Även om Spanien inte är som Spanien en gång var så är det ett svenskt försvar med många frågetecken. Samtidigt har Sverige rätt lite att förlora på att våga och försöka straffa hemmalaget.
Efter en stark start på EM-kvalet har Sverige ett jätteläge att rycka mot EM 2020 om man tar poäng i Madrid. När konkurrenterna i form av Norge och Rumänien tappat poäng i snabbare takt än Sverige så är det ett gott läge för Janne Andersson o Co att åka till gruppens tuffaste bortamatch.
Sex gruppmatcher återstår i höst och även om Sverige förlorar så ser det ljust ut för det svenska landslaget som måste bli etta eller tvåa. Det är i det perspektivet man får se att landslaget borde kunna våga lite mer i Madrid. Att spela som man gjorde i Paris i VM-kvalet 2016 snarare än som man spelade på San Siro i VM-playoff 2017.
Vet givetvis att man förlorade mot fransmännen men klarade 0-0 mot Italien och tog sig till VM. Samtidigt är det ett gynnsamt läge att försöka straffa Spanien i den här matchen och det är större möjligheter att lyckas om man försvarar genom att anfalla. Att helt enkelt våga spela ett annat spel än det riskminimerande.
Janne Anderssons startelva aviserar dock att det blir en aning mer fokus på att hålla koll på defensiven när Kristoffer Olsson bänkas och Sebastian Larsson får starta. Samtidigt utesluter givetvis inte det att Sverige kommer att försöka kliva fram, men i en match där man kan förlora måste man våga riskera mer.
Kanske är skälet att det är många frågetecken kring försvaret. Utan givna paret Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist och med en Robin Olsen som spelat lite i klubblaget sedan i mars. Att man höll rent mot Malta i fredags är en sak, det här är något annat.
Även om det spanska landslaget är långt i från det landslag som prenumererade på titlar och man dessutom saknar förbundskapten Luis Enrique av privata skäl så ska man vara försiktig att fara i väg i hoppfullhet. Men det är samtidigt juni och då är givetvis ett stjärntungt Spanien lite mer slitet än det svenska landslaget.
Men man får aldrig glömma Madrid 2007. Eller Amsterdam 2010. Två exempel där många trott att Sverige skulle kunna roffa åt sig en poäng mot en överlägsen motståndare. Samtidigt två matcher där det var plågsamt att följa hur Spanien och Nederländerna i slutändan lekte med det svenska landslaget.
Just EM-kvalet mot Spanien i november 2007 är en match som inte lämnat mig. Precis som måndagens match spelades den på Real Madrids mäktiga och mytomspunna hemmaarena Santiago Bernabéu. Efter en kvart var det 1-0, efter en dryg halvtimme 2-0 och till slut 3-0. Det var en lek mellan två lag på olika nivåer.
Det fåfänga hoppet om att Sverige ändå skulle kunna ge spanjorerna motstånd kom ju från bragdmatchen på Råsunda ett drygt år tidigare. Då Tobias Linderoth räddade på mållinjen och i den efterföljande kontringen visade Marcus Allbäck kyla när han skottfintade så både Carlos Puyol och Iker Casillas gick ner och sedan rullade anfallaren in 2-0.
EM-kvaltriumfen mot Sverige 2007 följdes ett halvår senare av en sen spansk gruppspelsseger i EM 2008 och allt var del av starten på några magnifika år för spansk landslagsfotboll. Då ett landslag som ofta nämnts som en outsider till titlar vann EM 2008, VM 2010 och EM 2012 och dominerade på flera plan i världsfotbollen.
Annat läge i Spanien 2019 efter ett svagt VM i Ryssland då Julen Lopetegui fick sparken några dagar före premiären efter att ha gjort klart med Real Madrid. Förbundets inhoppande sportchef Fernando Hierro hade ingen lycka och lämnade sina jobb efter förlusten mot Ryssland i åttondelen.
Förre Barcelona-tränaren Luis Enrique tog över ansvaret och efter en stark start på Nations League fick han se sitt landslag passerat av England. När EM-kvalet väl drog i gång var Enrique med vid segern mot Norge men sedan har han varit borta från landslaget av personliga skäl.
Självklart säger Sergio Ramos och de andra spelarna att Enrique inte är saknad och att man har kontakt med honom, men det är naturligtvis inte en fördel. Och för första gången ställs man mot starkare motstånd i EM-kvalet för varken Malta eller Färöarna är lag som kan hota Spanien.
Annat med Sverige som kommer med självförtroende och en tro att man kan rubba stora landslag. Under Janne Anderssons ledning så faller inte landslaget samman, åtminstone har man inte gjort det än, och snarare måste man se möjligheten att överraska i juni som man gjorde för två år sedan då man slog Frankrike.