Lovande värvning i Källström – men också ett hopp på det djupa

LÄS MER: Flera SvFF-toppar lämnar – och här ska förbundet kapa

Kim Källström får ansvaret för att lägga om kursen för skutan svensk fotboll som seglat snett på senare tid. Under onsdagen blev min kollega – vi har jobbat ihop i studion på TV4 då och då men han slutar hos oss – utsedd till Fotbollschef på fotbollsförbundet. Han kommer att leda fotbollsavdelningen med både A-landslag och spelarutveckling under sig.

Ett drömjobb för Källström. Fullt förståeligt att han kastade sig över det arbetet där han tillträder 1 januari och det är ingen tvekan om att han brinner för att utveckla svensk fotboll. Lägg till det hans fotbollserfarenhet efter 14 år i utlandet, 131 A-landskamper och fem stora mästerskap och det är lätt att inse att mycket av profilen passar in på uppdraget.

Efter att han slutade som spelare har han förutom att jobba som expert för Discovery och TV4 även utbildat sig via Uefa. Källström gick en managementutbildning för tidigare elitspelare och hade sällskap av Didier Drogba, Florent Malouda, Kaka och Lise Klaveness.

Därmed råder ingen tvekan om att Källström, som gjorde sitt avslutningsarbete om nationella träningscenter parallellt med att han konsultade i samma ärende för SvFF, har fördjupat sina kunskaper och insikter ovanpå spelarkarriären. Han sitter på ett starkt CV på de flesta områden när han blir fotbollschef.

Vi kan dock inte runda att Källström aldrig haft ett chefsuppdrag. Aldrig lett personal. Egentligen aldrig haft ett vanligt jobb. Att vara lagkapten i en konkurrensutsatt verksamhet förbereder en för en typ av verklighet, men att leda en fotbollsavdelning på fotbollsförbundet är en helt annan utmaning.

Min respekt för Källström är stor och även för hans kunnande och det kan bli en lyckad utnämning. Ingen tvekan om att han kommer att göra allt för att räta upp svensk fotboll, och där han hade en nykter och vettig syn på nuläget, men generalsekreterare Andrea Möllerberg är offensiv i en delvis oprövad rekrytering.

Svensk fotboll hoppar i på det djupa med Kim Källström och sedan lär vi upptäcka om han kan simma eller ej i efterhand. Vad jag tror? Lutar mer åt att han kan simma men att det kan bli några kallsupar på vägen. Internt undrar en del vad han kan om damfotboll och flera pekar på bristen av chefserfarenhet. Källström har onekligen en del att bevisa.

Det var uppenbart på pressträffen att Kim Källström kommer ta sig in i den pågående processen att rekrytera en ny förbundskapten för herrarnas A-landslag. Stefan Pettersson har gjort grundjobbet, men nu får han en ny chef i form av Källström som lär vilja vara med och påverka valet. Vilket bara kan vara av godo.

Det var på något sätt uppfriskande att höra Kim Källström tala om att uppdraget som förbundskapten främst handlar om att vinna matcher. Segrar lättar på trycket för hela SvFF. Sedan inser givetvis förbundets nya fotbollschef att medialt kunnande knappast är en nackdel, men det verkar inte vara avgörande.

Under sig får fotbollschef Källström förutom ledarna för A-landslagen i form av Stefan Pettersson och Marika Domanski Lyfors även två tekniska direktörer som ska ansvara för spelarutbildningen på flick- respektive pojksidan. Caroline Sjöblom som ledde F19-laget till EM-brons 2022 får ansvar för flick och man letar efter någon som kan ta uppdraget på pojksidan.

Kim Källström känner många gamla spelare och ledare som han stött på under den långa karriären. Klart att han har kontakter och även om han erkände att det är speciellt att kunna plocka in tidigare lagkompisar verkade han inte rädd för det. Fotbollschef Källström kan redan nu sätta en stark prägel på svensk fotboll när han är med och tar in nya nyckelpersoner.

Ingen kan påstå att det inte blir spännande att följa fotbollsförbundet och landslagen framöver. Nu har Andrea Möllerberg börjat staka ut den organisation som ska ta svensk fotboll framåt. Företrädaren Håkan Sjöstrands handgångna män Andreas Jansson (kommunikationschef) och Daniel Johnson (strategichef) försvinner från förbundet.

Möllerberg var tydlig på pressträffen att hon inte förstår varför man inte använt fler gamla spelare. Kanske är det vägen fram? Fortfarande är det locket på om exakt vilka som försvinner eller tar sämre positioner. Utvecklings- och utbildningschef Perra Widén tillhör en av dem som tryckts neråt och får avstå en del av sitt tidigare jobb.

Firma Möllerberg och Fredrik Reinfeldt gör om på fotbollsförbundet vilket skapar oro. Det vet alla som varit på organisationer som behöver göra om, men det är uppenbart att man var tvungna att göra något åt en verksamhet som på flera områden stått och stampat på senare år. Inte minst att man vuxit sig större på flera områden.

Fotbollsförbundet har bland annat en hel del att jobba med när det handlar om kostnaderna. En intern genomgång som jag tagit del av visar att man lade 77 miljoner kronor på konsulter 2022 (alla anställda kostade 233 miljoner) och resekostnaderna hade dragit i väg till 129 miljoner kronor det året. Vilket är poster som sticker ut.

Frågan är om Möllerberg är redo att ta tag i exempelvis reskostnaderna. Det har varit mycket fokus på VIP, business och charterflyg och ingen har kunnat säga nej till de kraven från landslagen. Om man ska vända och vrida på utgifterna när man har svårare att påverka intäkterna är det kanske där man kan dra in. Måste man åka charterflyg? Det har inte hjälpt resultaten.

En utnämning som överraskade mer i fotbollsrörelsen än Kim Källström är att Henrik Landén fått ansvar för Föreningsutveckling, Anläggning, Hållbarhet & Samhälle och Distriktsutveckling i en helt ny roll. Landén sa nyligen upp sig från jobbet som distriktschef i Smålands FF efter att ha haft svårt att få ordning på både verksamhet och personal.

Andrea Möllerberg och Landén känner garanterat varandra efter att ha jobbat ihop i olika projekt och här ser hon någon som kan hjälpa förbundet. Även där finns en del att bevisa när man lyssnar runt i fotbollsrörelsen. Kanske är det att de har en samsyn? Eller får Möllerberg någon hon kan styra?

Klart är att det är av vikt att få ihop en polariserad fotbollsrörelse och om Landén är rätt rekrytering för det är det bra. Sedan inser man att det mesta hänger på framgångar för landslagen. Utan det kommer det bli jobbigt för alla involverade, oavsett hur väl man än anser sig ha rekryterat.

Kunde inte den där jävla straffen i Tokyo–OS ha fått gå in? Caroline Seger var värd att skjuta hem det första mästerskapsguldet till Sverige sedan EM 1984, och kröna en magnifik karriär som spelare. Det var väl ödet, men den straffen som for över målet i OS-finalen 2021 kan aldrig ta i från Seger att hon varit en av Sveriges viktigaste spelare genom historien.

Sportsligt har Caroline Seger varit ett ankare för svensk damfotboll när man tagit hem två OS-silver, tre VM-brons och spelat tre EM-semifinaler över 14 mästerskap. Från debuten i EM i England 2005 fram till sommarens VM har hon varit en del av landslaget, även om speltiden blev begränsad efter hälskadan under EM 2022.

Mittfältaren och lagkaptenen har varit den spelare kring vilket landslaget snurrat oavsett förbundskapten. En oerhört nyttig spelare som inte sällan var första linjen i försvaret men även bidrog framåt och det i 240 landskamper. Det är svindlande siffror och fascinerande att kunna hålla sig kvar på hög nivå i 18 år i rad.

Vi ska komma i håg att utvecklingen i damfotbollen under 2000-talet varit enorm. Kvaliteten, tempot och tekniken har utvecklats snabbt. Trots det har Seger mäktat med att vara relevant och tongivande när svenska landslaget allt som oftast hängt med i världseliten. Det visar på en inställning och en mental styrka ovanpå talangen och kunnandet.

Lagkaptenen för landslaget har på planen visat att hon är en ledare som pekat ut riktningen. Det räcker att träffa henne och intervjua henne för att greppa Segers givna pondus och självklarhet i rollen. Nej, hon stryker inte bara medhårs och det måste till i elitidrotten. Och hon vågade utmana oss runt om kring.

Trots insatserna som spelare är det alla kamper vid sidan av planen parallellt med spelarkarriären som imponerar mest. Hon lärde sig snabbt efter några kaxiga utspel inför EM 2005 hur man ska agera medialt, och har därefter varit en ledstjärna för svensk damfotboll. Framför allt har hon aldrig varit rädd för att storma upp på barrikaderna med en fana i näven – och verkligen ta strid för rättigheter.

En av svensk fotbolls viktigaste spelare och personer genom alla tider. Caroline Seger har vågat gå emot och säga saker högt och tydligt utan att darra på stämman. I medier och internt i fotbollsrörelsen. Det är aldrig bekvämt och det har hon fått känna på mer än en gång.

Det kan inte ha varit lätt när vi på Fotbollskanalen avslöjade att landslaget skulle bojkotta Fotbollsgalan 2017 för att laget spelat utan avtal hela året. Bland annat EM i Nederländerna utan avtal… Avslöjandet kom dagen före herrlandslagets viktiga VM-playoffmatch i Italien och förbundsgubbarna KOKADE.

Ibland måste man göra sådant som kostar på, och där har Seger varit generös när hon tagit striderna och de efterföljande smällarna. Det har varit en avgörande egenskap. Jag är övertygad om att fotbollsförbundet inte hade haft helt jämställda spelaravtal sedan ett par år tillbaka utan Caroline Seger.

Det är svårt att sluta på topp sportsligt. Det vet alla i och kring idrott och klart att man önskat att Caroline Segers sista landskamp inte spelades när Sverige missat OS för första gången och man slåss för att ens hänga kvar i A-divisionen i Nations League. Hoppas spelarna och lagkamraterna ser till att ordna en seger för Seger i sista matchen.

Och vad är egentligen att sluta på topp? Caroline Seger kan titta tillbaka på en landslagskarriär utan motstycke i svensk fotbolls historia. Klart att hon slutar på topp på många sätt och även om straffen i Tokyo säkert smärtar för evigt finns det få som kan axla det ansvaret som Caroline Seger.

Hon kommer att vara saknad kring landslaget, men det är idrottens obönhörliga rörelse framåt som innebär att även Segers tid var utmätt. Hoppas bara att svensk fotboll på något sätt tar vara på kunskaperna, erfarenheterna, modet och förmågan att ta sig upp på barrikaderna i de viktiga frågorna.

Fotbollens regelverk är på väg att bli varvat när Saudiarabien sista halvåret tjuvkopplat hela systemet. Inte ens Premier League klarade av att sätta stopp för att en statlig saudisk investeringsfond framöver kan skicka spelare på lån bäst man vill och på så sätt förstärka Newcastle.

En sak var att den statliga investeringsfonden köpte Newcastle United, men ingen hade räknat med nästa steg. Att fonden i somras tog över fyra saudiska ligaklubbar – Al Ahli, Al Ittihad, Al Hilal och Al Nassr – och började värva stjärnor för att förstärka lagen.

Cristiano Ronaldo föregick alla efter VM förra året när han flyttade till Al Nassr, men portugisen har nu fått sällskap av en rad stjärnor i laget och i ligan. Sadio Mané, Aymeric Laporte, Neymar, Karim Benzema, N’Golo Kanté, Ruben Neves, Sergej Milinkovic-Savic, Kalidou Koulibaly, Roberto Firmino, Riyad Mahrez och Edouard Mendy.

Någon eller några i ovan gäng kan i teorin lånas ut av sina klubbar till Newcastle som har en skadekris. Public Investement Fund äger de fyra klubbarna i Saudiarabien parallellt med Premier League-klubben och kanske ser PIF möjligheter för Newcastle om man får lite bättre spelare.

Det var det som Premier League hade möjlighet att stoppa, men den exklusiva medlemsklubben med 20 deltagare kunde inte komma överens. Åtta klubbar gick emot förslaget att sätta stopp för den typen av lån från samma ägare och det krävs 14 röster för att driva igenom en sådan förändring.

Klubbarna som ville hålla dörren öppen för den här typen av lån var givetvis Newcastle men även Manchester City som ägs av medlemmar i Abu Dhabis styrande familj, Sheffield United som ägs av en saudisk prins samt Chelsea, Everton, Wolves, Nottingham Forest och Burnley som alla har utländska ägare.

Framtidens fotboll är redan här när Qatar-ägda Paris SG tisdag kväll tar sig an Saudiarabien-ägda Newcastle United i Champions League. En match som är avgörande för framför allt det engelska klubblaget som inte får förlora och helst ska vinna på Parc des Princes.

Klubbens ambitioner är att vara med på den här nivån och om man hade kunnat låna in spelare redan nu är frågan om man inte gjort det. Skadorna har gjort att man haft svårt sedan man krossade PSG hemma på St James´Park, även om senaste ligasegern mot Chelsea var en positiv insats efter en tung period.

Nationalstater eller personer i toppen av stater är en typ av ägare som blivit vanligare. Paris SG var tidigt i gång med start 2011. Manchester City var dock först ut när medlemmar ur den styrande kungafamiljen i Abu Dhabi köpte den engelska klubben 2008. De första åren var lite trevande men när man 2012 fick in tidigare Barcelona-direktören Ferran Soriano.

I Manchester fick han göra vad han önskat att genomföra redan i medlemsstyrda FC Barcelona. Att skapa ett nätverk av klubbar med City som modell och på så sätt utnyttja kunskaperna om att driva en fotbollsklubb runt om i världen och även kunde behålla spelare på olika nivåer.

På tio år har City Football Group blivit en oerhörd maktfaktor i fotbollsvärlden med klubbar i Spanien, Italien, Frankrike, Japan, Belgien, USA, Brasilien och Uruguay och man är ständigt på jakt efter nya objekt. Även om det dröjt att se problem kan alla nu se att City-ägda Girona är i en spansk toppstrid med ett par inlånade spelare.

Den lilla klubben har överraskat och det är långt kvar av säsongen. Ändå är det givet att fråga sig: hur blir det om Girona möter Manchester City i Champions League? Ja, det är inget nytt problem men med tanke på att klubbar som ingår i nätverk av multiklubbar gått från runt 60 till närmare 300 på mindre än tio år finns det en galopperande problematik.

Vi ser redan nu hur Uefa godkänner att klubbar med samma ägare kan tävla mot varandra. Förändringar som Uefa kräver är rätt små och det är inte lätt att veta om det är tillräckligt. För i verkligheten är det trots allt samma ägare som tar de slutgiltiga besluten och det är givetvis något som kan påverka i en match.

Och det är inte bara nationalstater som är ett hot mot de som vill ha trovärdighet kring ägarskap av fotbollsklubbar. Det väller in riskkapital från USA där många ser Europas fotboll som underutnyttjad och billig. Lägg till att vi sett företag som Red Bull eller ägare från andra länder som klivit in. Många ser stordriftsfördelar med flera klubbar.

Det ger en bister verklighet. Vem ska man kunna lita på när lag med samma ägare möts? Blir det stallorder som innebär att RB Leipzig vinner över RB Salzburg? Enda gången de stött på varandra åkte faktiskt RB Leipzig ut i Europa Leagues gruppspel när Salzburg gick vidare, men problemet är att misstankarna ens finns där.

Uefa kan naturligtvis agera regelmässigt kring det här. Om man verkligen hade velat. Tyvärr spelar pengarna en given roll och det förvånar inte alls att förbund, ligor, klubbar, spelare och fotbollsindustrin i stort har svårt att tacka nej till miljarderna som finns att hämta. Pengarna styr utvecklingen.

Det är deprimerande att fotbollen inte ens klarar av att hålla gränsen mot ägare när de lockar med pengar. Företag, nationalstater och riskkapitalister kan köpa sönder kanske det viktigaste fotbollen har. Trovärdigheten i matcher, turneringar och ligor. Vilket betyder att det sporten tar ännu ett kliv från tävling till underhållning.

HÄR KAN MAN SE HELA PRESSKONFERENSEN

Under tisdagen gjorde Janne Andersson det sista ordnade medieframträdandet i fotbollsförbundets regi. Det bjöds föga förvånande på korv med bröd när man höll presskonferens hos förbundets dräktsponsor. Den avgående förbundskaptenen inledde med att rabbla statistik och svarade sedan på frågor i över en timme.

Statistiken ville Andersson lyfta fram för att fotboll ofta blir mer känslor och då kan han vila i fakta i form av siffror. Vi fick poängsnitt, målskillnad, antal olika nationer man mött, segrar, oavgjorda och förluster. Det var en rejäl bibba papper som den avgående förbundskaptenen hade framme.

Under frågestunden kom höjdpunkter likt VM-avancemanget mot Italien, tiden i Ryssland och stoltheten att möta Tyskland i VM (då blev han rörd) men även motgångar likt EM-åttondelen mot Ukraina, VM-playoff mot Polen och den hemska perioden med Nations League 2022 (då påtalade han en brist på förståelse).

Det var uppenbart att vemodet fanns där kring att lämna arbetet. Till den sista december är han anställd och det är en del saker som ska klaras av. Därefter väntar troligen en knäoperation i början på det nya året. Förhoppningen var också att det då ska finnas anbud om nya tränaruppdrag.

Janne Andersson stänger inga dörrar kring tränarjobb. Inte ens för allsvenskan. Han flikade dock in att han ska vara kräsen och vill att det ska vara något riktigt bra och var hoppfull om att få med sig Peter Wettergren, Lasse Jacobsson och en del andra från den innersta cirkeln kring landslaget.

Däremot var Andersson inte öppen för att stå i en TV-studio och kritisera kollegor. Det verkade inte på gång att Andersson och Viaplays Lars Lagerbäck ska träffas över en kopp kaffe. Åtminstone inte i närtid. Janne Andersson kunde dock tänka sig att vara bisittare i en match eller till och med kommentera på egen hand. Så hugade TV-kanaler kan ringa om det.

Vid sidan av fotbollen har tiden som förbundskapten inte bara gett honom ett kändisskap utan även många förfrågningar. Han kan tänka sig sitta i bolagsstyrelser framöver, fortsätta föreläsa och en bok är trolig ihop med Henrik Johnsson. Där är inget heligt, enligt Andersson, för annars skulle det inte vara lönt att ge ut den. Blir spännande att se hur förbundet tar emot det.

Sett till två missade mästerskap i rad var det betydligt bättre humör på Janne Andersson än det var på Erik Hamrén dagen efter EM-äventyrets slut i Nice i juni 2016. Då var det mest en ilsken shining kring den avgående förbundskaptenen som sammanfattade knappa sju år på den öde träningsanläggningen i Pornichet.

Intressantast hade varit att höra Janne Andersson ge sin syn på hur svensk fotboll ska organisera sig för att få ännu bättre utväxling. Han var försiktig men tillräckligt tydlig kring att svensk fotboll behöver en teknisk direktör eller övergripande landslagschef. Annars gick han inte in på detaljer.

Skälet till försiktigheten hänvisade han till att han inte ville peka ut personer och historiskt inte talat om tidigare föreningar som Halmstads BK eller IFK Norrköping på många, många år. Parallellt med det hyllade han tidigare generalsekreteraren Håkan Sjöstrand och avhoppade landslagschefen Jens T Andersson.

Man kan i efterhand konstatera att han inte nämnde herrlandslagschefen Stefan Pettersson. Samma person som nu leder jakten på en ny förbundskapten och i en intervju med min kollega Andreas Sundberg avslöjade Pettersson att man haft kontakt med flera kandidater.

Antagligen är det därför Sportbladet hade uppgifter om att Graham Potter tackat nej. Risken med den här offentliga metoden är att det blir flera som tackar nej och att det blir offentligt. Vilket leder till ett halkande neråt på kandidatlistan och kanske inte ser hundra ut. Eller att det bara blir offentligt som ett nej tack, utan att det är sant.

Ta bara diskussionerna mellan tidigare SvFF-basen Lars-Åke Lagrell och Sven-Göran Eriksson om den senare hade blivit erbjuden jobbet efter Lars Lagerbäck hösten 2009 och tackat nej, eller inte. När jag grävde i det i samband med min bok Landslaget enligt Lundh gav flera källor bilden att Lagrell hade rätt. SvFF gick inte vidare när Svennis skulle jobba med Notts County parallellt.

Senast fotbollsförbundet letade förbundskapten till herrlandslaget våren 2016 var det rätt ont om dylika uppgifter under de två månader det pågick. Det var en process som sköttes i smyg och Janne Andersson var inte med i många spekulationer innan det blev klart i början av april att han skulle ta över uppdraget.

Det finns delade uppfattningar om hur bråttom fotbollsförbundet ska ha i dagsläget. I min värld är det svårt att förstå att man inte först tillsätter en organisation och en tydlig struktur. Antingen en övergripande landslagschef eller en teknisk direktör som en del fotbollsförbund har. Och att sedan leder den personen jakten på en förbundskapten samt organisationen kring landslaget.

Nu blir känslan att i Jens T Anderssons bortfall har Stefan Pettersson flyttat fram positionerna. Att han tagit kommandot i jakten. Nya generalsekreteraren Andrea Möllerberg sa på sin första pressträff att det var viktigare att träffa rätt än att det ska vara bråttom. Man verkar göra det i en annan ordning nu och frågan är hur träffbilden blir då.

Det var bra att fotbollsförbundet lyssnade med en del av de tongivande landslagsspelarna under senaste samlingen. Allt för att höra om vad som fungerat väl och vad som kan bli bättre kring landslaget. Lägg till det att man efterfrågade egenskaper hos en bra förbundskapten, men inte namn på kandidater vilket är klokt.

Däremot är det underligt att förbundet inte tömt Janne Andersson på tankar, lärdomar och erfarenheter efter sju och ett halvt år på posten. Det borde vara helt givet som en grund inför rekryteringen. Framför allt innan man drar i gång den skarpa jakten med samtal för att kolla intresse. Obegripligt att det inte redan skett.

Klart att det fanns ett grundarbete med en kravprofil och lång lista på namn när väl Andrea Möllerberg tog över jobbet som generalsekreterare. Även om man kortat den nu finns ingen given kandidat som passar in på profilen. Man kommer att få göra en del eftergifter på en del områden och det är inget lätt jobb att hitta rätt.

EM-kvalet är över och det är klart att alla hoppats på att man skulle kunna fira ett avancemang. I stället för ett ärevarv för en vunnen framgång blev det en avtackning av Janne Andersson och Peter Wettergren för dryga sju år som ansvariga.

Det matades bilder på Anderssons framgångar på den gigantiska skärmen. Klacken höll i gång och sjöng om förbundskaptenen. SvFF-basen Fredrik Reinfeldt uppvaktade med blommor och varsin inramad och signerad landslagströja med 94 (antalet landskamper) tryckt på ryggen.

Onekligen annorlunda att se hyllningarna av en förbundskapten som inte lyckats sportsligt de senaste åren. Det är knappast så det brukar gå till när tränare får sluta, men det är väl riktigt att hålla det mer balanserat än att bara låta det negativa styra.

Kanske var det lättare att genomför när Sverige trots allt vann. Efter den sportsliga genomklappningen i Baku hade spelarna lovat att de skulle ge Janne Andersson, Peter Wettergren och Albin Ekdal en bättre avslutning på trions tid i landslaget. Två snygga mål gav en svensk seger och därmed en klart bättre känsla än i torsdags.

Emil Forsbergs räd med väggspel med Dejan Kulusevski och sedan med en klackande Viktor Claesson innan “Foppa” placerade in 2-0 var oerhört vackert. Man behövde inte ha för många poäng i läppläsning för att se att Janne Andersson svor av glädje när han vände sig till Peter Wettergren.

Då hade det gått 55 minuter och det andra svenska målet i matchen innebar att den var avgjord. Viktor Claesson var den som gav Sverige ledningen i första halvlek på en vacker nick när Ludwig Augustinsson skickligt hittade FCK-spelaren mellan två backar.

På många sätt talande att Claesson – som är den spelare som Janne Andersson använt mest under åren (Källa: SVT Sport) – både stod för ett mål och en assist när laget gjorde vad man skulle. Det handlade om att vinna den sista matchen och försöka återvinna någon heder efter den pinsamma kölhalningen i Baku.

Hemmalaget dominerade från start och Robin Olsen sattes inte på många prov under de dryga 90 minuterna. I stället klarade Sverige trots periodvis lågt tempo att skapa möjligheter. Två gånger gick bollen i ribban. Viktor Gyökeres som hade första ribbträffen var nära mål vid ytterligare tillfälle och ville ha straff.

Emil Forsberg hade ytterligare möjligheter att göra mål men en volley gick över och vid ett friläge gick bollen rakt på målvakten. Jens Cajuste fick avslutslägen men skickade bollen över. Dejan Kulusevski snurrade och skapade målchanser men det var svårt att få till det sista.

Kanske saknade man lite frenesi och vilja? Inte konstigt efter att man ryckt åt sig ledningen. Det handlade om att genomföra en match på ett sätt där man vann och trots allt hamnade fotbollen i bakgrunden en kväll där det handlade om stora känslor och avsked.

Ceremonin inför matchen där man hedrade de två supportrarna som gick bort efter terrordådet i Bryssel var värdigt och rörande. Namn på de bortgångna tryckta på ryggen på alla spelares overaller. Även ett fint tal av Fredrik Reinfeldt. Det kändes på läktarna att alla där deltog.

Vid nationalsången brast det för Janne Andersson första gången denna avskedets kväll, men inte sista. Det var märkbart att det gjorde ont för förbundskaptenen att lämna det han länge kallat världens bästa jobb. Även om Andersson också inser att var sak har sin tid var det smärtsamt.

Albin Ekdal avslutade landslagskarriären och även han grät i samband med att han blev utbytt. Spelarna på plan kramade om mittfältaren innan han lämnade planen och Friends Arena hyllade honom med en stående ovation. Lite synd att han aldrig fick spela med Hjalmar Ekdal, men annars ett fint avslut.

Ändå lite sorgligt att svensk fotboll hade sin sämsta publiksiffra i tävlingssammanhang sedan 7 298 såg Sverige mot Luxemburg i EM-kvalet i juni 1979. Då blev det 3-0 på Malmö stadion. Nu blev det 2-0 mot Estland inför 11 201 åskådare på Friends Arena.

Sverige tar emot Estland i ett EM-kval söndag kväll. Sportsligt handlar matchen “bara” om rankingpoäng. Tyvärr något varken spelare eller ledare går i gång på, och först senare inser man problematiken när svaga resultat ger sämre seedning, svårare lottningar och tuffare väg till mästerskap.

Matchen handlar i stället om andra saker. Svensk fotboll ska hedra offren för terrordådet i Bryssel i form av en manifestation och svarta armbindlar. Man ska tacka av förbundskapten Janne Andersson som kliver av jobbet efter sju och ett halvt år som ansvarig för herrlandslaget.

Albin Ekdal har också bestämt sig för att sluta i landslaget och då tackar man även av honom. Förbundskapten Andersson passade på att hedra sin mittfältsgeneral – vars många skador gjort det svårare för landslaget – med att göra honom till lagkapten.

Under lördagen hade alltså förbundet sålt 12 000 biljetter till Friends Arena. Förståeligt att matchen inte lockar. Livet är hårt på det sättet att man inte är bättre än sin senaste insats. Under några år har Janne Andersson upplevt betydligt fler förluster än vad en förbundskapten tål och det har varit många svaga insatser.

Kvällen i Baku i torsdags var inte heller en signal om att spelarna var beredda att göra allt för sin förbundskapten. Estlands-matchen blir på ett sätt en ganska ovärdig avtackning för en förbundskapten som ett tag var något av en slags landsfader. Han blev kvar för länge på jobbet och även om Janne Andersson inte ångrar något kanske SvFF borde göra det. Eller åtminstone lära sig för framtiden.

Tänk att när Janne Andersson blev ifrågasatt för första gången, efter VM-missen till Qatar, då landade det inte bättre hos fotbollsförbundet än att dåvarande generalsekreteraren valde att “skämta” bort det i Radiosporten. Håkan Sjöstrand sa: “Jag är övertygad om att vi har en bättre och mer motiverad förbundskapten idag än vad vi hade igår. Frågar du mig skulle vi titta på ett livstidskontrakt.”

Vi vet alla hur det livstidskontraktet landade. Sverige är förvisso bättre rankat än är Janne Andersson tog över sommaren 2016 men två mästerskap i rad har man inte missat sedan Tommy Svenssons tid (EM 1996 och VM 1998). Lägg till det nerflyttningen till C-divisionen av Nations League som kommer kosta många miljoner i publikintäkter.

EM-kvalet tar formellt slut på söndagen men har varit över för svensk del sedan i september. Det är knappt att det levde efter att Sverige fick stryk i Wien i juni och det är ett rejält underbetyg att landslaget inte tar en av 23 platser i EM i Tyskland nästa sommar. För på Tommy Svenssons tid var det svårare att nå EM än i dag.

Det finns många förklaringar till att Sverige inte gjort resultat de sista åren under Janne Andersson. Skador. Formfall. Speltid i klubblag. Generationsväxling. Taktik. Ledarskap. Ja, det går att rabbla upp en hel rad faktorer och det blir aldrig en exakt vetenskap i att slå fast vad som gått fel. Eller hur mycket varje del spelat roll.

Om jag tittar på truppen Janne Andersson hade första hösten med landslaget är det knappast så att det var idel äss från stora klubbar runt om i Europa och med mycket speltid. Nej, där lyckades förbundskaptenen och hans stab att gjuta ihop ett fungerande lag av resterna från Erik Hamréns EM-haveri 2016. Det har inte funkat de sista två åren.

Kanske föll förbundskapten Andersson delvis på att landslagets prestationer blev ett allt tyngre ok på axlarna. VM-kvartsfinal, Nations League-triumf och EM-åttondel. Där förlusten mot Ukraina i EM kändes som en oerhörd besvikelse sett till förutsättningarna. Supportrar och medier följde med i framgångarna och krävde mer. Även spelarna åkte med.

Under åren som förbundskapten släppte Janne Andersson mer av träningar och fotbollsdelar till sin assisterande Peter Wettergren. I stället blev Andersson en ambassadör för landslaget, för förbundet och i viss mån för sig själv. Han representerade brett och inte bara i medier utan även i nöjesprogram och släppte en egen bok, föreläste och maxade den delen av jobbet.

I medgång är det sällan problem att göra saker utanför det gängse protokollet. Annat är det när resultaten tryter. Klart att det kostat Janne Andersson en del sympati när Sverige haft svårt att vinna fotbollsmatcher och att han ändå fortsatt att synas på många ställen och inte sällan långt från arenor. Det är en verklighet och en lärdom för fotbollsförbundet att ta med sig framåt.

När väl de sportsliga motgångarna kom hade Janne Andersson förvandlats medialt. Mannen som under flera år klarade av varenda fråga utan problem och med glatt humör blev till slut trött på skiten. Det började så smått hösten 2020 med debatten kring en bänkad Dejan Kulusevski och fick med fart efter 0-0 mot Spanien i EM-premiären 2021.

Därefter var det tydligare och tydligare att Andersson inte klarade av att hålla masken längre. Explosionen kom i Viaplay-studion i mars och en majoritet hade svårt att sympatisera med Andersson. Därefter har det varit några mediala omgångar där en argare och surare förbundskapten skymtat fram. På många sätt även en mänskligare förbundskapten.

Trycket på en förbundskapten är stort. Inte bara från supportrar och medier. Eller från gamla tränarkollegor och andra i fotbolls-Sverige. Glöm inte att spelarna är en del av ekvationen och inte sällan deras agenter. Plus att förbundet vill vara en del i förbundskaptenens arbete. Många viljor ska bli tillfredsställda.

I dagarna sitter fotbollsförbundets nya generalsekreterare Andrea Möllerberg och vässar kravprofilen för en förbundskapten och en ledarstab som ska ta Sverige vidare. Man har frågat spelarna om vad som funkat bra och dåligt under Janne Andersson och efterlyst egenskaper snarare än renodlade kandidater. Man har en lång lista på kandidater, men ingen sticker ut.

Det är ett svårt arbete att rekrytera rätt. Och för svensk fotbolls skull är det viktigt att minimera riskerna. En lärdom förbundet borde ta med sig är att det är svårt att sluta på topp, men att det kanske är vad man ska försöka att få förbundskaptenen att göra. I klartext: det går inte att sitta för länge.

Tre mästerskapscykler är nog max. Det är inte bara en förbundskapten som tröttnar på medier utan många runt om kring ledaren tröttnar på den personen. På dess spelarval. På dess taktik. På dess röst. Det gäller att fotbollsförbundet vågar att ta nya kliv i tid så att vi kan slippa liknande perioder som de sista två åren med Janne Andersson.

Det tjänar alla på – och så slipper vi förhoppningsvis ovärdiga avtackningar med enbart de närmaste. Självklart är det okej för Janne Andersson att inte ångra att han blev kvar, men fotbollsförbundet borde definitivt ångra att man bara skämtade bort diskussionen om förbundskaptenens framtid.

Inramningen på Tofiq Bähramov-stadion skvallrade att det var en EM-kvalmatch som inte gällde någonting. Tomma läktare. Nästan lika många publikvärdar i gula västar som åskådare. Den azerbajdzjanska klacken bjöd förvisso på ett glittrigt tifo i flaggans färger och en hyfsad vulkanen, men annars var det avslaget.

Sverige tågade in i vita dräkter med svarta sorgband på armarna och radade upp sig framför hedersläktaren. När den svenska nationalsången drog i gång klev man nära och höll om varandra. Spelarna kunde se de drygt 50 svenska supportrarna som befann sig på sidan. Precis som de kunde se förbundskapten Janne Andersson stämma upp i “Du gamla du fria”.

En för alla, alla för en. Eller hur? Inför det betydelselösa mötet med Azerbajdzjan hade alla från lagkapten Victor Nilsson Lindelöf, ner till Viktor Claesson, Samuel Gustafson och Mattias Svanberg försäkrat att brist på motivation inte var det minsta problem. Spela för Sverige är speciellt nog. Lägg till dådet i Bryssel, supportrar i Baku och Janne Anderssons sista samling.

Förbundskapten Andersson höll med om att avslutningen på det svenska seriespelet gett många bevis på att motivation slår klass, men att det är skillnad på klubblag och landslag enligt honom. Här var alla motiverade inför avslutningen av EM-kvalet där man vill vinna de två sista matcherna, försäkrade Janne Andersson.

Efter sju minuter var Sverige i 2-0 underläge. Försvarsspelet som länge var grunden till framgångarna under Janne Anderssons ledning kollapsade med enkla misstag. Trots det tidiga underläget kändes det som ingen ville något.

Undantaget var Janne Andersson som fick ett tokspel när Viktor Gyökeres kapades i friläge och det inte omedelbart blev rött. Vilket VAR ändrade på. Den svenska förbundskaptenen fick gult kort och det var för väl att någon brydde sig.

Jag hade velat se en annan inställning från spelarna. En annan ilska. Frustration. Länge såg det ut som om de svenska spelarna inte brydde sig. Lågt tempo. Knappt några tacklingar. Svagt passningsspel. Inga vunna dueller eller andrabollar. Det var direkt undermåligt och underkänt.

Klart att Sverige skruvade upp när man väl var en man mer på plan och styrde spelet, men de klara målchanserna var få. Visst, några nickar och avslut utanför eller på målvakten. Egentligen rätt meningslöst att analysera det bristfälliga svenska spelet mot ett så här svagt motstånd. Kom ihåg att Sverige vann med 5-0 i Solna i mars.

Den totala förnedringen kom när Robin Olsen som var långt, långt ute för Sverige låg så högt och den svenska målvakten fick se sig passerad av ett skott långt utifrån. Blickarna från de svenska spelarna efter det målet var talande. Inte nog med att EM är missat sedan länge, man kan inte ens få till en habil insats när man påstår sig vara motiverad för än det ena skälet, än det andra.

Förbundskapten Andersson gjorde inte så många byten utan nöjde sig med tre. Klart att även han har ett ansvar och det är uppenbart att han och spelarna knappast jobbar ihop så framgångsrikt längre. Det har varit dags för byte ett tag, det är väldigt uppenbart efter en kväll i Baku.

Verkligheten är att Sverige inte är bättre än så här. EM var aldrig nära och med tanke på att C-divisionen med motstånd likt kvällens väntar nästa höst så behöver det komma till något som kan få ihop ett landslag av de här resterna. För så här dåligt ska inte ett svenskt landslag uppträda. Inte när man säger sig vara motiverat.

Det är pinsamt för Sverige att få stryk med 3-0 mot ett landslag som är 120:e bäst i världen. Minns inte senast Sverige gjorde en så svag insats. Lägg till att hemmalaget spelade med en man mindre i mer än en halvtimme och ändå kunde man utöka ledningen. Nej, man varken hedrade supportrarna eller gav Janne Andersson något vidare avsked.

****

Fotbollsförbundets nya generalsekreterare Andrea Möllerberg är triatlet och har genomfört Ironman på Hawaii. Efter att ha sprungit bredvid henne på löpbandet i Baku är det lätt att slå fast att hon inte kommer att stupa på grund av att hon saknar kraft och energi. Herregud, ett imponerande driv.

****

Den svenska insatsen sålde inte många biljetter till Sverige-Estland på söndag.

****

Rökning inomhus är populärt i Baku. Det är inget jag längtar tillbaka till.

****

Landslaget drog hem till Sverige med charterjet direkt efter matchen. Med tanke på flygtid och transfer till hotellet i Stockholm lär de ha vara i säng vid 05:00. Undrar om det är optimalt?

Formel 1-depån i Baku ligger mitt i stan. Vid en stor väg. Reklamskyltarna sitter kvar. Att döma av trafiktempot kring den är det många som kör ständiga kvallopp och ingen följer regler. Inte heller är det några domare som viftar med färgglada flaggor för att kontrollera kampen om utrymmet på vägarna. “Äta eller ätas” är en för snäll beskrivning.

Sportevenemang är något man gillar här i landet och så sent som 2021 var det en rad EM-matcher här. Även om Azerbajdzjan inte tillhör någon av världens största olje- eller gasleverantörer kommer 90 procent av diktaturens exportintäkter från just den olja och den gas man utvinner i det Kaspiska havet.

En del av miljarderna som strömmar in i statskassan går till sporttvätt. Presidenten och envåldshärskaren Ilham Alijev, som tog efter sin far 2003 och styr Azerbajdzjan, inser värdet av att visa upp landet under rätt förutsättningar. Förutom att Formel 1 kör ett lopp här hade man OS-kopian European Games 2015, Europa League-final 2019, Taekwondo-VM 2023 och genom åren har vi sett “Land of Fire” på reklamskyltar vid fotbollsmatcher och på Atletico Madrids tröjor.

Statliga oljebolaget Socar var Uefa-partner i många år, men organisationen bröt avtalet när det blossade upp nya stridigheter mellan Azerbajdzjan och Armenien kring Nagorno-Karabach. Däremot flyttade inte Uefa några av EM-matcherna för det. Socar har nu dykt upp på Galatasarays tröjor och man har som bekant värvat Jens T Andersson till att bli sportchef i bolagets fotbollsklubb Nefttji Baku PFC.

Från depån där några av världens bästa F1-förare i våras servades är det inte långt till den glittriga bukten som huvudstaden sprider ut sig längs med. Om jag inte vetat att det var i Baku jag befann mig hade jag gissat på Dubai, Abu Dhabi eller Doha sett till en mäktig skyline och en lockande strandlinje. Plus att solen gassar skönt för att vara i november.

Precis som länderna i Mellanöstern har Amnesty och andra organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter synpunkter på Azerbajdzjan. Eller rättare sagt, på bristerna som man upplever i landet som alldeles nyligen inledde ett nytt krig om Nagorno-Karabach. Svenska UD höll inte igen i sin rapport som kom för tre år sedan.

UD skrev följande: “Azerbajdzjan fortsätter att uppvisa allvarliga brister vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, bland annat beträffande rättsstatens principer, yttrandefrihet, pressfrihet, valgenomförande, situationen för fängslade, fackliga rättigheter samt rättigheter för kvinnor och hbtq-personer.“

Det är här Sverige startar om efter terrordådet i Bryssel parallellt med att Janne Andersson inleder slutet på sin tid som förbundskapten. Även om han är anställd året ut är det i princip över på måndag morgon. Då har han basat för landslaget sedan sommaren 2016 och efter en stark start blev det två missade mästerskap i rad, med EM i Tyskland som det senaste.

Sveriges EM-kval till Tyskland var formellt över redan innan matchen mot Bryssel skulle dra i gång på kvällen den 16 oktober. Österrike hade slagit just Azerbajdzjan med 1-0 i Baku i en match med tidig avspark och därmed kunde det svenska landslaget inte längre nå EM. Mötet med Belgien blev en match av vänskapskaraktär.

Under tiden att Österrike säkrade en plats i EM skedde ett terrordåd mot svenska supportrar i Bryssel där två dog och en blev allvarligt skadad. Sveriges match bröts efter första halvlek och behövde inte tas upp igen. Dådet gav efterverkningar som kommer följa med ett bra tag kring svensk landslagsfotboll, även om fotbollen alltid överlever.

Torsdag kväll väntar en av två matcher i det som är Janne Anderssons avslutning på sin tid som förbundskapten. Azerbajdzjan borta. Klart att det var viss anspänning i det svenska landslaget inför avresan till den sista bortamatchen med Janne Andersson med tanke på Bryssel. I kväll är det avspark 21:00 lokal tid och direkt efter matchen drar man hem.

Kring landslagets hotell i Baku är säkerheten rejäl men diskret. En kombination av poliser och privata säkerhetsföretag ser till att det svenska landslaget ska känna sig trygga och säkra. Uppbackningen är stark från arrangörerna som förstått läget och därför kan man gå en matchdagspromenad, enligt säkerhetsansvarige Stefan Dejemyr. En bit utanför hotellet står sammanbitna och kostymklädda män och håller uppsikt kring omgivningen.

I en annan del av huvudstaden laddar de svenska supportrarna upp inför en speciell match för dem. På en hemlig plats är det matchvärmning och sedan buss till matcharenan. Totalt har svenska fotbollsförbundet sålt 52 biljetter till den avslutande bortamatchen i EM-kvalet och det är imponerande att de lägger tid, kraft och pengar för att följa landslaget i en match utan betydelse.

Erika Eriksson är en av dem som sökt sig till Baku och för henne var det till slut ett självklart val. Att stå upp för den gula tröjan och även hedra de som gick bort och blev skadade: “Jag var i Bryssel när det här hände och det har varit så overkligt allting som skett efter detta. Men på något sätt känns det som att man vill stå upp för Sverige och fortsätta med våra resor.”

I en värld som för tillfället är mörkare än på länge är det något hoppfullt i att fotbollen alltid kan förena. Att den alltid kan lysa upp. Idrottens kraft är makalös och det är viktigt att inse att den aldrig dör, utan alltid kommer igen. Om än i andra former och kanske inte exakt som man vill ha den.

Torsdag kväll kommer 52 svenska supportrar ta plats på läktaren på Tofiq Bähramov-stadion i Baku. Matcharenan är en klassisk östgryta och är uppkallad efter linjemannen som godkände Geoff Hursts omdiskuterade mål i VM-finalen 1966. Klart att det är bättre med en domare än de tidigare namnen: först Stalin följt av Lenin. Ibland går världen framåt.

Klart att det kommer att svida när EM spelas i Tyskland nästa sommar och det saknas ett svenskt landslag bland deltagarna. Det är lätt att avfärda mötena med Azerbajdzjan och Estland som oviktiga, men för alla som följer landslaget även nu, när det går tungt, är det viktigt att ge något tillbaka. Ett hopp om framtida mästerskap.

Segrar i bägge två ger även Sverige större möjligheter att nå Nordamerika 2026. Det gäller för det svenska landslaget att hålla sig bland de tolv bästa i Europa – nu är man 13:e – för att bli seedat när man väl lottar VM-kvalet. Naturligtvis något som är svårt för spelarna att ta till sig, men det är en faktor om vi ska se en gul vägg av supportrar i framtida mästerskap.

Två vinster hade även gett Janne Andersson ett värdigare avsked. Att dådet i Bryssel skakade om den svenske förbundskaptenen tror jag alla insett. Han var oerhört tagen och ett kvitto på att han uppskattat stödet som supportrarna stått för genom åren. Så det finns en hel del att spela för trots allt, även om det inte blir lätt av flera skäl.

Sveriges EM-kval är redan över och det återstår två matcher för landslaget. Azerbajdzjan borta torsdag kväll och Estland hemma söndag kväll. Sportsligt ointressanta matcher. Förbundskapten Janne Andersson ska kliva av jobbet, någon ersättare är inte utsedd och det är det vanliga manskapet.

Klart att två svenska segrar formellt är viktiga för Fifa-rankingen som ligger till grund när VM-kvalet till VM 2026 lottas. Ändå går det att förstå att spelarna på plats i Baku kanske inte har ett kvalspel, som tidigast börjar i mars 2025, i huvudet. Och man får vara rejält taggad som supporter för att gå i gång när det handlar om de här två kvalmatcherna.

Tragedin i Bryssel där två svenska supportrar dog efter ett terrordåd och ytterligare en supporter skadades präglar självklart också denna landslagssamling. Spelare och ledare blev rejält påverkade av det som skedde supportrarna, vilket varit märkbart de här dagarna efter att spelarna samlats igen.

Hur det följer med in på matcherna får vi se, men spelarna ska bära svarta bindlar på torsdag och hedra offren med en manifestation med på söndag. “Det minsta vi kan göra”, som Mattias Svanberg påpekade. Fotbollsmatchen i Baku blir mer än en match och då handlar det givetvis om annat än bara spelet och resultatet.

Även supportar är tagna och påverkade av dådet, men en del har trots allt flugit till huvudstaden i Azerbajdzjan för att stötta Sverige. Imponerande på många sätt och det fyller garanterat en funktion att samlas igen efter tragedin, visa sig i gula tröjor på läktarna och även hedra sina bortgångna och skadade kamrater.

Det är många skäl till att det inte är en vanlig samling och ändå är flera svenska medier inte ens på plats i Baku. TT, Expressen och det sändande bolaget Viaplay har inga utsända för att bevaka det svenska EM-kvalet mot Azerbajdzjan. Eller för att bevaka supportrarna som är på plats efter det speciella som skedde förra månaden i Bryssel.

Det finns säkert flera faktorer till att en del medier stannar hemma: ekonomi, säkerhet och intresse för matchen. Det är ingen hemlighet att mediabranschen är utsatt. Teknikskiften, internationell konkurrens (Google, Facebook, Netflix, Youtube), inflation, svag svensk krona och lågkonjunktur har pressat alla aktörer och de flesta behöver skära ner och prioritera om.

Under gårdagens mixade zon var det fyra reportrar, varav två kom från Aftonbladet, på plats och man får gå till vinterturnéer några år tillbaka i tiden för att se ett lika klent intresse. Bevakningen har de senaste tio åren gått ner både när det handlar om antalet medier och antalet utsända på plats. Och inget talar för att det vänder utan snarare tvärtom.

Det är i det perspektivet svårt att förstå att fotbollsförbundet skickar ut två spelare i den mixade zonen, utöver presskonferensen med Janne Andersson och Victor Nilsson Lindelöf. Varav en av spelarna är Samuel Gustafson som till vardags är i Häcken och ofta intervjuad av svenska medier. Ingen av stjärnorna likt Dejan Kulusevski, Albin Ekdal eller Emil Forsberg.

Det blir svårt för medier att motivera att följa landslaget på nära håll om man inte kan komma nära och få intervjuer. Kanske tänker fotbollsförbundet att man ska ta hand om kommunikationen på egen hand via egna kanaler? Ja, det är givetvis en lösning att gå den vägen när man ökar staben av kommunikatörer och ser till att styra bilden av landslaget och förbundet.

En farlig väg. Om man ska nå ut med fotbollen som är en folkrörelse är traditionella medier fortfarande viktiga komplement till vad spelare och förbund gör på egen hand. Man kan utan tvekan säga att det är en del av demokratin kring folkrörelsen fotboll är att det går att ställa frågor och skildra både framgångar och motgångar. Tyvärr begränsas det mer och mer.

Jag vet att fotbollsförbundet säger att man är öppet och tillgängligt. Om man säger det tillräckligt många gånger kanske man tror det själv. Verkligheten är en annan. Det tog över två månader efter att Fredrik Reinfeldt valts som SvFF-bas innan det gick att få en längre intervju med honom. Jag vet ju från kollegor att alla upplevt att det varit svårt att få till. Både när det gäller längre intervjuer eller korta och snabba svar från förbundsbasen.

Hoppet får stå till Andrea Möllerberg som är ny generalsekreterare. Kan hon öppna förbundet och göra det tillgängligt på riktigt. Och inse att då måste vara mer än vad man säger, att man verkligen är öppen och tillgänglig samt att det går som en en röd tråd genom förbundets verksamhet. Jag lär får återkomma i ämnet och följa upp hur det går.

Kluvenheten kring den dramatiska avslutningen av allsvenskan i Malmö är given. Å ena sidan en otrolig dramatik när säsongens två bästa lag kämpade om varje boll och varje meter för att ta titeln inför fyllda läktare. Å andra sidan våldsamheter, bengaler och konstanta avbrott när supportrarna styr.

Spelare och ledare i Malmö FF har egentligen bara börjat festen. De gjorde vad som krävdes när de fick en andra chans och vann med 1-0 mot Elfsborg. En billig straff avgjorde seriefinalen, men Glenn Nyberg tog beslutet efter Isaac Kiese Thelin och Ibrahim Buhari sparkat mot bollen, och där Buhari möjligen träffade Kiese Thelin.

Ilskan från Elfsborgs-håll var förståelig och givetvis fick den extra energi av att man sumpade guldläget mot Degerfors. Avgrunden av deppighet och tomhet som öppnade sig för de gulsvarta efter 0-1 i Malmö går knappast att fylla med en andraplats och en otrolig säsong.

Tabellen ljuger aldrig, eller? Ja, nu är det bara målskillnad som skiljer Malmö och Elfsborg efter 30 omgångar där Borås-laget låg bäst till inför slutet. Klart att Malmö FF är värdiga mästare och det går garanterat att hitta tveksamma domslut både här och där, och de är en del av fotbollen.

Malmö FF kontrollerade matchen, som knappast var välspelad, fram till straffmålet som gav 1-0. Därefter var Elfsborg tvunget att överge sin disciplinerade försiktighet som betalat sig väl över denna säsong och några halvchanser blev det när man klev fram och skiftade i besättningen.

Den då påtvingade öppenheten sista halvtimmen gjorde att Malmö FF fick en del möjligheter att kontra. Närmast ett dödande 2-0 var Taha Ali efter ett briljant förspel av Sebastian Nanasi, men Ibrahim Buhari stod för otrolig glidtackling och såg till att hålla hoppet uppe om en Elfsborgs-kvittering.

Den kom aldrig utan Malmö FF fick fira efter en holmgång över flera timmar med alla avbrott. Finalmatchen präglades av mestadels hård kamp. Det small som om det var en NHL-match i en liten rink. Per Frick, Pontus Jansson och de andra tacklade varandra som om guldet hängde på just den ansträngningen att trycka undan motståndaren. Härligt, på sitt sätt.

Domaren Glenn Nyberg var rejält tillåtande. Kanske för tillåtande? Något gult kort i ett tidigare skede hade kylt ner finalen. Åtminstone en aning. Sedan kanske man vill ha hettan, frenesin och hetsen på plan i en match där SM-guldet ska delas ut efter 90 minuter. Och det är klart att läktarna smittar av sig och även där var det hetsigt.

Sportsligt kan Malmö FF ta ytterligare kliv 2024. Henrik Rydström som inledde MFF-karriären med ett SM-guld talar om att det finns mer att hämta i truppen och att en hel del av nyförvärven kommer att växa. Det är en ruggig dominans som MFF haft sedan 2010 med åtta SM-guld och risken är att det rullar vidare.

Nu väntar Europa för Rydström & Co och Malmö FF har råd att nobba anbud på stjärnorna för att ha en stark och bred trupp. Det är speciellt att hantera de dubbla utmaningarna om man ska slåss om SM-guld och parallellt når något gruppspel. Och kul ska det bli att följa om Henrik Rydström kan balansera dubbla jakter.

Elfsborg, då? Kan man utmana om guldet även 2024. I teorin är det möjligt men troligare är att det blir svårt med tanke på att man släpar efter resursmässigt jämfört med rivalerna. Häcken kommer att vara med i toppstriden plus att man kan anta att Djurgården och Hammarby skruvar upp satsningarna.

Kanske kan den här guldmissen göra att Elfsborg tar av det egna kapitalet och försöker skruva upp kvaliteten i laget för att ge Europa en möjlighet. Det är dit man behöver gå för att komma åt intäkterna som skulle svinga upp Borås-klubben i den svenska näringskedjan.

Eleda Stadion lockade 21 562 närvarande till avgörandet. Egentligen hade jag velat ha en enkät med alla som var på plats. Hur är inställningen till bengaler. Pyroteknik. Maskeringar. Ständiga och långa avbrott. Ja, helt enkelt få en temperaturmätare på hur folk vill ha det på fotboll.

Jag tycker det är ovärdigt att supportrarna i princip kan bestämma när matcher drar i gång eller ska stoppas. Klart att de vet vad de gör när de tänder en massa bengaler och pyroteknik och att följderna blir ett avbrott efter den givna rökutvecklingen. Men jag är bara en av många som följer svensk fotboll och här behövs ett bredare grepp för att veta vad som gäller.

Ja, det är olagligt men vad spelar det för roll om man inte följer upp det och när supportrarna kan göra som de vill. Strategin kring exkludering av de som inte följer regler fungerar inte. Risken fotbollen tar är att myndigheterna kommer att agera om det fortsätter att eskalera och man inte kan vända på kurvan.

Ännu sorgligare var att se våldsamheterna mellan en del av Elfsborgs supportrar och ordningsvakter efter att Borås-lagets anhängare ville elda upp nätet som stängde in dem. Man kan ha synpunkter på nätet, men inte på det sättet som det skedde. Det är bara så deppigt att det här sker och påverkar matcherna.

Malmö-supportrarna var än tidigare ute och kunde förstöra det nät som satt framför klacken redan före avspark. Maskerade och kvicka såg man till att skyddet som arrangörerna satt in för att inte riskera bengalkastning var inget som MFF-supportrarna accepterade.

Tyvärr lägger sig de scenerna över den svenska fotbollssäsongen. Det är inte bara här i Malmö utan det har varit ett antal händelser. Och hur många är egentligen ett fåtal? Om det nu bara är ett fåtal som står för detta. Och är det ens ett problem när publikutvecklingen är positiv?

Det är få spelare, tränare och ledare som kliver fram och har tydliga synpunkter kring denna brännande fråga. Man kanske skulle lyssna med publiken och då med fler än bara de som står i klacken. Jag får en del mejl av kritiska och uppgivna personer, men de är kanske i minoritet.

****

Blåvitt är allsvenskt även 2024. Trots att Arbnor Mucolli skickade en straff över Varbergs mål klarade laget av att vända 0-1 till 2-1 efter ett sent segermål av Adam Carlén. Viktigt för föreningen, men nu måste man se till att lyfta verksamheten annars riskerar man att rasa ut 2024.

Brommapojkarna får nu kvala för att hänga trots att man besegrade Häcken i sista matchen. Tror dock att BP löser kvalet mot Utsikten och om det blir så är det en mindre bragd sett till klubbens satsning.

****

MFF:s sportchef Daniel Andersson kommer behöva fundera i vinter när intresset för Sebastian Nanasi och Taha Ali kommer mynna ut i konkreta förfrågningar. Klubben har knappast brådska att sälja dem, och kan hålla ut för rejält betalt.

****

Ingen behöver tvivla på om Sydsvenskan är Malmö FF:s tidning. Förstasidan inför guldmatchen där man gratulerade Elfsborg till silver var talande.

****

Mitt allsvenska tips var följande:

1. Malmö FF

2. Djurgårdens IF

3. BK Häcken

4. Hammarby IF

5. AIK

6. IF Elfsborg

7. Kalmar FF

8. IFK Göteborg

9. IFK Norrköping

10. Mjällby AIF

11. IK Sirius

12. IFK Värnamo

13. Halmstads BK

14. Varbergs Bois

15. Degerfors IF

16. Brommapojkarna

Kommentar: Största missarna är Värnamo (7 platser i från) AIK (6 platser i från), Blåvitt (5 platser i från). De rena träffarna var Malmö FF, Häcken, IFK Norrköping och Mjällby.