POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

En omöjlig ekvation för Uefa - går det ens att räkna med EM

Vilken hjälte Marcus Rashford är. Manchester Uniteds stjärna har på egen hand drivit en kamp för att utsatta barn ska få hjälp till mat under sommaren. Efter att han först fick nobben så vände den brittiska regeringen och gav klartecken.

Tidigare i år har Premier League-spelarna fått kritik från regeringshåll när de inte sänkte sina löner, men nu visar Rashford att de gör bra saker. Dessutom har spelarna bytt ut sina namn på tröjorna när ligaspelet återupptas och istället ska det stå: Black lives matter.

***

Astrit Selmani. Svårt att inte bli förtjust i ett sådant genombrott. Och det efter en karriär som knappast gått spikrakt.

***

Jag har svårt att se hur Martin Strömbergsson ska kunna döma fotboll igen. Åtminstone lär det dröja innan det sker. Oavsett hur ångerfull och ledsen domaren är i sitt brev till SVT-Sporten om vad han sade till Östersunds målvakt Aly Keita. “Ett floskelaktigt uttryck” låter dessutom som en underlig förklaring. Kanske borde han backa ännu tydligare för att få trovärdighet.

Det Strömbergsson sa strider mot vad fotbollen står för och som domare är du ledare för en match och dess spelare. Du ska ha kommandot. Det blir lätt att ifrågasätta Strömbergsson efter det här. Han skulle aldrig kunna döma ÖFK. Även om man inte ska straffas för evigt riskerar Strömbergsson att ha straffat ut sig själv genom det här handlandet.

Bra att SvFF agerade snabbt för att utreda vad som skett, men svensk fotboll behöver jobba mycket mer med frågorna om mångfald. Det räcker att se på styrelsen, landslagens staber och vidare över ledande poster för att inse att kampanjen “Alla är olika – olika är bra” endast är en kampanj.

Sedan måste man ha straff för den här typen av händelser om fotbollen ska ha någon trovärdighet i sin strävan efter nollrasism.

***

Som så många andra har jag uppskattat publikljuden från matcherna i La Liga. Lite liv och sorl trots allt. Även om det är som att svära högt i kyrkan.

***

Onsdag kväll går Premier League i gång med ett par hängmatcher. Till helgen väntar Serie A efter att man under onsdagen korat cupmästare i Italien. I Norge gick man i gång under tisdagen. Det väntar en full allsvensk omgång under onsdagen och torsdagen efter premiäromgången söndag och måndag.

Fotbollen vaknar till liv runt om i Europa även om det är under helt andra förutsättningar. Ingen publik. Munskydd på avbytare. Tätt spelschema. Olika typer av protokoll för att försöka spela fotboll samtidigt som man inte bidrar till vidare smittspridning. Och så vidare i pandemins fotspår.

Samtidigt samlas 19 män och en kvinna under onsdagen och torsdagen för att ta ställning till en ekvation som knappast går att lösa utan att man offrar något. Där fotbollens närmaste år ska stakas ut. Allt från EM-slutspel till VM-kval, Nations League, U21-EM och hur ligor och cuper ska avslutas och dras i gång igen.

Utbrottet av coronaviruset satte stopp för alla fotboll under nästan tre månader och konsekvenserna är enorma och svåra att överblicka. Men nu ska Uefa:s exekutivkommitté exempelvis bestämma sig för hur man spelar klart Champions League för män och kvinnor och Europa League för män. Bland väldigt mycket annat.

Uppgifter har redan läckt ut om att exempelvis samla herrarna för att avgöra Champions League i Lissabon och där spela kvartsfinaler, semifinaler utan dubbelmöte och final mellan 12 och 23 augusti. Klara lag är Atalanta, Paris SG, Atletico Madrid och RB Leipzig. Sedan återstår returer i åttondelarna mellan Juventus-Lyon, Barcelona-Napoli, Real Madrid- Manchester City och Bayern München-Chelsea.

För damerna väntar ett liknande upplägg men i Bilbao i norra Spanien. Europa League har placerats i Köln. Samtidigt vet man inte om det går att spela klart eventuella returer på de arenor som är tänkt. Hur går det att resa? Blir man insläppt? Karantän? En teori är att Uefa kanske väntar med slutgiltigt beslut till augusti när man vet mer om hur det går att resa.

Onsdagens möte i Uefa:s högsta bestämmande kommitté skulle egentligen ha hållits 27 maj, men det var så mycket som var oklart då. Därför sköt man på det till 17 juni och nu är det dessutom utsträckt till två dagar. Även om Karl-Erik Nilsson, Lars-Christer Olsson och de andra i ledningen mest ska ta besluten efter att ha fått ärenden föredragna är det inga lätta beslut.

Ta bara EM som skulle ha spelats just nu som är uppskjutet till nästa sommar. Är det rimligt att ens tro på ett EM som avgörs i tolv olika länder? Jag är inte övertygad. Nederländerna har aviserat att man inte släpper in publik utan ett vaccin och Amsterdam är en av arrangörsstäderna. Och det är egentligen en liten fråga i det stora skeendet.

En fråga av en annan dignitet är att de inhemska ligorna runt om i Europa avgörs nu i sommar och att det gör att man måste skjuta på ligapremiärerna till säsongen 2020-2021. Det talas om avspark i mitten av september. Men hur långt kan man skjuta på det? Ligorna måste sluta i tid så att man ska kunna dra i gång EM sommaren 2021. Och så ska man trycka in Nations League… Och playoff till EM.

För egen del trodde jag att höstens Nations League där Sverige möter Frankrike, Portugal och Kroatien skulle strykas för att ge plats till ligaspel. Det handlar trots allt om cirka 30 dagar som landslagen är samlade uppdelat över tre samlingar och det är dagar som spelarna kan behöva till vila och klubbarna till matcher. Dessutom innebär det resor.

Så verkar det inte bli. Enligt Lars-Christer Olsson som gästade senaste Fotbollsfredag så är planen att köra Nations League. Även om inte Olsson sa något om skälet så är det givetvis så att Uefa inte har råd att skjuta på det hur mycket som helst. Man har redan sålt rättigheterna och fått bra betalt av tv-bolag runt om i världen.

Redan har Uefa problem med rättighetsinnehavare som inte är nöjda med ett uppskjutet EM för herrar och ett för damer. Lägg till att Champions League och Europa League inte blev som tänkt. Notan för att både förhandla om kompensationer och betala kompensationer lär bli hög för Uefa som dessutom behövt ta ur kassavalven för att hjälpa förbund under vårens kris.

Enligt planerna skulle VM-kvalet till Qatar ha spelats under 2021, men det är plötsligt svårt att få in hela det. Om man ska spela EM i sommar försvinner de vanliga kvaldatumen i juni. Dessutom är det redan osäkert om man får in ligaspel, cupspel, Champions League och Europa League i en redan tidsträngd säsong.

Räddningsplankan är att VM i Qatar går i november-december och det lösgör tid för kvalspel under 2022. Samtidigt finns det ett Nations League som skulle in hösten 2022 som man måste lägga tidigare. Det är ett rätt fascinerande flyttande av pjäser och där varje skifte får nya effekter på ett späckat spelschema.

En sak har pandemin lärt oss. Det är att den internationella spelkalendern är för späckad. Under de senaste 30 åren har Uefa, Fifa och klubbar effektivt täppt till den ena luftfickan efter den andra. EM har vuxit. Från 8 till 16 och nu 24 lag. Champions League har gått från en blygsam start (åtta lag i gruppspelet) till en koloss. VM har blivit större genom åren. Nations League har tillkommit.

Det värsta är att man planerat för ännu fler utökningar. Fifa som fått se sig omkört av Uefa både ekonomiskt och sett till inflytande hade planerat ett nytt och stort klubblags-VM 2021 som man nu fått skjuta på. Där ska 24 lag delta. Fifa ville redan till 2022 utöka VM för herrar från 32 lag till 48 lag, men det dröjer till 2026.

Uefa har sedan två år tillbaka adderat Nations League och nu lägger man till ytterligare en klubblagsturnering i form av Europa Conference League. U21-EM har vuxit. Till vissa delar påminner fotbollens utarmning av resurserna på hur vi människor ser på jorden, klimatförändringar och jakt på tillväxt. Det blir tillväxten som styr besluten och man öser på framåt och funderar inte på följderna.

Pandemin har tvingat fotbollens styrande att inse det här. Om det leder till förändring? Man kan hoppas, men det svåra är att avgöra vem som ska dra ner på sin verksamhet. Det är flera olika parter som slåss om en marknad som fortsatt växa men nu är det mesta exploaterat och då blir det en kamp om vem som ska få behålla sina erövringar.

Olof Lundh

Fotbollen ökar trycket på Tegnell o Co - men nytt nej är troligt

Svensk Elitfotboll går på offensiven för få i gång allsvenskan. Ett öppet brev med en önskan om klartecken och ett offentliggörande av dokumenten som ska säkra spel är två drag. Tveksamt om det räcker för att få Anders Tegnell o Co att ändra sig.

Svensk fotboll vill precis som ligor i Tyskland, Danmark och Norge komma i gång. Planen är avspark för allsvenskan den 14 juni. Allt för att hinna med hela säsongen och för att tillfredsställa två viktiga partners i form av tv-bolaget Discovery och spelbolaget Unibet som hittills haft tålamod och skjutit till pengar trots noll matcher.

Naturligtvis handlar det i stort om pengar och överlevnad. Risken är att någon eller några svenska elitklubbar får allvarliga ekonomiska problem om man inte börjar spela fotboll i mitten på juni. Inga matcher innebär givetvis noll intäkter och samtidigt är kostnaderna höga i en bransch med små marginaler från start.

Svensk elitfotboll är precis som många branscher under hårt tryck efter coronautbrottet. Trots att man fått möjligheter till statlig hjälp i form av korttidspermitteringar och omsättningsstöd och att spelare avstått en del lön så är läget prekärt för många klubbar. Därav det uppskruvade trycket på Folkhälsomyndigheten för att komma i gång.

Under måndagen gick Sef-basen Lars-Christer Olsson ut i ett öppet brev till de 32 medlemsklubbarna. Istället för att bara mejla klubbarnas så lade man ut brevet i sin helhet på organisationens hemsida. Där gav Olsson herrklubbarnas syn på läget och lyfte fram protokollen som är en grund till varför man tror sig få klartecken på ett möte med FHM senare i veckan.

Detta följde Sef upp med att lägga ut de två protokollen i gryningen på tisdagen, efter att Aftonbladet fått och publicerat dem på måndagskvällen. Där kan man ta del av 13 + 9 sidor om hur svensk klubbfotboll ska försöka begränsa riskerna till ytterligare smittspridning av covid-19 genom en rad olika åtgärder kring matcher och träningar.

Även om det inte är några rena coronatester som andra ligor kör utan mer självskattning för spelarna så finns det givetvis likheter med hur en rad proffsligor runt om i Europa försöker minska riskerna för smittspridning. Det går verkligen inte att klaga på seriositeten bakom protokollen.

Frågan är bara om det räcker för att övertyga FHM? Vid förra mötet som var i fredags fick man träffa en biträdande jurist och det var långt från statsepidemiolog Anders Tegnell. På eftermiddagen efter mötet hade inte ens Anders Wallensten som är biträdande statsepidemiolog sett något protokoll och var rätt avfärdande kring fotbollens önskemål. Se intervjun via länken.

Wallensten pratade snarare i termer om att FHM skulle komma med ett besked om ett par veckor gällande aktiviteter i sommar och risken för smittspridning. Han poängterade att man inte jobbade med specifika sporter. Det vill säga att man snarare kommer att lämna generella riktlinjer vad som gäller för idrott.

Vad sker då när FHM lämnar nya direktiv? Ja, det rimliga är att tro att Riksidrottsförbundet får ansvar att ta de generella rekommendationerna vidare till de olika specialförbunden. Sedan kan nog alla inse att det är lättare att ge klartecken till tennis, golf, löpning och andra idrotter som inte är kontaktsporter mellan lag.

RF lär helt enkelt sitta på makten den dagen FHM lämnar i från sig riktlinjer. Något som gör det svårt att tro att svensk elitfotboll ska få ett klartecken vid mötet senare i veckan. För om FHM ändrat sig och ger rekommendationer till idrott redan denna vecka lär inte RF kunna ge ett klartecken vid sittande möte. Då ska RF gå igenom nya riktlinjer och sedan bedöma vad som gäller.

Ett nej denna vecka behöver inte hota en allsvensk start 14 juni, men däremot är det nog omöjligt att gå i gång med cupens kvartsfinaler i månadsskiftet maj och juni. Då kan man tvingas skippa Svenska cupen som man gjort för damerna. Allt för att kunna gå i gång med seriespel i mitten av juni. Något som i så fall skulle innebära att AIK får platsen i kvalet till Europa League i kraft av sin fjärdeplats i fjol.

Nej, det är ingen SvFF-konspiration att ge platsen till AIK. Faktum är att cupen är en av få rättigheter som förbundet fortfarande säljer och att man varken spelar klart herrarnas eller damernas cup kommer innebära kostnader på något sätt. Givetvis måste då SvFF på ett eller annat sätt kompensera rättighetsköparna och det finns alltså ett pris för förbundet att ställa in.

I Sef:s perspektiv är givetvis allsvenskan och superettan viktigare än cupspelet när det blir ont om tid. Dels är det bara åtta medlemmar kvar i cupen, dels handlar det om att hålla nya och viktiga partners i form av tv-bolag och spelbolag nöjda. Klubbarna är beroende av miljonerna från dem. Glöm inte att klubbarna redan fått förskott av tv-miljonerna 2018 och 2019 vilket innebär att det inte blir så stor ökning 2020 som många trott.

Överlag är det fascinerande att ta del av fotbollens beskrivning av mötet i fredags och kommande möten. Det låter som om det är fotbollen som sytt ihop möten med FHM på egen hand. I själv verket har RF haft en rad möten med FHM och i fredags tog RF med Sef och SvFF på mötet med en lägre tjänsteman på FHM.

Lars-Christer Olsson skriver i sitt öppna brev: “I relationerna med våra myndigheter är det också viktigt att Riksidrottsförbundet medverkar i de lösningar vi lägger fram. Därför har nu SEF, SvFF och RF medverkat i våra kontakter och möten med Folkhälsomyndigheten. Ett första möte hölls i förra veckan.”

Ungefär som att fotbollen vill att RF medverkar i de lösningar som fotbollen lägger fram… Vad jag förstått är det snarare så att RF är den enda samtalspart som FHM egentligen vill ha för att kunna avhandla idrott och att sedan har RF tagit med representanter för olika idrotter. I förra veckan var det herrfotbollen som var med och träffade FHM.

I det svenska myndighetssamhället är FHM och RF samtalspartners och det är RF som sedan ska sköta allt kring hur man gör med idrottens specialförbund vid nya direktiv. Precis som när det handlar om de 500 miljoner kronor i stöd som regeringen skjutit till. Även där har RF makten om hur man ska fördela det och RF är givetvis specialförbunden som deltar men det finns naturligtvis olika viljor.

En större fråga är om det är rätt att sparka i gång fotboll under en pandemi? Finns inget enkelt svar för mig. Visst, man kan kritisera fotbollen att det inte finns marginaler men det är ett problem som de svenska klubbarna delar med en rad branscher. Att ta höjd för en pandemi är inte givet. Se bara hur medier, hotell, krogar och affärer har svårt att överleva.

Jag kan givetvis förstå fotbollens vilja och ha respekt för frustrationen. Klubbar riskerar att gå under om man inte får börja spela. Något som vore oerhört sorgligt. Samtidigt är det FHM som sitter på kunskapen och expertisen och bara för att en del gör fel och flockas på Ullared eller på en uteservering så innebär det inte att två fel blir ett rätt. Om nu fotboll på tomma arenor ökar risken för ökad smittspridning.

 

 

Olof Lundh

Svensk fotboll är fattigare utan utländska influenser

Tv-sändningar skrämmer bort publiken. Utländska spelare i seriespelet försämrar landslaget. Tänk så lätt det är att hänga fast vi den typen av “sanningar” som sällan är sanna.

I efterhand är det fascinerande att ta del av berättelser om Sveriges förbud mot utländska spelare i allsvenskan. Fotbollskanalen har i helgen skildrat hur Ronnie Powell med kort varsel fick klartecken att bli första utländske spelare i allsvenskan i mars 1974. Och hur man ändrade reglerna som tidigare tillåtit utländska spelare längre ner i seriesystemet men inte i den högsta serien.

Även om det gått över 40 år sedan tog det lång tid innan utländska spelare blev vanligt förekommande i den högsta serien. Det var små stapplande steg och först 2008 nådde man över 100 utländska spelare. I dag är det runt 130 spelare av dryga 400 som är utländska och det är en del av verkligheten. De utländska inslagen växer snarare än krymper.

Hela samhället inklusive idrotten är påverkat av den globalisering som ritat om vår tillvaro sedan slutet av 1970-talet. Åtminstone fram till coronautbrottet där nationer plötsligt stängt gränser. Annars har utvecklingen gått från regleringar, begränsningar och förbud till öppnare samhällen med handel, utbyten och friare folkströmmar.

Naturligtvis är Europa extra påverkat av utvidgningen av EU som gick från nio medlemsländer på 1970-talet till dagens 27 med tillkommande medlemsländer på 1980-talet, 1990-talet (Sverige 1995) och på 2000-talet. Vilket bidragit till en oerhört ökad rörelse mellan länderna och därmed en öppenhet. Lägg på både arbetskraftsimport och flyktingströmmar och världen är en annan.

Detta har påverkat fotbollen i hög grad. I utvecklingen finns även Bosman-domen från 1995 som innebar att klubbar inte längre kontrollerade spelare vars kontrakt gått ut. Det innebar att det fanns fynd att hämta i andra länder och då började jakten på spelare utanför det egna landet och rörelserna och antalet marknader för spelare har bara ökat och ökat.

Nu får vi fler spelare till Sverige och det är givet att den professionalisering som Malmö FF inledde i slutet av 1980-talet och som sedan spred sig till resten av klubbarna har bidragit till att det blivit lättare att importera spelare. Nu finns både löner och förutsättningar att importera professionella spelare och ge dem möjligheter att utvecklas och sedan även sälja dem vidare.

Förbudet mot utländska spelare i allsvenskan fanns fastslaget i RF:s stadgar där det stod att man var tvungen att vara svensk medborgare för att även bli svensk mästare. Detta på 1970-talet när en rad svenska spelare inte hade några problem att vara yrkesverksamma i andra länder och vinna titlar, men i Sverige satte man stopp i den högsta serien.

Naturligtvis har det funnits begränsningar i andra länder också och inte sällan har man skyllt på att man vill gynna de egna spelare och i förlängningen landslaget. Man kan konstatera att svensk landslagsfotboll blivit bättre av att få in utländska impulser som kunnat höja kvaliteten snarare än tvärtom. Det har varit rejält med mästerskap under 2000-talet med sex lyckade EM-kval och tre lyckade VM-kval jämfört med tre VM-deltagande efter VM 1958.

Samma år som Ronnie Powell fick klartecken att bli första utländske spelare i allsvenskan kom en annan man från England som skulle få stor betydelse för svensk fotboll. Bob Houghton tog över ansvaret för Malmö FF och två år senare tipsade han Halmstads BK:s Stig Nilsson om att anställa kompisen Roy Hodgson som tränare och duon betydde mycket för svensk fotbolls utveckling. Fråga bara Sven-Göran Eriksson och Lars Lagerbäck.

I modern tid har Graham Potter som oavsett vad som framkommer i rättegången mot förre ÖFK-basen Daniel Kindberg gjort en sensationell insats i Östersund. Tänk att Sverige fostrat två engelska tränare som i dag är Premier League-managers i form av Hodgson och Potter. Det är långt i från säkert att de kommit fram i England, men i svensk fotboll fick de möjligheterna.

En annan engelsman som gjorde avtryck i svensk fotboll är George Raynor. Han fick dock aldrig någon uppskattning i hemlandet England innan han gick bort i mitten på 1980-talet. Han är nog rätt bortglömd även i Sverige trots att han tog landslaget till fyra mästerskapsmedaljer och hyllades av sina spelare.

Visst, det var en uttagningskommitté (UK) som tog ut landslagstruppen men det var en tränare som ledde arbetet. George Raynor fick ansvaret efter tips från det engelska fotbollsförbundet och tog Sverige till OS-guldet 1948, VM-bronset 1950, OS-bronset 1952 och VM-silvret 1958.

Kanske hade han lyckats ännu bättre om Sverige inte hängt sig kvar i det tramsiga amatörregelverket ändå till 1958? Det betydde att när många av OS-vinnarna från 1948 blev proffs så fick man skrapa ihop ett nytt landslag till VM 1950. När de tog VM-brons och många blev proffs fick man börja om med ett nytt landslag och så vidare till hemma-VM 1958 då man ändrade sig.

Det finns givetvis fler utländska tränare som haft stor påverkan: Lajos Czeizler, Istvan Wampetis, Kalman Konrad, Josef Nagy, Antonio Duran, Stuart Baxter, Sixten Boström och Åge Hareide är några av profilerna. Naturligtvis finns det utländska tränare som floppat, men det finns även svenska tränare som misslyckats.

På spelarsidan är det gott om kvalitet. Frågan är om inte brassen Afonso Alves är den bäste som kom till Örgryte och via Malmö FF tog sig ut i Europa och även nådde det brasilianska landslaget. Klart att han hade en bra påverkan på svensk fotboll och i slutändan gav han både MFF och Örgryte pengar, även om det krävdes svart betalning i Brasilien för att locka honom till Malmö.

Men det finns många profiler: Alvaro Santos, Ivan Obolo, Samir Bakou, Peter Ijeh, Cesar Santin, Ari, Ragnar Sigurdsson, Wilton Figueiredo, Sebastian Eguren, Celso Borges, Peter Ijeh, Wanderson, Daniel Sjölund, Mohamed Bangura, Sören Larsen, Anders Christiansen, Nikola Djurdjic, Paulinho och så vidare.

Även bland utländska värvningar finns det rader av stolpskott. Nej, det är inte alltid lätt att hitta rätt och att få en spelare att både trivas och prestera. Ibland ligger det på klubben och ibland på spelaren. Ganska ofta är det väl en kombination där det inte funkar och en nyvärvad spelare knappast lever upp till förväntningarna. Samtidigt är det likadant med svenska nyförvärv.

Det råder ingen tvekan om att det är av godo för svensk fotboll med import av spelare. Det finns givetvis baksidor, det finns det av alla förändringar, och där det handlar om att spelare utnyttjas och blir en del av människohandel. Sverige är en lätt väg in i EU i dag när det bara krävs en lön på 14 300 i månaden och plats i en division 1-klubb och sedan är vägen öppen, här är bara ett fall som Fotbollskanalen skrev om nyligen.

Ibland kan jag själv bli nostalgisk och minnas en tid när det var mer statiskt. Då ett italienskt lag var ett italienskt lag och så vidare. Men utvecklingen går framåt och det är bara att hänga på och där har vi fått se olika begränsningar försvinna. Ett tag fick man bara ha tre utländska spelare, men i dag kan man se möten i Premier League utan en enda engelsman. Det finns egentligen inga rätt eller fel, det är en spegling av tiden.

I efterhand ser regelverken så märkliga ut. Som med amatörbestämmelserna när alla visste att man egentligen betalade spelare en del pengar eller gav dem mat och sprit. Så många idrottare som hamnade i kläm på grund av förlegade regler och det lever kvar än i dag i några få sporter och det var först på 1990-talet som proffs blev tillåtna i OS.

Eller att Sverige hade karensfall kvar in på 1990-talet. Att klubbar hade rätt att stoppa kontraktslösa spelare från att byta klubb utan att få betalt. Ta bara att Stefan Pettersson inte fick spela fotboll på åtta månader när han i mitten på 1980-talet skulle lämna IFK Norrköping när kontraktet gått ut. Helt bisarrt.

På liknande vis fick vi höra att tv-sändningar av matcher skulle skrämma bort publiken från arenorna. Därför stoppades vissa sändningar och eftersändningar gällde av landskamper. Att det inte var sant vet vi med tanke på att explosionen av direktsänd fotboll på olika skärmar gått hand i hand med att allsvenskan lockat publik som man får gå tillbaka till 1960-talet för att hitta motsvarigheterna till.

Så det var skönt att Gästrikland agerade inför allsvenskan 1974 för att få Brynäs engelsman Ronnie Powell spelklar. Givetvis hade förbudet mot utländska spelare fallit förr eller senare oavsett, men ju tidigare desto bättre. För det är inget snack om att utländska influenser gör svensk fotboll både bättre och rikare.

 

Olof Lundh

Gunnar Larsson var en gigant i svensk klubbfotboll

Meriterna som ledare är i de närmaste oslagbara. Naturligtvis går det att ifrågasätta hur mycket en ordförande bidrar med, men Blåvitts tid före och efter Gunnar Larsson är rätt talande.

Coronaviruset har gått hårt åt sportens värld och nu har det även tagit en av svensk fotbolls största ledare. Gunnar Larsson fyllde nyligen 80 år och såg fram emot ännu en allsvensk premiär och att få höra Joel AlmesSnart skiner Poseidon” när Blåvitt springer ut på Gamla Ullevi men det blev inte så. Sorgligt, för Larsson var en institution i svensk fotboll.

Våren 1982 befann sig IFK Göteborg ekonomiskt i brygga och var skakad av en maktkamp där två delar av föreningen stod emot varandra och årsmötet ajournerades när man ej kom överens. Kommunalrådet Gunnar Larsson blev övertalad att ställa upp som kandidat och fick stöd nog att bli ordförande. Några månader senare firade han när klubben vann Uefa-cupen i Hamburg.

Om Larsson halkade in och fick vara del av Blåvitts första stora triumf i Europa lite av en tillfällighet så går det inte att komma runt framgångarna som följde. Under hans ordförandetid blev det följande utdelning: tio SM-guld, tre cuptitlar, två Uefa-cuptitlar, semifinal i Europacupen samt fyra gruppspel i Champions League.

Efter att Gunnar Larsson lämnade ordförandeskapet i Blåvitt 2001 har det blivit ett SM-guld 2007 och tre cuptitlar och endast kvalspel i Europa. Innan Larsson blev ordförande snittade klubben knappt ett SM-guld vart tionde år i modern tid (1935, 1942, 1958 och 1969) och spelade i division 2 under många år på 1970-talet.

Gunnar Larsson var en gammal typ av ledare som inte är lika vanlig i dag. Även om det var föreningsdemokrati så var det inte lätt ett gå emot det tidigare kommunalrådet. Han var stenhård, ställde krav och var knappast finkänslig. Han var en “doer”. Han fick till resultat även om besluten inte alltid var MBL-förhandlade, men det var många som fick ta del av framgångarna.

Blåvitt-basen var inte okontroversiell men folk hade respekt och/eller var rädda för honom. Vet inte hur många personer jag pratat med under mina år som reporter på Göteborgs-Posten (1997-2001) som haft synpunkter på Larsson men absolut inte vågat stå för dem med sitt namn. Han hade den effekten på folk, men det vara knappast bara hans fel. Han vågade ta makten och skämdes inte för det.

Givetvis är det en del ledare, spelare och anställda som har lämnat Kamratgården och inte bara haft positivt att säga om “fader Gunnar”. Vilket var förståeligt sett till en del bataljer. Inte minst spelare som inte fått flytta utomlands har varit besvikna och det finns en del historier om hur Larsson var aktiv i förhandlingar och försökte styra affärerna.

Samtidigt såg Larsson till att IFK Göteborg under 1980-talet och 1990-talet tillhörde Europas toppklubbar många år i rad och klubben hade en stabilare ekonomi. Han bidrog givetvis till det. Han var även modig och efter några tyngre år för Blåvitt i slutet av 1980-talet så vågade Gunnar Larsson och sportchefen Thomas Wernerson föreslå klubbens oprövade juniortränare Roger Gustafsson som ny tränare.

Det ledde till en ny sanslös epok där Blåvitt vann sex SM-guld på sju år och vann en Champions League-grupp med Manchester United, Barcelona och Galatasaray. Man föll i kvartsfinalen mot Bayern München på grund av bortamål. Ja, det är rätt otroligt hur nära Blåvitt var den yppersta eliten där och då, men sedan kom Bosman-domen och ritade om kartan.

Finns det någon vassare svensk klubbledare? Inte meritmässigt i varje fall eftersom Blåvitt är ensamt om att vinna pokaler i Europa. För mig är Gunnar Larsson nummer ett. Sedan är det givetvis alltid svårt att jämföra epoker, förutsättningar för klubbar och det är lätt att det som sitter färskast på näthinnan blir starkare.

Sedan är det svårt att tro att en klubbledare i dag ska sitta i närmare 20 år. Är osäker på det om dagens supporterkrafter, sociala medier och även mer granskande traditionella medier hade gjort det möjligt att vara den typen av ledare som Gunnar Larsson var och dessutom sitta kvar så länge. Om det sedan är bra för klubbarna är en annan fråga.

Svensk fotboll har haft många framgångsrika klubbledare. Stig Svenssons resa med kvartersklubben Öster till SM-guld var stark. Legendaren Eric Persson hade ett imponerande MFF-bygge med 11 SM-guld och nio cuptitlar över 37 år. Stig Nilsson tog med lilla HBK flera SM-guld. Gunnar Ericsson var tongivande när Åtvidabergs FF tog SM-guld och skakade om i Europa.

Nej, jag har inte glömt Lennart Johansson men han excellerade mer som ordförande för Svenska Fotbollförbundet, Svensk Elitfotboll och sedermera Uefa. Under hans 13 år som AIK-ordförande tog klubben endast en cuptitel och blev tvåa i allsvenskan under ett par av åren. Även Lars-Åke Lagrell var stark som SvFF-bas där det blev VM-brons och en rad mästerskap.

Kanske var det just Johansson och Lagrells framfart som innebar att Gunnar Larsson inte blev ett ännu större namn internationellt eller nationellt. Det fanns helt enkelt inte plats för ytterligare en svensk ute i Europa och i Sverige var Lagrell en lika stark maktspelare som Larsson och de hade några rejäla fajter.

Gunnar Larsson gjorde nästan tio år i styrelsen för SvFF men hoppade av uppdraget efter VM 1994. Bakgrunden var helt enkelt att fotbollsförbundet inte var stort nog för två herrar som bägge krävde svängrum. De var vana vid att bestämma utan mothugg och då valde Larsson att fokusera på IFK Göteborg istället.

Kanske satt Larsson lite för länge i Blåvitt? Gunnar Larssons val att bli heltidsarvoderad av klubben blev ödesdigert. En ständig närvaro på Kamratgården var negativ när inte alla klarade av kraven från Larsson. Sportchefen Thomas Wernerson tillhörde en av dem som lämnade Kamratgården och det blev starten på en del rörigheter på ledande poster i klubben.

Gunnar Larsson var dessutom i högsta grad delaktig när klubben gjorde en rejäl omstart 1997-98 med en rad dyra värvningar som floppade och slukade många miljoner. Larsson klev själv av som ordförande våren 2001 och året efter fick Blåvitt kvala mot Västra Frölunda för att hänga kvar i allsvenskan och det stormade rejält kring klubben. Skatteskandalen några år senare bidrog till ytterligare stökigheter.

Sedan Gunnar Larsson lämnade som ordförande för 19 år sedan har det suttit åtta olika ordföranden. Något som knappast hjälpt klubben. Samtidigt hängde Larsson kvar i Blåvitt via posten som ordförande i valberedningen och hade fram till 2013 ett finger med i spelet om vem som skulle leda klubben. Att han brann för Blåvitt var det inget snack om även om han gick vidare och blev RF-bas.

Som journalist var det inte helt lätt att bevaka Larsson i slutet på 1990-talet då han kunde vara hård, rak och rätt frän i svaren. Jag var också rätt ny i yrket, men samtidigt gick han ofta att få tag i och ställa frågor till. Enda gången han var nöjd var när han bjudit in Sir Alex Ferguson till invigningen av Änglagården 1997 och jag hade en del frågor till United-managern.

Med åren så blev Gunnar Larsson mjukare och det kunde vara både spännande och intressant att snacka med honom, och han hade en respekt för det journalistiska jobbet. Inte heller var det så att han var irriterad eller långsint för vad man sagt eller skrivit. Snarare kunde han höra av sig om han läst något han gillade.

Har fortfarande Gunnar Larssons visitkort i portföljen från senast vi snackades vid. I september 2017 var Larsson med som gäst i C More och pratade om trycket på Frank Andersson att avgå. Efteråt så gav Larsson mig visitkortet och ville träffas för att han skulle berätta om varför det var viktigt att Lars-Åke Lagrells efterträdare hade rätt politisk inriktning, vilket var socialdemokratisk. Grämer mig att jag inte tog mig den tiden alla gånger jag var i Göteborg.

 

Olof Lundh

Ingen gillar att bli dömd efter en match - men det är fotbollens natur

Hur kunde ni döma oss efter en match? Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck var ilskna över mediernas sågningar efter Vigo-haveriet. Samtidigt ligger det i fotbollens natur att en match kan avgöra.

Inför EM 2000 fick jag möjlighet att sitta ner med Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg för en längre intervju. Då kom deras ilska från Vigo fram ett par gånger. Det handlade om deras första landskamp med alla tillgängliga spelare två år tidigare, och där det blev förlust med 4-0 efter en match där inte mycket stämde för svensk del.

Det stod 3-0 till hemmalaget redan efter en halvtimmes spel. Då var den spanske förbundskaptenen Javier Clemente ute och signalerade att hans spelare skulle ta det lugnt. Efter matchen som spelade i mars 1998 valde Klas Ingesson att kliva av landslaget och kritiken från medierna mot Söderberg och Lagerbäck var hård.

Nu satt vi runt ett konferensbord på Scandic Opalen i Göteborg dryga två år senare. EM väntade. Trots ett starkt kvalspel där Sverige vunnit sju, kryssat en och förlorat noll matcher samt bara släppt in ett mål hade förbundskaptenerna inte glömt Vigo. De upprepade frågan om hur medierna kunde döma dem efter en match. Mitt svar blev att dra upp Håkan Svensson och då blev de rätt tysta.

Halmstad-målvakten var nybliven svensk mästare och var den som stod i mål i spanska Vigo. Efter mindre än en minuts spel hade Svensson sjabblat och det stod 1-0 till Spanien. Det rasslade in ytterligare tre mål. Han bytte förvisso handskar i paus men precis som många andra i Sverige hade Svensson ingen bra kväll.

Fram till EM 2000 var han inte ens nära landslaget. Han blev dömd efter en match. Givetvis är det skillnad på en spelare och ett par tränare som precis tillträtt, men det säger ändå en del om fotbollens flyktighet att en match kan sätta avtryck. Att man kan spela sig fram till en möjlighet att få dra på sig landslagströjan och sedan kan man själv straffas för att egentligen alla faller samman.

Håkan Svensson gjorde samma säsong som EM i Belgien och Holland avgjordes avtryck i Halmstads BK. Klubben vann SM-guldet med sex poäng framför HIF och det var när allsvenskan avgjordes över 26 matcher. Blott 24 insläppta mål – överlägset bäst – och Svensson blev årets målvakt i svensk fotboll.

Till EM tog Sverige med sig givne ettan Magnus Hedman från Coventry men även Mattias Asper från AIK, som efter EM flyttade till Spanien och Real Sociedad, samt Magnus Kihlstedt från norska Brann. Om Svensson var sämre än de andra två? Nja, han hade Vigo att bära med sig.

En insats i en match kan verkligen etsa sig fast. När Svensson gjort intervjuer genom åren har Vigo ganska ofta kommit upp. Det räcker att kolla pressarkivet och se hur målvakten gång på gång fått svara på frågor om känslorna och synen på insatsen i landskampen.

Om det var rättvist? Det finns väl ingen egentlig rättvisa och det är klart att man kan hävda att om man är bra nog så kommer det att visa sig. Då blir det fler matcher, men givetvis är det en rad andra parametrar som spelar roll. Att man får chansen i rätt match, kan fylla rätt roll och kanske våga ta för sig.

Pontus Kåmark har berättat om hur Stefan Schwarz ersatte honom mot Förenade Arabemiraten under en vinterturné inför VM 1990. De var bägge debutanter och när Schwarz kom in i 82:a minuten hade Sverige fått frispark och MFF-spelaren rusade fram och tog den. Skottet gick i mål och till sommaren var han med i VM-truppen, men inte Kåmark.

Det är lite spännande att kolla igenom listan på spelare som bara gjort en landskamp. Kanske var de inte bra nog i konkurrensen som gällde då? Samtidigt är det klart att tillfälligheter spelar roll. Som skador. Som vem man spelar bredvid. Eller om hela laget kollapsar och det blir någon som får skulden. “Ölme” Johansson var ju inte nöjd med Kåmark som mittbackspartner…

Faktum är att Håkan Svensson fick en chans till i landslaget. Efter att ha blivit årets målvakt efter säsongen 2000 så fick han följa med till Tipshallen i Växjö i januari 2001. Matchen mot Färöarna slutade 0-0 och är mest känd för att Zlatan Ibrahimovic debuterade i A-landslaget, men Svenssons avtryck i blågult tog slut där. Å andra sidan fick han fler matcher än en.

 

 

Olof Lundh

Svensk fotboll är mer än allsvenskan för herrar

Passa på och byt till höst-vår! Coronaviruset som lamslagit världen har även gett luft till förslaget att skifta spelordning. Många glömmer att fotboll i Sverige är mer än herrallsvenskan.

Redan innan Stefan Lundin, som i dag är ordförande i tränarföreningen, i helgen var ute och propagerade för att Sverige ska byta spelordning från vår-höst till höst-vår så har förslaget dykt upp i både mejlkorgen och via sociala medier. Många ser ett tillfälle när allsvenska starten är uppskjuten.

Den allsvenska premiäromgången 2020 skulle ha påbörjats i lördags och avslutats i kväll, men coronautbrottet har satt stopp för det mesta i samhället. Även om Sef-klubbarna håller sig vid tidtabellen som talar om spel i början av juni är det färre och färre som tror att det blir verklighet. I Danmark talar man om tidigast matcher i augusti…

Dessutom har svenska klubbar tvingats öppna för att faktiskt spela matcher utan publik. Allt för att komma i gång och faktiskt hinna med att spela hela allsvenskan och inte behöva tänka i enkelserie eller att stjälpa över matcher till 2021. Naturligtvis vill partners som Unibet och Discovery ha alla matcher i utbyte mot hjälpen med pengar.

Det är i kölvattnet av det här som den gamla diskussionen om höst-vår dyker upp. Det gör den med jämna mellanrum, inte sällan när svenska klubblag har svårt att hävda sig i Europa. Eller så handlar det om det korta svenska transferfönstret på sommaren är illa anpassat till de internationella transferfönstrena.

Nu har svensk fotboll ett läge att ändra. Det lustiga är att svensk klubbfotboll fortfarande spelar vår-höst på prov efter att fotbollsförbundet övertygade klubbarna om att gå med på det inför VM på hemmaplan 1958. Den så kallade ”Maratonallsvenskan spelades över 33 omgångar istället för över 22 som var brukligt.

Då tog svensk fotboll beslut på årsmötet i mars 1957 där 112 röstade för förslaget och 95 emot. Det hette att man skulle återgå till höst-vår, men då sträckte man ut allsvenskan som spelades hösten 1957, våren 1958 och hösten 1958. Någon ändring har det aldrig blivit därefter.

Klart att klimatet spelar in även om konstgräset har gjort att det är lättare att tänka sig en dansk variant i form av att spela höst-vår. Där man avslutar seriespelet i slutet på maj och drar i gång igen i juli för att sedan ha ett längre vinteruppehåll i december och januari. Egentligen två säsonger i en men anpassat efter i princip alla andra ligor i Europa.

Möjligen hade ett skifte gynnat svenska klubbar som ger sig ut i Europa i jakt på intäkter. Det kan vi inte veta, för även om FC Köpenhamn gjort det bra och dansk klubbfotboll är rankad på 13:e plats av Uefa och Sverige 21:a så kan det bero på andra faktorer. Ingen 51-procentsregel ger mer kapital. Färre lag i ligan. Avsaknad av SHL som slukar tv-pengar, sponsorer och talanger.

Även om det går att invända mot att kyla kan skrämma en del åskådare är det givet att det skulle kunna funka med inramning i allsvenskan för herrar. Möjligen kan det gå även i superettan och i allsvenskan för damer, men är det bra att ta en kamp mot ishockey, handboll och en del andra sporter som är aktiva på den tiden av året? Mycket tveksamt.

Dessutom blir det än mer övervikt för konstgräs som blir mer eller mindre ett tvång. Om inte klubbar kan hålla sig med hybrid och naturgräs i dag så lär det bli ännu mer resurskrävande att lösa annat än konstgräs om man dessutom ska spela både längre på hösten och börja tidigare på vintern.

Danmark är inte heller något bra argument sett till publikutvecklingen som är klart sämre än i Sverige. Visst, den danska ligan är stark enligt Uefa-koefficienten men knappast när det handlar om inramning. Då vinner allsvenskan överlägset och det ger också intresse från åskådare, tv-bolag och sponsorer. Är ett långt vinteruppehåll rätt för att hålla intresset vid liv?

Ovanpå det skulle det även vara väldigt svårt för resten av svensk fotboll att stöpa om verksamheten på det sättet. Föreningar i lägre serier har inte sällan sämre planer och förutsättningar. Det blir tuffare att konkurrera med andra sporter och på ungdomssidan och även om det går mot mer specialisering i yngre åldrar är det knappast något som gynnar utvecklingen.

Nej, det är en idé som inte flyger. Det är lätt att bara tänka herrallsvenskan och ett gäng av de större klubbarna som möjligen både kan hantera skiftet och även gynnas av det, men för svensk fotboll i stort är det inte rätt väg. Nu har frågan utretts ett gäng gånger och ända sedan 1958 har det slutat med att ligga kvar vår-höst.

***

Även Svenska fotbollsförbundet permitterar nu Janne Andersson, Peter Gerhardsson och upp emot 90 andra på kansliet. Undrar hur man gör kring lönen över 44 000 kronor? Avstår de anställda eller skjuter SvFF till?

***

Veckans podcast var med Vincenzo Morabito som var 1990-talets gigant i den svenska agentvärlden och sedermera blev stor även i både Italien och England. Hade egentligen aldrig så mycket med honom att göra men han hade ett gäng av bronshjältarna från USA innan han flyttade hem till Italien. Glad att jag fick tag på honom via Skype och han berättade gladeligen om karriären.

Nedan är podcasten där han talar om hur intresset för Sverige och svensk litteratur samt tillfälligheter gjorde honom till spelaragent, om hur han hjälpte Blåvitt att få mer betalt för Glenn Hysén, om hur han under 1990-talet representerade en rad svenska storspelare likt Thern, Schwarz och Kennet Andersson, om varför intresset för svenska spelare svalnat med åren och om hur han var med och värvade ihop det Lazio-lag som Svennis vann serie A med.

Morabito ger även svar på den kritik och de anklagelser som riktades mot honom, hävdar att han inte gjort skumma affärer och talar om hur coronautbrottet kommer trycka ner både löner och transfersummor, om att korruptionen inte är försvunnen i fotbollsvärlden och om att Fifa och Uefa hade kunnat göra mer för att rensa upp.

Lyssna direkt här.

iTunes-användare hittar podcasten Lundh här.

Lyssna här via Acast.

***

Sorgligt att se hur en del av miljardärerna som äger klubbar i Premier League (Tottenham, Liverpool och Newcastle) ser till att utnyttja de statliga räddningspengarna för att se till sitt eget bästa. Överlag är den öppna kampen om miljarder kronor mellan spelare och ägare ovärdig.

***

Svensk fotboll borde däremot ta tillfället i akt och stryka dam från damallsvenskan.

***

***

Olof Lundh

Starkt att se spelarnas lönesänkningar - som inte är givna

Spelare har inte bara begränsade kontrakt, utan även korta karriärer. Därför är det inte givet att gå ner i lön.

Elfsborgs spelare var först ut med lönesänkningar för att hjälpa klubben i coronakrisen. Efter det har AIK och Häcken följt efter. Även Kalmar FF:s spelare har gjort en insats för klubbens ekonomi, men det skedde redan i höstas när det var hårda tider.

Det var min tidigare TV4-kollega Patrick Ekwall som i helgen bröt en lans för att spelarna borde sänka sina löner när nu supportrar och medlemmar på olika sätt samlar in pengar till klubbar i kris. För de senaste veckorna har vi sett hur supportrar swishat hejvilt för att hjälpa till med pengar.

Att det är en historisk kris förstår givetvis alla. Det räcker att ta del av nyhetsrapporteringen för att inse att nästan alla företag, stora som små, fått se intäkterna försvinna när samhället stängt ner som skydd mot viruset. Varsel, permitteringar och nerskärningar duggar tätt.

Idrottens värld har också drabbats. När man tvingats skjuta upp matcher för att man inte kan spela med publik och till slut även både avsluta säsonger i förtid (hockey och handboll) och flytta premiärer som i fotbollens värld så slår det mot intäkterna. Det är många åskådare som annars hade sökt sig till arenorna.

Kostnaderna kvarstår däremot för klubbarna. Även om man skär ner på inköp och försöker strama åt på alla möjliga vis och slipper en del kostnader (allt från resor till säkerhet) när det inte är matcher är det givetvis löner som är de stora posterna och de ska betalas varje månad.

Under allsvenskan 2018 gick 920 miljoner kronor till personalkostnader. Ovanpå det kostade administration och lokaler 190 miljoner kronor. Runt 1,1 miljarder och med tanke på att utgifterna troligen vuxit med ett nytt kommande tv-avtal och spelavtal så kan man nog räkna med 100 miljoner kronor i månaden för klubbarna i allsvenskan, och som man har svårt att rucka på.

Därför är det givetvis välkommet att spelarna är med och tar ansvar. Att de går med på korttidspermitteringar i vissa fall – som ju måste vara framförhandlat då det borde vara omöjligt att permittera spelare på tidsbegränsade kontrakt – eller rena lönesänkningar i andra fall. Allt för att bidra till klubben i kris.

Samtidigt förstår jag de spelare som eventuellt tvekar. Du har en begränsad karriär och har offrat en hel del för att nå dit. Dessutom sitter du på ett kontrakt som bara gäller x antal år. Inte heller är det så att alla i en allsvensk trupp tjänar stora summor utan det är stora löneskillnader.

Under 2018 hade snittlönen i allsvenskan sjunkit till 94 097 från 104 319 som gällde 2017. Det är inklusive “signing bonus”. Det blir ett oerhört trubbigt mått på lönerna där allt baserar sig på att 16 klubbar har 24 spelare var och där kostnaden för lön och bonusar för alla klubbar är delad på 384 spelare.

Så om en hel spelartrupp sänker sin lön slår det väldigt olika mellan spelarna. För en del är det knappast avgörande men för majoriteten är det pengar som betyder mycket. Det är inte så att spelarna i allsvenskan är i närheten av beloppen som betalas ut i de större ligorna runt om i Europa där det handlar om allsvenska årslöner i veckan eller i månaden.

Man kan givetvis argumentera för att det borde vara självklart för spelarna att ta ansvar. Risken är annars att föreningarna hamnar på ekonomiskt obestånd och då blir det ingen lön alls. Samtidigt är det tufft om du blivit övertygad att välja klubben X och lönen varit ett argument. Nu ska du avstå från en del av pengarna med oklarheter kring hur det blir framöver.

Att det ändå har skett lönesäkningar i flera klubbar och lär hända i ännu fler är riktigt starkt. Besparingar i miljonklassen är något som kan hålla fler föreningar vid liv. Tillsammans med stödet från medlemmar och supportrar som ser till att det flyter in ytterligare pengar ger det hopp om att man ska kunna överbrygga krisen.

De klubbar som kommer överens om permitteringar av spelare och anställda får dessutom hjälp av staten som skjutit till pengar för att bidra. Vilket är ett smart sätt, men det måste vara reglerat på något sätt för annars hade spelare kunnat anses vara utan kontrakt och därmed fria att försvinna.

Även Svensk Elitfotboll tar ansvar och går ner i lön under tre månader för att göra allt för att klubbarna ska ha det stöd som man måste ha. Även det en snygg åtgärd som visar på att även ledningen tar det på allvar och är villiga att bidra för att säkra allsvenskans framtid.

För det är inte svårt att bli orolig när man tar del av konkurser, arbetslöshet och annat som följer i krisens fotspår. Jakten på sponsorpengar kommer inte vara lätt framöver och dessutom kan det vara flera supportrar och medlemmar som får svårt att gå på matcher och stötta klubbarna.

***

Vi kör FotbollsOnsdag 20:00 på onsdag kväll på CMore och på Sportkanalen. Tar er igenom läget i fotbollsvärlden.

***

Twitter ska man lista fyra spelare som betytt något och samtidigt tagga fyra andra som ska göra likadant. Aldrig gillat pyramidspel av den karaktären och det är svårt att begränsa sig till fyra för min del.

Sonny Johansson, Peter Lorimer, Claes Cronqvist, Eddie Gray, Stuart Baxter, Trevor Cherry, Ole Jensen, Jocke Nilsson, Gordon Strachan, David Batty, Lee Chapman, Daniel Nannskog, Alan Smith, Lucas Radebe, Jermaine Beckford, Pablo Hernandez. Ja, det är egentligen för få.

***

Flytten av sommaren OS i Tokyo var bara en tidsfråga. Under tisdagen blev det klart att man skjuter på det till 2021. Därmed borde det vara helt givet att EM 2021 i England spelas 2022. För inte kan landslaget för damer spela två mästerskap på en sommar.

***

Kanon att SVT lagt ut en rad VM-krönikor. Bara sett VM-krönikan från 1978 och det var ett spännande tidsdokument på flera sätt. Samtidigt är det uppenbart hur mycket sport-tv gått framåt och dessutom känns det knappast som man tänkte på tittaren i första hand.

***

 

Olof Lundh

"Det vackra spelet" skildrar även en del av den skitiga baksidan och ger svar

Under söndagen släppte SVT dokumentären “Det vackra spelet” om unge Odilon Kossounou vars fotbollstalang på kort tid tog honom från en akademi i Elfenbenskusten via Hammarby och sedan till Club Brügge i en transfer värd 43 miljoner kronor.

På något sätt vann alla. Åtminstone framstod det det så även om det var underligt hur just Hammarby fick honom att signera avtalet med klubben när fler borde haft koll på honom. När försäljningen av Kossounou blev klar för ett knappt år sedan skrev jag nedan i en fredagskrönika:

 

Hammarby knöt i vintras till sig mittbacken Odilon Kossounou när han fyllde 18 år. För det är ju så att spelare som kommer från länder utanför EU inte får skriva kontrakt innan de har fyllt 18 år. Efter en något skakig start är mittbacken såld till Club Brügge i en rekordaffär för Hammarby och där det talas om summor mellan 30 miljoner och till och med över 40 miljoner. Bara att gratulera alla inblandade som alla får del av succén. Men jag förstår bara inte hur det var möjligt för Hammarby att övertyga supertalangen att skriva på när han fyllde 18 år utan att andra större och rikare klubbar ville ha honom? Det saknas en bit i ekvationen som jag inte kan lösa. För det kan knappast bara ha varit Hammarby som hade koll på honom och det är inte heller hans vår i svensk fotboll som gjort att han är den dyraste försvarare som sålts från allsvenskan. Kan det vara så att man på något sätt knutit honom till Hammarby innan han fyllde 18 år? Jag fattar ju att alla kommer att neka till det, men det är något som inte stämmer.

 

Jag fick ett mejlsvar av en läsare veckan efter:

 

Utifrån mina naiva ögon är väl upplägget något så här:

1. Hammarby scoutar Odilon under Gothia 2016

2. Hammarby bjuder med Odilon och några av hans lagkamrater till Årsta

3. Odilon provspelar och blott som 15-åring utmärker han sig mer än sina äldre landsmän

4. Hammarby fortsätter att bjuda in Odilon på provspel under flera perioder från 2016 till han fyller 18 år 2019.

5. Under denna tid har Odilon gång på visat sin kärlek för Bajen på sociala medier där han benämner Hammarby som sin familj och Hammarby har förmodligen lagt upp en plan för hur de ska få Odilon att fortsätta vilja välja Hammarby när han fyller 18 år

6. Odilon presenteras trots att det enligt uppgifter finns intressen från mycket större klubbar

Summa summarum tror jag Odilon mycket riktigt har haft ett avtal klart med Bajen som har legat och väntat på honom likt det som fanns för Pato en gång i tiden när han lämnade Brasilien som 18-åring. Enligt alla regelverk är det i gränszonen och moraliskt och etiskt går det än mer att diskutera med att Hammarby verkligen försökt bygga en relation med spelaren trots att han inte får värvas. Slutligen tror jag att det hela blir än mer uppseendeväckande med tanke på Odilons bristande insatser och ett Club Brügge som desperat försöker att ta efter Anderlecht och Genk som har erfarenhet av att sälja mittbackar med erfarenhet från de nordiska ligorna likt Kara nu i Nantes och Omar Colley för att nämna några. / Robert

 

Mitt svar blev: Mejlet ovan kom apropå att jag inte kunde lösa ekvationen kring Hammarbys rekordförsäljning av Odilon Kossounou och det svåra i att spelare som kommer utanför EU och är under 18 år inte får teckna kontrakt med klubbar. Man kan säga att det är en nackdel för spelare, men borde också kunna vara en fördel om man är talang och många vill ha en. Oavsett är det lite underligt att Kossounou som betingar ett pris på närmare 40 miljoner kronor skulle varit helt oscoutad av de belgiska klubbarna när han skrev på för Hammarby tidigare 2019. För även om han är en stor talang kan ingen köpt honom för spelet i vårens allsvenska. Det ska tydligen komma en dokumentär om hela affären på SVT under 2020. Då kanske det kommer några fler svar. Jag får i varje fall inte ihop det.

 

När nu dokumentären “Det vackra spelet” som regissören Olof BerglindB-Reel Films AB gjort med Fredrik Heinig som producentför övrigt är den nominerad till bästa dokumentär på CPH:Dox – kommit ut så får jag ju en del svar efter att ha plöjt filmen.

Det framkommer ju tidigt att Hammarby just värvat spelaren innan han var 18 år utifrån vad agenten Patrick Mörk säger i dokumentären. Sedan har Bajens sportchef Jesper Jansson modererat det i efterhand med att man skriver ett avtal med akademien Asec och att man inte alls brutit mot Fifa-reglerna.

Det är helt enkelt gråzoner och det är naturligtvis inte Hammarby ensamt om att befinna sig i. IFK Norrköping värvade ju en underårig spelare från Nigeria i fjol men när det blev liv kring det så hette det i efterhand att man skrivit avtal med akademien. Ja, det är så det måste gå till om man ska runda regelverket från Fifa.

Att svenska klubbar rör sig i gråzoner eller till och med gör felaktigheter är givet. Tyvärr. Sådan är fotbollsvärlden och sportchefer jag talat med säger att det är omöjligt att göra affärer i Brasilien utan att gå utanför regelverket, och nästan omöjligt i många länder i Afrika. Det vackra spelet är inte vackert.

Dokumentären är väl värd att se och är mycket välgjord. Man är med från start och får intressanta inblickar. Det är uppenbart att Berglind kommer huvudpersonerna så nära att de slappnar av. Som att vi får se hur agent Mörk sticker till Odilon Kossounous pappa en gåva och det ser ut att vara en liten sedelbunt.

Dessutom lovar Mörk att flyga in pappan till Kossounous debutmatch i allsvenskan – något vi aldrig får se – och även flyga in bägge hans föräldrar när han skriver på kontrakt med en klubb i en större liga. Kanske räknas inte belgiska ligan in där? Oavsett är det uppenbart att Mörk och hans partner Marc Benson gör bra affärer. Slutscenerna när de pratar drinkar på den spanska solkusten är talande.

Även Hammarby gör en fantastisk affär, klubbens största någonsin, och det efter att Kossounou tillhört Bajen i mindre än ett halvår. Helt sanslöst. Det är klart att det går att se på sportchefen Jesper Jansson och scouten Mikael Hjelmberg hur stort det är för dem. Att följa en febrigt upphetsad Hjelmberg som inte ens vill fira rekordaffären för att man ska hämta in nästa talang är också talande.

Det här är affärer och då handlar det om att fynda bland talanger i olika afrikanska länder. Alla inser givetvis kraften i de här affärerna där man kan locka hit spelare i unga år, sedan förädla och sälja dem vidare. Kolla bara in Djurgården som på senare år dragit in enorma summor på Amartey, Olunga, Kadewere och Badji.

Av Danmarks 50 dyraste spelarförsäljningar handlar 17 om spelare från länder i Afrika och Sydamerika samt från Slovakien där danska klubbar fyndat. I Norge är tolv av de 50 dyraste försäljningarna från länder i Afrika och Sydamerika med nigerianen John Obi Mikel i överlägsen topp.

Det är naturligtvis lätt att trycka ditt koloniala stämplar på den här handeln som inte alltid är vacker. Vem styr akademierna? Vem tjänar pengarna? Vad får spelarna? Vem tar hand om spelarna? Ta Kingsley Sarfo som exempel på en spelare som plockades till Sverige via en svenskägd akademi som skulle ha hälften av vinsten när Sirius sålde.

Det är tydligt när Kossounou och en kompis från akademien i Elfenbenskusten pratar och där kompisen ger bilden av att de lätt kan bli blåsta. Att de inte har insyn i affärerna och att de ska ha en del av försäljningssumman. Det här är en värld där det inte går att lita på så många för det är så stora värden involverade.

Samtidigt är det för lätt att säga att spelarna blir utnyttjade. Även om Kossounou ger ett ensamt intryck i sin lägenhet så har han ändå helt andra förutsättningar i Sverige än i Elfenbenskusten. I dagsläget har han på 15 månader antagligen förändrat inte bara sitt liv utan även sin familjs. Det vore i det perspektivet fel att döma för mycket.

Även om akademien, agenter och en svensk klubb tjänar på affären så gör även Kossounou det. Om någon tjänar för mycket är svårt att bedöma. Här är en lyckad spelare, det flesta får inte samma utväxling och då förlorar en del pengar på affärerna. Tyvärr kan man då misstänka att även spelarna hamnar i kläm.

Jag har inga illusioner om att man ska komma åt den här handeln. Det är för stora värden och dessutom vill spelarna inget hellre än komma till Europa för att förhoppningsvis göra resan till en av de större ligorna och där tjäna pengar som förändrar deras liv.

Dokumentären var problematisk för Hammarby av ett par ytterligare skäl. Dels uttryckte sig Jansson och Hjelmberg klumpigt, även om jag inser att referensen till Arne Hegerfors, dels är det en situation i matsalen där Jean Carlos de Brito ifrågasätter om Kossounou verkligen är 18 år inför den unge spelaren. Det är uppenbart att Kossounou ogillar det.

Nu har Hammarby tagit tag i Jean Carlos de Brito och snackat med honom. Dessutom talar vd:n Henrik Kindlund i vår intervju om att fler borde ha ingripit för att stoppa snacket. Runt lunchbordet fanns även målvakten Davor Blažević som både översatte och garvade med de Brito, men även Kalle Björklund och Gianluca Curci och Kossounou var väldigt ensam.

Situationen ovan är talande för något många nog kan känna igen sig i. Att man kanske inte ingriper och det är först i efterhand som alla förstår allvaret. Det är bra att det finns med i filmen och visar en verklighet som nog finns på fler ställen än i Hammarby och förhoppningen är att det kan leda till än mer eftertanke.

Sedan är scenen samtidigt ett exempel på dokumentärens enda egentliga svaghet och det är att allt är komprimerat. Det framgår inte att Kossounou varit och besökt och tränat med Hammarby tidigare. Något klubben också reagerat på i en kommentar till dokumentären. Istället är det klippt som om man följer Hammarby på besök i Elfenbenskusten och sedan värvas Kossounou. Därefter flyttar han till Stockholm och efter ett halvår är han såld och flyttar till Belgien.

Jag förstår att det blir snyggare men fattar inte varför man förvanskar en bra historia på det sättet. Den blir inte sämre för att man hade klarlagt med tidslinjer när de olika sekvenserna är filmade. Och hur det gick till. Då hade man dessutom förstått relationen mellan Hammarby och Kossounou ännu tydligare.

Nu känns det som om Berglind går i fällan att vilja göra det övertydligt och därför klipper dokumentären på det här sättet. Synd, för den hade inte blivit sämre av att klippas helt korrekt. Samtidigt är den väl värd att se. Här är länk till dokumentären “Det vackra spelet”

Olof Lundh

"Det vackra spelet" skildrar även en del av den skitiga baksidan och ger svar

Under söndagen släppte SVT dokumentären “Det vackra spelet” om unge Odilon Kossounou vars fotbollstalang på kort tid tog honom från en akademi i Elfenbenskusten via Hammarby och sedan till Club Brügge i en transfer värd 43 miljoner kronor.

På något sätt vann alla. Åtminstone framstod det det så även om det var underligt hur just Hammarby fick honom att signera avtalet med klubben när fler borde haft koll på honom. När försäljningen av Kossounou blev klar för ett knappt år sedan skrev jag nedan i en fredagskrönika:

 

Hammarby knöt i vintras till sig mittbacken Odilon Kossounou när han fyllde 18 år. För det är ju så att spelare som kommer från länder utanför EU inte får skriva kontrakt innan de har fyllt 18 år. Efter en något skakig start är mittbacken såld till Club Brügge i en rekordaffär för Hammarby och där det talas om summor mellan 30 miljoner och till och med över 40 miljoner. Bara att gratulera alla inblandade som alla får del av succén. Men jag förstår bara inte hur det var möjligt för Hammarby att övertyga supertalangen att skriva på när han fyllde 18 år utan att andra större och rikare klubbar ville ha honom? Det saknas en bit i ekvationen som jag inte kan lösa. För det kan knappast bara ha varit Hammarby som hade koll på honom och det är inte heller hans vår i svensk fotboll som gjort att han är den dyraste försvarare som sålts från allsvenskan. Kan det vara så att man på något sätt knutit honom till Hammarby innan han fyllde 18 år? Jag fattar ju att alla kommer att neka till det, men det är något som inte stämmer.

 

Jag fick ett mejlsvar av en läsare veckan efter:

 

Utifrån mina naiva ögon är väl upplägget något så här:

1. Hammarby scoutar Odilon under Gothia 2016

2. Hammarby bjuder med Odilon och några av hans lagkamrater till Årsta

3. Odilon provspelar och blott som 15-åring utmärker han sig mer än sina äldre landsmän

4. Hammarby fortsätter att bjuda in Odilon på provspel under flera perioder från 2016 till han fyller 18 år 2019.

5. Under denna tid har Odilon gång på visat sin kärlek för Bajen på sociala medier där han benämner Hammarby som sin familj och Hammarby har förmodligen lagt upp en plan för hur de ska få Odilon att fortsätta vilja välja Hammarby när han fyller 18 år

6. Odilon presenteras trots att det enligt uppgifter finns intressen från mycket större klubbar

Summa summarum tror jag Odilon mycket riktigt har haft ett avtal klart med Bajen som har legat och väntat på honom likt det som fanns för Pato en gång i tiden när han lämnade Brasilien som 18-åring. Enligt alla regelverk är det i gränszonen och moraliskt och etiskt går det än mer att diskutera med att Hammarby verkligen försökt bygga en relation med spelaren trots att han inte får värvas. Slutligen tror jag att det hela blir än mer uppseendeväckande med tanke på Odilons bristande insatser och ett Club Brügge som desperat försöker att ta efter Anderlecht och Genk som har erfarenhet av att sälja mittbackar med erfarenhet från de nordiska ligorna likt Kara nu i Nantes och Omar Colley för att nämna några. / Robert

 

Mitt svar blev: Mejlet ovan kom apropå att jag inte kunde lösa ekvationen kring Hammarbys rekordförsäljning av Odilon Kossounou och det svåra i att spelare som kommer utanför EU och är under 18 år inte får teckna kontrakt med klubbar. Man kan säga att det är en nackdel för spelare, men borde också kunna vara en fördel om man är talang och många vill ha en. Oavsett är det lite underligt att Kossounou som betingar ett pris på närmare 40 miljoner kronor skulle varit helt oscoutad av de belgiska klubbarna när han skrev på för Hammarby tidigare 2019. För även om han är en stor talang kan ingen köpt honom för spelet i vårens allsvenska. Det ska tydligen komma en dokumentär om hela affären på SVT under 2020. Då kanske det kommer några fler svar. Jag får i varje fall inte ihop det.

 

När nu dokumentären “Det vackra spelet” som regissören Olof BerglindB-Reel Films AB gjort med Fredrik Heinig som producentför övrigt är den nominerad till bästa dokumentär på CPH:Dox – kommit ut så får jag ju en del svar efter att ha plöjt filmen.

Det framkommer ju tidigt att Hammarby just värvat spelaren innan han var 18 år utifrån vad agenten Patrick Mörk säger i dokumentären. Sedan har Bajens sportchef Jesper Jansson modererat det i efterhand med att man skriver ett avtal med akademien Asec och att man inte alls brutit mot Fifa-reglerna.

Det är helt enkelt gråzoner och det är naturligtvis inte Hammarby ensamt om att befinna sig i. IFK Norrköping värvade ju en underårig spelare från Nigeria i fjol men när det blev liv kring det så hette det i efterhand att man skrivit avtal med akademien. Ja, det är så det måste gå till om man ska runda regelverket från Fifa.

Att svenska klubbar rör sig i gråzoner eller till och med gör felaktigheter är givet. Tyvärr. Sådan är fotbollsvärlden och sportchefer jag talat med säger att det är omöjligt att göra affärer i Brasilien utan att gå utanför regelverket, och nästan omöjligt i många länder i Afrika. Det vackra spelet är inte vackert.

Dokumentären är väl värd att se och är mycket välgjord. Man är med från start och får intressanta inblickar. Det är uppenbart att Berglind kommer huvudpersonerna så nära att de slappnar av. Som att vi får se hur agent Mörk sticker till Odilon Kossounous pappa en gåva och det ser ut att vara en liten sedelbunt.

Dessutom lovar Mörk att flyga in pappan till Kossounous debutmatch i allsvenskan – något vi aldrig får se – och även flyga in bägge hans föräldrar när han skriver på kontrakt med en klubb i en större liga. Kanske räknas inte belgiska ligan in där? Oavsett är det uppenbart att Mörk och hans partner Marc Benson gör bra affärer. Slutscenerna när de pratar drinkar på den spanska solkusten är talande.

Även Hammarby gör en fantastisk affär, klubbens största någonsin, och det efter att Kossounou tillhört Bajen i mindre än ett halvår. Helt sanslöst. Det är klart att det går att se på sportchefen Jesper Jansson och scouten Mikael Hjelmberg hur stort det är för dem. Att följa en febrigt upphetsad Hjelmberg som inte ens vill fira rekordaffären för att man ska hämta in nästa talang är också talande.

Det här är affärer och då handlar det om att fynda bland talanger i olika afrikanska länder. Alla inser givetvis kraften i de här affärerna där man kan locka hit spelare i unga år, sedan förädla och sälja dem vidare. Kolla bara in Djurgården som på senare år dragit in enorma summor på Amartey, Olunga, Kadewere och Badji.

Av Danmarks 50 dyraste spelarförsäljningar handlar 17 om spelare från länder i Afrika och Sydamerika samt från Slovakien där danska klubbar fyndat. I Norge är tolv av de 50 dyraste försäljningarna från länder i Afrika och Sydamerika med nigerianen John Obi Mikel i överlägsen topp.

Det är naturligtvis lätt att trycka ditt koloniala stämplar på den här handeln som inte alltid är vacker. Vem styr akademierna? Vem tjänar pengarna? Vad får spelarna? Vem tar hand om spelarna? Ta Kingsley Sarfo som exempel på en spelare som plockades till Sverige via en svenskägd akademi som skulle ha hälften av vinsten när Sirius sålde.

Det är tydligt när Kossounou och en kompis från akademien i Elfenbenskusten pratar och där kompisen ger bilden av att de lätt kan bli blåsta. Att de inte har insyn i affärerna och att de ska ha en del av försäljningssumman. Det här är en värld där det inte går att lita på så många för det är så stora värden involverade.

Samtidigt är det för lätt att säga att spelarna blir utnyttjade. Även om Kossounou ger ett ensamt intryck i sin lägenhet så har han ändå helt andra förutsättningar i Sverige än i Elfenbenskusten. I dagsläget har han på 15 månader antagligen förändrat inte bara sitt liv utan även sin familjs. Det vore i det perspektivet fel att döma för mycket.

Även om akademien, agenter och en svensk klubb tjänar på affären så gör även Kossounou det. Om någon tjänar för mycket är svårt att bedöma. Här är en lyckad spelare, det flesta får inte samma utväxling och då förlorar en del pengar på affärerna. Tyvärr kan man då misstänka att även spelarna hamnar i kläm.

Jag har inga illusioner om att man ska komma åt den här handeln. Det är för stora värden och dessutom vill spelarna inget hellre än komma till Europa för att förhoppningsvis göra resan till en av de större ligorna och där tjäna pengar som förändrar deras liv.

Dokumentären var problematisk för Hammarby av ett par ytterligare skäl. Dels uttryckte sig Jansson och Hjelmberg klumpigt, även om jag inser att referensen till Arne Hegerfors, dels är det en situation i matsalen där Jean Carlos de Brito ifrågasätter om Kossounou verkligen är 18 år inför den unge spelaren. Det är uppenbart att Kossounou ogillar det.

Nu har Hammarby tagit tag i Jean Carlos de Brito och snackat med honom. Dessutom talar vd:n Henrik Kindlund i vår intervju om att fler borde ha ingripit för att stoppa snacket. Runt lunchbordet fanns även målvakten Davor Blažević som både översatte och garvade med de Brito, men även Kalle Björklund och Gianluca Curci och Kossounou var väldigt ensam.

Situationen ovan är talande för något många nog kan känna igen sig i. Att man kanske inte ingriper och det är först i efterhand som alla förstår allvaret. Det är bra att det finns med i filmen och visar en verklighet som nog finns på fler ställen än i Hammarby och förhoppningen är att det kan leda till än mer eftertanke.

Sedan är scenen samtidigt ett exempel på dokumentärens enda egentliga svaghet och det är att allt är komprimerat. Det framgår inte att Kossounou varit och besökt och tränat med Hammarby tidigare. Något klubben också reagerat på i en kommentar till dokumentären. Istället är det klippt som om man följer Hammarby på besök i Elfenbenskusten och sedan värvas Kossounou. Därefter flyttar han till Stockholm och efter ett halvår är han såld och flyttar till Belgien.

Jag förstår att det blir snyggare men fattar inte varför man förvanskar en bra historia på det sättet. Den blir inte sämre för att man hade klarlagt med tidslinjer när de olika sekvenserna är filmade. Och hur det gick till. Då hade man dessutom förstått relationen mellan Hammarby och Kossounou ännu tydligare.

Nu känns det som om Berglind går i fällan att vilja göra det övertydligt och därför klipper dokumentären på det här sättet. Synd, för den hade inte blivit sämre av att klippas helt korrekt. Samtidigt är den väl värd att se. Här är länk till dokumentären “Det vackra spelet”

Olof Lundh

En ekvation som inte gick att lösa utan att många fick betala för det

EM 2020 blev EM 2021. Även om det öppnar en lucka i spelkalendern så får skiftet konsekvenser. Coronaviruset har försatt fotbollen i en ekvation utan en lösning.

Så kom till slut beskedet. Även om det överraskade att det var det norska förbundet som drog loss nyheten 17 minuter in i Uefa:s videokonferens med nationsförbunden så var det väntat att EM skulle flyttas. Ingen kunde väl tro på en EM-premiär i Rom 12 juni efter de senaste veckornas utbredning av coronaviruset.

Trycket på Uefa har varit hårt att knuffa bort EM från sommaren för att ge ligorna en möjlighet att spela matcher och slippa blåsa av säsongen likt det svenska hockeyförbundet. De nationella ligorna önskade en möjlighet att antingen spela klart de nu frusna verksamheterna eller komma i gång som man ska göra i Norge och Sverige.

I slutändan fastnade Uefa för att skjuta upp EM ett helt år. Det ger mer utrymme under hösten 2020 för både ligaspel, europeiskt cupspel och ett möjligt Nations League. Även om det finns ett pris att betala med att flytta herrarnas EM till 2021. Då får damernas EM flytta till 2022 precis som U21-EM.

Fifa lär inte ha något alternativ annat än att flytta klubblags-VM från 2021 till 2022. Uefa agerade smart och fick med sig CONMEBOL (Sydamerikas fotbollskonfederation) att flytta Copa America från 2020 till 2021. Därmed hamnar Fifa i ett omöjligt läge och måste rubba på sin nya klubblagsturnering och även VM-kvalmatcherna som skulle spelats i juni.

Viruset har gjort att fotbollen hamnat i ett läge man aldrig hade kunnat drömma om. Med åren har spelkalendern blivit trängre och trängre när alla involverade i fotbollens värld jagat mer och mer intäkter. Där får man säga att fotbollen väldigt skickligt speglat resten av samhällets utveckling. Sårbarheten i både samhället och i fotbollen är uppenbar efter coronakrisen.

När de olika aktörerna kring fotboll i Europa under tisdagen hade flera möten var det inga lätta beslut som väntade. Hur man än flyttar spelpjäserna så finns det ett pris att betala. Det är också lätt för alla utomstående att ifrågasätta allt från EM-upplägget med tolv länder till vilka som får lämna plats åt EM för herrarna när läget är som det är.

Efter coronakrisen är det klart att man undrar kring det lämpliga att ett par miljoner supportrar ska flyga kors och tvärs i juni 2021. Samtidigt går det att förstå svårigheten att blåsa arrangörsstäderna på matcher efter allt de investerat. Ja, det är som sagt inte lätt annat än om man inte har någon del i processen.

Givetvis kan man peka på att damerna får flytta på sig till förmån för herrarna. Å andra sidan är verkligheten sådan att EM för herrar ger intäkter på närmare 30 miljarder kronor och runt 80 procent av vinsten på 15-16 miljarder går ut till SvFF och andra nationsförbund. Den kraften har inte damerna. Ännu.

Pengar är viktiga. Om det kan man ha en massa åsikter och längta tillbaka till en tid när spelarna jobbade heltid, tränade på kvällarna och allt som oftast representerade en klubb hela karriären. Nu har de flesta deltagit i en utveckling som tagit fotbollen från en hobby med lokal prägel till en global miljardindustri med en rad följder.

Det är svårt att stoppa lokomotivet och även om detta är ett hack i spåret verkar alla inställda på att showen måste fortgå och det så snabbt som möjligt. Ta bara att Norge, Island och de andra länderna ska spela EM-playoff i juni, även om Uefa där garderar sig med att beslutet är föremål för prövning. Tack för det.

Men efter att ha tagit del av Uefa:s upplägg kring Europa League och Champions League med tänkt start i månadsskiftet av april och maj så undrar man om de förträngt coronaviruset. Tanken är att Europa League ska gå i gång 30 april för att nå final 24 juni. Champions League ska vara i gång 5 maj med final 27 juni.

Givetvis går det att förstå viljan att det europeiska cupspelet ska klaras av innan 30 juni då en del spelares kontrakt går ut. Dessutom är det viktigt att fullfölja för att inte tv-bolag och partners ska vilja kompenseras för uteblivna matcher. Samtidigt är det som om Uefa tror att coronaviruset går att styra.

Känner likadant när jag läser Aftonbladets avslöjande om att allsvenskan är tänkt att dra i gång 5-6 juni. Om det på allvar är Sef-klubbarnas planer så måste de känna till mer om coronaviruset än experterna. Å andra sidan är det något vi lärt oss av coronautbrottet så är det att det ryms en epidemiolog i nästan varje svensk medborgare.

Inte så att det går att utesluta att allsvenskan är i gång första helgen i juni men det är långt i från säkert. Att alla vill ha snabba besked är förståeligt, men det är underligt att de samtidigt glömmer bort att det här viruset inte går att styra. Oavsett vad man önskar kring en kommande avspark.

***

Lider med Åge Hareide som tog Danmark till EM och skulle få avsluta tiden som förbundskapten med tre matcher på Parken. Danska förbundet bestämde sig i höstas  för att byta ut Hareide mot Kasper Hjulmand efter EM. Skiftet från 2020 till 2021 innebär att norrmannen får kliva av och se landslaget från sidan under EM 2021. En aning bittert.

***

Älskar Norges transparens som blåste på med Twitter och bekräftade det alla egentligen visste.

***

Veteraner som Andreas Granqvist, Sebastian Larsson och Gustav Svensson satsar på EM trots att det flyttas fram ett år. Med tanke på att Marcus Berg sagt sig vilja fortsätta spela fotboll går inte heller han att utesluta. De hade ju annars planerat att sluta i landslaget efter sommarens EM.

Vad det betyder? Sett till att Janne Andersson och Peter Wettergren gärna har med sina veteraner så har det garanterat en möjlighet att vara med även i EM sommaren 2021. Naturligtvis är det inte givet men det ska nog mycket till om de ska petas om de bara håller motsvarande klass.

På plussidan för landslaget finns Viktor Claesson som tack vare uppskjutet mästerskap får en möjlighet att bli både frisk och i form. Något han inte hunnit till sommarens EM. Dessutom har Sverige en rad unga spelare som klivit fram och de kan bli ännu vassare till nästa sommar.

***

Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto