En titt på Röslers tränarkarriär: ”Väldigt strukturerad – men kommunikationen är hans styrka”

För det här är inte en man som har varit utan motgångar eller svåra problem. Det här jobbet är ganska “enkelt” i förhållande till vissa andra av hans livserfarenheter.

Uppväxt i Östtyskland med att bevittna det landets fall. Han fick Stasipoliser efter sig som ville att han skulle spionera på sina egna lagkamrater (han spelade även i Östtysklands sista landskamp någonsin). Han har jobbat under den fullständiga galenskaparen Massimo Cellino. Han har haft en tumör (tennisbollsstorlek) i bröstet. Han har varit inne i engelsk fotboll de senaste åren, en av de mest slitande miljöerna som finns för en fotbollstränare.

Vad är det då MFF har anställt för typ?

En tidigare Manchester City-kultspelare som gjorde mycket i Norge som tränare. Det var där han hade sin familj: sin norska fru (som han träffade när han var på träningsläger med City) och sönerna Colin (nu U18-spelare i Man City, döpt efter City-legendaren Colin Bell) och Tony (pluggar finans på New Yorks universitet, döpt efter City-legendaren Tony Book).

Han hade tränat bland annat Molde, men hans mål var att bli huvudtränare i Premier League. Han lämnade Norge och under något halvårs tid jobbade han i Man Citys akademi, och hade samtidigt full koll på League One och League Two. Hans vän Ole Gunnar Solksjaer rekommenderade Rösler till League One-klubben Brentford, och den oerhört ambitiöse ägaren Matthew Benham tog honom.

Han tog nästan upp dem till Championship första året, och det är i den här klubben som alla berömmer Rösler.

Mark Warburton, sportchef och hans tränarersättare, till Brentfords hemsida:

– Uwe lämnar klubben i ett fantastiskt skick.

Spelaren Kevin O’Connor till Telegraph:

– Vi var bara rakt igenom mediokra i League One, men Uwe ändrade vår mentalitet. Allt han gjorde var Premier League-standard. Han gjorde det fantastiskt bra.

– Strukturen är verkligen på plats nu, och det är tack vare det som tränaren har gjort.

– Han är briljant. Väldigt strukturerad, väldigt organiserad, men för mig är kommunikationen hans riktiga styrka. Han är bra på att prata. Han tar dig åt sidan om du inte är i laget till nästa match, och försöker förklara varför, vilket gör att hela truppen är nöjd.

Rösler höjde Brentford mycket. Det var i första hand ägaren Benham som skapade Brentfords väg till Championship, men de två kanske viktigaste efter det var Warburton och Uwe Rösler.

Rösler försökte vara så nära supportrarna som det gick, för att förstå dem. Han försökte etablera ett passningsspel med en ”passa ihjäl motståndarna”-filosofi (även om det tog en period att få det att fungera). Han spelade ibland tre anfallare för att pressa sönder motståndarna ännu mer, då mycket i hans filosofi bygger på presspel. Han hade en trupp där de konstant fyllde på med unga brittiska spelare, som han gjorde bättre.

Vissa saker var dock problematiska. Fansen pratar om att det blir mycket handbroms i attackviljan, att spelarna borde släppts fram mer. Att det blev för försiktigt, för motståndarbetonat, och för få faktiska saker i sista tredjedelen. Han ändrade ofta formationer och roterade spelare, vilket frustrerade. Dessutom var det en annan frågeställning: borde han gjort det ännu bättre, med tanke på hur mycket han utvecklade spelarna? Borde de inte ha fått ut mer av sin matchdominans?

Efter en svårare andra säsong lämnade han halvvägs in för Wigan, som dels nyligen kom ur Premier League, dels var närmare hans egen familj. Det var också ett steg närmare Premier League. Det snackades också om Eintracht Frankfurt och Celtic.

De hade gått dåligt för Wigan innan han kom in. Han vann dock tolv av de 18 första matcherna (och förlorade bara två), tog dem till play off, och slog ut tre Premier League-klubbar ur FA-cupen (inkluderat Manchester City).

Spelaren James Perch (Wigan):

– Tittar du på Bayern Münchens lag så tycker jag vi är lite som dem. Vi jobbar väldigt gemensamt, vi jobbar på bra inom vår struktur.

– Han har varit briljant. Han smittar av sig. Han har fantastisk entusiasm och vet hur laget ska spela. Han är intensiv, men på ett bra sätt. Resultaten hade inte kommit om han inte vore på det sättet. Han pratar nonstop (i den tekniska zonen under matcherna).

– Och när han kom hit var han inte glad med hur den fysiska statusen var i truppen, för han ville spela en högintensiv fotboll.

Sedan fallerade det under andra säsongen. Dyra värvningar fick usel effekt, han fick sparken halvvägs in, och Wigan åkte till slut ur. Rösler fick dock en ny chans i Leeds, men där sparkades han efter tolv tävlingsmatcher (vilket nog sa mer om ägaren än Rösler, även om han bara vann två av de tolv matcherna).

Sedan kom Fleetwood Town in. Bra förstasäsong och det började pratas om Norwich och norska landslaget. Sämre andrasäsong och sparken. Så har det alltså varit i tre av hans fyra senaste klubbar (Leeds undantaget, där han bara var några månader).

Många i England verkar tycka genuint bra om hans personlighet. Generellt har han också presterat lika bra eller bättre än förväntat. Han är noga med att saker vid sidan av (kost, videoanalyser, spelarna ska må bra, strukturer) fungerar. Jag skulle säga att det här är en tränare som MFF inte har haft en enda chans att få under de senaste fem-sex åren, förrän nu. Tidigare har det nog varit omöjligt att honom till en skandinavisk klubb, men nu har han sin ”lägsta” period i tränarkarriären sedan han lämnade Norge.

På tal om Daniel Anderssons inflytande i föreningen så har Rösler sagt det här tidigare (då sportchefsrollen inte finns i alla engelska klubbar) i en intervju med Guardian:

– Jag är ett stort fan är sportchefsrollen, sportdirektörsrollen, eller vad du nu vill kalla det – så länge han har styrt inflytande. Han ska föreslå tränaren till styrelsen, för det är han som ska jobba med tränaren 24/7. Jag pratar med Gretar Steinsson (Fleetwood Town) mer än jag pratar med min fru, och det var samma sak med Warburton i Brentford.

När det gäller det negativa skulle nog en del säga att hans idéer sällan har lyckats ända fram, och att han har en taktik som ibland blir spretig och tråkig. Dessutom har han haft kvar ett rykte om sig i England att ganska snabbt vilja klättra uppåt på tränarstegen.

Några småsaker:

1. Han har egentligen spelat de flesta nummerformationer som finns. Tidigare i karriären blev det mycket 4-4-2, 4-3-3, 4-2-3-1. På senare år har han dock hittat en del framgång med 3-5-2.

2. Det finns lite Midtjyllandkopplingar. MFF verkar ha hittat små samarbeten med den danska klubben, och Röslers tidigare klubb Brentford har samma ägare som Midtjylland. Oklart om det dock finns något samband.

3. I en intervju med Guardian berättar han om att han skrev upp för en ”masters degree in sporting directorship”. Han verkar genuint intresserad av att förstå sig på saker: hur föreningar fungerar, supportrar, media. Just media tog han upp själv, då han jobbat mycket med det som expert.

4. Ett par av dagens artiklar:

Kort om hur Uwe Röslers börjar forma MFF. 

Hur processen kring anställningen var.

5. Vill man ha en kort genomgång av en av hans matcher, så går han igenom det taktiska i en match mellan Man City och Wigan 2014 här:

Källor: Telegraph, Independent, Daily Mirror, Daily Mail, Express, Transfermarkt, Brentford, Fleetwood Town, Guardian

@jonas_hansson

HAMMARBY: 25 mål
Fasta situationer: 7 mål (2 straff, 3 hörna, 2 frisparksinlägg)

Hamad 6 mål, Dibba 7 mål, Djurdjic 6 mål, Tankovic 2 mål, Khalili 2 mål… Lägg också till att de tillsammans har gjort 12 assist. Hammarby har ofta snabba anfall, vågar svåra passningar framåt, springer i många olika ytor och har därmed mycket bredd, och har haft effekt på alla offensiva spelare. Välblandat mellan taktiska instruktioner och individuell frihet?

IFK NORRKÖPING: 21 mål
Fasta situationer: 3 mål (2 straff, 1 hörna)

Livets tre garantier: döden, skatter, och IFK Norrköping som allsvenskans bästa inläggslag. Elva matcher, elva inläggsmål:

IFK Norrköpings inläggspositioner som har gett mål 2018.

Av de resterande sju spelmålen kan flera av dem kokas ner till ”David Moberg Karlsson gör sin grej”. Samtidigt är Norrköping inte ett för enkelt spelande eller tråkigt lag. De klarar av inläggsspelet utan att behöva slänga upp två bufflar. Deras 3-4-3 flyter ofta på fint, och är det enda laget som har gjort mål i samtliga matcher under våren. Faktum är att laget har gjort mål i varje match sedan de bytte till 3-4-3 i höstas.

AIK: 19 mål
Fasta situationer: 2 mål (1 straff, 1 hörna)

Deras enda mål på fast situation var en supervolley av Rasmus Lindkvist, men AIK gör mål på nästan alla andra sätt än fasta. Långa kontringar, höga bollvinster, inlägg, men framför allt är det allsvenskans bästa lag runt och framför straffområdeslinjen.

De har hög individuell kvalitet på de centrala spelarna, och de klarar av de svåra och små ytorna. Flera av den allsvenska vårens tekniskt och spelförståelsemässigt svåraste mål gjordes av AIK.

DJURGÅRDEN: 19 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 3 hörna, 1 efterspel till fast situation)

Allsvenskans bästa hörnlag de senaste åren inledde våren med att vara just det igen. Efter ett tag började deras uppspel på yttermittfältarna ge bättre effekt, och de skapade många mål därifrån. Generellt ett lag som snabbt tar sig framåt. Tre spelare att lyfta fram: jättenyttiga Kerim Mrabti, minisuccén Jonathan Ring (ojämn och svår, men när han lyckas blir anfallen mycket bättre), och Tino Kadeweres smarta, starka spel (8 mål, 2 assist, direkt inblandad i ytterligare 3).

ÖSTERSUND: 18 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 1 hörna, 1 hörnvariant, 2 frispark)

Östersunds spel är mycket mer än två spelare, men att de gick trögt samtidigt som Hosam Aiesh var borta var inte bara slump. Många av deras bra anfall kommer när Aiesh och Ken Sema utgår från kanter för att dribbla, hitta djupledspass, slå inlägg, eller rent allmänt stöka runt. Med Aiesh fick de hot från bägge kanterna, när han inte var där kunde motståndarna försöka stänga av Sema och därmed mycket av Östersund. De två spelarna har skapat i princip samtliga spelmål (undantaget femmålskrossen mot Sirius).

GIF SUNDSVALL: 17 mål
Fasta situationer: 5 mål (1 straff, 1 hörnvariant, 1 snabb frispark, 2 långa inkast)

29 mål på 30 matcher förra året, 17 mål på 10 matcher i år. Visserligen har turen varit med dem i vår (motsatsen 2017), men de har nu ett helt annat självförtroende och spelförståelse i sista tredjedelen. Många mål förra året kom efter inlägg, men nu ger sig spelarna tiden att lösa det bättre. Sällan hastiga avslut eller inlägg på chans, utan försök att kontrollera bollen bättre eller hitta någon i bättre läge. Linus Hallenius (5 mål+2 assist) fortsätter att vara en bra allsvensk spelare och Romain Gall (6+3) har växlat upp till samma nivå. Dessutom ger Maic Sema hintar av att han kommer vara på samma nivå snart, och lagets kvalitet i att ta bollen från backlinjen och in i farliga ytor har förbättrats markant.

BK HÄCKEN: 16 mål
Fasta situationer: 4 mål (2 straff, 1 frispark, 1 frisparksinlägg)

Andreas Alm pratade tidigt om ”fötterna mot mål” och snabb fotboll. Det har varit ojämnt och för ofta mållöst, men han har åtminstone kunnat sätta egen karaktär på spelet. Många kontringar och höga bollvinster, men de är framför allt starka på att komma in centralt och hitta korta instick därifrån.

ÖREBRO SK: 16 mål
Fasta situationer: 8 mål (2 straff, 3 hörna, 1 frispark, 1 frisparksinlägg, 1 efterspel till fast situation)

Mycket snack om Besaras briljans (och han är briljant), men Igboananike är också inblandad i det mesta. Det är bara ett par mål där ingen av Besara eller Igboananike är direkt inblandade. Örebro använder sig av hur bra Igboananike löper, oftast bakom motståndarnas backlinje. Det blir därför många mål efter kontringar och/eller instick.

Filip Rogic har också ofta hunnit in i farliga lägen, trots att han startar i låga positioner, och Michael Omoh är ibland Besara-klass. Dessutom håller Kjäll uppe snittet från hösten, med ungefär ett mål på fasta situationer (minus straffar) varannan match. Snittet under Axéns sista 50 matcher var ungefär ett var tredje match.

MALMÖ FF: 15 mål
Fasta situationer: 3 mål (2 straff, 1 frisparksinlägg)

15 mål på 12 matcher är verkligen inte bra. De har inte fått något gratis på fasta situationer, och i spelet har de varit idéfattigare än de brukar vara. Inledde våren med många inläggsmål, avslutade våren med att få effekt på att snabbare leta efter bland annat Carlos Strandbergs djupledsspel. Har satt flera statistiskt sett svåra lägen (och missat många “enkla”), och har redan börjat värva för att förbättra centrala delar som har saknats.

ELFSBORG: 13 mål
Fasta situationer: 4 mål (1 straff, 1 hörna, 1 frisparksinlägg, 1 efterspel till fast situation)

Gjorde tre kontringsmål mot Dalkurd när de redan hade ledningen. Har annars gjort ett antal mål efter långsamt byggda anfall när spelarna har flyttat runt, ställt sig i sina nya rätta positioner, och sedan passat sig igenom. Fortfarande för få mål som kommit till av bra kombinationsspel och/eller hög bollvinst (i princip inga alls). Några distansskott och några inläggsmål. Det känns inte som att Jimmy Thelins idéer fungerar i sista tredjedelen än.

KALMAR FF: 13 mål
Fasta situationer: 8 mål (2 straff, 3 hörna, 1 frisparksinlägg, 1 långt inkast, 1 efterspel till fast situation)

I allsvensk topp kring fasta situationer, där de har nytta av giganten Viktor Elm och läggaren/kastaren Chima Akas. I allsvensk botten när det gäller spelmål. Två-tre av spelmålen har dessutom kommit via individuellt starka prestationer mer än något annat. Anfallarna har haft fortsatt stora problem att göra mål (de har tillsammans gjort ungefär fem spelmål sedan starten på 2017).

DALKURD: 12 mål
Fasta situationer: 1 mål (1 frisparksinlägg)

Uppflyttade som ett lag som använde sig kortpassningsspel för att ta sig till mål, men i och med värvningen av Buya Turay och att Sugita nu är en startspelare (vilket han inte var 2017) så har Dalkurd blivit mycket snabbare. Det, plus att det är en svårare serie, har gjort att de lagt om sig till att bli klart mer kontringsinriktade. Det syns på målen. Sugita/Buya Turay har varit direkt inblandade i åtta av elva spelmål.

IFK GÖTEBORG: 12 mål
Fasta situationer: 2 mål (2 hörna)

Av deras tolv mål så har två varit hörnmål och tre-fyra gånger har de vunnit boll nära motståndarnas mål. I övrigt har de ofta fått effekt av snabba uppspel mot en högt stående Emil Salomonsson på högerkanten, och har generellt gjort det bra när de attackerat snabbt. Många omställningsmål och/eller bra längre uppspel från Calisir. Få kontinuerligt poänggörande spelare.

IK SIRIUS: 10 mål
Fasta situationer: 4 mål (2 straff, 1 hörna, 1 frisparksinlägg)

16 förluster och bara tre vinster på de 23 senaste tävlingsmatcherna. Sirius har varit dåliga under lång tid. Skador, många nya spelare, och dålig träffsäkerhet på nyförvärv har gjort att det tidigare vältrimmade spelet har krasat.

De har bara gjort ett fåtal mål i öppet spel, och de målen har kommit efter exceptionella avslut eller inlägg/direkta anfall. Inte alls enligt det byggande Sirius som vi har sett tidigare.

TRELLEBORGS FF: 10 mål
Fasta situationer: 4 mål (3 hörna, 1 frisparksinlägg)

Till skillnad från övriga nykomlingar så tar Trelleborg poäng tack vare bra fasta situationer. De gillar också att anfalla med direkta och optimistiska passningar, men de har även gjort ett par-tre mål efter fint uppbygga anfall, där de passat sig runt i närheten av motståndarnas straffområde.

Individuellt finns det mycket kvar att ta av. Unga duon Freddie Brorsson och Felix Hörberg har de redan gjort mer än vad någon trodde de skulle göra över hela 2018. Salif Camara-Jönsson kanske snart är tillbaka. Ottar Magnus Karlsson och Deniz Hümmet ska få ut ännu mer i allsvenskan. De kanske har klart bättre spelare redan i juli än vad de hade i början av april, även om de inte värvar.

BROMMAPOJKARNA: 8 mål
Fasta situationer: 3 (2 straff, 1 hörna)

Storvärvningen Bajram Ajeti har bara gjort två mål (varav ett på straff), och laget har varit mållösa i fem matcher (och bara gjort spelmål i fyra matcher). I övrigt liknande Sirius: för få mål för att se trender. Ett av målen var kontring i minut 89 mot Häcken, som hade ettmålsunderläge och två spelare utvisade. Ett mål var distansskott och tavla av Andreas Isaksson. Ett mål var en David Moberg Karlsson-kontring av Eric Omondi.

Några gånger har de dock gripit sig fast vid motståndarnas straffområde, haft kvar bollen, flyttat upp spelare, och spelat sig in på ett bra sätt.

@jonas_hansson

Men det gick inte. Bachirou har dels haft skador, men MFF hoppades att han skulle förbättra sitt spel i sista tredjedelen. Det blev naivt. Bachirou är en jättebra spelare, men främst på att springa mycket och att ta bollen från backlinjen till mittfältet. Rieks hade problem med alla nya vinklar och kom till slut ut på vänsterkanten istället för den högerrollen han var tänkt att ta hand om (vänster- och högersidan fungerade olika under Magnus Pehrssons ledning).

Det blev för få spelare som var riktigt bra i de centrala offensiva delarna.

När MFF försökte lösa sina grejer i sista tredjedelen under våren så blev det mest inlägg (dock ganska framgångsrikt) och distansskott. Jämför det med AIK, som 2017 hade stundom trögflyt i anfallsspelet, men ökade skickligheten på några offensiva centrala spelare i vintras. Nu är de bäst i allsvenskan på centralt kombinationsspel och gör många av sina mål på det sättet.

MFF:s bästa period var i höstas när de hade Rakip och Christiansen centrerade och tillät dem ösa på. Det var ett av deras mest effektiva anfallsvapen och bägge försvann. Dessutom försvann möjligheten att ändra utseende på centralt mittfält. Förra året hade MFF Christiansen som given, men kunde ha Oscar Lewicki eller Rakip bredvid honom beroende på vad som behövdes under matchen (kolla exempelvis hemmamatcherna mot AFC och Örebro, där raka byten Lewicki/Rakip gav vinster). I år har de möjligheterna till förändring knappt funnits.

Till detta la MFF till ännu fler spelare vars egenskaper och beteenden var mer inriktade mot längre inlägg (Egzon Binaku, Eric Larsson, Carlos Strandberg var med från start det här året, Alexander Jeremejeff blev startspelare en längre period…). Det har varit ännu enklare att använda sig av det när annat inte har fungerat.

MFF behövde något för att klara av att spela sig igenom på fler sätt. De behövde också ytterligare någon spelare som är riktigt bra. Någon som verkligen kan leva sig in i en fotbollsmatch, som vet när en matchplan är bra att ha och när den ska slängas undan. När egna initiativ är bäst under en match och när tränarens taktiska plan ger bäst segerchans.

Nu löser Anders Christiansen inte allt för MFF, problemen är många fler än så, men samtidigt hade MFF aldrig kunnat ersätta AC rakt av i vintras vad de än hade gjort. Lösningen ett halvår senare blev alltså att värva in samma spelare. Nu har de ett tre nygamla saker som de så uppenbart har saknat. En riktigt bra spelare, fler förändringsmöjligheter på centralt mittfält, och en spelare som verkligen är bra på att lösa saker offensivt centralt.

Nu återstår det att se utvecklingen (klubb-, speltid- och positionsmässigt) för Lewicki, Bonke Innocent, Samuel Adrian, och Isak Ssewankambo. Det handlar ganska mycket om vem som blir ny tränare. Någon kan få ny position, någon kan hamna längre ifrån speltid, någon kanske höjer sig, någon kanske lämnar.

@jonas_hansson