I höstas skrev jag om idrottsvärldens nya Klondyke i Dagens Industri. Det handlade om att bara under det första halvåret av 2021 hade över 50 olika typer av avtal slutits mellan kryptoaktörer och klubbar, ligor eller tävlingar. Värdet låg på närmare en miljard kronor.
Därefter har kurvan böjt sig snett uppåt. Nu går det knappt en dag utan någon i fotbollsvärlden försöker sälja in någon form av digitala produkter till supportrar. Oavsett om det handlar om digitala samlarkort eller så kallade supporter-kuponger är det gemensamma att det skapas en bild av att de kan öka i värde.
Att det ska finnas en framtida marknad där köparna ska kunna tjäna pengar. Ifrågasättande av den nya teknik som ligger bakom den här snabbt växande industrin avfärdas lätt med att man inte hänger med i tiden. De troende pekar på uppgångar för kryptovalutor och att detta är framtiden med blockkedjor som sparar och spårar data i en databas.
Kryptovalutornas marknadsvärde har fördubblats senaste året och det handlar om runt 2 100 miljarder dollar som det vuxit till. Även handeln med det som kallas NFT - unika digitala föremål - har fortsatt att växa. Under 2021 omsattes 165 miljarder kronor, uppgav CNBC, och det gjordes vinster på 45 miljarder kronor.
I kölvattnet dyker det upp allt från marknadsplatser till förmedlare av NFT:er som på olika sätt vill synas. Vart vänder man sig då? Ja, idrott är ingen dum väg och fotbollsklubbar, organisationer likt Fifa och Uefa samt enskilda spelare är några som säljer sig till den här industrin.
Nyligen var det Fifa som skrev ett sponsoravtal med en plattform för kryptovalutor som kommer att synas under VM i Qatar 2022. Parallellt slöt Fifa avtal med Algorand som skulle bli organsiationens officiella blockkedja. Utbytet för Fifa är givetvis mer pengar.
Uefa var tidigt ute och slöt ett femårigt avtal med en blockedja under EM förra sommaren. Man har även hakat på ett avtal kring ett system med kryptokuponger som både är sponsor och ska sälja "fan tokens" åt Uefa. Något som supportrar kritiserat, men det avfärdade organisationen.
I England har många klubbar slutit avtal med aktörer i den här branschen men där är många supportrar är skeptiska. Inte heller har värdeökningarna varit imponerande, snarare tvärtom. Ibland får man känslan av att det är ett gammalt klassiskt pyramidspel där det gäller att locka in nya köpare för att vara en vinnare.
Leeds United hakade på med en supporterkupong som både är en kryptotillgång som kan öka i värde och något som ska öka engagemanget. När Leeds presenterade sitt avtal var det närmare 50 andra klubbar och bland dem fanns Paris SG, Barcelona, Juventus, Arsenal och Portugal samt Argentinas landslag. Ja, ni fattar, alla är med. Varför ska inte vi vara det?
Pressreleasen från Leeds och företaget var en sådan floskelfest att det nästan gick att misstänka att allt vara ett ironiskt skämt. Men icke. Det här är en del av klubbarnas ständiga jakt på nya intäkter och när många regeringar ser över spelreklam ser klubbarna detta som en ny väg.
När Lionel Messi skrev på för PSG påstods det att han fått en del av sin ersättning i kryptovalutor och Socios kuponger kring PSG stack uppåt. Tyvärr har det vänt vilket det gjort för de flesta klubbar som är del av det här. När The Athletic granskade det häromveckan låg alla under lanseringspriset.
Nu hävdar företaget att köpet av kuponger även handlar om att engagera supportrar och få dem att rösta kring exempelvis musik i omklädningsrummet, bli en del av en global supporterskara och få möjlighet att få ta del av VIP-tjänster eller vinna något exklusivt.
Det är många som mejlat mig olika exempel på hur klubbar agerar. Exempelvis kunde man via Milans sponsor Bitmex köpa NFT:er knutna till Serie A-titeln 2011 via auktion och där det även ingick matchbiljetter och rätten att vara med vid framtida exklusiva NFT-släpp. Överskottet från auktionen gick till Milans välgörenhetsstiftelse, men sponsorpengarna stannar nog i klubben.
IFK Göteborg var en av de första i Sverige som hakade på NFT-trenden och utan att ta i kan man konstatera att supportrarna reagerat negativt. Det handlade om att klubben ihop med en samarbetspartner släppt ett begränsat antal digitala samlarkort - 1000 stycken - med ett pris på 200 dollar.
Klart är att supportrar ska känna en möjlighet att man kan tjäna pengar genom att de här digitala korten ökar i värde. Frågan är om alla köpare inser riskerna? Klubben tar ingen risk överhuvudtaget, men kan givetvis ta in pengar om och när det säljs samlarkort.
I bakgrunden finns partnern som kommer med lösningen för att försöka lugga supportrarna på pengar. Även där finns en del frågetecken kring Blåvitts val och det är givet att man undrar hur desperat klubben är. Visst, det har varit rätt många svåra år, men detta kan knappast vara vägen fram för klubben.
Är det då någon skillnad på att sälja NFT:er eller dyra spelartröjor? Ja, det är klart. Du köper inte en tröja för att du tror att den kan öka i värde. I handeln kring NFT:er är det underförstått att de kan öka i värde och vem vill missa den chansen? Tänk att både ha ett härligt minne i digital form och se det öka i värde.
När en NFT skapades av Twitter-basen Jack Dorseys första tweet och såldes för ett år sedan landade priset på 26 miljoner kronor. Det visade sig att köparen var Sina Estavi som är vd för en kryptoplattform. Nyligen försökte han sälja NFT:en med utropspriset 430 miljoner kronor. Han sålde aldrig. Bästa budet? 60 000 kronor.
Klart att det vore fel att avfärda en ny teknik och vad den kan medföra, men det är rätt givet att fotbollsklubbar hellre ska akta sig i uppstarten av den här branschen. Det kan knappast vara rätt att tjäna pengar på att ta noll risk när supportrar som vill känna tillhörighet tar all risk med osäkra löften om en vinst.
Det är tillräckligt plågsamt att vara supporter till en klubb med tanke på osäkerheten kring vinster på plan att man knappast ska behöva riskera att förlora ännu mer utanför.