Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ett effektivt Frankrike värdigt ett VM-guld

MOSKVA. Segrarna skriver historien. Frankrike och Didier Deschamps gjorde precis det när “les bleus” bärgade VM-titeln.

Kanske var det världens tårar som regnade över finalarenan när Frankrike blev krönt som världsmästare? Hällregnet tog aldrig slut och alla håller väl på en så kallad underhund. Och Deschamps landslag har knappast charmat annat än de egna fansen som här fick se Frankrike vinna VM-guld efter 4-2 mot Kroatien.

Om nu Griezmann, Pogba, Mbappé och de andra ens skulle bry sig om omvärldens reaktioner så kan de alltid plocka fram medaljerna och kolla på målen och prisutdelningen där kapten Hugo Lloris höjer pokalen. Även om en del vill tala om fotboll som en konstform och att det ska vara vackert så handlar det i grunden om att vinna, och det gjorde fransmännen.

Det är slående hur utskällt landslaget är och har varit. En fransk journalist som jag hade kontakt med skrev att han nu förstod hur brassarna kände efter VM-guldet 1994 som inte vanns med tillräckligt av “o jogo bonito” – det vackra spelet. Att det inte alls är samma känsla att vinna en VM-titel på ett fulare sätt, men för mig är det imponerade att gå genom VM utan att förlora en enda match.

Frankrike kryssade mot Danmark då det räckte för att vinna gruppen och därefter har man vunnit resten. Man har gjort vad som krävs för att vinna och vem vill inte byta plats med fransmännen efter det här? Tänk att landa i Paris under måndagen och åka kortege längs Champs Elysee inför miljoner fransmän.

Nej, det har inte sprakat som en del finsmakare önskar men för Deschamps o Co handlar det om att ta hem pokalen. Det är den första på 18 år för det franska landslaget som fått många negativa rubriker genom åren. Inte sedan EM-titeln 2000 har det blivit något guld, om än en VM-final och ett silver under VM 2006 i Tyskland men då Zinedine Zidane förstörde kvällen med en skallning.

Självklart måste man hylla spelarna och det är gott om äss i laget, från Varane, Umtiti, och Hernandez där bak via Kanté och Pogba fram till Mbappé och Griezmann. Ändå är detta mest en triumf för Didier Deschamps som tog över landslaget i svallvågorna efter VM 2010 och EM 2012 där det varit skandaler.

Under den tidigare lagkaptenen som hissat både VM- och EM-pokalen för Frankrike som spelare så började man om och den resan man gjort är imponerande. För även om man genom åren haft talangerna och producerat en rad stora spelare har les bleus betydligt oftare fallit på eget grepp än vunnit några stora titlar.

EM-titeln på hemmaplan 1984 och VM-bronsen 1958 och 1986 var det bästa innan Deschamps var med och bärgade en dubbel 1998 och 2000. Då landslaget inte bara var en enhet på planen utan även enade Frankrike som nation, i varje fall över en sommar. Nu har Deschamps i varje fall sett till att en enhet finns på plan – och att den ser till att vinna.

Det är även talande för VM 2018 att det är ett LAG som vinner. Under veckorna i Ryssland har vi sett Lionel Messi, Cristiano Ronaldo och Neymar få vända hem på ett tidigare stadium än tänkt och lagen gått starkt. Visst har fransmännen stjärnor precis som Kroatien har Luka Modric men det är mer av två landsLAG än det är stjärnor som gör det.

Som alltid i stora finaler gjorde det ont att se Kroatiens spelare säcka ihop vid slutsignalen. Återigen hade de gjort en stark match och bland annat kvitterat kvickt efter att Antoine Griezmanns billiga frispark fick hjälp av Mandzukics huvud att hitta in bakom Subasic till 1-0 till Frankrike.

Men den härlige Perisic såg till att det blev 1-1 när han var iskall och klinisk efter en rörig situation framför det franska målet. Jublet på arenan efter det målet gjorde två saker tydliga: det var betydligt fler kroater på läktarplats och de neutrala åskådarna höll på Kroatien.

Sedan blev det straff och det efter att VAR-rummet kallat på domaren Nestor Pitanas uppmärksamhet. Den argentinske domaren bedömde till slut att bollen som tagit på Perisic hand var straff och det är ett beslut som domaren lär få leva med kritik för. Även om kritiken delvis vänder sig mot VAR som gav honom möjlighet att granska situationen.

Kroatiens förbundskapten Zlatko Dalic var kritisk till straffen och menade att det inte ska dömas så i en VM-final, men hade inga problem att säga att det inte förminskade Frankrikes seger. “Vi hade kanske lite otur, men i våra tidigare fem, sex matcher hade vi kanske lite tur.”

Griezmann var säker från straffpunkten och skickade in 2-1. Något som inte satte ner kraften på de kroatiska attackerna och de fortsatte på bägge sidor om pausen. Men det blev en matchbild som gynnade Frankrike som då och då hotade med framför allt Mbappé och Griezmann.

I slutändan var det tonåringen Mbappé som sköt in sig i historieböckerna på ytterligare ett sätt. Med sitt distinkta distansskott till 4-1 blev han den andra tonåring efter Pelé att göra mål i en VM-final och det är rimligt att tro att den franske ynglingens liv aldrig blir sig likt igen efter veckorna i Ryssland.

Redan innan det hade den ifrågasatte Paul tagit vara på ett läge som dök upp och skickade in 4-1. VM-finalen var på många sätt avgjord efter två mål på sex minuter även om en slarvig Hugo Lloris bjöd Mandzukic på 2-4 genom slarv så blev det aldrig någon match igen. Frankrike kontrollerade de sista 20 minuterna som man kontrollerat sig genom VM.

De två sista franska målen firades inte bara av de franska spelarna på planen utan även avbytare kom springande från alla håll för att kasta sig i högen och fira. “Un pour tous, tous pour un!” En för alla, alla för en som det brukade låta när D’Artagnan och de tre musketörerna tog strid tillsammans.

Didier Deschamps har skapat ett lag som gör saker för varandra istället för att fokusera på sig själva. I en tid när de största stjärnorna i hans landslag är enorma på den internationella fotbollshimlen så är det en rejäl bedrift av den franske förbundskaptenen.

***

Avsparkstiden 18:00 för VM-finalen i Moskva var ovanligt tidig. Det handlade om att man ville få in en tid som funkar i Kina och Japan och därmed blev det avspark 23:00 Peking-tid och midnatt Tokyo-tid jämfört med Brasilien-VM då matchen gick mitt i natt, men man fångade även in ett vaket Nordamerika med en förmiddagsmatch.

Just Kina har blivit allt viktigare för Fifa som välkomnat en rad företag som sponsorer efter mutskandalen. Yoghurt-jätten Mengniu, mobiltillverkaren Vivo, vitvarujätten Hisense, elscootern Yadea och bolagskonglomeratet Dalian Wanda är några av dem som nu är tunga finansiärer av VM och Fifa.

***

Pratar om min bok Allsvenskan enligt Lundh i Kiviks kapell, fredag 20 juli 17:00. Mer info här om man vill lyssna.

***

Varför står det flygvärdinnor från Qatar Airways på podiet när VM-trofén delas ut?

***

VM-finalen bröts av fyra planstormare och i efterhand har Pussy Riot tagit på sig händelsen som bröt matchen. Under över fyra veckor har Vladimir Putins VM avlöpt utan några politiska störningar eller kontroverser och snarare blivit ett mästerskap som gett honom och hans regim i princip endast positiva rubriker.

Men när världens ögon riktades mot Moskva och Luzjniki-stadion så var det några som förstörde festen. Säkerheten som var uppskruvad brast. Förstår givetvis att många blir arga och tycker att planstormare är som planstormare och att det borde stoppas och fördömas.

Samtidigt kan jag köpa inslag av civil olydnad mot en regim som den ryska. Tyvärr är ibland civil olydnad enda vägen och det finns det många exempel av i historien. Köper givetvis alla som tycker annorlunda, och det är det sköna med att bo i Sverige: det är okej att ha olika åsikter.

***

Regnvädret som vräkte in över det franska VM-firandet var monsunartat. Spelarna slapp i varje fall kasta Didier Deschamps i dsuchen.

***

Även VM-finalen drog exakt 78 011 åskådare till Luzjniki-stadion. Precis som de tidigare matcherna under VM-slutspelet. Känns lite konstigt…

***

Ett avslutat VM innebär att en del arenor får svårt att överleva. I Sotji fanns exempelvis inget lag men där har en av Vladimir Putins vänner, affärsmannenBoris Rotenberg, övertalats att köpa och flytta dit ett lag. Han köpte Dinamo St Petersburg som låg i division 2 och när den nya säsongen går i gång är det FK Sotji.

Ytterligare fyra av de tolv VM-arenorna saknar lag i den ryska högstadivision och bara kostnaden att hålla arenorna i skick är hög, talas om upp emot 100 miljoner kronor om året. Det blir en kamp om man ska undvika att få några “vita elefanter” – som överblivna och obrukbara arenor brukar kallas efter vita elefanter som ansågs heliga i Sydostasien men var dyra att hålla.

Olof Lundh

Inget är vackrare och roligare än vinnande fotboll - hur den än ser ut

MOSKVA. En kamp mellan en lätt cynisk fotboll och en mer drömmande. Kall kontroll vs kreativt kaos. Beundrar bägge, men har en känsla att Didier Deschamps står som vinnare vid slutsignalen.

Efter ett kvalspel som drog i gång i mars 2015 och som totalt innehöll 210 lag från start återstår bara två: Frankrike och Kroatien. På slutsålda och mäktiga Luzjnikistadion ska lagen göra upp om vilka som får kalla sig världsmästare i fyra år.

Även om Frankrike charmat framför allt med tonåringa stjärnskottet Kylian Mbappé så är det ingen tvekan om att förbundskapten Didier Deschamps lagt kraften på att göra resultat snarare än att underhålla. Belgarna gnällde efter förlusten i VM-semifinalen, men vad hjälper det.

Såg någon journalist som ifrågasatte om det var moraliskt riktigt av Frankrike att spela en sådan fotboll. Att inte släppa loss de kreativa krafterna som finns i det talangspäckade i landslaget. En för mig helt obegriplig frågeställning. Allt handlar väl om att vinna en VM-titel.

Få har väl glömt hur Frankrike självdestruerade i VM för åtta år sedan. I Sydafrika strejkade spelare, Nicolas Anelka blev hemskickad för att ha sagt fula ord till förbundskapten Raymond Domenech och det slutade med avstängningar för flera av stjärnorna.

Förre VM-hjälten Laurent Blanc försökte få styr på landslaget som utan tvivel ofta består av bland det bästa som finns i talangväg, men han lyckades inte i EM 2012 som mest gav nya och negativa rubriker. In kom en annan VM-hjälte i form av Didier Deschamps som var lagkapten i “les bleus” finaste stunder: VM-guldet 1998 och EM-guldet 2000.

Deschamps började med att städa undan en del av de han upplevde som störmoment. När han presenterade VM-truppen till Brasilien 2014 talade han öppet om att det inte var Frankrikes 23 bästa spelare som var uttagna utan istället de 23 spelare som utgjorde den bästa gruppen.

Även om de blivande vinnarlaget Tyskland skickade ut Frankrike i kvartsfinal i Brasilien så fick Deschamps fortsätta och tog laget till ett EM-silver i hemma-EM. Visst, man trodde på guldet men fick ge sig mot Portugal i finalen och det är klart att det var en missräkning för fler än bara Deschamps.

I Ryssland har man gjort vad krävts utan att riktigt imponera – vilket paradoxalt nog imponerar – och samtidigt skickat ut Argentina, Uruguay och Belgien efter den säkra gruppsegern där man kryssade mot Danmark när det räckte. Känslan är att det finns mer, mycket mer.

Samtidigt är det beundransvärt att kunna disciplinera sig hela vägen fram till en VM-final. Varför ändra sig när man är 90 minuter från Frankrikes andra VM-titel som skulle göra Deschamps än mer historisk. Blott Mario Zagallo och Franz Beckenbauer har vunnit VM som både spelare och tränare.

Om Frankrike är kontroll finns det mer av en urkraft och lössläppt och okontrollerad kreativitet i Kroatien. Något mer oberäkneligt av vad som kan ske på plan. Man vågar gå framåt på ett helt annat sätt och blottar sig därmed också, vilket man mestadels parerat under VM.

Det är svårt att inte bli förtjust i Kroatiens framfart under tiden i Ryssland, och faktiskt även innan dess. Ändå sedan kvalspelets slut där man hade tappat sin förstaplats i gruppen efter ett finskt mål som betydde 1-1 har man spelat med ett enormt tryck på sig. Trots det har man rest sig gång på gång på gång.

Underläge på underläge har följt i matcherna under VM och likt en vinnande Rocky har man stått där på slutet. Oavsett om det varit förlängningar eller straffar så har Luka Modric, Mario Mandzukic och Zlatko Dalic stått där som vinnare och kunnat se framåt.

Inget har kunnat stoppa detta landslag. Inte korruptionshärvor, fängelsedomar och ilska mot både pampar och stjärnor som Modric och Dejan Lovren. Inte heller ett sent förbundskaptensbyte inför sista kvalmatchen. Inte heller ett spelarmyteri där Nikola Kalinic blev hemskickad från Ryssland efter att ha vägrat vara inhoppare.

Inte heller har bristen på struktur kring landets fotboll där allt kretsar kring Dinamo Zagreb stört. Istället har det lilla men bolltokiga landet fortsatt ta fram talanger. Under förbundskapten Dalic har de blivit mer än ett lag och gjort det omöjliga. Och det gång på gång. Finns det kraft kvar till VM-finalen? Klart att det gör.

Som neutral är det bara att luta sig tillbaka och följa kampen mellan två olikheter. Inget sätt är mer rätt än det andra, för i jakten på en VM-titel gäller det bara att göra allt för att vinna. Inget är mer underhållande än att segra och få hissa pokalen. Bara dårar klagar på spelet om någon vinner.

***

Apropå gårdagens reflektion kring Fifa-basen Gianni Infantino och den värld av lyx och miljonarvoden som snurrar kring honom så hade han bjudit till fin avslutning med Placido Domingo och en del andra framstående artister på Bolsjojteatern. Infantino håller inte igen med kostnaderna, men Domingo kanske var volontär?

***

Pratar om min bok Allsvenskan enligt Lundh i Kiviks kapell, fredag 20 juli 17:00. Mer info här om man vill lyssna.

***

St Petersburg gav onekligen mersmak och blev sugen på att återvända till staden som turist. Kanske var det för att vi gick ner lite i arbetstempo, bodde på ett bra hotell och hade den bästa krogupplevelsen under tiden i Ryssland. På Birch bjöds det på rödbetsgazpacho, sanslöst mör biff med sparris, ett batteri av ostar med tillbehör bland mycket annat.

***

Sista inrikesresan för den här gången i Ryssland, men tyvärr inte Ural Airlines utan Sibierian Airlines som tydligen är störst på den ryska marknaden när det gäller flyg inom landet. Återigen måste jag poängtera hur väl det flutit med flygresor och bara en försening på 35 dagar och 22 flygningar.

***

Har tidigare skrivit att Svensk Elitfotbolls nya avtal med Unibet varit värt upp till 900 miljoner kronor med 780 miljoner garanterade. Sef:s generalsekreterare Mats Enquist har smsat och klarlagt att det är 840 miljoner som är garanterade för klubbarna i allsvenskan och superettan och endast 60 miljoner är en rörlig del.

Avtalet börjar gälla 2020 och är alltså värt 140 miljoner kronor om året med möjlighet att dra in 10 miljoner till. Det nu gällande Svenska Spel-avtalet är värt runt 90 miljoner kronor om året, så det är en markant höjning. Efter Sef-avtalet blivit offentligt har det skakat till i den svenska idrottsvärlden.

***

Så konstigt att allsvenskan är i full gång parallellt med VM. Och en gåta att Saman Ghoddos ännu är kvar där, nu med en snygg frispark mot Malmö FF. Såg ju inte matchen men förstod att MFF borde avgjort sett till chanserna man skapade, men Uwe Rösler får satsa på Europa-kvalet.

Apropå MFF är Marcus Antonsson en vass förstärkning och då framför allt för eventuellt spel i Europa då min bild av honom är att han är bättre när man inte är bollförande. Tycker att anfallaren fick för få chanser i Leeds som ofta bara spelade med en anfallare under hans första säsong i England.

***

Dårskapen i trafiken i Ryssland fortsätter. Morgonens chaufför sittdansade med bägge händerna i luften när “Torn” med Sheryl Crow spelade på radion. Han ville även att vi skulle se ett av St Petersburgs många monument på nära håll så han körde ett varv extra i rondellen. Och sättet han bytte filer, körde över heldragna linjer och tog sin in framför andra bilar gör att den torra mackan på flyget smakar extra gott.

***

Tar del av en diskussion på sociala medier där en del gamla och aktiva krönikörer och journalister diskuterar hur man ska placera in den svenska VM-insatsen i historien. Utgångspunkten är att min kollega Hasse Backe i TV4 klassat Sveriges VM 2018 som tredje bäst i historien efter silvret 1958 och bronset 1994. Var tar femteplatsen 1974 och framför allt bronset 1950 vägen, undrar man?

Nu är det här ingen exakt vetenskap och en medalj är alltid mer avtryck än en plats i kvartsfinal. Samtidigt är fotbollsvärlden radikalt annorlunda 2018 och det var över 200 länder som slogs om att kvala in till VM 2018 och av 32 lag i Ryssland hamnar Sverige på delad femte plats alternativt på åttonde plats (om man vill se att England blev fyra och att Sverige då blir åtta, Belgien blev trea och Brasilien då sjua).

Bronset i Brasilien-VM 1950 är givetvis starkt med tanke på att Sverige då ratade många av spelarna som var med och vann OS-guld 1948 då de blivit proffs. Det svenska förbundet höll stenhårt på amatörbestämmelserna och därmed var det ett nytt manskap som åkte till Brasilien, men det var också en tid när stora delar av omvärlden var märkt av världskriget.

Samtidigt var VM 1950 ett mästerskap där länderna bakom järnridån inte deltog i kvalspelet, som exempelvis Ungern, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Argentina och en del andra sydamerikanska länder drog sig ur efter en konflikten med arrangörslandet, Brasilien, vilket tunnade ut startfältet ytterligare.

Innan VM hann dra i gång så hade Skottland och Turkiet hoppat av av olika skäl och i panik bjöd man in Portugal, Irland och Frankrike som misslyckats i kvalet, men bara det sista landet hoppade på. Så när VM-slutspelet lottades var det bara 15 deltagande länder. Nu kan ju inte Sverige annat än ställa upp och göra så gott man kan, men det drar ner värdet för mig.

För mig är VM 2018 tredje bäst. VM-bronset 1994 är etta och VM-silvret 1958 är tvåa. Det slår både 2002 och 2006 där man åkte i åttondelsfinal och bara vann en match per mästerskap. Sveriges VM 1974 är nära årets VM-insats med en femteplats och där man spelade 0-0 mot finalisten Holland och dessutom slog Jugoslavien. VM-bronset från 1950 hamnar på en femteplats.

***

När det dyker upp bokningar av golftider i mobilen vet man att semestern är nära. Hoppas bara att värmen håller i sig.

***

Bronsmatchen mellan England och Belgien var oväntat avslagen och det var först en bra bit in i andra halvlek som Gareth Southgates lag fick in lite frenesi och driv när man jagade en kvittering efter belgarnas tidiga mål. Inte så att man saknade chanser, men det var som om energin tagit slut. Lite som när Sverige föll mot engelsmännen.

Gåtan Harry Kane fick spela 90 minuter på topp. Svårt att förstå- VM:s skytteligavinnare var långt från den klassavslutare vi sett i Premier League. Som lag hade England det återigen svårt mot tuffare motstånd i VM, men i grunden har man överträffat förväntningarna.

Belgiens gyllene generation fick en VM-medalj till slut och bronset är bättre än 86-generationen som blev fyra i Mexiko. Även om det går att förstå att många i Belgien hoppats på mer de här åren så får man ändå säga att Roberto Martinez höjt laget och att falla mot Frankrike i en VM-semifinal är ingen skam.

Olof Lundh

Vem tror Fifa-basen att han lurar?

Fifa-presidenten Gianni Infantino inledde avslutandet av VM 2018 i Ryssland med en presskonferens i Moskva under fredagen. Han kallade VM det bästa någonsin… Hur man nu mäter det. Tyvärr missade jag den, eller kanske ska jag vara glad över att jag slapp spektaklet.

Den välbetalde schweizaren bar en volontär-hoodie när han slog sig ner framför världens medier. Om Infantino har några rådgivare så undrar jag om de var berusade, helt frånvarande eller elaka när de gick med på det. Varför ska presidenten låtsas att han är frivillig? Det är bara patetiskt.

Gianni Infantino skulle ju städa upp Fifa efter mutskandalerna och det är klart att det inte var smickrande för honom när det läckte ut bandinspelningar där han kallade sin lön på runt 15 miljoner kronor som förlämpande. Klart att det var en del av en maktkamp men även kamp om pengar.

Infantino fick slut nöja sig med 13 miljoner kronor i årslön, chaufförsstyrd bil, betald bostad samt 18 000 kronor i månaden för eventuella utlägg. Han kunde inte få någon bonus för 2016, men väl för 2017 dock blev det noll kronor då Fifa gick back. Vad det blir 2018 återstår att se, men Fifa går inte minus ett VM-år och att han vill framställa sig som volontär är i det närmaste ett hån.

Stora idrottsmästerskap klarar sig inte utan sina volontärer. OS, VM, EM men givetvis även klubbar och lopp lever på frivilligt arbete. Det är naturligtvis en delikat frågeställning här i Ryssland varför de ska få nöja sig med lite reklamkläder och en slutfest när Fifa-pamparna får miljoner i ersättning och dessutom allt betalt när de ser matcherna under VM.

Har inte svaret på frågan, men det är givet att Fifa och IOK som tvingar arrangörsländer att pumpa in tiotals miljarder för anläggningar och infrastruktur samtidigt som organisationerna ska få ta tillbaka sina överskott utan att skatta borde ha något samvete. Kanske borde några dollar lämnas kvar till varje frivillig?

New York Times har anställt Tariq Panja som inte bara är en skicklig journalist och även har bra koll på Fifa. Hans artikel häromdagen om hur Fifa-rådets medlemmar åker limousin med poliseskort för att hinna flyga privatjet mellan matcherna är rätt talande för hur snett det här är. De har ju råd att åka på VM av egen kraft och kan ta av sina 250 000 dollar om året för tre möten…

Har sett tillräckligt många liknande sammankomster och det gäller inte bara Fifa utan även Uefa och det är inte alltid så vackert. Bara värdinnorna i Fifa:s hospitality – rätt ont om manliga värdar – speglar en värld där man snarare tror att #metoo står för att man själv ska ha mer än något annat.  När Fifa nu klagar på tv-producenternas publikbilder är det en spännande dubbelmoral.

Gianni Infantino har också varit smart när han bjudit in gamla spelare till VM, så kallade Fifa legends. De syns på läktarna i Ryssland och trivs givetvis med att bli ihågkomna och få fullständig VIP-behandling. Det gör att han skaffar sig nyttiga vänner som knappast kommer att vända sig med honom utan snarare ge goodwill.

Fifa-basen jobbar stenhårt för att utöka VM 2022 till 48 lag. När Infantino argumenterar för det talar han gärna om att det kan vara stabiliserande för Mellanöstern och agerar världspolitiker. När han får frågor om Ryssland, Qatar och Putin byter han fot och påpekar att han inte är en politiker och glider över till fotboll.

I bakgrunden finns det kommande Fifa-valet 2019. Gianni Infantino vill sitta kvar och då handlar det om att smörja systemet och fler VM-platser är ett valfläsk som går hem. Då vet herrarna som röstar att det är större chans att deras länder är med och delar på VM-kakan och dessutom kan det hamna en del förmåner i egen ficka.

Även om Fifa tagit några stapplande steg mot större öppenhet och mer demokrati, bland annat när man röstade om vilka länder som skulle arrangera VM 2026, så är det fortfarande en lång väg till något som är reko och står för Fair play. Om vi kommer dit? Nej, jag tror inte det – för många har för mycket att förlora på ett större skifte.

Här kan det vara viktigt att flika in att Fifa inte är så mycket värre än andra internationella organisationer. Oavsett om det är FN, EU eller andra liknande sammanslutningar så kommer det alltid att finns folk som gärna skor sig själva i första och i andra hand. Sådan är människan.

Om vi tar Fifa så snittar dess tjänstemän ett par miljoner i årslön och det i lågskattelandet Schweiz. Dessutom har man en del förmåner vid sidan om det och lär inte vilja ändra på något. Likadant är det med de förtroendevalda som förutom makten över Fifa:s miljarder kan se till att det finns allt från snittar till privatjet och lyxhotell och matchbiljetter.

VM i fotboll har under sommaren 2018 återigen visat kraften som finns. Kolla bara bilderna i sociala medier. Eller tittarsiffrorna. Över hela världen har folk samlats kring fotbollen och det är givet att allt från tv-bolag till sponsorer vill vara en del av festen. Det gör att trycket att ändra som fanns kring Fifa efter mutskandalen 2015 är borta.

Inser att det kan vara deprimerande att vara öppet uppgiven, men bara för att förändringarna är små och långsamma så kan journalistiken försöka göra en skillnad. Om än liten. Därför är det viktigt att skildra hur en Fifa-bas försöker ge en annan bild iförd en volontärhoodie när han egentligen är allt annat än det.

Även svenska herrar tar del av det här systemet. Förre justitieministern Thomas Bodström stoppades från att bli landshövding i Stockholm på grund av sitt tidigare styrelseuppdrag för Allra. Det hindrade inte SvFF att föreslå honom som ny ordförande för Fifas överklagningsnämnd, vilket är organisationens högsta juridiska instans.

Vilket betytt att Thomas Bodström kunnat ses på hedersläktaren här i Ryssland. Bland annat spelade han fotboll med en del gamla stjärnor somBoban, van Basten, Rio Ferdinand (samma gäng som träffade Putin). Ja, Bodström var här även i samband med Fifa-kongressen och är garanterat inbjuden till sluthelgen med bronsmatch och final.

Även inom Uefa, som gärna vill framställa sig som ett välskött pastorat, är det gott om förmåner. Uefa-basen Alexander Ceferin tjänar till och med mer än Fifa-basen och lyfter 14 miljoner kronor om året, men skattar i Slovenien och det blir inte så mycket över som det kunnat bli.

Ceferins handplockade förste vicepresident är SvFF-basen Karl-Erik Nilsson. Han lyfter 2,5 miljoner kronor i ersättning för det uppdraget inom Uefa och har ytterligare en halv miljon kronor från det svenska förbundet för att han är ordförande. Han har gått ner från en miljon när han blev invald i Uefa:s exekutivkommitté.

Även Sef-basen Lars-Christer Olsson, som tidigare varit både marknadschef och vd för Uefa, är sedan några månader invald i Uefa:s exekutivkommitté. Han får nöja sig med 1,6 miljoner kronor för det uppdraget, men har även 45 500 i månaden från Sef vilket ger 2,15 miljoner i årsersättning för att vara fotbollsbyråkrat.

På ett sätt har väl Infantino, Nilsson, Olsson och Bodström alla anmält sig frivilligt till sina uppdrag och därefter tagit förmåner och ersättningar som dem givits. Kanske för mycket att tro att de skulle göra något för att ändra på det på frivillig basis? Det är svårt att vilja sänka sin standard.

Men Karl-Erik Nilsson bröt en lans för damfotboll på Fifa-kongressen och efterlyste mer satsningar, vilket inte är så populärt. Thomas Bodström beklagade via Instagram att det mest var män där. Vi får helt enkelt ta det lilla vi får av de svenska representanterna i den här cirkusen av miljonarvoden, snittar, skumpa, hedersläktare och fotboll.

Olof Lundh

Mandzukic visade den hänsynslöshet som krävs för en VM-final

MOSKVA. Mario Mandzukic såg inte ut att kunna ta många steg till, men när läget kom fanns kraft nog att skjuta Kroatien till en historisk VM-final. Detta landslag är något extra och det är inte svårt att förtjusas.

VM-semifinalen stod och vägde under förlängningen. Straffar hägrade vid det slutet av den andra förlängningskvarten när England inte fick undan bollen. Ivan Perisic kastade sig in i en nickduell och fick fram bollen till Mario Mandzukic som vaknade till liv och såg till att trycka in 2-1 till Kroatien.

Efter målet stormade Mandzukic ut mot den kroatiska klacken bakom Jordan Pickfords mål och efter lagkamrater, avbytare och en hel del andra som alla kastade sig ovanpå anfallaren. Att han ens överlevde det. Han såg att ut att vara slut redan mot Ryssland, men när tillfället bjöds så var han hänsynslös och slog in segermålet.

Även om det återstod över tio minuter och domaren Cuneyt Cakir lade till några blev det aldrig något tryck mot Kroatiens mål. Engelsmännen tappade då en skadad Kieran Trippier och med tanke på att Gareth Southgate gjort fyra byten var man plötsligt en man mindre och orkade inte lyfta sig.

Istället såg man galet glada kroatiska spelare som efter slutsignalen kastade sig och surfade på gräset nedanför sin röd-vit-rutiga klack som tagit över den mäktiga Luzjniki-stadion mer och mer i takt med att matchen svängde. När det var över och Kroatien var klart för sin första VM-final så hade de engelska fansen tystnat.

Tänk, en semifinal som börjat så magiskt för England. Där Kieran Trippier skruvade in 1-0 på en vacker frispark efter fem minuters spel sedan kroaternas lagkapten Luka Modric tagit en onödig frispark när han drog ner Lingard. Efter det följde en hel del engelska farligheter och Harry Maguire nickade utanför, Raheem Sterling rann igenom och Harry Kane hade en dubbelchans.

Av det haussade kroatiska mittfältet med Rakitic och Modric såg man inte mycket utan England var i kontroll. Sterling var ett konstant hot och bakåt släppte man inte till särskilt mycket av vare sig utrymme eller chanser. Är det något engelsmännen kan gräma sig över i efterhand så är det att den kontrollen inte gav mer än 1-0 efter halva matchen.

Istället var det kroaterna som oförtrutet körde på efter pausen och det började ge resultat i form av tryck. England tog helt enkelt slut i andra halvlek. Förvisso blev det bara ett kroatiskt mål när Perisic var hänsynslös och fick en fot framför Kyler Walkers huvud – och visst går det att diskutera hög spark där – men Cakir dömde mål och det var kvitterat med drygt 20 minuter kvar av matchen.

Kvitteringen träffade England illa för att tala boxningsspråk. Gareth Southgate försökte skaka liv i sitt manskap och ut åkte Raheem Sterling och in  kom Marcus Rashford. Det följde fler byten men inget hjälpte för nu hade det utvecklat sig till en match som böljade fram och tillbaka men där England svajade mest.

Visst, man hade en hörna och nick av John Stones räddades på mållinjen men det small å andra sidan i Pickfords stolpe när Perisic sköt i bra läge. Det var betydligt mer lägen framför Englands mål och känslan var att det endast var en tidsfråga, även om förlängningen gav ett lugnare tempo i matchen.

I slutändan kom avgörandet när Perisic och Mandzukic tog vara på något som egentligen inte var en chans, men det var också där skillnaden mellan lagen visade sig. För även om England gjort ett fint VM så fanns det en annan ärrad hänsynslöshet i motståndet denna kväll och det är sådant spelare får av många matcher och stora matcher.

Det visade sig på allvar när det fanns en stunds tvekan hos Trippier att gå upp i nickduellen med Perisic och plötsligt hade Mandzukic bollen och satte 2-1 i bortre burgaveln. Helt utan chans för Jordan Pickford och efter det var England ett slaget lag. De hade haft en VM-final inom räckhåll, men kunde inte hålla fast när en elakare och hårdare motståndare ville mer.

Att Kroatien med drygt fyra miljoner invånare och med ett fotbollsförbund som ständigt är indraget i kontroverser är i VM-final är helt osannolikt. Det går rakt emot alla andra förbunds fina planer, fylliga strategier och tal om långsiktighet att ett landslag som byter förbundskapten mitt i en samling – mellan två matcher – nio månader senare spelar VM-final.

Nu gör Kroatien det på söndag och på andra sidan väntar Frankrike och med tanke på vad Modric, Perisic, Rakitic, Mandzukic och de andra gjort under veckorna i Ryssland går det inte att räkna bort dem. Samtidigt har de tre förlängningar i benen och en vilodag mindre än motståndet.

Eller så är det bara en illusion att de är så slitna? Inför matchen hette det att högerbacken Vrsaljko var borta, men när det väl var dags match så stod han där och bjöd sedan både på assisten till 1-1 och räddningen på Stones nick. Och när läget kom fanns kraften att göra något, vilket Mandzukic visade tydligt när han skickade landet till den första VM-finalen.

***

Lite udda att alla matcher på Luzjniki-stadion har dragit 78 011 åskådare.

***

Domagoj Vida fick onekligen höra vad den ryska publiken ansåg om hans utspel om “ära till Ukraina” efter segern mot Ryssland i kvartsfinalen. Buandet när den kroatiske backen hade bollen var högljutt. Han kanske ska ligga lågt med att gå på stan under de sista VM-dagarna.

***

Det mediala trycket på England-Kroatien var av den digniteten att Fifa inte ens upprättade en väntelista för de journalister som blivit utan biljetter.

***

Mot St Petersburg och lördagens bronsmatch mellan Belgien och England. Därefter blir det ett sista Moskva-besök för VM-finalen innan det är dags att återvända till Sverige och VM-äventyret är över.

Olof Lundh

Att Kroatien kan spela VM-final slår det mesta

MOSKVA. Ett av Europas mindre länder. Och fotbollen har präglats av korruption och maktkamper snarare än av tjusiga strategier. Ändå är Kroatien bara 90 minuter från en VM-final.

När en segerrusig Domagoj Vida firade att Kroatien var klart för VM-semifinal med att svepa från en flaska med den officiella VM-ölen och samtidigt skrika ut hyllningar till Ukraina var det på något sätt typiskt kroatisk fotboll. Inte ens nån timme efter triumfen mot Ryssland kunde man undvika kontroverser.

Istället för att fokus ska vara på en historisk chans i Moskva handlar plötsligt allt om annat än den fotboll landslaget står för. Det finns flera filmer från omklädningsrummet och även den tidigare landslagsspelaren Ognjen Vukojevic som nu jobbar som scout åt landslaget är med på en av filmerna och hyllar Ukraina.

Gemensamt för både Vida och Vukojevic är att de spelat för Dynamo Kiev och efter att ha slagit ut Ryssland efter en straffdramatik kan de inte hålla sig. För givetvis fattar de sprängkraften i lyfta Ukraina – som ju i princip är i krig med Ryssland – när man precis fått ner ryssarna på knä i en straffläggning.

Det tar inte lång tid i dessa tider av sociala medier innan filmerna är överallt och rubrikerna är därefter. I slutändan tvingades det kroatiska förbundet att sparka och skicka hem Vukojevic och Vida blev varnad av Fifa. Alla bad om ursäkt och skyllde indirekt på att det var ett missförstånd och inget illa menat.

Under tisdagens presskonferens med några kroatiska spelare i Luzjniki-stadions inre blockerade det kroatiska fotbollsförbundet alla frågor om händelsen. Man talade om att det var illa att medier konstruerat saker utav något som inte var som det lät, och om det blivit fel bad man dessutom om ursäkt för det hela.

Så efter två förlängningar och straffläggningar med allt vad det innebär i slitage behöver Kroatien nu lägga kraft på att släcka en brand som man själv startat. Knappast de enklaste förutsättningarna när man går in i en VM-semifinal mot England och man kan efter Ukraina-hyllningarna inte räkna med ryskt stöd från läktarhåll.

Onekligen tuffa förutsättningar för ett fotbollslandslag som egentligen inte borde lyckas. När andra förbund och landslag agerar efter strategier, planer och bygger sin verksamhet på sikt så har Kroatien gjort precis tvärtom. Kring landets fotboll råder mestadels kaos och ändå tar man fram spelare av högsta klass.

Senast England var i VM-semifinal, i Italien 1990, så fanns inte Kroatien som självständigt land. Då ingick man i  Jugoslavien och när man sedermera bröt sig loss ett år senare så blev idrotten med åren en viktig del för att samla nationen. Men fotbollen var också en gnista i det som blev ett brutalt krig när den forna nationen föll samman.

I maj 1990 på Maksimir-stadion i Zagreb så tog Dinamo Zagreb emot Röda Stjärnan från Belgrad och det blev oroligheter på läktarna när serbiska supportrar gick in på en sektion med lugna Dinamo-fans utan att poliserna gjorde något. Det hela slutade med full kalabalik och dåvarande Dinamo-stjärnan Zvonimir Boban sparkade mot en polis och blev en kroatisk hjälte.

När väl Kroatien fick börja kvala in till mästerskap, efter USA-VM, så tog man direkt plats i EM 1996 och nådde kvartsfinal i England med spelare som Boban, Davor Suker, Alen Boksic, Slaven Bilic, Igor Stimac och Robert Prosinečki. Två år senare föll man i en jämn VM-semifinal mot Frankrike men tog hem VM-bronset efter Sukers mål.

Faktum är sedan Kroatien fick börja vara med i EM-kval och VM-kval så har man bara missat två mästerskap: EM 2000 och VM 2010, vilket är ett väldigt starkt facit. Bronsmedaljen 1998 är förvisso enda gången man infriat förväntningarna som ofta följer detta landslag som är späckat av storspelare.

Flera ur dagens VM-trupp tillhör de största klubbarna i Europa: Real Madrid, Barcelona, Liverpool, Juventus, Inter och Atlético Madrid. Utav 23 spelare spelar 14 i de fem största ligorna och Kroatien är en av de främsta exportnationerna av spelare i världen om man ser till befolkning och antalet licensierade spelare.

När Football Observatory nyligen släppte sin lista så var Kroatien åtta med 323 spelare aktiva i utlandet och 92 procent av dem i Europa. Givetvis finns det ett skäl för dem att flytta då den inhemska ligan är svag men det är ett land med få invånare jämfört med en del andra exportländer.

Att en nation med bara drygt fyra miljoner invånare och med ett fotbollsförbund i ständigt kaos av korruption och misskötsel lyckas på den här nivån är inget annat än ett under. Här finns inga strategier om att ta fram talanger eller jobba långsiktigt för att nå framgångar eller ge förtroenden.

När Kroatien hade en svacka under VM-kvalet så sparkade man förbundskaptenen Ante Cacic mitt under en samling i oktober – mellan två matcher – precis som man sparkat företrädaren Nico Kovac mitt under det pågående EM-kvalet till Frankrike. Ersättaren till Cacic blev Zlatko Dalic som mötte spelarna på flygplatsen på väg till bortamatchen mot Ukraina.

Eller ta bara att tätt före VM dömdes förre Dinamo Zagreb-bossen och vice ordförande i det kroatiska förbundet, Zdravko Mamic, till fängelse i 6,5 år för förskingring och skattebrott i samband med spelartransfers. De kroatiska VM-stjärnorna Luka Modric och Dejan Lovren riskerar fängelse efter mened när de vittnat för Mamic.

De bägge VM-spelarna ska ha fått del av sina transferintäkter när de flyttat utomlands men samtidigt delat med sig till Mamic och hans brorsa Zoran Mamic som också fick fängelse, men bara i fyra år. Även det kroatiske fotbollsförbundets generalsekreterare Damir Vrbanovic (jurist i professionen) fick tre års fängelse men har setts här i Ryssland och då på hedersläktaren ihop med Kroatiens president…

Alla som minns scenerna från EM för två år sedan där en del kroatiska fans protesterade så handlade det mycket om korruptionen i förbundet och missnöjet med hur fotbollen plundras av kriminella. Frågan är om VM-insatserna gör att missnöjet får svårare att få fäste. Det går ju bra på planen.

Onsdag kväll blir det nog inga protester när Luka Modric, som nu kallas hjälte i de flesta kroatiska tidningar, leder landslaget på väg mot en VM-final. Om de orkar resa sig efter ett tufft VM-slutspel? Sett till vad de gått igenom för att vara här ska det inte vara några problem.

***

Malmö FF är i princip vidare efter 4-0 borta men det rumänska mästarlaget Cluj i nästa omgång blir tufft. Dock öppnar transferfönstret så Uwe Rösler får in Anders Christiansen och eventuellt några nyförvärv till.

***

Janne Andersson måste vara vass på att förhandla. Han är givetvis värd de fyra miljoner kronor han fick ut 2017, men det är en rekordlön för en svensk förbundskapten. Och när han fick jobbet så hade han inte lika stark sits som han har i dag efter VM-succén.

***

Cristiano Ronaldo till Juventus känns klockren för alla inblandade. Portugisen får ett vackert avsked från Real Madrid, en ny utmaning och ett skattemässigt gynnsamt upplägg i Italien. Juventus får en spelare som fortfarande håller sportsligt men lyfter klubbens marknadsvärde på flera plan.

Real Madrid kan skifta ut Ronaldo och ta sikte på en annan stjärna och med tanke på att man haft portugisen i nio år och dessutom får ut lite mer än vad man gav för en 33-åring så finns inget att klaga på från spanskt håll. Nu blir frågan vem Real Madrid ska värva för att fylla hålet efter Ronaldo?

***

Frankrike står inte för den roligaste fotbollen men jag imponeras av Didier Deschamps lagbygge som är i VM-final.

***

England ska ta hem fotbollen igen, 22 år senare. Signaturmelodin för hemma-EM 1996 har fått ny fart när Gareth Southgate överraskat med att ta landslaget till den första VM-semifinalen sedan i Italien 1990. Tänk att Southgate själv brände en straff i EM 1996.

Den engelske förbundskaptenen är en av de mest sympatiska ledarna på plats under VM i Ryssland. Alltid eftertänksamma och artiga svar och ingen kaxighet utan mest bara ödmjukhet och prestigelöshet. Kanske var det vad England behövde?

Påmånga sätt är det ett nytt England utan Wayne Rooney som pensionerades tidigt och där gamla veteraner lämnades åt sidan. In kom nya och unga spelare som fått uppträda efter en spelidé som inte direkt är engelsk med 3-5-2 och en del speluppbyggnad även om det finns kvar styrka på fasta situationer och kämpatag.

Mest fascinerande att Southgate fick jobbet av en slump. Dåvarande förbundskaptenen Sam Allardyce hade i augusti 2016 tagit över efter Roy Hodgson som fick se landslaget förlora mot Island under EM 2016. Allardyce fick en match innan han fick gå efter Daily Telegraphs dolda kamera avslöjade honom.

 

Då vände sig FA till Gareth Southgate som var U21-förbundskapten och inte direkt hade övertygat på den posten. Bland annat åkte England ut i gruppspelet 2015 med en trupp som  innehöll bland andra Jack Butland, Harry Kane, Jesse Lingard, John Stones och Ruben Loftus-Cheek.

***

Känns konstigt att allsvenskan är i gång när inte VM är avklarat än.

***

Belgien stöp i VM-semifinalen men landslagets framfart i Ryssland och på senare år har ändå väckt liv i diskussionen vad som ligger bakom det belgiska undret. Är det den radikala omstöpningen av den belgiska ungdomsfotbollen som skedde efter EM 2000 som tagit fram denna gyllene generation? Eller är det slumpen?

Skrev en krönika om det för fem år sedan, men har väl sedan nyanserat min bild efter att ha tagit del av andra synpunkter. Inte minst när Hasse Backe berättade om att Vincent Kompany sagt att det var mer en slump med denna generation. Kollega Andreas Sundberg har tidigare gett en annan bild och inför VM-semifinalen slog Erik Niva fast att det inte finns någon belgisk talangfabrik.

Finns få ämnen som är så laddade som ungdomsfotboll och talangutveckling och inte bara vi journalister utan även många andra vill slå fast exakt vad som är korrekt. Vad som ligger bakom. Det är dock rätt svårt att exakt peka på vad som gjorde en spelare stor. Var det åren i Belgien eller i Lilles akademi som lyfte Eden Hazard?

För det belgiska undret tog drömmen om ett VM-guld stopp mot fransmännen. Även om bronsmatchen på lördag är en klen tröst vore en medalj mer än vad landslaget kom hem med från Mexiko 1986 som annars är belgarnas stora VM-upplevelse. Om Belgien verkligen är en talangfabrik eller inte får vi återkomma till när det gått fler mästerskap.

Efter Sveriges uttåg ur VM går det att framför allt spåra en rädsla för att den defensiva och riskminimerande fotbollen som Janne Anderssons landslag stått för ska dominera svensk fotboll och att man ska tro att allt är bra i svensk fotboll. Många ifrågasätter talangutvecklingen och pekar på exempelvis Belgien.

Klart är att vi i Sverige även tagit efter eller i varje fall inspirerats av den belgiska modellen när det handlar om att ta bort tabeller för barn och satsa på spelare som riskeras att slå ut för att deras fysiska mognade kommer senare. Om det är rätt får vi se senare, för det är långa processer.

Upplever att många som jämför Sverige med länder som Belgien och Holland glömmer bort att fotbollen konkurrerar med ishockey som är en stark sport som slukar talanger, sponsorpengar, tv-intäkter och andra resurser. Något som inte alla andra länder behöver kriga med.

På U21-nivå har i varje fall Sverige knappast varit bättre än på senare år med två raka mästerskap, nära ett tredje slutspel och dessutom med EM-guld från 2015. Sedan finns det på allvar forskare som hävdar att det guldet var det sämsta som kunde hända svensk fotboll. Vilket väl var en rejäl överdrift och bland annat har ju SvFF ändrat för att fånga upp spelare som lägger av.

 

 

Olof Lundh

Hur man än vänder och vrider på Sveriges VM så var det en succé

 

Ett sista Fotbollskanalen on Tour med Andreas Sundberg innan han drog hem till Sverige för semester. Från flygplatsen i Samara tittar vi både bakåt och framåt gällande landslaget och Janne Andersson.

***

VM i Ryssland blev också slutpunkten för landslagschefen Lasse Richts tid som högste ansvarig för landslaget. Han valde själv att kliva av och SvFF rekryterade ju Stefan Pettersson som ersättare, om än i en annan roll som sportchef, och Pettersson har gått bredvid Richt under VM.

Efter förlusten mot England var Richt lika rödögd och rörd som de flesta spelare, vilket var förståeligt. Under över 20 år har Lasse Richt jobbat som ansvarig efter att ha tagit klivet över från sponsorjobb på SvFF till att jobba med Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck som det året hade tagit över landslaget efter Tommy Svensson.

Ingen som följt med i bevakningen av landslaget lär har missat Lasse Richt som med åren fått en alltmer framträdande roll och som ofta jobbat nära en del stora spelare likt Zlatan Ibrahimovic. Landslagschefen har gärna gått i klinch med oss i media när han eller någon annan varit missnöjd med bevakningen.

Bland landslagsspelarna är och har Lasse Richt varit populär och så även bland en del ledare, men det är klart att om man har en sådan roll så kan man inte göra alla nöjda. Vi är några (både inne på SvFF och ute i medierna) som tagit en del strider med Richt och det finns givetvis en del man skulle kunna diskutera men det kan vi alla lägga ner nu.

Och det är viktigt att poängtera att ingen kan ta ifrån Richt att Sverige under hans 20 år gått till alla EM-slutspel (fem stycken) och tre VM-slutspel (2002, 2006 och 2018). Ett rätt makalöst facit även om det inte blivit medaljer eller några längre slutspel. En VM-kvartsfinal 2018 är bästa resultatet följt av en EM-kvartsfinal 2004 och åttondelar i VM 2002 och 2006.

***

Landslagets program med sikte på EM 2020

Två träningsmatcher väntar för Sverige i höst, först borta mot Österrike 6 september och sedan hemma mot Slovenien 16 oktober.

Uefa Nations League väntar också i höst och Sverige är lottat med Turkiet och Ryssland i sin grupp. Premiären är 10 september på Friends Arena mot Turkiet och sedan väntar Ryssland borta 10 oktober, Turkiet borta 17 november och Ryssland hemma 20 november.

EM 2020 avgörs på tolv ställen, från Baku till Bilbao och kvalspelet lottas 2 december 2018. Kvalspelet avgörs mellan mars 2019 och november 2019 vilket är ett nytt upplägg och 20 av 24 platser delas ut via kvalspelet, de sista fyra platserna delas ut via Nations League som avgörs först i mars 2020.

Med tanke på att en del gamla lär sluta och att en del nya kommer till så har jag och kollega Sundberg blickat framåt på en möjlig landslagstrupp till hösten och kommande EM-kval. Kolla in Janne Anderssons tänkbara trupp via länken.

***

Allsvenskan är i gång igen och då kan det vara läge att ta del av min bok Allsvenskan enligt Lundh som skildrar allsvenskans baksidor. Det är ofta på semestern det finns tid till läsning.

***

I dag vänder landslaget hem till Sverige igen efter tre veckor i Ryssland. En mindre mottagning väntar den svenska VM-truppen innan det blir middag på Brillo och sedan fest på Wall för att avsluta äventyret som började 22 maj med ett första träningspass på Stadion.

Om det blir ett firande? Nja, det är väl blandat och där gör väl var och en vad man vill och det är naturligt att avsluta med lite festligheter. Det Sverige gjort är en stor prestation sportsligt. Inte minst om man betänker både spelarmaterial, oprövad och ny förbundskapten och att konkurrensen på toppen är både större och svårare.

Naturligtvis går det att vara besviken över att Sverige inte kom upp i slag mot engelsmännen och det i den match som gällde mest. När Jordan Pickford parerade Marcus Bergs avslut flera gånger om så var det tyvärr inte mycket att klaga över när det gäller resultatet.

Man kan undra om sena byten, nån spelare som borde varit med i elvan eller i truppen, hörnmålet på en känd engelsk variant och varför vissa spelare inte nådde formen men egentligen inte så mycket mer. Janne Andersson har kramat ut det mesta möjliga ur en generation spelare som de flesta inte gav många möjligheter att ens nå VM i Ryssland.

Om man ser på hur både supportrar och medier skildrar VM-uttåget så är det flesta positiva och tacksamma över vad man fått uppleva. Med all rätt. Det är stor skillnad om man jämför med hur mottagandet var när Sverige åkte ur EM 2016 och EM 2012 då det var betydligt större besvikelse och irritation.

Lägg till att landslaget under VM även gjorde en vettig och stark insats när Jimmy Durmaz fick känna av rasism och hat, vilket är nog så viktigt. Sveriges landslag samlade nationen på många sätt sommaren 2018 och det är en del av fotbollens kraft och då var det härligt att se den användas på ett vackert sätt.

Ser ju i sociala medier att landslagets spelsätt ifrågasätts, att framgångarna skulle överskugga dålig svensk talangutveckling, att det inte var någon underhållning och så vidare. Till och med en del som är inne och skriver på Marcus Bergs instagram att han ska träna på avslut… Ja, herregud.

Självklart kan man tycka allt ovan. Fast om man ser till svensk fotbolls bästa så var Janne Anderssons insats inte annat än formidabel. På mindre än två år såg hans lagbygge till att fylla Friends Arena fler gånger om efter att det hade varit krissiffror hösten 2016 och i rena pengar tog man hem 156 miljoner kronor från Ryssland.

Lagtröjorna sålde samtidigt slut i Sverige. Ingen som varit knuten till landslaget eller svensk fotboll kan direkt vara missnöjd. Att sälja sponsring kring ett svenskt landslag framöver lär inte vara svårt och om inte SvFF tar in mer pengar på det så får man byta ut marknadsavdelningen.

Den viktigaste effekten är garanterat att unga tjejer och killar framöver kommer att drömma om att få vara med om en liknande resa och därför vilja börja spela fotboll. Något som är oerhört värdefullt för svensk fotboll i stort, för det börjar i bredden och sedan går det uppåt.

Samtidigt är jag väl medveten om att svensk fotboll inte har en problemfri framtid. Diskussionen om bristen på mångfald på flera ställen måste tas på allvar av SvFF om man vill fortsätta att kunna kalla sig en folkrörelse. Precis på samma sätt som att man måste se över hur jämställdheten fungerar i verkligheten.

Självklart kan man ta en diskussion om man var man vill att svensk fotboll ska ta vägen spelmässigt. Var Anderssons fotboll för begränsad? Är själv övertygad om att fokus på kollektivet och resultat är vägen fram, men Östersund under Graham Potter visade att det gick att kombinera resultat med en annan spelidé. Men för mig är segrar alltid mer underhållande än bollinnehav.

Likadant är det kring talangutvecklingen där det alltid är ett polariserat och svårnavigerat debattfält. Är det rätt eller fel att nobba elitlägret? Tävlingsmatcher för barn? Det enda jag kan konstatera att efter succén i Ryssland lär det finns mer resurser för ett ekonomiskt pressat SvFF att faktiskt kunna satsa på att ta fram ännu fler duktiga spelare.

Några har beskrivit att mediebevakningen varit kompismässig. Det är naturligtvis möjligt att tycka så och man får gärna mejla exempel på det: oloflundhiryssland@gmailcom. Vet ju att vi inte dragit oss från att ta fram och skriva om dopningsanmälan mot Marcus Berg eller när landslagets säkerhetsansvarige knuffade tysk ledare och sedan stå på oss när landslagets ansvariga blev arga på oss.

***

På plats i Moskva nu och det blir det fokus på semifinalen mellan England och Kroatien som vi sänder i TV4 och därefter bronsmatchen på lördag, även den i TV4. Tar någon dag att ladda om efter förlusten i Samara. SVT har semifinalen mellan Frankrike och Belgien samt finalen på söndag.

***

Podden har som en del av er märkt tagit paus. Fick inte till fler avsnitt under VM i Ryssland där all tid gått till annat. Siktar på att vara i gång i månadsskiftet augusti-september.

Olof Lundh

VM-sagan över - med en gnagande känsla av att det kunde blivit mer

SAMARA. Sveriges VM-saga är över. Slutet blev tungt när verkligheten hann i kapp drömmen om medalj, och England nickade sig till semifinal.

Efter stund efter slutsignalen samlade Janne Andersson spelare och ledare nedanför den lilla svenska klacken på Samara Arena. Där stod laget samlat, med armarna runt  varandra och lyssnade på förbundskaptenen. Det var symboliskt att även i nederlaget så stod man tillsammans och höll ihop.

Där förklarade Andersson att de givetvis hade rätt att deppa men att Sverige gjort en bra turnering som tagit sig hela vägen till en kvartsfinal i VM. Han ville att de skulle förstå att de faktiskt uträttat något, även om det inte blir spel om medaljer utan en resa hem till Sverige under söndagen.

Tidigare hade svenska spelare fallit samman på gräset när  slutsignalen gått och den osannolika resan som började i augusti 2016, hemma mot Holland, tagit slut. En del tårar. En hel del tomhet.  Sverige förlorade med 2-0 mot ett skarpare och rappare England som nu siktar på att ta hem fotbollen igen och det gör alltid ont att förlora.

Inför VM-kvartsfinalen mot England hade de svenska spelarna lovat att de inte skulle känna någon ånger efter slutsignalen. De skulle ha gett allt på planen och så skulle man se hur långt det räckte. Nu vet vi, England blev för svårt när verkligheten hann i kapp landslaget och orken tröt och med det föll det andra.

Under VM har Janne Andersson använt ett begränsat antal spelare och med tanke på resultaten var det förståeligt att de fick chansen igen. Men det borde skett byten tidigare i matchen, för tecknen att Sverige inte orkade som tidigare under VM var tydliga. Passningar gick snett. Man tajmade löpningar fel. Man sprang inte alls.

Kort sagt, det var inte det Sverige vi sett i VM. Janne Andersson förklarade att han ville vänta med byten för att man kom i gång efter pausen och att man skapade chanser, och dessutom hade man många alternativ och inte hade bestämt sig för vilket. Därför väntade man med att göra några rockader, tyvärr.

Givetvis finns ett motstånd på plan också men England är inte klasser bättre än Mexiko och Schweiz som hade svårt mot Sverige. Utan här var det alternativ till förstaelvan som saknades – eller valdes bort – och med tanke på hur bra en del reserver fyllt ut skorna tidigare under VM så var det en aning överraskande att Andersson inte skiftade tidigare. Även han måste ha sett vart det lutade.

Efter en trevande kvart av matchen, där bägge lagen kände på varandra i lågt tempo och även bjöd på en rad misstag – kanske var det nerver – så tog engelsmännen över spelet. Man tryckte ner Sverige och började sedan gräva fram målchanser och hittade in bakom de svenska backarna. De svenska spelarna hann inte med och var nästan hela tiden i numerärt underläge.

Då hade dessutom den mestadels ryska publiken i frustration börja skrika på sitt lag, vars kvartsfinal var timmar bort och dessutom i Sotji. Nej, det var en helt annan typ av match när Sverige och England möttes än vad vi sett i de tidigare kvartsfinalerna. Samtidigt är det en del av charmen med VM.

Spelövertaget för England gav chanser och fasta situationer. Och Harry Maguire gav England ledning på just hörna efter en halvtimmes spel och det var sjunde målet på en fast situation. Inför matchen hade den svenske scouten Tom Prahl varnat för just det och man borde kanske haft koll på hur engelsmännen skött sina hörnor under VM.

Leicester-backen gav inte Emil Forsberg en chans när han tryckte sig fram och satte pannan till Ashley Youngs hörna. Det är möjligt att den svenska markeringen föll bort för det såg ut som om “Foppa” kom sent in i läget. Robin Olsen kunde bara se hur bollen studsade in i mål på hans högersida utan möjlighet att parera den.

Andreas Granqvist och Sebastian Larsson försökte mana på spelarna efter det engelska ledningsmålet, men det var som om krafterna tagit slut. Man lyckades knappt hålla i bollen och utan mittbackarna Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf samt Olsen i mål hade det kunnat bli fler mål.

Gång efter annan var det pressat i det svenska försvaret efter 0-1 och oftast fick man slå undan i panik. Närmast 0-2 var det precis före slutet av första halvlek när Raheem Sterling rann igenom men Robin Olsen räddade första läget och sedan såg Granqvist till att blockera det andra avslutet.

Att Sverige bara hade 0-1 i paus framstod som rätt sensationellt av flera skäl. Spelarna gav ett slitet intryck och hade man inte vetat att det var England som spelade 120 minuter och sköt straffar så hade man lätt kunnat tro att det hade varit Sverige. Misstag. Håglöshet. Uteblivna löpningar.

När spelarna kom ut efter pausen var det förvånande att Janne Andersson inte gjort några byten. Mikael Lustigs ersättare Emil Krafth hade minst sagt haft en skakig resa och egentligen klaffade det inte för någon på mittfältet. Om det hängde på dem eller att de var färre när man mötte fem på mittfältet går säkert att diskutera, men bara Claesson var sig lik från tidigare i VM.

När spelet gick i gång i andra halvlek verkade Sverige ha gjort en rockad för att förstärka mittfältet när Marcus Berg droppade ner i försvarsspelet och för en stund så jämnade man ut spelet. Dessutom var Berg ytterst nära att kvittera på nick efter inlägg av Ludwig Augustinsson men Jordan Pickford var med och gjorde en blixtrande snygg räddning.

Istället svängde pendeln tillbaka och efter massivt engelskt tryck så var det ingen press på Jesse Lingard som fick måtta ett inlägg mot Dele Alli som Krafth tyvärr inte hade koll på. När de flesta svenskar drömde om en offsideflagga i luften så tryckte Tottenham-spelaren in 2-0 bakom Olsen på nick. Då kändes det över.

Vad hjälpte det att Sverige hade ett vackert kombinationsanfall där Claesson, Toivonen, Berg växlade när Pickford gjorde en ny strålande räddning på Claessons skott? Det var som om Janne Anderssons “mojo” tagit slut i denna kvartsfinal mot det land vars fotboll format honom under 1970-talet.

Det var nog betydligt fler svenskar än Janne Anderssons fru Ulrika som var frustrerade över att han som vanligt väntade med sina byten. Först efter 65 minuters spel och vid underläge 2-0 så ryckte han Forsberg och Toivonen och kastade in Martin Olsson och John Guidetti. Det kände som för sent och för lite, men också en tydlig signal om att Forsberg inte blivit den han och Sverige hoppats på i VM.

Marcus Berg fick ett nytt fint läge när Claesson stått för en fin djupledsboll men Englands nye kelgris, Jordan Pickford var med även på det avslutet. I efterhand så är det klart att Sverige hade behövt mål av Berg, men han hade varken det rätta flytet eller den rätta skärpan under VM och lämnar turneringen mållös.

På samma sätt hade Sverige behövt få ut mer av Emil Forsberg. Vad det var som låste sig eller vad som var skälet till att han inte nådde sin potential vet bara han själv, om ens han. Han sköt Sverige till kvartsfinal i VM via målet mot Schweiz men totalt sett kan han inte ha varit nöjd med sitt mästerskap.

Med fem minuter kvar kom Janne Anderssons sista satsning när man drog av den olycklige Krafth och skickade in Pontus Jansson. Väl sent men ett försök trots allt och där den förre MFF:aren gick in i anfallet men det var för lite och för sent när man jagade mål för att hålla liv i VM-sagan. Inlägg kan dessutom England hantera rätt väl.

Effekten uteblev och Sverige får nu åka hem från Ryssland efter att ha varit nere en sista gång i VM-basen Gelendzjik. I efterhand är det klart att det landslaget gjort är fantastiskt, men det var synd att man inte gav sig en bättre chans att ta sig vidare när det var tydligt att spelarna var slitna.

Många gånger har vi konstaterat att Sverige inte borde ha gått så här långt och vara kvar som ett av åtta lag, men samtidigt har både spelare och ledare tjatat om att de inte var nöjda. Då är det också givet att det är en besvikelse att falla mot England och det utan att riktigt ge dem en match.

Självklart kommer VM-sagan mestadels ge sköna minnen för spelare och ledare när de tittar tillbaka: Frankrike. Italien. VM-segrarna. Men det kommer alltid att finnas något gnagande i bakhuvudet om vad som kunde ha blivit. Man var så nära medaljmatch, men stupade på sista hindret och som tur var så var det Janne Anderssons val som avgjorde det.

***

Fifa kräver Sverige på över 600 000 kronor i böter för att några spelare haft strumpor med varumärken som inte är godkända. Man bötfällde England närmare 200 000 kronor för att en spelare drack fel energidryck. När ryska fans höll upp rasistiska budskap var böterna för det ryska förbundet på runt 90 000 kronor.

***

Sverige får börja om i Nations League mot Turkiet och Ryssland. Lägg till träningsmatcher mot Österrike och Slovakien… Ja, VM kommer att kännas avlägset då.

***

Även om Janne Andersson berömde England och gav den engelska pressen vad den ville ha när han sa att laget kan vinna VM-guld, så är det svårt att tro på det. Frankrike och Belgien är något helt annat och innan man kommer så långt ska man ta sig förbi en semifinal som kan vara mot Kroatien. Men bara spel om medaljer kanske räcker långt för engelsmännen?

***

Sett till att Marcus Rohdén fick noll minuters speltid och inte verkade vara aktuell vare sig när man jagade mål eller försvarade en ledning så kan man känna ett Ken Sema var saknad i den sista matchen. Då man behövt en sådan kraftfull spelare som kunnat göra något på egen hand.

***

Sverige drog in 156 miljoner i prispengar under VM-sagan. Bara det är något som kommer att ge svensk fotboll resurser att utvecklas.

***

Vet inte vad som är mes bisarrt? Att en engelsk supporter skriker könsord i vår direktsändning eller att folk tycker det är okej att det sker och absolut inte är riktat mot min kollega Frida Nordstrand, utan är något som är ett etablerat beteende och ett slags internetskämt.

***

Ryssland-Kroatien i Sotji lär bjuda på bättre läktartryck och inramning värdigt en kvartsfinal. Kan bara se kroaterna vinna den matchen, men i det här VM-slutspelet är det svårt att veta vad som ska ske.

Olof Lundh

Rädd att Englands landslag inte är lika snett på det som engelsk press

Hann inte vara med i engelska Talkradio många sekunder innan jag hade hört en engelsk expert slakta Sverige. Han höll en utläggning om att spelare för spelare så krossar England sitt motstånd i kvartsfinalen och tar sikte på VM-finalen i Moskva den 15 juli.

Pat Nevin ska vi inte prata om. Gillade honom som spelare i både Chelsea och Everton men att skotten (!) i BBC lovar att England slår Sverige 99 gånger av hundra är bara för dåligt. Är han nykter? Inte utan att man undrar, och vi snackar om det i Fotbollskanalen on Tour.

 

Så här har det alltid varit och länge var det likadant bland både ledare och spelare i det engelska landslaget. När Sverige skulle EM-kvala mot England i september 1998 och engelsmännen kom från VM med Beckham, Owen och Glenn Hoddle som förbundskapten var man rätt heta.

Då inledde FA:s presskille presskonferensen på Sheraton i Stockholm med att säga att inga frågor från engelska journalister nu utan “this is for our swiss friends.”. I rummet bredvid satt Sol Campbell och kunde inte namnet på en enda svensk spelare.

Något år senare var det Kevin Keegan som var lika säker på seger men det blev 0-0 på Wembley. Minns även hur Keegan efter att England blivit krossat av Portugal under EM 2000 inledde den efterföljande presskonferensen med: “We can still win it”. Helt fascinerande.

Vi har sett och hört liknande många gånger genom åren och ofta har Sverige antingen vunnit eller åtminstone kryssat i matcherna mot England. I både VM 2002 och VM 2006 så blev det kryss mellan länderna och då tog sig bägge lagen vidare från gruppspelet.

Tyvärr tror jag inte den engelska pressen speglar hur det engelska landslaget jobbar i dag under Gareth Southgate. Det har svängt hur man ser på Sverige och under Roy Hodgson så vann England mot Sverige i EM 2012 med 3-2 och det var då Erik Hamrén höll sin klassiska presskonferens.

Under U21-EM 2015 då Sverige vann hela skiten så var just Southgate förbundskapten och ledde Harry Kane (som förvisso var blek) och många av dagens landslagsspelare. Då vann laget mot Sverige med 1-0 efter ett sent mål, men i slutändan betydde det inte så mycket för turneringen.

Så för mig är det mest oroande för mig är att Southgate pratade om att det var slut med att underskatta Sverige efter straffdramatiken mot Colombia. Bara hoppas att hans spelare fångas av hajpen i medierna och i hemlandet där många anser att slå Sverige är som en promenad i parken.

***

Vi flyger mycket med Ural Airlines. Under senaste resan mellan Moskva och Gelendzjik så var fönstret vid min plats lagad med en silvrig gaffatejp. Klass! Vill inte kolla Urals olycksstatistik.

***

Bra domare på lördag i Björn Kuipers. Väldigt rutinerad och erfaren och har aldrig dömt Sverige men väl Englands förlust mot Italien i VM 2014.

***

Sverige tränar bara i poolen under torsdagen. Därefter flyger laget till Samara för att börja ladda inför kvartsfinalen på lördag. Intressant att Sverige kan ha en fördel när det handlar om återhämtning med kortare match och mer tid mellan matcherna.

Oavsett om man går vidare eller ej så åker man tillbaka till Gelendzjik efter matchen på lördag kväll. Vid seger börjar man planera inför onsdagens semifinal på Luzjniki-stadion i Moskva, vid förlust väntar en avskedsmiddag och sedan hemfärd och pressträff i Stockholm under söndagen.

***

Glad att allt gick bra med Anders Andersson och Jesper Hussfelt men inte förvånad över att det small i trafiken. Ryssarna kör som galningar och tänker inte mycket på säkerheten.

 

 

Olof Lundh

Andersson drömmer inte - men han skapar drömmar

ST PETERSBURG. “Jag drömmer inte, jag jobbar”. Orden var Janne Anderssons och nu har förbundskaptenen jobbat Sverige till VM-kvartsfinal. Och givetvis fött drömmar om mer. Mycket mer.

Sverige är VM-kvartsfinal. Jo, ni läste rätt. Jag vet att alla vet det, för att döma av sociala medier så såg ALLA Sveriges match mot Schweiz, men det är värt att upprepa. Sverige är i en kvartsfinal i VM i Ryssland.  Det var ingen som ens kunde drömma om det när Janne Andersson tillträdde som förbundskapten.

Inte ens Janne Andersson. För han drömmer inte, han jobbar. Det var en del av hans programförklaring när han fick jobbet. Vilket samtidigt blev ett sätt att distansera sig från företrädaren som just drömt om mästerskapsmedalj. Nu är Sverige närmare en medalj än man varit på länge.

En halvtimme efter slutsignalen i St Petersburg fanns flera tusen svenska fans kvar på läktarna och det verkade som om de inte ville att stunden skulle ta slut. Likadant var det med spelarna som inte heller verkade vilja kliva av planen. De dansade framför fans, kramade familj och vänner som fanns på plats och bara njöt av att vara där.

Det är ett sådant tillfälle där man vill frysa tiden och bara vara kvar i euforin. Inte sedan 1994 har Sverige varit en VM-kvartsfinal. Och den här framfarten är i närheten av vad Tommy Svenssons landslag gjorde i USA, även om inte Janne Andersson o Co tagit någon medalj. Än.

Skälen är flera. Fotbollsvärlden 2018 är helt annan än den var 1994 och konkurrensen är på en helt annan nivå. Spelarmaterialet var klasser bättre i Svenssons landslag om man ser till meriter, klubbtillhörighet och status. Dessutom hade Tommy Svensson fått inleda med ett hemma-EM där man var klart utan kval och det var en ovärderlig grund.

Lägg till att Janne Anderssons internationella erfarenhet när han tillträdde som förbundskapten var ett fåtal matcher i Europa-spelet med Halmstads BK där han först var assisterande tränare och sedan huvudtränare. Samtidigt har det visat sig att han prestigelöst lyssnat och lärt sig av de som varit med i både kvalspel och mästerskap och utvecklats under tiden som förbundskapten.

Han har parallellt skapat ett lag som flera gånger gjort försök att sudda ut ordet omöjligt. De har slagit Frankrike, nollat Italien över 180 minuter och nu vunnit tre av fyra matcher i VM efter att ha hållit tre nollor. Och som laget sprungit, krigat, kämpat och jobbat för varandra. Hur kan man inte se tjusningen i det?

Där andra ser tråkig fotboll, som handlar om att riskminimera och utnyttja misstag, så ser jag en effektiv fotboll som ger resultat. Fotboll måste handla om att vinna matcher och dagens svenska landslagsgeneration har inte kunnat göra annat än att underordna sig Anderssons idé. De har förstått att det varit vägen mot framgång.

Vilka svenskar tycker det här är tråkigt? Ni kan väl under mästerskap ansöka om medborgarskap i länder med “roligare” fotboll, men inte ens det ger en garanti för framgångar. Se hur en del av nationerna, som är klassade som så kallade underhållande, redan befinner sig på stranden för att VM är över.

Sverige spelar efter resurserna och har åstadkommit mycket mer än man kan begära. Jag tyckte det var en bragd att ta sig till VM, vilket inte landade så väl, och det man nu gjort under sommaren i Ryssland är bragdartat. Även om man inte tagit någon titel.

Vet att en del kritiker gärna påpekar att man ska vinna något innan det är en bragd. Att Andersson o Co inte är vinnare än. För de som inte har koll så har Sverige aldrig vunnit något VM eller EM, även om man har ett OS-guld från 1948. För ett land som Sverige är det svårvunnet, helt enkelt, men det känns inte lika omöjligt nu.

Sverige är i kvartsfinal efter att man under 90 minuter hade kontrollerat en schweizisk offensiv rätt väl och dessutom skapat läge på läge på läge innan Emil Forsberg dragit in 1-0 via en motståndarback. Så underbart för Forsberg att äntligen få det att lossna, men att han fått en del kritik hänger ihop med att han själv bidragit till det genom att tala om att han ska göra det för Sverige i VM.

Sverige inledde matchen starkt men mattades efter 25-30 minuter och om man ska vara kritisk så var Sverige inte lika säkert som mot Mexiko. En hel del slarv, tappade bollar, felriktade passningar. Ta bara att Mikael Lustig fick ta ett gult och är avstängd i kvartsfinalen efter en dålig passning av Viktor Claesson.

Man har blivit så bortskämd av ett disciplinerat Sverige att en del svenska misstag stack ut denna tisdag eftermiddag. Säger en del om att landslaget snabbt skakade av sig spelet från den tröga våren där landslaget provade sig fram. Under VM har man växlat upp och det är i tävlingsmatcher landslaget gäller.

Samtidigt förstår jag Janne Andersson som hade svårt att tala efter matchen och inte fastnade i misstag. Han var så imponerad av spelarna som gett allt på vägen mot VM-kvartsfinalen. Faktum är att det var närmare 2-0 än 1-1 även om Robin Olsen var nere snabbt efter en nick i matchens slutskede och Schweiz skapade ett gäng hörnor.

Sverige var helt enkelt spetsigare i anfallen och man saknade inte möjligheter till fler mål. Tyvärr var Yann Sommer med de gånger bollarna träffade mål och sedan var inte skärpan där hos Marcus Berg, Albin Ekdal och en del andra som kom fram till bra chanser.

Om vi kan börja drömma om en medaljmatch? Jo, litegrann, men säg inget till Janne Andersson så han får jobba på. För han drömmer inte utan jobbar och det har funkat bra hittills.

***

Kan inte förstå den engelska arrogansen i förväg. Varför?

***

Måste säga att schweizarna imponerade i förlusten. De stannade till och svarade på frågor utan att vara annat är korrekt. Även om XherdanShaqiri var öppen om att Sveriges fotboll inte är den roligaste och sa han att landet givetvis måste vara stolt över ett landslag som når en VM-kvartsfinal.

***

Ska väl inte gnälla men det är svårjobbat för medier på plats när spelarna först firar med vänner och familj och sedan på egen hand, vilket givetvis ska gå först och i grunden inte är något problem.

Men när de väl kommer ut i den mixade zonen är det ofta bråttom till flyget och fotbollschefen LasseRicht eldar på gruppen av spelare att skynda mot bussen. Vilket gör det svårt att hinna göra jobbet.

Nu är jag inte särskilt mycket i den mixade zonen och TV4 samt SVT får en hel del snabba och direkta intervjuer. Däremot är det tuffare för den skrivande pressen.

***

Alla till Samara! Verkar dock bökigt och dyrt med resor och hotell finns inte att uppbringa. Varför en kvartsfinal på ett sådant ställe?

***

Efter dryga tre veckor i Ryssland är det givet att man som journalist hade velat skildra mer av landet och andra miljöer utanför de fotbollsmässiga. Tyvärr rör man sig mest mellan hotell, flygplatser och olika typer av arenor och är ganska långt ifrån den ryska verkligheten när man följer ett landslag.

***

Andreas Granqvist skrek till i den mixade zonen: “Ska det bli skönt att komma tillbaka till Gelendzjik?” Sedan skrattade han gott. Han vet att det ska bli skönt att komma dit, även om det just nu inte lockar med ett 05:20-flyg….

***

Gräsmattan var så mjuk på matcharenan att lagen inte kunde träna på hela planen dagen före match. Tänk att det ska vara så svårt att lösa det när man bygger arenor för miljarder.

***

Det var ett oroande säkerhetspådrag inför Sveriges match och det handlade inte bara om utökade kontroller på väg in på stadion utan det var säkerhetsstyrkor av högre numerär än tidigare. Kan ju knappast ha handlat om supportrarna som dels inte dominerade gatubilden, dels inte har rykte om sig att slåss.

***

Olof Lundh

Därför ger Schweiz mig ångest

Sverige tar sig an Schweiz i en åttondelsfinal på tisdag och även om motståndet givetvis är bättre ur ett sportsligt perspektiv än Brasilien, som grupptvåan Mexiko ställdes mot, så är det en match som ger lite ångest. Och det är av flera skäl som motståndet väcker de känslorna.

Främsta skälet är att Schweiz offensivt är vasst med Xhaka, Shaqiri, Seferovic, Zuber och Dzemaili. Även om man är starka bakåt är det givetvis ett tungt bakslag att tappa både Lichtsteiner och Schär som stängt till på högerkanten i försvaret. Fast det kommer att gå undan framåt.

Även om man missade EM 2012 så är VM 2018 fjärde raka VM-slutspelet och man var ju med både EM 2008 (som arrangör) och EM 2016 i Frankrike. Förvisso har man inte gått längre än åttondelen i något mästerskap men det var finalisten Argentina som slog ut dem med mål under förlängningen 2014 och Polen vann på straffar 2016.

På tre år har man förlorat två tävlingsmatcher: Portugal borta och en straffläggning mot Polen. De flesta av spelarna har lång erfarenhet i landslaget och av mästerskap. Dessutom är truppen mer meriterad än den svenska om man ser till klubbtillhörigheter. Bara tre av 23 spelare tillhör klubbar utanför de fem stora ligorna. Annat än Sverige där  halva truppen gör det.

Schweiz är i dagsläget sexa på världsrankingen och i kvalspelen till VM 14, EM 16 och VM 18 har man 24 vinster 4 kryss 4 förluster och målskillnaden 65-21. Förvisso krävdes playoff för att nå VM i Ryssland – man blev tvåa i gruppen efter Portugal på grund av målskillnad – och vann bara över Nordirland med 1-0 över två matcher efter en tveksam straff.

Fast det starkaste minnet som ger ångest är Sveriges EM-kval hösten 1994 borta mot Schweiz. Då landslaget kom med ett färskt VM-brons och lyckades slå Island borta i VM-kvalpremiären efter en straff innan det var bortamatch mot schweizarna. Även om Roy Hodgson fått styr på laget och tagit det till USA-VM så borde det varit seger.

Allt såg ju så ljust ut innan Jesper Blomqvist styrde in bollen i eget mål och efter det klappade laget ihop…

Minns att jag hade svårt att ta mig till skolan efter den matchen. Jag mådde fysiskt dåligt efter förlusten. På något sätt hade VM i USA gett en den falska bilden att allt skulle rulla på. SVT har även ett klipp som sammanfattade hela hösten och där det började gå snett. Tänk att Sverige missade både EM 1996 och VM 1998.

Därför har jag inga positiva känslor inför tisdagens åttondelsfinal mot Schweiz, men fattar givetvis att för dem som spelar då så är vad som skedde i ett kvalspel hösten 1994 av mindre betydelse än noll, men för mig sitter den förlusten inristad i fotbollssjälen.

Det var en brutal återkomst till verkligheten och jag hoppas slippa uppleva något liknande i St Petersburg på tisdag. För det är klart att man hoppas att det stämmer i att då är då och nu är nu och att den här landslagssagan rullar vidare.

 

 

Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv