtjylland så skulle ju Europaspelet vara över igen. Tillbaka till ritbordet, skapa nya planer för nästa år, skjuta drömmarna framåt i tiden.

MFF-ledare och -spelare pratar ofta om returen, Midtjylland borta, som en match där de växte. De klarade av ett fysiskt lag, de klarade av att vinna en bortamatch, de klarade av att hantera ett av Europas bästa lag på fasta situationer. Det känns också som att… den där magin kom tillbaka i 2-0-segern.

Den syntes visserligen inte borta mot Genk, men dubbla vinster mot Besiktas, upphämtning från 0-2 till 2-2 hemma mot Genk, och den där Midtjyllandmatchen visade att MFF var ett lag som faktiskt kunde göra saker ute i Europa igen.

Jag har pratat med några MFF-spelare om detta under de senaste dagarna, och de kommer också in på något där. Midtjylland borta var en vändning i att skapa tro och självförtroende. Att åka ut mot Vardar var riktigt tungt, jag tror inte någon “on the record” har sagt just exakt hur tungt det var. Vidi var inte lika tungt, men ändå ett lag där MFF kände att de skulle gå vidare.

Vad är nu kvar för MFF för att bevisa sig ännu mer i Europa? Att fortsätta att vinna mot lag där lönebudget inte avgör matchen på förhand, att fortsätta med magin. Att ta sig till fler gruppspel. Och att, med all respekt för Celtic och Salzubrg och Shakhtar, fixa oavgjort eller seger mot någon av de absolut största klubbarna i Europa. I dag har de chans att göra det sistnämnda.

En viktig punkt för det i dag handlar om respekt. Jag vet att Uwe Rösler tyckte det mot Genk borta och tidigt i matchen borta mot Besiktas var för mycket respekt hos MFF-spelarna. Det skulle smälla på mer från minut 1 i bägge matcherna, vilket han åter tog upp på onsdagens presskonferens.

@jonas_hansson

Jag pratade lite kort med honom efter matchen mot Krasnodar (0-2) i går, och han kom då in på att det är skönt att nu börja från samma punkt som resten av lagkamraterna. Det är en viktig del.

I somras kom han tillbaka till MFF efter lite skadeproblem, och framför allt hade han knappt spelat fotbollsmatcher sedan november 2017. Flytten till Gent blev inte som han hade velat, utan han var tillbaka i MFF. Det handlade en hel del om att bara komma igång igen.

Och trots att han inte kom upp i nivå om allsvenskans bästa spelare à la 2017, så gjorde han ändå två mål, fem assist, och fixade ett par fixade straffar. Som central mittfältare. På ungefär 900 spelade minuter i allsvenskan. I snitt var han involverad i ett mål var 100:e minut.

– Jag har alltid förväntningar på mig själv. Jag tycker inte jag blivit en sämre spelare, jag vill bli en bättre spelare, så det handlar om att hitta nivån. Att hitta min roll i laget bättre än under de första sex månaderna.

– (Rollen) är annorlunda än när jag var här senast. Jag får göra min bästa version av den rollen. Det är det jag försöker att göra.

Förändringen i rollen inkluderar ju bland annat att det numera är tre centrala mittfältare i MFF. Under 2017 var han ganska offensiv, nästan som en släpande punkt bakom anfallarna i vissa situationer, men nu definieras han av Uwe Rösler mer som en nummer åtta, mer tvåvägsspelare. Christiansen själv pratar om att det blir lite andra löpmönster och uppspelspositioner.

Christiansen är dock inte ovan vid att vara i en sådan här situation där han ska försöka komma igång igen. 2016 kom han till MFF efter ett tungt år i Chievo, och det tog tid innan han kom igång. 2017 var han precis återhämtad efter en längre skadefrånvaro. Bägge gångerna tog det upp till ett halvår innan han verkligen kom igång på riktigt.

Om det vill sig lika väl för MFF den här gången, så har Christiansen nu fått sitt halvår att komma i form och hitta rätt i sin rolll. Där har MFF ett fint sparkapital för att bli ännu bättre.

@jonas_hansson

Spola tillbaka Malmö FF ett år och mycket kändes välplanerat i ledarstaben. Olof Persson och Jens Fjellström hade under sommaren/hösten förlängt sina avtal, egenproducerade(/GIF Nike-producerade) Andreas Georgson hade fått en handplockad roll, och Magnus Pehrsson kändes som han hade hittat rätt.

Pehrsson fick gott om beröm från såväl kollegor som MFF-ledningen, och MFF själva pratade om att ha kontinuitet i ledarstaben (med inte nödvändigtvis på huvudtränarposten). Det var en hel del som tydde på att det verkade fungera rätt bra. Att MFF hade sin formel som de var nöjda med och som de ville ha kvar en längre tid framöver.

Sedan hände april-maj 2018 och MFF fick känna på hur snabbt fotbollsvärlden ändras (de fick göra det i bägge riktningarna under 2018). Det här träningslägret är det tydligt att det är nytt. Det mesta runt omkring den här staben är detsamma (förutom en förändring på materialarsidan), men få saker ser likadana ut där inne.

Uwe Rösler är huvudtränare, Georgson har fått en mer framskjuten roll, Olof Persson och Jens Fjellström valde att lämna (även om Fjellström är kvar några veckor till), och engelsmannen Rob Kelly och spanjoren José Martínez är nya. Martínez och Kelly tar inte mycket plats än, men det kommer nog på olika sätt att synas senare.

Vi noterar först att det numera är ett engelskspråkigt MFF. Rösler, Martínez, Kelly, och fystränaren Ben Rosen. Lägg där till att träningslägret har två andra engelskspråkiga på plats. Den tidigare praktikanten Jamie Mackay är kvar (han har satt sin titel som ”Assistant Strength And Conditioning Coach”, detta sedan juli 2018). Här är även Mark Read (”Academy Conditioning Coach”), som har avtal till 2020. Fysdelen med Rosen och Read (och senare även Mackay) har dock varit på plats sedan några år tillbaka.

När det gäller Olof Persson och Fjellström har bägge sagt att de tog besluten själva, att de lämnar MFF med en bra relation till föreningen och staben, men att de ville testa något nytt. Det är helt omöjligt att undvika spekulationer när två MFF-ikoner lämnar under samma vinter, och det med tid kvar på sina avtal, men det är upp till framtiden att visa om det handlar om mer än att de ville testa något nytt. Sånt kommer i så fall ofta fram.

Bägge har tidigare pratat om funderingar på att själva bli huvudtränare. Även om det inte är ett måste för någon av dem att bli det, så var ingen av dem på rak väg att bli det i MFF. Frågan är om det ens fanns någon uppenbar möjlighet att avancera uppåt internt? Jag vet också att alla spelare inte håller med om att Röslers metoder varje gång är de bästa, men många pratar ändå gott om Rösler, och att alla spelare inte gillar allt är en problematik som alla huvudtränare stöter på (sedan kan de olika nyanserna i det vara svårare att greppa) och det har kanske noll med Persson och Fjellströms egna beslut att göra.

Nåja. Hur är då den här nya staben? Jag vet att Georgson är genuint bra (det skulle inte förvåna mig om han en dag är en bra allsvensk huvudtränare). Martínez gav ett starkt intryck i gårdagens intervju, och påminde en del om Ben Rosen: han kan svara bra, utförligt, och specifikt, men stryker ofta under att han är där uteslutande för att hjälpa till. Inte för att bara slänga in massa egna idéer eller leta efter rampljus eller prioritera att leta efter en egen bättre karriärsmöjlighet. Rob Kelly har jag inte hunnit att prata något längre med.

Det märks också att Rösler börjar att skaffa sig mer mandat i MFF, och det känns som att en anledning till att han stannar är för att han verkligen ville ha kvar höstens trupp (med några adderingar).

Det ska bli intressant att se hur den här dynamiken i den nya ledarstaben utvecklas, hur MFF tänker (om?) långsiktigt, och hur stor del de här förändringarna kommer att påverka hur MFF ser ut och presterar på fotbollsplan. En ledarstab får många möjligheter av en spelartrupp, men sätter egen prägel och identitet. MFF har de senaste åren gått åt att vara ännu lite mer av ett hårt jobbande lag, med lite färre unga spelare, och Rösler har fått MFF att i stunder spela pressfotboll på riktigt. Ännu mer i den riktningen?

***

Ett par korta grejer inför dagens träningsmatch för MFF (16.00 mot Krasnodar, sänds via C More):

1. Uwe Rösler ville inte säga något om laguttagningen, men det känns väl som att det blir en ganska etablerad elva i den matchen och sedan ett antal förändringar (10-11?) till måndagens match mot samma motstånd? För att ge Krasnodars bild av måndagens match: de spelar mot New England Revolutions först på söndag, följt av match mot MFF senare på dagen, och en till match mot MFF på måndagen. Men de skriver ingenting om måndagens (sent inplanerade) träningsmatch mot MFF. Måndagsmatchen känns inte högsta prio för Krasnodar.

2. Krasnodar pekar ut fyra spelare i MFF:s trupp inför matchen: Carlos Strandberg, eftersom han har spelat i en rysk klubb tidigare, och… Arnor Traustason, Oscar Lewicki, och Egzon Binaku.

3. Inga nya nyförvärv på plats (förutom Anel Ahmedhodzic). Redan nu är 28 spelare med, och det exkluderar Tim Prica som inte åkte med på grund av sjukdom. Han är heller inte med i P17-landslaget som tränar i La Manga (i P17-originaltruppen var 20 spelare uttagna, och åtta av dem tillhör MFF).

@jonas_hansson