POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Hedersamma förluster svider alltid extra

MALMÖ. Klyschan blev verklighet. Chelsea visade att misstag straffar sig på den här nivån, vilket gör att Malmö-förlusten svider än mer.

Anders Christiansen utnyttjade den precisa framspelningen från Markus Rosenberg och skickade in bollen bakom Kepa Arizzabalaga och läktarjublet fick Stadion att återigen leva upp. Tyvärr var det bara reducering till 1-2 sent i en match där Malmö FF gjort en stark insats.

En hedersam förlust hette det förr i tiden. Finns det något värre? För det är klart att det irriterar att göra en imponerande match med tanke på årstiden för ett svenskt klubblag och så brister det i ett par lägen och så ligger bollen bakom Johan Dahlin i MFF-målet.

Värst var Chelseas ledningsmål som kom ur ingenting efter en halvtimmes spel och där MFF-försvaret som tidigare varit med på allt plötsligt släppte guarden. Inlägget från Pedro hittade fram till Ross Barkley när Lasse Nielsen försökte rensa med en spektakulär volley. Barkley gjorde inget misstag utan rakade in 0-1.

Uppbackad av sin mäktiga publik – det var riktigt drag på Stadion i princip hela vägen – så reste sig Malmö FF trots den smällen och skapade tryck i flera sekvenser efter det. Imponerande tryck kring Chelseas mål. Men det var en sådan kväll där bollen tog på en motståndare och styrdes bort från målet eller där avslutet inte höll tillräckligt hög klass.

Visst, det går att peka på en del svaga passningar men på det stora hela var Malmö rätt starkt defensivt och agerade oftast koordinerat i presspelet. Att sedan det brast framåt var nog ganska väntat, men då hade det krävts att MFF hade hållit nollan för att ge riktigt hopp alternativt nått kryss.

Efter pausen tog Malmö vid och fortsatte kliva framåt och skapade nya perioder av belägring av Premier League-lagets straffområde. Tyvärr för MFF så ville det sig inte. Bollen studsade fel eller gick utanför och det var väl en spegling av att laget inte spelat en tävlingsmatch på ett par månader.

Och ur nästan ingenting efter en knapp timme så tog sig Chelsea fram i ett läge där William gjorde vad han ville på MFF:s högerkant och till slut hittade brassen in med en boll till Giroud som klackade in 0-2. Det kändes som om Premier League-ässen lät MFF-spelarna blotta sig och sedan satte man in stöten.

Efter det var det som om luften gick ur hemmalaget och att uppförsbacken blev väldigt mycket brantare. När Maurizio Sarri började byta in Eden Hazard och N’Golo Kanté var det som om Chelsea-tränaren ville döda matchen. Man började dominera mer och ett ytterligare mål kändes troligt.

Ett tredje mål för London-laget hade inneburit att det hade känts helt avgjort inför returen på Stamford Bridge om en veckan, men även om man skapade lägen blev det inget mål. Johan Dahlin var med och återigen klickade försvaret och när det blev öppningar fanns ingen skärpa i Chelsea.

Under den perioden gjorde även MFF-tränaren Uwe Rösler ett par skiften och slängde in Carlos Strandberg och Oscar Lewicki istället för Marcus Antonsson och Arnor Ingvi Traustasson. Malmö orkade lite mer men effekten på spelet dröjde även det blev lite mer mod och vilja i MFF. Strandberg var sedan inblandad i förspelet till reduceringen där Rosenberg var skarp när han väl fick passningsläget.

Även Christiansen var synnerligen kall när han blev fri och gav MFF lite hopp. Det är förvisso ett minimalt MFF-hopp, man måste trots allt både vinna matchen och göra två mål för att minst nå en förlängning. Då är det givet att det grämer att matchplanen satt och försvarsspelet fungerade men att matchen förlorades.

 

Olof Lundh

Kan Malmö trotsa naturlagarna likt en humla

MALMÖ. Hur man än vrider och vänder på Malmö FF-Chelsea så finns bara ett slutresultat. Premier League-giganten ska gå vidare, och det ganska lätt, men det ska spelas om det.

Det brukar heta att en humla inte kan flyga sett till vad insekterna väger och storleken på vingarna, men lik förbannat så lyfter en humla och susar omkring i luften. Det handlar om att vingrörelserna kompenserar och ser till att humlan flyger trots allt, även om den inte kan glidflyga.

Kan Malmö FF vara en humla i Europa Leagues slutspel? Det hör inte till vanligheterna att svenska lag ens når gruppspelet i Europa, än mindre går vidare och får fortsätta spela på andra sidan jul och nyår. Ja, Östersund i fjol givetvis och sedan är det Helsingborgs IF för dryga tio år sedan.

När nu Malmö FF ställs mot Chelsea i 16-delsfinal i Europa League så har vi fått ta del av alla möjliga parametrar som ger en tydlig bild: det ska inte gå. Den engelska storklubben är överlägsen MFF på alla sätt och även om managern Maurizio Sarri mönstrar en reservbetonad elva så ska mötet över två matcher sluta med att London-laget går vidare.

Visst, Chelsea svajar efter en rad svaga insatser krönt av kölhalningen mot Manchester City i helgen, men det finns tillräckligt med kvalitet i följande gäng, som troligen får starta mot MFF: Caballero – Zappacosta, Christensen, Rudiger, Emerson – Kovacic, Kante, Loftus-Cheek – Hudson-Odoi, Giroud, Willian.

Ett par färska världsmästare och en hel del annan kvalitet. Tänk att det bara är två av spelarna som var med mot City och även om det givetvis är bättre med ett stukat motstånd så är Europa League en möjlig väg till Champions League när laget fallit i ligatabellen. Dessutom vill väl reserverna visa Sarri att de vill in i startelvan och då finns möjligheten i Malmö.

Lägg till att Malmö FF fått rappa på sin försäsong en aning jämfört med om man skulle dra i gång säsongen med att spela gruppspel i Svenska Cupen. Även om försvarsspelet satt rätt hyfsat mot Dinamo Kiev i Marbella i fredags är det ett annat motstånd i ett annat tempo och i en annan fas av säsongen som väntar torsdag kväll.

För ett år sedan var det Östersund som tog emot Arsenal i polarkyla och vi var en del som trodde att nuvarande Swansea-tränaren Graham Potters dåvarande gäng skulle kunna ge Premier League-laget motstånd. När slutsignalen gick på Jämtkraft Arena hade Arsenal vunnit med 3-0 och närmast avgjort redan inför returen som ÖFK förvisso vann med 2-1, men då var det för sent.

En möjlighet för Malmö FF är underskattning. Att Chelsea trots allt inte gör jobbet utan tror att det ska bli lättare än väntat och att MFF-spelarna presterar nära toppen och blir uppbackade av sin publik som flockar till Stadion med en Europa-kväll i åtanke. Det viktiga i Malmö är att inte släppa in mål och helst inte förlora för att returen och hoppet ska leva.

Försvarsspelet måste sitta och där handlar det om veteranerna längst bak: Dahlin, Nielsen, Bengtsson och Safari som måste få hjälp på kanterna av Rieks och Vindheim och av det mästerliga ankaret Bachirou. Om Lewicki kan och får starta så ökar möjligheterna att MFF kan få lite mer offensiv via Christiansen men om man inte hotar framåt kommer det att bli jobbiga 90 minuter.

Markus Rosenberg blir givetvis viktig med sin “internationella spelstil” – ja, ni vet det som inte allsvenska motståndare brukar gilla – men det är lika viktigt att hans partner löper i djupled och skapar lägen. Marcus Antonsson har en spelstil som passar den här typen av matcher, och någon chans ska han kriga till sig.

Uwe Röslers karriär som tränare hade tagit stopp i England efter några kortvariga succér men som inte gett något riktigt avtryck. Därför var Malmö FF attraktivt. Det är ingen hemlighet att tysken som har familjen i Manchester gärna vill tillbaka till större klubbar och att MFF var en språngbräda när han trillat neråt i det engelska systemet.

Hans eldiga ledarstil tar inga fångar och även om många spelare uttrycker att de gillar det är det uppenbart att det finns en kort brinntid i att gå fram tufft och hårt. Kolla bara hur det gått i hans tidigare klubbar, ofta kortsiktiga resultat men inte mer. Så länge framgångarna kommer så lyssnar spelarna men frågan är hur länge MFF-spelarna orkar?

En skräll mot Chelsea hade gjort Rösler glödhet, och då framför allt i England. Faktum är att det han hittills gjort i MFF kan räcka en bra bit på vägen tillbaka. Se bara på Potter som fick ta över Swansea i somras och där insatserna i Europa League säkert vägde tungt för den förre ÖFK-tränaren.

Även om klyftorna bara ökar och ökar i den internationella fotbollen så är det underbara att det fortfarande är elva mot elva när det väl är avspark. Det finns fortfarande utrymmen för humlor men de blir färre och färre och mer och mer sällsynta när storklubbarna både begränsar falluckorna och ser till att tillskansa sig alla möjliga ekonomiska fördelar.

Därför är det underbart att det trots allt blir en match mellan ett svenskt lag och ett Premier League-lag. Och kanske lyfter en ljusblå humla i Malmö torsdag kväll och visar att det fortfarande är möjligt även om det är långt mellan gångerna.

 

Olof Lundh

Öppnare val och debatter hade gynnat demokratin i klubbarna

Under en och samma vecka gnisslar det i två av Sveriges största fotbollsklubbar och i grunden handlar det om en kamp om makt, demokrati och öppenhet även om det givetvis finns skillnader mellan AIK och Malmö FF. Däremot är det rätt talande för svensk fotboll att många vill sköta processerna som ska ta fram förtroendevalda i tysthet.

När den annars så MFF-vänliga Sydsvenskan i söndags publicerade förre chefredaktören Jan Wifstrands debattinlägg om det kommande ordförandevalet i klubben efter Håkan Jeppssons tragiska bortgång blev det lite liv. Wifstrand ifrågasatte valberedningens förslag Anders Pålsson och pekade på hans brister och att han inte räcker till för föreningen utan snarare är ett hot mot dess framtida utveckling.

Valberedningens Jörgen Svensson försvarade sitt val och lyfte istället demokratin i föreningen. MFF supports Thelma Ernst sa sig stå bakom processen och menade att Wifstrand missat tragiken bakom Jeppsson. Föreslagne ordföranden Anders Pålsson såg det hela som ett påhopp även om han tyckte att debatt var av godo. Till slut publicerade en medlem i supportergruppen Framtidsgruppen en replik i Sydsvenskan som manade till enighet och att man ska stödja Pålsson men ha koll på honom under året.

Det är ganska självklart att valberedningen försvarar sitt arbete och lyfter fram att man har en fungerande kommunikation och därmed demokrati inom föreningen. Allt annat hade förvånat. Samtidigt är det en förening som 2017 hade närmare 7000 medlemmar och på senaste årsmötet, den 2 mars 2018, var det långt i från den skaran som kom och röstade.

Lägg till att Malmö FF under 2018 drog ett snitt på närmare 15 000 åskådare till varje hemmamatch i allsvenskan. Det är alltså en klubb och en förening som engagerar väldigt många fler än bara de som söker sig till årsmötet. Hur får man med dem i den demokratiska processen? Något som väl borde vara av glädje.

En invändning mot det blir att det är givet att man som medlem måste ta ansvar och gå på årsmötet för att ha något att säga till om. Annars kan man vara tyst. Må så vara, men kanske skulle man kunna tänka sig att utveckla föreningars styrningsmodell. Allt i samhället utvecklas och förändras och Sverige ser annorlunda ut 2019, även om föreningslivet inte hänger med.

Man hade exempelvis kunnat tänka sig att digitalisera röstningsförfarandet i en tid när vi deklarerar via sms och kan sköta det mesta med ett knapptryck i mobilen. Folk har ont om tid och genom att göra det lättare att delta hade kunnat få fler att engagera sig i det demokratiska arbetet. Det borde vara något alla skulle vilja se.

Men jag vet att ovan inte är populärt, och delvis handlar det om att om fler engagerar sig blir det svårare att styra och kontrollera. Ta bara AIK för ett år sedan där ett initiativ kring föreningen ledde till närmare 1000 personer kom på årsmötet för att delta, och att valberedningens förslag då inte gick hem utan en alternativ styrelse valdes.

Jag har under lång tid velat se öppnare föreningsval. Gärna med kandidater som kunde presentera sina visioner inför ett val, och inte efter de blir valda. Ja, jag vet givetvis att Sverige har en modell med valberedning som ska sondera med föreningens medlemmar och med tänkbara kandidater för att ta fram förslag. Och att det är fritt fram att utmana förslaget.

Samtidigt behöver man inte följa för många processer av den här typen för att se hur det dras i trådar från olika håll och att det inte alltid är särskilt transparent, och därmed brister demokratin. Och oavsett om demokratin funkar eller ej så måste det finnas utrymme för debattinlägg och en diskussion.

Det förbannat tråkigt att Wifstrands debattinlägg bara avfärdas istället för att ses som ett nödvändigt och vitalt inlägg i något som borde debatteras mycket mer. Frågan om vem ska leda Malmö FF framåt. Tänk så mycket text som läggs på laget inför Chelsea-matchen och så lite som läggs på ordförandedebatten.

Innan Wifstrand skrev sitt debattinlägg i söndags var det Sydsvenskans Max Wiman som i januari undrade varför det var så tyst kring ordförandefrågan: “På sociala medier debatteras allt som berör klubben, högt och lågt, men inte ordförandefrågan. På medlemsmötet presenterade sig tillförordnade Anders Pålsson, men inte en fråga ställdes i ämnet eller ens till honom, trots att han för de flesta säkert är en ”doldis”.”

Man kan fråga sig vad som är viktigast: att startelvan blir rätt mot Chelsea eller om Malmö FF väljer rätt ordförande? Ja, det är givetvis det sistnämnda och alla som rört sig kring MFF under Håkan Jeppssons tid som ordförande vet att han gjorde väldigt mycket rätt när han professionaliserade klubben och det var något som tagit MFF till en annan nivå.

Det blev ett slut på den gamla tidens ledarskap där starka herrar av typen Bengt Madsen deltog i de flesta beslut. Istället handlade Jeppssons MFF om att låta styrelsen hantera strategi och framtidsfrågor och så fick tjänstemän hantera klubbens drift både sportsligt och affärsmässigt efter styrelsens riktlinjer. Även om allt inte lyckats har kurvan pekat klart uppåt för MFF.

Jämför bara med hur det gått för IFK Göteborg efter att Gunnar Larsson slutade och där det under 2000-talet varit en rad olika ordföranden som avlöst varandra utan att få styr på klubben. Att hitta rätt i successionsordningen är helt avgörande, även för Malmö FF. Det går inte att tro att man är isolerad från att bli av med sitt kapital om det skulle fattas fel beslut.

Därför är det förvånande att olika MFF-medlemmar nu rusar till för att på olika sätt förklara varför Wifstrand är helt snett på det. Allt från att valberednings val av Pålsson var riggat till att han föreslog helt fel kandidater i sin uppräkning av tänkbara alternativ till Pålsson. Medlemmarna borde snarare se embryot till en viktig debatt om vem som kan axla Håkan Jeppssons mantel och ta fasta på det istället.

Samtidigt är det typiskt svensk fotboll att man vill ta debatten i slutna rum. Jag är inte heller förvånad över att många vänder sig till Wifstrand, vilket han skildrat efteråt på Facebook, och att många i anonymitet både hejar på honom och förklarar varför läget är som det är i Malmö FF efter Jeppsson. Det hör tyvärr inte till ovanligheterna att man ogärna kliver fram, vilket är en brist i svensk fotboll.

Om Pålsson är rätt eller fel? Det är svårt att bedöma då man knappast vet var han står i förhållande till Malmö FF och dess fotbollsverksamhet och hur han tänker ta klubben vidare, men det är inte heller så att han imponerar civilt. Det borde finnas fler alternativ för klubben att välja på och en öppnare process hade underlättat för att ta fram andra personer för att ställa dem mot varandra.

Malmö FF.s främsta utmanare i Sverige är AIK som vann SM-guldet senast och nu laddar för att försöka ta sig ut i Europa. Då visar det sig att maktkampen i klubben fortsatt under året trots att det blev en tydlig seger för ett alternativ till valberedningen i mars 2018, och det beror delvis på att elitverksamheten bedrivs i bolagsform och där har den tidigare styrelsen makten.

Förre PR-mannen Simon Strand var initiativtagare till styrelsealternativet våren 2018 och redan på julafton i fjol skrev han om svårigheterna som varit i klubben under det sportsligt framgångsrika året. Och i veckan var det DN:s Lars Grimlund som i en artikel gav en bild av en pågående maktkamp som på olika sätt påverkar klubben och föreningen och som lär hänga på fram till årsmötet.

Man kan med lugn konstatera att AIK:s ledning med klubbdirektören Jens T Andersson, sportchefen Björn Wesström och tränaren Rikard Norling alla har rejält med erfarenhet av att det är lite stormigt i klubben och att de inte lär tappa fart i första taget. Men det är klart att det är negativt på lång sikt.

Det är bara att se på Malmö FF som exempel där en proffsig ordförande såg till att ge klubben en nödvändig stabilitet som sedan gav ett rejält lyft. Blåvitt är ett exempel på misskötsel för att man inte hittar rätt högst upp, och även om AIK på kort sikt säkert kan vara ett topplag med Europa-chans så krävs mindre stök högst upp för att ta ytterligare ett kliv.

 

Olof Lundh

Kan "Foppa" och Källström generera affärer i Qatar?

Avslutade januariturnén med en lång intervju med förbundskapten Janne Andersson om EM-kvalet, Emil Forsbergs skada, Lars Lagerbäcks gnäll, att spionera på motståndare och Nilla Fischers tal och om gapet mellan januariturnén och det riktiga landslaget ökat.

Dessutom gjorde vi en Fotbollskanalen on Tour med Alexander Milosevic.

***

Förre Halmstad-spelaren Tim Sparv skriver oerhört väl och tänkvärt om träningsläger i Qatar. Läs det via länken.

***

Tänk att Janne Andersson även skickar en scout som kollar in Islands träning inför en träningsmatch…

***

Vi var en del som undrade över att Peter “Foppa” Forsberg och Kim Källström syntes på hedersläktaren när Sverige i veckan träningsspelade i Qatar. I pausen av Sverige-Island snackade jag med Källström som berättade att han stannat till på vägen till Australien för att kolla tennis och besöka Ola Toivonen.

Peter Forsbergs sms-svar till min kollega Patrick Ekwall var inte heller direkt uttömmande om vad han gjort under besöket i Doha. Vi får ju vara ärliga och säga att det är rätt sällan som landslagets januariturnéer lockar så celebert och långväga besök. Då väcks ju viss nyfikenhet.

I pausen av den andra matchen träffade jag även ambassadör Ewa Polano som var den som ledde verksamheten när Sverige under 2014 öppnade en ambassad i Doha. Skälet är att man med hjälp av ambassaden vill främja mer handel med Qatar och helt enkelt skapa ekonomisk tillväxt och jobb i Sverige.

Polano sökte upp mig i pausen för hon anser att vi i media ger fel bild av Qatar. Landet är ensamt i Gulfen om att ha reformerat Kafala-systemet – som varit grunden till rovdriften på gästarbetare – och det är till exempel olagligt för arbetsgivare att ta passet, även om det fortfarande sker.

Ewa Polano berättade även om bjudningen hon haft med närmare 40 personer. Där det fanns representanter för både svenska och qatariska fotbollsförbundet, som Janne Andersson och Håkan Sjöstrand, men även företag, svenska handelskammaren, Qatars turistmyndighet, sportkanalen BeinSport samt Kim Källström och Peter Forsberg.

Sedan i höstas jobbar Forsberg ihop med Discoverys tidigare digitalchef och redaktionschef Anders Cedhamre (även känd för podden Agendasättarna) och de har startat företaget Next Level Group. Därefter har man knutit till sig Kim Källström men även landslagets lagkapten Andreas Granqvist.

Tanken med företaget är att på olika vis hjälpa idrottsstjärnor att få fart på affärerna efter karriären. Kanske är dörröppnare för svenska företag i Qatar en väg? Eller öppna vägar mellan myndigheter, anläggningar och företag i Qatar som vill nå Sverige? Klart att det kan vara en affär.

Oavsett så var idrottsduon i Qatar med Next Level Group och även ihop med Keith Karlsson (jobbat med Pernilla Wiberg, Sanna Kallur) som har Core Talent. När jag når Karlsson talar han varmt om Qatar och affärsmöjligheter men vill inte tala om Källström och Forsberg.

Ambassadören Ewa Polano betonar hur stort sport är i Qatar när vi talas vid i telefon någon dag efter matchen. Att alla blickar nu riktas mot landet med tanke på VM 2022 och att det då är bra med starka profiler utöver Sveriges andra välkända egenskaper.

“De är intresserade att jobba med svenska företag och främja relationer med Qatar”, säger hon om “Foppa” och Källström och fortsätter: “Det är bra för oss att komma med något extra. Kim och “Foppa” är attraktioner och kanske kan man träna fotboll med Kim och nu byggs fina golfbanor och kanske kan man spela golf med både “Foppa” och Kim. Vi kan jobba genom sport och här är Next Level Group intressant men även Core och vi hade en del möten.”

Den svenska ambassadens uppdrag är främst att skapa affärer, men Ewa Polano är noga med att lyfta att man stöttar FN och ILO i att belysa det som är negativt i Qatar när det gäller rättigheter för arbetare och att mycket blivit bättre. Och hon hoppas att det leder till att fler företag vågar komma till Qatar:

“Man behöver vara på plats, men många svenska företag vågar inte det på grund av gästarbetarfrågan och det är synd. Det är snarare så att man behöver vara på plats och se till att stötta gästarbetarna här och se till att de får det bättre.”

Den svenska handeln med Qatar är ännu så länge låg. Senaste året ökade den med 20 procent, men från låga nivåer, men det är klart att ett av världens rikaste länder lockar oavsett negativa rubriker. Qatars BNP per år är på 1600 miljarder kronor och Sverige vill ha en del av stålarna.

Det är rätt uppenbart med en relativt nyöppnad ambassad och en satsning med handelskammare. Det kanske tar än mer fart när några svenska idrottsprofiler är på plats och öppnar dörrar?

Olof Lundh

Ett genombrott som lovar gott för landslaget

DOHA. Viktor Gyökeres sköt in sig i målprotokollet. Även om Simon Thern var bäst så stack 20-åringen från Aspudden ut. Ett klassiskt genombrott.

Nej, Janne Andersson fick inte triumfera över Erik Hamrén. Den svenske förbundskaptenen var nog rätt övertygad om seger över Island efter en stark andra halvlek där man vände 0-1 till 2-1 och hade möjligheter att till både 3-1 och 4-1.

Istället brast koncentrationen på tilläggstid och Island kunde kvittera. Därför kunde inte Janne Andersson heller säga att han var nöjd med turnén och dess två matcher. Han hade behövt ha ett kryss mot Finland och seger mot Island för att känna sig tillfreds på hemresan.

Fullt förståeligt men samtidigt fick han ta del av ett genombrott av Viktor Gyökeres som mot Island visade att hans starka inhopp mot Finland inte var någon engångsgrej. Inte nog med att han nöp till på Simon Therns fina inspel till 1-1, han skapade en hel del oro för motståndarna.

Med tanke på att Gyökeres representerat BP i både division 1 och superettan innan han köptes av Brighton och där spelat U23-fotboll så visade han mycket som är lovande. Kraftfullhet kombinerat med att gå rakt på mål och att hela tiden söka avslut. Härliga egenskaper.

Om det varit så att Sveriges anfallsbesättning varit av högsta klass med en rad spelare som är både givna och producerande i sina klubblag hade det varit en sak, men nu är det ont om konkurrenter till Marcus Berg. I det perspektivet blir Gyökeres oerhört intressant med tanke på det riktiga landslaget, även om han nog behöver speltid i klubblaget.

Matchen mot Island påminde väldigt mycket om insatsen mot Finland med en svag första halvlek och en betydlig starkare andra halvlek. Simon Thern var en av få som klarade av att prestera rakt igenom hela matchen och hela tiden försökte med löpningar, genomskärare och öppnande passningar.

Återigen fick vi uppleva debutanter som hellre vände hemåt och spelade säkert än försökte utmana. Givetvis kan jag förstå en viss säkerhet, men är det inte en bättre känsla att åtminstone försöka göra det man är uttagen för snarare än att falla på försiktighet och tveksamhet.

Lägg till att det tar tid för spelarna att hitta rätt i spelidén. Framför allt var det uppenbart när det handlade om ytterbackarna som inte gav de alternativ som behövdes. Ibland var det som om spelarna var en aning yra och inte visste vad de skulle göra. Något som blev bättre ju längre som gick av matchen.

Om Thern var den bäste över 90 minuter och som också visade det med både ett mål och en assist så är det osäkert om det räcker för att närma sig det riktiga landslaget. Den 26-årige mittfältaren hittade rätt i IFK Norrköping och borde vara en man för Andersson, men konkurrensen är hårdare på mittfältet.

Janne Andersson har annars fått en genomgång av Nordens bästa spelare förutom Malmö FF och det är klart att spelare som Alexander Milosevic och Alexander Fransson också stärkte sina kandidaturer, men de konkurrerar också på platser där det är betydligt trängre.

Givetvis är det en hel rad spelare som knappast stärkt sina chanser, men för dem är trösten att det kommer en ny turné nästa år men nya möjligheter att visa upp sig. Nu gäller det snarare att återvända till klubblagen och göra det som tog dem till Qatar denna vinter.

***

Erik Hamrén blev riktigt glad när Jon Dagur Thorsteinsson skickade in 2-2 på tilläggstid. Vilket var förståeligt efter en första halvlek där Island dominerade och både kunde och borde gjort mer än 1-0 som Ottar Magnus Karlsson skickade in. I det perspektivet hade en förlust varit tung.

Nu har Hamrén lett Island i sju matcher utan seger men med tre kryss. Viktigt att poängtera att landslaget inte vunnit någon match sedan en träningsmatch mot Indonesien för ett år sedan, så svackan kom inte med svensken. Ny chans till segercigarr mot Estland på tisdag…

***

Med tanke på Viktor Gyökeres framfart var det synd om Alexander Isak som inte kom loss till landslaget.

***

Kim Källström som var på första matchen mot Finland såg även delar av Sveriges andra match i Qatar. Sedan väntade ett flyg till Australien och besök hos Ola Toivonen samt kolla tennis. Det pensionerade fotbollslivet har sina plus.

***

Länge hette det att Brommapojkarna inte fick fram klasspelare trots en enorm talangfabrik ute på Grimsta IP. Det har onekligen förändrats och Viktor Gyökeres är bara den senaste som når landslaget. I Qatar har både Simon Tibbling och Jonathan Augustinsson varit med och de har ett BP-förflutet. I det riktiga landslaget finns Albin Ekdal, Ludvig Augustinsson, John Guidetti och Kristoffer Nordfeldt.

***

Janne Andersson hamnade efter matchen i en animerad diskussion med oss journalister om Sveriges första halvlek och vilka chanser Island skapade. Förbundskaptenen hade en för positiv bild när det gällde lägena som Island skapade kontra Sveriges. Till slut flydde Andersson in i omklädningsrummet och lovade att granska .

***

Sveriges ambassadör Eva Polano ville i paus poängtera att Qatar faktiskt avskaffat Kafala-systemet och ändrat lagstiftningen. Vilket är ett perspektiv som försvunnit och den åtgärden har inga andra länder i regionen gjort, även om Polano var noga med att allt givetvis inte är bra på grund av det.

 

Olof Lundh

Sverige-Island är mer än en träningsmatch

Vinterturnén för landslaget avslutas med Sverige-IslandQatars enda klara VM-arena. Khalifa International Stadium öppnade 2017 efter att ha renoverats rejält en andra gång. Det är landets nationalarena och den tar 40 000 åskådare och det kan bli rätt tomt när det är avspark 17:45 svensk tid (se matchen på TV12 och C More).

Det nordiska mötet som väntar är också förbundskapten Janne Andersson mot företrädaren Erik Hamrén. Även om herrarna är artiga mot varandra är det rätt uppenbart att de ser på fotboll på olika vis och det gör att den här matchen blir mer än en träningsmatch.

Ta bara Anderssons uttalande när han blev förbundskapten efter Hamrén: “Jag drömmer inte, jag jobbar”. Apropå Hamréns drömmar om att ta en mästerskapsmedalj som på något sätt hängde över hans förbundskaptensperiod där det blev två gruppspel i EM-slutspel men inte mer.

Efter en paus och en sväng i Sydafrika är Erik Hamrén tillbaka som tränare. Men ännu har han inte fått vinna en match som förbundskapten för Island. Kanske inte så underligt när man betänker att laget mött Belgien, Schweiz och Frankrike men bara kryss mot Qatar i en träningsmatch i november imponerar inte. Därför är Hamrén i behov av resultat.

Visst, det går att avfärda januariturnén och tala om att det mer handlar om att lära känna spelare och att resultat kommer i andra hand. Ändå är jag rätt övertygad om att Hasse Backes inledning som förbundskapten för Finland i Abu Dhabi (stryk 0-3 mot Sverige och 0-1 mot Island) inte hjälpte honom när ytterligare förluster följde mot bättre motstånd.

För det är klart att man undrar på Island om Hamrén är mannen som kan ta landslaget till ett tredje raka mästerskap. Inget lätt uppdrag med tanke på att förväntningarna är högre än tidigare när Lasse Lagerbäck kom dit och fick det isländska landslaget att resa sig och göra succé i EM i Frankrike.

Därefter tog Lagerbäcks assisterande Heimir Hallgrimsson över och tog landslaget till VM i Ryssland efter att ha vunnit gruppen före Kroatien, men väl på plats föll man ihop efter en stark start med 1-1 mot Argentina. Och det är så att Island inte vunnit en match på ett år, sedan man slog Indonesien i Jakarta…

Lottningen i EM-kvalet är inte den lättaste med Frankrike, Turkiet, Albanien, Moldavien och Andorra. Med tanke på att Island kom sist i sin grupp i Nations League så har man ingen extra möjlighet som exempelvis Sverige. Därför är kravet enkelt: Island måste bli antingen etta eller tvåa för att få spela EM-slutspelet.

Därför är det viktigt att Hamrén får med sig resultat och det snart och kan få med sig spelarna i en tro att det kan vara möjligt. Det är inget snack om att truppen som gjort succé har åldrats och att det blir tufft för Hamrén att lösa en plats i EM, men en seger mot Sverige hade säkert gett honom en boost.

Lägg till att det inte kan ha varit helt lätt för Hamrén att se hur Janne Andersson tog resterna av EM-laget 2016 och fick ihop en grupp som blev tvåa i VM-kvalgruppen och sedan skickade ut Italien och nådde VM. Väl på plats i Ryssland tog det först stopp mot England i kvartsfinal, vilket var nära Hamréns dröm.

Onekligen en extra krydda inför Sveriges möte med Island. Janne Andersson släppte dessutom sin startelva: Oscar Linnér – Adam Andersson, Sotirios Papagiannopoulos, Filip Dagerstål, Joel Andersson – Jonathan Levi, Simon Thern, Melker Hallberg, Tesfaldet Tekie – Viktor Gyökeres, Muamer Tankovic.

Något sådant ville inte Hamrén bjuda på dagen före match utan han ville att laget skulle hålla startelvan för sig själv. Så vi får vänta till närmare avspark och se vilka av spelarna i Islands trupp som kan ge Hamrén möjlighet att tända sin första segercigarr som isländsk förbundskapten.

***

Norska fotbollsförbundets ordförande Terje Svendsen ger ett lite väl aningslöst intryck efter sitt besök i Qatar.

***

Träffade Erik Hamrén för en längre intervju inför matchen mot Sverige. Om pausen från fotbollen, om jobberbjudanden, om att hoppa på Island, om att ge sin version av tiden som förbundskapten, om att följa Sverige i VM och om stoltheten över en del spelare som han varit med och släppa fram i landslaget.

***

Leeds-Derby i kväll, eller nästan i natt i Qatar. Hoppas få in den på hotellets sportbar.

***

Jonathan Levi ska bli intressant att se i landslaget. Från division 1 2016 via superettan 2017 till dubbelvinnare med Rosenborg 2018. Får se om han kan färga mer än exempelvis Hosam Aiesh som tyvärr hade svårt mot Finland.

Annars är det givetvis Viktor Gyökeres som blir spännande att följa. Just den svenska anfallsbesättningen är tunn och om Brighton-anfallaren visar mer av det vi såg mot Finland så är han säkert på landslagets radar.

***

Apropå Heimir Hallgrimsson så är han numera klubbtränare i Qatar. Överlag har Island bra kontakter med Qatar och man träningsspelade mot emiratet i november 2018 i Belgien (i Eupen där Qatar äger en belgisk klubb) och man möttes även i en träningsmatch i Qatar i november 2017.

***

Rätt fascinerande att detta är årets sista träningsmatch för Sverige.

Olof Lundh

Gyökeres inhopp var något för Janne Andersson att studera med glädje

Viktor Gyökeres var med och sköt upp Brommapojkarna i allsvenskan och försvann sedan till Brighton och Premier League-klubbens U23-lag. Under tisdagen hoppade 20-åringen in när Sverige till slut fick lite kvalitet i anfallsspelet mot Finland och skapade lägen att göra mål.

Sättet som Viktor Gyökeres anföll på var inspirerande. Anfallaren vågade kliva på och kombinerade inställningen med både styrka och teknik. Uppenbarligen har han utvecklats under tiden i England och det som saknas är speltid i klubblaget, men onekligen någon Janne Andersson måste ha koll på.

Just Gyökeres inhopp bidrog till att det under en period i andra halvlek enbart var svenskt på planen och det är många som kommer att gräma sig över missade chanser. Alexander Jeremejeff hade väl flest avslut men fick inte till det. Häcken-kollegan Daleho Irandust hade öppet mål men fick inte in bollen till 1-1.

När slutsignalen väl gick hade Finland vunnit med 1-0. Förbundskapten Markku Kanerva, som fått fart på det finska landslaget, gav intryck av att vara väldigt glad när han tackade hela den finska bänken innan han skakade han med Janne Andersson som fick se sig besegrad i detta nordiska möte i Doha.

Ett betydligt skarpare och mer rutinerat Finland dominerade matchen under en knapp timme och att det bara stod 1-0 då var rätt överraskande. Visst, redan inför matchen hade Janne Andersson varnat för att det finska landslaget var både mer rutinerat och ordinarie än det svenska och det var tydligt på plan. Det kunde och borde betytt en större ledning.

Från svenskt håll var det nervöst. Tafatt. Spelare halkade. Hörnor satt lågt. Passningar gick snett. Tajmingen, tempot och löpningarna brast. Nej, det var en direkt svag första halvlek och även Finland spelade årets första match, om än med ett mer rutinerat och etablerat landslag. De svenska debutanterna som skulle göra sin grej gjorde allt annat än sin grej.

När Finlands kapten Tim Sparv klev av efter första halvlek så fick Sverige en möjlighet att växa in i matchen. Faktum är att Simon Thern var en injektion efter en knapp halvtimme när en dubbelt olycklig (både skadad och svag) Simon Tibbling fick lämna planen. Men det riktiga skiftet dröjde till efter pausen.

Ju längre det gick av matchen ju kraftigare grepp tog Sverige. Givetvis går det att från svensk sida gräma sig över att inte nå ett kryss, men Finland borde ha dödat matchen tidigare och om inte Jacob Rinne briljerat på slutet så hade det blivit en större seger. För när de svenska målen uteblev så tappade man sugen.

Om det var någon som stärkte sina chanser att nå det riktiga landslaget? Nej, inte direkt. Inhoppet från Viktor Gyökeres var det som lovade mest, men med tanke på hans status i Brighton är det en bit kvar från att bli aktuell. Samtidigt behöver det svenska landslaget anfallare, och det han visade var lovande.

***

Riku Riski vågade ta ställning och avstod en landslagsturné i Qatar. Det imponerar.

***

Erik Hamrén och Lasse Eriksson som numera jobba för Island fanns på läktaren för att kolla in fredagens motstånd.

***

Svenska Fotbollförbundet anser att det är naivt att tro att VM 2022 i Qatar ska flyttas. Därför har man lagt ner den diskussionen, enligt Håkan Sjöstrand som är generalsekreterare för SvFF. Det är möjligt att det är naivt, men det hade varit mer speglande av förbundets värderingar att jobba i den riktningen.

Det är inte särskilt svårt att leta upp problem kring VM i Qatar. Från hur landet fick VM av en till stora delar korrupt exekutivkommitté i Fifa till landets rovdrift på gästarbetare och brister när det gäller demokrati, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Det är helt enkelt opassande.

SvFF-basen Sjöstrand har tillsammans med en rad nordiska fotbollshöjdare under två dagar besökt ett stadionbygge i Qatar, gästarbetare samt qatariska myndigheter och internationella organisationer för att både bilda sig en uppfattning om läget och försöka trycka på. Allt för att förbättra omständigheterna.

Sjöstrand berättade om den grupp av gästarbetare som man träffat och vars pass var beslagtagna och där decemberlönen inte kommit än. De jobbade dock inte med VM-arenorna utan med infrastrukturen i Doha, men Sjöstrand påpekade att det hjälper inte om Qatar gör det bättre för arenabyggarna om inte alla får del av det.

Genomgående under den korta pressträffen var att Sjöstrand tryckte på att både gästarbetare och internationella organisationer i Qatar tyckte det var bättre att Sverige och andra länder var på plats. Allt för att sätta tryck på landets styrande för att göra det bättre.

På så sätt ville Sjöstrand förklara att landslagets besök i landet med två matcher och en rad träningar faktiskt är av godo. Därmed skulle all kritik mot förbundets beslut att åka till Qatar för årets vinterturné vara felaktig. Att man då skulle lämna gästarbetarna åt sitt öde.

Därför var det slående att Byggnads ordförande Johan Lindholm, som varit delaktig i att få SvFF och andra förbund att sätta tryck på Qatar i de här frågorna, vägrade svara på frågan om Sverige ska spela träningsmatcher i landet. Man kan konstatera att det går att sätta tryck på Qatar utan träningsmatcher, något SvFF gjorde redan 2016…

***

Al-Sadd-Stadium är till vardags hemmaarena för Xavi som har runt 100 miljoner kronor om året för att avrunda karriären i Qatar. Hittills i år 22 matcher och tre mål i ligaspelet och i Asiens Champions League.

***

Kim Källström satt plötsligt på hedersläktaren i Doha. Tillsammans med Peter Forsberg. En udda duo på träningsmatch i Qatar.

***

Simon Tibbling fick lämna först matchen och sedan landslagstruppen efter att ha stukat foten. Tung debut för Bröndby-spelaren.

Olof Lundh

Luckorna i Anderssons landslag

Förbundskapten Janne Andersson tog hand om söndagens träning i Doha som handlade om anfallsspel. Trots att han inför passet berättade om att knät vek sig i padel-spel under lördagen så gav den 56-årige tränaren ett relativt rörligt intryck.

Däremot var det svårt att utläsa någon rak startelva. Under lördagen såg detta ut att vara startelvan: Jacob Rinne – Joel Andersson, Sotirios Papagiannopoulos, Robin Jansson, Jonathan Augustinsson – Hosam Aeish, Simon Tibbling, Alexander Fransson, Daleho Irandust – Alexander Jeremejeff, Kalle Holmberg 

Under söndagen var det skiften och Jansson bildade mittbackspar med Milosevic och det var en del andra byten i lagen. Förvisso hade Viktor Gyökeres anslutit till truppen men han var inte med på hela träningen och Sotirios Papagiannopoulos hade ljumskkänning och därför fick målvakter vara utespelare.

Efter måndagens träningspass på Aspire Academy som är slut vid 10:30 svensk tid kommer Janne Andersson att släppa startelvan som tar sig an tisdagens match mot Finland. Sedan väntar Island på fredag. Bägge matcherna har avspark 17:45 svensk tid och går att se på TV12 och på C More.

***

Fotbollskanalen on Tour från Doha matar på.

Lördag:

Söndag:

***

Västra Frölunda-fostrade Joel och Adam Andersson är det första tvillingparet som är med i landslaget sedan Andreas och Thomas Ravelli. Någon hörde av sig och frågade om Högaborgs-duon Martin och Marcus Olsson och även om bägge gjort landskamper har de aldrig varit med samtidigt.

***

SvFF:s förste vice ordförande Jörgen Eriksson ersätter SvFF-basen Karl-Erik Nilsson här i Qatar. Eriksson och generalsekreterare Håkan Sjöstrand är på plats och följer de svenska träningarna. Under söndagen fick Eriksson, som är gammal målvakt, även agera bollkalle när det sköts snett. Men det är klart att om man har en halv miljon kronor i årligt arvode av SvFF får man vara beredd att rycka in där det behövs.

***

Qatars styrande har chockhöjt priset på all alkohol som serveras på hotellen i emiratet. Man har lagt på hundra procent skatt. En flasköl kostar därför 125 kronor. Något som garanterat oroar en del som ska åka på fotbolls-VM 2022.

***

Dagens läsarmejl:

Hej Olof!

Jag undrar varför inget skrivs om Carlos Strandberg som 2018 blev bäste målskytt genom tiderna i U21. Lika många mål (13) som Toivonen men på mindre matcher. Sedan gav han återbud och vart skadad under året därpå att reserverna floppade så att han inte kunde göra fler mål, vilket vi vet att han nästan alltid gör (13 mål på 18 matcher). En bättre anfallare resultatmässigt har inte funnits i U21 och det tycker jag att man borde lyfta fram. Med vänliga hälsningar, Sam

Svar: Kan ju inte svara för andra medier men tyvärr blev Strandberg skadad i somras och missade därmed upplösningen av EM-kvalet för U21-landslaget som för övrigt blev utslaget. Dessutom var han borta stora delar av Malmö FF:s starka höstspurt i allsvenskan och i Europa League och när han väl kom tillbaka var formen så svag att han till och med blev petad ur truppen. Även om Strandberg borde varit med här med landslaget hade Marcus Antonsson varit mer given, men nu fick inga MFF-spelare följa med.

***

Humor att höra Simon Thern om första gången han blev uttagen i landslaget. Det var tätt efter att han valt att lämna Helsingborgs IF för Malmö FF och det var ganska hätskt kring honom. Det var en tidig morgon när Thern låg och sov hos en god vän till familjen (Per Harrysson, ex-MFF, ex-AIK, ex-Mjällby och ex-Landskrona Bois) när det började ringa frenetiskt.

Det var samtal från ett dolt nummer så Simon Thern svarade inte utan lät det ringa trots försök på försök. Till slut kom ett sms från förbundskapten Erik Hamrén som då blixtinkallade Thern till januariturnén som skulle till Qatar i januari 2012. Vilket ävenm blev hans landslagsdebut.

***

Förbundskapten Janne Andersson har med sig framtidens landslagsspelare på läger i Qatar, men vägen till det riktiga landslaget är inte direkt öppen. Det är inte helt lätt att krångla sig från att möta ett lag i januari till att få vara med Andreas Granqvist o Co.

Under sina två och ett halvt år som förbundskapten har Andersson var på två turnéer med två matcher åt gången. Och kollar man manskapen som fått följa med B-landslaget i januari de senaste två omgångarna så är det inte många som klarat av att ta klivet upp till A-landslaget.

Truppen 2018: Jacob Rinne, Peter Abrahamsson, Pontus Dahlberg, Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Joakim Nilsson, Joel Andersson, Johan Larsson, Sotirios Papagiannopoulos, Jacob Une Larsson, Rasmus Lindkvist, Linus Wahlqvist, Robert Gojani, Kristoffer Olsson, Ken Sema, Jesper Karlström, Oscar Lewicki, Kerim Mrabti, Jiloan Hamad, Gustaf Nilsson, Jordan Larsson, Kalle Holmberg, David Moberg Karlsson.

Truppen 2017: Peter Abrahamsson, Tim Erlandsson, Andreas Linde, Franz Brorsson, Filip Dagerstål, Pa Konate, Joakim Nilsson, Emil Salomonsson, Anton Tinnerholm, Jacob Une Larsson, Linus Wahlqvist, Joel Allansson, Sebastian Andersson, Niklas Bärkroth, Victor Claesson, Per Frick, Saman Ghoddos, Alexander Isak, Alexander Jeremejeff, Oscar Lewicki, David Moberg Karlsson, Kristoffer Olsson, Ken Sema.

Ett namn som sticker ut är Viktor Claesson. Under januariturnén 2017 tillhörde han Elfsborg men flyttade senare samma månad till ryska Krasnodar. Efter att ha agerat mestadels inhoppare i landslaget tävlingsmatcher och gjort det bra i träningsmatcher under 2017 så växlade han upp 2018 och var en av landslagets vassare spelare sett över VM i Ryssland och Nations League.

Annars är det Ken Sema och Kristoffer Olsson som varit med både 2017 och 2018 som varit med i det riktiga landslaget då och då. Även om Sema var med i truppen en del 2017 och var nära en plats i VM-truppen så var det Olsson som fick starta en tävlingsmatch mot Ryssland i november. I övrigt är det tunt med januari-spelare även om Linus Wahlqvist, Sotirios Papagiannopoulos, Sebastian Andersson och Oscar Lewicki gjort korta gästspel.

Förbundskapten Janne Andersson har valt att jobba med en grupp av spelare med rätt få skiften och ska man fundera på vilka av årets januariresenärer som är aktuella för det riktiga landslaget få man snarare titta på positionerna där det eventuellt finns öppningar.

Målvakt: Robin Olsen är solklar målvaktsetta och inte ens hotad om man ser till att Andersson valde att spela honom bägge träningsmatcherna inför VM. Bakom Olsen är Kristoffer Nordfeldt och Kalle Johnsson de som varit med och även om det är gott om talanger som Pontus Dahlberg, Oscar Linnér och Isak Pettersson så kan man inte glömma Jacob Rinne, Johannes Hopf, Patrik Carlgren, Peter Abrahamsson och Andreas Linde. STATUS: INGEN LUCKA.

Högerback: Mikael Lustig är nummer ett och Emil Krafth har varit föredragen som nummer två. Varken Anton Tinnerholm, Johan Larsson eller Linus Wahqvist har övertygat Andersson. Inte heller Panathinaikos Mattias Johansson som aldrig fått chansen. Felix Beijmo får inte speltid i Werder Bremen. STATUS: LITEN LUCKA.

Mittback: Victor Nilsson Lindelöf har fått en allt starkare roll i Manchester United under hösten och har hela tiden haft Janne Anderssons förtroende. När sedan Andreas Granqvist bestämde sig för att fortsätta över EM 2020 så blev det än svårare. Bakom den duon är Pontus Jansson nummer tre och Filip Helander nummer fyra. Under hösten blev Sotirios Papagiannopoulos inkallad för att täcka upp vid skada och FCK-backen är uppenbarligen nummer fem. Så om det inte blir skador är det svårt för övriga likt Alexander Milosevic att slå sig in. STATUS: INGEN LUCKA.

Vänsterback: Här har Ludwig Augustinsson och Martin Olsson varit givna som nummer ett och två men skadan på Olsson gör att han är borta under våren och det blir en lucka i landslaget. Oscar Wendt har ju lagt av och därmed finns möjlighet för en vänsterback att ta ett kliv in i det riktiga landslaget under EM-kvalets början. Återstår att se vad förbundskaptenen väljer men AEK Atens Niklas Hult har varit förste reserv när det behövts påfyllning. STATUS: STOR LUCKA.

Höger mittfält: Viktor Claesson har erövrat startplatsen framför Jimmy Durmaz som varit med som avbytare även om Claesson använts både som anfallare och på andra kanten. I senaste Nations League-matchen fick exempelvis Sebastian Larsson ta platsen till höger och det kanske är en möjlighet framöver. Trots brist på speltid i klubblaget för Durmaz så har landslagsledningens haft fortsatt förtroende för honom. Ken Sema är möjlig även på högerkanten, precis som Marcus Rohdén som ofta finns med i truppen för sin mångsidighet. STATUS: LITEN LUCKA.

Centralt mittfält: Sebastian Larsson och Albin Ekdal från start och Gustav Svensson och Oscar Hiljemark som backup. Lägg till den mångsidige Rohdén och under hösten även Jakob Johansson som kom tillbaka efter skada och fick spela både mot Turkiet och Ryssland. Dessutom Kristoffer Olsson som tagit kliv och fått speltid. Ingen kan påstå att det är lätt att slå sig in bland de spelare som Andersson föredrar och det oavsett speltid i klubblagen, och även om det centrala mittfältet är ålderstiget så kommer det nog krävas skador för att det ska öppna sig för några nya förmågor. Mattias Svanberg är möjlig och kallades in på slutet. STATUS: LITEN LUCKA.

Vänsterkant: Här har Emil Forsberg varit given men med en krånglande ljumske som hållit honom ur spel under delar av hösten och nu följer med in i 2019 är det möjligt att Andersson måste hitta alternativ. Särskilt med tanke på att Martin Olsson som fyllde rollen på slutet i Nations League också är skadad och borta. Visst, en lösning är att flytta över Claesson men Sam Larsson, Sema och en del andra likt Svanberg, Kristoffer Peterson, Niclas Eliasson måste se en möjlighet här. STATUS: STOR LUCKA.

Anfallare: Marcus Berg hittade rätt mot Ryssland i november och det var första landslagsmålet på 15 månader men har hela tiden varit förstavalet. Efter att Ola Toivonen slutade efter VM har förbundskapten Andersson velat köra Claesson på topp men skadan på Forsberg innebar att det inte blivit så mycket som tänkt. Isaac Kiese Thelin har fått spela en del och John Guidetti har varit med i truppen och hoppat in precis som Robin Quaison. Även Sebastian Andersson har fått chansen under en samling. Samtidigt har få anfallare övertygat och om någon kunde hitta formen så kan det gå snabbt. STATUS: STOR LUCKA.

 

 

Olof Lundh

Qatar-frågan är känslig, men fler och fler reagerar

Trist för Janne Andersson att Alexander Isak tvingades att lämna återbud på grund av att Borussia Dortmund ville ha med honom på träningslägret i spanska Marbella där man bland annat möter Fortuna Düsseldorf och Feyenoord. Skälet ska vara att en skada ska ha gjort att klubben behövde Isak men den enda uppgift om skada är att Jadon Sancho ansluter först efter helgen.

Förhoppningen är att det kan öppna en dörr för Isak i klubblaget där tränaren Lucien Favre inte verkat det minsta intresserad av den svenska talangen. Det är lätt att glömma bort att Isak bara är 19 år (fyllde i september) och att det finns gott om tid, men det är klart att han måste spela regelbunden fotboll. Så lån borde vara givet under våren om inte Favre ändrar sig helt.

***

Sverige spelar mot Finland 8 januari och mot Island 11 januari. Båda matcherna i Doha har avsparkstid 17.45 (svensk tid, 19.45 lokal) och sänds på TV12 och CMore. Arenorna som gäller för matcherna är Al Sadd för den första och Khalifa Stadium för den andra och den sistnämnda är tänkt för VM 2022 och tar närmare 50 000 åskådare.

***

Dagens läsarmejl:

Hej
Saknade i din artikel att mff saknar spelare på turnén
Pga Chelsea matchen
Mvh, Sven
Svar: Alldeles riktigt att en del MFF-spelare som hade varit möjliga här (Lewicki, Brorsson, Strandberg, Antonsson) saknas, apropå mitt blogginlägg om att vinterturnén blivit viktigare nu när träningsmatcherna blivit färre.
***

Ett träningspass har landslaget hunnit med och det var av enklare slag där det inte direkt gick att utläsa något. Däremot har Janne Andersson utlovat speltid åt alla 22 spelare och där det lär bli en startelva mot det finska landslaget och en startelva mot Erik Hamréns nya lag.

Efter fredagens träning väntade mixed zone för fyra spelare: Jonathan Levi, Simon Thern, Robin Jansson och Jacob Rinne. Som så ofta är det mer lättjobbat på vinterturnén som journalist vilket är ganska naturligt. Så här ser schemat ut den kommande veckan:

January 5

  • 11.00 – training session, Aspire
  • 12.30 – mixed zone, Aspire

January 6

  • 11.00 – training session, Aspire
  • 12.30 – mixed zone, Aspire

January 7

  • 11.30 – training session, Aspire
  • 12.30 – mixed zone, Aspire

January 8

  • 19.45 – Sweden-Finland, place tbc

January 9

  • 12.00 – training session, Aspire
  • 13.45 – mixed zone, Aspire

January 10

  • 11.30 – training session, Aspire
  • 12.30 – mixed zone, Aspire

January 11

  • time tbc – Sweden-Iceland, place tbc

January 12

  • 12.00 – training session, Aspire
  • 13.45 – mixed zone, Aspire

January 13

  • Departure for Sweden

***

Jonathan Levi har gjort en oerhörd resa från genombrottet i Landskrona Bois 2016 till landslaget 2019. Ett halvår i Öster ledde till en mångmiljonflytt till Rosenborg där han vunnit titlar och visat klass. Lite förvånande att inga allsvenska klubbar vaknade.

***

Förre landslagschefen Lasse Richt, som tackades av på förbundet före jul, syntes på landslagets hotell i Doha. Även en del förbundshöjdare är på plats med familjemedlemmar.

***

Robin Jansson hade ett magiskt 2018 som började i Oddevold och nu är han med B-landslaget i Qatar. Inte konstigt att AIK-backen förhandlar med klubben om ett bättre och längre kontrakt med tanke på att avtalet löper ut 2019. Han har ett bra förhandlingsläge.

***

En del Bayern München-fans på vårt hotell. Den tyska storklubben sponsras av Qatar Airways och har sedan 2011 haft täta kontakter med emiratet och har sedan dess förlagt träningsläger på Aspire Academy i Doha varje år i januari. Just relationerna mellan Bayern München och Qatar var uppe på den medlemsägda klubbens årsmöte och där de styrande fick kritik.

Men Bayern München är här och får sällskap av Paris SG, PSV Eindhoven, Club Brugge, KAS Eupen (ägs av Aspire Academy), Persepolis, Zenit St Petersburg, Spartak Moskva, Lokomotiv Moskva och FC Rostov. Lägg till Sverige, Finland, Island och Estland till listan.

Sverige anlitar agenturen One Tow Play som hjälper landslag med läger och träningsmatcher. Christina Flügge leder företaget och hon var på Kanarieöarna för ett par år sedan och bedömde att planerna inte var bra nog för ett landslagsläger. I Turkiet snöade det häromåret vid den här tiden. Det finns få andra ställen som kan jämföra sig med Qatar och Förenade Arabemiraten, enligt Flügge.

På samma sätt som SvFF försvarar sitt träningsläger i Qatar med att man tror sig kunna påverka skeendet så får nog förbundet acceptera att det ställs frågor om valet att åka till Qatar. För om det inte finns några incitament förutom väder, träningsplaner, restid och tidsskillnad så är det klart att det provocerar en del att man åker till regionen. Sedan är det givet att det blir obekvämt för Håkan Sjöstrand o Co.

Landslagets sportchef Stefan Pettersson var tydlig med att Sverige inte tjänar något på att åka till Qatar, utan att det kostar ungefär som tidigare i Abu Dhabi. Men man kan inte blunda för att här investerats enorma summor, och delvis för att just klubbar och landslag ska komma hit och det är en del av ländernas PR-plan och användande av “soft power” för att få inflytande.

Överlag växer ifrågasättandet av att klubbar och landslag åker till länder kring Persiska viken. Redan har Malmö FF och IFK Göteborgs supportrar agerat mot sina klubbar så att man inte åker hit längre. Även norska Rosenborg lyssnade på fansen och bokade av ett läger i Dubai. I Danmark har Bröndbys fans i år vänt sig mot sin klubb och i Tipsbladet skriver Troels Thögersen en krönika om att danska lag bör välja en annan väg.

I ett färskt Fotbollskanalen on Tour dryftar vi den första dagen i Qatar och då just frågan om att vara på träningsläger i emiratet och varför vi som journalister är här.

 

 

Olof Lundh

Utan träningsmatcher ökar vinterturnéns betydelse

Landslaget åker till Qatar under onsdagen för den klassiska vinterturnén. Inte sällan har lägret och matcherna blivit både utskällda och ifrågasatta, men betydelsen av turnén ökar snarare än tvärtom.

Förbundskapten Janne Andersson och en del av ledarna är redan på plats i Doha för att förbereda tio dagars läger med matcher mot Finland och Island. Först under fredagen ska alla spelare vara på plats för att kunna börja träna på det lilla emiratets mäktiga idrottsanläggning, Aspire.

Valet att åka till Qatar går givetvis att ifrågasätta, vilket jag skrev om när truppen presenterades. Även i Finland är diskussionen i gång och där skriver Hufvudstadsbladet Jonas von Wendt att det finska Bollspelsförbundet inte kunde tacka nej till erbjudandet om att åka på läger i Qatar, det var så förmånligt.

Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand hävdar att det inte är pengar som styr när man valde lägret i Qatar framför att ordna något på egen hand på Kanarieöarna. Jag utgår från att de som tror på SvFF:s högste tjänsteman även tror på tomten och att Elvis lever. Givetvis ser Qatar en möjlighet att locka till sig en VM-kvartsfinalist för läger och bjuder på en del.

Jonas von Wendt ger för övrigt Sverige en smäll i sin krönika: “Svenskarna ser ju sig ofta som moralens självutnämnda väktare men samma folk har, vid sidan om allt gott landet också gjort, fastnat med fingrarna i syltburken oftare än det finns polkagrisar i Gränna. Precis som de flesta andra.”

Sportsligt lär det vara fina förutsättningar i Qatar med svensk sommar, välskötta planer och så har man flugit in både Finland och Island som motstånd. Lägg till att även Estland är på plats för att spela träningsmatcher. Qatar, då? Nej, hemmalandslaget spelar Asiatiska mästerskapen i Förenade Arabemiraten.

Redan innan Janne Andersson samlat spelarna till den första träningen kom några återbud. Först gjorde Johan Larsson klart för Guingamp och sedan valde både Kerim Mrabti och Kristoffer Olsson att stanna i Sverige i avvaktan på en ny möjlig klubbadress. Återstår att se om det kommer fler “nej tack”?

Fullt förståeligt att Mrbati och Olsson inte satsar på landslaget i det här läget. Bägge har dessutom upplevt på nära håll hur snett det kan gå på en januariturné. Mrbati missade hela säsongen 2016 efter en skada i en match och även Olsson blev skadad på första träningen 2015 och var borta i tre månader.

Samtidigt är det ingen tvekan om att den snabbaste vägen till Janne Anderssons landslag går via vinterturnén. Det må vara tjatigt men det är där man lär sig allt som följer med i landslaget. Från spelidé till ledarna och ledstjärnorna. kan låta förbannat tråkigt, men var nog en faktor bakom VM-framgångarna.

Om man kollar speltid och använda spelare under Anderssons dryga två och halvt år som förbundskapten och tar avstamp i hans första trupp är Samuel Armenteros en av få som kommit in och fått speltid i en tävlingsmatch utan att ha gått den långa vägen. Det är helt enkelt så att Andersson gärna lär känna en spelare.

Armenteros fick dessutom debutera i en träningsmatch mot Norge, men den typen av matcher börjar försvinna. Under Anderssons år som förbundskapten har han kunnat testa spelare – räknar bort vinterturnén här – mot Ungern i november 2016, mot Portugal i mars 2017, mot Norge i juni 2017, mot Chile och Rumänien i mars 2018 samt mot Österrike i september 2018 och mot Slovakien i oktober 2018.

Visst, det var två träningsmatcher inför VM 2018 också men då var truppen satt och knappast några tester av nya spelare. Utan det blir färre och färre möjligheter för spelare att visa upp sig och samtidigt för förbundskaptener att prova nya spelare och lära känna dem.

Under 2000-talet har antalet träningsmatcher för landslag minskat och minskat. Förr spelade man exempelvis alltid en träningsmatch i februari och en i augusti, men trycket från klubbar har gjort att Fifa tagit bort dem ur matchkalendern. I dag finns fyra perioder under den internationella säsongen (mars, september, oktober och november) då man får ta ut spelare.

Dessutom finns perioden i början av juni och under sommaren då man kan spela kvalmatcher, träningsmatcher och även delta i mästerskap som VM och EM. Parallellt med Fifa:s minskande av träningsmatcher har Uefa lanserat Nations League som drog i gång i höstas för att landslag ska spela mer tävlingsmatcher och färre träningsmatcher.

Under 2019 går Janne Anderssons landslag in i ett EM-kval över tio matcher som drar i gång i slutet av mars och är klart i november. Sverige lottades i samma grupp som Norge, Spanien, Rumänien, Malta och Färöarna och det väntar matcher hemma och borta. Det finns då exakt noll öppningar för träningsmatcher.

Om Sverige når EM 2020 via kvalspelet så finns det möjligheter att spela två träningsmatcher i mars 2020. Om däremot kvalspelet blir misslyckat så har Sverige chansen att nå EM ändå, via playoff i mars 2020, men då blir det som sagt inga träningsmatcher förrän uppvärmningen inför EM.

Så det är möjligt att en del kan fortsätta att både ifrågasätta vinterturnén och undra om matchernas kvalitet och om det ger något. Samtidigt är det ingen tvekan om att vikten av turnén ökat när möjligheterna att kolla in spelare minskat, och att Janne Andersson och spelarna givetvis vill ha möjligheterna.

Det är ett tydligt tecken att Alexander Isak och Viktor Gyökeres både visat intresse att lämna lunken i Dortmund och Brighton för att träna och spela med landslaget under tio dagar. Visst, de är långt från A-laget i Bundesliga och Premier League, men kommer i varje fall närmare A-landslaget.

 

Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå