Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

En kväll att glömma för svensk fotboll

John Guidetti fick äntligen göra mål. Martin Olsson gav Janne Andersson huvudbry. Annars var det en avslagen kväll som få verkade intresserade av.

Sverige såg ut att gå mot segern efter en utskällning i pausen väckt spelarna. John Guidetti gav landslaget ledningen med sitt andra mål i Blågult (och det första sedan 2016) efter att AIK:s debutant Kristoffer Olsson var delaktig i förspelet. Men en sen slovakisk kvittering drog ner de svenska mungiporna.

Naturligtvis går det att ömma för Kristoffer Peterson som får återvända till Heracles efter en tung miss i debuten. Samtidigt är det sådant som händer och han var själv inne på det: om han inte klarar att komma tillbaka efter det här har han inget i den här branschen att göra.

För Janne Andersson som matchade ett förstärkt B-lag (Andreas Granqvist startade och var som vanligt stark) och förbundskaptenen tryckte in nyblivna pappan Albin Ekdal i laget, men det kan det inte ha gett Andersson så mycket. Ja, förutom att topplocket gick efter första halvlek och att han kunde stryka en massa tänkbara utmanare till startelvan.

Lite svårt är det att förstå att det krävs en utskällning i pausen för att spelare som vill vara del av startelvan ska vakna. Visst, Slovakien hade kvalitet i laget och både en annan säkerhet och ett annat mod, men de kom efter en ganska tung helg i hemlandet. Förlust mot Tjeckien, festande spelare och en avhoppad förbundskapten.

John Guidetti hittade äntligen målet och det var otroligt nog bara hans andra mål i landslaget. Samtidigt har anfallaren en poäng i att även om han står på många matcher har det mest varit kortare inhopp. Sedan är det ändå svårt att se att Guidetti verkligen skulle etablera sig i startelvan trots hans slit, för det händer för lite.

Martin Olsson visade att han borde vara ett alternativ med en stark match och om inte Ludvig Augustinsson gjort det så bra så hade Swansea-liraren givetvis varit ett gångbart alternativ. Nu gjorde Olsson i varje fall det han kunde för att Janne Andersson ska fundera en gång till.

Ändå har jag svårt att se några skiften när Nations League avgörs om i november och borta mot Turkiet blir det en defensivt starkare elva med de gamla vanliga. Vi kan Janne Andersson numera. Sedan återstår vad som gäller mot ryssarna hemma, men i det här läget går det inte att klandra förbundskaptenen, för få satte tryck på honom.

Ibland heter det att vi i alla fall hade tur med vädret, men när det gäller Sverige-Slovakien hade vi inte tur med någonting. Ingen direkt underhållning. Dessutom en inramning som gav ekon av svensk fotboll tidigt 1990-tal då tre eller fyra tusen sökte sig till landslagets träningsmatcher på Råsunda.

Blott 9 876 åskådare befann sig på Friends Arena. Sämsta siffran för en landskamp på nationalarenan och med tanke på inramningen är det inte konstigt att ifrågasätta om det ens var så många på plats. Dessutom var det många fribiljetter som strösslats ut, så man kan undra hur många som betalade.

För den som vill går det säkert att hitta siffror runt om i Europa som visar att det inte alls var så dåligt. Exempelvis hade Norge bara 9 523 på Ullevål i en tävlingsmatch mot Bulgarien (seger med 1-0) och det i en period när Lars Lagerbäck börjat få fart på landslaget.

Ändå måste det smärta för SvFF att intresset är så lågt för landslaget, vilket även lär avspegla sig på tittarsiffrorna i TV12. Och det är bara tre månader efter VM-framgången i Ryssland. Då får man ta hjälp av fribiljetter för försöka nå 10 000 åskådare på en arena som tar 50 000.

Nu bryr sig ingen, eller i varje fall nästan ingen, om landslaget. Tänk så flyktigt det är med framgång även om Slovakien inte är stjärnspäckat och landslaget föll mot Turkiet och klarade 0-0 mot ryssarna. Nej, det är inte underhållande spel från Sverige och det är klart att det inte hjälper.

Sedan får kanske dragningskraften ingen hjälp av att Janne Andersson kör ett B-lag i träningsmatcher. Även om folk blev förälskade i LAGET i somras är det de stora spelarna man vill se. Som en av Emil Krafths gamla ledare skrev till mig i ett mejl: “Folk är inte dumma, jag älskar Emil men det hjälper inte.”

Men det har i höst varit uppenbart att SvFF-vd:n Håkan Sjöstrand och hans handplockade gäng på kansliet är helt utan en strategi. Kanske är det Sjöstrands långa förflutna i ett monopol (Svenska Spel) och ett nästan-monopol (ICA) som gör att det är svårt att tänka nytt kring landslaget? Han är van vid att folk köper varorna, oavsett.

Klart är att man överskattade värdet av landslaget när man prissatte premiären av Nations League och när det varken sprakade på planen eller utanför så är det givetvis en uppförsbacke. När förbundet blev bränt av svagt intresse hösten 2016 – kostade 13 miljoner kronor – så ändrade man en del kring priser och biljettsläpp, men VM-framgången blåste bort ödmjukheten.

Okej för att spelarna fortsätter att prata om att 20:45 och vardagar skrämmer men det håller inte att representanter för SvFF gör det, och varför redogjorde jag för i gårdagens blogg. Snarare handlar det om att inse att det inte säljer sig självt och man måste agera på annat sätt.

Om det sedan handlar om att träningsmatcher spelas ute i landet (gillar inte ägarna av Friends Arena vilket är SvFF och Fabege) eller att få sponsorer och andra att skjuta till för att göra matcherna ännu mer lättillgängliga är inga små frågor, men de kan inte vara nöjda när de kommer till jobbet på Evenemangsgatan i Solna i dag. Jag bara hoppas att de lägger kraften på leta lösningar istället för att låtsas att allt är kanon.

***

Det var fint att se att Labinot Harbuzi fick plats när landslaget hedrade en gammal lagkamrat med en tyst minut, sorgband. För många av dem en vän och gammal lagkamrat som inte alltid satte foten rät på livets väg, vilket inte är det lättaste.

***

Sveriges U21-landslag stöp på de sista hindren på vägen till slutspelet i Italien. Det bidde inte ens playoff. Efter ett kvalspel som gett Roland Nilsson o Co slutspelet inom räckhåll så havererade allt i de två sista matcherna. Förluster mot först Turkiet och sedan tisdagens 0-3 mot belgarna.

Värst är trots allt torsken mot TurkietOlympia i september, ett lag som i princip var borta, och som kostade en playoffplats och ett mer avslappnat utgångsläge inför mötet med Belgien. Sedan var matchen mot belgarna inte något som gladde någon som följde den.

Självklart förstår jag frustrationen med domaren efter utvisningen av Isak Ssewankambo som var billig även om det var en våldsam satsning. Men det känns inte som om Nilsson hittade rätt i startelvan och han skiftade en hel del på slutet. Bristen på speltid för många spelare är givetvis ett ok.

Mest skakande är ändå att Roland Nilsson inte hade koll på förutsättningarna under matchen. Hur kan det vara möjligt? Givetvis inte så att förbundskaptenen ska följa det från bänken, men att inte någon i ledarstaben eller SvFF hade järnkoll på vad som gällde i form av målskillnad är faktiskt ett tjänstefel.

Nu spelade det ingen roll när rivalerna i kamp om en plats i playoff som en av fyra bästa tvåor vann sina matcher och det blev ingen målskillnad. Under matchen så hade ett svenskt reduceringsmål mot Belgien betytt att hoppet levde, men det var Nilsson o Co olyckligt ovetande om.

Olof Lundh

Sista chansen att trycka in sig i Anderssons landslag

Kan inte SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand lära landslagsspelarna och förbundskapten Janne Andersson varför landskamper numera ofta börjar 20:45? Det är rätt mycket gnäll på avsparkstiden på vardagar som är bestämd på centralt vis.

Det kan vara bra att veta att det svenska fotbollsförbundet varit med och röstat igenom det här, när Uefa samlade landslagsfotbollen i ett paket, och när man sedermera adderade Nations League. Då röstade ALLA nationsförbunden för att det skulle ske, vilket kan vara nyttig information när man sågar avsparkstiden.

Skälet till 20:45 är för att Uefa fick i uppdrag av alla nationsförbund, inklusive SvFF, att jaga maximalt med tv-pengar när man fick alla förbund att gå ihop med landskamper i “a week of football”. Därför satte Uefa ihop ett paket som liknar Champions League som sedan såldes med hjälp av agenturen CAA Eleven för att pressa tv-bolagen.

Något som betyder att det är Uefa som tagit fram konceptet och på så sätt maximerat intäkterna och det betyder mycket pengar för svensk fotboll. Nu vill ju Håkan Sjöstrand inte avslöja hur mycket SvFF får, som man förhandlat fram med hjälp av Rune Hauges bolag Profile Media.

Men i Norge är fotbollsförbundet betydligt öppnare än SvFF och har redovisat att NFF fick 22 miljoner euro (220 miljoner kronor) av Uefa för kvalperioden 2014–17 och ytterligare 27 miljoner euro (270 miljoner kronor) för rättigheterna till tävlingsmatcherna 2018–21. En halv miljard kronor, helt enkelt.

Man behöver inte vara kärnfysiker för att räkna ut att Sverige som dels är en större marknad, dels gjort betydligt bättre resultat har fått loss mer pengar än det norska fotbollsförbundet. Så SvFF har fått bra betalt för att spela matcherna med avspark 20:45, vilket man även röstat för, och det kan vara bra att ha med sig.

***

Veckans poddgäst är Radiosportens Richard Henriksson som har en hel del intressanta synpunkter rörande svensk fotboll. Väl värt att lyssna på den tidigare Djurgården– och BP-spelaren och ni hittar avsnittet via den här länken.

***

Kristoffer Olsson  får möjligheten från start. Kan AIK-mittfältaren ta klivet in i landslagstruppen? Formen i allsvenskan går inte att klaga på, inte heller på hans egenskaper som playmaker. Frågan är om det finns plats för en sådan spelare i Sveriges landslag? Man kan undra.

Det är viktigt att inte glömma att Olsson i AIK har en rejäl uppbackning på mittfältet och där man ofta är tre man centralt. Dessutom dominerar ofta laget matcherna. I det svenska landslaget är det andra krav när man är två centrala mittfältare även om Emil Forsberg vandrar in i plan, och dessutom är det sällan man dominerar.

Att möta Slovakien är på många sätt ett bra steg för Olsson. Ett något sämre landslag som är lite i uppror efter förlusten mot Tjeckien och förbundskaptenens avhopp. Då borde det finnas möjligheter för Olsson att visa sina spetsegenskaper och det är något som kunnat addera en nyttig dimension. Om förbundskaptenen är öppen för det.

Mötet med Slovakien kan vara Janne Anderssons sista möjliga träningsmatch på över ett år om man inte räknar in en kommande januariturné. När EM-kvalet till 2020 lottas i början av december är det större sannolikhet att Sverige hamnar i en sexlagsgrupp än i en femlagsgrupp.

Om det blir en grupp med sex lag då kommer Sveriges 2019 enbart bestå av EM-kvalmatcher från mars till november. Vilket gör att möjligheterna till tester inte finns och att det inte spelar så stor roll om förbundskaptenen har 70 eller 90 spelare på sin lista över vilka han och Peter Wettergren bevakar.

Efter dryga två år med Andersson som förbundskapten så vet vi att det är svårt för nya spelare att slå sig in i både startelvan och truppen. Även om Ola Toivonen och Sebastian Larsson kom till under VM-kvalet så var det rätt få spelare som kom från ingenstans och fick möjligheten.

Visst, Ken Sema är ett exempel och Samuel Armenteros är ett annat men de hade svårt att hänga kvar i truppen. Janne Andersson väljer givetvis de spelare han tycker är bäst, men det är uppenbart att brist på speltid är negativt för en del men inte spelar någon roll för andra spelare.

Med tanke på att möjligheterna riskerar att bli få framöver så gäller det för spelarna som får spela mot Slovakien att greppa tillfället. Allt för att kunna sätta tryck på Janne Andersson och de andra spelarna. Det behöver landslaget inför EM-kvalet om man ska hoppas på en ny sommar likt VM-sommaren 2018.

 

Olof Lundh

VM-haussen försvann snabbt - men den borde ha gått att utnyttja

Under söndagen gick landslagets nye sportchef Stefan Pettersson in och stoppade frågor till Martin Olsson om den pågående polisutredningen kring landslagsmannen. Han blockerade frågor när TV4 ville göra en tv-intervju och bröt frågestunden i den mixade zonen.

Ska dock sägas att Olsson svarade på några frågor fram till att Pettersson klev in i handlingen. Då hade sportchefen försökt få presschefen Staffan Stjernholm att bryta det hela och det var uppenbart att Stefan Pettersson ville ha noll frågor i ämnet.

Bakgrunden är en påstådd identitetskapning av Swansea-spelaren och Olsson är själv polisanmäld, vilket han talat ut om tidigare, och som svar har han och förbundet kommit med en egen polisanmälan. Därför pågår en utredning kring vad som skett och ännu är det oklart vad den mynnar ut i.

Varför ska landslagets sportchef stoppa frågor om det? Här har vi en spelare som är polisanmäld och som representerar Sverige under tiden. Olsson hävdar dessutom att han är oskyldig och utsatt för smutskastning. Det måste det gå att ställa frågor till honom som han får välja att svara på eller ej.

Rätt fundamentalt att det gäller i ett sådant här allvarligt ämne men uppenbarligen har SvFF en helt annan syn på vilka frågor som vi ska ställa till vem. Gång efter annan denna höst så vill man styra hur vi arbetar, vad vi rapporterar om och vem vi ska kunna ställa vilka frågor till.

***

Att döma av söndagens träning blir det följande elva spelare som inleder matchen mot Slovakien: Nordfeldt – Krafth, Jansson, Granqvist, M Olsson – Durmaz, Ekdal, K Olsson, Hiljemark – S Andersson, Guidetti.

Kristoffer Olsson får alltså chansen bredvid Albin Ekdal och det är onekligen ett spännande test för AIK-mittfältaren. Slovakien föll mot Tjeckien i Nations League-matchen under lördagen och kanske inte matchar sitt absolut bästa gäng.

Förbundskapten Andersson ser att ge sin testelva en aning mer stabilitet än mot Österrike om både Granqvist och Ekdal spelar från start. Samtidigt ger han alltså Olsson möjlighet till debut i det riktiga landslaget och även Sebastian Andersson får starta.

Tungt för Mikael Ishak som fick se en skada återigen sätta stopp för hans landslagschans. Tänk om Sverige blir inlottad i en sexlagsgrupp när EM-kvalet lottas i Dublin 2 december. Då blir det noll träningsmatcher under 2019 och knappast lätt att få en möjlighet att ta sig in laget.

Därför är det både rimligt och troligt att även Kristoffer Peterson samt Sotirios Papagiannopoulos får speltid i tisdagens match. Helst en hel halvlek så de får chansen att visa upp sig, för trots allt vet Janne Andersson var han har de flesta andra som spelar.

***

I somras försatte Janne Anderssons landslaget hela Sverige i trans. Miljoner svenskar samlades kring olika skärmar för att följa Granen o Co i Ryssland. De gula tröjorna sålde slut. Och det var något som samlade nationen.

Nu är det svenska landslaget tillbaka i vardagen. Blott 10 000 har köpt biljetter till träningsmatchen mot Slovakien. SvFF hoppas på 12-15 000 på Nationalarenan. VM-buzzen är långt borta och det känns rejält avslaget.

När Sverige tränade på matcharenan under söndagen var det glest bland journalisterna. Vilket naturligtvis också speglar prioriteringarna och intresset. Det finns många förklaringar till varför landslaget är iskallt bara några månader efter VM-febern som smittat hela landet.

Det är en träningsmatch. Det är rätt ointressant motstånd i form av Slovakien och inga större stjärnor förutom Napolis Marek Hamsik. Det är för sen avsparkstid med 20:45. Det är match på en vardag. Det är inget EM-kvalspel som pågår nu utan Nations League som de flesta varken förstår till fullo eller känner till.

För ett år sedan satte Sverige publikrekord mot Luxemburg. Mot Luxemburg! Jag vet att det var en lördag, ett VM-kval och avspark 18:00 men ändå sökte sig 50 022 till Friends Arena, men på måndag är det precis att man når över femsiffrigt. Så oerhört snabbt det svänger och så flyktigt det är med framgång och drag.

Kanske är det som Albin Ekdal konstaterar. Att något sådant blåser över snabbt och att träningsmatcher alltid är iskalla. Därför är det inte förvånande att det inte blir fler som söker sig till Nationalarenan. Jag tror att det är fel, jag tror att man hade kunnat jobba ännu mer för att landslaget skulle kunna rida på VM-framgången.

Ändå har jag med mig bilderna från Kaliningrad i torsdags, där arenan i det närmaste var utsåld, och det var ändå avspark 21:45 på en vardag. Visst, det var Nations League men Ryssland utnyttjar turneringen till att samtidigt åka på turné och under söndagen möter man Turkiet i Sotji. Ett Ryssland som rider på VM-framgången.

Tyvärr bidrog SvFF till att kväsa haussen när man inför första matchen mot Turkiet prissatte den helt fel. Istället för att bjuda in till att hylla sommarens VM-hjältar och sänka priserna för att få drag så tog man exempelvis mer än dubbelt så mycket för familjebiljett än då man slog publikrekord mot Luxemburg.

Sedan är det svårt att förstå varför man inte flyttar ut i landet när 08-publiken verkar svårflirtad. Tänk om lagkapten Andreas Granqvist hade fått leda ut landslaget på Olympia i Helsingborg på tisdag kväll istället? Då hade dessutom 13-15 000 gett en värdigare inramning än samma skara människor gör på Friends Arena.

Efter framgången i USA 1994 drog Tommy Svenssons landslag bara 11 260 till den första träningsmatchen efter VM. Fiasko, eller? Nej, med tanke på att matchen gick på Eyravallen i Örebro och en onsdag så var det bra drag med tanke på motståndet och i det närmaste fullt på läktarna.

 

 

Olof Lundh

Tillbaka till grunderna för Jannes mannar

KALININGRAD. Två mittbackar av hög klass. Ett försvarsspel som klickade. Att klara 0-0 borta mot ett Ryssland som svävar på VM-ångorna är klart godkänt, men en impotent offensiv oroar.

Efter två förluster i september hamnade Janne Anderssons landslag nästan på marken igen efter sommarens VM-kvartsfinal. Rubrikerna som följt Sveriges Turkiet-torsk har handlat mer om mediabojkotter, svagt publikintresse och ett haltande spel än glädjen från i somras. Därför var bortamatchen mot Ryssland värd mer än bara poäng.

När Janne Anderssons landslag i natt lyfte i sitt chartrade flyg från den ryska exklaven vid Östersjön, mellan Polen och Litauen, så var det ett mindre stukat landslag som tog sikte på Stockholm. Dryga 90 minuter mot ett starkt Ryssland slutade 0-0 och ibland får man se det positiva i ett kryss och en hållen nolla.

För det var dukat till fest på 2,5 miljardersarenan som Kaliningrad invigde i maj och där man fick se fyra VM-matcher under sommaren men inte hemmalaget. Nu kom de ryska hjältarna från sommarens VM och det var närmare 35 000 på läktarna, stolthet vid nationalsången och en febrig förväntan om att man skulle få uppleva en ny triumf.

Vi som bott på samma hotell som det ryska landslaget har sett klungorna av folk i alla åldrar som hängt utanför spelarhotellet. Allt för att få en skymt av Artjom Dzjuba o Co och kanske kunna ta en selfie med någon av idolerna. Applåderna från de ryska journalisterna på onsdagens presskonferens skvallrade om de ryska spelarnas status just nu.

Klart att det är starkt att komma till Kaliningrad och ta en poäng och ur ett Nations League-perspektiv var det förlusten mot Turkiet i första omgången som blir kostsam. Om Sverige tagit poäng där hade kampen om förstaplatsen levt, men nu är det viktigaste att inte bli sist i gruppen och bli rankad sämre i EM-kvalet.

Det är bara att vara ärlig om att utan Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf i backlinjen hade det knappast slutat mållöst. I alla möjliga och omöjliga lägen fick de in en fot, en tackling, ett huvud och såg till att freda Robin Olsens mål. Faktum är att Roma-målvakten bara behövde briljera en gång då man var redo att skriva in 1-0 till ryssarna.

Överlag fungerade den svenska defensiven även om det långa stunder var som om man bara låg i ett handbollsförsvar och försökte hålla ut. Särskilt efter pausen var det knappast betryggande och Sverige hade svårt att få till något ordnat spel. Än mindre skapa några riktiga målchanser.

Under första halvlek var det bättre svenskt spel i några perioder då framför allt Emil Forsberg, som nu var mer som en släpande tia, kunde hota med både genombrott, löpningar och öppnande passningar. Han hade också Sverige första riktiga läge som ledde till en farlig hörna.

Men det är bara att erkänna att den svenska offensiven är för impotent. Marcus Berg har inte gjort mål i landslaget sedan han gjorde fyra mot Luxemburg den sjunde oktober 2017. Efter det har han varit med i 13 landskamper utan att hitta rätt, och gjorde det inte mot ryssarna heller.

Isaac Kiese Thelin var bättre mot Turkiet än i denna matchen och hade överlag svårt att vinna dueller och komma rätt till bollen. Om det sedan hänger på att mittfältet och uppspelen brister går säkert att diskutera. Klart är att det saknas en kreativitet i det svenska laget om inte Forsberg kommer till.

Kanske hade Albin Ekdal tillfört någon mer dimension än Sebastian Larsson och Gustav Svensson? Samtidigt är det lite oroande att Sverige och Janne Andersson inte har fler alternativ när han vill förändra en matchbild. Här fick John Guidetti och Sebastian Andersson hoppa in på slutet för att jaga ett segermål men skillnaden var marginell.

På måndag väntar Slovakien i en träningsmatch och då måste förbundskaptenen utvärdera de offensiva alternativen. I dagsläget är de för svaga och utan bättre kraft framåt kan EM 2020 vara i fara. Att defensiven sitter vet vi, men det måste bli mer konkurrens i frontlinjerna om det ska finnas hopp om en ny rolig sommar.

***

Här är Fotbollskanalens spelarbetyg.

***

Island hade 2-0 borta mot Frankrike när det var mindre än tio minuter kvar. Då slog Kylian Mbappé till två gånger. Nya förbundskaptenen Erik Hamrén fick se ett bragdresultat ryckas från honom även om kryss borta mot världsmästarna är ett kliv framåt efter september månads två tunga förluster.

***

Landslaget har inte lagt ner att ta med pressen på flyget när det går. Något Ester Kristiansson påpekade. Redan mot Turkiet är det fritt blås för de medier som vill att haka på i landslagets charterjet. Heja.

Olof Lundh

Harbuzi underhöll inte bara på planen

Labinot Harbuzi är borta. Blott 32 år gammal. Som så ofta är det nästan omöjligt att ta in döden och förstå. Än mer när det handlar om en så ung person. Det gör direkt ont att läsa om hur hans föräldrar försökte rädda honom men hur det var förgäves och nu är han borta.

Vi var nog många som föll för Labinot Harbuzi våren 2009 när han var i sitt esse i Malmö FF och samtidigt spelade sig in i den svenska truppen till U21-EM. Tekniken. Modet. Och artisteriet. Han flöt fram på planen och gjorde nästan som han ville med bollen. “The sky is the limit”, var känslan.

I U21-EM var Labinot Harbuzi mestadels bänkad och hade fram till semifinalen mot England fått nöja sig med några inhopp, ett kort mot Vitryssland och ett lite längre mot Italien. I semifinalen körde engelsmännen över Sverige i första halvlek och ledde med 3-0 när det var dags för pausvila.

Förbundskapten Jörgen Lennartsson kastade in Labinot Harbuzi och Guillermo Molins direkt efter pausen och efter 90 spelade minuter stod det 3-3 efter en svensk forcering och där MFF-duon i högsta grad var delaktig i den. Tyvärr föll Sverige efter en straffdramatik men Harbuzi hade bjudit på sitt kunnande.

När han senare samma sommar tog klivet till Turkiet och Gençlerbirligi var vi nog många som trodde att det var ett kliv som skulle lyfta honom ännu högre i fotbollens hierarki. Mot bättre klubbar och mot A-landslaget, precis som många av kollegorna i U21-EM-truppen gjorde åren som följde.

När Sverige i kväll spelar Nations League-match mot Ryssland är Marcus Berg på topp, Mikael Lustig högerback och Gustav Svensson mittfältare. På bänken sitter Martin Olsson och Kristoffer Nordfeldt. Alla fem ingick i den svenska U21-EM-truppen den där sommaren och i teorin kunde Harbuzi varit med här, men det blev aldrig så.

Vad som tog stopp är lite svårt att säga, men Harbuzis sista minuter i allsvenskan är tre inhopp för Syrianska under 2012 och det finns endast en varning i protokollet. Året efter spelar han sex matcher och gör två mål för Prespa Bilrik i division 2 och försvinner sedan från svensk elitfotboll. Han gör en säsong i Malaysia 2016 men inget mer.

Alla är nog ense om att Harbuzi var en sanslös talang och ibland är ett sådant epitet en plåga. Jämförelserna med Zlatan Ibrahimovic kan också vara ett ok. Oavsett så var det en fröjd att se Harbuzi spela fotboll, men något gjorde att det inte blev vad alla vi runt om kring hoppades på.

Det är alltid lätt att för oss andra: medier, fans och klubbar, att projicera drömmar och önskemål om vad någon ska uppnå sett till en viss talang, men livet är mer komplicerat än så. Vad han själv drömde om och hoppades på är en annan sak. Kanske var han nöjd? Kanske inte? Kanske saknade han något?

Han försvann lite från radarn i svensk fotboll och genom åren hade vi kontakt några gånger, och då om att vara med i podden men han försvann lika snabbt och gick plötsligt inte att nå. Något år senare var det ny kontakt och han var sugen för att sedan inte svara i telefon eller ha bytt nummer.

Under åren jag bevakade honom var han alltid bra att ha att göra med. Allt som oftast med ett skratt och med en livsartists sätt att tackla situationer. Han underhöll även vid sidan av planen. Han verkade kunna dribbla sig ur de flesta lägen, men om det verkligen var sanningen är inte jag rätt man att bedöma.

Helst skulle jag vill säga att den senaste gången jag träffade honom var sent en natt på klassiska Stippes i Malmö, men det korrekta är att det var den sista gången. Han svepte in i en enorm dunjacka och hade med sig en polare. Vi snackade lite om kvällen som varit och det var ganska glatt humör.

I efterhand kan man konstatera att Harbuzis nattliga måltid knappast var vad en dietist hade rekommenderat för en elitspelare, men han njöt av livet där och då. Det var väl sådan han var både som spelare och som person. Bara så sorgligt att det tog slut alldeles för tidigt.

Olof Lundh

Blåvitt måste få slut på ledarskiften för att nå framgång

Naturligtvis går det att förstå att IFK Göteborg sparkar sportchefen Mats Gren. Framför allt har resultaten uteblivit och utvecklingen har gått åt fel håll, men det har även varit en rad underliga spelaraffärer (lex Gustav Engvall) och under hans fyra och ett halvt år som ansvarig har tre olika tränare lett klubben.

Rockaden att omringa huvudtränaren Poya Asbaghi med två nya assistenter (Hjalmar Jonson och Hannes Stiller) och en ny sportchef (Jonas Olsson) och där ingen i trion andas Poya-fotboll är väl ett sätt att säkra upp en annan inriktning på kort sikt. Allt för att Blåvitt ska vara allsvenskt även 2019.

Det handlar om att klubben ska överleva utan att behöva gå igenom ett brutalt reningsbad som väntar vid respass till superettan. Även om AIK, Malmö FF, Djurgården, Hammarby och IFK Norrköping alla kommit tillbaka med kraft efter besök i superettan så var det smärtsamma vistelser för föreningarna.

Krisen i Blåvitt i dag är lite som 2002 då tränaren Stefan Lundin fick kliva av mitt i säsongen och det slutade med kvalspel mot Västra Frölunda efter att förre guldhjälten Roger Gustafsson hoppat in som tränare. Det blev 1-1 i första kvalmatchen innan Jonas Henriksson skickade in både 1-0 och 2-0 och gav fortsatt allsvenskt spel.

Skälet till att klubben nästan åkte ur allsvenskan var delvis en hel del turbulens på ledarsidan där Thomas Wernerson slutat som sportsligt ansvarig och under en period var Bo Gentzel, som var en felrekrytering, inne på den posten. Man bytte dessutom tränare ett antal gånger. Lägg till att Blåvitt-basen Gunnar Larsson slutade i mars 2001.

Dessutom hade man bränt många miljoner av Champions League-pengarna på en våldsam satsning inför säsongen 1998 då man värvade Christian Karlsson, Joakim Persson, Stefan Bärlin, Andreas Hermansson och Dick Last. Efter en miserabel inledning av allsvenskan bytte man tränare mitt i säsongen (Mats Jingblad fick gå) och värvade även hem Håkan Mild och Bengt Andersson.

Trots det fortsatte det att gå åt fel håll för Blåvitt som fick se kapitalet ätas upp efter en rad felbeslut vilket bidrog till några fortsatt tunga år. Vändningen kom först 2003 när man övertalade Bosse Johansson att leda IFK Göteborg och med hjälp av Kjell Pettersson fick han fart på klubben igen. Dessutom började en del unga spelare utvecklas och under Arne Erlandsen fick Marcus Berg, Pontus Wernbloom och en del andra chansen vilket sedan både gav miljoner och SM-guld.

Skiften på ledande poster är svåra att hantera för föreningar. Blåvitt har bara under 2000-talet haft åtta olika ordföranden – 13 stycken på 94 år innan det – och där dagens Mats Engström är ny på posten även om han suttit i styrelsen tidigare. Dessutom har det varit stökigt bland klubbdirektörerna där Martin Kurzwelly fick sparken i december 2015 efter knappa tre år på posten och sedan stod stolen tom fram till att Max Markusson tillträdde i våras.

Lägg till att man fått se en hel del omsättning bland både tjänstemän och styrelsefolk på Kamratgården på senare år. Även valberedningen fick sig en omgång för fyra, fem år sedan och där byttes också ut folk. Nej, det har inte andats kontinuitet kring IFK Göteborg och det är ett stort skäl till krisen som bara blivit djupare och djupare.

På tränarsidan har man sedan 1998, då Mats Jingblad klev av på sommaren, haft 13 olika konstellationer som lett laget och där bytestakten inte heller avtagit med åren. Enda SM-guldet (2007) kom med Jonas Olsson och Stefan Rehn som suttit längst efter Roger Gustafsson. Lägg till att den pressade ekonomin på senare år gjort att spelaromsättningen tilltagit och det knappast funnits något långsiktigt tänkande där heller.

Givetvis hade Mats Gren överlevt alla anklagelser och turbulens om han levererat sportsliga resultat, men många har förvånats över att han har fått sitta kvar. Förklaringen hänger framför allt ihop med att Gren blev klubbens samlande kraft när man bytte ordförande, klubbdirektör, tränare och ingen kunde ta ett grepp eller övergripande ansvar för klubbens långsiktighet.

Kanske börjar det nu med Max Markusson och Mats Engström som är relativt nya på sina poster? Enda sättet som Blåvitt kommer på rätt köl är om man får kontinuitet både i styrelserum och bland tjänstemän. Man måste våga staka ut en framtid som alla tror på och är ense om och så hålla fast vid den inriktningen.

Nu har det känts som om man vill gå åt ett visst håll men samtidigt inte riktigt vågat ta steget fullt ut. Eller så har inte alla velat? Klubben har verkligen inte gett ett samlat intryck utan det har varit maktkamper och ett söndrande och härskande som knappast byggt verksamheten.

Tror att man ska se G-P:s första och numera felaktiga avslöjande som ett led i den maktkampen. Någon ville ha ut de uppgifterna och ville därmed kanske förekomma sparkandet av Poya Asbaghi? Det var möjligen en tänkbar inriktning när man bollade alternativ, men det slutade på annat vis.

Lösningarna som Blåvitt nu genomför handlar om säsongen ut och ledningen försäkrar att man vill att Poya Asbaghi ska bli kvar som tränare och gärna i många år. Man kan verkligen undra om Jonas Olsson som sportchef står bakom Poyas fotboll och kulturrevolution? Förvisso är Olsson bara tillfällig sportchef och den utvecklingen måste följas men han är väl 180 grader bort från Poya fotbollsideologiskt.

Det är nog många som känner sig kallade om Blåvitt ska leta ny sportchef. Nuvarande agenten Fredrik Risp har ju nämnts tidigare och det finns säkert fler ex-blåvita som är sugna. Tobias Hysén lägger ju av som spelare. I Frankrike sitter en tränarutbildad Pontus Farnerud som vill göra comeback i fotbollens värld. Att hitta kandidater är inte svårt.

Samtidigt är framtiden en fråga för vintern. Nu handlar det för klubben att se till att Blåvitt blir kvar i allsvenskan. Ångestmatchen mot Brommapojkarna den 22 oktober blir något alldeles extra. Vi kan nog räkna med att Blåvitt går tillbaka till rötterna spelmässigt och det lär räcka för att ordna allsvenskt spel nästa år.

Sedan börjar det verkliga jobbet, att få IFK Göteborg framgångsrikt igen. Ingen lätt uppgift men det är klart att föreningen har potentialen att ganska snabbt ta kliv uppåt. Så stort är intresset för Blåvitt, men det gäller att de ledande personerna är överens och pekar ut en riktning som alla följer, och det är slut på att en man kör åt sitt håll.

Olof Lundh

Svårt att förstå att SvFF förbjuder vissa frågor

Landslagsfokus i podden med Kristoffer Peterson som gäst. Heracles-spelaren berättar om lyftet, om styrkorna som spelare, om den tunga tiden i Utrecht, om att han var nära en återkomst till svensk fotboll, om besvikelsen när han inte fick fler chanser i U21-landslaget och om drömmen att nå A-landslaget där han har många kompisar.

Dessutom talar Peterson om den givande tiden i Liverpools akademi, om hur han sett många talanger försvinna i det som kallas ”the black hole” och handlar om fester och tjejer, om att han inte är säker på att han skulle lämnat svensk fotboll om han var ung i dag och om målet att komma tillbaka till England och de stora scenerna framöver.

Se tv-versionen i Sportkanalen 21:00 eller så hittar du podden här nedanför:

***

Albin Ekdal blev pappa i morse. Grattis! Därmed oklart om han hänger med till Kaliningrad. Även Pontus Jansson ska bli pappa vilken dag som helst och är osäker. Om Leeds-backen inte kan följa med har landslaget bara två mittbackar.

***

Några flygresor med landslaget blev det, men nu verkar dörren stängd igen. Får ge pensionerade landslagschefen Lasse Richt rätt, att det blir stramt i relationerna oavsett resultat och ambitioner.

***

Peter Wettergren har besökt Emil Forsberg i Leipzig efter förra samlingen. Allt för att försöka få till bästa utfall med spelaren som är en viktig offensiv pjäs om Sverige ska ta sig till EM.

***

Otroligt att ryssarna kan bestämma över Uefa och flytta avsparkstiden. 21:45 gäller plötsligt.

***

Det är ganska precis 14 år sedan Svenska Dagbladets fotbollsreporter Jan Majlard reste sig upp och lämnade en presskonferens på landslagets spelarhotell. Skälet var att Zlatan Ibrahimovic, som då var ny i Juventus, inte vill svara på frågan: “Hur är skillnaden att ta sig in i straffområdet mot de italienska backarna jämfört med i Holland?”

Nu satt ett samlat svenskt pressuppbåd på exakt samma ställe, det vill säga i källaren på landslagets spelarhotell, och lyssnade på hur SvFF:s avgående presschef Staffan Stjernholm gång på gång bedyrade att det inte låg någon dramatik i beslutet att Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen inte svarade på frågor om tillvaron i klubblaget.

Det var ingen journalist som reste sig och gick denna gång, men det är ingen överdrift att säga att det var en annorlunda och lite bisarr presskonferens. Och är det något man vet så är det att det är dramatik när en presschef måste bryta mitt i och återigen skjuta in att det INTE ligger någon dramatik i beslutet att köra podium och frågestopp om klubblag för två spelare.

Att två av spelarna helt avstod media förra samlingen och nu sitter vid ett podium och inte vill svara på frågor om sin vardag är knappast något som går hem hos alla lagkamrater i landslaget. Dessutom har det inte heller passerat obemärkt i landslagsledningen som varit rejält pressad av det här och skriverierna om Emil Forsberg, och man vet att det skapar ett jobbigt läge framöver.

Det svenska lagbygget där ingen var värd mer än någon annan och som nådde en VM-kvartsfinal i Ryssland i sommar skakar till efter det här. På något sätt är det som om spelarna vuxit med framgången och nu är det andra saker som gäller. Inte helt lätthanterat.

Förbundskapten Janne Andersson har tidigare gång på gång pratat om vikten av öppenhet, bra relationer med media och sina ledstjärnor, men under måndagens presskonferens – han var förband till Manchester United-stjärnan och Roma-stjärnan – så gjorde förbundskaptenen en quick-step som platsat i Let’s Dance.

Nu lade Andersson plötsligt hela mediaansvaret i nya landslagschefen Stefan Petterssons knä. Nu var Andersson bara ansvarig för de sportsliga ledstjärnorna och de andra ledstjärnorna har Pettersson hand om. Det svänger snabbt och det som utåt sett var en del av lagbygget fanns inte längre kvar nu när det blåser snålare.

Egentligen är det svårt att begripa att spelare inte själva kan hantera frågor om tillvaron i Manchester United och Roma. Det blåser på toppen och så farlig har väl inte kritiken varit. Dessutom är det väl inte svårare att göra som när Simon Bank frågade om anklagelserna mot Cristiano Ronaldo och bägge svarade att även om de kände till lite av av fallet vore det fel att svara på det.

Om duon nu avstod frågor inför matcherna under den förra samlingen så borde de väl ha kunnat stanna till efter Turkiet-matchen. Men både Olsen och Nilsson Lindelöf förklarade att de inte stannade och pratade efter förlusten för att de var så besvikna över resultatet. De var tysta även i omklädningsrummet förklarade spelarna och gick sedan bara ut och satte sig på bussen.

Uppenbarligen har spelarna här fått Svenska Fotbollförbundet på reträtt och både fått till frågestopp och en podiumsittning och där det från början var utsatt till 15 minuter för bägge spelarna, även om det blev lite Fergie Time. Typiskt nog söker herrlandslaget just en ny presschef och det är inget lätt jobb som väntar när även Janne Andersson övergett ansvaret för öppenheten.

Även om Zlatan Ibrahimovic 2004 inte ville svara på frågor om Juventus och försvararna i serie A så vet alla att det ändrades. Han om någon talade om tillvaron i sina olika klubblag genom åren och presterade ändå.

Det vore konstigt om de svenska landslagsspelarna inte skulle klara av det. Särskilt med tanke på att det inte är så särskilt hårda och kritiska frågor. Till och med Victor Nilsson Lindelöf tyckte ju att allt var uppförstorat.

Vad är rimligt? Ja, det är inte orimligt att spelare som representerar Sverige kan ställa upp och svara på frågor i en mixad zon inför landskamper och även efter matcher. Det är bara fel att förbjuda frågor av en viss typ, även om klubblagen lånar ut spelarna till landslaget. Dessutom svarade Olsen på en fråga om hur nöjd han var med hur bra det gått på sistone… Ibland går det.

I grunden handlar det om att spelarna ska tala till de fans som bryr sig om landslaget och deras karriärer. Att förmedla vad som sker och händer. Allt för att ge tillbaka till supportrarna där många ser upp till sina idoler och där spelarna också ska kunna ge sin syn på varför det gick som det gick.

De representerar en folkrörelse och då ingår andra uppgifter än i ett klubblag. Tyvärr har även folkrörelsen böjt sig för det och det handlar väl om att öppenhet bara är bra när det går bra och allt är positivt. Heja!

Olof Lundh

Slå ryssarna så vi slipper höra att en svag publiksiffra är stark

Landslagets presskonferens inleddes med att Håkan Sjöstrand, som är förbundets generalsekreterare och därmed högste tjänsteman, ville sätta in publiksiffran på 21 832 mot Turkiet i ett perspektiv med andra publiksiffror från Nations League-matcher.

Bland annat kunde vi läsa från Sjöstrands overhead-bild att Danmark drog färre åskådare mot Wales (17 505) och Sjöstrand påpekade själv att både Spanien (26 900) och Italien (24 000) hade svårt att dra mycket mer mot Kroatien respektive Polen.

Sedan flikade Sjöstrand in att 20:45 inte är en bra starttid. Allt hade naturligtvis varit ett nyttigt perspektiv om han hade haft någon ödmjukhet över att förbundet tog över 800 spänn för biljetterna på långsidan och att en familj på fyra personer fick lägga 1450 kronor för familjeläktaren…

Tyvärr ville inte Sjöstrand bjuda på att SvFF gick bort sig med biljettpriserna inför en match som lätt hade kunnat säljas in under rubriken: Hylla sommarens svenska VM-hjältar. Man hade kunnat köra billiga biljetter med tanke på prispengarna från VM för att locka folk.

Och gnället om 20:45 är bara löjligt från Sjöstrand som är den som signerat avtalet med Uefa där man betalar förbunden stora pengar för att samordna Nations League för att ta in maximalt på tv-intäkter. Så SvFF hade med både VM-pengar och Uefa-pengar haft råd att sälja biljetter för 100 spänn och nått betydligt bättre publiksiffror.

***

Sverige möter Ryssland i Kaliningrad. Alltid velat åka dit. Får hoppas det löser sig med visum… Inte varit helt lätt att navigera det hela kring hur ryssarna ser på medier. Dessutom var det minst sagt bökigt att ta sig dit.

***

Förbundskapten Janne Andersson fick uppleva en VM-baksmälla i början av september när det blev stryk både i träningsmatchen mot Österrike och i Nations League-premiären mot Turkiet. Det var uppenbart att spelarna inte riktigt var i fas med varken träning eller jobbet som behövdes göras.

När Andersson under onsdagen presenterade en ny trupp, denna gång inför Nations League-mötet med Ryssland så fick VM-spelarna återigen chansen bortsett från skadade Filip Helander. Däremot åkte Ken Sema och Sam Larsson från senast och en skada stoppade Robin Quaison.

In kom istället en kvartett oprövade spelare: Kristoffer Olsson, Kristoffer Peterson, Sebastian Andersson och Mikael Ishak. De har alla på olika sätt blixtrat till eller presterat starkt i sina klubblag och har gjort sig förtjänt av möjligheten att slå sig in i landslaget.

Ändå skulle jag bli förvånad om startelvan i Kaliningrad nästa torsdag inte lyder som följer förutsatt att det inte blir några skador: Olsen – Lustig, Lindelöf, Granqvist, Augustinsson – Durmaz, Larsson, Ekdal, Forsberg – Claesson, Berg.

Det vill säga att VM-gänget får en ny möjlighet att visa att de även är framtiden för landslaget. Rätt eller fel? Ja, det är resultaten som styr det men det är klart att Andersson behöver vara beredd att ompröva sin tro på en del som inte övertygar i varken klubblag eller landslag.

På något sätt tråkigt att Ken Sema inte får samma möjligheter utan åker ut direkt. Samtidigt kommer det in en del nya och intressanta spelare. Är givetvis spänd på den skytteligaledaren i Nederländerna (Peterson) men även AIK:s mest tongivande spelare under säsongen (Olsson).

Både Mikael Ishak och Sebastian Andersson har varit ojämna och är knappast några purunga talanger, men det är givet att om de hittar målet så är det inte fel. Särskilt med tanke på konkurrensen i anfallet. Vet att landslagsledningen länge studerat Ishak men att man inte varit övertygad om hans kvaliteter. Kan han visa dem på träning?

Går inte att säga att Nations League är oviktigt. Om Sverige kommer efter både Turkiet och Ryssland i gruppen så får det svenska landslaget dels en sämre seedningsgrupp inför EM-kvalet, dels ännu mer ointressanta matcher i nästa varv av Nations League då man trillar neråt. Så det är viktigt med poäng i Ryssland och helst tre.

Att få svårare att nå EM 2020 är givetvis det stora bakslaget. En VM-sommar glöms ganska snabbt och då kan Janne Andersson få känna av riktig motvind. Dessutom ger spel i grupp C i Nations League riktigt ointressanta matcher och vill vi alla slippa när Håkan Sjöstrand ska förklara varför en usel publiksiffra inte alls är usel…

***

Även om inte Kennedy Bakircioglu får så många mer minuter i allsvenskan är det svårt att inte glädjas med honom över avslutet på Tele2 Arena. Världsklass på så många olika sätt.

***

Andreas Granqvist till Manchester United? Lite av ett långskott men United förhör sig runt om i Europa om veteraner som kan tänkas förstärka klubben i vinterns transferfönster. Vore onekligen en mäktig flytt men det är fler som konkurrerar om att dra på sig den röda tröjan.

***

Både AIK:s Kristoffer Olsson och Heracles Kristoffer Peterson kallas “Koffe”. Blir en kamp om vem som får kallas det i landslaget…om de nu klarar av att hänga kvar där efter den här samlingen.

***

Pontus Jansson gjorde ingen stark insats mot Turkiet, men efter återkomsten till Leeds United har han i princip varit hundraprocentig i ett lag som åtminstone nu toppar den engelska andradivisionen.

***

Förbundskapten Janne Andersson meddelar att Viktor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen återigen ska ställa upp för medierna när landslaget samlas på måndag. Det är en av förbundskaptenens ledstjärnor att man gör det, och efter förra samlingen då de två spelarna nobbade medierna så ska man återgå till rutinerna.

Kan låta rätt odramatiskt men det är en fråga som plågat landslagsledningen både under förra samlingen och efter den. Det är inte okomplicerat för förbundskaptenen när två av de största stjärnorna gör tvärtemot vad han vill och därmed visar vem som bestämmer i slutändan.

***

Under onsdagen tog även Roland Nilsson ut sin trupp till ödesmatchen mot Belgien. Den spelas i Kalmar 16 oktober och vid svensk seger är man i EM-slutspelet i U21-EM 2019, men annars får man hoppas att nå playoff som en av fyra grupptvåor. Klart är att Carlos Strandberg saknas och det är ett avbräck.

Veckans podd är med just U21-landslagets förbundskapten som talar om det dramatiska EM-kvalet, om att ta över efter framgångsrike Håkan Ericson, om dragkampen mellan att utbilda spelare till A-landslaget och att göra resultat, om sin syn på att så många unga talanger lämnar Sverige, om vem som är nästa spelare att ta klivet till A-landslaget och om att han tidigare lyfts fram som en blivande förbundskapten.

Podden hittar du via denna länk.

Dessutom talar Nilsson om vilka lärdomar han tagit med sig från spelarkarriären, om hur han hanterade straffmissen i Europacupens semifinal mot FC Barcelona, om att börja tränarkarriären i Coventry, om framgångarna i Gais och Malmö FF, om vem som låg bakom SM-guldet med MFF: han eller Pep Clotet Ruiz och smällen när FC Köpenhamn sparkade honom efter blott sex månader.

Överlag har podden gått i gång igen under september och först ut var Hammarbys Nikola Djurdjic följt av Blåvitts tränare Poya Asbaghi och AIK:s förre ordförande Johan Segui. På måndag är Heracles nyblivne landslagsman Kristoffer Peterson gäst.

Olof Lundh

Tillbaka till en brutal verklighet för landslaget

VM-festen från Ryssland i somras var väldigt, väldigt långt borta när Sverige tog emot Turkiet i premiären för Nations LeagueFriends Arena. Bara drygt 21 000 åskådare var tillräckligt intresserade för att under måndagen att följa VM-hjältarna från i somras och inramningen hängde till stora delar på de turkiska fansen.

Visst, man kan gnälla på avsparkstiden men Uefa har betalat förbunden dyrt för den, då det handlar om ett ta in tv-intäkter. Dessutom har Sverige haft bra publiksiffror även med den avsparkstiden. Här får förbundet en rejäl hemläxa gällande priserna (igen) och man kan undra om ansvarsutkrävandet hos SvFF när det är andra prismissen på mindre än två år.

Betydligt jobbigare var att se laget slita mot ett turkiskt motstånd som håller på att bygga om sitt landslag efter landets VM-miss. Det var uppenbart att på dryga två månader som gått efter VM så har Sverige tappat en hel del. Om det sedan hänger på mättnad, avsaknad av en del startspelare och/eller påverkade försäsonger får väl visa sig framöver.

Skärpan var inte där. Passningsspelet brast. Kommunikationen var inte hundra. Försvarsspelet var långt ifrån synkat. Det glappade helt enkelt och uppträdandet var långt från LAGET från Rysslands-VM. Ändå hade man 2-0 efter att Isaac Kiese Thelin utnyttjat stolpreturen på sin egen nick och skickat in 1-0 före paus, följt av att Viktor Claesson tryckte in 2-0 från distans.

Sverige hade även möjligheter till fler mål, men istället gav en snabb turkisk reducering – där det var svårt att förstå hur skottet ens kom igenom – energi till motståndet. Trots möjligheter för det svenska landslaget att döda matchen, där man inte hade skärpa vare sig i tanke, passning eller avslut, så kom istället både 2-2 och 2-3 i matchens slutskede.

En rejäl ridå. Besvikelsen och ilskan hos spelarna var påtaglig. Victor Nilsson Lindelöf bara rusade av planen vid slutsignalen och in i omklädningsrummet. Få spelare var sugna på att diskutera vad som skett, åtminstone i tv då jag stod i intervjuzonen, och det var en rejäl smäll av verkligheten.

En kväll som skulle signalera ett avstamp för framtiden och med sikte på EM 2020 slutade med en rad frågetecken. Håller Marcus Berg på topp? Vad är alternativen? Hur står sig Pontus Jansson? Är alternativen på mittfältet så svaga att en sjukdomsurlakad Albin Ekdal måste starta?

Redan i Wien i torsdags (förlust med 2-0 mot Österrike) kom signaler om att de som vill slå sig in i Janne Anderssons förstaelva knappast stärkte sina positioner. Mot Turkiet gav det ingen riktig injektion av stadga när Marcus Rohdén, Oscar Hiljemark och Emil Krafth äntrade planen och laget vid ledning.

Sedan tidigare saknade laget viktiga duon Andreas Granqvist och Emil Forsberg. Då visade det sig att Sverige, som inför Turkiet-matchen presenterades som världsåttan av speakern, hade en bra bit till sommarens nivå. På några dagar så blev Janne Andersson tillbakadragen till en verklighet där Sverige kanske mer speglar spelarnas status och kvalitet än som tidigare då summan av deras nivåer blivit högre i lagform.

Och de två resultaten kom efter en samling som präglades av en del stök, som allt från Bild-artikeln om Emil Forsberg och en ansträngd relation till förbundskapten till sjukdom och skador och sedan en medianobb av två av lagets största stjärnor i Robin Olsen och Nilsson Lindelöf.

Det senare går tvärtemot Janne Anderssons berömda ledstjärnor. Frågan är om ens de gäller längre? För det hörde man inifrån, att man var rädd att ha skapat ett prejudikat. Landslagsledningen var märkbart störd av det som uppstod och med en avgående presschef och en helt ny sportchef i Stefan Pettersson så verkade man inte veta hur man skulle hantera situationen.

Nations League handlar nu snarare om att hänga kvar i B-divisionen och på så sätt klara en bra seedning i EM-kvalets lottning. För hela EM-kvalets seedning hänger på Nations League och en sistaplats i gruppen ger en svårare väg till EM 2024. Härnäst väntar Ryssland i Kaliningrad i oktober.

Förbundskapten Andersson får nu en knapp månad på sig att analysera vad som gick snett under den här samlingen. Allt från varför spelarna var slitna, inte fick ihop spelet och matchplanen till hur man ska hantera ett medialt intresse. För det är klart att det är problematiskt för SvFF att stjärnor som Olsen och Nilsson Lindelöf inte vill låta sig intervjuas.

 

Olof Lundh

De svenska vinnarna satt på bänken

WIEN. Reserverna fick möjligheten att närma sig i startelvan. Resultatet blev att de kom längre i från. De svenska vinnarna i Österrike satt på bänken.

Inför landslagets omstart efter VM har Janne Andersson ömsom försvarat att veteranerna fortsatt är givna, ömsom aviserat hårda tag om de inte levererar. Efter att Österrike slagit Anderssons reservlag med 2-0 så är det bara att inse: VM-hjältarna håller avståndet till dem som jagar bakom.

Faktum är att matchen på den helt lila och tajta Generali-arenan, eller Franz Horr-stadion som finsmakarna säger, innebar att spelarna på den svenska bänken snarare utökade avståndet. För egentligen var det ingen som stärkte sin kandidatur i stort, än mindre visade att Ola Toivonens fallna tröja ska vara hans.

Efter några starka svenska inledningsminuter i första halvlek tog Österrike över matchen och släppte aldrig greppet. När Kristoffer Nordfeldt efter tio minuter hade svårt med ett inlägg från David Alaba och boxade det på Filip Helander och in i mål så hamnade Sverige i partär. Sedan var det långa stunder där svenskarna inte kunde ta sig ur greppet.

Självklart kan man gräva fram Emil Krafths skott från första halvlek och Marcus Rohdéns skott i andra halvlek efter en okej period om man vill ha ljuspunkter. Dessutom kan man hitta sekvenser där Pontus Jansson var stark, men Leeds-backen förlorade en duell mot Marko Arnautovic och passningen till Alaba och det efterföljande skottet innebar 2-0.

Det var uppenbar skillnad på lagens kvalitet då Österrike körde med mer av en tänkt startelva i Nations League-premiären än vad Janne Andersson formerade. Det problematiska är bara att förbundskapten Andersson hoppades vaska fram fler alternativ till startelvan här i Wien, men det var rätt tomt i vaskpannan när slutsignalen gick.

Inför matchen fanns det nyfikenhet kring Ken Sema, Robin Quaison, Emil Krafth och samtidigt en förhoppning att flera av spelarna på gränsen skulle briljera. Verkligheten blev en annan och det var svårt att finna glädjeämnen. Alldeles för få stack ut och det gjorde kvällen tung ur svenskt perspektiv.

Naturligtvis kommer invändningen att Sverige körde med idel reserver och ingen stabilitet i form av etablerade spelare, men det gjorde landslaget mot Ungern 2016 och mot Portugal och Norge 2017 och det var lyckat. Spelarna är vana vid det här upplägget och den bistra sanningen är väl att de inte kunde ta det där klivet här i Wien.

På måndag väntar Turkiet i Nations League-premiären och då kan Janne Andersson förhoppningsvis skruva upp kvaliteten på sitt lag samtidigt som motståndet är av svagare  sort. Lägg till hemmaplan och det finns alla möjligheter för Sverige att starta med en seger.

Däremot är det ett måste att Andersson får fler alternativ att välja på. Fler som sätter de etablerade spelarna under tryck. Om man ska få ihop ett landslag som kan växa och utvecklas med sikte på EM 2020. Lättare sagt att än gjort, men det är bara att hoppas att fler får speltid i klubblagen och på så sätt utvecklas.

***

Träningsmatchen Österrike-Sverige drog 11 100 åskådare, enligt arrangören. Tveksamt om det var så många på arenan som ska ta 17 500 och det gapade rätt stora hål på läktarna. Dessutom satt det banderoller om att man bara vill ha hemmamatcher på Prater-stadion.

***

David Alaba är onekligen klass. Passningarna. Tempot. Drivet. På en annan nivå än de andra på plan. Målet var rätt osannolikt med tanke på hur många som försökte stänga ner honom.

***

Felstavningen av namnet på Robin Quaisons tröja är pinsam.

***

Bilds artikel om Emil Forsbergs spända relation med förbundskapten Janne Andersson gick odementerad och okommenterad hela dagen. Försökte få Anderssons version via presschefen Staffan Stjernholm som hela tiden sköt på det, men lovade att återkomma. Vilket dock aldrig skedde.

Om man nu vill ta död på en story så kan det vara värt att kommentera det. Eller så får man säga att man absolut inte vill kommentera det. Därför fick vi vänta till presskonferensen efter matchen innan vi fick höra Anderssons bild av det hela.

***

Herregud, österrikarna matade på med ljudanläggningen som om det kunde ha varit NHL eller SHL. Inte min kopp te.

***

Sverige drog hem med charterjet direkt efter matchen. Väntar nya träningspass och pressaktiviteter under fredagen, lördagen och söndagen. Därefter är det Sverige-Turkiet på Friends Arena på måndag. Dock bara 15 minuter uppvärmning som är öppen.

September 7

  • 15.15 – mixed zone, Scandic Park

September 8

  • 13.00 – media entrance (gate 2) opens, Friends Arena
  • 13.30 – mixed zone, Friends Arena

September 9

  • 11.30 – media entrance (gate 2) opens, Friends Arena
  • 12.00 – training session (open to media first 15 minutes), Friends Arena
  • 13.15 – press conference with coach Janne Andersson & one player, Friends Arena
Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons