POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Sveriges storhetstid är på väg mot slutet - se till att skjuta på det

PARIS. Var OS-silvret bara ett hack i den nedåtgående kurvan? Eller kan Sverige fortfarande konkurrera? Åttondelsfinalen mot Kanada ger oss ett svar. Osäker på om vi verkligen vill ha det.

För 35 år sedan skickade Pia Sundhage in en straff på en lerig plan i Luton. Målet betydde att Sverige tog sin hittills enda titel i straffläggningen mot England efter att de två finalerna slutat 1-1 sammanlagt. EM-guldet 1984 har följts av fler medaljer även om det inte blivit något guld; EM-silver 1987, EM-brons 1989, VM-brons 1991, EM-silver 1995, EM-silver 2001, VM-silver 2003, VM-brons 2011 och OS-silvret 2016.

Lägg till några semifinalplatser, som i hemma-EM 2013, EM 2005 och OS 2004. Sverige har i princip alltid varit med långt fram i turneringar och egentligen är enda plumparna att man inte var med i EM 1991 och 1993. Annars alla VM och alla OS som spelats. Precis som Norge har Sverige varit med och skördat för att man var pionjärer inom damfotbollen och bröt ny mark när få andra länder hängde med. Det har givetvis gjort något med den svenska självbilden och förväntningarna.

Även om omständigheterna var både sorgligare och annorlunda så påminner det om de svenska herrarnas storhetsperiod efter andra världskriget. Då Sverige vann OS-guld 1948 och sedan tog man VM-brons 1950 med ett helt nytt landslag (OS-vinnarna blev alla proffs och stoppades då från landslaget). Vilket följdes av VM-silvret på hemmaplan 1958.

Naturligtvis hade Sverige som stått utanför kriget helt andra möjligheter att få till ett landslag än andra länder som hade mist många människor och dessutom behövde lägga kraften på att bygga upp sina länder. Dessutom var världen på 1950-talet långt i från dagens globaliserade samfund där frihetskamp, rivna gränser och teknik ändrat förutsättningarna. Nu har Fifa 211 medlemsländer, då var det runt 50 länder.

Krasst sett ska inte en nation i norra Europa med tio miljoner invånare kunna konkurrera i en världssport som fotboll. Annat än då och då när man får till en vass generation där alla är i form en sommar. Som Sverige fick till VM 1994 på herrsidan. Med tanke på att fler och fler länder skjuter till resurser till sina kvinnliga fotbollstalanger så är det bara en fråga om NÄR Sverige inte kan slåss i världstoppen längre.

Om det börjat gälla i VM i Frankrike? Måndag kväll vet vi. När Sverige kliver in på Parc des Princes för att möta Kanada i en åttondelsfinal i VM är det ett svenskt landslag som är svårbedömt. Under VM har man vunnit två matcher mot riktigt svagt motstånd och sedan fått stryk mot USA. Även om den B-betonade startelvan gjorde en stark insats, enligt förbundskapten Peter Gerhardsson.

Inte heller VM-kvalet gav någon riktig indikation på var Sverige står i världen i dag. Man fick en väldigt lätt start när Danmarks spelare (som tog EM-silver 2017) strejkade och därmed förlorade med 3-0 vid ett skrivbord. Sedan föll Sverige borta mot Ukraina, vilket förvånade och förskräckte. Även om bortasegern mot danskorna i en direkt avgörande match imponerade.

Senaste mästerskapet för Sverige var ett riktigt svagt EM 2017. Då åkte man ut direkt efter gruppspelet efter att ha varit utan chans mot Nederländerna. I senaste VM 2015 haltade man sig vidare som en av de bästa treorna efter tre kryss och fick sedan direkt stryk mot Tyskland i åttondelsfinalen. Och var helt utan chans.

Tecknen är tydliga om att Sverige åker neråt om man mäter status och sportslig verkningsgrad samtidigt som fler nationer utmanar. Kanske är storhetstiden redan över? Kanada kommer att ge svensk fotboll en “reality check”. Var står man? Pekar det utför eller har Peter Gerhardsson hittat rätt i sitt lagbyggande?

På planen är det ganska jämnt även om Kanada är högre rankat, men det är också en nation som kan göra resultat i en helt annan och enklare miljö. Konkurrensen är inte stenhård om man inte räknar USA och sedan hämtar man ofta in influenser från Europa på tränarsidan. Nu danske Kenneth Heiner-Möller som även har Andrée Jeglertz vid sin sida.

De har vässat ett redan försvarsstarkt lag och gjort det en aning mer flexibelt och spelande. Kollar man på hur få mål Kanada släpper in är det givet att Sverige som har svårt att göra mål får det tufft. Ändå kommer Sverige att skapa några lägen, och då finns spelare som kan kliva dit. Samtidigt ska det svenska försvaret kunna ha koll på veteranen Christine Sinclair som är ett hot. De fasta situationerna är ett annat…hoppas vakenheten är bättre än mot USA.

Peter Gerhardsson har varit öppen med att han fått allt han velat i förberedelserna. Både han och spelarna talar om att gå hela vägen och att vinna sista matchen (läs VM-finalen). Nu väntar Kanada och ett avancemang där skulle förlänga storhetsperioden ytterligare. Just vanan att prestera under tryck gör att det gå att tro på Sverige. Där finns många spelare som varit med och tagit medalj förr.

Även om slutet på en svensk storhetstid obönhörligen närmar sig finns det möjlighet att skjuta på det. En seger mot Kanada hade onekligen ändrat på det och inte bara gett svensk damfotboll minst en vecka till i rampljuset utan även gett möjligheten till en VM-kvartsfinal mot Tyskland. Någon gång måste ju det tyska mästerskapsspöket jagas bort. Hade passat väl när medaljmatcher i Lyon bara är en match bort.

***

Sprang på Thomas Dennerby när han var på väg hem till Stockholm. Nigeria vill gärna ha kvar sin svenska förbundskapten som tog laget till åttondelsfinalen i VM. Därför har Dennerby begärt ett möte med förbundets styrelse för att reda ut en del. Att leda ett landslag i Nigeria är underbart på många sätt, men det finns organisatoriska utmaningar. Samtidigt varnade Dennerby för att den gång Nigeria får ordning på utbildningen av talanger då blir landslaget farligt.

***

Undrar så vad alla Adidas invärvade svenska feministiska influensers vet om det tyska skoföretagets förflutna? Att bolaget skickligt använt sig av PR-kampanjer där rätt kvinnor fått tröjor och där man öst på med kvinnliga förebilder på olika vis är sin sak och det är bara att konstatera att man har fått till en fullträff. Adidas framstår som progressivt, modernt och jämställt.

Samtidigt har Adidas också lyckas sudda ut sitt förflutna. Som att det var det tyska skoföretagets pengar som låg bakom att Joao Havelange och Sepp Blatter tog kommandot om Fifa i början av 1970-talet och sedan skapade den koloss av korruption som bland annat gav VM till Ryssland 2018 och Qatar 2022 och parallellt försörjde alla dessa gubbar i toppen.

Inte ens när den schweiziska polisen slog till med en gryningsräd på ett femstjärnigt hotell 2015 där ett gäng Fifa-bossar greps för brott agerade Adidas. När en del sponsorer antingen hoppade av eller tryckte på för förändring inom det internationella fotbollsfederationen så fanns skojätten kvar vid Fifa:s sida. En trogen partner till fotbollen som bidragit till strukturen.

För det har under många år varit uppenbart att Fifa och dess partners missgynnat fotbollen för damer. Kanske till och med motarbetat? Man har investerat för lite och för långsamt. Inte ens den nya ledningen med Gianni Infantino i spetsen hade tillräcklig bollkänsla för att krympa gapet på prispengar. Något som som ju många av dem som nu bär Adidas landslagströjor och åker på VM-resor kräver. Det är rätt uppenbart att de knappast vet vilken roll Adidas spelat för inte bara Fifa utan även Uefa och det i decennier.

***

Olika uppgifter om hettan i den franska huvudstaden, men nu har Frankrikes motsvarighet till SMHI värmevarnat och prognoserna pekar på 29 plusgrader vid avspark 21:00. Det vill säga varmare än när Sverige mötte Thailand mitt på dagen i Nice.

Gör det matchen mot Kanada än mer låst om nu tempot troligen går ner. Ganska troligt och då ökar sannolikheten för förlängning och eventuellt straffar. Om det blir 120 minuter spel i en väldigt varm Paris-kväll så vill det till att lagen och spelarna skött vätskebalanserna.

***

Martas brandtal efter förlusten mot Frankrike kom från hjärtat och gick in i hjärtat. Svårt att inte lida med henne, och även Brasilien som under lång tid disponerat tidernas bästa spelare men inte vunnit någon titel. Blir inte något i VM i Frankrike heller där man verkligen gav hemmanationen tufft motstånd och väl kunde ha vunnit åttondelen.

Givetvis kommer det fler Marta framöver. Tittarsiffrorna hemma i Brasilien tyder på att landslaget fått ett större genomslag och då kommer fler tjejer att börja spela. Förhoppningen är att de får bättre resurser och förutsättningar än vad Marta, Formiga och Christiane haft. Då kommer även titeln att komma och pionjärerna har en stor del i det.

***

Det var Fifa som på söndagens matchmöte, där bland annat Sverige deltog, uppgav att det var 39 000 sålda biljetter till VM-åttondelen mellan Sverige och Kanada. VM i Frankrike har lärt oss att ta vad Fifa säger om sålda biljetter med viss försiktighet, men det vore onekligen häftigt om det blir runt 40 000 på Parc des Princes.

 

Olof Lundh

En familjs reseberättelse från VM och drömmen som blev något annat

Fick mejl apropå den kritik som kommit mot arrangemanget av VM i Frankrike. Och förutom den fungerande höga säkerheten – vilken är given efter flera terrordåd i landet – har jag liknande erfarenheter av brister i VM-organisationen.

Nedan är Mats berättelse om familjens resa till Le Havre för att se SverigeUSA i gruppspelet. Som han skickade efter mitt blogginlägg om Fifa som inte gärna svarar på kritik. Något som var en drömresa men blev en annan upplevelse.

Hej Olof, Jag läste just ditt blogginlägg på Fotbollskanalen med titeln ”FIFA har makten men vägrar låta sig ställas till svars”. Då slog det mig att du kan vara intresserad av att läsa vår familjs erfarenhet av FIFA World Cup 2019.

Vår 11-åriga dotter Mia älskar fotboll – både att spela och titta på matcher. Vi går ofta på matcher i både herr- och damallsvenskan. Jag lovade henne redan för länge sedan att vi skulle åka till VM i Frankrike i sommar. Sagt och gjort, vi fixade tre biljetter till Sverige-USA den 20 juni. Vi fixade flygbiljetter, tågbiljetter och hotellbokning i Le Havre. Mia såg fram emot denna resa som sommarens stora höjdpunkt.

Vi anlände med tåg till Le Havre tre timmar före matchstart i torsdags. Vi letade upp vårt hotell i närheten av centralstationen. Då kom den första motgången. Hotellet (som vi hade fixat genom bokningssajt) var överbokat. Det fanns inget rum till oss. Vi var inte de enda drabbade. I lobbyn stod redan ett dussintal upprörda amterikaner och skällde på receptionisten. Efter lite palaver lovade receptionisten att fixa ett nytt hotellrum till oss. Det visade sig att det närmaste hotellrumet fanns i Deauville (1 timmes resa från Le Havre). Vi hade inget annat val än att acceptera detta hotellrum. Annars skulle vi missa matchen. Receptionisten förklarade att det säkert ordnades transporter från centralstationen till Deauville efter matchen. Många fans skulle bo där. Annars kunde vi alltid ta en taxi (till en merkostnad av ca 1000 kronor).

Vi deponerade vårt bagage vid centralstationen och åkte ut till arenan. Vi var ganska förvånade över att arenan inte var fullsatt (bara 22 000 åskådare) och att stämningen var lam. Dessutom var all service hopplöst underdimensionerad. Eftersom vi inte ätit något ställde vi oss i kö för att köpa korv, smörgåsar och läsk. Det tog en timme att expediera de ca 30 personer som stod framför oss i kön. Att VISA har monopol på alla elektroniska betalningar på matcharenorna befrämjar ju inte precis en snabb betjäning. Det var många som i vredesmod lämnade kön utan att få med sig någon mat…. Servicen och bemanningen var rent ut sagt bedrövlig jämfört med en vanlig match på Tele2Arena med motsvarande antal åskådare.

Men de stora problemen började efter att matchen slutat. Arenan i Le Havre ligger ca 5 km utanför centrum. Det fanns visserligen gratis skyttelbussar till centralstationen. Men logistiken var kraftigt underdimensionerad. Eftersom vi satt på bortre långsidan hamnade vi nästan längst bak i den fullständigt kaotiska busskön. Vi insåg att det skulle ta evigheter att vänta på en buss och beslutade liksom många andra åskådare att vandra tillbaka till centralstationen. Genom dåligt upplysta industriområden. Det tog en dryg timme att vandra tillbaka till centralstationen dit vi anlände kl 00.30. Döm om vår förvåning när det visade sig att centralstationen hade stängt för natten. Vi kunde inte hämta vårt bagage. Och det fanns inte tillstymmelse till personal. Det fanns inga extratåg, inga extrabussar, inga taxibilar, inga FIFA-värdar… Absolut ingenting. Flera hundra amerikanska och svenska fans samlades utanför stationen – strandsatta. Där fanns många barnfamiljer som liksom vi hade hotell eller hyrda lägenheter i olika grannorter. Vi väntade en timme. Det fanns inte en enda tillgänglig taxibil. Så vitt jag förstod från andra strandsatta åskådare så hade hela taxilogistiken kollapsat. Inte ens personer som hade beställt taxi i förväg blev upphämtade. Ett femtiotal upprörda åskådare lyckades ”kapa” en lokalbuss och tvingade chauffören att åka till en annan angränsande ort (Honfleur) där det tydligen också var många fans inkvarterade. Tyvärr fanns det inga fler bussar tillgängliga att kapa.

Vår dotter satt frysande på marken och grät: ”Pappa, förlåt att jag tjatade att vi skulle åka hit. Jag har längtat så efter den här resan men det blev min värsta mardröm”. Till slut lyckades vi övertala två nattvakter på centralstationen att öppna upp väntsalen. Först släppte de bara in barnfamiljer men efter ett tag släpptes alla strandade fans in. Jag bedömer att åtminstone hundra strandade fans fick sova över på golvet i väntsalen. De två nattvakterna blev våra hjältar: På eget initativ delade de ut snacks och mineralvatten. De lånade även ut sina jackor till några frysande barn. Sedan tog vi första morgontåget till Paris. Trots att vi övernattade i väntsalen så tvingades vi betala 1500 kronor för hotellrummet vi aldrig kunde utnyttja.

Varför skriver jag detta? Jag kan leva med den ekonomiska förlusten och i efterhand kan vi till och med tycka att hela den misslyckade resan blir ett lustigt minne. Men det som irriterar mig är att FIFA levererar ett så undermåligt organiserat mästerskap. Hur kan man lägga ett mästerskap i städer utan tillräcklig hotellkapacitet (det var ändå bara 22 000 åskådare på matchen) och hur kan man blunda för behovet av transporter till och från arenorna och till angränsande städer där fansen är inkvarterade? Varför struntar man fullständigt i åskådarna? Varför stängde man centralstationen innan alla fans hade bussats tillbaka från arenan? Varför lånar man inte in taxibilar från angränsande städer? Varför fanns det inga FIFA-värdar i centrala Le Havre? Matcharrangemanget var som sagt betydligt mer amatörmäsigt än en normal allsvensk match på Tele 2 Arena. Det var faktiskt ett pinsamt dåligt arrangemang. Jag har skickat denna berättelse även till FIFA. Det ska bli intressant at höra om jag får något svar. Hälsningar, Mats

Blir väldigt intressant att följa om Fifa har något svar. Man kan givetvis inte ta ansvar för hotellbokning som fallerar men mycket annat är svårt att förstå när det gäller de lokala arrangörernas förberedelser. Som logistiken till och från matcher och när det handlar om försäljning på arenor.

Olof Lundh

Fifa har makten men vägrar låta sig ställas till svars

PARIS. Tomma läktare. Regelskifte mitt under VM. Svaga domare och röriga VAR-situationerna. Frågorna tornar upp sig, men de ansvariga går inte att nå.

VM i Frankrike har gått in i slutspelsvändan och den sena lördagsdramatiken från Nice där Norge till slut vann över Australien efter straffläggning var en fotbollsmatch som hade allt av vad vi fått från VM. Från att endast 12 229 fanns på läktarna på Allianz Riviera i en åttondelsfinal via utdragna VAR-situationer till en böljande kamp med mycket individuell briljans.

Caroline Graham Hansens skott i insidan av stolpen på tilläggstid var värt något mer. Kraftfulla Sam Kerr var hela tiden ett hot. Karina Saeviks framspelning till Isabell Herlovsens 1-0 var en njutning. Vilde Böe Risas ribbskott var vaket. Lydia Williams parader höll Australien kvar i matchen.

Är övertygad om att tittarsiffrorna från både Norge och Australien kommer att vara starka. Precis som de har varit i de flesta länder som visar matcherna från VM. Här finns ju alla ingredienser kring vad som brukar väcka intresse och få människor att samlas kring tv-apparater och skärmar. Dramatiken. Känslorna. Idrotten. Och möjlighet till gemensam glädje.

Samtidigt hade VM:s andra åttondelsfinal även en del av problemen som tyvärr präglat detta VM. Som att det är rätt dåligt med publik om inte Frankrike och USA spelar. Alltid svårt att peka ut någon ansvarig men efter att ha varit på fyra VM-orter så är det uppenbart att det INTE märks att det är VM som pågår på platsen.

Under våren har det framkommit att Fifa haft svårigheter med biljettsystemet och placerat folk som köpt biljetter ihop på helt olika ställen på arenor. Det har varit stökigt vid insläppen. Lite svårt att begripa att en organisation som har så stor erfarenhet av sådant här inte gör det ännu bättre. Fifa ska kunna delge den lokala organisationen ett perfekt system.

Åttondelen mellan Norge och Australien var tyvärr inte heller utan dessa VAR-rörigheter sol vi sett gång på gång i VM, även om man till slut hamnade rätt regelmässigt i Nice. Är i grunden för VAR men användandet detta VM har fått mig att vackla. Det tar för lång tid att utreda enkla situationer. Det tas fel beslut. Det läggs definitivt inte till tillräckligt med tid efter att VAR-granskningar slukat minuter.

Om det emellanåt taffliga handhavandet beror på VAR-rummet eller domarnas kvalitet eller en kombination är oklart. Är benägen att lägga en stor del av skulden på domarna, men det är klart att det finns ett högre ansvar hos Fifa att se till att det finns bättre förutsättningar. Klart är att det är dåligt både för fotbollen och för VAR.

Lägg till rörigheten att Fifa via IFAB (International Football Association Board) genomförde regeländringar och nya tolkningar med start 1 juni. Några dagar före VM. Bland annat det här med att man ändrade från att målvakten måste ha bägge fötterna på linjen vid straffar till en fot och började kolla noga på det, och varnade syndare samtidigt som straffen gick om. Vilket blev stökigt för de flesta.

Under lördagen kom besked att Fifa och IFAB nu pausar att målvakten ska få ett gult kort om man lämnar linjen vid straffläggning. Det vill säga att man under pågående turnering ändrar en regel och där det finns målvakter som fått gult kort för just det, men får ha kvar dem. Något säger mig att det aldrig hänt under ett herr-VM.

Kritiken har varit hård kring VAR i synnerhet och rörigheten med domare, regelskiften och så vidare. Vad gör Fifa då? Jo, man publicerar en egen intervju med domarbasen Pierluigi Collina där han hyllar VM och domarna och sedan förklarar lite regler. Det är så Fifa rullar för det är egentligen ingen som kan sätta press på organisationen och ställa frågor. Det hade ju varit jobbigt för Collina att riskera fria frågor.

Påminner till vissa delar om hur Facebook, Google och andra techjättar bara struntar i att vara tillgängliga. Inflytandet och påverkan är enorm men det ska inte gå att kunna ställa dem till ansvar. Likadant är det med Fifa som är en organisation som bara ska verka men helst inte synas och absolut inte svara på frågor. Och glöm inte skumpa och snittar i VIP:en och en snittlön på 2,5 miljoner kronor i lågskattelandet Schweiz.

Vi som bevakar VM är på många sätt här på Fifa:s mandat och det är inte säkert att kritik landar väl. Det är en organisation som är märkbart noggrann med detaljer och har säkerhetsvakter att backa upp det med. Antalet konstiga och ologiska situationer som vi i media hamnat i under VM är många och det går aldrig att diskutera. Oftast är det parodiskt.

Under gårdagens svenska träning fick vi endast befinna oss på läktaren. Inte stå vid läktaren för att filma, exempelvis. Annars var det uppenbart att vi skulle föras bort. Inget skämt. Under Kanadas träning var det också läktaren som gällde, men efter deras pressträff på planen fick vi absolut inte återvända till den tomma läktaren på den då övergivna träningsarenan. Utan vi fick sitta på löparbanan och jobba.

Givetvis finns det många bra krafter och människor inom Fifa men organisationen är på många sätt starkare och det är väldigt uppenbart att flexibilitet inte är inskrivet i dess värdegrund. Inte heller öppenhet eller transparens. Men vill ni läsa något om vilken otrolig succé VM är på alla sätt så finns det många utskick att ta del av. Svenska kvällstidningar är blygsamma i sina sifferskryt.

Det är i det här perspektivet det är svårt att förstå att Fifa inte tagit chansen att marknadsföra VM ännu mer i Frankrike och göra det till en VM-fest. Om nu problemet är den lokala organisationen – vilket det antyds hos en del journalister med kontakter in i Fifa – så får man väl köra över den lokala organisationen. För att bygga VM är att bygga framtida värden för Fifa. Vilket man borde fatta.

Även om Fifa:s tv-producenter är skickliga på att klippa så att det ser mindre glest ut är det svårt att ta kulissen hela vägen fram. Särskilt när Fifa själv skrutit om sålda biljetter och där Fifa-basen Gianni Infantino talade om 20 utsålda matcher när det var en bra bit från sanningen. Fast det går inte att fråga någon om det, för det görs enbart få och utvalda intervjuer eller presskonferenser med styrda frågeställare.

Här hade journalistiken kunnat fylla en roll. Att ställa frågorna de flesta ställer sig när de följer VM. Men herrarna som styr vill inte ha några frågor om det som inte funkar. De vill bara läsa pressmeddelandena om hur bra allt går och läsa de egna intervjuerna med de egna funktionärerna om att allt är perfekt. Och då är det väl så…

Olof Lundh

Svårt att förstå Gerhardssons plan

LE HAVRE. Peter Gerhardsson skickade in fyra VM-debutanter och en udda startelva mot USA. Det blev givetvis förlust. Om det var ett genidrag återstår att se, men det är svårt att förstå.

Det hette att VM skulle börja med Sveriges möte med USA. En gruppfinal mellan lagen efter att de hade klarat av Chile och Thailand på vägen. När slutsignalen väl hade gått och jublande amerikanskor firade 2-0 är det bara att konstatera att för svensk del har VM inte börjat ännu.

På måndag däremot, då måste Sverige kliva in i VM när Kanada väntar i åttondelsfinal i Paris. Bara en sak är säker, förbundskapten Peter Gerhardsson kommer inte att skicka ut samma startelvan i den matchen som mot USA. För alla inser att om Sverige hade behövt poäng mot USA så hade inte Gerhardsson valt fyra VM-debutanter från start och ändrat på sju platser.

En riktig överaskningselva. Kanske är det en briljant plan? Ingen vet. Klart är att Sverige gav upp mot USA med tanke på fortsättningen. Enda sättet att ta hem den satsningen är att ordna en plats i kvartsfinalen via seger på måndag. Om Sverige åker ut mot Kanada så kommer kritiken hamna tung på Gerhardssons axlar.

Det är svårt att förstå att förbundskaptenen inte hellre vill spela ihop lagdelar i ett lag mot bra motstånd. Spelare och ledare talar om att gå långt och då borde det vara vägen, att hitta spel och kontinuitet. En startelva där det finns en trygghet och en bas, för spelare behöver känna förtroende.

Okej, om man ändå köper Gerhardssons plan att gå runt på spelare är det ändå svårt att förstå att han inte vilade Caroline Seger och Kosovare Asllani. Framför allt Seger vars rygg stört henne inför VM. Men det är bara att inse att här ser Peter Gerhardsson, Magnus Wikman och de andra i ledningen något vi utanför inte ser.

Skulle det visa sig att Sverige går långt i VM med hjälp av dessa rockader är det bara att lyfta Gerhardsson o Co. Onekligen modigt att göra så. Klart är att han skruvar upp trycket både på sig själv och på de elva spelare som startar mot Kanada på måndag kväll. Då måste VM rivstarta för svensk del.

En del kanske minns senast Sverige var i ett mästerskap. Då valde dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage att vila spelare i sista gruppspelsmatchen när man var klart för avancemang. Trots att man kunde utmana Tyskland om gruppsegern i EM 2017. Hur det slutade? Illa.

Inte bara förlorade Sverige den betydelselösa matchen mot Italien utan man åkte även ut i omgången direkt efter det mot Nederländerna. I dag ångrar Sundhage att hon tog beslutet att gå runt på spelare i den sista gruppspelsmatchen, men då var det givetvis en noga genomtänkt plan.

På lång sikt är det inte fel att unga och oerfarna spelare får hoppa i på det djupa. Samtidigt hade man kanske önskat att VM-debuten fick ske på lite grundare vatten och med några fler etablerade runt om kring sig. Även om spelarna har landskamper är det annat att starta mot USA i en gruppfinal.

Det var en av de konstigaste matcherna jag sett med tanke på att Sverige kom till spel med en B-elva och därmed verkade ha hissat vit flagg från start. Att USA dessutom rakade in 1-0 efter bara några minuter dödade nästan matchen direkt. Visst, det rann inte i väg men det var stor skillnad på lagens kvalitet.

Sättet som USA vände spelet med långa crossbollar och anföll med rörelse och kreativitet var häftigt att följa. Lägg till fysiken, hårdheten och attityden. Jill Ellis landslag imponerade och det är ett landslag som blir svårt att slå. Om det blir en kvartsfinal mot Frankrike så kan det bli en ruggig kamp mellan världens två bästa landslag.

Sverige krigade sig tillbaka i matchen och visst glimtade Asllani till med några fina framspelningar. Seger och Björn var rätt starka. Rolfö gjorde ett bra inhopp. Ja, det finns givetvis positiva saker att lyfta i landslaget och för den som verkligen vill sälja in att det var genialiskt att starta med en av tidernas mest överraskande startelvor.

Vi andra ser nog slutresultatet, den tappade gruppsegern och en match där det var rätt uppenbart att USA lättade på trycket när man kände att läget var under kontroll. Det var en stor skillnad lagen emellan och nu kan de först mötas i en eventuell VM-final i Lyon. Om Sverige är där? På måndag vet vi mer, då börjar VM.

****

Underbara scener när Nigeria och Thomas Dennerby gick vidare med ett måls marginal efter att Chile missat straff i 85:e. Kolla in glädjen via länken.

****

Inte riktigt fullt i Stade Océane, även om biljetterna var slutsålda. Vet inte var det går fel som gör att 3000 inte kommer. Fifa? Sponsorer som får biljetter? Oavsett var det bra inramning även om USA:s fans dominerade.

På många sätt en annan publik än den som följer herrarnas mästerskap. Jag värderar inte, men det var noll fylla och inte mycket säkerhet. Däremot är det synd att man inte lyckas samla fansen från Sverige på ett ställe, även om det var bättre.

Den amerikanska publiken var ganska ung och det var mycket tjejer på plats för att följa sina idoler. Vilket naturligtvis borgar för fortsatt tillväxt av intresse i USA. Där finns en tradition att följa sitt landslag, behövs i fler länder även om Sveriges bortafölje i går måste varit rekordstort.

***

Sportbladet satte rubriken “Känns nästan som en läggmatch” efter jag i vår studio sagt: “Det känns som om han (Peter Gerhardsson) nästan lägger sig.” För mig är det olika saker, läggmatch är något annat även om jag fattar redigeraren.

Däremot är jag övertygad om att de svenska spelarna gjorde sitt yttersta för att vinna. Men det är ingen chock att de inte räckte till mot USA. Så det var Gerhardsson som hissade vit flagg med sin startelva.

***

Det är obegripligt att Fifa ordnar ett VM men helt struntar i att erbjuda matförsäljning till arbetande journalister. När man är på plats i åtta timmar borde det vara en självklarhet att kunna köpa mer än choklad, sockrade pop-corn och annat.

Rapporterna från VIP-avdelningen skvallrar om att där fanns stora mängder mat och dryck. Inga problem med det, men varför inte sälja mat som på andra mästerskap? Konstigt med Fifa som är oerhört nitiska kring exakt hur man gör och inte får göra.

Olof Lundh

Ett USA på jakt efter revansch är ett perfekt test

LE HAVRE. OS-kvartsfinalen må vara tre år bort. Men USA har inte glömt den förlusten och det gör gruppfinalen ännu intressantare. I kväll vet vi hur Sverige står sig i VM.

Peter Gerhardsson satt på podiet i Stade Océans inre och svarade långrandigt på frågorna utan att egentligen avslöja något. Förbundskaptenen gav inte bort några detaljer om vare sig skador (Madelen Janogy visade sig vara borta), startelva eller skiften i formation.

Han skämtade om att Hedvig Lindahl inte skulle spela och jag undrar fortfarande hur tolken löste det. Han hde en lång utläggning om när han nästan började jobba med Tony Gustavsson i Hammarby. Och det enda riktigt intressanta tog han bara på svenska innan han fick dra det igen och då hoppade över biten: “Det är inte säkert att vi vill undvika Frankrike”.

Något även en del av spelarna har talat om. Att man haft lättare för värdnationen än för Tyskland och därför är det en möjlig väg. Svaret gav inte mycket eko. Samtidigt var det ganska lätt att konstatera att det internationella intresset för Sveriges landslag är minst sagt lågt.

Under den svenska träningen tidigare under dagen var det förvisso en del utländska fotografer på plats. Jag fick hjälpa en av byråfotograferna med att peka ut de svenska stjärnorna. Nej, det är ingen riktig star quality över det svenska laget, men det behöver verkligen inte vara fel.

Särskilt inte när man ställs mot det omsvärmade USA där fixstjärnan Alex Morgan går i första ledet och där en presskonferens med bänkspelaren Christen Press och förbundskapten Jill Ellis drog ett betydligt större uppbåd. Bara det att de flesta amerikanska journalisterna först orkade masa sig till presskonferenssalen i Le Havre när de kom.

Efter att ha lyssnat till både svenska spelare och de två som kom från USA verkar det uppenbart att matchen är viktigare för amerikanskorna. Bara sättet som Press talade om hur förlusten i OS smakade och att USA sedan dess inte haft någon riktig tävlingsturnering är en tydlig bild av skillnaden.

Även om Jill Ellis försökte tona ner det med att tala om att man som spelare och ledare bara tittar framåt. Klart att de amerikanska spelarna haft lång tid att gräma sig över förlusten och nu får man en chans att dels markera var man står i VM och samtidigt trycka till Sverige.

Det är inte svårt att både fascineras och samtidigt ogilla den amerikanska attityden som svensk. Att allt snurrar kring dem och att de är här för att vinna VM. Detta är bara ett kliv på vägen mot de sju matcherna som ska vinnas i Frankrike.

Visst, det går att köpa Gerhardsson passning till USA om att de är ett klubblag. Där spelarna är anställda av förbundet och mer lånas ut till klubblag, men Ellis hade en poäng om att de spelar färre matcher och att det inte alltid är en fördel sett till de som tillhör toppklubbar i Europa.

En gruppfinal väntar. När lagen springer ut på den utsålda arenan i Le Havre är allt klart när det gäller förutsättningar, men klart är att USA tar gruppsegern via kryss och Sverige måste vinna matchen för att vinna gruppen. Vill lagen vinna då?

Ja. För svensk del är det givet så att en seger ger en enklare åttondelsfinal. Spanien är ett bättre alternativ på måndag än Nederländerna eller Kanada som väntar om man blir grupptvåa. Att USA skulle lägga sig är inte heller troligt, särskilt inte efter att ha hört Christen Press tala om Sverige.

För Sverige blir det en riktig test på var man står efter två matcher som egentligen inte gav några bra svar. Håller försvaret mot toppklass? Hur klarar Caroline Seger att sättas under tryck? Blir det något anfallsspel kvar om Sverige framför allt håller fortet? Och är Kosovare Asllani en playmaker som kan straffa även lag i världstoppen?

Allt talar för att Gerhardsson går över till tre innerbackar och två så kallade vingbackar. Som han gjort i tidigare matcher mot starka lag. Risken är givetvis att det bara blir försvarsspel och att det knappast går att hålla ut i 90 minuter mot USA. Samtidigt är det ett förståeligt skifte.

Avgörande blir om svenskorna kan kontra skickligt nog de går man vinner boll. Om man med få och precisa tillslag kan vinna mark och komma till avslut. Då krävs en helt annan kvalitet och skärpa än vi sett under VM hittills, men det var test utan riktiga värden.

Det bästa är att Sverige är klart för åttondelsfinal oavsett resultat. Om man går på en smäll mot USA har man några dagar på sig att hitta en modell som kan funka i nästa vända, och samtidigt får man ett skarp test på var man befinner sig.

***

Både USA och Sverige bor på varsitt fint badhotell i den lilla kustorten Deuaville cirka 45 minuter västerut från Le Havre. Väldigt fina omgivningar även om vädret är svängigt som på en svensk midsommar. Det vill säga att det kan regna både mycket och häftigt, med växlande sol.

Vi är inkvarterade på ett vackert restaurerat spahotell i närliggande Trouville som är en rätt sömnig men trivsam badort. Högsäsongen är förstås juli och augusti och därför är det lugnt på gator och krogar. Störst upplevelse hittills var ostronen från Utah beach som vi fick in häromkvällen. Världsklass.

***

Det är faktiskt parodiskt hur USA stoppar svenska medier från att intervjua Tony Gustavsson som är assisterande i landslaget. Den förre Bajen– och Tyresö-tränaren körde “man-bun” och verkade trivas under de 15 minuter vi fick följa av USA:s träning.

***

Skottlands kollaps var hemsk att följa. Från 3-0 till 3-3 efter självmål och sjabbel av målvakten och en straff som fick gå om när målvakten lämnade linjen. Ja, det går att diskutera tiden VAR tar utan att det läggs till tid och möjligen också regeln men målvakten gjorde ju fel.

Som någon glad skotsk journalist konstaterade vid ledning 2-0: Skottland är nära att vinna sin första match i VM sedan man slog Sverige i Italien 1990. Att hålla på Skottland kan inte vara lätt. Nu var man minuter från att troligen gå vidare till att behöva åka hem direkt.

Av de bästa treorna är Brasilien och Kina redan vidare. Just nu är Nigeria (3 poäng, -2 i målskillnad) och Argentina (2 poäng, -1 i målskillnad) vidare men det återstår matcher där två av Kamerun-Nya Zeeland och Chile-Thailand kan blanda sig i kampen om att gå vidare om något lag vinner och där alla lagen står på noll poäng inför kvällens avgörande.

Tänk att Thailand i teorin kan ta sig vidare vid seger mot Chile… Det som gäller för att skilja lagen åt är: 1) Poäng 2) Målskillnad 3) Gjorda mål 4) Fair Play (minst kort) 5) Lottdragning.

***

Hope Solo kan det här med att maximera media. Under VM jobbar hon för BBC och Guardian och onsdag kväll släppte hon intervjuer med Expressen och Aftonbladet där hon bland annat gav bilden av att hennes fuskande med trasiga handskar under straffläggningen i kvartsfinalen i OS 2016 var sanktionerat av lagledningen.

Även om det ganska lätt går att ifrågasätta varför målvakten väntat tre år med att berätta det här med tanke på vad som skedde efter OS i form av avstängning och slut på karriären så vore det inte så förvånande. Nu känns det som om hon vill ha ut storyn och till svenska medier. Inte en rad om det i sin krönika i Guardian inför matchen.

Många ledningar sysslar med att på olika sätt påverka möjligheterna att vinna. Ta bara att Sveriges herrar får se exempel på när Viktor Claesson byter för snabbt. Om det ska utredas? Nej, absolut inte. Solo är en affärskvinna som lever på att sälja sin story och det finns för mycket annan skit i fotbollsvärlden än att man ska lägga tid på något sådant.

***

Får ni tankarna på Gareth Southgate när ni ser Englands förbundskapten Phil Neville? Inte helt feltänkt då han bär väst precis som Southgate gjorde under VM i Ryssland och där blev något många lade märke till. Visar sig att det var Englands spelare som valde åt Neville som inte visste vad han skulle bära till match.

***

För övrigt bor spelarnas anhöriga på vårt hotell och det är ganska talande att det är första gången som Svenska Fotbollförbundet ordnar en anhörigresa när det gäller damernas landslag. Något som varit en självklarhet på herrsidan i många mästerskap.

***

Att restauranger drar igen köket 22:00 på många ställen i Frankrike slutar inte att förvåna mig.

Olof Lundh

Sverige skrämmer ingen - segrarna till trots

Sverige slog Thailand utan problem. Den svenska insatsen borde göra Peter Gerhardsson orolig. Till skillnad från kommande motståndare.

Inga 13-0 men väl 5-1 till Sverige efter att Linda Sembrant nickat in VM:s snabbaste mål och där vinsten aldrig var i fara efter ledningsmålet. Snarare kunde och borde Sverige vunnit ännu större när man mötte VM:s sämsta lag på franska Rivieran. Det var verkligen inte så att man saknade möjligheter framför Thailands mål.

Men efter en hyfsad första halvlek och 3-0 så var det som om Sverige slog av på takten. Man tappade några procent i inställning. Passningar och tacklingar blev därefter. Motståndarna tilläts till och med att kontra in ett mål där det var en rad tama insatser som såg till reduceringen blev verklighet.

För dåligt, helt enkelt. Därför var det inte så konstigt att de svenska spelarna var besvikna efter matchen. Precis som mot Chile så var det ingen högkaratig insats. Den givna invändningen är att det bara är segrar som gäller och att Sverige är klart för VM-åttondelsfinal inför en gruppspelsmatch mot USA där man har allt att vinna.

Samtidigt går det inte att komma runt att Sverige bjuder på så slarvigt passningsspel och en hög ineffektivitet. Totalt 34 svenska avslut och 15 på mål gav i slutändan fem mål. Visst, Sembrant gjorde mål på fast situation vilket efterlysts efter Chile-matchen och både Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö stod för vassa avslut i den första halvleken.

I andra halvlek var det Lina Hurtig som nickade in 4-0 och Elin Rubensson som var säker från straffpunkten. Men det måste gå att kräva mer av ett Sverige som talar om att gå hela vägen och där det kommer att krävas en hög effektivitet framöver då man inte kommer att dominera matcherna som mot Chile och Thailand.

Undrar egentligen om Peter Gerhardsson blivit så mycket klokare av VM-matcherna. Ja, att Caroline Seger är viktig och att det svenska försvaret kan vara oväntat stabbigt är ett par svar. Dessutom blixtrade Rolfö till under 45 minuter och Madelen Janogy är given som inhoppare, men inte mer.

Kosovare Asllani stod för ett mål och en del starka offensiva insatser men det är för svajigt. Missen när hon kom i bra läge var talande. Sverige behöver att hon lägger sig på en högre nivå under längre tid i matcherna. Om hon inte gör det mot svagare lag, hur ska hon då klara av det mot starkare motstånd som bjuder på mindre tid?

Det värsta med de eventuella svaren är att en seger mot Thailand är som att hoppa i den grunda babypoolen och upptäcka att allt funkar okej. När man sedan ska i på det djupa och möta USA är det inte bara ett helt annat motstånd, det är i det närmaste en helt ny sport som väntar.

Det är självklart att det oroar att Sverige inte är effektivare och säkrare i sitt spel mot två lag som Chile och Thailand där man dominerar spelmässigt. Ta bara att inställningen sviktar mot thailändskorna. De som inte känner oron inför den svenska fortsättningen av VM sysslar med någon slags verklighetsflykt.

Nu väntar ett lag av en helt annan kaliber i form av USA och de positiva kommer givetvis påtala att Sverige kan höja sig då. Att man gjort vad som krävts hittills och vunnit två matcher. Om man är mer neutral slash pessimist så är det svårt att se hur detta Sverige ska kunna utmana de bättre landslagen.

Nu är Sverige förvisso klart för avancemang oavsett resultat mot USA torsdag kväll, men man vill knappt tänka på skillnaderna mellan lagen efter att ha sett vad motståndarnas B-lag gjorde mot Chile. Vad Sverige visade upp i Nice är inget som skrämmer förbundskapten Jill Ellis och hennes assisterande Tony Gustavsson.

Om man tittar längre fram så är det för det första tajt mellan torsdagens match och åttondelsfinalen på måndag. Om Sverige blir grupptvåa bakom USA – vilket är det enda rimliga resultatet – så väntar den som blir tvåa av Kanada och Nederländerna i Paris. Så här på håll är väl Kanada bäst för Sverige. Längre än så är inte lönt att titta efter två svenska segrar, men två svaga insatser.

Och de som eventuellt tycker att det är för mycket kritik för ett landslag som vunnit två matcher och tagit sig till VM-åttondelsfinal bör betänka att förbundet har semifinal som mål. Dessutom har spelarna själva talat om att gå hela vägen, och att det är möjligt. Då blir kraven därefter, och nu har man dessutom ställts mot två riktigt svaga landslag.

 

Olof Lundh

En svensk seger som inte övertygade - till skillnad mot Janogy

RENNES. Tre poäng var uppdraget. Sverige fixade den delen av VM-premiären, men kvaliteten i anfallsspelet måste upp om man ska kunna göra mer än drömma om medaljer.

Vem ska göra Sveriges mål? En fråga som hängt över Peter Gerhardssons landslag inför VM. Efter premiärmatchen mot Chile så accentuerades frågeställningen rätt rejält. Trots att landslaget dominerade totalt så skapade man väldigt lite. Och målen dröjde länge.

Det återstod mindre än tio minuter av VM-premiären och det stod 0-0 när förbundskapten Gerhardsson bestämde sig för att chansa. Ut åkte mittfältaren Elin Rubensson och in kom Piteå-anfallaren Madelen Janogy som gjort en sanslös karriär under våren fram till en plats i VM-truppen. Hon kom med till Sydafrika i januari på grund av ett återbud och greppade där chansen.

Madelen Janogy blev också avgörande i VM-premiären och ordnade en svensk seger. Nilla Fischer var förvisso den som spelade in bollen i straffområdet men Janogy tog emot den och fick bollen vidare och till slut kunde Kosovare Asllani utnyttja en missad rensning och skicka in 1-0 till Sverige.

En förlösande känsla. Samtidigt också en påminnelse om att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att spela 90 minuter enbart med sikte på att hålla nollan. Till slut brister det på något sätt, vilket alla svenska fotbollsintresserade såg i Madrid i måndags och även i Rennes under tisdagen.

När Sverige väl tagit ledningen var Chile tvungen att lyfta upp spelet och då öppnade man sig för första gången. Vilket gav Janogy en möjlighet att återigen visa hur skicklig och svårstoppad hon är. Inhopparen bröt igenom och skickade in 2-0 och punkterade därmed matchen helt.

Med tanke på vad Janogy visat både i VM-premiären och i VM-genrepet borde hon få mer speltid framöver, för de andra anfallarna har det svårt. Det går inte att ignorera att på de fem matcherna som föregick VM-premiären så gjorde Sverige bara fem mål varav ett var på straff mot Tyskland. Lägg till ett frisparksmål mot Portugal och två sena mål mot Österrike samt Janogys sena segermål mot Sydkorea.

Drar man ut hela landskampsåret tillkommer 0-0 mot Sydafrika och 4-1 mot Schweiz i Algarve där Mimmi Larsson gjorde tre mål men hon är rätt långt från speltid. Vilket ger nio mål på sju matcher och bara två av målen kom i de fyra matcher som spelades mot lag är på plats i Frankrike för att spela VM.

Inget du skrämmer motståndare med, även om man nu skickade in två mål på VM-debutanten Chile. Det är förvånansvärt tamt och svagt anfallsspel från så många namnkunniga spelare. Kvaliteten är oftast närmast riktigt dålig och då hade man ändå bollen mer än två tredjedelar av tiden av matchen och dominerade.

Inför premiären hade förbundskaptenen valt Stina Blackstenius ihop med Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö och med en framskjuten Kosovare Asllani som inte sällan blev en del av anfallslinjen. Även om Sverige kontrollerade spelet från avspark och framåt var skärpan längst fram för bristfällig.

Farligast blev det efter en hörna där Linda Sembrant nickade bollen mot mål och Nilla Fischer skarvade den. Men Chiles lagkapten och världsmålvakt Tiane Endler visade klassen när hon hann ner och dessutom hade kraft nog att styra bort bollen. Ett givet mål var känslan.

Annars var det mest avslut utifrån utan riktig kraft eller precision och när domaren blåste för första halvleks slut hade Sverige 10-3 i avslut och hade dessutom bollen två tredjedelar av tiden. Men det hjälper inte när anfallsspelet är så trubbigt och det borde kanske varit byten redan i pausen.

Dock dröjde Gerhardsson en dryg kvart in i andra halvlek innan Rolfö och Blackstenius fick kliva av och Lina Hurtig samt Anna Anvegård ersatte. De hann inte åstadkomma mycket innan domaren Lucila Venegas blåste av den på grund av ett åskväder som dragit in över arenan.

Efter ett uppehåll på nästan 45 minuter där spelarna fick tid att återigen värma upp så drog matchen i gång igen och då återstod 19 minuters speltid. Matchbilden var identisk med spel på Chiles planhalv och där Sverige rullade runt som om man spelade handboll och sökte avslut och instick.

Närmast kom Sofia Jakobsson som hade ett bra skott men Endler var med och tippade bollen till hörna. Annars kom Sverige ingen vart mot ett samlat och disciplinerat chilenskt bussförsvar. Bristande rörelse. Få fungerande kombinationer. Och dålig skärpa när lägen kom.

Till slut valde Gerhardsson att satsa på Janogy och äntligen rämnade Chiles försvarsmur, men förbundskaptenen var ärlig efter seger. Sverige var inte tillräckligt bra och borde definitivt ha skapat mer sett till spelövertaget. Det är något förbundskaptenen behöver lösa om Sveriges VM-äventyr inte ska stranda alldeles för tidigt.

Om inte landslaget ökar både kvantiteten när det handlar om att skapa skarpa målchanser och dessutom ökar kvaliteten i avsluten så kommer det vara nästintill omöjligt att göra mål mot vassare motståndare än Chile.

Det är dock ett framtida problem, nu kan spelarna njuta av att tre poäng är fixade och det var huvuduppdraget. Möjligen innebär det ert större lugn och kan höja anfallsspelet. Annars finns alltid Janogy.

***

Den chilenska klacken vann läktarkampen.

***

Temperaturfallet när solen försvann och ett monsunliknande regn svepte in över Sveriges VM-premiär kändes ändå in i märgen. Blixtar och åska fick sedan domaren att bryta matchen. Aldrig varit med om något liknande. Väldigt tacksam för tak på läktaren och lider med kollegor som jobbade längs med sidlinjen.

***

Tiane Endlers räddning på Nilla Fischers skarvning var makalös.

***

Måste vara ärlig och säga att det knappt var någon VM-stämning på stan eller ens utanför arenan tätt före avspark. Dessutom verkar Fifa och arrangörerna lagt större delen av budgeten på säkerhetsvakter som finns överallt. Det mesta annat som man förknippar med matcher och service till åskådare likt försäljning av mat och prylar var snällt beskrivet: bristfälligt.

***

Med tanke på allt Chiles landslag varit med om på senare år unnar jag spelarna all framgång, men kanske inte just mot Sverige. Samtidigt är det en fascinerande historia att man efter några års uppehåll började spela igen för två år sedan. Mot USA får man säkert svårt men man kan slå Thailand och kanske tråckla sig vidare som en av fyra grupptreor.

***

Lasse Granqvist körde det klassiska journalisttricket när han förhörde taxichauffören om arenanamnet Roazhon Park som vi trodde var ett sponsornamn. Men det visade sig att Roazhon betyder Rennes på bretonska som är ett keltisktb språk.

***

SvFF-höjdarna Karl-Erik Nilsson och Håkan Sjöstrand med entourage hade tagit ett gryningsflyg från Madrid till Paris för att hinna med ett flyg till Rennes och den svenska VM-premiären mot Chile. Nya tag efter måndagens EM-kvalförlust i Spanien var det som gällde, enligt Sjöstrand, och hans och Nilssons glädje var påtaglig när de var nere på planen efter slutsignalen.

Efter premiärsegern följer SvFF-herrarna med landslaget till Nice där svensk fotboll – föga förvånande – har sin årliga ordförandekonferens och dessutom har svensk fotboll bjudit in sina partners till Sverige-Thailand på söndag. Även herrarnas förbundskapten Janne Andersson är då på plats i Nice. Inget regn på Rivieran, eller?

***

Fattar givetvis att Visa betalar bra för att vara det enda kreditkortet på VM-arenorna, men det kan inte vara så smart om man vill sälja mer.

***

Även om det inte blivit en gul mur bland de dryga 15 000 på läktarna i Rennes hade man gärna sett att de svenska fansen satt tillsammans. Nu var det gula fläckar utspritt över arenan och blev inget tryck.

***

Efter att ha tillbringat ett dygn i Rennes har jag ännu svårare att förstå hur Erik Edman kunde lämna Tottenham, London och Premier League för Rennes och spel i franska Ligue 1 och Stade Rennais. Det måste ha varit Kina-lön.

 

Olof Lundh

VM-modellen borde vara passé, Janne Andersson

Spanien var klart bättre än Sverige och 3-0 var inte orättvist. Modellen som tog landslaget till VM-kvartsfinal funkade inte, och frågan är om inte bäst-före-datumet är passerat.

I slutändan blev det aldrig någon match. Spanien vann enkelt med 3-0 (0-0) efter att ha varit överlägset i EM-kvalet på de flesta plan. Och till slut brast fördämningarna när Sebastian Larsson drog på sig en straff och Sergio Ramos var iskall från elva meter. Ännu en spansk straff innebar 2-0 och matchen var över.

En heroisk svensk försvarsinsats i Madrid slutade med noll poäng och ett resultat som skvallrade om rejäl överlägsenhet för hemmalaget. Statistiken var givetvis talande. 24-5 i avslut. 7-1 i avslut på mål. 16-1 i hörnor. 686 mot 198 i lyckade passningar. Och 69-31 i bollinnehav.

Robin Olsen storspelade och visade under första halvlek hög klass. Tyvärr hjälpte inte det. Likadant med Pontus Jansson och Filip Helander som egentligen bara gick bort sig en enda gång trots en anstormning som nästa aldrig tog slut. Albin Ekdal slet hårt och var oftast på rätt plats.

Ändå var det rätt uppenbart att endast en skotsk assisterande domare som inte var med på att Mikael Lustig upphöjde offsiden räddade Sverige från 0-1 redan i första halvlek. Och hade Olsen inte varit i slag så hade muren brustit långt tidigare. För det var ett våldsamt tryck från spansk sida.

Oftast slutar det med att fördämningarna brister även om det finns undantag. Likt när Sverige via 0-0 mot Italien på San Siro tog sig till VM. Då hade man 1-0 att spela på och var inte del av en serie. Men att i det här läget gå in för att hålla 0-0 så länge det gick och hoppas på att Robin Quaison eller Marcus Berg skulle hitta rätt vid en spelvändning känns väl defensivt.

Efter förlusten så var förbundskapten Janne Andersson nöjd med spelarna som följt taktiken. Att helt enkelt försöka hålla emot och möjligen kunna straffa motståndarna vi en kontring. Inte helt olikt så som Sverige tog sig till VM i Ryssland och väl där krigade sig fram till kvartsfinal.

Det var uppenbart redan när startelvan presenterades att skiftet där Kristoffer Olsson blev bänkad och Sebastian Larsson fick starta var en tydlig defensiv signal. Än tydligare blev det när Viktor Claesson skadades och ersättaren hette inte Kristoffer Olsson utan Jakob Johansson.

Förbundskapten Andersson har efter VM talat om att Sverige har andra spelartyper och därmed kan spela ett annat spel. Vilket vi har fått se i flera matcher, men mot Spanien var det tillbaka till modellen bakom VM-succén. Om det hade gått hem hade väl landslaget och förbundskaptenen hyllats.

Ändå är det förvånande att Andersson inte har mer tilltro till en mer offensiv spelmodell. Att kunna hålla i bollen för att både kunna vila men även försvara sig genom att tvinga Spanien att behöva försvara sig. Givetvis svårt och något som kräver mer mod och kan sluta illa.

Tyvärr visade det sig att det inte heller gick att enbart försvara sig och inte riskera något. Nu blev det stryk med 0-3 och även vid underläge 0-1 var Janne Andersson för försiktig och passiv. Varför inte riskera mer när planen att hålla fortet ändå spruckit? Särskilt i ett läge av EM-kvalet där en förlust inte var avgörande.

Givetvis är det lätt vara quarterback på måndag morgon, men faktum är att min kollega Hasse Backe inför matchen var tydlig i TV4 om att det krävdes en större vilja att ha boll och försöka skapa ett eget spel. Att det troligen inte skulle gå att hålla ut under 90 minuter mot ett bollskickligt landslag som det spanska.

Något som förvisso kunde slutat i en stor förlust, men det blev det ju ändå. Nu får Sverige starta om EM-kvalet i september och med tanke på att Rumänien och Norge bägge vann så är det tajtare igen. Men EM 2020 är realistiskt och det är bara att hoppas att Janne Andersson vågar lita på spelarna som kan göra lite mer med bollen framöver.

 

 

Olof Lundh

Svenska poäng i Madrid öppnar vägen till EM

Även om Spanien inte är som Spanien en gång var så är det ett svenskt försvar med många frågetecken. Samtidigt har Sverige rätt lite att förlora på att våga och försöka straffa hemmalaget.

Efter en stark start på EM-kvalet har Sverige ett jätteläge att rycka mot EM 2020 om man tar poäng i Madrid. När konkurrenterna i form av Norge och Rumänien tappat poäng i snabbare takt än Sverige så är det ett gott läge för Janne Andersson o Co att åka till gruppens tuffaste bortamatch.

Sex gruppmatcher återstår i höst och även om Sverige förlorar så ser det ljust ut för det svenska landslaget som måste bli etta eller tvåa. Det är i det perspektivet man får se att landslaget borde kunna våga lite mer i Madrid. Att spela som man gjorde i Paris i VM-kvalet 2016 snarare än som man spelade på San Siro i VM-playoff 2017.

Vet givetvis att man förlorade mot fransmännen men klarade 0-0 mot Italien och tog sig till VM. Samtidigt är det ett gynnsamt läge att försöka straffa Spanien i den här matchen och det är större möjligheter att lyckas om man försvarar genom att anfalla. Att helt enkelt våga spela ett annat spel än det riskminimerande.

Janne Anderssons startelva aviserar dock att det blir en aning mer fokus på att hålla koll på defensiven när Kristoffer Olsson bänkas och Sebastian Larsson får starta. Samtidigt utesluter givetvis inte det att Sverige kommer att försöka kliva fram, men i en match där man kan förlora måste man våga riskera mer.

Kanske är skälet att det är många frågetecken kring försvaret. Utan givna paret Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist och med en Robin Olsen som spelat lite i klubblaget sedan i mars. Att man höll rent mot Malta i fredags är en sak, det här är något annat.

Även om det spanska landslaget är långt i från det landslag som prenumererade på titlar och man dessutom saknar förbundskapten Luis Enrique av privata skäl så ska man vara försiktig att fara i väg i hoppfullhet. Men det är samtidigt juni och då är givetvis ett stjärntungt Spanien lite mer slitet än det svenska landslaget.

Men man får aldrig glömma Madrid 2007. Eller Amsterdam 2010. Två exempel där många trott att Sverige skulle kunna roffa åt sig en poäng mot en överlägsen motståndare. Samtidigt två matcher där det var plågsamt att följa hur Spanien och Nederländerna i slutändan lekte med det svenska landslaget.

Just EM-kvalet mot Spanien i november 2007 är en match som inte lämnat mig. Precis som måndagens match spelades den på Real Madrids mäktiga och mytomspunna hemmaarena Santiago Bernabéu. Efter en kvart var det 1-0, efter en dryg halvtimme 2-0 och till slut 3-0. Det var en lek mellan två lag på olika nivåer.

Det fåfänga hoppet om att Sverige ändå skulle kunna ge spanjorerna motstånd kom ju från bragdmatchen på Råsunda ett drygt år tidigare. Då Tobias Linderoth räddade på mållinjen och i den efterföljande kontringen visade Marcus Allbäck kyla när han skottfintade så både Carlos Puyol och Iker Casillas gick ner och sedan rullade anfallaren in 2-0.

EM-kvaltriumfen mot Sverige 2007 följdes ett halvår senare av en sen spansk gruppspelsseger i EM 2008 och allt var del av starten på några magnifika år för spansk landslagsfotboll. Då ett landslag som ofta nämnts som en outsider till titlar vann EM 2008, VM 2010 och EM 2012 och dominerade på flera plan i världsfotbollen.

Annat läge i Spanien 2019 efter ett svagt VM i Ryssland då Julen Lopetegui fick sparken några dagar före premiären efter att ha gjort klart med Real Madrid. Förbundets inhoppande sportchef Fernando Hierro hade ingen lycka och lämnade sina jobb efter förlusten mot Ryssland i åttondelen.

Förre Barcelona-tränaren Luis Enrique tog över ansvaret och efter en stark start på Nations League fick han se sitt landslag passerat av England. När EM-kvalet väl drog i gång var Enrique med vid segern mot Norge men sedan har han varit borta från landslaget av personliga skäl.

Självklart säger Sergio Ramos och de andra spelarna att Enrique inte är saknad och att man har kontakt med honom, men det är naturligtvis inte en fördel. Och för första gången ställs man mot starkare motstånd i EM-kvalet för varken Malta eller Färöarna är lag som kan hota Spanien.

Annat med Sverige som kommer med självförtroende och en tro att man kan rubba stora landslag. Under Janne Anderssons ledning så faller inte landslaget samman, åtminstone har man inte gjort det än, och snarare måste man se möjligheten att överraska i juni som man gjorde för två år sedan då man slog Frankrike.

 

Olof Lundh

Inte hört liknande sedan 2001 när publiken ville se Zlatan

Hösten 2001 skrek Råsunda efter Zlatan Ibrahimovic som satt på bänken i VM-kvalet. Nu ville publiken på Friends Arena få in Alexander Isak. Och han gjorde ingen besviken när chansen kom.

Sverige gjorde jobbet mot Malta och vann ganska enkelt med 3-0. När det dessutom ramlade in en rumänsk kvittering på tilläggstid mot Norge så blev det en oerhört bra kväll för Janne Anderssons landslag. En stark start på EM-kvalet gör att man kan åka till Madrid med allt att vinna på måndag, och inget att förlora.

Lägg till att de 26 421 på läktarna nog var extra nöjda med att ha fått se Alexander Isaks första landslagsmål i en tävlingsmatch. Inte sedan VM-kvalet mot Azerbajdzjan i oktober 2001 har en publik på nationalarenan så tydligt och ljudligt krävt att en ung talang ska få hoppa in.

Då var det Zlatan Ibrahimovic som skulle komma in på Råsundas gräs. Det var också i den matchen som han gjorde sitt första mål i A-landslaget. I den 70:e minuten skickade Ibrahimovic in 3-0 vilket också blev slutresultatet och det var på en retur på Fredrik Ljungbergs avslut sedan Ibrahimovic själv skapat det skarpa läget. Då var det högt jubel på Råsunda.

Spola fram 18 år i tiden och Friends Arena var tydlig när man ville ha in Alexander Isak på plan. Anfallaren som fyller 20 år först i höst utnyttjade efter 13 minuter på plan att Robin Quaison offrade sig efter ett vackert svenskt anfall, där Emil Forsberg var nära att skjuta 3-0. Istället blev det Isak som skickade in målet och firade med att kolla på “klockan”.

På något sätt är det givetvis fel att jämföra Isak med Ibrahimovic. De är olika spelare med olika karaktär och det är en sjuka i alla länder som haft giganter att alltid klistra på epitet som den nye Maradona. Den nye Ronaldo. Den nye Zlatan. Ja, ni fattar och det är egentligen inte poängen.

Snarare handlade det om att publiken ville ha in Alexander Isak. Det var ljudet från publiken som gav en stark redan-sett-känsla. För övrigt är Alexander Isak yngre än Zlatan var när han gjorde sitt första mål i en tävlingslandskamp. Isak slog för övrigt till med sitt första landslagsmål för över två år sedan.

Så på en del sätt är den AIK-fostrade talangen snäppet för Zlatan. Samtidigt är det ingen lätt väg fram i toppfotbollen oavsett vad man gjort på vägen fram. Det en ung Isak har gemensamt med en då ung Zlatan är att de signalerar hopp och väcker intresse.

Och återigen stod Isak för ett starkt inhopp och det är klart att det finns en stor potential i honom. Om nu någon tvivlat. Efter våren i Willem II där han gjort mål och assist i i rask takt så är det klart att han inte bara knackar på porten till den svenska startelvan. Han bankar på den. Även om det var tacksamt att hoppa in just då så kan man inte göra mer än mål.

Betyder detta att Alexander Isak får starta på måndag? Skulle inte tro det. Han är en bra reserv att kunna kasta in i en match där Sverige till viss del ska agera likt Malta men samtidigt försöka ha lite mer mod när man väl har bollen. Janne Andersson kommer inte ändra på anfallsparet.

Innan Isak gjorde 3-0 hade Sverige i princip avgjort matchen och det var många som var bra offensivt i det svenska laget. Maltas målvakt Henry Bonello var utan tvekan matchens lirare sett till alla parader han stod för, och tyngst var det kanske för Marcus Berg som fick se skarpa avslut räddas några gånger.

Å andra sidan stod den klubblöse anfallaren för matchens snyggaste framspelning när han tog emot en svår boll och såg till att klacka den vidare till en framstormande och fri Viktor Claesson. Krasnodar-spelaren var säker när han styrde in 2-0 bakom en chanslös Bonello, men målet var Bergs.

Bäst av de offensiva spelarna var trots allt Emil Forsberg som gjorde lite som han ville. Även om han inte fick till det där målet som han jagade så skapade han målchans på målchans. Nu var det mot ett svagare motstånd men det fanns ett driv och en offensiv som lovade gott. Lägg till ett par frisparkar på det.

Bakåt så sattes inte Sverige på några större svårigheter. En farlig nick hade Malta när Ludwig Augustinsson inte var med men då var Robin Olsen vaken gjorde en benparad till hörna. Annars hade backlinjen koll på motståndet och såg till att backa upp den svenska offensiven rejält, men där det inte alltid är lätt att spela mot ett backande block.

Innan matchen ens drog i gång tog SvFF-basen Karl-Erik Nilsson mikrofonen och talade varmt om den bortgångne Lennart Johansson vars stol på hedersläktaren stod tom.De hade bestämt att de skulle ses här, men det blev tyvärr inte så efter att Johansson somnat in i måndags kväll.

Den förre Uefa-basen hade ju som alla vet hjärtat i AIK och det är klart att han njutit av att se den egna produkten Alexander Isak göra 3-0. Precis som han hade älskat att se SM-vinnaren Kristoffer Olsson hitta Marcus Berg med ett inlägg och där den nicken ledde till AIK-fostrade Robin Quasion kunde skicka in 1-0 efter mindre än två minuter.

Efter att Janne Anderssons landslag haft problem med poängproduktionen är det plötsligt gott om alternativ. Nästan så att det bli jobbigt för förbundskaptenen. Bara det att Claesson fortsätter att göra mål, skapa chanser och att den tidigare Värnamo-spelaren tar nya kliv är ytterligare en plusfaktor.

Sverige har nu sju poäng på tre matcher och med tanke på att Norge redan tappat sju poäng och Rumänien tappat fem så har det svenska landslaget ett hyfsat grepp om andraplatsen. Kan man ta poäng i Madrid så drar man in Spanien i kampen och det är bra på flera sätt. Inte minst för att då behöver spanjorerna gå för fullt längre.

Även om juni är en bra tid att möta de riktiga storlagen – gå tillbaka till i juni 2017 då Sverige slog Frankrike – och spelarna då ofta är slitna, så ger senaste besöket i Madrid rysningar. Då vann Spanien med 3-0 på Santiago Bernabéu och det var närmare 4-0 och 5-0 men det är tolv år sedan. Kanske annat läge nu?

 

Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå